Embedded Files
Paris och Normandie 22.06-01.07.2013
Caj, Hilppa och Adam
Lördag 22 juni, Midsommardagen
På Midsommardagen lördagen 22 juni började vi den tio dagar långa resan till Paris och Normandie. Vi var färdigt incheckade, men hamnade ändå stå ganska länge i säkerhetskontrollen. Hilppas handväska blev noggrant undersökt och genomlyst ett par gånger liksom en gång tidigare på Heathrow för några år sedan, men si nej, nu hade hon ingen korkskruv med sig den här gången. Allt gott och väl en liten stund tills vi febrilt började leta efter kameran. C hade ett tydligt minne av att ha sett den senast hemma i tamburen. Inte skulle vi väl på resa utan kamera, vårt bästa fotografiska minne!!! Det blir att köpa en kamera på vägen, beslöt vi, men sedan dök den plötsligt upp i en av C:s många fickor i hans nya väst. På flyget bjöds vi på tzatziki och farfalle.
Från Charles de Gaulle flygplats tog vi taxi (46 euro) till vårt hotell ”Hotel Royal Garden Champs-Elysées”, där C hade lyckats boka en-suite åt oss till ett mycket nedsatt pris. Dubbelsängen var typ king size och rymdes just och just i sovrummet. A skulle sova i vardagsrummet i en utdragbar bäddsoffa för två personer, så han kunde också breda ut sig. Så fort vi installerat oss, gick vi till närmaste metrostation och skaffade oss ett tredagars kort för bussar och metro. Hotellet låg på promenadavstånd från Triumfbågen och dit tog vi oss allra först. Trappstegen till toppen, som jag från tidigare besök kunde berätta att var 153 stycken, hade blivit 260! Det gick betydligt lättare för mig att gå neråt. Nere på Champs-Elysées gick vi in på La Brioche Dorée och åt våra första franska skink- och ostbagetter. Sen gick tillbaks till Triumfbågen varifrån vi tog metron till Trocadéro och promenerade genom parken ner mot Eiffeltornet. En stor del av Paris turister hade också tagit sig dit, för där var timslånga köer vid varje hiss. Vi tyckte det var bäst att försöka en annan dag. Efter ett kort besök på hotellrummet, begav vi oss ut i de närmaste kvarteren på jakt efter lämpligt matställe. Det blev till slut en liten kinesiskt restaurang i en turistfylld gränd. Vi åt alla sukiyaki.
Söndag 23 juni
Dagen började med en ordentlig frukostbuffé i hotellets vackra matsal. Nu siktade vi på Louvre, dit vi trots våra metrobiljetter, promenerade hela vägen. Först gick vi längs Rue du Faubourg St Honoré förbi Elysée palatset och alla de exklusiva klädbutikerna. På vägen till Place de la Concorde gjorde vi en avstickare till Madeleine basilikan, åkte lite metro och satt på typiskt franskt café. Den fina obelisken, som Napoleon tagit med sig från Egypten, fotograferades flitigt. Det var tur för oss, för följande dag skulle det inte ha gått att ta ett enda foto av den på grund av stora åskådarläktare som byggts upp i god tid inför 14 juli firandet. Från Concorde-platsen fortsatte vi promenerandet genom Tuileries parken som ledde direkt till Louvre. Kön till museet var där så lång, att vi igen beslöt att uppskjuta besöket. Nu hade vi inte lust att promenera på en stund och tog istället metron till Pigalle och med samma biljett med funicularen upp till Sacré Coeur basilikan. Vi hann in i den just innan det började regna.
På hotellrummet försökte C och A via A:s mobiltelefon reservera biljetter både till Eiffeltornet och till Louvre, men med föga framgång. Båda dagarna hade vädret varit blåsigt och ibland lite regnigt och temperaturen närmare 15 grader.
Måndag 24 juni
Det var väckning kl. åtta och en snabb frukost på rummet bestående av bröd, smältost och apelsinsaft, som vi införskaffat i en närbelägen butik. Nu skulle vi göra ett nytt försök att komma upp i Eiffeltornet och att vara där före alla de andra turisterna, eller i alla fall någorlunda tidigt på dagen. Snabbaste vägen dit var att först promenera till Triumfbågen och därifrån fortsätta med metron två stationer till Trocadéro osv, den rutten kunde vi. Den här gången var kön till hissen för dem som inte hade köpt biljett på förhand, betydligt kortare och det tog oss bara en timme att komma till hissen. Uppe på andra våningen blåste det ganska kallt. Så vi började med att ställa oss i kön till varm panini och kaffe. Sen gick vi några varv och pekade ut de nu bekanta byggnaderna och kyrkorna. Hissen till tredje och högsta våningen var i gång, men kön dit var igen så lång, att vi inte hade lust att ställa oss i den, utan började leta efter hissen ner och ställde oss i den kön i stället, dvs. C och jag. A tog trappan och vi var ungefär samtidigt nere.
Från Eiffeltornet var det inte lång väg att till fots genom Parc du Champ de Mars (Marsfältet) att ta oss till École Militaire och Invaliddomen med Napoleon I:s sarkofag. På vägen dit stannade vi och tittade på det nya Fredsmonumentet från år 2000. Det bestod av några tjocka glasskivor på vilka ordet ”fred” hade inristats på alla världens språk. Några av glasskivorna hade krackelerat ganska ordentligt, var det månntro avsiktligt för att ge mönster åt glaset eller vad? Invaliddomen är mest känt som Napoleons grav, men ursprungligen byggdes Hôtel des Invalides för sårade soldater som hade tjänat kung Ludvig XIV. Napoleons sarkofag står i kryptan under kupolen. I domen har han sällskap av flera framstående franska marskalkar såsom Vauban, Foch, Lautey och Turenne. På en holme utanför Borgå finns ett uthackat granitblock som kallas Napoleons sarkofag. Men längre än så kom inte det blocket. Napoleons sarkofag blev istället gjord av sandsten från ryska Karelen (guideböckerna påstår visserligen felaktigt allt möjligt annat, sade C).
När vi avklarat Napoleon tog vi buss nr 42 till Gare du Nord, den största järnvägsstationen i Paris, åtminstone mest omskriven och därför värd att besöka, Utanför, på andra sidan gatan hittade vi ett litet typiskt franskt café, som det inte fanns så många av i det området. Där åt vi dagens croque-monsieur och hot-dog. Sen tog buss nr 43 oss tillbaks till hotellet. Det blev kvällspromenad på Champs-Elysées och mat på Bistro Romain Cadires: A Spagetti Carbonara, H Spagetti Bolognese och C Escalope Milanaise.
Tisdag 25 juni
I dag skulle vi åka till Normandie på tre dagar och själv köra dit i en hyrbil från Hertz. När vi på morgonen höll på med att packa, blev det brandalarm i hotellet. Trots det packade vi färdigt och C såg till och med till att alla lamporna blev släckta innan vi sprang ner för trapporna med vårt bagage. När vi kom ner i aulan var den full av en massa barfota förvirrade mänskor i badkappor med sina små barn på armen. Vi fick då höra att det var fråga om falskt alarm. Vid det laget var vi redan färdiga att checka ut ur hotellet och bad dem beställa en taxi åt oss. Vi åkte direkt till Hertz, där vi räknade med att så fort som möjligt kunna lösa ut en sådan bil som vi beställt, alltså en Golf med automatisk växel, en likadan som vi har hemma. Så enkelt var det tyvärr inte. Det blev långa diskussioner vid disken, som slutade med att de istället erbjöd oss en Opel Insignia, som var både större och dubbelt dyrare. Utfärden ur Paris, som Hertz försäljaren hotat med att är en mardröm, gick ändå galant och det till stor del tack vare den vänliga damrösten i navigatorn som smidigt och elegant ledde oss ut på motorväg A13 som tog oss helt till Caen och därifrån vidare med N13 till Bayeux och sedan med småvägar till Port-en-Bessin och stugbyn Pierre-et-Vacances, stället där vi skulle bo i tre dagar.
Vår stuga, nr 46, var i två våningar, hade full köksutrustning och terrass. I huvudbyggnaden intill fanns en innebassäng och bastu. Utebassängen med 28 graders ångande vatten låg precis utanför vår stuga. När vi installerat oss gick vi till receptionen för att fråga vilken tid frukosten serverades och fick till svar att där inte fanns någon restaurang överhuvudtaget. Men frukostpaket gick det att beställa dagen innan t.ex. till klockan nio följande morgon. På kvällen promenerade vi ner till den lilla fiskehamnen i Port-en-Bessin och åt galette. Promenaden tog bara 20 minuter och gjorde gott efter allt sittande i bilen från Paris.
Onsdag 26 juni
Temat för dagen var landstigningen 6 juni 1944. Vi besökte först D-Day museet i Arromanches som berättade om hur man byggde den konstgjorda hamnen med vars hjälp landstigningen möjliggjordes. Sedan gick vi till kupolbiografen som visade arkivfilmer om landstigningen ”Arromanches 360”. Filmen som varade i tjugo minuter projicerades på nio skärmar runt väggarna i salen. Ljudet var in emellan öronbedövande.
De Allierade landsteg på fem olika stränder längs en 80 km lång sträcka på Normandies kust. På västra sidan om Arromanches, som var på Gold Beach, var de två amerikanska sektorerna Omaha och Utah och på östra sidan fanns Juno och Sword, där brittiska och kanadensiska trupper opererade tillsammans med franska. Hamnen som bestod av färdigt byggda element som bogserats över den engelska kanalen, gjorde det möjligt för de allierade att förse sina trupper med förnödenheter och förstärkning. Denna konstgjorda hamn hade en viktig betydelse för de allierade truppernas frammarsch i Normandie. Platsen var av speciellt intresse för oss på grund av att C:s halvbror hade varit med om att bygga hamnen i juni 1944 och sedan deltagit i striderna hela vägen från Normandie genom norra Frankrike genom Belgien till Tyskland.
Vi fortsatte via de tyska kanonbatterierna ”Batterie de Longues-sur-Mer” till den långgrunda sandstranden Omaha Beach, där så många soldater stupat. Landstigningen har beskrivits bl.a. i filmerna ”The Longest Day” och ”Saving Private Ryan”. Inte långt från Omaha Beach ligger den amerikanska begravningsplatsen, där över 9000 vita kors står i raka rader. Sent på eftermiddagen kom vi till udden La Pointe du Hoc, som är berömd för attacken som de allierade gjorde mot den 30 m höga klippan i samband med landstigningen. Det var 225 amerikanska rangers (elitsoldater) som under ledning av överstelöjtnant Rudder klättrade upp för den branta bergväggen för att förstöra de tyska befästningarna som låg däruppe. Bara 95 rangers överlevde.
Klockan hade hunnit bli sex och vi åkte tillbaka till vår stuga och begav oss nästan genast iväg på vår kvällspromenad till hamnen. Vi gick igen till ”La Marina” där vi hade ätit kvällen innan. C och H beställde nu Moules Marinières och A Tagliatelle Carbonara, jätte gott, tyckte vi. Efteråt gick vi ner till hamnen för att titta närmare på hur bottnen såg ut vid lågvatten. A hittade fina snäckor som det fanns i miljontals. Hela vägen tillbaks gick vi sedan i gräset och försökte gnida våra mycket nersmutsade skor rena från leran och gyttjan som vi gladeligen hade trampat runt i på havsbottnen den senaste timmen.
Torsdag 27 juni
Temat för dagen var Bayeux med den imponerande gotiska katedralen, stadens Notre Dame. Den hade påbörjats i början av 1000-talet och invigdes första gången 1077. Där fanns otroligt vackra glasmålningar. Ett annat absolut måste i Bayeux är den berömda Bayeuxtapeten, som är en bonad av linneväv broderad med ullgarn och som berättar i bild och text om slaget vid Hastings år 1066. Den är 70 meter lång och ½ m bred och i mycket välbevarat skick. Den är ett Unesco världsarv. I Bayeux finns den brittiska militära begravningsplatsen ”Bayeux War Cemetery”, där över 4000 soldater ligger begravna. Till sist besökte vi museet ”Musée Memorial de la Bataille de Normande”.
Resten av eftermiddagen ägnade vi oss åt att sola i liggstolar och simma i de 28 grader varma bassängerna, en inne och en ute. Sen bar det iväg på sista promenaden till Port-en-Bessin för att äta rödspätta (H) och biffar (C och A) på ”L Écailler”.
Fredag 28 juni
Medan vi åt frukost ringde Klaus och berättade att Ruth somnat in klockan åtta på morgonen i Haslev. Hon blev 89 år.
När vi packat och checkat ut, gick C sin vana trogen igenom räkningen. Och visst där var ett fel, de hade tagit betalt för en frukost för mycket. Det försenade visserligen vår avfärd med några minuter, men det hade vi överseende med. Sen kunde vi köra iväg och igen under trygg ledning av den vänliga Madame Navigator. Hon tog oss ända fram till Hertz kontor i Paris utan en skråma eller buckla på bilen.
Vi fortsatte med taxi genom den värsta tänkbara rusningstrafiken till vårt följande hotell, Media, som låg helt på andra sidan Paris. Adressen var Rue de la Reine Blanche. Under vårt senaste Parisbesök hade några viktiga sevärdheter blivit obesökta, så nu gällde det att inte söla och slösa tid på onödiga saker såsom t.ex. shoppande. C hade igen valt ett hotell som låg på en lugn gata, men ändå nära en metrostation. Den hette Les Gobelins.
Från Gobelins åkte vi till metrostationen Châtelet, varifrån det inte var lång väg att promenera till Notre Dame. Utanför katedralen fanns det tält och det hade byggts en läktare och på den fanns en stor ljusblå, flera meter hög låda, på vilken det stod att Notre Dame fyller 850 år. Det var kö in till katedralen och inifrån hördes en mansröst sjunga. Det blev inte riktigt klart om det var fråga om en konsert eller mässa. Där var mycket stämningsfullt och med Ruth i tankarna tände vi ett ljus för henne.
Det hör till att vi också besöker den jätte smala Fiskande kattens gata, Rue du Chat qui Peche. Vi har ju boken av Jolán Földes om livet i gränden. Inne i de smala gatorna kring Rue de la Huchette var det inte så lätt att välja matställe, för där fanns så många. Vi valde till slut ett som skyltade med en meny på 15 euro. Både maten och betjäningen var bra. Servitören erbjöd sig till och med att fotografera oss.
På Boulevard Saint-Michel var vi inne i ett par skoaffärer. Det var rea på gång överallt. Medan H tittade på skor vilade C och A fötterna, men när vi gick ut ur affären var det A som fått nya skor.
Lördag 29 juni
Det var väckning redan klockan sju, för vi ville vara tidigt framme i kön till Louvre. Den var betydligt kortare än föregående gång, då vi gjorde ett försök att komma in. Det tog oss bara 20 minuter att komma till biljettkassan. Inne i Louvre var det ännu glest med turister och vi kom ganska fort fram till Mona Lisa, trots att vi av bara farten gick förbi sal nummer 6. Tavlan är en av de minsta i det rummet och ändå hade den en hel stor vägg helt för sig själv. Det fick den att se ännu mindre ut än vad den i själva verket var. På 3,5 timme hann vi se en hel del, t.o.m. de egyptiska och afrikanska avdelningarna samt tappa bort varandra en gång.
På väg till Pompidou Centret, som vi på grund av trötta fötter nöjde oss med att begapa utifrån, kom vi till platsen där de gamla hallarna hade funnits (de revs 1969). Hela platsen hade förvandlats till en enda stor byggplats, där de höll på att uppföra någonting som såg ut som ett stort grönt tak. Man kunde emellertid ta sig tre våningar ner under jorden med rulltrappor. Där fanns massor med olika slags butiker och massor med olika slags mänskor.
På väg till hotellet vilade vi våra ömma fötter i en fin gammal kyrka som vi inte hittade namnet på. På hotellrummet fortsatte vi att vila fötterna och samlade krafter för kvällspromenaden. Kvällsmaten hittade vi på hörnet i huset bredvid. Det var en liten etnisk restaurang som skyltade med couscous. Vi åt en rätt med kött på spett och massor med grönsaker i buljong. Det smakade helt bra och couscousen hade de lyckats bra med, den var varken torr eller kladdig.
Efter den mäktiga måltiden promenerade vi ännu till Place d’Italie och China Town. Där bodde mänskorna i 40-vånings skyskrapor. Vi var också inne i en jättestor kinesisk supermarket. Sen började det räcka för den dagen och vi sökte oss till metron och hotellet.
Söndag 30 juli
Dagen började med att A nästan tvingade H in i närmsta skoaffär, för det var ju hon som skulle ha nya skor. Resultatet var att när vi gick ut ur butiken hade H snällt köpt tre par skor åt sig. Dem hamnade C föra till hotellet, där vårt bagage stod färdigt packat i aulan. Vi skulle komma tillbaks femtiden och sedan fortsätta därifrån med taxi till Hotel Hilton på Charles de Gaulle flygplats.
Till katakomberna var det inte långt att gå, men kön för att komma in i dem var desto längre. Det skulle ha tagit 2-3 timmar i gassande sol att få komma ner i de kyliga tunnlarna och titta på alla dödsskallarna och benen från slutet av 1700-talet. Det var ju soligt och vackert väder, så vi gick därifrån och promenerade istället längs avenyer och bulevarder till Jardin du Luxembourg dit många parisare hade kommit på picknick. Vid Cercle Boulevard Saint-Michel höll vi vår ”picknick” på café Le Cercle Luxembourg, där C fick sina sniglar som det pratats så mycket om.
Fastän vi inte hade obegränsat med tid, hann vi ändå också besöka Panthéon. Den byggdes i neoklassisk stil och stod färdig 1789, och var menad som en klosterkyrka. Ett par år senare ändrades den till ett mausoleum. I den har bland annat många berömda franska författare sina gravar t.ex. Hugo, Zola och Dumas. Panthéon i Paris har inte, såsom den i Rom, ett runt hål i taket.
Vi hade blivit ganska bra på att använda metro och bussar. För att snabbt och behändigt ta oss till hotellet var det bara att först ta metron till Châtelet, därifrån buss till l’Opéra och sedan metro till Les Gobelins. På den sista vägsträckan stack vi oss in på en utställning vid gobelängfabriken där vi fick se fantastiskt stora och fina vävnader.
Hotellreceptionisten erbjöd sig att för 50 euro köra oss till Hotel Hilton på flygplatsen. Hotel Ibis, som vi bott på 1996 på väg till Beijing, låg precis bredvid. Vi packade färdigt för flygresan följande morgon.
Måndag 1 juli
Hemresa med Finnair.
Page updated
Google Sites
Report abuse