Sagan om rödhaken
eller Varför är en del träd gröna på vintern?
eller Varför är en del träd gröna på vintern?
En gång för länge länge sedan, en bitande kall höstdag, flyttade alla små fåglar till värmen i södern för vintern. Men den lilla rödhaken hade skadat sin vinge och kunde inte flyga. Den ensamma rödhaken visste inte vad den skulle göra. Den såg sig omkring för att hitta en varm plats att vila på.
“Kanske träden kan hjälpa mig,” tänkte den lilla rödhaken hoppfullt. Så han hoppade fram till skogsbrynet, och det första träd han stötte på var en lång, smal björk med skinande vit näver.
“Hej vackra björk”, sa rödhaken. “Jag har brutit min vinge, och alla mina vänner har flugit till Södern. Får jag värma mig bland dina grenar tills våren kommer?”
“Men kära du”, svarade björken. “Jag måste ta hand om mina egna löv hela vintern, och det är fullt tillräckligt med jobb för mig. Gå din väg!”
Den lilla fågeln hoppade vidare, släpande på sin skadade vinge, och stötte på en stor kraftig ek.
“Hej mäktiga ek,” sa rödhaken. “Jag har brutit min vinge, och alla mina vänner har flugit till Södern. Får jag värma mig bland dina grenar tills våren kommer?”
“Hur kan du be om något sådant?” svarade eken. “Om du lever bland mina grenar kommer du att äta upp mina ekollon. Gå din väg!”
Den lilla fågeln började känna sig både frusen och hungrig, men hade ingen annan råd än att fortsätta sin färd. Då råkade den på en yvig videbuske vid dikeskanten.
“Hej kära vide,” sa rödhaken. “Jag har brutit min vinge, och alla mina vänner har flugit till Södern. Får jag värma mig bland dina grenar tills våren kommer?”
“Jag talar inte med främlingar,” svarade videbusken. “Gå din väg!”
Stackars rödhaken visste inte vad den skulle ta sig till. Modlöst fortsatte den sin hoppande färd, då granen fick syn på den.
“Vart är du på väg, lilla fågel?” frågade granen.
“Jag vet inte,” suckade rödhaken. “Jag kan inte flyga, och träden vill inte hjälpa mig.”
“Du kan få bo bland mina grenar,” sa granen. “Kom, jag visar dig den varmaste platsen.”
“Får jag stanna hela vintern?” frågade rödhaken.
“Jadå, jag vill gärna ha ditt sällskap,” svarade granen.
Bredvid granen stod en mäktig tall, som hörde samtalet. “Mina grenar är inte så varma, men jag är stor och stark så jag kan skydda dig mot den kalla vinden,” sa tallen.
Den lilla fågeln satte sig tillrätta i granen och tallen skyddade den mot snålblåsten. En liten enrisbuske följde med händelserna och ville också hjälpa till.
“Du kan få äta av mina bär hela vintern, så du klarar dig tills våren kommer,” sa enrisbusken. Nu hade rödhaken det riktigt skönt och bekvämt och var inte längre orolig för vintern.
Lövträden i skogsbrynet skvallrade om det som hänt.
“Jag skulle då inte vilja ta hand om en konstig liten fågel hela vintern,” sa björken.
“Jag skulle då inte riskera att mina ekollon blir uppätna,” sa eken.
“Jag tycker inte att det är särskilt klokt att tala med främlingar,” sa videbusken.
Och lövträden sträckte sig stolt mot himlen.
Den natten kom Nordanvinden, Kung Frosts son, och hämtade vintern med sig. Nordanvinden ville leka i skogen, så han ven och slet i blad och grenar, och det blev mycket kallt. När Nordanvinden blåste på löven med sin frostiga andedräkt föll de till marken. Det tyckte han var mycket roligt.
“Pappa, får jag röra alla löven?” frågade han Kung Frost.
“Nej,” svarade Kung Frost. “Lämna de träd som var hjälpsamma mot fågeln med bruten vinge i fred.”
Så Nordanvinden lekte i björkens, ekens och videts grenar, och snart stod deras grenar nakna och bara i natten. Men granen, tallen och enrisbusken fick behålla sina barr hela vintern. Och så har de fått göra varje vinter ända sedan dess.
Återberättad av Sonja Balthasar på basen av följande källor:
https://www.youtube.com/watch?v=va_zee3U-hQ
Lektionstips till sagan om rödhaken