2. London

”Bröllopsresan” till London 25-29.6.2008

Onsdag 25.6

Här sitter vi igen på Roberts café på flygstationen och dricker vårt kaffe med croissant i väntan på flyget till London via Frankfurt. För att vi och vårt bagage säkert skall hinna med anslutningsflyget från Frankfurt, reser vi den här gången med enbart handbagage. Och det resulterade i att mina hårpreparat, skum och spray måste lämnas kvar vi bagagekontrollen. De lär ha varit för stora att ha med i handbagaget. På flyget fick vi en pastarätt med ratatouille och olika färgers paprikor, vad annars! Vi anlände till Frankfurt i ösregn tio minuter försenade, men vi hann med Londonflyget och det var ju huvudsaken.

I London sken emellertid solen för fullt, så vi beslöt oss glada i hågen för att ta bussen i stället för underground. ”Man ser ju mera då”, sa vi. Busstationen fanns på andra sidan gatan och vi ställde oss i biljettkön till bussen (coach) och fick veta att bussen till Victoria Station avgår från plattform nr 13. Det kom ganska fort en buss till hållplatsen och för att inte behöva lämna våra små resväskor in i bagageutrymmet, smusslade vi snabbt in dem i bussen. Det blev visserligen lite väl trångt för fötterna, men när vi var så sluga så… Vi var nog lite förvånade över att bussen startade tio minuter för tidigt, för enligt biljetten skulle den starta först kl. 18:30, men huvudsaken var ju att vi hann med. Chauffören hälsade mycket vänligt alla välkomna ombord och meddelade också att följande stopp sedan är om en och en halv timme i Pool i Cornwall. Det var otroligt snabbt som Caj fick sina inklämda ben ut i gången och fick tagit sig fram till chauffören och berättat att vi hade hamnat på fel buss. Busschauffören hörde till all tur till den vänliga och hjälpsamma typen engelsmän och körde oss in på terminal 5, där han fick en annan busschaufför att köra oss tillbaks till Central Coach Station varifrån vi startat. Vi hann just och just med följande coach som körde till Victoria Station kl. 7. ”No comments”, man får ju se och uppleva mera när man åker buss!

Sedan var det lätt som en plätt att hitta från bussens ändstation till vårt hotell Quality Westminster, som låg ett stenkast därifrån. Westminster var ju ingen dålig adress och vi hade stora förväntningar på hotellet. Det visade sig att det säkert i tiderna hade varit ett mycket förnämligt hotell. Trots byte av hotellkedja och därpå följande förfall hade det ändå lyckats hålla kvar alla sina fyra stjärnor och höga prisnivå. Men visst var det charmigt: rummet var stort och rymligt med två höga fönster, högt till taket och utgång till en lång balkong-terrass. Badrummet var snyggt och rent med fungerande dusch. Caj fixade några småsaker och löste också problemet med hur man får toan att spola varje gång i stället för varannan. Sedan var allt perfekt. Efter byte av skor var vi klara för en promenad i stan och började med att gå till Victoria Station, där vi köpte biljetter till Underground. Vi åkte till Piccadilly Circus Station och promenerade därifrån till Piccadilly Circus, Trafalgar Square och Leicester Square. På vägen åt vi ett liten thailändsk snack och senare satte vi oss ner på en uteservering och beställde pizzabit och öl, där var mycket folk isynnerhet ungdomar i rörelse. Det var ganska fullt på det sista Underground-tåget. Klockan var ca halv ett på natten finsk tid när vi var tillbaka på hotellet.

Torsdag 26.6

På väg till Victoria Station, dit vi gick ”first thing in the morning” för att köpa dagsbiljett för buss och Underground, kollade vi priset på några närliggande hotell. Ett var toppmodernt men billigare än vårt och ett annat dubbelt dyrare.

British Museum dit jag gärna ville gå, men inte Caj, fastän det var det enda som han hade pratat om att han absolut ville besöka, blev vårt första mål. Invecklat. Vi valde den kortare versionen och nöjde oss med Rosettastenen, mumier, assyriska hästar och friserna (Elgin Marbles), som dåvarande brittiska ambassadören Elgin med sultanens tillstånd år 1803 hade fört bort från Panthenon till England. Afrikaavdelningen hade också nutida konst som bestod av bl.a. föremål gjorda av gamla maskingevär från Moçambiquekrigen som t.ex en ”fåtölj”. Lunchen bestod av grillad baguette och kaffe på italienskt matställe.

Natural History Museum var det som Caj hade menat fastän han hade sagt något annat, så dit åkte vi. Både byggnaden och interiören var imponerande, närmast likt ett slott. Vi gick naturligtvis först till ”The Red Area” med allt om geologi, jordens uppkomst, vulkaner och så vidare. Det var överhuvudtaget en mycket välgjord avdelning med väldigt fina, beskrivande bilder och välskrivna texter. Sen var det tid att dricka kaffe och vila fötterna. Caj fortsatte till ”The Red Area”, som var den egentliga geologiska avdelningen med vitrin efter vitrin fulla med stenar från hela jorden också från Finland förstås. Jag blev kvar i kaféet, där det satt flera gubbar iklädda gröna skjortor. Det visade sig senare, att det var Insektvecka på gång. Entomologerna hade Open House och allmänheten fick komma in och se deras samlingar av alla slags insekter, mycket små och mycket stora skalbaggar, granna fjärilar m.m. Speciellt intressant var utställningen om ”Forensic Entomology”, fastän lite väl makaber, där dom visade hur fluglarver utvecklas i döda kroppsdelar av vilket man t.ex. kan bestämma tidpunkten för mordet. Caj gjorde en extra runda med mig genom den geologiska avdelningen så att jag också skulle få se den. I ändan av salen fanns ”The Vault” med extra fina exemplar av mineraler. Där fick man också se stenen från Mars.

Sedan började det vara tid att åka till Victoria Station och därifrån ta buss 185 till Barbara Hall. Hon var sig lik, lika fräsch och pratsam som alltid. Först drack vi te med ingefärakaka och genast när ”Tea Time” tog slut, övergick vi till G.T. Det pratades om böcker förstås, om Barbaras jobb, om hennes söner och deras familjer m.m. Därifrån hoppade vi på en annan buss tillbaka, nr 174, som tog oss till Oxford Station där vi steg av och promenerade sedan genom Soho. Middagen intog vi på litet Thailändskt matställe som hade kinesisk-thailändsk buffé. Det var helt gott. Den dagen fick namnet LMM som betyder London Museum Maraton.

Fredag 27.6

Det började med frukost på hotellet, packning och kortskrivning, fem stycken (som först blev skickade i Chislehurst), utcheckning och bagageinlämning i receptionen. På Victoria Station hamnade vi köa (usch) för dagsbiljetten och valde på måfå en buss. Den råkade köra längs Hyde Park och vi steg av vid Royal Albert Hall. På andra sidan gatan fanns det imposanta monumentet över Queen Victorias man, Albert. Sen gick vi runt konserthuset och hittade ingången till caféet. Där drack vi en kopp kaffe för att kunna säga att vi har varit på Royal Albert Hall, ifall någon skulle hitta på att fråga. Efteråt tittade vi in i Royal School of Minerals Collage, där säkert bl.a. vår zambiabekanta Tom Hawken har studerat. Därifrån fortsatte vi till Science Museum och sedan till Victoria and Albert Museum of Design. Det var en imponerande byggnad det med. Där besökte vi bara ”Jewellery” -avdelningen. Då det fortfarande regnade, tog vi en buss och steg av vid Hyde Park Corner. Det var inte långt till det exklusiva varuhuset Harveys Nicols. Den fina restaurangen på översta våningen, där vi hade ämnat äta lunch, tittade vi bara på för den var proppfull. Smått besvikna och bara lite hungriga gick vi därifrån till Underground och tog tåget till Victoria Station. Vi åt en panini på väg till hotellet efter bagaget.

Vi ansåg oss, för den här gången, vara färdiga med LMM och gick och köpte tågbiljetter till Bromfield South. Det var ju det egentliga resmålet. Tåget avgick från plattform 5 och råkade vara det långsammare, alltså det som stannar vid alla små stationer längs spåret. Vi ringde Pirjo, som lovade komma och möta oss. Medan vi satt på tåget ringde Paul och frågade vilket tåg vi kommer med, för han stod redan på stationen och väntade tillsamman med Matu, en finsk flicka som också var bjuden på bröllopet. Matu var dotter till Manti, Pirjos väninna från Kitwe-tiden. Hon berättade att hon jobbar som freelance grafiker. Väl framme på Oakdene Avenue for ungdomarna Paul och Matu direkt på pubrond med Alex och vi, Pirjo och Arja blev kvar och inmundigade engelska korvar tillsammans med öl respektive vin. Sedan körde Pirjo oss till Audrey Costin på 80, Sparrow Lane, New Eltham (Greenwich), London. Där skulle vi sova två nätter. Audrey visade sig var en mycket glad och livlig person, som var van att umgås med olika slags människor från olika delar av världen. Hon har haft ett slags B&B för utländska studerande som varit på språkkurser via EF. Hennes lilla radhus var smakfullt inrett och hade fina, rena heltäckande mattor överallt och en trevlig glasveranda (conservatory) som hon fått av sin son.

Lördag 28.6

Kl. 9:00 var frukosten serverad och medan vi åt underhöll Audrey oss och berättade intressanta och roliga saker om sina olika gäster. Vad månntro kommer hon att berätta om oss? Vi duschade och klädde om oss för bröllopet och var helt färdiga när Pirjo kom och hämtade oss kl. 11. Hemma hos Pirjo blev vi bjudna på en lätt lunch som bestod av pasta med räksås och som vi åt på terrassen i härligt solsken. Alex och Paul kom och klädde om sig till hyrda jacketter. De blev riktigt stiliga båda två.

En minicab, som skulle köra oss plus Pirjo, Arja och Paul till Bromley Registry Center var beställd till kl. 15. Medan vi väntade anlände Pirjos gamla Zambia-vänner, Tom, Sheila, Sean och Chris. Efter flera telefonpåringningar kom taxin äntligen 30 minuter försenad. Vi hann in en halv minut före vigselceremonin skulle börja tack vare att vi hoppade ur bilen vid trafikljuset och sedan sprang så fort det gick i våra fina festkläder. Vi hann knappt sätta oss förrän brudparet kom in och sedan reste vi oss igen. Bruden Janice, var vacker och brudgummen Alex var stilig som sig bör. Den kvinnliga juristen som förrättade vigseln, var också stilig. Efter ceremonin följde alla gästerna efter brudparet i en lång rad till andra sidan byggnaden till en stor gräsplan, där det skulle fotograferas i det gröna. När det hela äntligen var klart gick vi tillbaka för att vänta på transport till festplatsen (the Reception). Först väntade vi utanför ingången till magistraten och efter en halv timme fortsatte vi väntandet på andra sidan byggnaden. Hyrbilen var den här gången 45 minuter försenad. Utan Paul i bilen skulle vi ha varit ännu mera försenade, för chauffören kände inte vägen och det var ganska långt dit vi skulle. Vi placerades vid samma bord som Tom Lindsey och Chris från Woolworth i Kabwe plus Arja. I rummet bredvid fanns buffé med mat i stora mänger, där var skålar fulla med olika slags kalla sallader, fat med kalla uppskärningar, broilervingar m.m. och jättegoda kakor. På borden stod hela tiden flaskor med rött och vitt vin. Efter maten fick var och en ett glas skumvin som vi skulle skåla med i samband med talen. Först talade Janices bror, sedan Alex och sist Paul som höll ett utmärkt tal som fick många applåder. Ganska så mycket försenade anlände Anneli och Jimmy Wong (Pirjos bekanta). De hade haft svårt att hitta fram, hade missat en viktig vägskylt och kört förbi. Musiken som spelades riktade sig mest till ungdomen, men trots det var det inte många par på dansgolvet förutom två flickor som dansade med varandra. Hälften av männen stod utanför och drack öl. De trevliga Wongarna, han kines och hon finska, erbjöd sig att köra oss ända till Audreys. Pirjo och Arja kom ganska behändigt hem med tåget till Bromley och taxi till Oakdene Avenue.

Söndag 29.6

Vi sov igen till kl. 9 och åt sedan en lite stadigare frukost med kokt ägg. Audrey bjöd igen på sitt goda brasilianska kaffe. Hon pratade på och vi fick höra tokiga historier om hennes olika gäster från när och fjärran, i det hela ingick mycket gester och livliga demonstrationer av olika situationer. Bl.a. berättade hon om en stackars två meter lång finne, som var ful som stryk, ”men mycket trevlig”, som måste byta säng med henne, för gästsängen var så kort att hans fötter stack ut. Efter vistelsen hade han skickat henne en ask utsökt god choklad som tack för hennes vänlighet. – Det blev till att vänta lite på transporten igen, men vi var vana vid det här laget. Pirjo var aningen försenad, men sist och slutligen var det tur, för den station som Audrey annars skulle ha kört oss till (New Eltham) och lämnat oss av vid, var inte i bruk den dagen på grund av ”Enginering Works”. Pirjo körde oss vidare till följande station, Elmsted. Vi sa tack och hej då åt Pirjo och vi ses 14 juli i Olars.

Tillbaka i London steg vi av tåget vid Charing Cross och gick på en liten promenad till the Embankment och genom en liten park efter att ha gett instruktioner åt en engelsk familj hur de skall gå för att komma till Trafalgar Square. Sedan började vi själv gå ditåt. På Trafalgar Square höll man som bäst på och förberedde ett stort rally, Salute to Israel, med uppmaning att fylla hela torget. Israeliska flaggor och Union Jacks svajade om varandra. Vi måste vidare och gick därifrån som ”käringen mot strömmen” till Picadilly Circus och prick kl. 14.00 gick vi under jorden och försvann med Picadilly Line till Heathrow Terminal 2. Dagens lunch bestod igen av Panini Ham and Cheese men plus en portion Apple Crunch med vaniljsås som vi delade. Det blev till att vänta lite igen, denhär gången på meddelande om avgångsporten. Vi fick veta, att flyget var en halv timme försenat och vi kom iväg ca 18:30. Trots det anlände vi till Frankfurt i god tid och till vår stora förundran till en helt öde och tom terminal helt utan något slag av information. I London hade vi till all tur fått både Boarding Card och nummer på avgångsporten, så det var bara att söka sig dit. Vi gick och gick längs öde korridorer och hittade så småningom fram och i god tid. Väl framme såg vi ett antal resenärer. De satt varenda en och tittade uppåt, alltså på TV där finalmatchen i fotboll mellan Tyskland och Spanien var på gång. Caj såg det avgörande målet och jag hörde det på väg till damernas. Ombord på flyget meddelade flygkaptenen att Europa har fått en ny fotbollsmästare, ”Europé has got a new football champion, and it is … Spain”.

Vi var lyckligt hemma halv tre på morgonnatten och det unga paret hade fått varandra ”... and live happily ever after”, får vi hoppas.