Montenegroresan 24-31.07.2010
Lördag 24 juli
Det var väckning kl. 04 och vi satt i bilen fem före fem. Vid incheckningen fick vi veta att det är en ca 25 minuters promenad till porten, och det var faktiskt en god bit att gå. Det har gjorts stora omändringar på flygplatsen och isynnerhet på Schengensidan. Vi var så tidigt i farten, att tidningskioskerna inte ännu hade öppnats. Det var ju dessutom tidig lördagsmorgon. Flygresan till Dubrovnik tog bara tre timmar. Medan vi väntade på bagaget började Caj genast förklara vad det stod på skyltarna. Han hade uppenbarligen inga problem med att förstå montenegriska. Sedan hade vi en ca 2,5 timmars bussresa framför oss från flygplatsen i Dubrovnik till Budva i Montenegro. Vid gränsen hamnade vi sitta i en längre bilkö, men det gick ganska smärtfritt fastän en tulltjänsteman plötsligt gladeligen hoppade in vår buss och frågade om vi vill ha stämpel i passet och sedan gick han runt och smällde en stämpel i allas pass. Denna bussresa i sig var ju en sightseeingtur. Längs vägen stod oändliga mängder med cypresser, raka som stearinljus. Tur att de inte brann. En bit av vägen gick över vattnet på en liten färja från Kamenari till Lepetane.
Vårt hotell, Dolce Vita, fanns i Becici, som kallas för Budvas riviera och ligger lite utanför staden. Det var beläget i ändan av en liten och mycket brant tvärgata. Det var bara ett par år gammalt och därför ännu snyggt och fint med skinande granitytor överallt. Där var fyra stjärnor på väggen. Rummet var rymligt med utsikt mot berget. Det första vi gjorde var att kliva i baddräkterna och promenera ner till stranden som låg ca 500 m från hotellet. Innan vi gick ut påpekade Caj åt receptionisten, att glödlampan fattades i den ena sänglampan. Hon lovade fixa det med det samma. Stranden var aningen stenig, men vattnet var rent och varmt. Vi åt en jätte hamburgare vid ett strandkök. Man fick själv fylla den med tomat och lök m.m. och gott var det. Femtiden blev vi avhämtade av Aurinkomatkas buss nära hotellet och kördes till informationsmöte och besök i gamla stan. Där fick vi iste med citron- och apelsinklyftor i. Vi promenerade den långa strandvägen tillbaks till hotellet. Just innan vi nådde fram började det regna och åska.
Söndag 25 juli
Vi var hela dagen på utflykt med Aurinkomatka till den underbara Kotorfjorden. Vägen dit gick på smala, slingriga bergsvägar. Synen som mötte oss när vi körde ner mot Kotor var helt enkelt ”jaw-dropping”, som Annalisa Rellie beskriver det, alltså otroligt vacker. Kotor (ett av Unescos världsarv) ligger i ändan av Kotor-viken eller fjorden som är ca 30 km lång, 7 km på det bredaste stället och 300 m på det smalaste. Djupet är 60 m. Den anses var en av världens vackraste platser. Den omges av branta berg och är Adriatiska havets största vik. Kotor har haft bebyggelse sedan urminnes tider och har styrts av 14 olika härskare. I hamnen låg flera lustbåtar och några mycket högmastade segelbåtar, vilket tyder på att staden fortfarande är ett attraktivt resemål. Vi fortsatte med bussen till den lilla byn Perast, varifrån det gick en båt till ön Gospa Skrpjela, en konstgjord ö med en liten ortodox kyrka. På ön bredvid fanns ett nunnekloster, men det fick vi inte besöka fastän nunnorna inte längre bodde där. Vi körde tillbaks till Kotor och gjorde ett besök i den gamla stadsdelen innanför murarna och började med att äta sallad och stora plättrullar. När vi äntligen var färdiga med denna mäktiga måltid och skulle gå vidare, började det regna. Trots det tog vi en hastig promenad genom de smala gränderna. Många hus var byggda helt intill bergväggen - vilken utsikt för en geolog. När vi i ösregnet var framme vid bussen, pekade guiden upp mot bergstoppen och sa, att dit upp skall vi åka. Den smala serpentinvägen hade 29 krökar. Allt emellanåt kom det bilar emot och ibland måste de backa, vilket inte alltid var så lätt. Vi fick se Kotor från allt högre och högre höjd och i varje kurva tog Caj en bild. Väl uppe i bergen på ca 1000 m höjd höll vi en paus vid ett litet café i Bukovica och fick lite smått och gott att äta såsom ost och lufttorkad skinka. Det bjöds också på en styrketår bestående av vin och grappa, och efter det kändes det inte så farligt att åka där uppe. På 670 m höjd på en bred platå ligger den forna huvudstaden Cetinje. Den var huvudstad i 500 år. Den nuvarande heter Podgorica och ligger lite längre in i landet. I Cetinje pekade guiden ut de gamla ambassadbyggnaderna, brittiska, ryska, ungerska m.m. Idag hyser de bl.a. musikakademier, skolor och restauranger. Staden såg, i mina ögon, ganska stillsam och slätstruken ut. Vid utkanten av staden fick vi en buffetlunch vid den gamla restaurangen ”Belvedere” och hade fin utsikt inåt landet. Restaurangen hade använts av kung Nikola vid jaktfärder vilken tid på dygnet som helst. När vi körde ner mot Budva var det en vacker syn som mötte oss. Von oben såg vi hela den långa stranden ända in till gamla staden med muren och kyrktornen. Det här var den enda utflykten vi deltog i, men den var fin!
På kvällen skulle vi ta en liten promenad ner till stranden för att välja följande dags solbadarställe. Det blev till en tre timmars promenad med diverse stopp. I ändan av Becici stranden visade jag Caj några intressanta veckade berg. Då vi inte hade kameran med, gick han på egen hand dit följande dag och studerade dem närmare.
Måndag 26 juli
Vi hyrde in oss på den utvalda stranden. Där fladdrade blå flaggor och parasollerna var orange. Vattnet var skönt, fastän det i början kändes lite kyligt. Vi försökte hela tiden ligga i skuggan där det fläktade skönt och flyttade liggstolarna då och då allt efter solens rörelser, enligt Caj 15 grader i timmen. Bredvid oss var en mor med tre barn. Hon talade inte så mycket med barnen, men nog i de tre mobiltelefonerna som hon hade med. Sen när hon plötsligt fick fingret i kläm i liggstolen, måste hon ligga med det i ett ämbar med kallt vatten som hennes son hämtat. Det blev lunch 3-tiden på ett litet strandcafé och den bestod av var sin halva semla.
Tisdag 27 juli – D-Day – Cajs 70 -årsdag!
Först ringde Ralf, sedan Camilla, Lars, Asko och Anne och senare sms:ade Avellans gratulationer i versform:
”Unge man vi grattar
och tror att du uppskattar
att uppnå 70 år.
För dig vi tar en skål.
Grattis Glory o Keka”
När vi väl avklarat alla uppvaktningarna, tog vi vårt pick och pack och begav oss ner till plagen. Nu valde vi en strand som såg lika bra ut som gårdagens, men hade blå parasoller och låg betydligt närmare vårt hotell. Där slog vi oss ner för dagen. Det kom faktiskt ännu ett samtal, på min mobil denna gång och det gällde också Caj. Blombutiken Maritta i Hagalund meddelade om en bukett till Caj och undrade om där var någon hemma att ta emot den. Saken ordnades så att Camilla avhämtade den. Buketten var från Line och Hans i Birkeröd. Först sent på eftermiddagen steg vi upp från liggstolarna och gick till hotellet för att byta om från baddräckt till lite finare kläder inför festmåltiden som skulle intas på vårt favoritställe Lumbella. Vi hade ju varit där redan en gång förut. Caj fick förstås välja menyn och vinet. Det blev fisk och Chardonnay. Temperaturen hade på kvällen sjunkit ända till 24 grader. Utan min medbragta sjal skulle det ha blivit ganska kyligt.
Onsdag 28 juli
Vi kom iväg till strandstolarna först kl. 11:18 och hann ligga där ungefär en timme, då det plötsligt började regna, men vi låg tappert kvar under parasollen under paraplyet och insvepta i våra blå handdukar. Det var helt mysigt och sen var vi nästan de enda kvar på stranden. Regnet upphörde ganska snart. Sedan blev det lunchtid. Stamstället som ju hade visat sig ha helt bra mat, fick igen besök av oss och servitörerna log vänligt och bugade sig alla när de såg oss komma in. Nu provade vi på soppa, Beef resp. Fish, plus en tallrik med hors d’oevre. Jätte gott. Sen tillbringade vi resten av dagen i våra liggstolar med var sin bok, förutom när vi tog oss ett dopp i det Adriatiska havet. Böckerna vi läste handlade båda om händelser i Stockholm på 2000-talet och Annika Bengtssons problem respektive om fattighjonens eländiga liv på 1700-talet. Plötsligt märkte vi att klockan redan hunnit bli sex och då var det ingen idé att mera gå via hotellet, utan vi begav oss direkt ut på jakt efter lämpligt matställe. Den här gången blev det en ganska genuin montenegrisk restaurang med inhemsk musik och ”skumma högljudda gubbar”. Servitören var mycket vänlig och tillmötesgående. Vi beställde vad vi trodde eller hoppades vara två små kötträtter. Det var allt annat. Caj fick framför sig en jätte stor och tjock biff med en massa bacon ovanpå och jag tre stycken rejäla griskotletter och naturligtvis hörde det franska potatisar till. Guiden hade visst sagt någonting om att matportionerna i allmänhet var ganska stora.
Torsdag 29 juli
Klockan 10:33 checkade vi in på vår strand med de blå parasollerna. Nu lämnade vi bara våra saker på strandstolarna, för vi hade före det varit och köpt biljetter till en 1-timmes båtfärd längs kusten. Vi fick på nära håll se den en gång så lyxiga hotellön, Sveti Stefan. Ön hade ursprungligen varit en liten idyllisk fiskarby tills någon hittade på att förvandla den till ett unikt lyxhotell. Nu var full restaurering på gång, för en oljeshejk hade köpt hela stället och det lär ska öppnas på nytt ganska snart. Det som vi såg av ön från havssidan var inte särskilt imponerande, det påminde mera om en fängelseö typ Alcatraz. Nära intill ön var två nästan tomma, privata sandstränder. Guiden sa, att hela området skall göras till ett nytt Dubai eller något liknande. Båten fortsatte till Hawaii, en obebodd ö som på riktigt heter St. Nikola. Där fanns en sommarrestaurang och ett båtgarage i flera våningar. Det är ett populärt ställe för bl.a. snorklare. Men vi måste vidare, för våra strandstolar och handdukar väntade.
Resten av dagen sysslade vi med att turvis sola, simma och läsa och det höll vi på med ända till sextiden. Inemellan hade vi ätit lunch på Lumbrella, samma som dagen innan. Det blev en liten diskussion om att antingen denna kväll eller följande kväll gå till Budva för att titta på busstationen. Resultatet blev att vi promenerade dit samma kväll genom tunneln och längs strandpromenaden. Till vår förvåning var där massor med mänskor, mycket tingeltangel och oljud. Vi hittade också basaren som guiden pratat om, men vi köpte inga skjortor den här gången. Där fanns också det ena utfordringsstället efter det andra, och sen såg vi plötsligt det som vi letat efter, nämligen ett bord för två alldeles vid vattnet. Genast när vi satt oss ner kom servitören och tände stearinljuset på bordet och sa någonting i stil med ”romanchuk”, bättre kunde det inte ha varit. Vi beställde grillat kött på spett. Det var gott i all sin enkelhet, som sig bör. Efter denna trevliga måltid fortsatte vi promenaden in mot Budva förbi de stora lyxbåtarna och plötsligt befann vi oss mitt inne i gamla stan i myllret bland alla turisterna. Det där att hitta en toa hade börjat bli lite kritiskt, men sen gick vi genom en restaurang och frågade försiktigt en servitris var WC:t fanns och då gav hon oss var sin toabiljett och pekade ut det mycket väl gömda stället. Efter det kunde vi sedan tryggt sätta oss ner på en uteservering och beställa var sin flaska Chardonnay. Caj observerade att alla turisterna var mycket yngre än vi. Vid det här laget hade han redan hunnit gäspa sex gånger, åtminstone, vilket var ett klart tecken på att det var tid att ta en taxi tillbaka till hotellet. Det gjorde vi och betalade åtta euro. Besöket på busstationen var som bortblåst.
Mysteriet med den försvunna lampan hade under tiden lösts, för när vi kom upp på rummet var den där.
Fredag 30 juli
Innan vi gick till stranden beställde vi färdigt två frukostpaket till följande morgon kl. 05:15 för hemresan. Kl. 10 var vi nere på vår blåa strand. Den här gången gav de oss stolar på ett helt annat ställe än vi var vana vid. Jag fick nog leta en god stund efter Caj när jag kom upp ur vattnet. Han stod till all tur och svängde med armarna.
Den sista måltiden i Budva åt vi på Lumbella. Det blev det stora fiskfatet för två, ”Riblja plata za 2”.
Summa summarum: En trevlig vecka i ett mycket vackert land. Männen var långa som korgbollsspelare med mörkt, välklippt hår. Caj sa att det var ingen tvekan om vilka som var män och vilka som var kvinnor i det landet. Han i sin tur hade noterat hur kvinnorna såg ut.
Hilppa 29.8.2010