Jag är ett så kallat krigsbarn och är ett av de över 70 000 barn som skickades från Finland undan kriget och bombardemangen. De flesta skickades till Sverige, men cirka 4000 skickades till Danmark. Det var i december 1941 och jag var knappt tre år gammal.
Vi bodde mitt i Helsingfors på Kalevagatan, där bomberna föll tätt, målet var uppenbarligen Tekniska Högskolan vid Sandvikstorget. På sommaren 1941 hade redan min syster och tre bröder evakuerats till Sverige, medan jag tillsammans med min sex år äldre bror Jaakko skickades till Danmark i början av december. Vi sattes på tåget från Helsingfors till Åbo och därifrån vidare med s/s Arcturus till Stockholm. Från den båtresan har jag mitt livs första minne av att jag såg ett flygplan flyga förbi och att någon hastigt drog mig in i båten.
Vi anlände med tåget till Köpenhamn den 9 december 1941 och den 14 december kom vi till Haslev, där det var bestämt att vi skulle stanna. Familjerna som vi skulle bo hos var noga utvalda av Finlandshjälpen. Jag hamnade hos tidningsredaktör Hartvig Andersen och min bror Jaakko hos ”Overmejerist” Andersen. Jaakko och jag hade under det år han var i Haslev mycket kontakt med varandra. Han hämtade mig t.ex. ofta från lekskolan.
Den lilla staden Haslev på Själland var känt för sina många skolor. Där fanns ”Borgerskole”, ”Realskole”, ”Folkehöjskole”, ”Udvidgede Höjskole”, ”Teknikum”, ”Seminariet” m.m. Under tyska ockupationen minns jag att lastbilar fulla med sårade tyska soldater körde genom staden till de skolor som tyskarna hade övertagit och använde som sjukhus. Haslev var också centrum för inremission. Mina danska fosterföräldrar var medlemmar i Sjömanskyrkan och de höll ibland möten hemma hos oss. Jag minns när jag glad i hågen sprang hem och frågade mina fosterföräldrar om jag fick börja i dansskolan. Svaret var: Nej lilla vän, det får du inte, men du får börja i söndagsskolan. Och så blev det.
I mitt hem höll man strängt på söndagarna. Jag hade s.k. sabbatskläder, d.v.s. en finare klänning och finare kappa på mig på söndagen. Söndagarna var ofta ganska tråkiga, man fick inte gå till andra barn och leka. Jag lär en gång ha frågat: Vad får jag göra?
Annars hade jag massor av lekkamrater. Där var t.ex. Lise, vars pappa var bankdirektör och bodde i jätte stort hus med många våningar, och Karen, dotter till veterinären. Han hade bil och tog oss ibland med ut på bondgårdarna, när han skulle undersöka ett sjukt djur. Vi såg när han stack hela armen in i ändtarmen på en häst.
Min danska mamma brukade säga på skoj, att jag var världens mest bortskämda barn. Orsaken var, att jag någon gång hade sagt, att det kunde vara roligt att få en lillebror. Det räckte inte länge, så adopterade mina fosterföräldrar en lillebror åt mig, och något år senare en lillasyster. Det var ju trevligt för mig och också bra för min danska "Mor" och "Far", när jag sedan som tioåring måste resa hem till Finland.
-> Min barndom
-> Dokument
-> Postkort
-> Urklipp
-> Barnböcker