2. Sicilien

Vårt hotell ligger i Mazzaró som egentligen är Taorminas strand. De som, liksom vi, hade bokat sin resa i sista minuten blev placerade i det övre hotellet, dit vi blev körda med bil. Där fick vi ett rum med en alldeles underbar panoramautsikt över havet och en lång sträcka av kusten. Badrummet som genast kollades, var helt nytt och ingenting behövdes fixas. Klockan tre skulle vi träffa guiden för information på restaurang la Botte som låg uppe i själva Taormina. För att ta sig från vårt hotellrum ner till hotellets reception på gatunivå skulle man först gå 20 trappsteg inomhus, sedan 20 trappsteg utomhus, tio meter till följande trappor (60 steg) ner till en liten järntrappa med ca 10 steg, därefter gå över en jätte fin utsiktsterrass till hissen på femte våningen. För att komma upp till hotellet var det förstås lika många trappsteg (100) bara i omvänd ordning.Med linbanan som låg alldeles invid vårt hotell kom man på fem minuter upp till Taormina. Vi köpte ett kort som vi kunde åka 14 gånger upp och ned med. På la Botte hann vi just och just äta en liten grönsakssoppa innan guiden anlände. Stan var full av filmfolk på grund av den pågående årliga filmfestivalen. Camilla borde ha varit med. Guiden pratade på en hel timme och när hon slutat anmälde vi oss till Etna-utfärden på torsdagen. Sen promenerade vi huvudgatan Corso Umberto från den ena ändan till den andra. Och halvvägs tog vi vår första espresso, med brandy, mittemot postkontoret och studerade turisterna som gick in och ut. Innan vi åkte ner skulle busstationen hittas, det var lätt för den fanns helt nära linbanestationen. Alla de otaliga matställena hade nu så småningom börjat vakna till liv igen efter siestan. Nedanför den nedre linbanestationen, gick det trappor ner till stranden. Där hittade vi en trevlig liten restaurang, Il Delfino, de hade ett bord för två på verandan varifrån vi kunde se och höra vågskvalpet medan vi åt ”Pasta Angelo” och svärdfisk. Till natten kunde vi mörklägga rummet med hjälp av gardinerna och balkongdörrarna. Sen sov vi från kl. 22 till 08.

Onsdag 15 juni

För att få sova lite längre, ända till kl. 8, gjorde vi ibland så att vi duschade först efter frukosten. Den serverades nere i hotellets fina matsal dit det bara var 100 trappsteg att springa. Servitörerna var charmanta, i synnerhet en, och de insisterade alla på att tala tyska med oss. På dagens agenda stod den kommunala parken Giardini Pubblici. Vi sökte genast upp bänken där den finska författaren Särkiä brukade sitta och titta på Etna. Bänken hittade vi men inte toppen av Etna, som just då gömde sig i tjocka vita moln. Det blev inget foto av Etna den gången, men nog av mig på bänken. I stället för att glida ner med linbana tog vi i stället stigen ner till Naxos som guiden hade nämnt. I början gick det lätt, men mot slutet blev den bara smalare och smalare och låren mer och mer darriga och till sist var där bara en mycket smal grusstig att gå på. Halvvägs intog vi de svarta och gröna oliverna plus vatten som vi köpt innan vi begav oss neråt. Väl nere kom vi nästan direkt till den gamla fina järnvägsstationen från 1800-talet med järnsmidedekorationer och vackra takmålningar och där ”Gudfadern” hade spelats in, Stazione Taormina – Giardini. Det hade börjat bli lunchdags och letandet efter litet matställe som serverar soppa började. Det hittades först efter ett par kilometer längs strandgatan där de hade en slags minestrone. Sen gick vi hela strandgatan tills den slutade vid en vändplats men utan att hitta en busshållplats. En snäll chaufför i en minibuss körde oss till busshållplatsen Recanati som vi alltså hade missat i regnet. Efter fem minuter kom det en buss som tog oss ända till busstationen i Taormina. Därifrån sprang vi till linbanan och hann just och just med. Sen var det bara de 100 trappstegen kvar upp till hotellrummet och vi kunde lägga oss på sängen och vila våra trötta lårmuskler.

Här var dagen inte slut och linbanekortet måste ju användas. Kvällsmenyn bestod av fisk på en trapprestaurang 30 trappsteg uppe, Ristorante Anfora hette den. Detta var andra dagen utan dator, Facebook och e-mail och TV:n orkade Caj inte titta på för rutan var så liten. Det blev inget foto av Etna den här dagen heller.

Torsdag 16 juni

Det var väckning redan kl. sju för vi skulle hinna med bussen upp på Etna 8:50. Den skulle ta oss upp till ca 2000 meters höjd. Det var ändå nära att den inte skulle ha orkat ända upp, för den blev tvungen att allt emellanåt på slutrakan, stanna och vila lite. När vi kom fram till de svarta lavakullarna och kratrarna började det regna. Till all tur hade vi försett oss med jackor och sportskor. En del hade inte följt beklädnadsinstruktionerna. Det svarta månlandskapet vid Crateri Silvestri pryddes av massor med små vita blommor här och där och runda gröna tuvor. En och en halv timme fick vi på oss att promenera omkring i regnet och dricka kaffe och äta en jättegod cannoli i ett café som nästan hade blivit under lavan 2001. Sedan förde bussen oss till en liten honungsfabrik, där vi fick smaka på flera olika slags honung och viner. Där bytte vi också buss. Det blev ett ganska kort Etnabesök och klockan var bara halv tre när vi var tillbaka på hotellet. Vi hade tid att både läsa och vila lite, men sen tog vi det stora beslutet att gå till närmaste bar och äta en bruschetta. Caj hade tidigare gått förbi ett ställe i närheten och sett att de hade färdiga sådana. De fanns kvar när vi kom!

En bit från vårt hotell gick det en lång trappa (100 steg) som ledde ner till Isola Bello och Mendolia Beach, en stenigare har jag aldrig sett förr. Ytterst fanns en liten privat ö som man vid lågvatten kunde promenera ut till men inte besöka. Elizabeth Taylor hade någon gång för länge sedan fått besöka ön. Det hade blivit ganska varmt och en öl behövdes att släcka törsten med. Vi visste vad vi hade framför oss, först 100 trappsteg för att komma upp till gatunivå och sedan 100 till för att komma upp till vårt hotellrum plus 200 överraskningstrappsteg för hissen var upptagen, för en ny turistgrupp hade just anlänt.

När vi äntligen fick lagat oss iväg till kvällspasset kunde vi inte ana hur fin en kväll det skulle bli och att den skulle sluta i ett gapskratt. Vi började med en promenad i den kommunala parken för att titta på Etna i solnedgång, men molnet var förstås där igen och täckte toppen. Nu hade vi tur, för molnen hade nästan skingrats helt och hållet när vi kom ut ur parken och precis utanför porten fanns trevlig liten pizzeria ”Ristorante Mirage” och när vi satt oss ner var toppen av Etna helt molnfri och vi kunde äntligen ta det efterlängtade fotot av kratern där uppe. Den goda turen fortsatte för pizzerian hade både god och förmånlig mat och dryck inklusive bästa möjliga utsikt. När vi ätit och tittat oss mätta fortsatte vi kvällspromenaden längs gatan som löpte längs stranden, visserligen på 50 meters höjd. Gatan slutade vid Duomon. Sen promenerade vi längs hela Corso Umberto I från den ena ändan till den andra och var inne i varenda kyrka på vägen. I en av kyrkorna övade en kör med lokala Furor. När vi äntligen kom tillbaks till hotellet och var på väg upp med hissen fick vi sällskap av en yngre mansperson som bara skulle åka upp till andra våningen. När han steg ut flinade han lite åt oss och sa ”minun on pakko käydä veskissä, söin niin paljon, että tuli ähky olo”. Det var vad man kunde kalla finskt ”small talk”.

Fredag 17 juni

Det började med linbanan och sedan busstationen, där vi snabbt skulle hitta en buss som gick till Stazione Taormina - Giardini. Vi hann bra med tåget till Messina som gick 10.50. Det var framme 11.45. På andra sidan järnvägsstationen låg turistbyrån varifrån vi fick en karta över staden. Inte långt därifrån låg hamnen full med båtar och katamaraner. Där verkade vara livlig trafik över Messinasundet. Det vanliga är att man kommer till hamnstaden Messina med båt, men vi kom alltså bakvägen med tåg. Sedan började vi promenera och delvis springa åtminstone över gatorna, mot centrum Piazza Cairoli. Under vägs drack vi en ”spremuta d’arancia” eller frullati d.v.s pressad appelsin. I ändan av gatan såg vi en silverfärgad kupol, som visade sig vara en kyrka, siktade mot den och gick vidare förbi det kvartersstora justitiepalatset, genom en liten park och kom till slut ut till Piazza Duomo som ligger i stadens hjärta. Den är berömd för sin imponerande klockstapel och världens största astronomiska klocka. Kyrkan byggdes ursprungligen år 1197 av Henrik VI Hohenstraufen, återuppfördes efter det stora jordskalvet 1908 och på nytt efter bombningarna 1943. Vi kom inte in i den för den var stängd.

Bredvid kyrkan fanns en liten restaurang, Dolce Vita. Där vi slog oss ner och beställde en soppa fastän de inte direkt hade soppa på menyn, men det gick att fixa, sa servitören. Under de 45 minuterna som vi satt och väntade hann vi beundra den fina Orionfontänen och titta på mänskorna som gick förbi, det var flera som var ute och rastade sina små hundar som alla fick lätta benet mot hörnet av den berömda klockstapeln. Så småningom kom servitören bärande på en stor musselsoppa och lite senare med ett stort salladsfat och till sist med en stor räkning (52,- euro). Mittemot fanns Arkivariet, men vi kom inte heller in där, det var inte att ta miste på att det var stängt för det hängde ett präktigt hänglås på dörren.

Sedan började vi i god tid gå mot järnvägsstationen. Men den gyllene statyn på votivkolonnen vid inloppet till Messinas hamn skulle först fotograferas. För att komma bort från hamnområdet hamnade vi springa över ett antal gator undan bilarna som alla, verkade det, kom körande rakt mot oss i full fart. Vi skulle bra ha hunnit med det tåg som vi hade planerat åka med, men tågtidtabellen stämde inte. Följande tåg till Taormina gick först 20 över fyra. I väntetiden hann vi med en espresso på ett närliggande café samt gå igenom ”vart vi ha vari”. Tåget avgick från spår 3 och inte spår 5 som det stod på anslagstavlan. I början undrade vi om tåget körde åt rätt håll, var vi alls på väg mot Palermo, för det stannade på hållplatser som inte fanns nämnda på vår karta, men det kom nog fram till Taormina till slut. Från järnvägsstationen tog vi första bästa buss som stannade vid hållplatsen och den råkade var en lokal buss, så det kostade oss bra 50 cent att komma till busstationen i Taormina. Därifrån promenerade vi med raska steg till Film Convention Center och köpte biljetter till kvällens filmföreställning på Grekiska Teatern. Sen rusade vi vidare till linbanan, köpte körsbär på vägen, och missade den.

På hotellet blev det snabbdusch och klädbyte och sedan upp med linbanan igen. På torget vid huset med kreneleringarna intog vi varsin sfogliata med ett glas öl resp. vin. Utanför porten till den grekiska teatern hamnade vi vänta en god stund på att bli insläppta och under tiden kunde vi på nära håll titta på alla de elegant klädda mänskorna som gick förbi, de var säkert kändisar. Teatern är ett av de mest berömda monumenten på hela Sicilien. Den uppfördes ursprungligen av grekerna och byggdes om av romarna och användes då för gladiatorspel. Den rymde då upp till 5000 åskådare. Nu fanns där en jättestor filmduk med en scen framför där filmmakare och skådespelare presenterade den irländska filmen vi skulle se. Det drog ut på tiden för att det skulle börja skymma innan filmen kom igång. Den hette ”Killing Bono” och handlade om ett gäng unga pojkar i Dublin som ville bilda ett rockband vid sidan av U2. För att hinna med sista linbanan var vi tvungna att gå en halv timme innan filmen var slut.

Lördag 18 juni

Denna dag hade vi bestämt att skulle vara vilodag efter allt springande dagen innan. Klockan 11 tog vi minibussen till Ipanema Beach Club vid Lido Spisone några kilometer norr om Mazzaró. Transporten inklusive strandstolar kostade 6 euro per person. Vi fick en bra plats under parasollen nära vattnet. Grov och het sand men klart och rent vatten. Klubben hade också en simbassäng och kiosk med batong och dricka. Vi stannade ända till kl. fyra, det blev nästan fem timmar vid stranden i skuggan. Det var bara högra armen som blev bränd för den rymdes inte under parasollen. På väg till hotellet försåg vi oss med vindruvor, körsbär, jätte goda, och tomater.

På kvällen på jakt efter matställe, föreslog Caj att vi istället för att gå den vanliga vägen längs Corsa Umberto I, skulle ta en ginväg som han hade upptäckt kvällen innan. Den bestod av 80 trappsteg och ledde till den grekiska teatern. För att sedan komma vidare till pizzerian vid parken med utsikten mot Etna, Ristorante Pizzeria Mirage alltså, gick vi nästan lika många trappsteg igen, men denna gång neråt. Medan vi åt grillade kalvkotletter ”tittandist” på Etna undrade vi om det var vita moln eller ånga som gled förbi toppen av berget. Senare blev vi klokare. Som dessert åt vi små söta pistachkakor som vi köpte i två olika butiker på huvudgatan, men ingendera var lika goda som dem vi åt uppe på Etna några dagar tidigare. Efter allt det söta behövdes något att dricks. Det blev en öl under kreneleringarna.

Söndag 19 juni

Klockan elva åkte vi iväg till Ipanema Beach igen med minibussen som man bara beställde i receptionen. Våra strandstolar från föregående gång var upptagna, det var ju söndag och det kunde man märka på antalet mänskor på stranden. Vi sysselsatte oss med att uppdatera reserapporten respektive läsa i boken med tändsticksfigurerna (Italian Through Pictures). Det klara, rena vattnet var enligt min mening lite väl kyligt, men jag var och simmade en liten stund. På grund av de många och hårda stenarna vid strandkanten var min uppstigning ur vattnet inte så särdeles elegant enligt Caj. Själv simmade han ända ut till det lilla skäret rakt utanför stranden. Returbussen kl. fyra rymdes vi just och just med i efter att hotellchefen stuvat om oss.

Kvällens matställe blev igen fiskrestaurangen, Ristorante Anfora, högst uppe i en trappstegsgränd. Vi åt båda svärdfisk á la Messina som var helt god. Personalen, tyckte vi, hade en lite väl aggressiv inkastningsmetod. Vi fick det sista lediga bordet på ett dragigt ställe. Men maten var ju ok. Efteråt spankulerade vi omkring på Corso Umberto I, beundrade utsikten från Piazza IX Apriles panoramaterrass och satte oss till slut i Wunderbars bekväma korgstolar på en drink medan vi lyssnade till svängig live musik. Liz Taylor och Richard Burton hade också varit där anno dazumal. Toppen av Etna syntes bra hela dagen och den blev fotograferad ett antal gånger.

Måndag 20 juni

Det var sista dagen som linbanekortet gällde och vi hade ”massor” att uträtta bl.a. köpa vykorten, skriva och posta dem samt boka Etna Sunset- och Stromboli-utfärderna. På Re di Bastoni som av en engelsman beskrivits som ”a great spot for watching the world go by” (automatisk översättning blev ”stor plats för titta på världen gå genom”, tog vi en spremuta d’arancia. På Trattoria, en liten restaurang utanför Porta Catania åt vi en liten men god lunch bestående av bruschetta och tallrik med salami och oliver m.m. Sedan började det bli lite jäktigt, för vi måste ner till hotellet efter mera pengar och hinna tillbaka upp och med bussen kl. kvart i fyra till Castelmola, som ligger på 500 m höjd. En mycket slingrig väg på 5 kilometer ledde upp till byn högst upp på en klipphylla. Idag återstår bara ruinerna av ett medeltida slott, som kan ha varit den forntida Tauromenion. Utsikten där uppifrån hör till de finaste i världen. Vi drack en espresso på Bar San Georgia där också Churchill i tiderna suttit. Vi gick upp och ner längs alla gatorna och förbi alla butikerna och besökte den enda kyrkan, Duomo. Medan vi väntade på att restaurangen skulle öppna drack vi en svalkande öl på en terrass till en bar som ägdes av en gammal gubbe. Middagen åt vi på La Taverna dell’ Etna. Här fick vi den bästa fiskrätten hittills ”In Voltini” fiskrullader av svärdfisk fyllda med en blandning av brödsmulor och pesto, gissade vi. Innan vi gick ner till bussen som skulle gå kvart över nio var vi ännu en gång på Bar San Georgia och drack ett sött vin med en söt kaka till.

Tisdag 21 juni, sommarsolstånd

Slutförde kortskrivningsprojektet som blivit på hälften dagen innan.

Klockan tio över fyra på eftermiddagen kom bussen som skulle föra oss upp på Etna för andra gången. Denna gång skulle vi till norra sidan av berget för att se solnedgången. Etna eller Mongibello (från latinets mons och arabiskans gebel, som båda betyder berg) är en relativt ung vulkan som uppstod för två miljoner år sedan. Den har haft förödande utbrott 1381 och 1669 då lavan nådde ända till Catania. De senaste skedde 2001 och 2002. Längs vägen som vi körde längs fanns platser som Piedimonte och Lingua Glossa. Fyra gånger korsade vi den smalspåriga järnvägen Circumetnea. Båda städerna var med tanke på läget ganska stora och hade båda förstörts flera gånger av jordskalv och vulkanutbrott. Guiden ville visa oss den stora gravgården som hade klarat sig bättre än bosättningen undan naturkatastroferna. Vi körde genom vinodlingar, barrskogar och lavafält från det senaste stora utbrottet år 2002. Vi hade ett längre uppehåll vid La Provenzana på 1900 m höjd. Där hade lavan bränt allt i sin väg. Man såg rester av hus och överallt låg det avbarkade, vita träd som såg ut som om storskarvarna hade varit framme. Nu fanns där en stor parkeringsplats, några kiosker och början till ett nytt skidcenter.

Härifrån fortsatte vi uppåt med s.k. jeepar som var stora, höga terrängfordon längs en smal körväg som hade röjts genom lavafälten. Vägen var mycket smal och på sina ställen mycket brant. På 2400 meters höjd stannade vi och var ute och tittade på kratrar och fumaroler varifrån det steg upp ånga ur berget. Följande stopp var sedan på 2950 meters höjd vid det vulkanologiska observatoriet. Det liknade närmast stora iglon. Där uppe var det både blåsigt och kyligt (+ 10 grader) och luften var tunn. Snön låg kvar på flera ställen. Det var ganska fantastiskt att få uppleva solnedgången så högt uppe ovanför allt annat. Den gick ned 20.30. Den här dagen råkade vara sommarsolstånd, d.v.s. den kortaste natten under året. Nedfarten skedde i tilltagande mörker. Vi bytte igen till bussen och fortsatte till Refugio Rabbabo där vi åt en enkel pastarätt tillsammans med ett irländskt par från Mayo nära Galway. Det hade hunnit bli midnatt när vi kom fram till hotellet.

Onsdag 22 juni

Först åkte vi naturligtvis linbana och sedan buss. Vi hade tur när vi kom till busstationen, för där var en buss som just skulle starta (10.45) till Catania dit vi var på väg. Vårt första intryck av Catania var en illaluktande busstation som helt enkelt luktade pissoir (inga public toilets i sikte) och mycket livlig trafik. Med hjälp av kartan i mobilen och två snälla carabinieri hittade vi turistinformationen där vi fick en riktig karta. Först tog vi det lilla tåget på en kort tur runt centrum och därefter hoppade vi på Hop-on-Hop-off-bussen på en lite längre sightseeingrutt.

På Duomo Piazza åt vi en liten pizzabit och promenerade sedan i gassande sol längs Via Etneagatan till Giardino Belliniparken. Catania är Siciliens näststörsta stad (en av UNESCO:s världsarvsplatser). De flesta av husen är byggda i den svarta tuffstenen. Catania lär ha grundats 729 f.Kr. av grekiska kolonisatörer från Chalkis. År 1693 jämnades den med marken av jordbävningar och översvämmades av lava. På 1700-talet moderniserades staden och fick breda raka gator och stora torg. Mitt på Piazza Duomo står Fontana dell’Elefante, en fontän från 1736 skulpterad av Giovanni Battista Vaccarini. På en piedestal i bassängen står en elefant gjord av lava, och på dess rygg står en obelisk krönt av en glob, som har blivit stadens symbol. Den berömda kompositören Bellini är född i Catania, hans staty finns mitt i staden och teatern Teatro Bellini är uppkallad efter honom liksom parken. På ett annat stort torg som vi gick över, Piazza Carlo Alberto, fick vi se hur efterstädningen av grönsaksmarkanden gick till. Tillbaka på Piazza Duomo tog vi en espresso med en pasto manderle (mandelkaka). Dörren till kyrkan var öppen och vi gick in fastän Caj hade bara ben. Kyrkan var mycket vacker inuti och hade tre absider. Sen fortsatte vi till fots genom en liten park nära hamnen, hann med ännu en spremuta d’arancia och kom i god tid till busstationen. Vi visste att bussen skulle avgå från plattform 9. Där hamnade vi vänta i gassande sol ganska länge. Det var svårt att hitta något skuggigt ställe och jag brände armarna allvarligt (enligt Caj). Vi var tillbaka på hotellet halv åtta och gick sedan nästan direkt ner till Il Delfino på middag.

Torsdag 23 juni

Strombolituren började med dubbeldäckare till hamnen i Milazzo, där steg vi ombord på färjan Eolian Queen. Gruppen bestod av ca 75 personer av olika nationaliteter, men vi var de enda från Finland. Färjan tog oss ut till de Lipariska öarna (sju stycken) varav Stromboli är en av dem. Alla öarna är mer eller mindre bebodda. Vi besökte först Panarea, som är den minsta av dem alla. Hit lär kändisar dra sig undan för att få vara ifred. Ändå tillåts turister gå i land och där finns numera inkvartering i lyxklass om man vill. Vi hann promenera lite omkring i gränderna och dricka en rekorddyr öl uppe på en terrass med vacker utsikt under det en och en halv timme långa uppehållet där. Sedan fortsatte vi till ön Stromboli.

På Stromboli hade vi också ett par timmar på oss att gå omkring. En del gick och lade sig i den svarta sanden. Klockan var närmare nio när vi åkte iväg med färjan ut på andra sidan av Stromboli för att invänta ”fyrverkeriet” från toppen av berget. Först såg man när svart rök puffade ut och lite senare när det hade blivit lite mörkare såg vi fyra gånger eld spruta ut, och varje gång hurrade alla på båten inklusive jag.

Det var igen midnatt innan vi var tillbaka på hotellet efter den långa båt- och bussresan

Fredag 24 juni, Midsommarafton

Vi beslöt att hålla ännu en vilodag vid Ipanema klubbens simbassäng och på kvällen åt vi igen på Il Delfino.

Lördag 25 juni, Midsommardagen

Vi begav oss upp till Taormina på förmiddagen för att få Cajs hår klippt och för att besöka den Grekiska Teatern utan filmförvisning. Hårklippningen lyckades hos den första barberarsalongen som kom emot, på italienska. Under tiden hann jag gå fram och tillbaks längs Corso Umberto I och då och då dyka in i någon klädbutik för att kunna konstatera, att de vackra kläderna, skorna och väskorna var ursnygga och priserna urhöga.

Sen gick vi tomhänta till den grekiska teatern och behövde inte betala för inträdet för vi var över 70 år fyllda EU-gamlingar. Den stora blå scenen från filmfestivalen var kvar. Där skulle snart vara något annat evenemang. Nu fick vi sett teatern utan en massa mänskor förutom några få turister som klev omkring på trapporna. Vi klev så högt upp man kunde komma och Caj fotograferade åt alla håll också det stora hålet genom vilket man kunde se Etna. Denna dag ångade det om toppen som aldrig förr. Föregående kväll när vi var på Il Delfino, berättade servitören, att det hade varit ett litet jordskalv halv elva tiden på kvällen. Då satt vi i bussen på väg från Stromboli. Uppifrån teaterns baksida hade man den mest fantastiska utsikt vi upplevt i Taormina. Det var den hetaste dagen hittills +32 grader och det var bra att skärmmössorna råkade vara med. Etna var under uppsikt hela tiden för ångan bara fortsatte att stiga. Sen följde dagens diskussion om lunchställe. Valet föll på lilla La Trattoria med de rutiga dukarna. Det blev samma meny som förra gången, bruschetta och tallriken med oliver, ost och skinka. Följande diskussion gällde vad vi sedan skulle hitta på, det blev till att vi åkte ner till hotellet på en vilopaus, vi hade ju semester och måste komma ihåg att också vila lite.

Och sedan efter ett par timmar åkte vi upp igen. Vid Porta Messina förslog jag att vi skulle ta till höger, för åt det hållet hade vi inte gått tidigare. Där fanns ingenting för gatan tog slut, men vi fick uppleva ett litet trafikkaos när en bil hade fått motorstopp i den branta backen. Sen föreslog jag att vi tar till vänster in på Vico någonting, men där fanns inte heller några matställen. Längre uppe i backen vek vi in på en annan Vico och hamnade in i ett helt vanligt bostadskvarter, där vesporna stod parkerade utanför trapporna. I ändan av den långa Vicon, som löpte parallellt med Corso Umberto I, fanns trappsteg som ledde rakt ner till en restaurang. Orologia hette den. Rakt nedanför fanns Wunderbar, där vi ju hade suttit en vecka tidigare. Vi var de enda matgästerna, men beslöt ändå att äta där. Vi tycktes fungera bra som lockbeten för så småningom började det komma mera mänskor dit. Först kom ett danskt par som hade samma färg på kläderna och efter dem ett finskt par och till sist två amerikanska par. När vi hade ätit färdigt gick vi ner för trapporna och hamnade precis ner i Wunderbars sköna korgstolar. Där blev vi sittande en stund och tittade på människorna som gick förbi åt bägge hållen. Sen steg vi upp och gick tillsammans åt vårt håll med sju minuter på oss tills linbanan skulle gå.

Söndag 26 juni

Vi försökte hinna med kl. 10 transport till Ipanema Beach club, men där var många andra före oss som hade samma planer. Medan vi satt och väntade på att bussen skulle komma tillbaka och hämta oss beslöt vi att nu måste vi lära oss att komma i god tid när vi skall någonstans. När vi kom till poolen var där redan ganska mycket mänskor och ”våra” stolar var besatta. För att få en plats i skuggan måste vi ty oss till en plats under brobalken. Jag simmade av och an åtminstone en halv timme mellan alla barnen, tills Caj började undra vart jag tagit vägen. Det kom mer och mer mänskor, mest ungdomar ca tio åt gången. Till slut packade vi ihop våra saker och gick ner till stranden. Nu gick det inte att själv välja var man villa ligga, för där var självaste ”maffiabossen” med tjocka guldkedjan om halsen, som på flytande italienska sa att vi inte kunde välja dom och dom stolarna. Senare kom resten av maffiafamiljen dit. Vi tog redan tvåans buss tillbaka och nu var vi först i kön. Ingen annan förutom chaufförens bekant skulle iväg så tidigt.

Det blev inga mackor vid poolen, istället gick vi ner till stranden mittemot hotellet för att ta en bit lunchmat på La Pigna, men vi hamnade i misstag på Mazzaro Sporting snackbar. Urvalet var begränsat och vi fick nöja oss med deras bruschetta som bestod av tre små brödbitar under ett täcke av tomater. Efter flera timmars vilande och skrivande försökte vi oss på att hitta La Pigna på kvällen. Det betydde många, många trappsteg innan vi kom i säng.

Måndag 27 juni

Mellan klockan 11 och 13 gick vi åt skilda håll. Caj tog en promenad i parken medan jag ännu en gång gjorde en boutiquerond. I Maranatha hittade jag en nedsatt rosafärgad Marilu tröja åt mig. Den fick duga. Vi hade träff på piazzan vid Wunderbar och därifrån var det inte långt till La Trattoria och äta samma som förra gången. På tillbakavägen längs Corson till linbanan för sista gången höll vi oss i skuggan. Caj valde att promenera ner medan jag tog linbanan. Han hann först till hotellet, för jag hamnade vänta jätte länge på följande tur. Innan vi gick ut och äta, packade vi kappsäckarna färdigt, för det var mycket tidig väckning följande morgon. Restaurangen för sista kvällen blev Il Gabbiano som låg nära hotellet på andra sidan vägen. Där hade vi fin kvällsutsikt över Isola Bello.

Tisdag 28 juni

Hemfärd.

Vi tyckte båda om Sicilien, Taormina och vulkanerna.

Etna blev fotograferad nästan varje dag, men varje dag upprepade Caj ”vi måste köpa ny kamera”.