Purimfesten infaller den 14:e dagen i den judiska månaden Adar, vanligen i mars månad. Det är en glädjens dag till minnet av segern över den persiske antisemiten Haman med hans onda påbud att förgöra alla judar på den dagen.
Den kallas "Lottfesten" eftersom Haman drog lott för att bestämma på vilken dag judarna skulle förintas.
Efter det första templets förstöring fördes det judiska folket i fångenskap till Babylonien, och därifrån förskingrades de i det persiska väldets 127 länder. En nedgång ägde rum ur judisk andlig synvinkel, beroende på att inflytandet från de dåtida folkens kulturer gjorde sig gällande.
Ur materiell synpunkt var dock denna tidsperiod ljus. Judarna intog som ett flitigt och intellektuellt folk nyckelpositioner inom ekonomin, handeln, rättsväsendet och armén. Juden Mordechai (som var ledaren för Sanhedrin, den högsta judiska domstolen) utnämndes till minister i kung Achashverosh kabinett; kungen själv valde som drottning den judiska kvinnan Ester; det judiska folket kände sig tryggt inför varje fiende.
Här hände så för första gången något som det judiska folket därefter kunnat bevittna om och om igen. En våg av antisemitism svepte fram över länderna; gårdagens vänner förvandlades plötsligt till fiender.
Huvudpersonen bakom hatet och propagandan var Haman (som härstammade från Amaleks folk) med avsikten att utrota det judiska folket. Orsaken till hatet finner vi i Hamans egna ord till kung Achashverosh: "...ett utspritt folk vars religion skiljer sig från alla de andra folken...".
Haman lyckades till slut vinna kungens gehör för sina tankar om utrotandet. Genom lottkastning bestämdes tidpunkten till den 13 Adar. Judarna hade mindre än ett år på sig att hitta en utväg.
Detta var förvisso ingen lätt situation. En utväg måste dock ha funnits för den judiske undersåten i det persiska imperiet, nämligen att avsvärja sig sin judiska religion och förklara sig villig att ansluta sig till de andra folken.
Det är här häpnadsväckande att konstatera att det judiska folket totalt förkastade denna möjlighet hela tiden, trots att de var hotade till döden. I stället förenades det judiska folket nu till en enhet; den judiska gnistan inom var och en (inklusive de som redan tidigare sökt assimilera sig) flammade upp i en stor låga. Judarna, var de än befann sig i imperiet, beslöt sig för att förbli judar trots dödshotet.
Slutet blev att sorgen förvandlades till glädje; Haman hängdes och Mordechai, som lett det judiska folket under den svåra tiden, steg i rang till kungens främste rådgivare. Till minnet av räddningen instiftades Purim-festen med dess olika föreskrifter.
Man firar genom att läsa Esters bok i synagogan på kvällen och på morgonen, där hela händelseförloppet förtäljs. Man gör en festmåltid och säger ett speciellt tillägg i bönen för att tacka Gud för räddningen. Man skickar sötsaker, dryck och maträtter till släktingar och vänner och ger pengar till nödställda
Allt detta är just för att understryka enheten hos Israels folk. Det judiska folkets själ är en enhet; det judiska folket tror på en Tora och en Gud.
Det är mot denna bakgrund vi kan betrakta den urgamla judiska seden att klä ut sig på Purimfesten. Liksom i alla andra judiska sedvänjor finns även här en mycket djup aspekt. Utklädselns inre budskap är att visa att trots att en jude utåt kan vara klädd i "icke-judisk" klädsel, förblir han i alla fall innerst inne trogen sin religion.
Trots att han klär sin själ i tankar, ord och handlingar som tycks stå i rak motsats till hållandet av judendomens bud, förblir han i alla fall innerst inne en sann jude - en liten gnista inom honom som ingenting förmår utsläcka. När valet så på ett drastiskt sätt uppenbarar sig: skär av dina band med din Gud eller du kommer att dö! förlorar allting annat plötsligt sin betydelse och den lilla gnistan förvandlas till en ren och klar eld.
Det var just på Mordechais och Esters tid som judarna för första gången utsattes för detta prov; judarna hade börjat assimilera sig och leva sina liv på samma sätt som icke-judar - men när det verkligen gällde att välja mellan att förbli jude eller att dö, föll alla de yttre lagren bort och den judiska själen, helt sammanbunden med sin Skapare, uppenbarade sig.
Därför klär vi ut oss på Purim för att påminna om att det enbart är fråga om en yttre klädsel som inte hör samman med det judiska folkets inre. Det judiska folket varken kan eller vill avskära sina band till judendomen och dess bud, och det var just på Purim som detta framstod så klart.