Provence-resan 22-29.6.2010
Tisdag 22 juni
Start kl. 06 till flygplatsen i egen bil och i vackert, men kyligt väder. Bilen lämnade vi i P5. Kaffe i Robert’s Coffee. Vi var framme i Nice redan 10-tiden och åkte direkt till hotellet Massenet i Aurinkomatkas buss.
Spårvagnsspåren som de höll på och lägga då vi var i Nice för tre år sedan, var nu färdiga. Med hjälp av en vänlig dam av utländskt påbrå, lyckades vi köpa spårvagnsbiljetter i automaten och åkte iväg till järnvägsstationen. Biljettautomaten ”funkade” inte som vi ville och därför ställde vi oss i biljettkön tillsamman med en massa ungdomar. Det gick för långsamt och vi var och sneglade på automaterna en gång till. Resultatet blev att vi gick tillbaks till samma kö och fick till slut tur/retur tågbiljetter till Marseille till följande dag kl. 08:35. Därefter tog vi oss till fots till Aurinkomatkas info på Hotel Regence och sedan promenerade vi längs Promenede des Anglais till gamla stan, där vi åt aïoli. Fötterna kändes lite ömma när vi kom tillbaks till hotellet.
Onsdag 23 juni
Jättetidig väckning och morgonmål på hotellet. Frukosten bestod av flingor och semlor på franskt vis. Vi noterade det vackra stengolvet i brunt.
Det var egentligen ganska kort väg att promenera till järnvägsstationen. Om vi hade tagit spårvagnen var det ju inte säkert att den snälla tanten hade funnits kvar vid biljettautomaten på hållplatsen och vi ville inte riskera att försena oss från tåget. Vi hann bra och satte oss i första bästa kupé, som visade sig vara för äldre folk, för där satt färdigt två gråhåriga gubbar. När vi närmade oss det olycksdrabbade översvämningsområdet vid Les Arcs började tåget sakta in farten och körde sedan med snigelfart genom hela området. På det sättet fick vi sett hur illa det såg ut.
Över järnvägsspåren vid infarten till Marseille fanns ett ganska rostigt tak som säkert någon gång varit mycket fint, men när vi kom ut ur stationsbyggnaden överraskades vi av en imponerande syn: där var en jättebred trappa som ledde ner mot en av huvudgatorna, Canebière, som är stadens mest berömda aveny. Trappan kantades av statyer av bl.a. lejon och obelisker. Trafiken i staden var av typ ”tuta och kör”, alltså ganska så högljudd. I gatubilden såg vi mycket afrikaner. Gatan ledde rakt ner till den gamla hamnen, Le Vieux Port, som ju var huvudmålet med vårt Marseillebesök. Där hittade vi den enda restaurangen, La Maison Blanche, som serverade bouillabaisse som vi avnjöt till en flaska Summertime rosévin. Sen gick vi till turistbyrån och frågade varifrån Hop-on-Hop-off-bussen avgår. Det var på kajen mittemot restaurangen där vi just suttit. Vi hade god tid på oss och hann med två espresson på två olika ställen. Trots att vi var först i kön fick två barn stiga på före oss. En pappa hade lämnat dem på ”eftis” att åka med bussen. De hade gjort det förr, sa chauffören. Barnen tog förstås de två främsta platserna på övre däck. Där blev två lediga kvar åt oss. Solen sken och det var en jättefin1,5 timmes tur genom en stor del av staden och långa sträckor längs kusten. När vi kom tillbaks till ändhållplatsen vid kajen var där massor med polisbilar och poliser rustade för kravaller. Vi måste till slut fråga någon vad det var frågan om och fick veta att det var på grund av fotboll. Det klarnade sedan att det var en match på gång mellan Algeriet och USA och där var mycket algerier i farten på gatorna. På bussresan hade vi fått mycket sol och valde därför en skuggig plats för en ”Ricard”. För följande ”Ricard” valde vi en plats mycket nära järnvägsstationen och kollade samtidig toan. Nedanför trappan till järnvägsstationen, som vi satt och tittade på, fanns två monument, ett på vardera sidan. Det ena var till minne av de asiatiska kolonierna och det andra av de afrikanska. Tåget vi åkte med var lite nyare än det vi kommit med. Tillbaka i Nice gick vi direkt till hotellet, ingen av oss var hungrig, den kraftiga soppan höll oss mätta. Vi gick bara ner till Promenade des Anglais och drack var sin öl medan skymningen föll över Côte d’Azur
Torsdag 24 juni, Johannedagen
På väg till frukosten pratade vi danska med damen i receptionen och frågade samtidigt om vi kan parkera bilen lördag kväll utanför hotellet. Sen gick vi i god tid till Hertz där vi fick en nytvättad, svart liten Opel och ganska snart susade vi iväg på motorvägen ut ur staden. Innan vi hunnit ut ur stan hann vi se när en cyklist blev påkörd av bilen bredvid oss. Motorvägen var i bra skick och det gick fort undan förbi översvämningsområdet, Aix-en-Provence över Rhone (ån) till Arles. Körde genom en massa dumma tullbommar med obegripliga instruktioner. Ibland skulle man för att komma igenom slänga pengar i en nätkorg och ibland skulle man dra ut ett kort och ibland sticka in ett kort = VISA plus ett annat kort. Konstigt nog kom vi igenom alla hinder de lagt ut på vägen för oss utan att förstå ett skvatt av det hela.
Sedan kom vi till plattlandet i Rhonedeltat som heter La Camargue. Det är ett naturområde på 85000 ha där flamingon, vita hästar och tjurar rör sig fritt. Vi stannade först vid Camargue museet, där vi hittade Hilppas plånbok, som av någon underlig anledning hittat på att gömma sig under sitsen i bilen. Längs vägen föreslogs det på flera ställen på promenad till häst. Vårt mål var vid vägens slut vid den lilla orten Les Stes-Maries-de-la-Mer, som Caj kunde berätta en massa historier om, bl.a. att här landade för 2000 år sedan Maria med Jesusbarnet (hoppsan) samt Magdalena och tjänarinnan Zara (dvs någon av dem var gravid med Jesus barn enligt Daniel Brown i Da Vincekoden). På orten håller Europas zigenare sin årliga samling någon gång i april. Zara är deras skyddshelgon. Orten är numera en mycket trevlig semester- och badort vid havet. På gatorna fanns skyltar med varning för hästar och tjurar som kan förekomma i olika sammanhang. Efter en snabb crépemåltid tog vi vägen in över de stora våtmarksområdena. Där såg vi vita hästar, svarta tjurar och svagt ljusröda flamingon, som inte fått tillräckligt med röda alger i sin föda. Vi är ju vanare vid lite grannare flamingon från Afrika. Sen körde vi längs Rhone-åns stränder, som heter Côte du Rhone.
Det råkade vara ganska livlig eftermiddagstrafik när vi körde genom Arles på väg till Avignon dit vi kom på en timme. Det var lätt att hitta stadsmuren och inkörseln till gamla stan, men därinne hopade sig genast stora kör- och orienteringsproblem. Vi hann säkert köra på de flesta av de smala och enkelriktade gatorna tills parkeringshuset, Les Halles, plötsligt efter en 1-timmes sightseeing dök upp framför oss och därinne fanns till och med en ledig parkeringsplats åt oss, oj vad vi blev glada. Efter noggranna kartstudier lyckades vi dragande på var sin lilla kappsäck sicksacka oss fram till det förnäma hotellet Horloge. Rummet var stort och jättefint. En liten välkomstflaska stod på det lilla runda bordet mitt i rummet. Den innehöll olivolja kryddad med basilika. I badrummet fanns alla möjliga slags schampo- m.m. flaskor, men där var ingen toa! Den hittade vi mittemot badrumsdörren. Efter alla dessa spännande upplevelser började vi med att släcka törsten på Place de L’Horloge. Därifrån promenerade vi ner till den berömda brostumpen Pont St Bénézet, uppkallad efter en ung herde som blivit kallad av en ängel att bygga en bro över floden just på det stället. På 1700-talet i samband med översvämningar brast bron och nu återstår bara hälften av den. Orden i sången ”Sur le pont d’Avignon l’on y danse tous en rond” stämmer inte, för bron var alltför smal att dansa i ring på. Folk dansade på ön under bron. Sången hette också ursprungligen ”Sous le Pont d’Avignon”. Brons museum var redan stängt när vi kom dit, så vi fick uppskjuta det besöket till nästa dag. Istället beundrade vi och fotograferade lavendelfältet nedanför bron. Sen gick vi tillbaka in i gamla stan igen och hittade ett mycket lugnt och typiskt litet matställe, som hette La Provence vid Place de George de Pompidou, som bakgården hette. På menyn valde vi harstek. Sen var det tid att återvända till vårt lilla lyxiga hotell.
Fredag 25 juni, Midsommarafton
Efter frukosten tillbringade Hilppa en god stund i det sköna badrummet. Håret fick en ordentlig behandling, först med hårbalsam, sedan med schampo och sedan en gång till med hårbalsam (det var svårt att läsa vad det stod på de små flaskorna utan glasögon i duschen). Sedan checkade vi ut och lämnade bagaget i förvar på hotellet och begav oss till Bénézet bron, där museet nu var öppet. Följande obligatoriska sevärdhet var ”papphuset” eller Palais des Papes, ett enormt palats där nio påvar bodde under 1300 och 1400-talet. Där var otaliga gallerier, rum, kapell och gångar. Vi avslutade besöket med en ”petite salade” på takterassen. På den stora öppna platsen framför palatset fanns en jättestor skulptur av en elefant stående på snabeln. Man höll på med förberedelserna för en utställning av Igor Mitorais skulpturer. Det började vara tid att bege sig vidare, bagaget skulle avhämtas från hotellet och parkeringshallen skulle hittas någonstans i de trånga gränderna. Klockan var ca två när vi lämnade Avignon bakom oss. Intrycket vi fick av vårt korta besök där var mycket positivt, en snygg och prydlig stad.
Aix-en-Provence var följande mål. Planen var att köra via Carpentras till Mormoiron. I Mormoiron, som är en liten provencalsk by med gipsförekomster (Caj tog med sig en liten bit gips), drack vi kaffe på ett litet café nära postkontoret. Det var en ganska stillsam liten plats. Från Mormoiron körde vi till följande dal över Vaucluse-bergen längs mycket smala och slingriga bergsvägar, där bilar och motorcyklar allt emellanåt kom emot i vild fart. I Roussillon gjorde vi ett kort uppehåll och var och tittade på en fantastisk okraförekomst. Okran är ett naturligt färgämne i rödbrunt-gult-vitt. Skosulorna blev alldeles rödbruna när man gick på den och fingrarna gula. Det fanns en vattenkran, där man kunde försöka tvätta fingrarna rena. De som kommit dit i öppna sandaler, hamnade att tvätta fötterna också.
Efter att mycket noga ha studerat kartan körde vi över Luberonbergen till Durancedalen och närmade oss så småningom Aix-en-Provence. Vi började med en 1-timmes körning på jakt efter stadens parkeringshus, som enligt broschyren skulle befinna sig precis mitt i staden. Färden gick längs mycket smala och trånga gränder som en del var kantade med restaurangbord där mänskor satt och åt. Rent av en slump körde Caj på ett ställe, där vi snurrat omkring några gånger tidigare, till höger in på ett fotgängarstråt och gjorde sedan hastigt en mycket elegant liten U-sväng och plötsligt var vi på väg in i parkeringshuset. Sedan promenerade vi till vårt hotell Augustin som låg helt nära och på vägen dit passerade vi den stora runda fontänen, torsoskulpturer och löst liggande skulpturer av stora, ihåliga huvuden m.m. Konstnären heter Igor Mitorai. När man steg in i hotellets aula befann man sig i ett gammalt men restaurerat kapell. Vi behövde bara säga vårt namn så gav de oss nyckeln till rummet. Det var också mycket förnämligt, dock aningen mindre än rummet i Avignon och hade aningen mindre TV, men också separat WC och badrum. Efter rumsinspektionen begav vi oss genast ut på stan och slog oss ner på ett centralt beläget café på Cours Mirabeau. Där satt vi bara en kort stund bland ungdomarna i dunka-dunka musik. Det var betydligt lugnare på de smala gatorna i gamla stan där vi började välja matställe. Vi testade ett antal ställen, än var stolarna vingliga än fick vi vattendropp i nacken från luftkonditioneringsapparaten ovanför. Till slut valde vi ett matställe vid ett litet torg där det såg ut som på bilderna i de franska läroböckerna, tyckte Caj. Två gitarrister spelade rytmisk musik och två småflickor dansade framför dem allt vad de orkade, emellanåt ramlade den mindre flickan omkull, men det störde inte. Efter maten tog vi en promenad längs Mirabeau, en bred aveny som kantas av gamla skuggiga träd. Avenyn har välbevarade hus från 1700-talet som har dörrar med vackert inskurna figurer och smidesjärnbalkonger och joniska pelare. I andra ändan av Mirabeau finns en mossbeklädd naturlig varmvattenskälla. Aix-en-Provence är en kulturell stad och är kanske mest känd för att var en universitetsstad. Det märktes i gatubilden på det dominerande inslaget av ungdomar överallt.
Lördag 26 juni, Midsommardagen
Vid frukosten kunde vi följa med och iaktta ett väldigt förnämligt sällskap vid bordet bredvid. Det bestod av trendiga och säkert mycket kända personer, två damer i fina moderna sommarklänningar och herrarna i ledigt eleganta skjortor. Vi gissade att de jobbade inom filmbranschen eller modevärlden. En av dem pratade och de andra nickade. Vilka de var förblev ett mysterium. När vi checkade ut satt de ännu kvar. Innan vi lämnade hotellet hann vi promenera lite omkring bl.a. till turistbyrån där vi förstås plockade åt oss broschyrer. På väggen fanns skyltar med texten ”Don’t ask for the toilet”. Vi gick ett varv runt den vackra fontänen Fontaine des Quatre-Dauphins och förundrades på nära håll över de speciella skulpturerna.
Färden fortsatte ut genom staden och ut i naturen längs småvägar till naturområdet kring berget La Ste-Victoire. Vi stannade där en stund och beundrade berget som Cezanne med sin pensel förevigat 60 gånger. Sen körde vi vidare över igen ett berg och kom ner till följande dal. När vi kommit ut på vanliga vägar igen stannade vi vid ett litet café, åt en batong och sen sprack en tand i Hilppas mun. Därifrån var det inte lång väg till översvämningsområdet, som vi passerat med tåget ett par dagar tidigare. Nu såg vi förödelsen på nära hål i byn Tran-en-Provence. Soldater var där och hjälpte de värst drabbade.
Följande etapp gick genom ännu ett bergsområde, Massif des Maures, till St-Tropéz som Caj tyckte var ganska smaklöst, trots de stora fina båtarna. I hamnen längs kajen fanns stora runda skulpturer av Fernand Botero och en ”maffiabåt” med italienska flaggan. När klockan var fyra började vädret se hotfullt ut med höga åskmoln och vi tyckte att det var bäst att ge oss iväg och började köra mot Frejus och motorvägen till Nice. Där var vi framme redan klockan sju och lämnade hyrbilen i Meridiens parkeringshall på p-plats nr 1033. Sen gick vi via hotellet och ut på stan för att äta. Vid bordet bredvid oss satt Mary och Stephen (musiker) från Kalifornien som var på sin första Europaresa. Med dem fick vi en trevlig pratstund.
Söndag 27 juni
Nu var det Monaco som gällde. En rask promenad till järnvägsstationen, biljettköp i automaten och sen satt vi på tåget till Monaco, lätt som en plätt när man kan systemet. Tåget i Monaco stannade på hög nivå. Vi hamnade åka neråt med rulltrapporna som gick genom rena, fina korridorer beklädda med olika slags stenplattor, såsom marmor, breccia och sedimentära kalksten och allt utan det minsta graffitiklottret, snyggt och prydligt var det överallt. Vi kom ut i hamnen precis där de stora skrytbåtarna låg. Caj tyckte att där luktade pissoir, men det visade sig att där hade varit en hippodromtillställning på kajen och de höll på och sopade upp en massa sågspån överallt. Det var nog hästlukten som hängde kvar.
Trots stekande solsken tog vi en tur genom Monaco med Hop-on-Hop-off-bussen. Vid Casinot hoppade vi av, tog några foton av Ferraribilarna som var parkerade utanför och efter 15 minuter hoppade vi på igen och åkte till palatset för att fotografera Caj på det ställe där Ralf, Camilla och Hilppa blev fotograferade för ca 30 år sedan, men inte Caj. Alltså var det hans tur. När bussen kom, tog vi den igen och åkte till ändhållplatsen. Där kunde man åka på en elektrisk 5-minuters båttur till andra sidan hamnen. Det gjorde vi och tänkte att vi lika bra kunde äta lunch på den sidan. Där fanns också en mycket trevlig restaurang som hette Monaco Yacht Club. Buffén såg lockande ut. Men sen kom en servitris och frågade om vi hade en reservation och när vi skakade (sorgset) på huvudet sa hon ”tis is ö clyb privé”. Ute var det stekande hett och det var nära att Caj fått solsting när vi var ute på piren och promenerade. Vi började leta efter en trappa upp till gamla stan och gick i skuggan längs bergväggen och plötsligt var där en ingång med en mycket elegant rulltrappa upp till en bistro och där beställde vi var sin Salade Nicoice. Alldeles intill fanns det berömda oceanografiska museet. I nedre våningen fanns ett av världens främsta akvarier. I de övre våningarna fanns ett museum med Albert I:s samlingar samt diverse konstverk av Damien Hirst.
Hop-on-Hop-off-bussen tog oss igen till Casinot och därifrån promenerade vi upp genom parken och fortsatte uppåt med rulltappa till ännu högre höjder och kom till Boulevard Princess Carolin där vi hittade ingången till järnvägsstationen. I närheten fanns inte ett enda café, så vi gick tillbaks till stationen, åkte lite i rulltrappor och hissar, ”komposterade” våra returbiljetter och klev på tåget till Nice Ville. Guiden hade nämnt, att åker man tåg till Nice, skall man komma ihåg att stiga av på den stationen och det gjorde vi förstås. I Nice tog vi spårvagnen (T I) ner till Place Massena och gick ner mot stranden där vi fick se när triatlondeltagarna (Ironmen) började komma i mål. Vi åt lammkotletter på en italiensk restaurang. Caj beställde allt på italienska och den fransktalande kanadensiska servitören frågade om vi var italienare. Maten var god och dessutom billig. Medan de sista stålmännen höll på att komma i mål drack vi en dyr GT på Lido Plage utan citron. Under tiden vann Argentina över Mexico i fotboll.
Måndag 28 juni
Caj dök in i första bästa frisörsalong för att få en riktig fransk hårklippning innan vi åkte hem. Det kostade 27 euro. Hilppa fortsatte gågatan fram förbi och in och ut ur småbutikerna. Plötsligt stod hon utanför Lafayette och två timmar senare kom hon ut med en ny blus. Under tiden hade Caj riktigt hunnit vila sig. Sen tog vi det lugnt, badade och vilade oss efter de senaste dagarnas strapatser. Alla vykorten, som det tagit mig en god stund att välja och köpa, blev skrivna. Klockan hann bli fem innan vi gick ut, satte oss på vårt ”stamställe” vid Promenade des Anglais, beställde två Ricard och fick två Espresso. Ricarden tog vi senare på stranden. Pirjo L. ringde och bjöd Hilppa på Tallinnresa på onsdagen.
Tisdag 29 juni
Hemresa i normal ordning och enligt tidtabellen.
Det var ganska otroligt så mycket vi hann med på en vecka, och det är roligt att kunna återuppleva hela resan både genom alla fina bilder som Caj tagit och genom denna version av resan. Tack, tack.
Hilppa 12.08.2010