Den här tiden på året är det säkert sportlov de flesta i skolvärlden funderar på, men för en del snurrar även tankarna kring utbildningsval. För niorna inleds ansökan till andra stadiet redan under sportlovet, medan de flesta abiturienter skickar in sin högskoleansökan i Studieinfo i slutet av mars. För en 14-15-åring är valet av utbildning efter grundskolan oftast det första stora valet man gör i livet och utbildningsvalet efter gymnasiet känns vanligtvis som ett ännu större val. Ett val som för få känns självklart, även om man i det skedet redan kommit upp i myndig ålder.

Valet av utbildning efter nian kändes inte särskilt svårt för mig i tiderna. Jag gillade både att läsa och skriva, jag hade jämngoda vitsord och svårt att säga vilket mitt favoritämne i skolan var eftersom jag tyckte om de flesta läsämnen. När jag dessutom inte hittade någon intressant yrkesutbildning bland alternativen, föll sig gymnasiet som ett naturligt val. I Ekenäs var jag växte upp fanns endast ett gymnasium, så att välja mellan olika gymnasier var aldrig aktuellt för mig. Eller nästan i varje fall. Jag minns att vi en elevhandledningslektion hade besök av en studerande vid IB-linjen i Mattlidens gymnasium. Hon berättade om sina engelskspråkiga studier, sina lärare som kom från olika länder och visade upp de otroligt tjocka och tunga skolböckerna som användes i undervisningen. Jag minns att jag och kompis blev nyfikna på IB-linjen efter den här presentationen, men ganska snart insåg jag att skolresan skulle bli allt för lång och att flytta bort hemifrån kändes inte som ett alternativ. I den stunden hade jag dock ingen aning om att min karriär på Mattlidens gymnasium nog skulle komma inledas senare i livet!

Studierna i närgymnasiet visade sig som ett bra val - jag trivdes bra, de flesta kurser kändes intressanta och jag fick helt goda vitsord. Under abiåret i gymnasiet hade jag plockat ut tre olika utbildningsalternativ för mig. På den tiden fanns ingen Studieinfo, utan alla abir fick två tjocka kataloger med tunn-tunna sidor - en för universitetsutbildningen och en för yrkeshögskoleutbildningen. De här katalogerna lusläste jag och markerade med gul understrykningspenna finsklärarutbildningen i Åbo och klasslärarutbildningen i Vasa i den ena katalogen och restonomutbildningen i Åbo i den andra. Mina närmaste vänner planerade söka sig till både Åbo, Vasa och Helsingfors för studier, så jag behövde inte fundera på att ensam hamna i en ny studiestad, vilket kändes tryggt. Jag minns inte helt säkert, men jag tror att intresset för läraryrket, att få jobba med ungdomar samt Åbo som studiestad gjorde att jag slutligen landade vid finsklärarutbildningen i Åbo efter gymnasiet. 

När jag idag ser tillbaka på min studietid efter gymnasiet är det bara goda minnen från åren i Åbo som dyker upp. Alla människor jag fick lära känna, alla otaliga sitzer och evenemang jag fick delta i och allting jag fick lära mig, inte minst om mig själv. Fanns det stunder när jag ifrågasatte mitt utbildningsval? Ja, flera. Första gången redan efter första studiedagen (jag ringde hem till mamma och grät). Halvvägs i studierna var jag fem före att avbryta mina studier för att söka till sjukskötarutbildningen (för övrigt en utbildning som jag aldrig ens övervägt tidigare i livet). För att nämna några.