Pärlor – första delen

 Chassidiska ledare

Framgångens hemlighet

En gång bad den helige Baal Shem Tov att man skulle hämta kosher vin till honom från Bessarabien, vin av högsta standard med alla koshersträngheter. Som med alla handlingar hos denne helige man hade han sina dolda skäl för detta. Uppdraget tilldelades hans lärjunge Rabbi David från Mykolajev.

Rabbi David tog på sig denna uppgift med vördnad och kärlek och reste till staden Teleneshti i Bessarabien för att uppfylla sin mästares önskan.

Rabbi David stannade i Teleneshti i två månader. Hans mästares fruktan vilade över honom, och han övervakade personligen varje detalj i vinets produktion och förvaring för att säkerställa att det skulle vara värdigt att serveras vid den helige Baal Shem Tovs bord. Han var närvarande vid druvköpet, följde personligen transporten till vinpressen och var närvarande under hela druvpressningen, deras förvaring i kärl och allt annat relaterat arbete. Han övervakade allt detta med vakande ögon utan någon distraktion, medan det faktiska arbetet utfördes av gudfruktiga judar.

När vinets jäsning var klar och det klara, kosher vinet överfördes till en tunna, följde Rabbi David fortfarande processen för att säkerställa att det dyrbara vinet skulle förbli strikt kosher av högsta standard.

På grund av det stora ansvar han hade tagit på sig, och eftersom hans fruktan för sin mästare var som fruktan för Himlen, kände Rabbi David under dessa veckor som om kungen hade tilldelat honom ett viktigt uppdrag som han måste utföra på bästa möjliga sätt utan någon försummelse.

När dagen kom för att transportera vintunnan till Baal Shem Tov  i Meziboz var Rabbi David fylld av mångdubbel spänning, både för Guds godhet att vinframställningen var klar och för den stora försiktighet och ansvar som krävdes för att säkert transportera vinet till sin destination.

Det var höst. Regn störde vägen; vindar och väderhinder gjorde resan farlig, och vägarna var leriga. Därför kan man föreställa sig besväret, ansträngningen och oron hos denne lärjunge för att säkert transportera vinet till sin mästare.

Äntligen nådde vagnen med den kosher vintunnan Meziboz. Rabbi David kände sig välsignad att ha uppfyllt sin mästares befallning, och efter långa veckor av omätlig svårighet hade han nått sin destination utan något missöde.

Vagnen tycktes dansa genom stadens gator. Rabbi David tittade upp mot himlen och tackade den Helige för att ha hjälpt honom lyckas med sin mästares önskan.

Vagnen färdades längs en smal stig som närmade sig Baal Shem Tovs hus. Av glädje och förtjusning över att ha nått detta upphöjda ögonblick, vandrade Rabbi Davids tankar till de stunder då Israels mästare och ledstjärna, skulle se på honom med glädje och tacksamhet för att ha uppfyllt uppdraget på bästa möjliga sätt.

Och plötsligt... som om han föll från ett högt tak ner i en djup grop, väcktes Rabbi David ur sina tankar, från sina vandringar i kungens palats... En kosack ridande på en stor häst närmade sig vagnen. Han blockerade vagnens väg och krävde något med befallande röst.

Rabbi David spetsade öronen och hörde kosacken ropa att han måste kontrollera tunnans innehåll, eftersom byns herre inte tillät att sprit fördes in i staden från andra distrikt...

Rabbi David började argumentera med kosacken att denna tunna inte innehöll sprit utan vin, och att han liksom alla judar i staden inte skulle riskera att bryta mot denna order...

Men kosacken lyssnade inte alls på honom; han var fast besluten att kontrollera själv.

Kosacken hoppade av sin häst och öppnade tunnans lock med sitt svärd, tittade ner i det klara vinet och doppade sitt finger i det.

"Sant," bekräftade han, "det är vin och inte sprit!" Han hoppade upp på hästen och red iväg.

Men nu var vinet inte längre kosher!

Sorgsen och med böjt huvud släpade sig Rabbi David till Baal Shem Tovs hus.

Han brast i bitter gråt och frågade med genomträngande smärta hur detta kunde hända honom... Han hade ju ansträngt sig av all sin förmåga och utöver sin förmåga med verklig självuppoffring för att övervaka vinets kosherhet och stringens, och nu just i sista stund hade han förlorat allt... Varför hade han straffats så hårt?...

Baal Shem Tov svarade honom med sin klara röst:

"Det står skrivet (Psaltaren 127) 'Om Gud inte bevarar staden, så vakar väktaren förgäves'. 

Du har ansträngt dig, min käre lärjunge, med hela din själ, du har arbetat utöver dina krafter, men det viktigaste glömde du, nämligen att be Gud om framgång i dina handlingar, om Hans beskydd som skulle följa dig från vägens början till dess slut! För om Gud inte bevakar – så vakar väktaren förgäves".

*  *  *

Moralen är tydlig: I allt man gör – även i heliga ting – måste man be om hjälp från den Helige, välsignad vare Han. "Min kraft och min hands styrka" – det vill säga att förlita sig enbart på våra egna talanger, vårt förstånd, vår kunskap etc. –  i det finns ingen garanti för framgång.

Endast Guds välsignelse öppnar vägen till framgång för oss, och detta uppnår man genom bön, att ge välgörenhet, tillit till den Helige, välsignad vare Han, och vetskapen att allt ligger i Hans händer.

Slitna skor i paradiset

En gång när Baal Shem Tov satt med sina lärjungar, berättade han för dem:

"På morgonbönen på Simchat Tora försenade sig judarna lite på grund av dansen med Torarullarna och festmåltiden natten innan. Till skillnad från dem var himlens änglar, som inte var upptagna med detta arbete, redo som vanligt att sjunga sin sång. Men inte heller de kunde göra detta utan Israels folk, för 'änglarna säger inte sång ovan förrän Israel säger sång nedan'. Vad gjorde de? De gick under tiden för att städa paradiset.

Plötsligt fann de där alla möjliga slitna skor! Detta förvånade dem mycket, eftersom de var vana att finna där tzitzit, tefillin och liknande heliga saker, men inte skor!

Änglarna gick till ängeln Mikael, Israels beskyddare, för att fråga honom. Ängeln Mikael förklarade för dem att dessa skor var hans 'handelsvara', och att de kom från det judiska folkets dans med Torarullarna. Och ängeln Mikael räknade skorna och sade: dessa är från Kaminka, dessa från Mezeritch och så vidare."

Och Baal Shem Tov avslutade: "Ängeln Mikael skröt för ängeln Metatron, som binder kronor till sin Skapare av Israels böner, och sade till honom: 'Jag ska sy en krona till den Helige' lovad vare Han, bättre än din – av dessa slitna skor'."

(Detta visar på den stora glädje som åsakas i Himlen genom Israels folks dans och glädje med Tora-rullarna på Simchat Tora.)

[Ur boken Keter Shem Tov,  tillägg – avsnitt 114]

 Maggiden från Mezeritch och Rabbi Rafael Hamburger

En gång sade Maggiden från Mezeritch (Baal Shem Tovs efterträdare) till den rättfärdige Rabbi Jakob Shimshon från Shepetovka att gå till ett visst värdshus, utan att förklara orsaken till besöket. När Rabbi Jakob Shimshon kom till värdshuset bad han värden om en plats att vila. Värden svarade att han inte hade någon plats eftersom alla rum var upptagna med gäster. Rabbi Jakob Shimshon bad att se om det ändå kanske fanns extra plats i något av rummen.

Värden svarade: "Alla rum är fullbelagda, men i ett rum bor en ensam man. Han är en stor rabbin, och om han ger mig tillstånd kan du vila där."

Värden berättade för denne rabbin att på grund av platsbrist var en jude tvungen att vänta utanför värdshuset, och det regnade kraftigt, och kanske rabbinen skulle vara vänlig nog att låta mannen vila i ett hörn av hans rum.

Rabbinen sade att om mannen inte skulle störa honom, gick han med på att han skulle komma in. Den rättfärdige Rabbi Jakob Shimshon satte sig i ett hörn och hörde rabbinen studera och förbereda en djup talmudisk diskussion. Rabbinen var den lärde Rabbi Rafael HaCohen från Vilkomir, eller som han senare kallades, Rabbi Rafael Hamburger, som var på väg för att erhålla en rabbinsk position i staden Posen.

Rabbi Rafael Hamburger satt och förberedde sitt anförande och läste delvis högt. Rabbi Jakob Shimshon vände sig till och frågade: "Och vad händer om någon ställer denna och denna fråga - då skulle kanske hela anförandet falla?" Rabbi Rafael Hamburger fördjupade sig i frågan och fann inget svar.

"Har du ett svar på denna fråga?" frågade han Rabbi Jakob Shimshon.

"Självklart har jag ett svar, och jag ska berätta det för Er - på villkor att Nni går med på att resa till Mezeritch för att se vår heliga mästare Maggiden."

När Rabbi Rafael Hamburger såg att han inte hade något annat sätt att få veta svaret på denna fråga, lovade han Rabbi Jakob Shimshon att han skulle komma till Mezeritch för att besöka den heliga Maggiden, och Rabbi Jakob Shimshon löste frågan för honom på ett underbart fint sätt.

När Rabbi Rafael reste för att hämta sin familj till församlingen i Posen där han skulle tjäna som rabbin, passerade han genom Vilna. Han besökte Vilnagaonen (som stod i spetsen för motståndet mot den chassidiska rörelsen) och berättade vad som hade hänt honom. Vilnagaonen sa: "Du måste naturligtvis hålla ditt löfte, och när du kommer dit ska du undersöka tre saker:

a. Om deras vördnad för sin mästare är som fruktan för Himlen

b. Om de kan studera Tora

c. Om Maggiden har Gudomlig inspiration."

Rabbi Rafael Hamburger kom till Mezeritch tidigt på morgonen före bönen och gick direkt till Maggidens studiehus och satte sig i ett hörn så att ingen skulle känna igen honom. När den heliga Maggiden närmade sig studiehuset, tog två lärjungar honom under armarna och bar honom till sin plats. Rabbi Rafael Hamburger såg att deras vördnad för sin mästare var som fruktan för Himlen.

Den dagen var en dag för Toraläsning, och när de öppnade Torarullen fann de ett fel i den. Den heliga Maggiden började diskutera lagens källa från Talmud, de tidiga och senare auktoriteterna och sedan enligt Torans inre dimension, och avslutade med att säga: "Den lärde Rabbi Rafael från Posen finns ju här. Låt honom komma och avgöra frågan."

Då insåg Rabbi Rafael Hamburger att chassiderna var kunniga både i den uppenbara och den dolda Toran, och att den heliga Maggiden hade Gudomlig inspiration, eftersom ingen där kände honom.

När Rabbi Rafael Hamburger återvände till Vilna berättade han allt för Gaonen, och Vilnagaonen sade: "Men trots allt..."

Från den dagen reste Rabbi Rafael Hamburger inte till Mezeritch på grund av Vilnagaonens ord, men han opponerade sig inte mot Baal Shem Tovs lära eftersom han hade sett de tre tecknen.

[Berättad av läraren Shmuel Gronem, citerad i boken "Reshimat Devarim" av Rabbi Yehuda Chitrik]

 Baal Shem Tovs storhet

Rabbi Y. Kadaner, en av de stora chassiderna till Mitteler Rebben och Tzemach Tzedek, skriver:

"Jag ska presentera för er en berättelse klar som rent mjöl. När jag var i Shklov, besökte jag den store och berömde rike mannen Rabbi Pinchas Reizes, och hörde från hans heliga mun dessa ord:

När han (Rabbi Pinchas) reste tillsammans med Alter Rebben, kom de till den heliga församlingen i Terkeshev Mogilev. Lokalbefolkningen mottog Alter Rebben med stor ära och hedrade honom med att tala offentligt, och han talade i den stora synagogan med djup diskussion om både uppenbar och dold Tora med glödande ord, och där fanns närvarande en mycket stor och helig församling och stora rabbiner.

Efter talets slut hörde Alter Rebben två män tala med varandra, och de var bland de stora lärde, och en sade till sin vän: 'Se, denna rabbin är ett sant geni i både uppenbar och dold Tora', och hans vän svarade: 'Och vad gör det om han är ett sant geni, då den förste som introducerade den nya vägen, Baal Shem Tov, var en mycket enkel man och hade ingen kunskap alls i den uppenbarade Toran.'

Alter Rebben hade en skarp hörsel och hörde allt detta trots att han stod vid den heliga arken och de talade vid ingången till synagogan, och han sade till dem: 'Mina bröder, säg inte så, Gud förbjude, att den gudomlige mannen Baal Shem Tov var, Gud förbjude, en enkel man utan kunskap i den uppenbarade Toran. Detta är helt främmande tal, mer än om man skulle säga att det inte finns någon fuktighet i havet. Det är känt för alla att vår helige mästare Rabbi Dov Ber från Mezeritch var  ett sant geni, och med mina egna öron hörde jag från hans heliga mun flera gånger att Baal Shem Tov gränslöst övergick hans förmågor i den uppenbarade delen av Tora, och han prisade hans skarpsinne och kunskap som en av Talmuds stora lärde, och sade att hans sätt att förstå i studier av den uppenbarade Toran var precis som Abbayes förståelse (en av Talmuds grundpelare).

Och han sade: Om ni vill ska ni höra från mig en djup diskussion som vår helige mästare hörde från Baal Shem Tovs heliga mun, och han sade till de stora lärde:  'Fördjupa er i att lyssna för det är mycket djupt', och han höll för dem en djup diskussion om Talmudtraktaten Baba Kama om lagen om halv skada är monetär, och diskussionen varade omkring tre och en halv timme.

Och den store Rabbi Pinchas sade med dessa ord: "Hälften av diskussionen förstod jag och begrep jag med mitt sinne, och se, så djupa insikter som jag hörde vid detta tillfälle hade jag aldrig hört innan dess, och jag har inte heller sett det i böckerna, för insikternas finhet var nästan andlig i sin natur och kunnandet var mer än underbart, för det var en utläggning blandad från babylonisk och jerusalemisk Talmud och Sifra och Sifri etc. från alla heliga böcker, och den andra hälften av diskussionen kunde mina förståndsgåvor inte fatta ordentligt och jag hörde det bara på ett omgivande sätt."

Efter utläggningens slut förundrades alla de stora lärda mycket och sade 'Abbayes och Ravas resonemang ser vi här', och Alter Rebben sade: "Detta är precis Abbayes sätt att förstå, men inte Ravas förståelse, för Ravas förståelse var något helt annat."

Med dessa ord hörde jag från den store och aktade mannen i Guds och människors ögon [nämnde Rabbi Pinchas], och Alter Rebben sade: "Må Gud bevara dem från att, Gud förbjude, säga ett ord mot Torans mästare Baal Shem Tov i uppenbar och dold [visdom]."

[Berättat av Rabbi Jakob Kadaner (en chassid till Mitteler Rebben och senare till Tzemach Tzedek) i sin bok Sippurim Noraim som trycktes först år 1875 och vars berättelser anses vara mycket exakta.

Och så skriver Lubavitcher Rebben i sin dagbok 1935 av vad han hörde från Rebben Rayatz:

'Den sommaren som jag  förlovades befallde min far mig att läsa boken " Sippurim Noraim" om Baal Shem Tov, Maggiden, Alter Rebben, Mitteler Rebben och Tzemach Tzedek av Rabbi Jakob Kadaner - för Rabbi Jakob Kadaner kan man lita på.']

 Himmelsk Inspiration

Den helige och rättfärdige Rabbi Israel från Ruzhin anställde en lärare för sina söner som var en chassid till Mitteler Rebben, och han studerade chassidiska utläggningar av Mitteler Rebben.

Läraren var noga med att den rättfärdige Rabbi Israel från Ruzhin inte skulle se skrifterna och brukade låsa in dem i ett skåp. (Chabads ledare avslöjade Torans hemligheter öppet, men som känt var många rebbes och rättfärdiga emot att man gjordes det).

En gång, när läraren studerade en chassidisk utläggning, blev han plötsligt tillkallad och glömde att någon kunde komma in i rummet och lämnade skrifterna på bordet.

När läraren återvände till sitt rum såg han att Rabbi Israel från Ruzhin stod med skrifterna i handen och studerade dem.

Rebben frågade: "Vems är detta?" och läraren sade att det var Mitteler Rebbens.

Rebben sade: " Gudomlig inspiration, sann Gudomlig inspiration."

[Berättad av läraren Shmuel Gronem, citerad i boken "Reshimat Devarim" av Rabbi Yehuda Chitrik]

 Värdet av en chassidisk sammankomst

I staden Liepaja bodde en av chassiderna till Tzemach Tzedek. Chassiden var affärsman och egendomsägare. Han studerade chassidism ingående, förlängde också sin bön, och var alltid bland de första vid varje chassidisk sammankomst.

Med tiden kom han att tänka att sammankomsterna tog för mycket av hans tid och därför kunde han inte fördjupa sig i studiet av chassidiska läran. Därför beslutade han att han skulle bidra med sin del till sammankomsternas utgifter men inte själv delta, och det vore bättre för honom att studera under den tiden.

En tid gick och hans affärer började gå sämre och han såg inte längre framgång i dem som tidigare. Hans husfred kollapsade och hans familjemedlemmar drabbades av olika sjukdomar. Han kände att Guds hand hade drabbat honom.

Chassiden reste till Tzemach Tzedek, uttryckte sitt hjärtas bitterhet och sade att han inte visste varför denna stora olycka hade drabbat honom och vad orsaken var till att hjulet hade vänt sig mot honom.

Rebben bad honom berätta om sin dagliga rutin. Chassiden berättade om hela sin dagliga rutin och betonade att han nyligen hade lagt till mer Torastudier och istället för att delta i sammankomster med chassider studerade han djupgående både den uppenbarade Toran och chassidism.

Tzemach Tzedek sade till honom: "Detta är orsaken till allt som har hänt dig. När man sitter med chassider och säger 'l'chaim', och de svarar 'l'chaim tovim v'l'shalom', 'l'chaim' - det är kroppslig hälsa, 'tovim' - det är försörjning, 'l'shalom' - det är husfred, men om man inte sitter och samlas med chassider saknas allt detta..."

[Rabbi Yitzchak HY"D, Matmid-Gurevitch]

 [Rabbi Chitrik, "Reshimot Devarim" s. 139]

 Rebben Rashab tar hand om två äktenskap

Ett år besökte Rebben Rashab Wien för behandling, åtföljd av sin son Rebben Rayatz. Läkarna förbjöd Rebben Rashab att studera djupa ämnen, särskilt med djup koncentration. En dag stod Rebben Rashab med en fot på soffan och den andra foten på golvet och fördjupade sig i stor koncentration. Hans son försökte flera sätt för att avbryta hans koncentration - han gjorde oljud med bänkarna, knackade på dörren, men ingenting hjälpte. Han stod fördjupad i nio timmar i sträck.

När han vaknade från denna fördjupning, tog han på sig sin ytterrock och gick ut. Efter en halvtimme kom en budbärare med ett paket och en lapp från Rebben till hans son med instruktioner att ta emot paketet och betala en viss summa

Efter ytterligare en halvtimme kom en annan budbärare med ett paket med en lapp från Rebben att ta paketet från budbäraren och betala honom den begärda summan.

Därefter kom Rebben och sade till sin son att de behövde resa till Pressburg. De hade inga pengar för resekostnaderna och lånade från värdshusvärden och reste till Pressburg. När de kom till Pressburg och lämnade järnvägsstationen, sade Rebben till sin son att de skulle gå till den aktade Abraham Biks hus och trösta familjen (mannen var lärd och gudfruktig. Hela sitt liv ägnade han åt Tora, och hade just avlidit).

När de gick på gatan mötte de en jeshivastudent och bad honom visa vägen till familjen Biks hus. Studenten sade att han skyndade sig till jeshivan för att studera och förklarade hur de skulle gå till höger och vänster.

Rebben sade till studenten: "Vi bor inte här och det står skrivet 'Ni ska älska främlingen'. Var vänlig och visa oss Biks hus." Den unge mannen såg att de var respektabla människor som kom med ett Tora-argument och följde med dem till Biks hus.

Efter att ha tröstat familjen Bik sade Rebben till änkan: "Eftersom döttrarna har nått giftasålder måste man anstränga sig för att få dem gifta." Änkan svarade att fattigdom rådde i huset och döttrarna inte ens hade lämpliga kläder.

Rebben sade att de inte skulle oroa sig för kläderna. Därifrån gick han till Chatam Sofers jeshiva och talade med rosh jeshivan om att välja en lämplig lärd jeshivastudent för den avlidne Biks dotter. Rosh jeshivan valde en av jeshivans studenter, men studenten tog inte emot förslaget och sade att han fortfarande behövde ägna sig åt Tora-studier. Rebben sade till sin son: "Detta är ju din första gång i Pressburg" (för Rebben såg att studenten skämdes för att tala offentligt, och menade att privat samtal skulle vara mer effektivt), och han förstod att han skulle gå ut, och så talade de med studenten i enrum, och beslutade att samma dag skulle förlovningen äga rum, och före förlovningen skickade Rebben ett paket med kläder för bruden.

Nästa dag sade Rebben: "Nu måste vi också ordna äktenskap för den andra dottern", och gick till jeshivan och talade med rosh jeshivan om att välja en utmärkt student för Biks andra dotter. Rosh jeshivan valde samma student som de mött på gatan dagen innan och som visat dem vägen till Biks hus, och föreslog den andra dottern för honom. Efter förhandlingar gick även han med på det och de beslutade att förlovningen skulle äga rum samma dag, och Rebben skickade det andra paketet med kläder för bruden.

Omkring tio år senare reste Rebben Rayatz genom Pressburg och var intresserad av att veta vad som hänt med familjen Bik, efter att hans far Rebben hade ansträngt sig så mycket för äktenskapen. Han vek av till gatan men fann inte huset, för på platsen för det gamla huset stod nu ett stort stenhus, och Rebben vände sig för att gå till stationen.

Då öppnades dörren, och en ung kvinna sade till Rebben: "Jag tror att ni och er far var närvarande vid mina systrars förlovningar."

Rebben frågade om hennes systrars familjers välmående, och hon berättade att hennes äldre systers man är en berömd rabbin och de lever i ära och välstånd. Även hennes andra syster bor i en stor stad och hennes man är rituell slaktare och de lever i välstånd. Hon själv hade också gift sig och tackar Gud för allt, men hennes situation är inte som hennes äldre systrars, och hon avslutade: "Synd att ni inte var på min förlovning."

Denna berättelse berättade Rebben Rayatz själv, och chassiderna sade att under den timmen när Rebben Rashab vilade och verkade vara som om han inte var i denna värld, såg han vad som hände med den avlidnes själ, och fann det nödvändigt att visa honom godhet och hjälpa hans döttrar att gifta sig. Och kanske var förtjänsten som stod den avlidne bi rotad i hans bok 'Bikurei Aviv', där han citerade tolkningar av Tora från chassidismens stora, inklusive från Chabad-rebberna.

[År 1953 såg jag här i Montreal en insamlare för jeshivan, och han sade att i sin ungdom som ung man studerade han vid Chatam Sofers jeshiva. När Rebben Rayatz var i USA första gången år 1930 hade han förmånen att vara bland dem som fick privat audiens hos Rebben, och han sade till Rebben att han hade studerat vid Chatam Sofers jeshiva.

Och Rebben sade till honom att han kommer ihåg honom (trots att mer än 25 eller 30 år hade gått), och beskrev för honom bredvid vilket bord han i jeshivan.]

I lejonhålan

Det var inte bara tsar-regeringen som på ställde till problem för den plågade ryska judenheten. Den s.k upplysningsrörelsen som desperat sökte efterapa den icke-judiska omgivningen gjorde stora ansträngningar för att ändra på den judiska utbildningens struktur och införa sekulär bildning i stället för judisk kunskap.

Vid en rabbinkonferens i Petersburg, där även dåvarande Lubavitcher Rebben Rabbi Shalom-Ber tillsammans med sin son Josef Jitzchak var närvarande, uppstod starka meningsmotsättningar. De Tora-trogna delegaterna motsatte sig upplysningsmännens krav att varje rabbin även måste ha sekulär högre utbildning för att tjänstgöra som rabbin. Ett sådant krav skulle innebära att de flesta ortodoxa rabbinerna skulle förlora rätten att vara rabbiner och skulle i stället ersättas med upplysningsrörelsens medlemmar.

Vid den här konferensen deltog ett stort antal delegater från reform-ivrarna, och vid den slutliga omröstningen antogs ovannämnda förslag.

Rabbi Shalom-Ber svimmade när han fick höra om beslutet. När han vaknade upp sade han att han skulle åka tillbaka till Lubavitch, men han bad sin son Josef Jitzchak att han skulle stanna kvar i Petersburg.

"Till när ?" frågade Josef Jitzchak sin far.

 "Till självuppoffring", blev svaret.

Fadern återvände till Lubavitch. Josef Jitzchak förstod att han här var anförtrodd ett farligt uppdrag. Han visste dock om konsekvenserna av konferensens beslut och dess förödande effekt på judendomens livssätt. Han var tvungen att göra alla upptänkliga ansträngingar för att tillse att beslutet inte skulle sättas i verket.

Men vart skulle han vända sig? Konferensens beslut sändes omedelbart till inrikesministern Stolypin, som var känd för sitt stora hat mot judarna och säkerligen skulle göra allt för att godkänna konferensens krav, då även han lätt kunde inse vilket slag det här skulle innebära mot Tora-judenheten. Någon möjlighet att på privat väg vända sig till honom skulle knappast ge positiva resultat. Det innebar snarare direkt livsfara då Stolypin även var chef för den hemliga polisen som var känd för sin grymhet mot folk i allmänhet och judar i synnerhet.

Vart skulle han vända sig? Josef Jitzchak satte sig på stolen i hotellrummet efter att ha bett morgonbönen och funderade länge. I brist på lösning beslöt han sig för att söka upp en rik och inflytelserik chassid, efterföljare till hans far, vid namn Monne Monneson, som hade permanent uppehållstillstånd i Petersburg.

Monne Monneson hörde på Josef Jitzchaks korta översikt av situationen och sade till slut: "Jag är väl medveten om vad följderna kan bli om vi inte kan lyckas hindra verkställandet av konferensens beslut, men Stolypin är en hård människa som det inte går att komma till tals med. Låt mig tänka efter.... jag tror jag har en liten ledtråd, men du måste på egen hand fortsätta spelet. Jag känner Stolypins gamle privatlärare. Jag ska genast skriva ett rekommendationsbrev om dig till honom." Monne Monneson gav honom brevet och önskade honom framgång.

Josef Jitzchak förlorade ingen tid utan begav sig genast till adressen på kuvertet. Han blev mottagen och insläppt till den åldrade läraren, som läste igenom brevet. Den direkta avsikten med besöket stod inte omnämnd i brevet utan bara att den här unge mannen var intresserad att diskutera vissa ämnen med den beläste och kunnige läraren.

En livlig dialog ägde rum mellan de båda, och efter ett par timmars samtal sade läraren: "Unge man, jag har haft stort nöje av att samtala med dig. Jag är imponerad av dina djupa kunskaper på alla upptänkliga områden och är gärna beredd att fortsätta diskussionerna med dig. Kom hit igen klockan tre i morgon."

Josef Jitzchak infann sig igen på utsatt tid. Läraren tog emot honom på hjärtligt sätt och de diskuterade ingående olika ämnen. Mitt i samtalet började den unge mannen plötsligt gråta, då han kom ihåg den fruktansvärda situation de befann sig i. Läraren lade armen om hans axel och sade: "Men...varför gråter du? Har jag sårat dig på något sätt....?"

Josef Jitzchak lugnade ner sig efter någon minut och berättade därefter i korthet om bakgrunden och den egentliga orsaken till hans besök. Läraren såg deltagande på honom. "Jag inser mycket väl er situation. Jag förstår att ni vill behålla er särprägel som judiskt folk, speciellt som jag ser att ni inte alls är i behov av vårt utbildningsnät för att införskaffa vidsträckta kunskaper på alla områden. Men jag känner väl till min forne elev Pjotr Stolypin. Det är en människa med ont hjärta som jag inte har något inflytande över. Men jag skulle gärna vilja hjälpa dig på något sätt."

 Efter ett par minuters funderingar sade han: "Jag har i min ägo en passersedel som ger mig rätt att besöka inrikesministeriet när jag så vill, i egenskap av Stolypins förre detta privatlärare. Det är förenat med direkt fara för mig att överlåta detta dokument till någon annan, men då jag ser att detta är enda möjligheten för dig att bli insläppt i inrikesministeriet ger jag dig passersedeln på det absoluta villkoret att du inte talar om för någon att det är jag som givit dig den och att du genast efter användandet återlämnar passersedeln.

" Hur du ska använda den, ja, det får du besluta på egen hand."

Josef Jitzchak lovade att uppfylla villkoret och tackade honom djupt för hans hjälp. Med det viktiga och ödesdigra pappret i fickan lämnade han huset.

 Nästföljande dag steg Josef Jitzchak upp tidigare än vanligt. Han bad morgonbönen med djup inlevelse och satt ett bra tag efteråt och sade Tehillim för att be G-d om hjälp att lyckligen genomföra planen.

Inrikesministeriets residens var omgivet av höga stängsel och stod under sträng bevakning.

Rysslands hemliga polis hade säte i samma byggnad, då Stolypin även höll i dess trådar. Beväpnade män patrullerade ständigt runt byggnaden, och i varje hörn stod uniformerade, beväpnade män.

Utan minsta darr på handen visade den unge Josef Jitzchak upp passersedeln och blev insläppt av vakterna.

Många tjänstemän gick fram och tillbaka i de långa korridorerna. Även inne i byggnaden stod män med vakande ögon i varje upptänklig vrå. De tittade på honom men sa ingenting.

Josef Jitzchak började läsa på dörrskyltarna som om han letade efter något kontor. Namnskyltarna på de olika rummen visade på tjänstemän med lägre grad i den byråkratiska ryska världen. Han visste egentligen inte vad han skulle göra här i byggnaden, men en sak var säker: om han gick här för länge skulle han väcka uppmärksamhet.....

Han gick upp för trappan till andra våningen. Samma sak här: långa korridorer med tjänsterum. Här fanns dock även avdelningar på högre nivå, byråchefer och högre administratörer. Men även här fann han inte någon som helst ledtråd.

Han begav sig till trappan som ledde till tredje våningen....

Här var det långt mindre folk i korridorerna, och dörrskyltarna visade på långt högre uppsatta tjänstemän. I slutet på korridoren fanns det en annorlunda dörr och när Josef Jitzchak läste på skylten började hans hjärta att slå med kraftiga slag: Inrikesminister Stolypin.

Han visste inte vad han skulle ta sig för. Skulle han trots allt försöka komma i samspråk med Stolypin - denne mäktige och fruktade man, om vilken de insatta visste att berätta att han hade avgörande inflytande över den viljesvage tsar Nikolaus II, och att det i själva verket var Stolypin som var Rysslands verklige härskare? Med sin hemliga polis höll han landet i sitt grepp, och några varmare känslor gentemot det judiska folket var han inte känd för. Tvärtom, hans judehat sades övergå till och med tsarens....

Några mer funderingar hann Josef Jitzchak inte att göra, för plötsligt hördes steg inifrån rummet och handtaget trycktes ned. Josef Jitzchak ställde sig snabbt bakom dörren som öppnades. Han såg ryggtavlan av den man som lämnade rummet.

Det fanns inte någon möjlighet att ta miste: Stolypin själv lämnade kontoret med några mappar i handen och gick med hastiga steg längs korridoren. Josef Jitzchak såg hur han försvann ur sikte.

Hans fars ord ekade i hans hjärna: "Till självuppoffring !"

Han öppnade försiktigt dörren och fann till sin lättnad att rummet var tomt. Han gick snabbt fram till det stora skrivbordet och bläddrade febrilt igenom högen med inkommande post. Inom ett par sekunder fann hann det stora konvolutet med konferenens beslut att påtvinga judiska rabbiner en högre sekulär utbildning. Stolypin hade uppenbarligen ännu inte haft tillfälle att gå igenom materialet, för kuvertet med dess många kopior var oöppnat.

Nu gick Josef Jitzchak med blixtfart igenom stämplarna på bordet. Han fann snart den stämpel han letade efter: "Begäran avslagen". Han stämplade genast alla kopiorna med denna stämpel och lade därefter kuvertet med dess innehåll i högen: "Utgående post".

Därefter lämnade han kontoret och stängde dörren bakom sig. Tack och lov, ingen hade lagt märke till honom. Med snabba steg gick han ned för trapporna och lämnade inrikesministeriet bakom sig. Han återlämnade sedan passersedeln till läraren, dock utan att närmare berätta om hans användande av den.

Josef Jitzchak åkte samma dag tillbaka till Lubavitch och gav en detaljerad rapport av händelseförloppet.

Hans far, Rabbi Shalom-Ber, blev mycket glad över att höra om resultatet av hans sons självuppoffring - han hade ju befunnit sig i direkt livsfara om han upptäckts i Stolypins kontor.

Inom några dagar fick de ansvariga för konferensens beslut ett brev från inrikesdepartementet där det kort och gott meddelades att deras begäran hade avslagits. Därmed avvärjdes faran, och rabbinerna kunde fortsätta att tjänstgöra som förut utan att behöva ersättas med mer "upplysta" män (vilka senare till stor del assimilerade sig i den icke-judiska omgivningen).

Lejonparten av dekretets avvärjande måste tillskrivas Josef Jitzchak, som senare blev den sjätte Lubavitcher Rebben.

Undersökningen och dess resultat

Den chassidiske Rabbi Chaim Tzvi Konikov var en av de bästa studenterna vid Tomchei Temimim Lubavitch och senare en av de viktiga Lubavitch-aktivisterna i USA.

Rabbi Konikov, som emigrerade till USA år 1930, var en av de framstående aktivisterna i räddningen av Rebben Rayatz och var en av grundarna av skolan 'Beit Rivka' i Crown Heights. Under många år var han rabbin i en synagoga i Brooklyn och var en av initiativtagarna till release time-projektet (en timmes religionsundervisning för judiska barn i allmänna skolor) i USA. Han gick bort den 24 Tammuz 1955.

Ett av hans barnbarn berättar hur han kom till Lubavitch:

"Min farfar studerade i en litauisk jeshiva i Ryssland. Han var ett geni, och redan vid 17 års ålder utsågs han till den som ska besvara studenternas frågor i deras studium.

En dag hörde han hur några av eleverna i hans jeshiva satt och fyllde sina munnar med skratt och förtal om Tomchei Temimim-jeshivan i Lubavitch. De beskrev jeshivan på ett så fruktansvärt sätt att min farfar inte förstod varför ingen tystade dessa elever - han hade ju studerat i Chofetz Chaims bok om hur allvarligt förbudet mot förtal är.

Å andra sidan - om det som sades var sant - hur kunde man låta en sådan jeshiva finnas till?

Den unge Chaim Tzvi bestämde sig för att själv undersöka jeshivan för att se om det han hört om den var sant och i så fall försöka rätta till situationen.

Han reste till Tomchei Temimim-jeshivan i Lubavitch, och efter tre dagar i jeshivan skrev han ett brev till sin far: "Jag har upptäckt en ny värld. Jag stannar kvar här."

Vad som särskilt erövrade hans hjärta var  Rebben Rashabs framträdande. När Rebben satt framför församlingen på fredagskvällen och framförde en chassidisk utläggning, var alla närvarandes ögon riktade mot Rebben. Rabbi Chaim Tzvi märkte hur all den enorma respekt som visades Rebben inte berörde Rebben alls, och han satt i total självutplåning inför församlingen. (Uppenbarligen såg Chaim Tzvi ett annat beteende hos rabbinerna på sin tidigare plats...).

För att vi ska förstå lite av Rabbi Chaim Tzvis personlighet:  När han antogs som student vid jeshivan, bjöd Rebben Rayatz, som var jeshivans rektor, in honom att bo i deras hus så att han kunde se Rebben Rashabs beteende på nära håll. Men Rabbi Chaim Tzvi brukade alltid lämna huset tidigt och komma tillbaka sent för att inte störa Rebben...

En stark vänskapsrelation utvecklades mellan Rebben Rayatz och Rabbi Chaim Tzvi.

En gång på Rosh Hashana, efter att Rebben Rayatz hade kommit till USA, var Rabbi Chaim Tzvi sjuk och kunde inte komma till bönen. Innan Rebben Rayatz blåste i shofar det året, hörde de Rebbens gråt under hans tallit: "Min Chaim Tzvi är sjuk..."

När man berättade detta för Rabbi Chaim Tzvi, hoppade han ur sängen och sade: "Jag är frisk!" och kom till bönen.

Så fick Lubavitch denna dyrbara person, och hans ättlingar fortsätter på hans väg - och hur började allt? Genom förtal om jeshivan i Lubavitch...

[Berättad av hans barnbarn]

En bön i nådens stund

Rabbi Shmuel Krislaver berättade för sin son Rabbi Jaakov Notik som berättade för sin son Rabbi Yosef Yitzchak Notik:

"Rebben Rayatz hade tre döttrar. Flera gånger bad han sin far Rebben Rashab om en välsignelse för söner men fick ingen sådan välsignelse från sin far.

En gång under en farbrengen (chassidisk sammankomst) sade Rebben Rashab till Rabbi Rayatz: 'Nu är det en nådens stund och du kan be om vad du vill.'

Vid den tiden var studenterna vid Tomchei Temimim-jeshivan i stor nöd på grund av rekrytering till armén under det första världskriget.

Rebben Rayatz bad om en välsignelse för studenterna och avstod därmed från sin önskan om söner...

Rabbi Rayatz' melodi

Rabbi Avraham Lisson från Kfar Chabad har i många år varit aktiv i Tel Aviv-området med tefillin-kampanjen och lade tefillin med tusentals människor. Så här berättar han:

"En gång stod en äldre man under lång tid vid min tefillin-station och tittade på vad som hände. Till slut kom han fram till mig och frågade: 'A Lubavitcher?'

När han hörde mitt jakande svar berättade mannen:

'Som barn växte jag upp i Polen. En gång tog min far mig till den berömda kurorten Marienbad. Många rika judar brukade besöka platsen liksom rabbiner och rebbes. Det fanns till och med en synagoga där.

Under vårt besök gästades platsen av en mycket berömd personlighet  - Rabbi Yosef Yitzchak, Lubavitcher Rebben. Rebben bad i den lokala synagogan. Många gånger lyssnade jag på hans böner, särskilt hans shabbatsböner. Han tillbringade lång tid i bön, och jag stannade kvar i synagogan för att höra Rebbens böner.

Han hade en särskild melodi som han sjöng under shabbatsbönerna. Egentligen var det inte en hel melodi utan bara ett stycke från en längre melodi. Han upprepade detta stycke många gånger, och eftersom jag älskade att höra Rebben, mindes jag melodin väl.

Senare bröt kriget ut och jag gick igenom alla dessa fasans år. Jag skickades till koncentrationsläger, tvångsarbete, led av hunger, sjukdomar och förnedring.

Många gånger var jag nära att bryta samman. Jag förlorade min vilja att fortsätta att leva, vilket innebar en säker död.

I dessa mörka stunder mindes jag Rebbens melodi. Jag sjöng melodin om och om igen medan jag mindes Rebbens majestätiska och heliga framträdande. Detta gav mig hopp och var en ljusstråle i helvetet och mörkret. Jag stärktes, fick förnyad kraft, övervann förtvivlan och kunde fortsätta att uthärda det fruktansvärda lidandet.

Detta hände flera gånger, och jag fick alltid inspiration och styrka från Rebbens melodi tills jag slutligen befriades från slaveriet.'

Rabbi Lisson bad den äldre juden att sjunga Rebbens melodi för honom, och mannen gick med på det.

Rebben Rayatz sade i sin fars, Rabbi Rashabs, namn: 'En chassidisk melodi stärker hoppet och tillförsikten...' (Hayom Yom 22 Tammuz).

[Med Gudomlig försyn infördes denna berättelse i boken på 22 Tammuz]

 Oroa dig inte

Rabbi Mottel Kozliner berättade: "En gång reste Rabbi Chatche Feigin (chef för Tomchei Temimim-jeshivanätverket i Sovjetunionen och Rebben Rayatz' personlige sekreterare) på tåg i Ryssland med femhundra rubel (som var en stor summa vid den tiden) för att överlämna dem till Rebben Rayatz. Under den tiden av krig mellan rivaliserande fraktioner i Ryssland fanns det vilda människor på tågen, pöbel som betedde sig som rovdjur. Om de bestämde sig för att kasta ut någon genom fönstret från tåget, fanns det ingen som kunde stoppa dem. Dessa bråkmakare överföll Rabbi Chatche och tog pengarna från honom, men de visade nåd genom att låta honom överleva.

När Rabbi Chatche kom till Rebben Rayatz och berättade detta med djup sorg över förlusten av den stora summan som var avsedd för mycket viktiga ändamål, väntade han och trodde han att Rebben säkert skulle säga: "Nå... tack Gud att du överlevde, och det var inte mycket du kunde göra".

Men Rebben sade till honom: "Oroa dig inte, Chatche, oroa dig inte. Du kommer att betala tillbaka summan i små avbetalningar."

Och Rabbi Mottel lade till: "Chassiderna som berättade denna historia kom till slutsatsen att en chassid inte är en gratis väktare eller en betald väktare som är befriade från betalning i ett sådant fall, utan han är i kategorin av låntagare som är skyldig att betala. Och ännu mer - en chassid är skyldig Rebben allt, och för detta finns inga ursäkter (även de mest berättigade som i ovanstående berättelse) som befriar honom från hans förpliktelser. Det var ju omöjligt för Rabbi Chatche att stå emot dem som angrep honom, för då skulle varken pengarna eller Rabbi Chatche själv ha nått till Rebben. Men ändå var han tvungen att återställa det som saknades, och det fanns ingen ursäkt för att undvika att uppfylla denna plikt."

 En äktenskapspartner i himlen

Under Rabbi Rayatz' tid föreslog man ett äktenskapsparti för en viss man. Han träffade den föreslagna kvinnan flera gånger men hon kom inte till något beslut.

När denne man besökte Rebben Rayatz frågade Rebben honom: "Hur går det med det föreslagna äktenskapet?"

Han svarade att hon fortfarande inte hade bestämt sig.

Rebben Rayatz sade till honom:

"Våra vise sade: 'Fyrtio dagar före ett barns tillblivelse utropas i himlen: Den och dens dotter ska gifta sig med den och den', så äktenskapet är redan bestämt i himlen.

Anledningen till att hon ännu inte samtycker till äktenskapet här nere i den fysiska världen är att hon i himlen såg en ren och klar själ, men nu har din själ förgrovats genom denna världens begär, och därför känner hon inte igen dig som sin partner.

Återvänd till den goda vägen, förfina och rena dig, och då kommer hon att känna igen dig och samtycka..."

 Tacksamhet

Under sitt besök i USA 1929-1930 använde Rebben Rayatz mikven i Brownsville, New York, som då var ett utpräglat judiskt område.

Den ansvarige för mikven var Rabbi Hirsch Meilech Hecht, som då redan var pensionerad men personligen skötte om mikvens behov. När han hörde att Rebben skulle komma för att doppa sig i mikven, och trots att han inte var en Lubavitch-chassid, bad han alla närvarande att skynda sig och gå ut.

Han förberedde själv mikven för Rebben Rayatz och gjorde alla nödvändiga arrangemang.

Rebben Rayatz ville betala honom, men Rabbi Hirsch Meilech, som var mycket generös, förklarade att han ger pengar till Rebbes men tar inte pengar från dem. Han vägrade att ta emot betalning och gav en ansenlig summa för Rebben och hans institutioner.

Rebben Rayatz sade till Rabbi Hirsch Meilech Hecht: "Om du inte vill ta emot betalning för ditt arbete, så åtminstone gå med på att ta emot min välsignelse: att dina ättlingar ska bli mina chassider."

Och så blev det. Hans ättlingar blev kända Chabad-chassider i USA och runt världen fram till denna dag.

[Berättat av Hecht-familjen]

 Kopplingen till Chabad

Följande avsnitt förekommer i boken "Igrot Moshe" av Rabbi Moshe Feinstein, som var en av vår tids största judiska lagauktoriteter. I bokens förord berättas om Rabbi Moshes släktträd och hur han fick veta om sin familjs koppling från tidigare generationer till Chabad-rebberna i Ryssland. Så här står det där:

"Rabbi David, vår lärares (= Rabbi Moshe Feinsteins) far, var barnbarnsbarn till den lärde Rabbi Abraham, bror till Vilnagaonen, författare till boken 'Maalot HaTora', och var även släkt med författaren till 'Beer HaGola'.

Rabbi Moshe brukade berätta att Rabbi Davids farmor, Rachel, som var född i Liozna, Alter Rebbens stad, var känd från barndomen för sina talanger och kärlek till Tora-studier. Rachels far vände sig till stadens rabbin för råd om vad han skulle göra med henne. Alter Rebben gick med på att hon skulle studera i 'cheder' med de bästa barnen där, och fick sitta längst bak i rummet. En student i denna 'cheder' var Alter Rebbens barnbarn, den blivande Lubavitcher Rebben Tzemach Tzedek.

Rabbi Moshe berättade att han fick veta detta när Rebben Rayatz från Lubavitch ville sammankalla ett möte med Rysslands rabbiner under kommunistregimen. En delegation med Chabad-rabbiner kom till Rabbi Moshe och även hans bror Rabbi Mordechai, rabbinen i Shklov, med en inbjudan att delta i mötet. När Rabbi Moshe undrade varför han skulle delta och vilket samband han hade med Chabad, berättade rabbinerna för honom att hans farmor hade studerat i samma cheder som Tzemach Tzedek."

[Från inledningen till "Igrot Moshe" del 8]

 Han befriade min själ i frid

Rabbi Shlomo Zalman Labkowsky, en av Rebbens sändebud i den heliga staden Safed och rektor för Yeshivat Chassidei Chabad Lubavitch i Safed, berättar:

"Under min vistelse i månaden Tishrei hos Rebben i New York, gick jag ut på Simchat Tora enligt Rebbens önskan för att dela med mig av Rebbens tal och öka festglädjen i Williamsburgs synagogor. Den som minns den tidigare konflikten mellan Satmar och Lubavitch vet att det fanns tider då en Chabad-chassid som var på väg för att uppfylla Rebbens instruktioner i Williamsburg var i bokstavlig fara. Allt som 'smakade' Lubavitch fick deras blod att koka.

Detta år såg jag tydligt - precis som Rebben alltid förkunnade i sina tal - hur mycket Rebben Rayatz hade banat vägen, och vi fortsätter att gå på den mot den sanna och fullständiga förlossningen.

Vi kom till Lanzut-chassidernas synagoga i Williamsburg. De tog emot oss mycket hjärtligt och lät oss framföra en Tora-diskussion från Rebben och efteråt dansade vi tillsammans med stor glädje. När vi skulle gå, kom en av chassiderna fram till oss och bad oss stanna. "Jag vill berätta en historia för er," sa han. Vi stannade alla för att lyssna på hans ord.

"För några årtionden sedan", började den äldre chassiden sin berättelse, "kom två jeshivastudenter från Crown Heights till denna synagoga."

"Jag var då bara en ung pojke," fortsatte chassiden. "Min far var ansvarig för synagogans angelägenheter, och studenterna gick fram till honom och frågade om de kunde framföra ett tal från Rebben. Min far sade till dem att synagogan har en rabbin och de måste fråga honom. Studenterna slösade ingen tid och gick direkt till Lanzut-rabbinen, som fortfarande levde vid den tiden.

Hela församlingen följde det som hände, för scenen var ovanlig. Också jag följde med stor nyfikenhet och väntade på att se hur rabbinen skulle reagera. Till vår stora förvåning gick Lanzut-rabbinen glatt med på att ge studenterna tillstånd att framföra ett tal från Lubavitcher Rebben.

Sanningen är att jag redan väl kände till församlingens inställning till Lubavitcher Rebben och hans chassider, och jag var mycket förvånad över att se Lanzut-rabbinens ovanliga beteende.

I församlingen fanns en mycket respekterad man som tjänade som synagogans ordförande. Han var en chassid och lärd och åtnjöt stor respekt från församlingens medlemmar, särskilt för sin generositet. När han såg att Lanzut-rabbinen gav tillstånd till Chabad-studenterna att framföra Tora-ord från Rebben, vände han sig till studenterna och sade: "Ni har inte tillstånd att tala här. Vår rabbin är bara en mycket artig person och vill inte vägra - men ingen kommer att säga Tora-ord i Chabads namn i denna synagoga! Gå ut härifrån!"

En total tystnad omslöt synagogan. Detta var ett verkligt drama, av den sort som ingen av de närvarande någonsin skulle glömma.

Lanzut-rabbinen svarade tyst men bestämt: "Jag har gett mitt tillstånd - och de kan framföra Tora-ord från Lubavitcher Rebbens lära."

Synagogans ordförande svarade beslutsamt: "Ärade rabbi, det finns en stor konflikt med Lubavitch..." och antydde Satmars ståndpunkt och den ideologiska alliansen mellan Satmar och Lanzut.

Men rabbinen stod fast vid sin åsikt: "Jag är rabbinen här, och mitt beslut står fast. Jag ber att dessa studenter som kommer från Lubavitcher Rebben ska få framföra chassidiska ord i hans namn."

Den respekterade mannen ställde ett ultimatum: "Om de talar - lämnar jag synagogan och avgår från min post", förklarade han.

Ändå gav Lanzut-rabbinen inte efter. "Jag kräver inte att du eller någon annan ska stanna i synagogan. Du kan göra som du vill, men dessa studenter kommer att framföra chassidiska ord i sin Rebbes namn."

Den respekterade mannen stormade ut ur synagogan. Studenterna framförde talet, och efter att de hade avslutat och gått ut var församlingen i uppror. Tillsammans med några av församlingens viktigare medlemmar gick min far fram till Lanzut-rabbinen och bad om en förklaring till varför han hade agerat som han gjorde. Med all respekt för studenterna från Chabad, men de kom ju bara för en kort stund medan församlingens stöttepelare hade avsagt sig sina uppdrag...

"Var det så viktigt att dessa Chabad-studenter skulle få komma och tala i synagogan? Var det värt priset?"

"Vad gäller vår respekterade och uppskattade vän", sade rabbinen till dem, "kan jag försäkra er att han kommer att återvända. Och angående frågan varför jag så envist insisterade på att låta studenterna tala, ska jag berätta en historia som hände mig. Efteråt kommer ni att förstå allt.

Före andra världskriget fanns det en stor och livlig judisk församling i staden Lanzut, belägen i sydöstra Polen. Flera tusen judar levde i staden fram till Rosh Hashana 1939, när Lanzut erövrades av nazisterna, må deras namn utplånas. Tio dagar senare, på Jom Kippur, fördrevs alla judar, och jag bland dem, med den falska anklagelsen att vi var kommunister. Vi deporterades till det sovjetockuperade området på andra sidan San-floden.

Som främling i ett okänt land började jag vandra från plats till plats, sökande efter en plats där jag kunde vila från den uttröttande vandringen. Och då, en dag, arresterades jag av de sovjetiska myndigheterna. Jag hade inga identitetshandlingar och kunde inte tala ryska och fördes till fängelse. Efter en summarisk rättegång deporterades jag till Sibiriens frusna vidder."

"Mina problem slutade inte i Sibirien", fortsatte Lanzut-rabbinen att berätta. "Falska anklagelser framfördes mot mig och jag påstods ha överfört hemlig information till polackerna - innebärande uppror mot Sovjetunionen, och om jag skulle dömas, skulle mitt öde vara beseglat, Gud bevare! Tolv personer vittnade mot mig att jag var skyldig! Dessutom, eftersom jag var rabbin, väckte fallet stort intresse, och många människor kom till rättssalen för att bevittna förhandlingen, vars utgång var given på förhand.

Under normala omständigheter fanns det ingen chans att jag skulle överleva dessa procedurer. Ändå fick jag uppleva ett mirakel. Efter att vittnena hade avslutat sina vittnesmål, slog domaren med sin klubba, vände sig till mig och sade: 'Du är anklagad för att ha brutit mot den och den paragrafen... Du är otacksam mot Sovjetunionen och har betalat ont för det stora goda den har gjort dig, efter att ha tagit emot dig med öppna armar från det brinnande Polen, och ändå var du villig att hjälpa det sovjetiska folkets fiender - men allt detta bleknar i jämförelse med ditt största brott. Du är ju en judisk rabbin, och det står i er Tora 'Be för landets välfärd.' Därför, som rabbin, hur kan du handla i strid med din Tora och förråda landet?'

'Ers höghet, det är sant,' svarade jag domaren. 'Jag är rabbin och lärare i lagen, och vår Tora fördömer sådant beteende. Men det har aldrig fallit mig in att erbjuda hjälp och stöd till Sovjetunionens fiender. Alla vittnesmål som lämnats mot mig är helt falska. Jag har aldrig förrått Ryssland och kommer aldrig att göra det!' förklarade jag med bestämd röst.

Till min stora förvåning accepterade domaren mitt argument. Han slog med klubban igen, förklarade att han fann mig oskyldig till alla anklagelser och beordrade min omedelbara frigivning!

Jag var chockad. I mina ljusaste drömmar hade jag inte föreställt mig att jag skulle gå fri. När platsen hade tömts och jag lämnade rättssalen, kom domaren fram till mig och stack en lapp i min hand. På lappen stod hans adress och en begäran om att få träffa mig i sitt hem klockan 23:00.

När jag kom till hans hem vid den bestämda tiden, tog domaren emot mig med stor respekt. Efter att vi hade satt oss i vardagsrummet, visade han mig att han bar en tallit katan (judiskt religiöst plagg) och började berätta för mig vad som hade fått honom att frikänna mig.

'Innan jag gick in i armén, besökte jag Lubavitcher Rebben, Rabbi Yosef Yitzchak, för att få hans välsignelse. Rebben tittade på mig med sina heliga ögon, välsignade mig och tillade ord vars betydelse jag inte alls förstod: "När du stiger till storhet - glöm inte att göra en jude en tjänst!"

Åren gick. Jag steg snabbt i graderna i armén. Efter min tjänstgöring, efter att ha bevisat min lojalitet mot Sovjetunionen, fick jag höga positioner inom den lokala rättsväsendet. Till slut utnämndes jag till domare.

När du kom in i rättssalen, blev jag förskräckt. Jag såg raderna av vittnen framför mig och förstod att om jag vågade försöka döma till din fördel och ge dig benådning, skulle människorna i rättssalen slita både dig och mig i stycken. Jag beslutade att döma enligt sovjetisk lag, när jag plötsligt såg framför mina ögon mötet med Rebben flera år tillbaka. Jag såg återigen Lubavitcher Rebben, Rabbi Yosef Yitzchak, och han tittade på mig med genomträngande ögon och sa till mig: "När du stiger till storhet - glöm inte att göra en jude en tjänst!"

På stället bestämde jag mig att vad som än skulle hända, även om jag riskerade mitt liv, skulle jag frikänna dig.  Den Helige, välsignad vare Han, hjälpte och lade de rätta orden i min mun, och tack och lov slutade rättegången med din frikännande, och vi kunde båda lämna rättssalen i fred.'

Och Lanzut-rabbinen avslutade: 'Nu förstår ni varför det var så viktigt för mig att låta de två Chabad-studenterna upprepa Lubavitcher Rebbens heliga tal i min synagoga...'"

[Alla i synagogan var djupt rörda av berättelsen. Den respekterade mannen som hade lämnat synagogan återvände senare till sin post, precis som rabbinen hade förutsagt.]

"Kunde du inte ha gjort mer?"

Rabbi Leibel Groner berättar:

"Chassiden Rabbi Yochanan Gordon var ansvarig för Rebbens synagogan i 770 och kassör för välgörenhetsfonden 'Shomrei Shabbat'. Under Rebben Rayatz' tid var Rebben själv fondens ordförande. Efter hans bortgång den 10 Shevat 1950, tog vår generations Rebbe på sig översynen av fonden.

Under tidigare år brukade Rabbi Yochanan Gordon en gång om året överlämna en lång lista till Rebben Rayatz över donatorer,  låntagare, kontantbelopp och viktigast av allt: låntagare som hade återbetalat sina lån. Varje gång fick Rabbi Yochanan ett stort 'yasher koach' (tack) åtföljt av ett varmt leende av Rebben Rayatz.

Under det första året av vår generations Rebbes ledarskap förberedde Rabbi Yochanan rapporten för Rebbens godkännande.

När han jämförde den aktuella rapporten med tidigare års rapporter, märkte Rabbi Yochanan att antalet donatorer hade ökat, och till och med antalet låntagare som hade återbetalat sina lån hade ökat. Naturligtvis var han nöjd med detta: det skulle göra det möjligt för honom att ge större lån till fler människor och få tillbaka lånen snabbare.

"Tidigare, trots att rapporten inte alltid var så lysande, fick jag ändå ett gott leende från Rebben Rayatz", mindes han. "Nu är det intressant att se hur den nya Rebben kommer att reagera."

När han kom in till Rebben och överlämnade rapporten, granskade Rebben varje rad och sade sedan: "Rabbi Yochanan! Kunde du inte ha gjort mer än detta?"

Rebben såg hans förvirrade ansiktsuttryck och förstod att han hade förväntat sig ett stort tack. Därför tillade han: "Rabbi Yochanan, man kan alltid göra mer."

"Jag förstod fortfarande inte vad Rebben menade, och Rebben förklarade: 'Varje kväll, innan vi går och lägger oss, säger vi Shema före sänggåendet. Chassidismens lära lär oss att göra en självrannsakning  vid denna tid. Vi summerar den dag som gått: Vad har vi uppnått? Vad mer kunde vi ha gjort som vi inte gjorde? Var de saker vi gjorde värda det? Vad behöver förändras och vad behöver förbättras?'

Rebben fortsatte: 'Varje kväll när jag gör självrannsakning, säger jag till mig själv: Är detta allt du gjorde? Varför gjorde du inte mer än detta?'"

Här ska vi kasta en snabb blick på Rebbens dagliga schema. Rebben arbetade tjugo timmar om dygnet! Vi i sekretariatet är vittnen till detta. Rebben använde sin tid till Tora-studier, att läsa och besvara brev, ta emot människor för jechidut (privata möten med Rebben) och mycket mer. De kvällar när det inte var jechidut, brukade Rebben lämna 770 mellan 11 och 12 på natten och tog då med sig en stor påse med brev som hade kommit samma dag och som han ännu inte hade hunnit besvara.

Nästa morgon, när Rebben kom till 770, hade han med sig en hög med brev som han hade besvarat under natten. Rebbens hustru berättade en gång för oss att hon frågade Rebben hur han hade kraft att utföra ett så tungt arbete nästan utan att sova på nätterna.

Rebben svarade henne: "Vill du att jag ska gå och sova när människor väntar på svar från mig? Jag kan inte göra det."

Därför tog Rebben alltid med sig hem en hög med brev. En jechidut-natt (mottagning av människor för privata möten med Rebben) slutade klockan tre eller fyra på morgonen. Rebben kom hem för några timmar och återvände genast till 770.

"Ett år", fortsätter Rabbi Groner, "kom ett särskilt stort antal besökare från hela världen för att vara hos Rebben under festmånaden Tishrei. En dag under Sukkot-helgen sade Rebben till mig att han ville träffa besökarna efter Simchat Tora eller Shabbat Bereishit, innan de åkte hem.

Jag sade till Rebben: 'Så många människor på en natt? Hur är det möjligt?'

Jag föreslog att vi skulle dela upp församlingen på två kvällar, en del på tisdag och en del på onsdag. Rebben gick med på det.

Jag gjorde en lottdragning om vem som skulle komma den första natten och vem den andra. Rebben började ta emot människor för jechidut klockan åtta på kvällen och avslutade klockan 10:30 på morgonen - fjorton och en halv timme utan paus!

Sedan kom jag till Rebben med en begäran: Eftersom jag inte hade förutsett att det skulle ta så lång tid, bad jag om att få skjuta upp den andra natten till torsdag.

'Varför?' frågade Rebben.

'För att Rebben ska få möjlighet att vila lite.'

Rebben sa: 'Det är en bra idé. Men många av dem som väntar på att komma in för jechidut bor utomlands. Vad händer om vi skjuter upp det till torsdag? De kommer inte att hinna hem i tid före shabbatens ingång. I Israel är söndag en vanlig arbetsdag. De kommer inte bara att behöva stanna här över shabbaten och vara ifrån sina familjer utan också förlora en arbetsdag.'

Rebben viftade avvisande med handen. 'Det blir ingen ändring i planen. Jechidut ska börja klockan åtta på kvällen.'

Rebben bad på onsdag morgonbönen som vanligti 770, gick hem för några timmar, kom tillbaka, bad eftermiddagsbönen Mincha och återgick till sitt vanliga arbetsschema. Mottagningen av människor för jechidut började klockan åtta på kvällen och slutade på torsdag morgon klockan 11 – nu femton timmar i sträck!

* * * * *

En gång, efter åratals oavbrutet arbete, bestämde vi i sekretariatet att vi skulle ge Rebben ledigt några veckor. Vi åkte till Long Island och hittade ett hus i ett lugnt område som verkade lämpligt för detta. Det skulle finnas 10 män på platsen för offentlig bön men ingen telefon och ingen post. Vi ville att Rebben skulle vara avskuren från världen så att han skulle kunna vila.

Vi skickade en av sekreterarna för att presentera vårt förslag för Rebben. När han kom ut från Rebbens rum berättade han för oss att Rebben tackade honom men avvisade helt idén:

"Menar du att jag ska vara någonstans utan telefon i tre veckor? Vad ska du göra om du är på kontoret och får ett brådskande telefonsamtal om någon som enligt läkarna behöver genomgå operation inom 24 timmar, och utan mitt samtycke kommer han inte att genomföra operationen?

Vad ska du säga till honom? 'Tyvärr, men du måste vänta två-tre veckor?'

Och vad händer om ett par vill förlova sig? Ska du säga till dem att de inte kommer att få någon välsignelse de närmaste tre veckorna?" Och Rebben gav fler exempel.

Sedan sade Rebben: "Jag ska ställa en bättre fråga. Hur många brev kommer det varje dag?"

"Ungefär 250-300", svarade jag. (Detta var på den tiden - senare växte antalet flerfaldigt).

'Och hur mycket är 250 brev gånger två veckor?' Rebben fortsatte och sade: 'Jag ska komma tillbaka efter semestern och du kommer att ge mig alla säckarna med post som har samlats medan jag var borta från mitt arbete och säga till mig: 'Rebbe, människorna väntar på svar'. Kallar du det semester?'

Rebben tog aldrig en dags ledigt, och som hans hustru berättade, tog han inte ens en enda stund för sig själv utan var helt hängiven det judiska folket och ägnade allt åt det allmänna bästa.

Och om detta sade Rebben till Rabbi Yochanan Gordon att han gör självrannsakning på natten. Efter tjugo timmars arbete per dygn, utan att ta någon tid för sig själv alls, säger Rebben till Rabbi Yochanan: "Jag är inte nöjd med vad jag gör. Jag måste göra mer."

Och Rebben tillade: "När den Helige, välsignad vare Han, ger oss mer tid att leva, är avsikten att lägga till och göra mer. I varje stund och inte bara varje dag måste du tänka på hur du kan göra mer och granska dig själv: Vad mer kan jag göra? Man får inte stå stilla - man måste ständigt lägga till."

 En aktad gäst i Paris

Rabbi Berel Gross berättar:

Följande historia hörde jag i synagogan när en grupp människor talade om Rebben, och en av dem berättade:

"Efter andra världskriget drev min svärfar, som var en gudfruktig jude, en kosher restaurang i Paris. En gång kom en man med ett aktningsvärt utseende in och ville veta flera detaljer om restaurangen. Bland annat frågade han: 'Bär din fru huvudbonad? Arbetar icke-judar i restaurangköket?' När han fann att allt var i ordning, sade han: 'Då kan jag handla här', och han köpte bröd och kaffe.

Då och då kom denna aktade jude in för att köpa bröd och kaffe. Ibland köpte han även grönsaker. Varje gång min svärfar ville veta hans namn, svarade mannen: 'Vad spelar det för roll?'

En gång kom han in i restaurangen och efter honom kom några respekterade chassider. Efter en stund, när en av chassiderna kom fram till min svärfar, utnyttjade min svärfar tillfället och bad att få veta namnet på mannen som var med dem. Just då reste sig den aktade mannen, gick fram till chassiden och sade: 'Vi måste gå nu.'

En dag kom mannen in och sade till min svärfar att han skulle lämna staden och ville ta farväl och tacka honom.

Min svärfar frågade: 'Varför behöver du tacka mig? Har du inte betalat mig?'

Mannen svarade: 'Chatam Sofers kommentar till Tora säger att det finns två typer av tacksamhet, och en av dem passar för denna situation.'

Min svärfar, som var lärd, sade att det inte finns någon sådan förklaring i Chatam Sofer. Mannen argumenterade inte med honom utan sade bara farväl och vände sig för att gå.

Min svärfar frågade honom: 'Kan du inte säga mig vem du är?'

Mannen ryckte på axlarna. 'Vad spelar det för roll? Med Guds hjälp kommer vi att mötas igen och då kommer du att veta.'

Många år gick. Min svärfar, som hade flyttat till Israel, behövde en gång resa till USA för en hjärtoperation. Han reste tillsammans med sin son. Under deras vistelse i New York gick sonen till tre rebbes för att be om välsignelse för sin far. En av dem var Lubavitcher Rebben.

När Rebben fick lappen med den sjuke mannens namn, frågade han: "Hade inte din far en restaurang i Paris?"

När sonen bekräftade att så var fallet, sade Rebben till honom att skjuta upp behandlingen tills han skulle få anvisningar från sekretariatet om vad han skulle göra.

Kort därefter fick hans son ett telefonsamtal från Rebbens sekreterare, som bad honom kontakta en viss läkare. Denna läkare behandlade min svärfar på bästa möjliga sätt och med exceptionell uppmärksamhet. Efter att min svärfar hade återhämtat sig frågade han läkaren vad han hade gjort för att förtjäna sådan exceptionell behandling. Läkaren svarade att han hade blivit ombedd av Lubavitcher Rebbens sekreterare som, i Rebbens namn, bad honom ta hand om och behandla honom på bästa sätt.

Min svärfar bestämde sig för att komma till Rebben och tacka honom. I samma ögonblick som han kom in i Rebbens rum, tog Rebben emot honom som man tar emot en gammal vän och sade: "Vi har redan träffats."

Till slut sade Rebben: "För övrigt, när jag sade att det står i Chatam Sofers Tora-kommentar, så står det i slutet av volymen i tillägg samlade från andra böcker. Det verkar som att i din utgåva vid den tiden fanns inte dessa tillägg..."

[Från Rabbi Baruch Aron Huss dagbok som hörde det från Rabbi Berel Gross]

 Och du skall berätta för din son

Rabbi Yosef Shmuel Meirovitz berättar:

"Jag föddes i Paris som enda barn till föräldrar som redan var äldre. Som barn flyttade vi till Jerusalem. Redan i tidig ålder förstod jag att det fanns någon hemlighet kring min födelse trots att mina föräldrar aldrig talade om det inför mig.

Först vid 24 års ålder, strax innan jag gifte mig, berättade min far följande historia:

Under kriget flydde mina föräldrar från Polen till Ryssland. De flydde från plats till plats tills de kom till Tasjkent, Uzbekistan i Centralasien.  Det fanns många flyktingar där, bland dem Chabad-chassider. Min far talade alltid väl om Chabad-folket han mötte i Tasjkent: deras villighet att hjälpa andra, deras sätt att bedja, deras noggrannhet i att hålla buden och viktigast av allt: deras självuppoffring för att säkerställa judisk utbildning för barnen.

När kriget slutade var min far redan 50 år och min mor var 40. De hade varit gifta i 20 år utan barn. De lämnade Ryssland och kom till Paris där de fann många andra flyktingar, bland dem en stor grupp Chabad-chassider, varav några de kände från Tasjkent.

En dag, kort efter deras ankomst till Paris, hörde min far från en av sina vänner att en viktig gäst hade kommit till staden - Rebben Rayatz' svärson, senare Lubavitcher Rebben. Han hade kommit från New York till Paris för att möta sin mor vid hennes ankomst från Ryssland.

Min far träffade Rebbens svärson då och  då i synagogan och diskuterade Tora med honom. Min far fick stor glädje av dessa samtal.

När de först möttes var det nära Pesach. Under deras samtal frågade Rebbens svärson min far om hans familj. Min far kunde inte behärska sin sorg  och började gråta och sade att han inte hade fått några barn. Rebbens svärson höll min fars hand varmt och sade: "Med Guds hjälp kommer du nästa år vid Pesach att kunna uppfylla budet 'och du skall berätta för din son.'"

Jag föddes 10 månader senare. Vid seder-aftonen var jag två månader gammal. Med enorm känsla uppfyllde min far budet 'och du skall berätta för din son'.

Jag minns att seder-aftonen alltid var en mycket speciell tid i vårt hem. Min far var noga med att svara på alla frågor jag hade och förklarade allt med stort tålamod och i detalj. Först efter det att min far avslöjade omständigheterna kring min födelse förstod jag varför seder-aftonen alltid var så speciell.

* * *

För några år sedan gifte sig min dotter med en jeshiva-student från Lakewood, New Jersey. På Pesach för två år sedan skulle hon föda. Tillsammans med min fru och barnen reste vi till New Jersey före Pesach för att hjälpa till och vara med henne.

Den första shabbaten där sade jag till min svärson att jag ville träffa Lubavitcher Rebben. Jag frågade om han visste när Rebben tar emot folk. Han svarade att på söndagar delar Rebben ut dollarsedlar för välgörenhet, och alla kan komma.

Jag åkte till Brooklyn på söndagen. När jag kom till Crown Heights, till platsen som kallas 770, blev jag chockad över att se längden på kön. Det var tusentals människor där. Min son och jag stod i kö i 5 timmar. Under dessa fem timmar berättade jag för min son - för första gången - den underbara historien om min födelse. Han blev mycket rörd. Nu förstod han varför jag så gärna ville se Lubavitcher Rebben.

Det var omkring klockan fem på eftermiddagen. Vi stod nära platsen där Rebben delade ut dollarna och jag kunde se Rebbens ansikte. Rebbens ansikte gjorde ett enormt intryck på mig. Rebbens energi, trots att han hade stått i fem timmar och delat ut dollarsedlar till tusentals människor, förundrade mig.

Människor passerade snabbt. Jag hade inte förberett något att säga. Jag ville bara se Rebben en gång. Det skulle vara mitt sätt att tacka honom.

Vår tur kom. Min son gick före mig. Rebben gav honom en dollar och sade: "Välsignelse och framgång". Sedan frågade han min son på jiddisch: "Har du förberett de fyra frågorna som man frågar på Pesach-aftonen?"

Min son svarade jakande. Rebben gav honom ytterligare en dollar och sade med ett leende: "Detta är för de fyra frågorna".

Sedan gav Rebben mig en dollar och sade: "Välsignelse och framgång". Han gav mig ytterligare en dollar och tillade: "Detta är för svaren på de fyra frågorna". Plötsligt intensifierades Rebbens blick, och med ett mycket brett leende sade han: "Och detta är för 'och du skall berätta för din son.'"

Jag minns inte vad som hände sedan. Jag vet bara att efter en stund fann jag mig själv utanför huset, mycket rörd. De berättade för mig att jag hade stått orörlig framför Rebben tills någon ledde ut mig."

[Avner-institutet]

 Ett klokt köp

I början av sitt ledarskap brukade Rebben gå längs Eastern Parkway. En gång mötte han två styrelsemedlemmar från en lokal Chabad-jeshiva.

De stod och tittade på en gul skolbuss (av den sort som transporterar elever i New York) som stod vid gatukanten.

Rebben frågade vad de var intresserade av, och de svarade att här stod en buss till salu, och de övervägde att köpa den för sina jeshiva-studenter.

"Vi behöver verkligen en egen buss", förklarade de.

"Men bussen ser gammal ut", sade Rebben. "Den verkar vara redo för pension. Varför inte köpa en ny buss för barnen?"

"Om vi bara hade pengar till det", svarade de två. "Vi måste hitta något som passar vår budget."

"Jag vill säga er något", svarade Rebben. "Vet ni varför ni inte kan köpa en modern buss för jeshiva-studenterna? Anledningen är att ni tycker att en gammal och begagnad buss är tillräcklig för er jeshiva.

Om det hade stått klart för er att ni behöver en modern och fin buss för studenterna, skulle ni hitta en budget för det."

Vad Rebben säger här är att ofta är det måttstockarna och normerna som vi själva ställer som i slutändan definierar kvaliteten och ödet för våra liv.

 Kommentarer och reflektioner

Under nästan två årtionden besökte fotografen Levi Yitzchak Freidin från Holon, Israel, och hans kameror ofta 770 Eastern Parkway. En blandning av gott hjärta, professionell fotograf och ibland lite chutzpa kombinerades i Rabbi Levi Yitzchaks speciella personlighet för att bevara många oförglömliga ögonblick i 770 på bilder och videofilmer, särskilt under den festliga Tishrei-månaden som inkluderar de judiska festerna. Rebben kommenterade en gång att om jeshiva-studenternas entusiasm för studier skulle nå Freidins passion för fotografering, skulle saker se mycket bättre ut.

År 1976 organiserade Freidin en utställning med namnet "770" i Tel Avivs journalistcenter, Beit Sokolov. Utställningen, som senare flyttades till Jerusalem och Bar Ilan-universitetet, gav en stor publik inblick i Rebbens aktiviteter och den inspirerande och glädjefyllda andan i det chassidiska livet.

I allmänhet var utställningen mycket uppskattad. Men en journalist skrev i gästboken: "Med all respekt för de utmärkta fotografierna, är ämnet du valde ytterst klerikalt och för oss tillbaka till medeltidens primitiva mörker."

"Vid mitt nästa besök i USA", berättade Freidin, "visade jag gästboken för Rebben. När han bläddrade igenom den snabbt, märkte Rebben den negativa kommentaren.

"Var snäll och förmedla min uppskattning för journalistens starka karaktär", sade Rebben. "Det krävs mod att uttrycka en åsikt som skiljer sig från alla andra reaktioner. Men förklara för honom att inte allt under medeltiden var mörkt. Be honom dessutom bläddra igenom sin egen tidning. Nyheterna där handlar ofta om inte speciellt ljusa ämnen..."

 Den viktigaste personen i staden

Den kanadensiska senatorn Jerry Grafstein, som befann sig i Astana, Kazakstans huvudstad, för att delta i en parlamentarisk konferens, anlände med taxi till den judiska församlingens synagoga vid midnatt och uttryckte sin förvåning över att man kunde komma till synagogan när som helst på dygnet utan oro. "I Kanada går jag till synagogan för bön endast med livvakt", sade han.

Senatorn var intresserad av församlingens liv, antalet judar i landet, den judiska historien i Centralasien och ödet för Rabbi Levi Yitzchaks grav (Rebbens far). Under ett samtal med Kazakstans rabbin, sändebudet Rabbi Yeshaya Elazar HaCohen, berättade han om en intressant händelse som inträffade på väg till ett möte med Rebben.

"En gång när jag var i New York fick jag möjlighet att träffa Rebben. Jag skulle vara i 770 klockan 23:00, men på vägen fastnade jag vid en plats där polisen hade blockerat gatan. Jag lyckades få kontakt med stadens polischef och sade att hans poliser inte lät mig träffa den viktigaste personen i staden. När han frågade vem det handlade om svarade jag: 'Vad, vet ni inte? Det är Lubavitcher Rebben!'... De gav mig genast namnet på en av officerarna på platsen som kunde hjälpa mig.

Jag letade efter honom ett tag, men plötsligt kom officeren springande och frågade om jag var senatorn från Kanada. Han sade att hans chef hade hotat att degradera honom om han inte hittade mig och hjälpte mig. Han följde mig till 770 och jag kom fram fem minuter före utsatt tid."

"Rebben lyssnade som alltid med stort intresse och gav råd", berättade senatorn, "men han såg att något ändå bekymrade mig. Han frågade vad som oroade mig. Jag svarade att jag inte längre var ung och började fundera över vad jag hade åstadkommit i mitt liv och vad jag fortfarande skulle hinna med."

Rebben frågade om jag visste hur gammal Moses var i början av sin 'karriär'. "Han var åttio år, och du är långt från den åldern!" Sedan dess, när vi har svårigheter, minns jag och min fru vi dessa ord", avslutade senatorn sin berättelse.

[Senator Yerachmiel (Jerry) Grafstein är aktiv inom många områden. Hans kollega i den kanadensiska senaten kallade honom "en naturkraft förklädd till människa"]

 Mikve i Thailand

Ett par från Nachalat Har Chabad i Israel reste till Rebben för 3 Tammuz 2012. När de gick ombord på planet satte sig en man bredvid dem som genast somnade och sov i sträck i 10 timmar och vaknade först när de närmade sig New York.

Paret frågade honom hur han kunde sova så bra på planet.

Under tiden utvecklades ett samtal, och mannen, som presenterade sig som Yochanan från Ra'anana, frågade bland annat paret vad de tänkte göra i USA.

De svarade att de reste till Lubavitcher Rebben.

Yochanan sade att han hade en historia att berätta om vad som hände med hans farfar och Rebben.

Hans farfar, som kom från Afghanistan, emigrerade till USA efter andra världskriget.

Han öppnade en affärsverksamhet i New York och lyckades. Inkomsterna var goda - tills en dag när skattemyndighetens män dök upp, tog alla dokument som fanns på hans kontor, ordnade dem i kartonger, förseglade kartongerna och lämnade hans kontor med "bytet".

Han blev mycket rädd, eftersom han bara hade deklarerat hälften av sin lagskyldiga verksamhet, och en revisor behövde inte anstränga sig mycket för att upptäcka situationen. Han var djupt oroad, eftersom straffet för skatteundandragande i USA är mycket strängt.

Efter några sömnlösa nätter mötte han en vän. Han berättade för vännen om sin situation, och vännen föreslog att han skulle besöka en ny rebbe i Brooklyn som gav kloka råd och vars råd brukade lyckas.

Yochanans farfar hade inget att förlora, och han bad om att få ett datum till ett möte med Rebben.

Rebben lyssnade på honom och sade till slut: "I de tio plågorna i Egypten kom gräshopporna - och plötsligt försvann de och inte en enda gräshoppa fanns kvar i Egypten. Så kommer det också att bli för dig - precis som de kom, kommer de att gå."

Yochanans farfar blev besviken. Han hade förväntat sig att få ett råd från Rebben om hur han skulle ta sig ur sin nöd, och istället berättade Rebben en historia från Tora.

Efter några dagar dök skattemyndighetens tjänstemän upp på hans kontor. De hade med sig samma kartonger som de hade tagit från honom, placerade dem förseglade på golvet i hans kontor och gick utan att säga ett ord. Han hörde aldrig mer från dem.

Affärsmannen förstod att Rebben hade haft en hand i saken. Han bad att få träffa Rebben igen, och vid mötet uttryckte han sin tacksamhet för att Rebben hade använt sina kontakter hos skattemyndigheten och sett till hans räddning.

Nu ville han betala Rebben för denna stora tjänst han hade gjort för honom.

Rebben svarade att han inte behövde betala något, men han hade en begäran till affärsmannen och skulle bli glad om han gick med på att uppfylla den.

"Jag vill att du ska bygga en mikve", sade Rebben.

Mannen funderade ett ögonblick och uttryckte sitt samtycke, men när han hörde att Rebben ville att han skulle bygga mikven i Thailand började han ångra sig. "Vem kommer att använda en mikve på en sådan plats?" undrade han.

Till slut genomfördes projektet på affärsmannens bekostnad, och han anställde även en lokal person för att sköta om mikven.

Efter en tid ringde affärsmannen till Thailand och frågade hur det gick och om det fanns besökare.

"Ja, det finns", var svaret. "Jag såg sex handdukar som hade använts."

"Kanske är de från thailändare som ville bada i poolen?" frågade affärsmannen.

"Jag ska undersöka vilka besökarna är", svarade den lokale mannen.

Till slut visade det sig att det vid amerikanska militärbaser i Thailand fanns civila arbetare som kom med sina familjer, däribland judiska familjer, och det var de som använde mikven, som är i drift än idag.

Eliyahu HaNavi

Rabbi Eliyahu Gabai berättar:

"Denna historia ägde rum 1986. Jag var då en ung man på 19 år och tjänstgjorde som soldat i flygvapnet i södra Israel. Min uppgift var knuten till flygutbildning genom simulator (flygsimulering). Denna roll sparade i praktiken många flygtimmar för flygvapnet. Redan innan jag gick in i armén, som student vid Ort College i Kiryat Bialik, hade jag börjat närma mig chassidismen och Rebben med stora steg. Jag fick mycket från min mentor, Rabbi Reuven Dunin, 'Rebbens traktorförare', och kabbalisten Rabbi Yitzchak Ginzburg, och så fick jag uppleva chassidismens ljus.

Innan jag gick in i armén började jag studera vid jeshivan i Safed, och efter att min tjänstgöring börjat fortsatte jag att studera vid Tomchei Tmimim-jeshivan i Kiryat Gat, men jag kunde inte skjuta upp min militärtjänst som en jeshiva-student eftersom jag var utexaminerad från en teknologisk reserv med inriktning på elektronik, och armén hade redan investerat mycket pengar i min yrkesutbildning och avsett en viktig position för mig. Inte heller i flygvapnet var de på något sätt villiga att placera mig i kategorin jeshiva-student vars 'Tora är hans yrke', och jag rekryterades till armén.

Efter att ha stärkt min judiska identitet bestämde jag mig för att börja sprida judendomens källor inne på basen där jag var. Under de åren talade Rebben starkt om Tora-studier, särskilt med ungdomar, och jag som var fylld av entusiasm och ambition, bestämde mig för att ägna mig åt detta.

På min bas, som på alla flygvapenbaser, finns det ett villaområde där alla pilotfamiljer och några av officerarna som underhåller planen bor. Några av de traditionella officerarnas familjer vände sig till mig och bad mig undervisa deras barn inför deras bar mitzva. Jag hoppade på erbjudandet som om jag hade funnit en stor skatt, och under flera månader, efter mitt jobb på basen, bytte jag ut min militäruniform mot Guds tjänsts uniform (kostym och hatt) och gick ut till pilotområdet för att undervisa bar mitzva-pojkarna.

Pojkarna å sin sida tyckte mycket om det, och jag var glad att Rebben hade glädje av mig. Ingen av sidorna ville avsluta lektionerna även efter att pojkarna hade firat sin bar mitzva, så jag bestämde mig för att fortsätta verksamheten med barnen i pilotområdet, men med fler barn. Så jag ordnade en kampanj för barnen "En vän tar med en vän", och varje barn som tog med en vän till aktiviteten fick ett pris. Verksamheten växte, och inom kort tid kom omkring åttio barn till aktiviteterna, de flesta från pilotfamiljer, före detta kibbutzmedlemmar, inte precis stora religionsälskare.

Föreställ er: två gånger i veckan omringas basen av en pluton av "Guds armé" - soldater bestående av piloternas barn som citerar verser ur Tora - en ovanlig företeelse med tanke på platsen och bakgrunden som barnen kom ifrån. Jag såg till att varje barn hade en bönbok och handfat för handtvagning hemma, och uppmuntrade dem att använda dem. Vid varje aktivitet försökte jag också berätta judiska berättelser för dem.

Vid en av aktiviteterna berättade jag en historia om profeten Elia, och barnen bestämde att eftersom mitt namn är Eliyahu, borde jag få smeknamnet "Eliyahu HaNavi" (profeten Elia). Sedan dess kallades mina aktiviteter "Profeten Elias klubb".

Detta var en av de vackraste perioderna i mitt liv; jag kände mig lycklig att orsaka Rebben glädje, och dessutom med barn från sådana familjer som tidigare aldrig hade smakat på judendomen. Allt flöt fint i fem månader, men som med allt heligt, när man börjar agera väcks motstånd, och då stöter man på svårigheter.

Problemen började inte mindre än hos basens befälhavare själv - Ron Huldai (idag Tel Avivs borgmästare). Han kom hem en tidig kväll och såg sin son Gad be ur en bönbok. Fadern var chockad och frågade sin son om detta märkliga beteende. Eftersom sonen var mitt i bönen svarade han inte, som jag hade lärt dem att man inte får avbryta mitt i bönen.

Hans tystnad väckte Rons förvåning ännu mer, och han frågade sina familjemedlemmar om saken. Hans fru svarade att han inte skulle oroa sig och sade att "han har bara börjat umgås med de traditionella bar mitzva-pojkarna, och de har lärt honom att be."

Efter hand började olika mödrar tala om de märkliga beteenden som deras barn nyligen hade börjat uppvisa, som handtvätt, "Mode Ani-bönen" med mera. Föräldrarna började inse hela bilden av att alla barn i området "uppviglats" av en Chabad-rabbin som kom till området och lärde dem judendomen.

Historien nådde som sagt ända upp till basens befälhavare, och en kväll kallades ett akut möte med alla "vänsterorienterade" officerare. Vid mötet beslutades att omedelbart stoppa "Profeten Elias" aktiviteter. Basens befälhavare Ron Huldai åtog sig att hantera frågan personligen. Nästa morgon fick jag ett brådskande telefonsamtal från en vän, en högt uppsatt officer, som berättade för mig om mötet som hållits kvällen innan. Han berättade att hela officerskåren var arg på "Profeten Elia" och planerade att begränsa mina steg. De kallade mig "basens råttfångare från Hameln" - som hypnotiserade barnen att följa honom. Som varje chassid som stöter på svårigheter skickade jag genast ett faxmeddelande till Rebben med en förklaring om verksamheten, och i slutet tog jag upp mitt problem. Jag var övertygad om att Rebben skulle hitta lösningen på hur jag skulle ta mig ur knipan.

Eftersom min verksamhet inte utfördes i uniform, insåg inte basens befälhavare att jag var en soldat från hans bas och trodde att "Profeten Elia" var en rabbin som kom utifrån. När han ville stoppa min klubb, ringde han till basens säkerhetsofficer och beordrade honom att förbjuda alla Chabad-rabbiner att komma in i basen. Säkerhetsofficeren hävdade att han "aldrig hade godkänt någon Chabad-rabbi att komma in" och definitivt inte två gånger i veckan. Han hänvisade basens befälhavare till det andra alternativet som verkade relevant - basens rabbin; kanske hade han godkänt den mystiske "Profeten Elias" inträde... Även Rabbi Baruch ben Baruch z"l, basens rabbi, förstod inte vad det handlade om och sade att han inte hade någon aning om vem denne Chabadnik "Profeten Elia" var...

Ron Huldai var nu helt förvirrad. Han ringde till själva flygvapenchefen och berättade om problemet, om den rabbin som kom in på hans bas och skapade "oreda" utan att någon hade godkänt hans inträde och ingen visste varifrån han kom. När flygvapenchefen frågade vad han hette, svarade Ron: "Eliyahu HaNavi" (Profeten Elia). Flygvapenchefen brast ut i skrallande skratt, eftersom han trodde att det handlade om ett lyckat skämt som beskrev hur profeten Elia osynligt passerade basens staket men ändå kom in i basen...

Men Ron gav inte upp och fortsatte att undersöka saken tills han en dag "tog mig på bar gärning" under en lektion med ett av barnen. Omedelbart efter det kallades jag till ett tillrättavisningssamtal i hans kontor. I samtalet med honom fick jag en "ordentlig uppsträckning" för min fräckhet att gå in i pilotområdet och undervisa dem mot deras föräldrars vetskap och så vidare. I slutet av samtalet beordrade han mig att packa mina saker och meddelade att inom 24 timmar skulle jag "flyga" från basen och återvända till flygvapnets sorteringscentral för ny placering.

Den natten drömde jag en dröm. Och se, i min dröm såg jag Rebben närma sig mig och fråga: "Eliyahu, nå, vad är nytt?" Jag började gråta som ett skrämt barn och berättade för Rebben att alla officerare "var ute efter mig", och att basens befälhavare ville kasta ut mig från basen. Mitt i min hysteriska gråt kom Rebben närmare mig och i en faderlig gest öppnade han sin rock och lade mitt huvud till sitt bröst och täckte det med sin rockflik, som för att säga: "Lugna dig, jag är med dig"... Och då vaknade jag.

På morgonen kallades jag brådskande till basens postkontor. När jag kom dit såg jag ett brev till mig från New York. På brevet stod det bara "Gabai - Hatzerim", utan någon adress. Det var ett stort under att det ens nådde fram till mig. I kuvertet fanns två brev från Rebben, i det ena stod det: "Din begäran har mottagits och tack för din verksamhet". Det andra brevet var ett 'allmänt-personligt brev' som Rebben hade skrivit innan Purim. För mig var detta ett tydligt tecken från Rebben att jag inte skulle oroa mig och att allt skulle ordna sig.

Några dagar senare satt jag framför flygvapnets personalchef som granskade min fil mycket noggrant för att undersöka frågan om min omplacering. Efter några minuter vände han sig till mig och frågade: "Jag förstår inte vad de vill med dig. Allt ser bra ut. Inga yrkesmässiga problem... inga beteendeproblem... inga medicinska problem... varför skickade de dig ens hit? Särskilt eftersom det inte finns någon som kan ersätta dig i din position och det kommer att kosta mycket tid och utgifter att utbilda en annan soldat i ditt ställe." (Det visade sig att mycket få soldater var kvalificerade för den uppgift jag utförde). Jag svarade inte. Han visade tecken på irritation och sade: "Nå, öppna munnen och säg något."

Jag sade till honom: "Hela saken har inget att göra med min uppgift som soldat på basen. Jag gjorde helt enkelt religiös verksamhet med barnen i officersområdet, och de gillade inte det och därför kastade de ut mig."

"Säg, har detta något att göra med Lubavitcher Rebben?" gissade-frågade han.

"Ja, det stämmer", svarade jag, "jag är Rebbens sändebud på den här basen."

Hans ansikte rodnade... Han slog knytnäven i bordet och sade bestämt: "Om det har att göra med Lubavitcher Rebben, skickar jag tillbaka dig till basen, även om det kommer att kosta mig min position!!!"

Jag måste erkänna att jag inte alls förväntade mig ett sådant uttalande från en person som inte ser religiös ut. Jag var rätt chockad över hans reaktion.

"Varifrån kommer allt detta mod?" frågade jag honom.

"Väldigt enkelt! Rebben räddade min pappas liv. Jag är skyldig honom allt!"

"Det där måste du berätta för mig," insisterade jag. Han gick med på min begäran, reste sig från sin plats, låste dörren, gjorde en kopp svart kaffe åt mig och berättade för mig om hur hans far räddades.

"Min pappa jobbade som busschaufför för 'Dan' i 15 år. En solig dag vaknade han på morgonen och kunde inte röra benen alls. De körde honom genast till närmaste sjukhus, och läkarna sa att han behövde genomgå omfattande tester. Efter testerna visade det sig att han hade ett problem med nervsystemet och att han behövde flygas till New York, till Mount Sinai-sjukhuset, där specialisterna för att behandla detta problem fanns. Vi följde läkarnas råd och flög honom till New York. Där genomgick han också många tester, men läkarna hittade inte riktigt rätt sätt att bota honom.

En dag kom några Chabadniks till sjukhuset . De hjälpte min pappa att lägga tefillin och när de hörde om hans problem, bestämde de sig för att ta honom till 770 för en chassidisk sammankomst som ägde rum sama kväll med Rebben. "Du har inget att förlora," sa de till honom. Utan att vänta på min pappas fulla samtycke, lyfte de honom in i en taxi och åkte med honom till Rebben.

Eftersom min pappa satt i rullstol, blev han placerad ganska nära Rebben. Det var en av de vackraste stunderna i hans liv. Under sammankomsten bad Rebben min pappa säga 'lechaim'. En av chassiderna hällde upp en liten kopp åt honom, men Rebben signalerade med handen för en 'stor bägare'. Min pappa sa 'lechaim' över den första bägaren, och Rebben beordrade att fylla den andra... Efter att den andra var fylld, bad Rebben honom att resa sig och säga 'lechaim'. Min pappa trodde att Rebben inte såg att han satt i rullstol och pekade på stolen. Rebben log och upprepade sin begäran: "Res dig och säg 'lechaim'." Min pappa blev förvirrad och pekade på stolen igen. Denna gång tittade chassiderna på platsen på min pappa och ropade till honom "Res dig, res dig..." Han hade inget val, och till allas förvåning reste han sig med övermänsklig styrka och med hjälp av en av chassiderna, och till allas häpnad stod han på sina ben och sa 'lechaim' till Rebben. Det var vändpunkten i min pappas återhämtning, och långsamt började benen fungera igen och han kunde börja gå som vilken annan person som helst.

"Efter ett sådant mirakel, tror du att jag skulle låta någon skada vår Rebbes angelägenheter?!" sa han bestämt. "Rättvisan måste skipas... Du, Eliayahu, återvänder till basen!" sa han och gjorde de nödvandiga arrangemangen.

Efter några dagar återvände jag till basen till officerarnas missnöje. Jag vilade inte på mina lagrar och efter några dagar bad jag min befälhavare om att få göra en sista aktivitet med barnen för att ta avsked från dem på rätt sätt. Jag samlade barnen i områdets klubblokal och sade till dem: "Barn, kommer ni ihåg att jag berättade för er att under Rabbi Akivas tid fanns det förföljelser, och barnen studerade i grottor? Det finns också förföljelser i denna tid, och från och med nu ska vi hålla klubben på hemliga platser, i underjordiska skyddsrum, där man förvarar flygplanen i farotid." Barnen blev entusiastiska över idén och vi bestämde att vi varje vecka skulle skriva en hemlig kod på klubbens anslagstavla, så att bara vi kunde veta om aktivitetens plats utan att bli upptäckta.

Så fortsatte "Profeten Elias" klubb fram till min demobilisering från armén ett år senare.

* * *

För några år sedan åkte jag buss till Tel Aviv. Under resan kom en ung man fram till mig och frågade om jag kände igen honom.

Jag svarade nej.

"Jag är Gad Huldai - Rons son..."

Vi blev glada att träffas igen och ett hjärtligt samtal utvecklades. Under samtalet frågade han med spänning: "Kommer du ihåg vad jag lovade dig?"

"Ärligt talat, inte riktigt", svarade jag.

"Vad, kommer du inte ihåg att jag lovade dig att vara chassid i hjärtat?" sade Gad Huldai förvånat...

"Sedan dina lektioner har jag verkligen förblivit chassid i hjärtat."

Jag förstod då hur mycket verksamheten hade lämnat sitt intryck i barnens hjärtan. De bär det med sig hela livet. Lyckliga är vi som förtjänat att vara chassider!

****

Detta är bara en av många berättelser om de underbara händelserna och miraklen som ägde rum under min militärtjänst. När jag kom till basen var jag den enda Chabadniken bland tusentals soldater. När jag slutade fanns det flera Chabadniker som jag hade upptäckt gnistan i. Under min tjänstgöring trycktes Tanya på basen, vi öppnade ett chassidiskt bibliotek, och vi brukade bjuda in Rabbi Yechezkel Sofer till farbrengen (sammankomster) på basen. Vi såg också till att ha gemensamma böner, så att i slutet av min tjänst fanns det sex olika platser vid olika tider för eftermiddags-bönen. Dessutom öppnade vi en kvälls-studieplats med regelbundna Tanya-lektioner och chassidiska studier. När 'Hakhel'-året kom organiserade vi sammankomster i basens biograf. Jag brukade sitta med vänner i djupa chassidiska studier långt in på natten, och tro mig, när en pilot studerar djupa chassidiska skrifter med dig, är himlen gränsen, både fysiskt och andligt - kort sagt ett fullvärdigt "Chabad-hus"!

 [Beit Mashiach]

Professorn som blev shaliach

Rabbi Betzalel Kupchik, Rebbens sändebud i Puna, Indien, berättar:

"Daniel Efrati z"l var professor i filosofi, tidigare strategisk rådgivare vid försvarsdepartementet och föreläsare vid Tel Avivs universitet. En vänsterman på yttersta vänsterkanten.

När han anlände till flygplatsen i Indien hittades en gevärskula i hans väska. Han arresterades och tillbringade en dag i isoleringscell och en dag i fängelse i väntan på rättegång. När vi fick höra om detta arbetade vi för hans frigivning, och han fick vara i husarrest i Chabad-huset på vårt ansvar. Han bodde i Chabad-huset i fyra månader under sommaren 2009.

Innan sin arrestering hade han besökt Chabad-huset en gång eftersom han ändå passerade området. Han berättade att han hade kommit till Indien eftersom han sökte arbete som föreläsare vid universitetet i Puna. Han tänkte fortsätta resan med tåg, men min fru föreslog att han skulle ta flyget och gav honom telefonnumret till en reseagent.

När han arresterades på flygplatsen ringde han agenten och bad honom kontakta Chabad-huset och meddela att han hade arresterats. Ett fall som hans ansågs allvarligt i Indien, och han arresterades för olagligt vapeninnehav. De satte honom i en isoleringscell där det var 45 grader varmt. Det fanns två andra där, en från Dubai och en indier som låg för döden. Cellen var full av råttor och myggor. Han var mycket törstig men var rädd för att dricka det grumliga vattnet och kände att han höll på att dö.

Det som höll honom vid liv, även mentalt, var vetskapen om att Chabadnikerna i Chabad-huset inte skulle låta honom dö. (Han var visserligen orolig - berättade han - att om vi i Chabad-huset skulle gå in på internet och se vad han hade skrivit mot de judiska bosättarna på Västbanken - skulle vi inte lyfta ett finger för honom.)

Vid rättegången hävdade åklagaren att domaren inte hade något handlingsutrymme och måste döma honom till minst ett års fängelse. Vår vän var mycket orolig. Under tiden blev han beordrad att vara i husarrest. Vi tog emot honom i vårt hem med glädje. I början sade jag till honom att han behövde Guds välsignelse och att det vore bra för honom att lägga tefillin. Han gick med på att ta på sig att lägga tefillin så länge han var i Chabad-huset.

Han bestämde sig för att hålla shabbat hos oss trots att det var mycket svårt för honom utan cigaretter.

Efter några veckor föreslog jag att han skulle skriva till Rebben och be om hans välsignelse, och efter att ha bevittnat under sin tid hos oss hur människor får tydliga svar - gick han med på det. Svarsbrevet han fick i Igrot Kodesh var adresserat till Ben Zion Dinur, som hade varit utbildningsminister i Israel och studerat i Lubavitch som barn. Rebben tackar i sitt brev för boken han skickat och för kapitlet han skrev om 'Tomchei Tmimim'. Vidare noterar Rebben (innehållet):

"På detta avstånd i tid skriver du fortfarande om detta, vilket visar på att minnet från din tid i jeshivan är mycket starkt inom dig, men du försöker försvara dig. Jag hoppas att du kommer att påverka andra."

Vår professor blev mycket rörd och berättade för första gången att även han hade studerat i en jeshiva tidigare...

Under tiden sköts hans ärende upp gång på gång, och han ville återvända till Israel. Jag sade till honom: "Skriv igen och ta på dig något mer." Han tog på sig att älska alla och hjälpa människor.

Han skrev igen till Rebben och kom till mig efteråt darrande. Som militär strateg och expert på abstrakt matematik bestämde han sig för att ta en annan volym av 'Igrot Kodesh', eftersom den nuvarande volymen hade fler papper med välsignelsebrev instoppade, och kanske skulle den öppnas på en sida där man redan hade lagt in ett brev. Han tog därför en annan volym av 'Igrot Kodesh' och även där fick han exakt samma svar! Han sade till mig upprört: "Statistiskt sett, med så många volymer, med omkring trehundra sidor var - är sannolikheten att få ett direkt svar sådan och sådan; men att få samma svar ännu en gång - det är en på miljoner..."

Vid ett visst skede av husarresten var han tvungen att inställa sig på polisstationen två gånger i veckan, på måndagar och på shabbat. Sedan han kom till Chabad-huset hade han börjat hålla shabbat. Min fru sade till honom: "Säg till domaren att du är jude och därför inte reser på shabbat."

Hans advokat sade: "Vi kan försöka." De hade en förhandling med en halvtimmes diskussioner på hindi, och sedan bad domaren honom ställa sig upp och frågade: "Vilken religion tillhör du?" Han sade: "Jag är jude!" Plötsligt insåg han att det var första gången i sitt liv han deklarerade att han var jude, för han hade alltid tidigare sagt att han var israel. Till slut befriade domaren honom helt från skyldigheten att inställa sig två gånger i veckan!

Ett av de sista breven han skrev till Rebben var efter den 15:e Av. Rebben svarade i sitt brev att eftersom man befann sig efter den 15:e Av, närmade man sig månaden då Kungen är på fältet - därför börjar de tretton barmhärtighetens attribut lysa, och saker ordnar sig. Men man måste komma ihåg att "lite i taget ska jag driva ut dem". Jag sade till honom: "Här står det att det är över, du kommer att bli fri, men det kommer att ta lite tid."

Till slut blev han verkligen frisläppt i början av månaden Elul. Officiellt frigavs han bara för en månad på grund av hjärtproblem och hans gamla mors tillstånd. Han ställde en borgen på tvåtusen dollar och sade sedan: "Jag och domaren visste att jag inte skulle komma tillbaka", och ändå blev han frisläppt. Han lämnade kvar alla sina ägodelar utom tefillin, som han lägger varje dag.

Vid en sammankomst för Chabad-aktivister i Israel höll han tal och sade: "Jag vet inte varför jag gjorde hela denna resa till Indien. Det var en absurd resa." Till slut sade han: "Synd att detta inte hände mig för trettio år sedan..."

Även i Israel fortsatte han att brevväxla med familjen Kupchik, och så här berättar han i ett e-postmeddelande:

..."Jag berättade om Rebben under en torsdagskväll när jag satt på en pub i bohem-distriktet Florentin i Tel Aviv. Det var många människor där och jag berättade historien till midnatt. Det var egentligen otroligt men folk lyssnade uppmärksamt, kanske just för att det kom från en överträdare av judendomen som jag... När jag gick därifrån tänkte jag att jag kanske en dag skulle få uppdraget som Chabad-sändebud till pubarna i Tel Aviv..."

I israeliska media berättade han senare: "På Chabad House tog de hand om mig med en hängivenhet som man inte kan finna någon annanstans. Enligt indisk lag kunde jag inte hyra ett rum någonstans, inte heller använda internet eller åka tåg. På Chabad House gav de mig ett rum, en telefon och en dator och tog hand om alla mina behov. De gjorde det med en kärlek och hängivenhet som man inte hittar någon annanstans.

Den här punkten förändrade också mig. Man kan prata om universell humanism utan att göra något alls, och man kan tala om kärlek och välkomna mig i femton veckor med stor tillgivenhet."

 Plötslig Längtan

Rabbi Aharon Dov Halperin, redaktör för Kfar Chabad-tidningen, berättar:

En gång när jag besökte Kalifornien åt jag shabbatmåltiderna i Chabad-huset.

Många gäster satt vid bordet som var dukat med läcker mat, och alla pratade med varandra. Plötsligt kom det in en ung man med mycket långt hår och en vild blick i ögonen. Han var märkligt tyst. Han satte sig ner och stirrade bara på sin tallrik utan att säga ett ord. Några av gästerna försökte prata med honom, men han vägrade att delta i samtalet och reagerade inte på något som hände runt omkring honom.

Han satt så här i minst en halvtimme tills de andra redan hade glömt bort honom. Plötsligt lyfte hanh blicken och tittade på en stor bild av Rebben som hängde på en central plats. Han hoppade upp från sin plats, tog ner bilden från väggen, kastade den på golvet och började skrika: "Låt mig vara ifred! Låt mig vara ifred!"

De andra gästerna stoppade honom och försökte lugna ner honom. Till slut, när han lugnat ner sig och druckit lite vatten, började han prata.

Han var förstfdde sonen i en välbärgad judisk familj från S. Francisco. Efter att ha avslutat gymnasiet skrev han in sig vid Berkeley University och anslöt sig snabbt till "hippi-rörelsen".

Efter ett tag, när droger och utsvävningar förlorade sin dragningskraft, begav han sig till Indien och blev helt uppslukad av en viss sekt, en av de många verksamma i Indien.

Han bröt all kontakt med den materiella världen och dess illusioner, med sitt förflutna, och naturligtvis även med sina föräldrar, och bestämde sig för att ägna sitt liv åt meditation och "andliga" prestationer.

Efter nästan två år i total tystnad, en sen eftermiddag, överväldigades han plötsligt av en oförklarligt enorm längtan att få se sina föräldrar igen. Han försökte distrahera sig själv och tänka på annat, men förgäves. Längtan plågade honom oavbrutet i flera dagar tills han lämnade sin guru under fruktansvärda gråtattacker och reste till närmaste stad. Därifrån ringde han hem och bad sina förvånade föräldrar att skicka honom en flygbiljett så snart som möjligt.

När han återvände hem var hans föräldrar överlyckliga att se honom trots hans yttre utseende. Deras kärleksfulla inställning fick honom att öppna sig, och han berättade för dem vad han hade gått igenom under åren han varit borta från hemmet.

När han pratade med dem om den plötsliga längtan som drabbat honom för ungefär en vecka sedan, avbröt honom plötsligt hans far och frågade: "Säg mig: exakt när hände detta - vilken dag och vilken tid? Anledningen till att jag frågar", fortsatte hans far, "är att något extraordinärt hände mig förra veckan. Jag reste med en grupp affärsmän på en organiserad resa med Chabad för att träffa Lubavitcher Rebben.

Några av affärsmännen i gruppen bad Rebben om råd och välsignelse, men jag tog bara emot dollarsedeln som Rebben gav mig, tackade Rebben och fortsatte vidare.

Då kallade Rebben tillbaka mig. Hans sekreterare förde mig tillbaka till Rebben, och han gav mig ytterligare en dollarsedel och sa:

'Detta är för din förstfödde son.'

 Jag tänkte för mig själv: 'Hur märkligt! Särskilt eftersom jag inte har sett min son på så lång tid, och hur visste Rebben överhuvudtaget att jag har en son?'

Och nu - bara några dagar senare... här är du! Det är verkligen ett under!"

När de tillsammans räknade ut när sonens längtan började, insåg de att längtan började i samma stund som fadern fick dollarsedeln från Rebben.

Allt detta berättade den unge mannen vid shabbatmåltiden, och då förstod de närvarande varför han hade brutit samman framför Rebbens bild nu, några dagar senare. Han ville återvända till sin guru i Indien där han kände sig så bra med sig själv, men hur mycket han än försökte bryta kontakten med sin far, lät helt enkelt inte hans hjärta honom att göra det.

"Så ta tillbaka dollarn!" skrek han och tog fram sedeln som hans far fått för hans räkning från Rebben ur fickan. "Ta tillbaka den och lämna mig ifred!!"

Flera år senare träffade Rabbi Halperin Knesset-ledamoten Professor Avner Hai Shaki z"l, som hade en historia att berätta från en vecka tidigare.

Professor Shaki tillbringade shabbaten i ett visst Chabad-hus i Kalifornien. Mitt under shabbatmåltiden kom tre hippies in, satte sig vid bordet utan inbjudan och började äta med händerna. De vägrade säga välsignelsen över maten och uppförde sig allmänt på fräckt sätt.

Professor Shaki vände sig till den lokala sändebudet för att be honom göra något för att bli av med dem, men sändebudet stoppade honom och sa att han inte skulle oroa sig.

"Faktiskt", tillade sändebudet, "för några år sedan betedde jag mig mycket värre. Om du inte tror mig, fråga redaktören för tidningen 'Kfar Chabad'."

Det var den unge mannen som Rebben hade räddat från Indien år tidigare och nu var sändebud för Lubavitch-rörelsen!

 Stegar

Rabbi Shabtai Slavaticki, Rebbens sändebud i Antwerpen, Belgien, berättar:

"Under en chassidisk sammankomst i mitt hem närvarade en man i trettioårsåldern från Bryssel. Han var exceptionellt begåvad och ansvarig för datasystemen för den europeiska gemensamma marknaden. Som ett resultat av denna sammankomst började han närma sig Toran och buden, började lägga tefillin och med tiden tog han på sig ytterligare bud tills han antog en nästan fullständig judisk livsstil.

Jag bjöd in honom flera gånger att delta i shabbatmåltider i vårt hem, men han sa hela tiden att han inte kunde komma eftersom han reste till Italien varje veckoslut. Jag förstod att han dolde något, men ville inte lägga mig i hans privata angelägenheter.

Vid ett tillfälle, efter ett möte i god stämning och efter att ha sagt 'l'chaim', öppnades han upp och han sa: "Jag vill berätta något som tynger mitt hjärta. Jag träffade en icke-judisk flicka i Italien, och vi har bestämt oss för att gifta oss. Nu har jag återvänt till judendomen och är noga med att hålla buden, men jag kan helt enkelt inte bryta mina band med den icke-judiska flickan. Det är helt enkelt omöjligt att inte gifta mig med henne..."

Den unge mannen tillade: "De sa till mig att hon kan konvertera, men jag tycker att konvertering är något alltför heligt för att utnyttja det för mina personliga intressen."

Jag introducerade den unge mannen för olika rabbiner, bland dem Rabbi Kreiswirth, Antwerpens överrabbin. Var och en av dem förklarade för honom att hans relation med den icke-judiska kvinnan var förbjuden. Några hotade honom till och med med vad som skulle hända honom i denna värld och i nästa, men ingen av dem lyckades övertyga honom att avsluta sin relation med henne.

Jag sa till den unge mannen: "Låt oss åka till Rebben." Detta var i månaden Kislev i mitten av 1980-talet. När vi kom till Lubavitch-högkvarteret i 770 förklarade jag för honom att man kunde prata med Rebben i några korta ögonblick när Rebben på söndagar delade ut dollar för välgörenhet. Dock stod sekreteraren bredvid Rebben och kunde hindra honom från att prata på grund av den långa kön av människor som väntade på att få ta emot dollarn från Rebbens hand.

"Var bestämd", instruerade jag honom. "Berätta för Rebben vad du har i ditt hjärta."

Jag föreslog att han skulle planera i förväg vad han ville säga kortfattat för att inte fördröja människorna som stod i kö efter honom.

Vi stod tillsammans när det blev vår tur att stå framför Rebben. Jag kunde se att den unge mannen blev mycket emotionell när han stod ansikte mot ansikte med Rebben - och kunde inte få fram ett ord.

Rebben tittade på honom med en genomträngande blick och höll dollarsedeln i sin hand utan att ge den till honom. Under tiden hade min unge vän återhämtat sig och lugnat ner sig lite. Han sa till Rebben: "Jag har ett problem: jag har en icke-judisk flickvän. Jag har bestämt mig för att gifta mig med henne, och jag kan inte övervinna mig själv."

Rebben sa till honom: "Jag avundar dig."

Den unge mannen blev chockad.

Rebben fortsatte och förklarade: "Gud prövar varje person. Prövningen är som en stege. Du kan inte stiga upp (närma dig) till Gud utan prövningar. Gud ger dig en prövning eftersom Han tror att du kan klara testet. Gud har nu räckt dig en stege genom vilken du kan stiga upp och närma dig Gud. Jag fick inte en sådan stege..."

Sedan gav Rebben honom dollarsedeln.

Efteråt gick den unge mannen ner till den stora salen i 770, satte sig på en av bänkarna och brast i gråt. Efter en stund kom jag till honom och hörde honom säga för sig själv: "Finito" ("Det är slut" på italienska). I sina tankar var det detta han tänkte säga till den icke-judiska flickan.

Efter vår återkomst till Antwerpen ville han inte prata med henne och berätta att han hade bestämt sig för att bryta sina band med henne. Han skickade henne ett brev och skrev att han hade bestämt sig för att skiljas från henne. Han lämnade Belgien och flyttade till Israel.

Den unga icke-judiska kvinnan kom till Antwerpen för att leta efter honom men återvände tomhänt.

Idag bor han i Israel och har byggt ett fint judiskt hem.

 Berättelsen och dess resultat

Det var Rosh Hashana i Chabad-huset i Prag. Rabbi Itzik Gershowitz ledde måltiderna med stor skicklighet, medan han vävde in berättelser från det förflutna och nutiden om judendomen, chassidismen och naturligtvis om Rebben. En av berättelserna han berättade var verkligen rörande, särskilt med tanke på dess ovanliga slut:

"För några år sedan", började han sin berättelse, "studerade jag vid Chabad-jeshivan i Safed. Som en del av våra 'Mitzva-kampanjer' (utåtriktade aktiviteter) brukade jag varje fredag besöka en bilhandel i Nazaret, där jag hjälpte förbipasserande, arbetare och naturligtvis ägarna att lägga tefillin.

Vid ett tillfälle gick jag mellan bilarna som var till salu.

Jag vände mig till en man som stod nära en av bilarna och frågade: 'Har du lagt tefillin idag?'

Istället för att svara på frågan, svarade han med en begäran: 'Berätta en bra historia för mig.'

'Inga problem', sa jag och började genast berätta en intressant historia. Intressant?! Jag hade ingen aning om hur intressant och fascinerande den skulle bli.

Rabbi Itzik Gershowitz fortsätter: "Jag berättade för mannen som stod på bilhandeln historien om Rabbi Shabtai Slavaticki (ovan) och Rebbens ord om stegar. Jag märkte hur fängslad mannen var; det var uppenbart att han var djupt försjunken i berättelsen. Först efter några ögonblick när hans tanketråd bröts, vände han sig till mig och sa med darrande röst:

'Skickade någon dig hit?! Hur visste du att du skulle berätta just den här historien för mig?! Detta är exakt min situation, detta är exakt mitt problem just nu! ... Jag känner kraften i Rebbens sanna ord, för också jag tvekade om jag skulle överge min icke-judiska flickvän. Men nu bestämmer jag mig för att lämna henne en gång för alla, tack vare Lubavitcher Rebben!'

Så långt jag kunde förstå hans sinnesstämning och själ, vittnade hans beslutsamhet om att han kände djup ånger och att han var i fred med sig själv om att han gjorde rätt sak!

Jag höll kontakten med den unge mannen, och mycket riktigt lämnade han sin flickvän, och efter nästan ett år byggde han ett judiskt hem i Israel."

Gästerna i Prag satt alla fängslade av den underbara berättelsen och blev förvånade över att upptäcka att berättelsen ännu inte var slut:

I Chabad-huset i Prag fanns vid den tiden en israelisk man som hade vandrat långt bort för att fly från sitt folk, och tyvärr hade även han fallit för en icke-judisk kvinna - Kristina var hennes namn. Man hade försökt övertyga honom flera gånger om att han måste skiljas från henne och lämna henne, men alla förklaringar och berättelser hjälpte inte. Han var helt enkelt envis och klarade inte den svåra prövningen.

Nu, det vill säga mitt under Rosh Hashana-måltiden i Prag, när Rabbi Itzik Gershowitz hade avslutat sin berättelse - sjönk israelen i tankar.

Nästa dag, på Rosh Hashana, läste de i Toran om Isaks bindande, hur Abraham offrade allt som var kärt för honom för att uppfylla Guds befallning och var beredd att offra sin son.

 Efteråt kom den unge mannen fram till Rabbi Gershowitz och sa: "Idag offrar jag ett offer..."

När han såg rabbinens förundran, gjorde han en ansträngning sig för att förklara: "Idag offrar jag Kristina..." sa han, med darrande röst och tårar i ögonen.

 "Be Henne om ett Glas Vatten"

Rabbi Moshe C., som arbetade med limousinservice i New York, berättar:

En gång hade han en kund, herr Gold, som bodde på Long Island. Han körde honom till jobbet på Manhattan varje dag. Herr Gold var en glad jude, och med tiden utvecklades en god relation mellan dem.

En dag märkte Moshe att herr Gold var nedstämd. Han bad honom berätta vad som tyngde honom - kanske kunde han hjälpa till. Herr Gold vägrade och svarade inte på hans vädjanden förrän Moshe parkerade limousinen vid vägkanten och sa: "Vi rör oss inte härifrån förrän jag får höra vad ditt problem är!"

När herr Gold såg att Moshe menade allvar, berättade han att hans son hade en relation med en italiensk icke-judisk kvinna. De planerade att gifta sig om tio dagar och han var rådlös.

"Lubavitcher Rebben kan hjälpa dig!" svarade Moshe och föreslog att han skulle be om hans heliga välsignelse.

Herr Gold gick med på det, och Moshe ändrade körrutten till 770. De träffade Rabbi Klein, Rebbens sekreterare, och berättade hela historien. Rabbi Klein föreslog att de skulle stå utanför Rebbens rum, och när Rebben öppnade dörren för att gå till mincha-bönen, kanske det skulle finnas en möjlighet att be om en välsignelse.

Efter några ögonblick öppnades dörren, Rebben kom ut och stannade vid herr Gold. Rebbens varma blick rörde herr Gold så djupt att han började gråta. Rebben fortsatte ner till mincha, och när han återvände till sitt rum, gick även Rabbi Klein in. Efter några minuter kom Rabbi Klein ut och meddelade herr Gold att Rebben bad honom att komma in.

Han gick in och berättade hela historien för Rebben. Rebben sa att han skulle övertala sonen att komma hit omedelbart för att få en välsignelse för bröllopet. Detta verkade lite konstigt för herr Gold, men han hade redan börjat förstå lite vem Rebben var.

De åkte hem, och på ett mirakulöst sätt lyckades herr Gold övertyga sin son, och de återvände till 770. Medan herr Gold väntade utanför Rebbens rum, gick "brudgummen" in i Rebbens rum.

Efter några minuter öppnades dörren och sonen kom ut ur rummet full av ilska och besvikelse och skrek till sin far: "Var det för detta du tog mig hit?"

Fadern frågade vad som hänt, och sonen berättade att Rebben började prata med honom om vardagliga saker och sedan kom in på ämnet om bröllopet. Rebben bad att han skulle göra honom en tjänst och be "bruden" om ett glas vatten. När brudgummen hörde detta blev han mycket upprörd, reste sig från sin plats och tänkte: "Vilka dumheter, vad har det med saken att göra?" Han gick ut ur rummet och bad om att bli körd hem - det var bara slöseri med tid.

En vecka gick och det var bara tre dagar kvar till bröllopet. Det var en varm sommardag och brudgummen åkte till bruden för sista förberedelserna. Han väntade på henne i vardagsrummet, och hon kom in klädd och sminkad till perfektion. Efter en hjärtlig hälsning kände den unge mannen sig törstig. Plötsligt kom han ihåg Rebbens ord - att be bruden om ett glas vatten - och så gjorde han.

Hon gick gärna med på det och gick in i köket för att hämta vatten. När hon öppnade kranen, exploderade den plötsligt och sprutade vatten på hennes ansikte och speciella kläder. Sminket började rinna ner på kläderna och skapade stora fläckar. Kort sagt, hela händelsen var mycket pinsam för henne, och hennes ilska flammade upp.

Hon kom in i vardagsrummet och räckte glaset till den chockerade brudgummen, medan hon utbrast: "Din stinkande jude! Ta ditt smutsiga vatten och försvinn härifrån!"

Först då förstod "brudgummen" att Rebben hade gjort ett särskilt mirakel för honom för att avslöja den icke-judiska kvinnans sanna natur och ansikte, och tack Gud räddades han från henne i sista stund.

Han återvände till 770 där man ordnade ett studieprogram för honom. Sakta men säkert kom han in i det och med tiden introducerades han för en judisk flicka. De gifte sig och efter en tid blev de utsända som sändebud!

[Av R' David Glazer]

 Välsignelse till Bröllopet

En Chabad-chassid berättar:

"Jag studerade i 770 år 2008. En dag i månaden Shevat kom en Chabad-man från Crown Heights - en byggentreprenör till yrket - in i 770 där vi satt och studerade. Chabad-mannen kom i sällskap med en ung israelisk man.

Chabad-mannen bad mig hjälpa den unge israelen att skriva ett brev till Rebben. Jag frågade honom varför han inte kunde göra det själv, men han svarade att det var bättre att en av de unga studenterna skrev.

Den unge israelen gjorde alla nödvändiga förberedelser innan han lade brevet i Igrot Kodesh, inklusive att ge välgörenhet i synagogans boxar och göra ett gott beslut som kärl för välsignelsen. Efter att den unge mannen öppnat boken där hans brev placerades, bad han mig om hjälp att förstå svaret.

Jag frågade honom i vilket ärende han bad om välsignelse, och han svarade att det var relaterat till ett bröllop.

Och verkligen - ett av breven där han öppnade boken innehöll en välsignelse för ett bröllop i en god och lyckosam stund. Den unge mannen såg mycket glad ut. Jag sa till honom att det fanns ytterligare ett brev här - låt oss se vad som står i det.

I det andra brevet förklarade Rebben vilken medicinsk behandling som skulle utföras för att övervinna halsproblem.

Den unge israelen var mycket imponerad - inte bara fick han en välsignelse från Rebben för bröllopet utan även gällande det medicinska problemet - hans blivande brud led verkligen av halsproblem som läkarna hittills inte lyckats övervinna, och nu fick hon råd och välsignelse från Rebben!

Den unge israelen verkade verkligen lycklig och tackade mig varmt för min hjälp.

Jag hörde inte vad som hände sedan - förrän jag träffade mannen som hade tagit med den unge israelen till 770. Det var under den andra natten av Pesach före kvällsbönen.

Jag frågade mannen vad som till slut hände med den unge israelen som arbetade för honom.

Entreprenören svarade: "Du har ingen aning om bakgrunden till hans fråga och vad som utvecklades från det."

"Den unge mannen ville tyvärr gifta sig med en icke-judisk kvinna. Jag försökte övertyga honom att avstå från detta fruktansvärda steg, men han ville inte lyssna. Andra människor försökte prata med honom men utan framgång. Till slut fann jag ingen annan lösning än att skriva till Rebben, och Rebben skulle säkert veta hur man skulle hantera situationen.

Till min glädje gick den unge mannen med på att skriva till Rebben och be om välsignelse. Efter svaren i Igrot Kodesh var han full av förundran, både över gratulationsbrevet till bröllopet och över det andra brevet om hur man skulle finna bot för hans bruds halsproblem.

När han glatt berättade för sin icke-judiska brud om Rebbens svar, blev hon mycket avvaktande. Hela saken föll henne inte i smaken. Varför hade han blandat in en rabbin i hennes angelägenheter? Vad var dessa mystiska krafter som han försökte införa här?

Det hjälpte inte heller när han förklarade att han fått exakta svar, både gällande bröllopet och den medicinska behandlingen.

Trots hans vädjanden om att hon skulle prova behandlingen som Rebben föreslagit, och trots hans försök att ge henne en liten förståelse för vad en rebbe och tzaddik är, vägrade hon bestämt att höra talas om hela saken.

Det uppstod friktion mellan dem som ledde till att känslorna mellan dem svalnade - tills de separerade.

Den unge mannen återvände till Israel och gifte sig med en fin judisk flicka, och så uppfylldes Rebbens välsignelse om ett bröllop i god och lyckosam stund!

[Hört från mannen som skrev brevet]

 Tanya på Flygplanet

R' Aharon Dov Halperin skriver:

"I slutet av sommaren 1981 skickades jag av Rebben för att besöka Chabad-hus i Los Angeles och omgivningarna, och detta öppnade faktiskt den välkända serien 'Chabad i Världen' i tidningen 'Kfar Chabad'.

På den tredje dagen av min vistelse i Kalifornien, under detta första besök, besökte jag Chabad-huset i S. Monica. Jag var på platsen i ungefär fem timmar. Jag pratade med stadens shaliach, Rabbi Levitansky, och såg på nära håll verksamheten som bedrevs där med studenter. Efter mincha-bönen letade Rabbi Levitansky efter skjuts åt mig tillbaka till Los Angeles, där jag hade min fasta inkvartering under besöksveckan. På platsen fanns en jude med kippa, omkring fyrtio år gammal, som kom in i Chabad-huset för mincha-bönen, och när han hörde att de letade efter någon som åkte till Los Angeles erbjöd han sig att ta med mig.

Jag har inte glömt mannens namn till denna dag. Inte på grund av mitt utmärkta minne utan på grund av hans mycket ovanliga namn: Chaim Weizmann. Nej, enligt honom fanns det inget släktskap med den där Chaim Weizmann, inte vad han visste. När vi presenterade oss för varandra under resan visade det sig att herr Weizmann hade en fantastisk historia.

Chaim föddes i Boston till traditionella föräldrar. I relativt ung ålder flyttade de till Hong Kong, dit hans far kallats för att leda en filial till ett stort handelsföretag. Under åren avlägsnade sig familjen helt från judiska angelägenheter och traditioner, och Chaim växte upp som ett västerländskt barn i alla avseenden. Efter att ha avslutat gymnasiet skickades han för att studera vid Oxford University i England. Vid detta stadium hade han inte ens den minsta koppling till judendom och tradition. På universitetet träffade han en icke-judisk flicka och efter några års vänskap planerade de att gifta sig.

Här började den stora friktionen med hans föräldrar. Trots att de hade avlägsnat sig från traditionen var de på inget sätt villiga att acceptera att deras son skulle gifta sig med en icke-judisk kvinna. De många argumenten ledde till att bröllopet ständigt sköts upp, tills det kom till en punkt där han inte längre ville ge efter, och under sitt sista besök i Hong Kong, under en av ledigheterna, meddelade han sina föräldrar definitivt: Nästa vecka gifter jag mig. Vill ni - kom med mig till bröllopet i London. Vill ni inte - stanna hemma. Föräldrarna meddelade: Vi stannar hemma.

"I början av veckan" - berättar Chaim - "direkt efter semestern, gick jag ombord på ett flygplan till London. På vägen var det flera mellanlandningar, och mot slutet av flygresan, precis före landningen i London, hörde jag plötsligt ett mycket konstigt meddelande i högtalaren: 'För passagerarnas uppmärksamhet - om det finns en jude på planet ombeds han kontakta en av besättningsmedlemmarna.'"

Jag visste inte vad jag skulle tänka. Det var första gången i mitt liv som jag hörde ett så konstigt meddelande på ett flygplan. Utan att tänka två gånger reste jag mig från min plats, presenterade mig för en av flygvärdinnorna, och hon förde mig till främre delen av planet, till businessclass. Till min stora förvåning såg jag där en skäggprydd jude med purservitören stående bredvid sig. Purservitören bad om ursäkt för det konstiga meddelandet: "Vi har aldrig gjort detta förut. Men den här juden har trakasserat oss sedan början av flygresan om att det finns någon jude på planet och han måste träffa honom. Han försökte leta själv men lyckades inte. Hela flygresan vägrade vi, men nu, före landningen, kunde vi inte stå emot hans påtryckningar. Om du inte är intresserad av att prata med den här mannen," fortsatte purservitören, "kan du återvända till din plats. Om du är villig att prata med honom - här är mannen. Och återigen ber vi om ursäkt för meddelandet om det generade dig."

Jag var nyfiken på vad det handlade om och stannade för att prata med juden. Juden verkade vara lite upprörd. Han började prata snabbt med mig, tog fram en bok från sin väska och gav den till mig medan han sa: "Det här är från Lubavitcher Rebben". Jag sa: "Min vän, lugna ner dig. Berätta exakt vad det här handlar om". Och då berättar han följande historia:

"Jag är affärsman som handlar med ädelstenar. Som en del av min verksamhet reser jag mycket i världen och jag har nära kontakt med Lubavitcher Rebben. För en vecka sedan var jag hos honom på 'jechidut' (privat audiens) och berättade också för honom att jag reser till Hong Kong och London. Innan jag gav mig av gav Rebben mig en Tanya-bok - från en ny utgåva som just tryckts - och gav mig sin välsignelse för resan. Sedan gav han mig ytterligare en sådan bok och sa: 'Ibland möter man även judar på flyget - så ha en extra Tanya till hands.'"

Jag frågade mannen vad som stod i den här boken och lyckades inte förstå ett ord från honom. Jag öppnade sidan där bokmärket var och bad honom åtminstone berätta vad som stod på den sidan. Han läste för mig och översatte till engelska. Det mesta förstod jag inte alls. Jag förstod bara ett stycke där det stod att även den jude som är längst bort från att hålla buden, offrar sitt liv för att helga Guds namn. På något sätt kopplade jag detta direkt till vad mina föräldrar hela tiden sa till mig om att även den sämsta juden inte får gifta sig med en icke-judisk kvinna.

Jag tackade mannen som gav mig boken och fortsatte min resa. I mitt sinne började tanken om denna serie sammanträffanden snurra hela tiden, och från stund till stund växte frågan inom mig om jag verkligen gjorde rätt i detta giftermål.

Efter två dagar meddelade jag min flickvän att jag hade en mycket obehaglig känsla om hela saken, och att jag måste vara ensam med mig själv ett tag innan jag bestämmer vad jag ska göra. Redan samma kväll ringde jag mina föräldrar och berättade hela historien till deras glädje och stora förvåning. Min far föreslog att jag skulle åka till New York, till farfar, så att han kunde lära mig lite judendom och jag skulle få en bättre förståelse för hela frågan om giftermål och blandäktenskap. Det är precis vad jag gjorde.

Tanya-boken som Rebben skickade till mig behåller jag än idag. Jag har också varit på flera farbrengens (sammankomster) med Rebben. Jag är inte chassid och kanske inte heller en "ortodox jude" i ordets fulla bemärkelse, men mer än traditionell. Jag byggde ett judiskt hem. Min fru kommer från en shabbatsobserverande familj från New Jersey. Jag arbetar som föreläsare i administration och marknadsföring och reser mycket i Kalifornien. När jag kommer till Chabad-hus, som idag i S. Monica, och jag ser de unga studenterna som Chabad-sändebuden försöker nå och rädda från assimilering - berättar jag min historia för dem, tar fram min Tanya-bok - idag har jag även en engelsk översättning - öppnar boken och läser för dem raderna som räddade mig från assimilering..."

När jag återvände från den första resan av "Chabad i Världen" i Los Angeles och omgivningarna - ombads jag att skriva en rapport till Rebben. Jag skrev kortfattat om den andliga revolution jag bevittnat med egna ögon, och att jag från och med nästa nummer planerade att publicera en serie artiklar om platserna jag besökt. Inom några minuter efter att jag lämnat in rapporten söker Rebbens sekreterare efter mig och förmedlar hans heliga svar:

"Det finns ingen anledning att förvånas över storleken på framgången där. För vi har fått löftet om att 'om du anstränger dig kommer du att finna' - helt oproportionerligt i förhållande till ansträngningen..."

 Tack vare Skägget

En ung man som gradvis närmade sig Chabad-chassidismen hade nått åldern för äktenskap, men hade svårt att hitta sin rätta partner.

Ett år gick, och två, och trots sitt sökande fann han inte den hans hjärta önskade.

Efter att ha rådgjort med sina vänner bestämde han sig för att be om Rebbens välsignelse genom "Igrot Kodesh". Han tog ett gott beslut i sitt hjärta som kärl för välsignelsen, placerade sitt brev mellan sidorna i en av volymerna och hoppades på det bästa.

Svaret var tydligt med specifika instruktioner: att odla skägg skulle bringa framgång.

Den unge mannen tog saken på allvar och från den dagen och framåt odlade han skägg.

Denne unge man studerade en viss yrkeskurs. En dag vände sig en av de kvinnliga kursdeltagarna till honom och frågade om han var intresserad av att träffa en flicka för äktenskap.

Han svarade genast ja. Flickan berättade att det handlade om hennes syster, och enligt hennes åsikt kunde de passa för varandra.

De träffades verkligen, och båda gick med på att träffas igen tills de slutligen bestämde sig för att gifta sig.

Efter en tid frågade den unge mannen systern som föreslagit äktenskapet: "Vi har ju studerat tillsammans på kursen i två år. Varför frågade du mig först nyligen om äktenskapet med din syster?"

Flickan svarade: "Jag såg dig och märkte att du var en bra kille. Men min syster är mycket religiös, och jag var inte säker på att du höll buden på den nivå hon önskade trots att du bar kippa. Men när jag märkte att du började odla skägg, förstod jag att du verkligen menade allvar med att hålla buden, och därför föreslog jag att du skulle träffa min syster!"

Så fann han sin partner efter att ha följt Rebbens instruktion i Igrot Kodesh om att odla skägg.

 Vägledning för Brudgummen

En Chabad-chassid berättar:

"Under mitt studieår i 770 fanns det en ung man som skulle gifta sig strax efter att året avslutades.

Innan han återvände till sitt hemland i Europa, hade han en privat audiens med Rebben. Brudgummar fick tillstånd att komma in till Rebben för en eller två minuter.

Den unge mannen var inne i rummet i 14 minuter. Och vad var innehållet? Rebben förklarade huvudsakligen hur han skulle bete sig med sin blivande fru. Instruktionerna var tydliga och detaljerade in i minsta detalj.

Några månader efter bröllopet frågade den nygifta bruden sin man: "Hur kommer det sig att du vet hur du ska behandla mig som om du känt mig i många år, och i allt vet du exakt vad jag vill ha?"

Brudgummen svarade: "Jag var i privat audiens hos Rebben och fick detaljerad vägledning."

Bruden (som kom från en respekterad Tora-observant familj men utan Chabad-bakgrund) blev mycket imponerad. Hon hade ju aldrig träffat Rebben, varken hon eller hennes familj, och hur kunde Rebben känna henne så väl?

Hon bestämde sig för att hon måste resa till Rebben. Resultatet av denna resa var att hon blev en hängiven chassid till Rebben. Paret flyttade till ett annat land i Europa och det var de som grundade kärnan för spridningen av Chabad-centren i det landet och angränsande länder.

14 minuters vägledning från Rebben med resultat för generationer framåt.

[Jag hörde detta från brudgummens vän]

 Att Nöja Sig med Lite

Rabbi Mendel Wechter berättade under Sukkot 2012:

"I går kväll kom en gäst till mig som satt i min sukka och berättade om en jeshiva-student från Lakewood som hade trostvivel. Den unge mannen försökte prata med sina rabbiner om detta men utan framgång. Till slut sa en av jeshivans ledare till honom att sådana frågor borde han ställa till 'der yunger Lubavitcher Rebbe' ('den unge Lubavitcher Rebben') - detta var i början av Rebbens ledarskap.

Den unge mannen bad om tid för jechidut men ville inte berätta att han hade tvivel om tron utan gav en annan ursäkt för mötet med Rebben: att han ville be om en välsignelse inför sitt stundande bröllop.

När han kom in i jechidut presenterade han sina tvivel för Rebben, och den litauiske unge mannen vittnade senare om att Rebben upplyste hans ögon på ett underbart sätt, och från den dagen till denna har han stått fast i sin tro på Gud och Hans Tora.

Innan slutet av jechidut välsignade Rebben honom inför hans kommande bröllop och frågade den unge mannen var de planerade att bo.

Den unge mannen svarade att han skulle nöja sig med lite och de skulle hyra ett 'garage' som bostad. (Detta var inte ens en källare utan en plats för bilparkering eller förråd).

Rebben förklarade för honom att detta inte var innebörden av "att nöja sig med lite".

"Att nöja sig med lite", sa Rebben till honom, "betyder att du ser hur andra unga par i din omgivning lever. Du ska leva som dem - men inte köpa de dyraste sakerna. Om alla har gardiner i fönstren behöver du också sätta upp gardiner - men istället för att köpa dyra saker, köp till ett rimligt pris - det är innebörden av att nöja sig med lite."

Den unge mannen berättade att Rebbens råd räddade hans äktenskapliga harmoni.

 En Bild i Drömmen och i Verkligheten

En gång lämnade hustrun till en av Rebbens shluchim (sändebud) i London hemmet för att åka till flygplatsen för att möta deras dotter som återvände från 770. Shaliachen stannade hemma och gick upp till övervåningen för att studera.

Efter ungefär en och en halv timme hördes ringklockan. Han kastade en snabb blick på klockan och tänkte för sig själv: "En halvtimme till flygplatsen, en halvtimme för att ta emot dottern och en halvtimme tillbaka. De måste ha kommit!" Han tryckte på knappen i sitt rum för att öppna ytterdörren nedanför och fortsatte med sitt heliga arbete.

Efter tjugo minuter märkte han plötsligt att det var alltför tyst i huset. "Om det var min fru och dotter", tänkte han, "skulle de säkert prata med varandra och jag skulle höra dem"...

Då slog det honom plötsligt - "Oj vej! Jag måste ha släppt in en tjuv i huset!"

Han sprang genast ner till bottenvåningen med stor energi, beredd att övermanna tjuven. Synen som mötte hans ögon lämnade honom helt förstummad: Framför ingången, mitt emot en stor bild av Rebben, stod en ung kvinna och grät bittert. Han blev skrämd av synen.

Efter några minuter, när hon lugnat sig lite, frågade shliachen henne försiktigt om orsaken. Hon kunde knappt tala men till slut berättade hon vad som hänt henne. När hon var en liten flicka dog hennes far, och hon lämnades ensam med sin mor. Efter några månader dog även modern, som varit allt för henne. Hon gick igenom en mycket svår period. Hon föll in i en fruktansvärd depression tills hon bestämde sig för att ta sitt liv.

När den icke-judiske grannen märkte detta, bestämde han sig för att ordna möten med en psykolog. Det hjälpte verkligen, och med tiden utvecklades en god relation mellan henne och grannen. De blev förälskade i varandra och bestämde sig för att gifta sig.

En natt efter att de bestämt bröllopsdatum, uppenbarade sig hennes mor i en dröm och varnade henne att omedelbart lämna den icke-judiske mannen. När hon vaknade bestämde hon sig för att inte bry sig om drömmen och fortsätta med förberedelserna. Nästa natt uppenbarade sig modern igen i drömmen och ropade: "Han är icke-jude! Lämna honom!" Även denna gång bestämde hon sig för att inte bry sig om drömmen.

Den tredje natten uppenbarade sig modern ännu en gång och skrek: "Om du gifter dig med den icke-judiske mannen dödar du mig i nästa värld!"

Hon svarade: "Jag bryr mig inte om att han är icke-jude. Du lärde mig ingenting om judendomen. Nu bryr jag mig inte om vad han är. Det som bryr mig är att han älskar mig, vägleder mig och hjälper mig. Om han inte hjälper mig, vem kommer att hjälpa mig?"

Modern från sanningens värld tog fram en bild från sin famn, visade den för henne och förklarade bestämt: "Han kommer att hjälpa dig!" och dottern frågade: "Vem är det? Jag känner inte honom."

"Detta är Lubavitcher Rebben, och han kommer att hjälpa dig!" svarade modern.

Dottern frågade: "Var hittar jag honom?" Modern sa: "Gå hem"... och försvann.

Dottern vaknade i stor upphetsning och förstod inte: hon sov ju i sin säng i sitt hem, så vad betydde "gå hem"?

Plötsligt slog det henne, kanske det betydde det tidigare hemmet där hon växte upp tillsammans med sin mor. Hon satte sig genast i bilen och körde till huset som enligt hennes bästa minne hade sålts till en religiös man med skägg.

När hon ringde på dörrklockan och såg att dörren öppnades framför henne - gick hon in. Hon hann inte ta ett steg - och kunde inte tro sina ögon: inför henne var en stor bild av den man som hennes mor hade visat henne i drömmen!

Naturligtvis tog shaliachen henne under sitt beskydd och introducerade henne till Chabad-institutioner. Efter en tid introducerades hon för en ung Chabad-chassid och de gifte sig och etablerade tillsammans ett vackert Chabad-hus.

[Rabbi Mayesky som hörde från shaliachen i London]

 "Vill du vara med de religiösa?"

Efrat Shochtman från Safed har tre särskilda mirakelberättelser att berätta. Tre tillfällen då hon såg hur Rebbens ord var exakta, och inget av hans ord förblev ouppfyllt.

"Jag har personligen upplevt vad en välsignelse från Rebben är. Ibland kan många år gå sedan välsignelsen gavs, men till slut måste den uppfyllas; Rebben ser och blickar in i avlägsna tider som vi inte kan se eller förstå", börjar Efrat sin berättelse med stor rörelse.

De tre nämnda berättelserna är invävda i hennes fascinerande livshistoria. Efrat föddes och växte upp i ett hem långt borta från Tora och dess bud, ett hem där hon aldrig hörde talas om Jom Kippur-fastan, kosher mat eller judiska helgdagar och högtider. Hennes far föddes i Rumänien och hade räddats ur förintelsens lågor. Han ville helt bli av med Tora-vägen som han uppfostrats med i sin barndom.

"I många icke-religiösa hem finns det symboliska element av judisk tradition", säger Efrat. "Man firar seder-aftonen åtminstone som en familjemiddag, gör kiddush eller har andra symboler. I mina föräldrars hem fanns det ingenting! Min far motsatte sig cyniskt och medvetet allt som kunde vara kopplat till tradition.

Min mor kom från Irak. Min mors rötter går tillbaka till Maran Ben Ish Chai, men hans Tora och andliga Tora-kraft kom inte till uttryck i vårt hem, för att uttrycka det milt. Som sagt upplevde min far fruktansvärda och hjärtskärande händelser i sin barndom under förintelsen och bestämde sig för att han aldrig skulle fortsätta med Tora-vägen och dess bud. Han trodde inte på något som symboliserade helighet eller andlighet.

När jag avslutade grundskolan ville jag av hela mitt hjärta fortsätta mina studier i en kibbutz. På den tiden hade kibbutzerna ett gott rykte, och många stadsbor besökte gymnasieskolorna i kibbutzerna, där man kunde studera på hög nivå och samtidigt arbeta i ladugården eller jordbruket. Det var min dröm.

Jag avslutade mina studier i grundskolan i Afula med utmärkelse, och som förberedelse för livet i kibbutzen ledde jag under sommarlovet ett läger som drevs i en kibbutz i området för att få lite bakgrund om den nya värld jag tänkte gå in i. Och faktiskt, efter intagningsproven i Kibbutz Ein HaCarmel meddelade de att jag hade antagits.

I efterhand tror jag att önskan att åka till kibbutzen och utöver studierna också ägna mig åt olika gårdsarbeten, grundade sig i sökandet efter en annan mening med livet, något som pulserade inom mig redan från ung ålder.

En klar dag under sommarlovet hördes knackningar på dörren. Min mor gick för att öppna, och på tröskeln stod två chassidiska män som berättade att de skickats från Safed, där de hade öppnat två utmärkta institutioner för pojkar och flickor. De ville skriva in dottern, mig, i den nya institutionen...

Min mor höjde ögonbrynen och tittade mot mig och pappa. Vi satt båda framför TV:n just då. Hennes blick vilade på mig, och hon frågade: "Efrat, vill du träffa de religiösa?"

Spontant kom ett positivt svar från mig. "Ja", sa jag. Jag hade ingen aning om vad 'religiösa' var och hur de skilde sig från oss. Jag hade helt enkelt tråkigt i sommarhettan, och jag gick med på vilket förslag som helst...

De lovade att komma tillbaka om några dagar och ta med alla flickor från grannskapet som gått med på att få ett intryck av institutionerna i Safed till ett läger. Så kunde vi också få ett intryck och slutgiltigt bestämma om vi skulle fortsätta studierna nästa år. Jag nickade instämmande utan att verkligen förstå innebörden av mitt samtycke.

Några dagar gick och de kom med flera taxibilar och vi åkte upp till Safed. Alla flickorna kom från traditionella hem där man höll lite bud. De kände till begreppen, hade bakgrund, men för mig var allt som hade med Tora och bud att göra nytt och okänt. Jag minns att som barn såg jag på hela denna resa som bara ytterligare en utflykt, inget mer. Jag drömde inte om vad en sådan utflykt skulle åstadkomma hos mig...

På skolområdet väntade Rabbi Yosef Yitzchak Chitrik som tog emot oss hjärtligt. Med ett varmt "Shalom aleichem" och gjorde intagningsprov. Många saker var konstiga för mig men jag försökte njuta av utflykterna och upplevelserna. Sanningen är att jag inte visste höger från vänster. Jag var klädd som en genomsnittlig israelisk flicka. Jag såg att man tvättade händerna före måltider, och det tog tid för mig att förstå att man bara tvättar före bröd. Hela konceptet med välsignelser före och efter maten var nytt för mig. Allt detta fascinerade mig mycket, och jag kände redan då att det berörde mig, talade till mig.

Med alla dessa tankar återvände jag till föräldrahemmet efter två innehållsrika veckor, inte bara med upplevelser och utflykter, utan också med många insikter och känslor som jag aldrig känt tidigare. I början av året var tvivlet redan verkligt och svårt. Jag var tvungen att bestämma mellan 'Beit Chana' och kibbutzen där jag ursprungligen ville studera.

Jag brottades mycket med frågan och bestämde mig till slut för att åka till Safed och börja studera på 'Beit Chana'. Det är ett beslut som jag än idag vet att det inte kom från mig. En vägledande hand lade orden i min mun och kraften i mina ben att röra mig i rätt riktning.

Min mor hånade mig. Hon var säker på att jag inom några dagar skulle gå på en buss och komma tillbaka. Men verkligheten var annorlunda. Jag stannade en vecka och ytterligare en vecka. Tillsammans med husmodern Noga Dobkin köpte vi lämpliga kläder. Hon förklarade tålmodigt om judiska döttrars anständighet, och jag förstod faktiskt och höll med om det, och framför allt internaliserade jag det. Jag kommer aldrig att glömma den första lediga shabbaten när jag kom hem till mina föräldrar med de nya kläderna, hur mina bröder tittade på mig och inte kunde sluta att skratta. De trodde att jag hade klätt ut mig.

Studierna på 'Beit Chana' påverkade mig. Jag älskade platsen, kände samhörighet med människorna, idealen och kände att jag hade det bra. När jag kom hem under lediga shabbater fanns det ingen som kunde göra kiddush för mig och jag gjorde kiddush själv och åt challah med en burk tonfisk.

Det året var det första gången som jag fastade på Jom Kippur, och över huvud taget såg människor som fastar... På grund av den känsliga situationen hände det fortfarande att jag gjorde saker utan att veta vad som var förbjudet och vad som var tillåtet...

* * * * *

Efrats första berättelse inträffade fyra år efter den första dagen då hon exponerades för judendomen.

År 1988, de första dagarna i tionde klass. "Jag var en flicka på cirka sexton år. En klar dag vaknar jag och ser ett litet sår på lillfingret. Det störde lite, men inget som borde oroa eller skrämma mig. Sådana saker händer. Jag fortsatte därför med min dagliga rutin.

När jag vaknade nästa dag kände jag intensiv huvudvärk. Jag hade hög feber och små sår började sprida sig över hela kroppen. Stor panik grep mig och jag skyndade mig att berätta det för min far. När han såg temperaturen och såren förlorade han ingen tid och skyndade med mig till sjukhuset. Därifrån skickades vi till en specialist i hudsjukdomar, men även han hade inget tydligt svar. Febern fortsatte att plåga mig, såren fortsatte att utvecklas, och ingen av läkarna vi besökte kunde ge en lämplig diagnos. Det okända var det mest skrämmande. Min far sparade inga ansträngningar för att ta reda på bra läkare. Så gick vi från den ena läkaren till den andra. Alla undersökte men kunde inte diagnostisera problemet.

Under tiden led jag och visste inte vad jag skulle göra av ren smärta. Och då kom plötsligt en tanke: Och vad med Rebben?! Jag hade ju hört mycket om Rebbens kraft, om hans välsignelser som uppfylldes en efter en, så varför skriver jag inte till honom?

Jag ringde genast till familjen Segal, shluchim i Afula. De hade en faxmaskin och många i Israel brukade skriva genom dem till Rebben och fick svar. Jag berättade för fru Segal allt som hänt mig de senaste dagarna och bad henne att skicka ett brev till Rebben för min räkning.

Inom bara några timmar kom svaret från Rebben: "Kontrollera mezuzot. Jag kommer att nämna ditt namn vid Rebben Rayatz' grav."

Att be min far kontrollera mezuzot - var otänkbart. Han skulle ha skrattat åt själva förfrågan. För honom existerade de inte alls. Jag frågade min andliga vägledare vid den tiden om jag kunde ta ner mezuzot själv och skicka dem för kontroll, och hon svarade ja. Så fort jag tog ner mezuzot förstod jag att de inte var kosher. Under mina fyra år på 'Beit Chana' hade jag redan förstått att mezuzot måste vara skrivna på pergament, och vad jag hittade var inte mezuzot utan papperslappar med urblekt text.

Jag gick tillbaka för att ligga i min säng, undrande vad jag skulle göra. Redan nästa morgon kände jag mig bättre, huvudvärken försvann gradvis, och såren började läkas. Precis som det kom, så försvann det.

Denna upplevelse stärkte min tro på Rebben och intensifierade mitt närmande till den chassidiska läran mångfaldigt. Jag såg med egna ögon kraften i Rebbens välsignelse. Nu återstod bara att ordna kosher mezuzot. Min far som hörde berättelsen från mig hånade förstås och gick inte med på att vi skulle köpa nya mezuzot.

En vecka gick och två veckor, en månad och även två månader. Jag åker till 'Beit Chana' och kommer tillbaka för lediga shabbater - och hemma finns inga mezuzot. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till av sorg. Jag hade ingen möjlighet att själv betala för nya fina mezuzot för alla rum i huset. Alla mina vädjanden till min far hjälpte inte. Han förstod helt enkelt inte hur mezuzot kunde hjälpa i sådan grad att det skulle vara värt att spendera en betydande summa pengar på dem.

En dag städade jag köket. Min mor hade ett skåp där och i det fanns en låda där vi brukade lägga småpengar. I samma låda fanns också en liten bild av Rebben som hon hade bett mig ta med till henne för välsignelse. När jag ordnade sakerna stötte jag på bilden. Jag tittade på Rebben medan tårar strömmade från mina ögon. Jag kände att min far inte förstod mig, tvärtom, han hånade mig. Vad var det jag vill ha? Bara en mezuza! Jag grät känslofyllt: "Rebbe, snälla, låt det åtminstone finnas en mezuza vid husets ingång", bönföll jag.

När jag lugnat ner mig fortsatte jag med städningen. Min mor kom in i köket och bad mig ge henne ett glas vatten. Hon satte sig i vardagsrummet och jag gav henne glaset.

Plötsligt hördes knackningar på dörren.

"Kom in", sa min mor.

Dörren öppnades och in i huset kom en judisk man med religiöst utseende. Enligt hans klädsel verkade han vara en Chabad-chassid. Han ställde inga frågor utan meddelade att han kom för att sätta upp mezuzot. I ena handen höll han en hammare och i andra handen mezuzot. När han var klar med att sätta upp en mezuza vid husets ingång, gick han vidare för att sätta upp ytterligare mezuzot i varje rum.

Jag och min mor stirrade på honom i häpnad. Han frågade inte alls och pratade inte utan gick direkt till arbetet.

"Vem bjöd in honom?" frågade jag min mor, och hon sa att hon inte hade någon aning. Jag hade aldrig varit så chockad. Det var en känsla av total chock. Jag hade just bett Rebben att se till att det skulle finnas mezuzot i huset, och inom några minuter kommer någon in och sätter upp mezuzot!

Jag berättade för min mor om min tysta bön bara några ögonblick tidigare. Min mor drogs också med i min upphetsning och ropade till chassiden och frågade honom vem som bjudit in honom?!

Han rynkade ögonbrynen förvånat som om han inte förstod frågan.

"Ni bad mig komma!"

"Vi har inte bjudit in dig", svarade min mor. Han lade ihop "ett och ett" och förstod att han hade blandat ihop adressen med någon av våra grannar. Han letade efter huset dit han blivit inbjuden, och när han inte såg någon mezuza på vårt hus trodde han att det var vi.

Nu blev han lite förlägen, men min mor skyndade sig att lugna honom. "Du gjorde inget fel", sa hon till honom och fortsatte att berätta vad som hade hänt några ögonblick tidigare. Han blev mycket rörd och kom överens med min mor om självkostnadspris.

När pappa kom hem berättade mamma händelsen för honom, och han accepterade det som ett fullbordat faktum.

Och jag? Det gick många dagar innan jag återhämtade mig från denna underbara upplevelse. Det finns en Rebbe i världen, sjönk insikten in i mitt medvetande.

* * * * *

Den andra och tredje berättelsen inträffade när jag kom till 12:e klassen i Tishrei månad 1990.

Det var första gången jag reste till Rebben - första gången jag fysiskt såg allt som de hade lärt oss under åren. Fram tills jag steg ombord på planet på väg till New York var det inte lätt, precis som många saker relaterade till judendomen inte var lätta för mig. Min mor gick med på det. Hon förstod mig och gav sitt godkännande, men min far vägrade bestämt. Enligt hans världsåskådning fanns det inget att söka hos Rebben. Han flög vid den tiden på ett besök till sina familjerötter i Rumänien och föreslog att jag skulle följa med honom istället för min ursprungliga plan.

Först senare berättade han för mig varför hans motstånd mot hans förfäders väg var så bestämt, särskilt när jag bad om att få resa till Rebben. Han berättade att under kriget, när han bara var nio år gammal, såg han hur nazisterna grep stadens rabbin och slet av hans hår tills de mördade honom. Enligt honom hjälpte all hans Tora och hållandet av buden honom inte i den stunden, och därför ville han uppfostra oss med total ateism. Men jag, med Guds hjälp, drogs till sanningen.

Det brann en stark önskan inom mig att flyga till Rebben. Alla dessa år sedan jag exponerats för den chassidiska läran har jag trott på Rebben och försökt följa hans instruktioner, och nu ville jag åtminstone en gång få se Rebben. Min far fortsatte sitt motstånd och vägran, för att inte tala om finansieringen av flygresan som han inte ville höra talas om. Jag gav inte upp och fortsatte envist. Stämningen i skolan var att i Tishrei är man hos Rebben, kosta vad det kosta vill! Vi studerade om Rebben och levde för resan. Fyrtio flickor av de nittio som då studerade på 'Beit Chana' flög till Rebben den Tishrei. Det var ett rekord som alla pratade om. Genom gudomlig försyn donerade en känd välgörare det året en stor summa pengar just för detta ändamål och subventionerade i praktiken resekostnaderna. Han delade kostnaden för biljetten, så priset blev mer rimligt och jag kunde ha råd med det. Min mor gav sitt samtycke, och först efter en serie vädjanden gick min far med på att ge upp sitt motstånd, och så äntligen steg jag ombord på planet med mina vänninor.

* * * * *

Stor upphetsning omgav mig och de andra flickorna. Atmosfären och Rebbens gestalt fick våra hjärtan att hoppa över ett slag. När jag stod vid dollar-utdelningen för första gången var det klart för mig vad jag skulle be Rebben om: att pappa skulle återvända till den judiska tron. Men hur skulle jag få ut dessa ord ur munnen? Det visste jag inte. Jag brottades med vad jag skulle säga under hela tiden jag stod i den långa kön. Det var inte lätt för mig med utmaningarna gentemot familjen. De accepterade inte att jag hade ändrat min livsstil, och för varje liten sak var jag tvungen att kämpa och stå som en orubblig mur. Jag bestämde mig för att när jag kom fram till Rebben skulle jag bara säga de ord som kom från hjärtat.

När jag kom fram till Rebben bad jag: "Rebbe, jag önskar att pappa ska återvända till tron". Min kropp darrade av upphetsning.

Rebben log och svarade: "Amen", och gjorde sedan en uppmuntrande rörelse med händerna och gav mig två dollar, en för mig och en för min far. Jag började redan gå vidare, men Rebben instruerade att kalla tillbaka mig. Jag gick tillbaka, och Rebben tillade med hög röst: "Och mycket snart".

Det fanns ingen gräns för min lycka. Efter en sådan välsignelse var jag säker på att jag skulle komma hem och se min pappa med chassidisk hatt och lång rock...

I verkligheten blev det inte precis så, men mycket snart började de första tecknen visa sig. Det första tecknet på att min far började mjukna var samma dag jag återvände till Israel. Min far kom för att hämta mig från flygplatsen, och i bilens kassettspelare spelade han melodier av 'Jiddishe Mamme'...

Jag var redan entusiastisk, men det skulle behöva gå ytterligare elva år tills min far ringde mig en dag och sa till mig med dessa ord: 'Jag är redan sjuttio år gammal, och jag vill återvända till judendomen'.

Jag var chockad. Att min far skulle säga något sådant?! Först trodde jag att han skämtade. Min far hade en sorts cynism så jag visste inte om han var allvarlig nu eller drev med mig, men mycket snart förstod jag att han var allvarlig och fast besluten att skapa en förändring i sitt liv. Jag visste och trodde alla dessa år att om Rebben hade välsignat måste det hända. Inom kort engagerade jag Rabbi Moshe Tamari från Safed i uppgiften, och han skaffade tefillin åt mig; Rabbi Kurtz från Afula åkte genast till min far och lade tefillin med honom för första gången i hans liv. Vid första tillfälle jag fick gav jag honom Rebbens dollar som jag fått för hans räkning.

Jag kände att det var den mest lämpliga tiden att ge den till honom. Vem visste vad han skulle ha gjort med den om jag hade gett den till honom direkt när jag kom tillbaka från Rebben? Jag sa till honom så här: "Pappa, Rebben visste redan att du skulle göra en hundraåttio graders vändning i ditt liv. Rebben har redan välsignat dig..."

Min far viskade i mitt öra: "Jag har redan gjort min omvändelse", sa han kort utan att tillägga mer. Fram till den dagen åt man treif (icke-kosher mat) i mina föräldrars hem. Min far brukade köra till Nazaret på shabbatsmorgonen och köpa kött i en arabisk affär. Idag är det otänkbart att nämna sådant icke-kosher kött i mina föräldrars hem. Förändringen är grundläggande och omfattande.

Min mor genomgick också en stor förändring. Alla mina systrar tänder idag shabbatsljus. I många år brukade jag ringa min mor varje fredag; jag sa inte till henne att tända shabbatsljus, utan bara 'uppdaterade' henne om när tiden för ljuständning var. Jag gav inte upp, tills det slutligen sjönk in hos henne, och efter henne kom även alla mina systrar.

Under samma besök hos Rebben i Tishrei 1990 gick jag till dollar-utdelningen igen, och denna gång hade jag ett svårt dilemma om vem jag skulle be för: för mig själv eller för min äldre syster. Jag ville inte ta upp Rebbens dyrbara tid. Å ena sidan - visste jag att jag ville gifta mig så tidigt som möjligt. Vistelsen i mina föräldrars hem hade blivit en kraftansträngning i avsaknad av ett kosher kök och kosher kärl. Jag längtade efter ett eget hem där jag kunde leva fritt enligt judendomens standarder.

Å andra sidan hade jag min äldre syster, ett och ett halvt år äldre än jag, som levde enligt det sätt hon uppfostrats. Mitt dilemma var för vem jag skulle be om välsignelse, för henne, att hon skulle börja bete sig som en sann judisk dotter, eller för mig att jag snabbt skulle finna en lämplig brudgum. Till slut bestämde jag mig för att be för min syster. Jag hade redan förmånen att vara Rebbens chassid, på sätt och vis 'skyddad', medan min syster var långt borta från Torans väg och behövde välsignelsen mer.

Kön var lång och upphetsningen bara växte ju närmare jag kom platsen där Rebben stod. Alla som deltog i dessa tillfällen kommer säkert ihåg känslan när det är fem, fyra, tre framför dig, och spänningen bara ökar. Jag kände att Rebben väntade på mig.

I praktiken, när jag kom fram till Rebben, väntade en skakande överraskning. Innan jag hunnit yttra ett ord gav mig Rebben två dollarsedlar: en för mig och en för min syster...

När jag tog emot dollarna välsignade Rebben mig med 'goda nyheter'. Jag hann inte säga ett ord till Rebben innan kön fortsatte.

Hur visste Rebben?! Det var verkligen en gudomlig uppenbarelse. Jag bad inte om något och Rebben läste mina tankar. Precis som med min far kom förändringen hos min syster inte snabbt. Tyvärr var det fortfarande en lång period då hon levde helt fjärran från ett liv med Torans bud, till den grad att jag ibland undrade vad som hänt med Rebbens välsignelse. När skulle den uppfyllas?! Men jag trodde, väntade och hoppades, och till slut hände det.

En dag träffade hon en judisk man och tillsammans bestämde de sig för att gifta sig och bygga ett kosher hem i Israel. Strax före bröllopet ringde hon mig och sa att hon ville ha ett judiskt bröllop, och inte bara judiskt, utan chassidiskt, som jag hade haft, med Dalet Bavot-melodin och alla seder. Jag var chockad. När jag återhämtat mig, tog jag på mig att organisera bröllopet för henne med alla Chabad-seder och traditioner. Bröllopet hölls i Safed, och sedan dess har hon och hennes man gett sig ut på en ny-gammal väg, Israels förfäders väg.

"Många chassidim från Afula känner hennes man. Han är en känd bilmekaniker i staden. I hans affärsfönster hänger en stor bild av Rebben", avslutar Efrat sina berättelser med stark rörelse.

"Tjugo år har gått sedan Rebben välsignade min syster med 'goda nyheter'. Ibland måste man se saker i ett tidsperspektiv för att förstå hur minsta detalj i Rebbens ord uppfylls. Rebben lovar och Rebben uppfyller, och ibland - av himmelska skäl - måste år passera innan vi ser det."

[Beit Mashiach]

 Ett Löfte till Rebben

Efter att ha avslutat sin militärtjänst i Israel bestämde sig Eran för att pröva lyckan i affärer i USA. Han hittade sin plats i Kalifornien och försökte öppna en verksamhet.

Även om början var blygsam blev slutet mycket framgångsrikt. Han öppnade ett stånd i ett köpcentrum och sålde där olika småsaker. I slutet av dagen var ståndet tomt på varor och fickan full med pengar. Nästa dag upprepades samma sak - han såg ytterligare framgång i sin verksamhet. Hans situation förbättrades tills han bestämde sig för att öppna ett stånd på ytterligare en plats, och även här log framgången mot honom.

Efter en tid såg Eran att han inte kunde hantera sina affärer ensam och behövde hjälp. Han ringde en god vän från Israel, förklarade vad det handlade om och bjöd in honom att komma till USA för att försörja sig ordentligt. Eran var till och med beredd att betala hans flygbiljett.

Hans vän accepterade villigt erbjudandet, och båda hade fullt upp med arbete hela dagen och en del av natten.

Allt gick bra tills Eran en dag fick ett telefonsamtal från sin syster i Israel.

"Eran - jag har glada nyheter! Jag gifter mig om en månad!"

Eran gratulerade henne med hela sitt hjärta.

Men när hans syster frågade om han skulle komma till bröllopet började Eran stamma.

"Du förstår, det är inte enkelt. Jag har arbete över huvudet. Hur ska jag kunna lämna mitt i allt?"

"Vad?! Kommer du inte till din enda systers bröllop?!"

Eran försökte förklara för henne, men lyckades tydligen inte särskilt bra, och i slutet av samtalet kändes bitterhet både hos Eran och hans syster.

Efter några dagar av obehag och samvetskval meddelade Eran att han skulle komma till hennes bröllop.

Han tvingades investera extra tid i arbetet för att kompensera för frånvaron, trots att hans vän, som nu blivit affärspartner och inte bara anställd, stannade kvar för att driva verksamheten.

Eran hade ytterligare ett problem: han saknade ett visst dokument som skulle göra det möjligt för honom att återvända till USA efter sitt besök i Israel. På grund av den stora pressen sköts anskaffandet av dokumentet upp gång på gång från hans sida, tills han insåg att han inte skulle hinna få det i tid.

Eran hittade på en alternativ plan. Han hade tidigare hört att man kunde korsa gränsen mellan Mexiko och USA illegalt. Erans vän-partner hade en icke-judisk "flickvän" av mexikanskt ursprung som hade officiella dokument både från USA och Mexiko. Enligt planen skulle hon komma till USA-Mexiko-gränsen i en lyxbil på ett förutbestämt datum. Hon skulle korsa gränsen till Mexiko, prata med Eran i några minuter och vid ett visst tillfälle skulle han gå in i hennes bil och gömma sig i den. Eftersom hon hade officiella dokument för inresa till USA var det liten chans att de skulle göra problem för henne att korsa gränsen. På så sätt skulle Eran kunna återvända i hennes bil till USA efter bröllopet trots det saknade dokumentet.

Eran flög till Israel, deltog glatt i sin systers bröllop och efter några dagar kom han till Lods flygplats för att ta ett flyg till Mexiko. Han tog bara med sig en liten ryggsäck eftersom han visste att han inte kunde bära en resväska när han korsade gränsen illegalt.

På flygplatsen gick han in i en bokhandel för att köpa en bok att fördriva tiden med under den långa flygningen. Hans ögon föll på en bok med titeln "En profet i vår generation". Han kände igen bilden av Lubavitcher Rebben, fann boken intressant och köpte den.

Under flygningen läste han en del av boken och blev imponerad av berättelserna om Rebben.

När han landade i Mexiko ringde han genast flickan som skulle hjälpa honom smuggla över gränsen i sin bil och frågade om hon redan var på väg och om allt gick enligt plan.

"Jag kan inte komma", var svaret.

"Vad?! Vad hände? När kommer du?" frågade Eran.

Till sin bestörtning förklarade hon att hon inte skulle komma alls, eftersom Erans vän-partner inte ville att hon skulle hämta honom!

Slaget träffade Erans huvud som en tung hammare. Hans vän ville hindra hans återkomst! Han hade ju bjudit in honom, ordnat jobb åt honom och till och med betalat flygbiljetten. Och nu - förråder hans vän honom och vill ensam ta över verksamheten!

Eran bestämde sig för att "vad som än händer" - skulle han korsa gränsen till USA. Han åkte till en stad nära gränsen och började höra sig för om det fanns folk som smugglade människor från Mexiko till USA mot betalning. En lokal taxichaufför sa att han kände en sådan person, och Eran bad honom köra dit.

Efter en ganska lång resa pekade chauffören ut en viss man och sa att han visste att den mannen förde över människor över gränsen mot betalning.

Eran tackade taxichauffören och gav honom $100.

Chauffören sa: "Eftersom du gav mig en så stor summa, ska jag ge dig ett råd: Om de säger att det inte är möjligt att korsa gränsen den här natten, sov inte på den här platsen. Åk någon annanstans, sov där, och kom tillbaka hit först imorgon, och gå inte med guldsmyckena du har på dig."

Eran förstod att det fanns rånare på platsen och tackade chauffören för varningarna. Han gick ut ur taxin och närmade sig mannen som chauffören hade pekat ut.

"Jag är beredd att betala dig bra om du tar mig över gränsen", viskade Eran. Mannen granskade honom och sa till slut:

"Idag finns det inte tillräckligt med folk för att organisera en grupp. Kom imorgon."

Eran mindes väl chaufförens ord och stannade inte för att sova i den byn. Nästa dag kom han tillbaka, och smugglaren sa att de skulle korsa gränsen på natten.

Och så blev det. Ett antal mexikaner kom till mötesplatsen vid den bestämda tiden, och i nattens skydd började de gå till fots genom öknen. De gick flera timmar utan paus. Plötsligt stannade gruppledaren, grep tag i Eran och skrek: "Du är en hemlig polis! Du har kommit för att ange oss!" och slog honom hårt.

Eran skrek tillbaka att det enda han ville var att korsa gränsen till Amerika och att han inte alls var polis. Till slut tittade ledaren på honom med uppenbar misstänksamhet (Eran såg verkligen helt annorlunda ut än resten av gruppmedlemmarna) och pratade inte mer med honom.

Efter en lång vandring i natten blev gruppmedlemmarna uttröttade, och ledaren meddelade om två timmars vila för att samla krafter för den fortsatta vandringen.

Eran lade sig på marken och sjönk in i djup sömn av trötthet, förtvivlan och osäkerhet om vad som skulle hända härnäst.

När han vaknade fann han sig ensam - alla gruppmedlemmar hade tyst lämnat platsen och lämnat honom kvar!

Panik grep honom. Hur skulle han hitta vägen över gränsen utan vägledning? Vad skulle hända med honom? Han började gå utan att veta vart han gick. Han gick och gick i hopp om att kanske upptäcka gruppmedlemmarnas spår, men förgäves. Morgonen började gry, och runt omkring fanns bara öken- och klipplandskap.

Senare upptäckte han människokroppar utspridda här och där, och förstod att det var människor som försökt korsa öknen och inte lyckats...

Solen brände på hans huvud och han kände stark törst. Han hade en liten vattenflaska i ryggsäcken, men innehållet tog snabbt slut. Under den långa vandringen utan vatten började hans huvud snurra och efter en tid kunde han inte fortsätta längre. Han lade sig på marken och placerade ryggsäcken under huvudet som kudde.

Eran visste mycket väl att hans situation var ytterst allvarlig utan vägvisare, utan vatten, i denna stora och fruktansvärda öken. Av någon anledning stack han handen i fickan och tog ut boken han köpt på flygplatsen. Han tittade på bilden av Rebben och sa: "Rebbe - du har ju gjort så många mirakel och underverk. Gör ett mirakel också för mig och rädda mig. Jag lovar att om jag räddas, kommer jag att återvända till judendomen!"

Plötsligt kände han något i sin ryggsäck som störde honom när han ville lägga huvudet.

Han stack in handen i ryggsäcken och hittade sin mobiltelefon. Tidigare hade han försökt använda den, men det fanns ingen täckning i öknen.

Nu tittade han på telefonen och bestämde sig för att försöka ringa nödnumret 911 igen. Till sin stora förvåning hörde han att någon svarade: S. Diego-polisen. Nödnumret hade täckning!

Han förklarade sin situation och från vilken by han hade utgått. De svarade att de skulle skicka en helikopter för att leta efter honom. Om de skulle hitta honom - så skulle de hitta honom...

Efter tio minuter hörde Eran en helikopter närma sig. Han viftade med sin skjorta med sina sista krafter. Mer än så mindes han inte.

När han vaknade fann han sig på sjukhus kopplad till maskiner för behandling av uttorkning. Hans läppar hade varit svarta när han kom in, berättade de för honom.

Efter två veckor med infusioner och ytterligare behandlingar återhämtade sig Eran tillräckligt för att kunna skrivas ut från sjukhuset. Och då meddelade de honom han skulle arresteras för försök till olaglig infiltration till USA!

Han fördes inför en domare. Domaren kontrollerade hans personuppgifter osv. och vid ett visst tillfälle kungjorde han en paus i förhandlingen. Domaren tog Eran till ett sidorum och sa till honom i hemlighet:

"Jag är också israel; jag bara döljer det faktum. (Domaren visade honom att han bar tzitzit, men kippa kunde han inte bära i sitt arbete som domare). Jag ser att du är från Afula - jag är också därifrån."

Det visade sig att domarens farfar och Erans farfar hade bott på samma gata och varit mycket goda vänner!

Domaren sa till Eran att han var beredd att hjälpa honom att undkomma fängelse, men han skulle behöva betala böter. "Jag ska ordna ett 'green card' åt dig och du kan arbeta här igen."

Eran tackade honom för hans vänlighet och goda vilja att hjälpa honom men svarade att han gått igenom så svåra upplevelser att han förlorat lusten att flytta till USA.

Och så återvände Eran till Israel - men fann ingen ro. Sitt löfte att återvända till judendomen sköt han upp till ett annat tillfälle...

Igen vaknade önskan att tjäna pengar i honom. Han bestämde sig för att flyga till Kalifornien en gång till. Igen öppnade han ett "stånd" i köpcentret och väntade på kunder - men ingen kom för att köpa. Han tog in andra varor, men sålde bara ytterst lite trots sina ansträngningar. Vid ett visst tillfälle bestämde han sig för att arbeta även på shabbat för att tjäna mer, men av någon anledning gick ingenting för honom.

En dag, när han berättade för sina israeliska vänner om sin brist på framgång, särskilt i jämförelse med första gången, hänvisade vännerna honom till en känd sefardisk rabbin.

I ett samtal mellan fyra ögon med rabbinen berättade Eran allt som hänt honom.

När han hörde hans ord, svarade rabbinen: "Lek inte med Lubavitcher Rebben! Du bad om hans hjälp och lovade att du skulle återvända till judendomen om du räddades! Du måste omedelbart lämna USA och återvända till Israel! Du måste gå in i en jeshiva och studera där!"

Och så gjorde Eran. Han kom till Rebbens yeshiva i Ramat Aviv och började sin väg i Tora-studier och att hålla buden.

Efter några månader såg han att det var svårt för honom att fortsätta. Han förklarade att det var mycket svårt för honom att ansluta sig, eftersom det inte kom inifrån utan bara från yttre tryck...

Vi är säkra på att Eran till slut kommer att nå ett inre beslut att detta är den sanna och rätta vägen för honom...

[Jag hörde från en av de andliga vägledarna]

 Förnekelse och Ånger

Följande berättelse berättades av Rebbens sändebud till North Carolina, Rabbi Yosef Yitzchak Groner, vid en chassidisk sammankomst som hölls till ära av den 10:e Shevat:

"För omkring trettio år sedan, strax efter vår ankomst till staden på vårt uppdrag, annonserade vi om en Tora-lektion och chassidisk sammankomst till ära av Tu B'Shvat. Vi tryckte flygblad och distribuerade dem över hela staden.

Cirka en halvtimme före lektionens början ringde en man som presenterade sig som en lokal judisk invånare, professor i genetik vid det lokala universitetet. Han frågade om han kunde komma till lektionen. Självklart sa jag 'välkommen'. Han kom faktiskt, dock något sent, satte sig vid bordets ände och lyssnade på hela lektionen.

Efter att lektionen avslutats vände jag mig till professorn och frågade hur han hade hört talas om lektionen.

"För några dagar sedan", berättade professorn, "var jag i New York. Under min vistelse där var jag på Manhattan på Fifth Avenue och skyndade mig till tunnelbanan för att ta mig till Brooklyn till min frus föräldrars hem. Plötsligt kom två Chabad-pojkar fram till mig med tefillin i händerna och frågade om jag var jude. Eftersom jag hade mycket bråttom gjorde jag en snabb beräkning - om jag säger att jag är jude kommer de att erbjuda mig att lägga tefillin. Jag kommer att vägra, och de kommer att försöka påverka mig för att övertyga mig, och jag kan försena tåget.

Därför svarade jag dem att jag inte var jude och skyndade till tunnelbanestationen.

I det ögonblick jag satte mig på tåget stängdes dörrarna. Jag lutade mig tillbaka i mitt säte när jag frågade mig själv: 'Hur kunde du göra något sådant? Skäms du inte? Människor offrade sina liv för att inte förneka sin judendom, och du säger att du inte är jude?!'

Jag ångrade mig djupt, tills jag till slut tog ett inre beslut att nästa gång jag möter något relaterat till judendom skulle jag identifiera mig med det, ansluta mig och delta.

Och nu kommer jag tillbaka hem till Carolina, och det första jag ser i brevlådan är flygbladet om Tora-lektionen till Tu B'Shvats ära. Självklart ringde jag och kom."

Professorn fortsatte att komma till fler Tora-lektioner. Han började också komma till böner på vardagar och shabbat och blev mycket nära knuten till Chabad-huset.

En dag ringde professorn till Rabbi Groner med en fråga:

Han hade just erbjudits en prestigefylld position vid ett universitet i Texas. De ville att han skulle leda genetikfakulteten. Det handlade om en mycket betydande befordran och en position med stort inflytande. Men det fanns bara ett problem - vid universitetet i Texas fanns ingen synagoga, ingen mikve, ingen religiös församling. Hur skulle han kunna lämna allt han hade här i Carolina?!

Rabbi Groner sa att detta var en allvarlig fråga som borde ställas direkt till Rebben. De skickade frågan till Rebben, och svaret var att när en jude erbjuds ett förslag som innebär avancemang och inflytande, bör han acceptera det.

Professorn flyttade verkligen till Texas, men inte innan han kontaktade Chabads center för utbildning och bad dem skicka en shaliach till den staden för att arbeta med judiska angelägenheter där. Shaliachen kom verkligen och fick rikligt med stöd och uppbackning från en viss professor, chefen för genetikfakulteten, som var ett välkänt namn. Shaliachen etablerade en synagoga nära universitetet, Tora-lektioner, en växande gemenskap med judiska studenter och lokala invånare.

Denna berättelse kan lära oss en viktig läxa, för livet i allmänhet och för utåtriktad verksamhet i synnerhet. Allt detta hände på grund av två pojkar som närmade sig honom och "misslyckades" med att få honom att lägga tefillin, och till och med hörde honom säga att han "inte var jude". Men just tack vare detta närmade sig hela hans familj judendomen och Rebben.

 Reformrabbinen och Tefillin

Yossi Tevel var känd som en barmhärtig man som hjälpte många människor. Bland annat tog han på sig att ta hand om judiska fångar i amerikanska fängelser och se till deras andliga och materiella behov.

För att besöka fångarna krävdes tillstånd från fängelsekaplanen, och det var vanligen relativt lätt att få tillstånd att komma in i fängelset. Men i ett fall vägrade fängelsekaplanen bestämt att tillåta besök hos de judiska fångarna. Det var en gammal kaplan - en reformrabbin.

Yossi Tevel vände sig till Rebbens huvudsekreterare, Rabbi Chadakov, och förklarade situationen. Rabbi Chadakov föreslog att han skulle gå fram "med stor fasthet men med silkeshandskar". (Det kan antas med säkerhet att denna vägledning kom från Rebben).

På den 11:e Nissan bestämde sig Yossi för att försöka ta med matza och vin till de judiska fångarna. Enligt reglerna i amerikanska fängelser var det förbjudet att ta in glasflaskor, så han skaffade små plastflaskor som han fyllde med vin för de judiska fångarnas användning under sederkvällen. Han ordnade också med matza, bittra örter etc.

Han hade redan försökt en månad tidigare, på Purim, att få tillstånd att komma in i fängelset för att dela ut mishloach manot till fångarna, men möttes av total vägran från fängelsekaplanen, reformrabbinen.

Nu, före Pesach, bestämde han sig för att personligen besöka denne mans hem. Yossi ringde på dörren, och när han tillfrågades inifrån huset "vem är det?" svarade han att det var från UPS, leveransföretaget, med ett paket.

Fängelsekaplanen öppnade dörren. När han såg Yossi Tevel, som han redan kände sedan tidigare, frågade han: "Vad vill du här?!"

Yossi svarade: "Jag vill bara ge dig vin och matza till Pesach."

Fängelsekaplanen tackade honom.

Yossi tillade: "Jag har många paket här för de judiska fångarna. Jag vill dela ut vin och matza till dem."

Fängelsekaplanen tänkte lite och sa till slut: "Okej, ge mig paketen så delar jag ut dem."

Yossi tillade: "Jag vill också vara närvarande på platsen."

Fängelsekaplanen frågade honom: "Varför det?"

Yossi svarade: "Jag vill också ta del i denna mitzva."

Men den gamle reformrabbinen gick inte med på det.

Däremot, när Yossi Tevel kom nästa gång på Lag BaOmer, gick fängelsekaplanen med på att släppa in honom. Yossi lade tefillin med de judiska fångarna och gjorde dem allmänt glada.

Fängelsekaplanen stod åt sidan men var intresserad av allt som hände mellan Yossi och fångarna.

Till slut vände sig Yossi till reformrabbinen och sa: "Nu ska du också lägga tefillin!" och utan att vänta på svar vek Yossi upp hans ärm och lade snabbt tefillin på honom.

Plötsligt började fängelsekaplanen gråta så intensivt att Yossi aldrig hade sett något liknande. Det var en så kraftig gråt att den bokstavligen slet åhörarens hjärta i bitar.

Efter att fängelsekaplanen avslutat att lägga tefillin tog det en betydande tid för honom att lugna sig från gråten. Yossi förstod att något låg bakom detta.

Därefter berättade fängelsekaplanen sin historia.

Han föddes i Tyskland. Hans far tjänstgjorde som rabbin i en ortodox församling i Tyskland (han var kopplad till Rabbi Samson Raphael Hirsch z"l.)

Efter att nazisterna, må deras namn utplånas, kom till makten och började förfölja judarna, grep de hans far, hängde en gris runt hans hals och beordrade honom att gå runt i staden i förödmjukelse. Därefter fördes han till en skog där de sköt honom till döds tillsammans med hans familjemedlemmar. Endast han, som då var en pojke på 15 år, överlevde.

Han bönföll dem att döda honom också efter att ha sett hur hela hans familj mördades.

Den tyske officeren sa hånfullt till honom: "Vi ska inte döda dig nu. Du är för ung för att dö. Du måste lida mycket mer innan det blir din tur att dö."

Tyskarna lämnade honom bland skogens träd och begav sig av från platsen.

Pojken blev ensam kvar. Han vände sig till Gud med ett ultimatum: "Antingen dödar Du mig - eller så lämnar jag allt!"

Till slut överlevde han förintelsen och kom till USA. Han bestämde sig för att göra allt i sin makt mot Toran. Han blev reformrabbin. Han berättade att han vigde judar med icke-judar, höll fester på Jom Kippur etc. etc. - och så gick hans liv.

Efter att ha avslutat sin berättelse tackade Yossi Tevel honom för hans hjälp till fångarnas förmån och  var och en gick sin väg.

Efter två veckor fick Yossi Tevel meddelande från fängelsekaplanens familj att han hade avlidit.

Nu väntade Yossi på reaktionen från hans familj. De kanske skulle anklaga honom för att ha orsakat den gamle mannen en hjärtattack på grund av hans handling som orsakade honom överdriven upprördhet.

Men det visade sig att exakt motsatsen var sant.

Hans familjemedlemmar berättade att han hade prisat Yossi Tevel i de varmaste ordalag under alla dessa veckor. När han kände att hans slut närmade sig bad han dem bjuda in Yossi Tevel att tala vid hans begravning.

Yossi Tevel kom och talade inför alla. Han sa att man inte kunde döma honom för vad han gjort, eftersom allt han gjorde var av kärlek till Israel. Han kunde inte stå ut med att se vad de gjorde mot judarna. Hela hans reaktion baserades på sorg av identifikation, att ur djup kärlek kunde han inte bära att se skadan som gjordes mot judarna, och därför kan man inte skylla på honom för hans reaktion.

När tiden för begravningen kom ville de begrava honom enligt reformistiskt sätt och inte enligt judisk lag. Yossi Tevel övertalade dem att genomföra begravningsceremonin enligt alla detaljer i enlighet med strikt judisk lag, eftersom detta säkerligen var den avlidnes önskan, och så gjorde de.

[Beit Mashiach]

 Rebbens Tefillin

Rabbi Leibel Groner berättar:

Jag hörde denna historia från en man i 60-årsåldern som bodde i Los Angeles, Kalifornien:

"När jag var ung rekryterades jag för att tjänstgöra i amerikanska armén i Vietnamkriget. Vi genomgick träning i flera månader och därefter fick vi två veckors permission för att åka hem innan vi skickades till Vietnam.

Under mitt besök hemma sa mina föräldrar: 'Eftersom du är här (vi bodde i Crown Heights, även om vi inte var Lubavitch-chassider), låt oss gå till Lubavitcher Rebben för att få en välsignelse att du ska komma hem frisk och sund.'

Under jechidut (privat audiens) sa Rebben till mig: 'Jag vill ge dig tefillin som du ska ta med dig när du åker.'

Jag sa till Rebben: 'Rebbe, jag är religiös. Jag lägger tefillin varje dag. Jag har mina egna tefillin.'

Rebbens ansikte blev mycket allvarligt. Han sa: 'Lyssna på vad jag säger! Jag vill ge dig tefillin som du ska ta med dig.'

Min far och mor började darra när de hörde Rebbens bestämda uttalande. Rebben sa med samma bestämdhet: 'Du kommer att komma hem frisk och sund!'

Några dagar senare kallades jag till Rebbens kontor för att hämta paketet. Jag gick till Rebbens sekretariat, och de hade redan förberett tefillin åt mig.

Min två veckors permission tog slut. Jag lämnade mitt eget par tefillin hemma och tog istället med mig tefillin som Rebben gav mig.

Jag anmälde mig vid min bas som beordrat. Min avdelning skulle gå ombord på ett plan som skulle ta oss till Vietnam. Vi väntade på ordern att gå ombord på planet när en general närmade sig vår befälhavare och sa att han måste komma till fronten omedelbart.

Vår befälhavare förklarade för honom att alla platser på planet redan var upptagna av hans soldater och att det inte fanns några lediga säten på detta plan.

Generalen sa till vår befälhavare att en av hans soldater måste stanna kvar på basen och flyga till Vietnam med nästa bataljon. Jag stod i närheten och råkade därför höra hela samtalet. Generalen pekade på mig och sa till befälhavaren: 'Han stannar, och jag tar hans plats på planet.'

Och så blev det. Jag återvände till basen och stannade där tills nästa bataljon åkte cirka 10 dagar senare.

Det första jag försökte göra när jag kom till Vietnam var att lokalisera min bataljon. Vi hade ju tränat tillsammans i ett halvår och var nära som bröder. Jag gick fram till en av befälhavarna och frågade hur jag kunde hitta min bataljon.

'Säg mig i vilken bataljon du tjänstgör ', sa befälhavaren. Jag sa till honom vårt bataljonsnummer och att de flög till Vietnam tio dagar tidigare.

En konstig blick kom över befälhavarens ansikte.

'Har du inte hört?' frågade han mig med en genomträngande blick. 'Det planet försvann. Det störtade i oceanen. Det fanns inga överlevande. Soldaterna nådde aldrig sin destination...'

Det tog mig tid att komma över den första chocken av nyheterna att alla mina vänner hade omkommit. Men så snart jag återhämtade mig kom jag ihåg något jag en gång lärt mig: Tora lär oss att allt som är kopplat till Moses är evigt och kan inte förloras eller förstöras. Det är därför alla heliga föremål som Moses hjälpte till att tillverka i öknen fortfarande existerar idag, även om de är gömda i tempelområdets speciella tunnlar.

Nu förstod jag varför Rebben insisterade på att jag skulle ta tefillin han gav mig. Hans tefillin kan inte gå förlorade. Och om hans tefillin inte kan gå förlorade, kan inte heller den som lägger dem gå förlorad..."

[Tidningen "L'Chaim"]

 Barn i Brasilien

Rabbi Scharf, Rebbens sändebud i Indien berättar:

En PR-man från Brasilien berättade med stor rörelse medan han beskrev sin audiens hos Rebben:

"Jag höll inte på Toras bud men jag älskade att studera Tora och hade till och med en studiekamrat för gemensamma studier.

En dag såg min kamrat att jag var nedstämd och frågade vad det berodde på. Jag berättade att min fru hade genomgått tester och fertilitetsbehandlingar. Nu hade vi fått besked från en överläkare att det inte fanns någon chans och att det inte var någon idé att försöka mer.

Min vän hörde mina ord och sa: 'Även om jag inte är Lubavitcher finns det en Rebbe. Min klara åsikt är att du bör vända dig till Rebben med en begäran om välsignelse för barn.'

Jag hade kontakt med Chabadniks men hade av någon anledning inte hört om Rebbens kraft tidigare. Jag vände mig till Rabbi Schildkraut som förklarade för mig hur man ber om en välsignelse. Jag skrev och fick svar från Rebben: 'Jag kommer att nämna er vid min svärfars gravplats.'

Jag förstod inte vad graven hade med detta att göra och vad det betydde att Rebben skulle nämna det - jag hade ju bett om en välsignelse för barn!

Jag hade kontakt med Rabbi Zajac från S.Paulo och han sa att jag borde flyga till New York. Han var villig att hjälpa mig att få en privat audiens.

Under tiden fick andra Chabadniks veta om min resa till Rebben och var och en lovade att använda sina kontakter för att jag skulle få komma in till jechidut så snart som möjligt.

Jag kom till 770, och sekreteraren Rabbi Groner visste redan om mig och sa att jag skulle vara redo klockan åtta på kvällen. Jag kom redan klockan sex utrustad med en tjock pärm med alla testresultat och behandlingsdokument.

Tiden gick och jag kallades inte in. Under tiden sa de åt mig att läsa Tehillim (Psalmer). Timmarna gick och klockan 11:30 kom sekreteraren fram till mig och frågade om jag var redo. Jag sa till honom: 'Nej!!! Jag har varit här sedan klockan 6 och du frågar om jag är redo?!'

Jag gick in i Rebbens rum och la pärmen på hans bord.

Efter att ha granskat den instruerade Rebben mig att kontakta den lokala doktorn Dr. Seligson och följa hans anvisningar.

Jag hade ytterligare frågor: Jag hade fått ett jobberbjudande hos en icke-jude (jag arbetade dittills hos en jude) och frågade om jag skulle börja arbeta i det andra företaget. Rebben gav sitt samtycke.

Jag frågade om vissa aktier jag ägde, och Rebben svarade att enligt hans åsikt var det inte värt att behålla dessa aktier.

När jag såg att min tid hos Rebben var slut sa jag till honom: 'Jag fick inget tydligt svar angående barn.'

Rebben tittade förvånat på mig och sa att han redan hade svarat.

Jag sa: 'Jag vill ha ett löfte om barn!'

Rebbens ansikte blev allvarligt. Efter ett ögonblick slog han med handen i bordet och sa: 'Du kommer att få en son!'

Jag visste inte hur jag kom ut från jechidut men efteråt fann jag mig själv i sekreterarens rum, helt chockad över upplevelsen.

Nästa dag ringde jag min bror i Brasilien och sa till honom att omedelbart sälja alla våra aktier i det där företaget och meddela Chabadniks att de också skulle sälja.

(En av Chabadniks som hörde mitt meddelande förklarade: 'Rebben vet att jag har aktier av den här typen. Om jag hade behövt sälja dem skulle Rebben ha meddelat mig.'

Inom kort förlorade han en miljon dollar. När han skrev om detta till Rebben svarade Rebben: Jag skickade ju ett meddelande.)

Jag gick till Dr. Seligson. Han granskade materialet i pärmen och skickade mig till en specialist i New York. När jag ville boka ett möte med honom meddelade han att han kunde ta emot mig om 8 månader...

Jag återvände till Dr. Seligson som ringde den läkaren och sa att detta handlade om en instruktion från Lubavitcher Rebben och att han måste ta emot mig omedelbart. Jag fick en tid för möte samma dag...

Efter att ha granskat materialet meddelade läkaren att en operation behövdes.

Jag skickade in läkarens svar till Rebben via sekreteraren. Rebbens svar var att man skulle lyssna på specialisten, under förutsättning att den behandlande läkaren i Brasilien samtyckte.

Jag återvände till Brasilien och träffade vår läkare. Enligt hans åsikt fanns det ingen mening med en operation. 'Det är bara att skära i kött, för det finns ändå ingen chans', sa han.

En tid gick och det visade sig att min fru var gravid! Vi såg förverkligandet av Rebbens välsignelse att välsignas med en son.

Min fru födde vid en god och lyckosam tidpunkt - en dotter...

Därefter födde hon ytterligare - en dotter.

Därefter födde hon ytterligare - en dotter.

Därefter födde hon - en son.

Läkaren sa att chanserna för min fru att föda var obefintliga och att verkliga mirakel utan förklaring hade skett här.

Min kamrat hade rätt: Det finns en Rebbe!."

 Rebbens Brev och Överraskningen

Två unga män som åkte på "Merkaz Shlichut" (ett sändebud-projekt där jeshiva-studenter reser även till avlägsna platser i världen under sommaren för att sprida judendom och chassidism) rapporterade:

"Som en del av vårt uppdrag i Sydafrika kom vi till staden Port Elizabeth. När vi besökte den lokala rabbinens hem var rabbinen och hans fru glada att träffa oss. Bland annat berättade de att rabbinen i början var mycket mot Chabad, men hans åsikter förändrades på grund av något som hände:

När en av deras söner var två och ett halvt år gammal kunde han fortfarande inte gå på sina ben. Modern tog honom till många undersökningar, men läkarna, inklusive många specialister, sa till henne att de inte kunde hjälpa honom eftersom de inte hittade orsaken till hans problem.

Allteftersom tiden gick blev familjen mer och mer orolig, och rabbinens fru bestämde sig för att skriva till Rebben och be om hans välsignelse. Hennes manmotsatte sig starkt detta och sa att det var dumt, men hans hustru var fast besluten och skrev till Rebben trots sin mans motstånd.

Några veckor senare, mitt på dagen, hördes en knackning på dörren. Frun ville resa sig för att öppna men stannade plötsligt. Hennes son, som hittills aldrig hade stått på egna ben, var på väg till dörren! När hon återhämtade sig från chocken öppnade hon dörren. Utanför stod brevbäraren med ett brev till henne från Rebben. I sitt brev välsignade Rebben barnet med fullständig läkning."

 Litauerna och Rebbens Välsignelse

Rabbi Kochavi berättar:

"En man kom in i ett Chabad-hus i Israel och lade märke till en stor bild av Rebben vid ingången. 'Den här bilden av Rebben är häpnadsväckande vacker', sa han och fortsatte omedelbart, 'och jag vill berätta för dig vem Rebben är:

Vår familj äger en Judaica-butik i Bnei Brak. Vi säljer huvudsakligen bönesjalar (tallit), och vår butik ligger nära Itzkowitz-synagogan. Under många år bodde vi nära den litauiska Ponevizh-jeshivan, så under de där bittra åren av brinnande krigslust mot Chabad-rörelsen, drogs vi också med.

En klar dag kände min mor intensiv buksmärta och visste inte vad hon skulle ta sig till. När smärtan fortsatte och inte upphörde gick hon till en läkare som diagnostiserade det som en cysta i livmodern.

'Det är en fettklump som samlats där och det utgör en fara för din hälsa', varnade läkaren och ville redan boka en tid för operation. Skräck och oro omgav min mor. Hon var mycket rädd för operationen och visste inte vad hon skulle göra.

Just under dessa väntedagar mötte hon en väninna och lade fram sitt problem för henne. Denna väninna tillhörde Chabad-chassiderna och rekommenderade henne att skriva till Rebben, men min mor vägrade att höra talas om det.

'Har du blivit galen? Jag bor i ett område med ortodoxa litauer, och vad kommer grannarna att säga om jag vänder mig till Lubavitcher Rebben', förklarade hon sitt avslag, men väninnan gav sig inte.

'Ta åtminstone telefonnumret till sekretariatet', uppmanade hon henne och det gick hon med på.

En dag vaknade hon med outhärdlig smärta. Hon bestämde sig för att kanske Rebben verkligen kunde hjälpa henne. Gång på gång gick hon fram till telefonen, men i slutändan ångrade hon sig alltid och gick tillbaka. Till slut, i brist på alternativ, vågade hon ringa.

En av Rebbens sekreterare svarade henne, och hon lade fram sin önskan för honom. Han tog hennes namn och hennes mors namn och hennes telefonnummer och lovade att återkomma med ett svar. Efter två dagar återkom de från sekretariatet och sa att Rebben hade sagt att 'det kommer att bli vid en god och lyckosam tidpunkt'. Hon blev mycket besviken och ångrade ögonblicket då hon ringde.

När operationsdagen kom genomgick hon de sista undersökningarna inför operationen, och läkarna blev bestörta. Det visade sig att den diagnostiserade cystan inte var något annat än ett levande foster - och jag är det barnet!"

 Didan Natzach

I den kända rättegången om böckerna i Chabad-biblioteket den 5 Tevet 1987 vann Chabad-rörelsen och böckerna med manuskripten etc. skulle stanna i biblioteket vid 770.

Rebben förklarade att detta var en "et ratzon" (gynnsam tid) och att den som hade en begäran kunde skicka den till Rebben för att läsas vid Rebben Rayatz' grav. Den som bodde på en annan plats kunde gå till närliggande tzaddikim-gravar, eftersom alla rättfärdiga utgör en enhet.

Alla faxmaskiner i Rebbens kvarter spottade ut ett enormt antal papper med begäranden. Rebben tog med sig 14 stora papperssäckar fyllda med brev med välsignelsebegäran till Rebben Rayatz' grav.

Många mirakel skedde i samband med detta. Ofruktbara blev gravida, sjuka botades, situationer som verkade mycket svåra ordnade sig till det bästa.

Även till Australien nådde det glada beskedet om denna gynnsamma tid och spreds från mun till öra. En av Chabadnikerna ringde runt till alla sina släktingar och bekanta och förklarade att detta var ett tillfälle att be om allt man behövde, och många begäranden överlämnades verkligen till honom för vidarebefordran till Rebben.

Men en av denna Chababniks släktingar var inte särskilt imponerad. Han förstod inte precis vad som hade hänt och varför det nu var en särskild gynnsam tid. När Chabadniken talade med extra entusiasm förblev han likgiltig.

"Jag har inget särskilt att be om", sa han.

På grund av sin släktings enträgna böner gick han med på att skriva till Rebben och be om något.

"Jag ska åka och fiska med en vän på söndag morgon. Jag ber om framgång att fånga fisk", skrev han.

Begäran fogades till de övriga begäranden som skickades till Rebben.

Tidigt på söndagsmorgonen gav sig denne man ut med en vän för att fiska. De åkte ut på vattnet i en liten båt.

De förberedde redskapen och kastade ut nylonlinan med betet i vattnet och väntade tålmodigt tills någon fisk skulle behaga att nappa.

Inom några sekunder kände denne jude att en fisk hade fastnat på kroken. Han drog upp en stor fisk och lade den i båten.

Hans vän tittade avundsjukt på hur han lyckades fånga en så fin fisk på så kort tid. Och se - inom några minuter drog samme man upp ännu en fisk - och ännu en fisk - och ännu en fisk tills det knappt fanns plats att lägga alla fiskar han fångat.

Hans vän lyckades inte fånga en enda fisk, inte ens den minsta. Han sa: "Uppenbarligen simmar alla fiskar i vattnet på din sida. Låt oss byta plats så att även jag kan få några fiskar."

Så bytte de platser - men scenen upprepade sig.

Hans vän fick inget på sin krok, och han själv fångade fisk efter fisk...

En annan båt passerade dem. En av männen lade märke till de många fiskarna i båten och ropade: "Hur lyckades ni fånga så många fiskar? Vi har varit här länge och har inte fångat en enda fisk!"

Först då insåg denne jude att hans framgång inte var naturlig utan ett resultat av välsignelsebegäran från Rebben.

Han sa till sin vän att han ville åka hem och lovade att vännen skulle få hälften av fiskarna som fastnat på hans krok.

När han kom tillbaka gick han direkt till Chabadnikens hus och knackade på dörren trots att klockan var sex på morgonen.

När Chabadniken vaknade och såg sin släkting vid dörren blev han rädd att något hade hänt. Hans släkting berättade med enorm upphetsning vad som hade inträfatt och klargjorde på ett mycket tydligt sätt att från och med nu skulle han ta allt som Rebben sa på allvar. Han tillade att han ångrade att han inte hade tagit Rebbens ord om att tiden var gynnsam på allvar.

"Jag kunde ha bett om viktiga saker, och istället slösade jag bort möjligheten och bad om framgång i fiske..." sa han med djup ånger.

Det finns gynnsam tid under olika tillfällen. Man bör utnyttja möjligheten och be om saker som verkligen är viktiga. Så uttryckte sig Rebben angående Lag BaOmer, att han inte förstod varför man inte utnyttjar denna dag som är en gynnsam tid för allt och särskilt för att be om Mashiachs ankomst omedelbart.

 Jag Kom för att Tacka

Rabbi Vilshansky, rektor för Chabad-yeshivan i Morristown, New Jersey berättar:

"Under mitt besök vid Rebbens viloplats lade jag märke till en man som stod och grät bittert. Eftersom en lång tid gick och han fortsatte att gråta, samlade jag mod och närmade mig honom för att lugna honom.

Mannen, som inte verkade vara Tora-observant, berättade för mig att eftersom han varit gift i flera år utan barn började hans fru enträget be honom att gå till en viss plats i Queens (Rebbens grav), där många människor ber och får sina önskningar uppfyllda. Hans fru bad honom åka dit och be om välsignelse för barn.

Han vägrade absolut. Han trodde inte på 'organiserad religion' som han uttryckte det och såg ingen anledning att åka till den platsen. Till slut, på grund av sin frus många vädjanden, kom han till platsen för ungefär ett år sedan.

Men han var envis, och det han sa under det besöket var: 'Jag tror inte att det finns något samband mellan denna plats och att få barn. Jag kom hit under tvång, mot min vilja, och endast för att blidka min fru. Även om vi skulle få ett barn senare kommer jag inte att tillskriva något samband mellan mitt besök här och födelsen. Bara om något helt extraordinärt skulle hända, om vi skulle få tvillingar eller något liknande, kanske jag skulle börja tro. All religion enligt min uppfattning är en mänsklig uppfinning, och man bör inte tillskriva någon betydelse till alla sorters heliga platser etc etc.'

'I morse', sa mannen, 'födde min fru tvillingar. Jag kom hit för att tacka', sa han med tårar."

 Bror och Syster

Ingen gav särskild uppmärksamhet åt de två unga människorna som gick fram och tillbaka bland besökarna vid Rebbens viloplats. Deras ögon granskade var och en av de inkommande noggrant, även när det gjorde vissa besökare generade.

Det var en dag i månaden Menachem-Av 1996. En ganska vanlig dag på den judiska begravningsplatsen i Queens, New York. Besökare kommer och går, bärande sina tankar i tystnad. Sina önskemål skriver de ner innan de går in, och därefter närmar de sig 'graven' och utgjuter sina hjärtan, var och en med sina böner.

Rabbi Yitzchak Idan, tidigare borgmästare i Elad i Israel och då rektor för en kollel i Bnei Brak, kom också för att be vid den heliga graven med en av sina vänner. I hans tankar stiger minnen från mötet han hade förmånen att ha med Rebben för mer än trettio år sedan. Även då hade han förberett sina frågor och önskemål skriftligt och tänkte säga några saker till Rebben, men sakerna utvecklades annorlunda än han förväntat sig.

Så fort han kom in möttes hans ögon av Rebbens genomträngande blick. Han stod fastnaglad på sin plats och kunde inte öppna munnen. Rebben tog brevet från hans hand, läste det snabbt och gav honom ett överflöd av välsignelser. Dessa välsignelser minns han väl, och hur de har uppfyllts fullständigt, med Guds hjälp.

Denna gång kom han för att be vid Rebbens grav. Helig vördnad omger honom. Han minns väl allt han planerar att be om när han står på platsen.

Han utgöt sitt hjärta i bön och lämnade 'graven' fylld av en känsla av tro och tillit att hans böner hade blivit besvarade. Han återvände till entrén, tvättade sina händer och bjöds på kakor och varm dryck.

Han och hans vän drack den varma drycken och lade märke till det unga paret som gick fram och tillbaka på platsen. Det var en ung man och kvinna i tjugoårsåldern. De kom in och gick ut och tittade hela tiden med genomträngande blickar på besökarnas ansikten.

Rabbi Idans vän bestämde sig för att undersöka vad de två letade efter och hur han kunde hjälpa dem. Nästa gång den unga kvinnan kom in i området frågade han henne vem hon letade efter och om han kunde hjälpa henne. Den unga kvinnan undvek att svara och gick sin väg. Några minuter gick och de två kom in tillsammans. Rabbi Idans vän kallade på dem och frågade igen om han kunde hjälpa dem. Denna gång gav de med sig och berättade:

De var bror och syster. När den unga kvinnan var två år och hennes bror bara några månader gammal, lämnade deras far hemmet och försvann spårlöst. Bakgrunden var en svår familjekonflikt, men ingen hade föreställt sig att resultatet skulle bli en total avskärmning. Inget brev, inget telefonsamtal – deras far försvann helt och hållet.

Deras mor uppfostrade de två ensam. De visste bara att deras far levde.

Allteftersom åren gick växte de tvås längtan och önskan att se sin far. Särskilt dottern längtade efter detta, då hon hade hunnit känna hans närhet och kärlek. Hon brukade ofta be och hoppas att dagen skulle komma då de skulle mötas.

Nyligen hade någon rekommenderat henne att skriva om detta till Rebben och be om hans välsignelse, vilket hon gjorde. Natten innan hade hon drömt en dröm. I drömmen passerar hon Rebben, och plötsligt brister hon i gråt. Rebben vänder sig till henne, sträcker fram en dollar och säger: "Åk till gravplatsen idag och där kommer du att möta din far."

Den unge mannen och kvinnan avslutade sin berättelse med att säga att de kommit tillsammans till platsen med fullständig tillit att drömmen skulle förverkligas, och att de nu väntade på att finna sin far här. De hade dock inte ens ett foto av sin far. Det enda igenkänningstecknet de hade var något som deras mor ofta brukade säga, att sonens ansikte påminde mycket om faderns, och dottern liknade modern.

Rabbi Idan och hans vän kände stor smärta när de hörde berättelsen och kunde inte förmå sig att lämna platsen trots att de hade många planer för resten av dagen. De kände att de fått vara vittnen till en sällsynt och himmelsk försyn, och hur kunde de gå därifrån? De bestämde sig för att stanna och vänta på utvecklingen.

Under tiden samlades fler besökare runt dem som också hörde berättelsen från de två. Under de följande minuterna var dussintals par ögon fästa på varje besökare som kom in i området framför 'graven', och försökte gissa om denne hade någon koppling till saken.

Efter spänd väntan kom en turistbuss till platsen och parkerade vid trottoaren. Från bussen började turister stiga av en efter en och gå genom ingången till den stora hallen. Hela tiden stod sonen och dottern och granskade noga ansiktena på var och en som kom.

Och då steg en man klädd i elegant kostym med en halmhatt av från bussen. Hans blick mötte den unga kvinnans blick och fastnade vid hennes ansikte. Han stannade ett ögonblick och tittade länge på henne.

"Från min plats kunde jag se att mannen närmade sig henne, och var tydligen den första att inleda ett samtal", berättar Rabbi Idan. "Han frågade henne något, och då anslöt sig brodern till sin syster. Det verkade som att det som fick mannen att vända sig till henne var hennes likhet med deras mor. Ytterligare några ögonblick gick och plötsligt sågs de tre stå tillsammans och gråta... det var fadern som tidigare hade försvunnit!"

Tio minuter senare sågs de tre stiga in i en taxi tillsammans och lämna platsen, medan deras händer gång på gång torkade bort de heta tårar som rann från deras ögon. Lyckans tårar...

[Berättelsen berättades av Rabbi Idan för veckotidningen 'Kfar Chabad']

 "Vad gör du för judendomen i Memphis?"

Alvin Gordon berättar:

"En dag dök en ung man med skägg, klädd i mörk kostym och hatt, upp på advokatbyrån där jag varit delägare i nästan ett halvt jubileum. Den första tanken som slog mig var: 'Här är ännu en insamlare.' (Staden Memphis i Tennessee är ett populärt mål för folk som samlar in pengar till sina institutioner.)

Jag visste inte mycket om judendomen då, men jag var alltid glad att hjälpa Tora-institutioner och lära mig ett eller annat från insamlarna.

När jag såg den skäggige juden komma in på kontoret gick jag fram till honom och räckte fram min hand till hälsning. Jag frågade efter hans namn och presenterade mig själv: Alvin Gordon.

'Trevligt att träffas', sa han. 'Jag kom hit för att träffa Wigig.' Wigig är min vän och partner på byrån. Våra kontor ligger intill varandra. Wigig är en jude utan någon judisk bakgrund. Insamlare var inte direkt hans favoritpublik, för att uttrycka det milt.

'Har du fru och barn?' frågade jag mannen, som jag nu visste hette Rabbi Moshe Kotlarsky.

'Tack Gud, ja', svarade han.

'I så fall bör du inte gå in i Wigigs rum', rådde jag honom, halvt leende, halvt allvarligt. Han höjde ett frågande ögonbryn och jag förklarade: 'Detta är 12:e våningen i byggnaden. Om du går in i Wigigs rum finns det en viss chans att du kommer ut genom fönstret...'

Mina ord verkade inte göra något särskilt intryck på honom, för han gick direkt till Wigigs kontor. Efter en kort stund kom han ut lugn och fridfull, och då utvecklades ett samtal mellan oss som med tiden skulle bli en stark vänskap.

Under samtalet fick jag veta att Rabbi Kotlarsky är en av cheferna för det världsomspännande centret för Chabad-sändebud. Han berättade också syftet med sitt besök: en släkting till Wigig, en Tora-observant jude, hade vänt sig till honom med en begäran om att träffa Wigig och försöka föra honom närmare judendomen.

Ett år gick, och plötsligt fann jag mig själv, min fru och våra två söner sittande i familjen Kotlarskys sukka i Crown Heights, Brooklyn. Det var på Hoshana Rabba. På kvällen till Shemini Atzeret gick vi till hakafot (dansen med Tora-rullarna) i Lubavitcher Rebbens synagoga.

Inför den enorma folkmassan av chassider kände jag mig för ett ögonblick som om jag hamnat på en annan planet, men snart anpassade jag mig till atmosfären och fick en underbar känsla. Jag hade aldrig sett något liknande. Det var en otrolig syn. Den enorma glädjen, danserna, sången.

Rebben själv stod på en upphöjd plattform och dirigerade därifrån glädjen. När han lyfte sin hand för att förstärka sången, dansade själva byggnaden... Jag tänkte för mig själv att det inte kunde finnas större glädje i världen än denna. Den natten visste jag också att jag kommit till rätt plats, och att jag ville att allt detta skulle vara en del av mitt liv.

Efter högtiden såg jag att hela folkmassan ställde upp sig i en lång kö för att få 'kos shel bracha' (Rebben häller vin till alla från bägaren över vilken han välsignat efter måltiden och gjort havdala). Jag ställde mig i kön med mina två söner och observerade vad som hände. Jag såg till exempel att de som stod före mig i kön först tog del i sången och glädjen, men ju närmare de kom Rebben desto allvarligare blev de. Och när de stod framför Rebben märkte jag att Rebben tittade var och en i ögonen, hällde vin i bägaren i deras hand, tittade igen mot dem och personen gick vidare.

De sa till mig: "Prata inte med Rebben, för många väntar i kön." Jag förstod det. Och då kom ögonblicket då jag och mina söner stod framför Rebben. Trots att det var för 20 och några år sedan, minns jag fortfarande det ögonblicket och upplever det på nytt varje gång. Rebben tittade djupt in i mina ögon. Det var en upplevelse som jag kan definiera med ett ord: helighet.

Jag kände att de två ögonen som tittade på mig genomborrade mitt innersta och visste allt om mig. Rebben fick mig att känna i det ögonblicket att det inte fanns någon annan i världen än jag. Hela folkmassan och all den enorma uppståndelsen runt omkring var som om de inte existerade. Bara han och jag.

Och då, medan han riktade sin blick mot mig, frågade han plötsligt: "Vad gör du för judendomen och Tora i Memphis, Tennessee?"...

I första ögonblicket kunde jag inte tro att Rebben sa detta till mig - vi hade ju aldrig träffats och ingen hade presenterat oss för varandra. Av ren förvåning stod jag som förstenad. Rebben fortsatte att titta på mig och sa: "Du ska återvända till Memphis och arbeta där för Tora och judendomen." I den stunden visste jag att jag ville göra allt som denne man bad mig om. Jag visste ännu inte hur, men det var redan klart för mig att mitt liv skulle förändras.

Vi återvände till Memphis, och sedan dess har våra liv verkligen förändrats bortom igenkänning. Mina livsmål förändrades, mina värderingar förändrades, mitt hem förändrades.

Vid den tiden hade jag fortfarande ingen Tora-kunskap, och ändå kände jag ett djupt behov av att starta en Tora-lektion på vår advokatbyrå. Varje söndag morgon brukade jag samla mina vänner och läste verser från Tora för dem och förklarade dem efter bästa förmåga.

Inom kort började även vårt hem fungera enligt Toras sätt. Vi uppfostrade våra söner i denna anda, och idag driver även de fullt judiska hem. För ungefär sju år sedan tog vi en Chabad-shaliach till vår stad, och han gör stora och underbara saker där. Den personliga revolution som började med mig blev till en allmän judisk revolution i staden. Jag fick förmånen att uppfylla Rebbens ord om att verka för judendomen och Tora i Memphis, Tennessee."

[Tidningen 'L'Chaim']

 Ett budskap från Rebben till Dr. Viktor Frankl

Rabbi Yaakov Biderman berättar:

"Jag kom till Wien tillsammans med min fru Adele år 1981 för att tjäna som Lubavitcher Rebbens sändebud i Österrike. Vi började omedelbart tjäna den lokala judiska församlingen genom att organisera Tora-lektioner för barn, program för vuxna och ungdomar, och så vidare.

Vi var medvetna om att den berömde Dr. Viktor Frankl bodde i denna stad, men eftersom han aldrig hade någon kontakt med den judiska församlingen i Wien hade vi ingen möjlighet att lära känna honom. Han hade definitivt aldrig satt sin fot i Chabad-huset som vi etablerade.

Hur förvånade blev vi inte när Dr. Frankl skickade en donation till vår årliga insamling, som svar på ett brev med begäran om deltagande som skickats till alla lokala judar tillsammans med en kalender inför den kommande högtidsperioden. Han fortsatte med denna vana varje år, från och med då. Jag träffade honom aldrig och pratade aldrig med honom, men hans donation kom alltid.

Jag förstod inte varför Dr. Frankl skickade oss en donation, tills allt klarnade en dag 1995. Det började med ett besök av en energisk 85-årig ung kvinna, som presenterade sig som Margaritta Hayas.

"Kanske tror du att du är Lubavitcher Rebbens första sändebud i Wien", sa Margaritta till mig, "men det är inte helt korrekt. Jag utförde ett viktigt uppdrag här i Rebbens namn långt innan du kom till Österrike."

Hennes mors flicknamn var Hager. Paret Hager var släkt med rabbinerna i Vizhnitz-dynastin. Margaritta föddes i Czernowitz men tillbringade sin barndom i Wien. Margaritta blev operasångerska. Hon gifte sig och fick en dotter.

Bara några dagar före andra världskriget hjälpte vänner henne att fly, tillsammans med sin man och dotter, över gränsen till Italien, där hon lyckades komma med det sista fartyget till USA. Margaritta och hennes familj bosatte sig i Detroit. Tyvärr stannade resten av hennes familj kvar och förintades.

År gick. Margarittas dotter växte upp och gifte sig med en läkare som 1959 hedrades med en inbjudan till en festkväll med Chabad i New York. Margaritta följde med dem, och före detta evenemang gick hon till ett möte med Rebben.

"Jag kan inte förklara varför", sa Margaritta, "men i Rebbens rum brast jag plötsligt i gråt. Jag kände att det var okej att gråta. Dammen som höll tillbaka min flod av tårar i åratal öppnades. Som många förintelse-överlevande hade jag aldrig gråtit förut. Om jag hade börjat gråta, kände jag att jag kanske aldrig skulle kunna sluta... Jag kände alltid att jag måste undertrycka mina känslor för att kunna fungera som människa."

Margaritta berättade hela sin livshistoria för Rebben. Dessutom skapades en ny och speciell känsla inom henne den natten i Rebbens rum i Brooklyn. Margaritta lämnade jechidut med känslan att hon fått ytterligare en far.

Margaritta berättade också för Rebben att hon sedan en tid längtade efter att besöka Österrike igen. Rebben bad att om hon skulle resa dit, skulle hon komma till honom först. Inte långt därefter planerade Margaritta en resa till Wien, och självklart kom hon först till Rebben för att rapportera om sin plan.

Hur förvånad blev inte Margaritta när Rebben frågade om hon var villig att göra honom en tjänst. Rebben ville att hon skulle besöka två personer i Wien för hans räkning. En av dem var Dr. Viktor Frankl, chef för den neurologiska avdelningen på ett centralt sjukhus i Wien.

"Var snäll och framför min hälsning till Dr. Frankl och förmedla följande budskap: han måste vara stark och fortsätta sitt arbete med fullständig beslutsamhet. Han får inte ge upp, vad som än händer. Om han fortsätter att verka med kraft och engagemang är hans framgång garanterad."

Det var inte lätt att ordna ett möte med Dr. Frankl. När hon kom till sjukhuset fick hon veta att professorn varit borta i två veckor. Men efter ansträngningar fann Margaritta hans hemadress och begav sig dit. Hon knackade på dörren och kvinnan som öppnade frågade vad hon ville. Innan hon hann svara lade Margaritta märke till ett kors som hängde på en framträdande plats på väggen. (1947 hade Frankl gift sig med sin andra fru, en hängiven katolik). Margaritta drog sig något tillbaka och undrade om det var fel adress, och om detta verkligen var personen som Rebben ville att hon skulle besöka, men frågade ändå kvinnan om Dr. Frankl bodde här.

Margaritta ombads vänta. Efter några minuter dök Dr. Frankl upp, som verkade något irriterad och visade inte mycket intresse för hennes besök. Margaritta, som kände sig mycket generad, sa till honom att hon ombetts framföra en hälsning från "Rabbi Schneerson från Brooklyn, New York".

Margaritta samlade sig och fortsatte: "Rabbi Schneerson, känd som Lubavitcher Rebben, skickade dig följande budskap: Var stark! Fortsätt ditt arbete med fullständig beslutsamhet. Ge inte upp. Till slut kommer du att lyckas."

Doktorns ansikte, som fram till det ögonblicket verkade helt likgiltigt, förändrades plötsligt inför Margarittas häpna ögon. Tårar fyllde hans ögon. Efter att ha återhämtat sig något, tackade han Margaritta, och under samtalet som utvecklades mellan dem berättade han för henne att han hade tänkt överge sina ansträngningar och sin kamp för sin metod och filosofi, och hade faktiskt planerat att lämna Wien - men nu skulle han ompröva saken...

"Så, Rabbi Biderman", sammanfattade Margaritta sina ord, "nu förstår du vad jag menade när jag sa att jag tjänade som Rebbens sändebud i Wien långt innan du kom hit!"

Margarittas berättelse fascinerade mig. Vilken betydelse hade Rebbens budskap för Viktor Frankl?

Det jag inte visste tidigare, men som Margaritta nu förklarade för mig, var att Frankl inte fick den uppskattning och respekt som han får idag. I sin ungdom var Frankl en ung kollega till Sigmund Freud och Alfred Adler, men hans övertygelser och åsikter utmanade deras lära. Den dominerande uppfattningen på den tiden var att människor drivs av behovet att tillfredsställa fysiska behov, "strävan efter njutning", men Frankl såg mänskligheten annorlunda. Enligt hans syn är vi unika varelser, och det som driver oss är sökandet efter mening, och vi har förmåga till fri vilja och förmåga att överskrida oss själva.

Frankl revolutionerade det psykologiska tänkandet genom att lägga till ytterligare en dimension till den dåvarande människosynen - den andliga dimensionen. Till människans andliga dimension hör egenskaper som värderingar, självmedvetenhet, ansvar, engagemang för uppgifter och roller, förmågan till självtranscendens och sökandet efter mening som är unikt för människan.

Människans ande hjälper henne att övervinna begränsningar och destruktiva instinkter. Tro och religion är vägar till att finna mening i livet.

Frankl började utveckla dessa idéer före kriget och befäste dem under sin tid i de nazistiska dödslägren, när han såg hur vissa fångar till och med där lyckades utvinna en känsla av syfte genom ansträngning och behålla en positiv inställning genom tro.

Nu fann han sig dock ensam i kampen med dessa idéer. Han var omgiven av Freuds trogna lärjungar, som fördömde honom och vägrade delta i hans utläggningar.

Frankl, som överlevt de tyska dödslägren med sin ande intakt, kunde inte utstå sina kollegors skoningslösa hån och trakasserier när de saboterade alla hans försök att gå framåt. Efter år av oavbruten kamp var han tömd, utmattad och deprimerad. Sorgsenhet överväldigade honom och han bestämde sig för att avgå. Han var utan vänner, utan supporters, utan studenter.

Frankl genomgick en enorm känslomässig storm, och det är förståeligt. Trycket var så stort att han helt enkelt bestämde sig för att ge upp. Han bestämde sig för att flytta till Australien och ansluta sig till sin syster som bodde där. Han var känslomässigt utmattad och helt nedstämd inför möjligheten att hans livsverk skulle gå förlorat. När Margaritta Hayas kom till Frankls hem satt han och fyllde i sina immigrationspapper.

Just i den mest kritiska punkten i hans liv kom hon och framförde en uppmuntrande hälsning från Lubavitcher Rebben! Vilken inspiration! Någon i Brooklyn, och dessutom en chassidisk rebbe, kände till honom, uppskattade honom! Han visste om hans svåra situation, och brydde sig om honom.

"Ge inte upp", sa hon till honom. "Du kommer att lyckas!"

Frankls förvåning var enorm. Hur visste Rebben överhuvudtaget om hans situation? Och varför skulle en chassidisk rebbe bry sig om honom eller spridningen av hans metoder?

Det var precis den uppmuntran som Frankl behövde, och timingen kunde inte ha varit bättre. Rebbens ord väckte Frankl, och han började kämpa för sina idéer på nytt. Kort därefter uppfylldes Rebbens välsignelse: han fick en professur vid universitetet. Inom kort översattes hans bok 'Människans sökande efter mening' till engelska, och efter hand blev Frankl en av generationens mest berömda och beundrade psykiatriker.

Hans bok blev en bästsäljare och en psykiatrisk klassiker. Bokens framgång placerade snabbt Frankl i strålkastarljuset på internationell nivå, och han blev gästföreläsare vid universitet på fem kontinenter. Han fick hedersdoktorat från 29 universitet världen över samt nationella och internationella priser och medaljer för sitt banbrytande arbete inom psykoterapi. Vid hans död 1997 hade hans verk översatts till tiotals språk, och bara på engelska hade det sålts i 12 miljoner exemplar.

Hans terapimetod har inspirerat tusentals andra böcker, seminarier, workshops, spirituella grupper från New Age-rörelsen och andra - alla baserade på Frankls idé om människans unika förmåga att välja och följa det som är meningsfullt för henne.

Så många människor har dragit nytta - direkt eller indirekt - av Rebbens budskap till Dr. Frankl. Ibland går en rysning genom mig när jag föreställer mig vad som skulle ha hänt utan detta budskap som skickades och nådde sin destination vid exakt rätt tidpunkt.

Margarittas berättelse förklarade definitivt den årliga donationen som Frankl brukade skicka för att stödja Rebbens institutioner i Wien. När jag hörde berättelsen motiverade det mig att själv ta kontakt med Dr. Frankl, i tanken att han kanske hade något att tillägga.

Några dagar senare ringde jag till Frankl och bad att få träffa honom.

Det var svårt för honom att träffa mig personligen. Ni måste förstå att när detta hände, 1995, var Viktor Frankl redan 90 år gammal. Därför pratade vi i telefon. "Minns du Margaritta Hayas?" frågade jag. Självklart mindes han henne. Hon hade blivit en familjevän.

Men under hela detta korta samtal verkade Frankl otålig.

"Minns du hälsningen hon framförde till dig från Rabbi Schneerson i Brooklyn?" frågade jag honom.

Här märktes en påtaglig förändring i hans röstton och han svarade nu varmt, "Ah... visst! Hur skulle jag kunna glömma det? Rebben kom till min hjälp under en mycket svår period i mitt liv. Jag är honom enormt tacksam!"

I ett brev daterat 19 juni 1969 (3 Tammuz 5729) skriver Rebben i ett brev (i fri översättning):

"Jag skulle vilja ta detta tillfälle att tillägga en punkt, att ...s medicinska tillstånd bevisar (om bevis behövs på detta område) den enorma kraften i tro - särskilt när den tillämpas och kommer till uttryck i praktiska handlingar, i gemenskapsarbete, i att hålla buden etc. - för att stärka människans emotionella lugn och minimera och till och med helt eliminera inre konflikter samt klagomål som en person kan känna gentemot sin omgivning etc.

Detta trots teorin att tro och religion kräver disciplin för att undertrycka och tränga undan naturliga instinkter och drifter, och därför är generellt oönskade, särskilt i fallet med en person som kräver behandling för emotionella problem.

Jag har funnit särskilt intresse i Dr. Frankls (från Wien) skrifter i detta ämne. Men till min förvåning verkar hans tillvägagångssätt inte ha fått den spridning och uppskattning det förtjänar. Även om man kan finna många skäl till varför hans idéer inte får bred spridning - inklusive det faktum att sådan behandling är kopplad till den behandlande läkarens personliga livsstil - kvarstår ändå frågan [varför hans tillvägagångssätt inte får större uppskattning]..."

* * *

Don Klingberg, författare till den auktoriserade biografin om Viktor och Eleonora Frankl, skriver:

"Efter hans död frågade jag hans fru om han faktiskt bad varje dag.

'Absolut. Han missade aldrig en dag. Varje morgon i över femtio år, men ingen visste om det. Under deras resor runt världen tog Viktor med sig tefillin och överallt, varje morgon bad han. Han kunde de judiska bönerna och psalmverserna utantill...'

'Efter att Viktor gått bort såg jag hans tefillin för första gången. Hans fru hade lagt dem i den lilla lådan tillsammans med hans få och enkla ägodelar...'

Faktum är att Frankls icke-judiske svärson bekräftade detta faktum för mig: "Min svärfar brukade stänga in sig i sitt rum varje dag en stund. En gång öppnade jag dörren och såg honom med svarta kapslar på huvudet och armen. Han blev arg för att jag störde hans privatliv, men när han togs till sjukhuset blev hans vana att lägga tefillin allmänt känd."

Så orsakade Frankl en fundamental förändring i dagens psykologi och många, många accepterade hans metod, och allt tack vare Rebbens uppmuntran.

 Det svåraste beslutet

Rabbi Menachem Porush berättade:

"Under ett av mina besök hos Rebben berättade jag för honom om min relation med David Ben-Gurion.

Ibland hade jag möjlighet att samtala med Ben-Gurion om olika ämnen. Han hade kämpat många strider på den politiska arenan och överlevt många politiska kriser. Ben-Gurion var en intressant man med brett perspektiv.

En gång frågade jag honom: "Vad var det svåraste ögonblicket i ditt politiska liv?"

Och Ben-Gurion svarade: "När vi utropade staten under strider på flera fronter saknade vi det mest väsentliga för krigföring: vapen.

Efter uttröttande ansträngningar lyckades vi få en minimal mängd vapen från Ryssland, och även det med absolut motvilja från deras sida. Nu stod jag inför det svåra valet: till vilka av våra kämpande kamrater skulle vi ge vapnen?

Varje befälhavare, många av dem mina personliga vänner, kom med sin egen logik om varför just de förtjänade vapnen, allt medan de värnade om sina män. Mina kamrater från Galileen, som stod få mot fiendens strategiska positioner, kom med nödrop: "Medan du sitter här i säkerhet, faller våra bästa unga män på grund av brist på de mest grundläggande vapnen. Ge oss gevär så att vi kan försvara vårt land - annars är allt förlorat!"

Från centralkommandot i Tel Aviv kom försvarsbefälhavarna med krav: "Vi måste få ytterligare stridsutrustning. Civilbefolkningen är under konstant beskjutning, och utan kompletterande utrustning kommer vi tvingas att kapitulera!"

Utmattade kom befälhavarna från Negev och bad om varje smula stridsutrustning de kunde få. "Om du inte förser oss med lämpliga vapen kommer vi stå maktlösa mot de invaderande arméerna från söder och därmed riskera hela landets befolkning!"

Till sist kom en delegation av tappra men belägrade försvarare från Gamla Jerusalem. Med trötta böjda huvuden, slitna uniformer och axlar tyngda av strid, lyfte de sina trötta ögon och sa enkelt: "Du måste fylla på våra tomma vapenförråd så att vi kan fortsätta att försvara den heliga staden Jerusalem. Det finns visserligen inte många judar i staden, men det är avgörande för hela nationen att staden förblir i våra händer. Jerusalem är vår livsande, det judiska folkets kärnpunkt. Om vi förlorar Jerusalem kommer vi vara som en kropp utan huvud!"

Jag stod inför ett moraliskt problem av högsta grad, och det var verkligen det svåraste beslutet i mitt liv. Hur kan man fatta ett sådant beslut? Vem kan avgöra vilket område som är viktigare och vilka människor som mer förtjänar att överleva? I ett tillstånd av extrem sorg tvingades jag fatta mitt beslut: vem som mest förtjänade att få vapnen.

Till slut, utan möjlighet att nå en logisk kompromiss, lät jag mitt hjärtas röst överväga strategiska överväganden. Argumentet om Jerusalems betydelse för den judiska religionen och det judiska folkets historia vägde tyngst, och jag överlämnade vapenleveransen till Jerusalems försvarare."

Denna historia förtäljde  jag för Rebben under vår privata audiens, berättar rabbi Menachem Porush.

När jag avslutade berättelsen för Rebben, som hade lyssnat uppmärksamt på varje detalj, såg jag att historien hade gjort ett djupt intryck på honom. Han bad mig med märkbar känsla att upprepa historien igen.

Efter att jag upprepat mina ord sa Rebben: "Detta är en enorm prestation, en otrolig förtjänst. Jag är förvånad över hur Ben-Gurion förtjänade den stora förmånen att fatta ett så ofantligt viktigt och rätt beslut."

 Högsta domstolsdomaren på Simchat Tora hos Rebben

I månaden Tishrei 5736 (1975) blev den ortodoxa världen förvånad när de hörde att under den andra natten av Hakafot på Simchat Tora hos Rebben i 770, hedrades Chaim Cohen (före detta domare i Högsta domstolen) med en Hakafa med en Torarulle hos Rebben och fick äran att recitera en av verserna från "Ata Horeita".

Sanningen är att beslutet att ge honom denna ära inte var lätt att nå. Chaim Cohen hade i sina yngre år varit en ortodox jude och medlem i Agudat Israel, men senare bröt han sina band med den religiösa judendomen. Han främjade liberala idéer och gifte sig till och med med en frånskild kvinna trots att han var kohen. Han var också en av huvudinitiativtagarna och en av domarna som undertecknade den ytterst problematiska lagen "Vem är jude" som fastställde att konversion inte behövde följa judisk lag, något som orsakade Rebben enorm smärta.

Chaim Cohen var stolt över öknamnet som Rabbi Tzvi Yehuda Kook gav honom, "vår tids Elisha ben Abuya"(som var avfälling), och ansågs av Rabbi Kook vara "alla kättares fader inom judendomen". Han var så ateistisk att han vägrade att kalla sig "sekulär" och såg det som en förolämpning mot sin fritänkande natur.

När så Högsta domstolsdomaren Chaim Cohen kom till Hakafot hos Rebben på Simchat Tora utan förvarning tillsammans med delegationen från det israeliska konsulatet i New York, var funktionärerna i 770 osäkra på om en sådan person verkligen skulle hedras. De var också oroliga för att de ortodoxa samfunden skulle komma med hårda anklagelser mot Chabad-Lubavitch för att ha erkänt en man som var ökänd för sitt motstånd mot allt som var kärt för Tora-observanta judar. Dilemmat var sjufalt större eftersom de förstod att om de beslutade att hedra honom med en Tora-rulle skulle motståndet fokusera på det faktum att det skedde i Rebbens närvaro, och förmodligen med hans godkännande.

Ingen ville ta ansvar för beslutet och dess konsekvenser. Den enda utvägen var att fråga Rebben själv. En av sekreterarna frågade Rebben hur de skulle agera. Rebben svarade genast: "En jude är här i en anda av botgöring, och ni vill inte ge honom en Torarulle?!"

Därför hedrades domaren Chaim Cohen med att hålla en Torarulle. Rebben frågade honom om han ville hålla Toran (och det innebär även att hålla på dess bud....) och svaret var ja. Domaren hedrades till och med att recitera en vers från 'Ata Horeita' och gick sedan med i danscirkeln tillsammans med alla de andra som hedrats med en 'Hakafa'. Domaren fick på Rebbens begäran en stor och tung Torarulle ("Mashiachs Torarulle"), och han dansade med Torarullen med glädje och entusiasm. Rebben började själv melodin "Utzu Etza Vetufar", och under 45 minuter utan uppehåll viftade han med händerna och klappade för att förstärka sången.

Detta var förmodligen den allra längsta av Hakafot hos Rebben. Vanligen varade en Hakafa 5-7 minuter.

De dansande människorna, inklusive Chaim Cohen, blev mycket trötta och tänkte stanna för att vila men vågade inte så länge Rebben förstärkte sången. Under hela Hakafan tittade Rebben då och då på domare Cohen när han höll Torarullen och dansade med all sin kraft.

Som befarat fanns det de som uttryckte reservationer mot beslutet att hedra Högsta domstolsdomaren och anklagade Lubavitch för att stödja det religiösa etablissemangets fiender. Många Chabad-chassider var själva förbryllade över händelsen.

30 år senare upptäcktes nya detaljer om denna händelse. Chaim Cohen hade en nära vän som bodde på Manhattan, och varje gång han besökte New York bodde han hos denna vän.

Några år efter den där Simchat Toran mötte en av sändebuden på Manhattan domaren Cohens vän och bjöd in honom till Rebben. Denna vän avvisade bestämt förslaget och sa: "Sedan Chaim Cohen deltog i Hakafot hos Rebben har han ändrat många av sina åsikter och perspektiv gällande judendomen. Jag är ännu inte redo att ändra mina åsikter. Jag är den som lider som ett resultat av Chaim Cohens Simchat Tora hos Rebben!"

[Rabbi Akiva Wagner]

 "Känner du Lubavitcher Rebben?"

Sarah Esther Krispi berättar:

"Mitt första möte med Chabad var när jag studerade vid universitet i Israel under ett år. Innan dess hade jag ingen aning om vad Chabad eller chassidism var. Sakta men säkert började jag integrera Tora-studier i mitt fullspäckade schema. Jag märkte helt enkelt att de lektioner som intresserade mig mest och de människor jag kände starkast anknytning till var kopplade till Chabad-rörelsen.

Chabad-anhängarnas relation till Rebben imponerade mig verkligen. Jag hade aldrig sett en så stark koppling och hängivenhet. Bara att nämna Rebbens namn fick deras ögon att tindra. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna beundra och respektera någon så djupt.

Men den där shabbatskvällen hände något extraordinärt. Jag var gäst hos en Chabad-familj, omgiven av fantastiska människor som var så varma och äkta. Shabbatsmåltidens rätter var utsökta medan Tora-orden stimulerade mitt intellekt. Jag kunde inte sätta fingret på exakt vad som fick mig att känna en inre känsla i min själ med insikten att denna dragning skulle  vara bestående. Kanske var det sången, kanske de vackra barnen som sprang omkring och jublade i bakgrunden. Oavsett vad som orsakade det visste jag att mitt liv hade förändrats för evigt.

När alla hade gått satt jag kvar och tittade in i de genomträngande blå ögonen i Rebbens porträtt. Jag kände att de följde mig överallt i rummet. Det var samma bild jag sett nästan varje dag de senaste månaderna, men varje gång såg den annorlunda ut. Jag hade alltid tyckt om bilden, trots att det var som att beundra någon annans pappa eller farfar. Jag kände mig som en utomstående som tittade in, och jag visste inte om det perspektivet någonsin skulle kunna ändras för min del.

Jag tittade länge tills jag somnade på soffan under porträttet. Och då drömde jag en dröm. En kort dröm – men mycket stark. För andra kanske det inte verkar mycket, men det var precis vad jag behövde. I min dröm går jag uppför trapporna i samma lägenhet där jag var gäst under shabbaten. Med mig var en väninna, och när vi började gå uppför trapporna såg jag Rebben komma ner. Jag flyttade mig åt sidan för att låta honom passera, och han stannade, nickade, log och sa: "Shabbat Shalom". Jag svarade också: "Shabbat Shalom", log och fortsatte uppför trapporna. Min väninna var i total chock. Hon frågade: "Känner du Lubavitcher Rebben?" På det svarade jag lugnt: "Faktiskt är detta första gången jag möter honom ansikte mot ansikte, men han känner mig. Han känner varje jude. Han är förbunden med varje jude."

Jag fann mig själv klarvaken på soffan med Rebbens porträtt, som återigen tittade på mig. Först var jag inte säker på om jag verkligen hade drömt eller inte. Men det spelade ingen roll om det hände för mig i sömnen eller i verkligheten. Från det ögonblicket hade jag den koppling jag så länge längtat efter.

Efter några månader fick jag möjlighet att träffa Rebben. Jag hade aldrig varit i New York förut. Jag kom med en shluchim-familj som skulle åka till ett familjebröllop.

Vi gick in i 770. Massor av kvinnor och flickor fyllde varje centimeter av kvinnoavdelningen. Flickan som tog med mig skrek: "Hon har aldrig sett Rebben, hon har aldrig sett Rebben!" Innan jag förstod vad som hände öppnades en väg genom folkmassan som lät mig komma närmare och se Rebben som satt på balkongen med utsikt över synagogan. I det ögonblick mina ögon fokuserade på honom vände han sig och tittade i min riktning. Jag kände som om han tittade rakt på mig, vilket verkade omöjligt med så många människor och ett tjockt glasfönster mellan oss. Ändå verkade märkligt nog alla runt omkring mig dela samma intryck.

Jag tillbringade de följande månaderna med att studera i Crown Heights, där jag absorberade de intellektuellt utmanande studierna. Om jag kunde skulle jag ha stannat där för evigt, men jag hade ett problem eftersom jag fortfarande inte hade avslutat mitt sista år på college. Jag funderade mycket på vad jag skulle göra.

Då gjorde jag vad alla i Crown Heights skulle göra: jag skrev till Rebben. Men eftersom det var första gången jag skrev och inte visste exakt hur man skriver, tänkte jag att eftersom Rebben redan visste vem jag var (jag tror att jag till och med nämnde för honom att vi hade träffats i trappuppgången i min dröm) såg jag inget behov av att ange mitt namn i brevet.

Ungefär en vecka senare återvände jag till Rabbi Benjamin Klein – en av Rebbens sekreterare – för att se om det fanns något svar. När jag berättade att mitt namn inte angavs i brevet verkade han lättad och sa att trots att Rebben visste vem jag var, visste han – Rabbi Klein – det inte, och hade försökt hitta mig hela veckan.

Vid denna tid presenterades frågor för Rebben som "ja" eller "nej" frågor som Rebben svarade på med huvudrörelser (detta var efter att Rebben hade drabbats av en stroke i Adar 5752).

Rabbi Klein berättade att Rebben bestämt hade instruerat att jag skulle återvända till min hemstad i Kalifornien, och omedelbart!

Sekreteraren tillade att Rebben ofta uppmuntrade människor att slutföra vad de hade påbörjat, men i det här fallet var han ovanligt bestämd om att jag omedelbart skulle återvända hem.

Jag återvände till Kalifornien. Det behöver knappast sägas att min anpassning till en helt annorlunda livsstil var ganska svår för mig efter ett år i Israel och några månader i Crown Heights.

Snart var det dags att återvända till college och lyckligtvis hittade jag en studentlägenhet inom gångavstånd från det lokala Chabad-huset. Eftersom jag nu höll strikt kosher behövde jag nya köksredskap.

Jag behövde åka två gånger till min studentlägenhet – en gång med alla personliga tillhörigheter och en annan gång med alla nya köksredskap, eftersom det inte fanns tillräckligt med plats i bilen för att transportera allt på en gång. Därför åkte jag hem för att köpa allt som behövdes för köket veckan efter.

Jag planerade att doppa de nya kärlen i mikven enligt judisk lags krav på måndag morgon.

Men min plan gick om intet. På lördagen fick jag veta att den lokala mikven inte längre var tillgänglig för att doppa kärl. Vad skulle jag göra nu? Det fanns ingen annan mikve jag kunde använda. Till slut bestämde jag mig för att eftersom mitt universitet ligger precis vid havet skulle jag använda den gamla formen av mikve – själva oceanen.

Här började det bli lite komplicerat. Nu var jag tvungen att förklara för min familj att jag behövde återvända en dag tidigare istället för att tillbringa tid med dem, och de ville naturligtvis veta varför. När jag förklarade idén om att doppa nya kärl i vatten, fastställde de officiellt att jag hade förlorat förståndet. Inte för att de var särskilt förtjusta över att jag bar lång kjol, höll på shabbaten, inte åt deras mat, och nästan i alla avseenden hade förändrats från vad de varit vana vid ett och ett halvt år tidigare – men nu blev det helt enkelt för mycket.

"Menar du att du ska doppa kärlen i havet? De är ju helt nya? Varför behöver du göra det?"

Alla aspekter av judendomen har mycket djupa förklaringar, men att doppa kärl är något som helt enkelt är svårt att förklara logiskt för någon som fortfarande är långt bort från judendomen.

Efter några timmars sörjande över det att de hade slösat så mycket pengar på min utbildning och collegestudier, bestämde de sig äntligen för att göra sitt bästa. Eftersom jag var tvungen att återvända på söndagseftermiddagen bestämde sig min mor och syster för att följa med mig (min far och bror skulle resa ut ur staden tidigt på söndagen). Det var en chans till en kort semester vid havet.

Jag planerade att gå och doppa alla kärl tidigt på måndag morgon, i hopp om att bli klar innan andra studenter kom till stranden. Men när väckarklockan med radio ringde klockan 8:00 på morgonen hörde jag hela tiden att de nämnde namnet 'Northridge'. Det enda Northridge jag kände till var den lilla plats där vi bodde. Den platsen var definitivt inte värd rubriker – åtminstone inte fram till den morgonen. Sedan hörde jag "jordbävning", "epicentrum", och igen, 'Northridge'.

Sanningen är att runt klockan fem på morgonen kände jag en jordbävning som varade i minst en minut, men den var inte så där stark och jag fortsatte att sova. Kunde det vara möjligt att min hemstad Northridge, fyra timmars bilresa norrut, var epicentrum för jordbävningen? Jag satte på TV:n och kunde inte tro mina ögon. Inte bara var det i Northridge, det var precis på vår gata och i bakgrunden kunde jag se vårt hus. Det var en av de starkaste skalven som någonsin drabbat södra Kalifornien – och epicentrum var precis på vår gata!

Min mor och syster kunde inte återvända hem på flera dagar eftersom motorvägarna hade kollapsat. Lyckligtvis hade de möjlighet att stanna hos mig. När vi äntligen kunde återvända visade det sig att skadan var allvarligare än vi trodde. Hela vårt hus hade flyttat sig flera meter i sidled. Polisen sa att vi kunde gå in i vårt hus på egen risk, och endast för att hämta några saker som fortfarande var användbara.

Försiktigt gick vi uppför trapporna för att se vad som kunde räddas. Taket hade rasat in, men golvet hade inte kollapsat... än. Vi gick från rum till rum. Vad vi såg var skrämmande. Stora delar av taket hade fallit på varje säng i sovrummen. Böckerna låg utspridda på golvet, och krossat glas täckte hela ytan. Det var total förstörelse.

Ni kan föreställa er hur svårt detta var för mina föräldrar. De förlorade sitt hem, det mesta av sina ägodelar, och som om det inte vore nog hade de annulerat jordbävningsförsäkringen månaden innan.

Jag gick in i mitt rum. Jag tittade mig omkring bara för att inse att om vi hade stannat där skulle vi inte kunnat berätta denna historia. Ingen kunde ha överlevt så svåra skador. Sedan tittade jag på väggen i mitt rum. En sak förblev på sin plats utan att flytta sig det minsta. Det var Rebbens porträtt i mitt rum – samma bild som jag hade knutit an så starkt till i Jerusalem ett år tidigare.

Min mor kom precis när jag skulle gå ut. Jag tittade på Rebbens porträtt och sedan tillbaka på henne. Plötsligt förstod jag varför Rebben hade varit så bestämd om att jag skulle återvända till Kalifornien. Vem kunde ha anat att att doppa kärl i oceanen skulle visa sig vara inte bara ett stort mitzva utan också ett sätt att rädda liv!

 Herden överger inte sin hjord

De stora shabbatsmåltiderna som hålls på Chabad Center 'Mashiach och Geula' i Nachalat Shiva i Jerusalem har fått ett gott rykte bland många unga besökare på gågatan som brukar besöka centret varje fredagskväll för att höra Kiddush och smaka shabbatsbröd. Mellan varven ser de aktiva unga männen på platsen till att förse deltagarna med andlig näring och använder besöket för att prata om judendomen och några ord om veckans Tora-avsnitt.

Så varje vecka, på fredagskvällen, samlas ungdomsgrupper på platsen till sent in på natten, där de tillsammans njuter av att sjunga de hjärtevärmande chassidiska melodierna och Tora-orden som fängslar deras själar.

En shabbat reste sig en deltagare bland de närvarande och bad att få säga några ord. Många av de som satt runt bordet höjde ögonbrynen i förvåning – eftersom det inte verkade som om denne unge man hade någon koppling till judiskt-chassidiskt innehåll. Hans långa hår var slarvigt utspritt bakåt och hela hans utseende vittnade om att han tillhörde de ungdomar som brukar tillbringa sin tid i lättja och utan syfte, något som återspeglas i deras 'freakiga' utseende. Först när han avslutat sin rörande berättelse och absolut tystnad rådde bland publiken, förstod alla varför han ville dela sin historia med de församlade.

Den speciella berättelsen återges av den unge Yitzchak Granitz, en av platsens aktivister:

"Trots att mitt yttre utseende visar att mitt liv är långt från att vara religiöst," började den unge mannen sin berättelse, "uppfostrades jag under hela min barndom i en Chabad-skola. Mina föräldrar skickade mig till en Chabad-skola för att jag skulle få judisk utbildning och grundläggande begrepp i judendomens värld. Så fick jag även höra om Lubavitcher Rebben och Chabad-chassidismens speciella väg.

Trots utbildningen jag fick i skolan lämnade jag efter avslutade studier Torans och budens väg och avlägsnade mig från judendomen. Denna process fortsatte under flera år, där jag sökte min väg i världen, tills jag fann min tillfredsställelse som tränare på ett gymnastik-center.

Arbetet på gymmet gav mig visserligen stor tillfredsställelse, men jag sökte fortfarande efter en hobby där jag kunde fylla min inre värld och få inspiration till en livsväg. Jag fann detta i motorcykelkörning på tunga motorcyklar och deltagande i tävlingar med vänner. Med åren blev denna hobby allt farligare för mig. Vi brukade hålla tävlingar med extrema hastigheter, där vi körde på ett oansvarigt sätt som gång på gång riskerade våra liv. Många gånger var dessa tävlingar nära att sluta i tragedi, men det var en del av spänningen... Under dessa körningar brukade jag köra i hastigheter över 250 km/t! Jag täckte enorma avstånd på kort tid, trots instabiliteten som orsakades av den enorma luftmotståndet."

"För en tid sedan," fortsätter den unge mannen sin berättelse, "promenerade jag på Ben Yehuda-gatan på dagen när mina ögon plötsligt fångade en liten bild av Rebben som stack fram bland andra papper utspridda på gatan. I första ögonblicket tänkte jag ignorera bilden, men jag kände i mitt hjärta en stark dragning till Rebbens ansiktsdrag och kände att hans ögon borrade sig in i mig med kraft. Detta faktum irriterade mig och jag fortsatte min väg arg på Rebben, med tanken: 'Vad vill han med mig?!' Trots mitt försök att ignorera Rebbens blick, fick något inre inom mig – kanske den uppfostran jag fått i min barndom och berättelserna om Rebben –att vända tillbaka för att plocka upp bilden och lägga den i min väska.

Bilden försvann helt från mitt minne och jag glömde att jag hade den med mig. Det är tveksamt om jag hade kommit ihåg att den fanns i min väska, men några dagar senare, när jag var ute på en vansinnig fortkörning på 'Trans-Israel Highway' med en vän, kände jag plötsligt igen samma genomträngande blick från Rebben borra sig in i mig, och återigen översvämmades jag av samma känsla som jag känt när jag såg Rebbens bild på gatan – som om ögonen från bilden i väskan borrade sig in i mig och uppmanade mig att stoppa min galna körning.

I ett ögonblicks beslut som jag inte förstod bestämde jag mig för att för första gången lyssna på den inre rösten i mitt hjärta. Jag stannade den tunga motorcykeln och tog fram Rebbens bild från min väska. Jag tittade på bilden. Det var ett kort med Rebbens bild och orden "Mashiach" och på baksidan resenärernas bön. Jag bad min vän att läsa bönen tillsammans med mig och när vi var klara sa jag i ett ögonblicks beslut: "Det var det. Jag kör inte mer i överdriven hastighet!"

Vi steg upp på motorcykeln igen och fortsatte vår väg i lugn och normal körning, där vi smälte in i trafiken bland de andra fordonen som färdades på vägen. Plötsligt märkte jag framför oss en polisavspärrning som hade placerats i en vägkurva, på så sätt att man skulle upptäcka avspärrningen bara några meter innan.

När vi närmade oss avspärrningen blev vi chockade att se att framför polisavspärrningen hade placerats en spikmatta, och dessutom var körfältet täckt med hal olja. På vår undrande fråga förklarade poliserna att det nyligen hade skett många bilstölder i området av invånare från arabiska byar i närheten. Varje gång en stöld skedde och en polisavspärrning sattes upp, brukade tjuvarna bryta sig igenom avspärrningen i full fart – och sedan kunde man inte spåra dem. På grund av detta beslutades att sätta upp den nuvarande avspärrningen, bestående av utrustning som inte kan forceras i hög hastighet. Poliserna förklarade att ett fordon som fortsätter att köra i hög hastighet över spikmattan och oljan, ges passagerare små chanser att överleva, så det finns ingen logik i att någon skulle försöka forcera avspärrningen i hög fart.."

"Vi förstod genast vad detta betydde för oss," avslutade den unge mannen sin otroliga berättelse. "Om jag inte hade uppfångat impulsen med på Rebbens blick som brann inom mig och sakta ner från den galna körningen, skulle jag ha rusat mot avspärrningen i en hastighet där det var omöjligt att bromsa på så kort avstånd, och det är mycket tveksamt om jag hade överlevt..."

[Beit Mashiach]

 50 Miljoner

Rebben sekretare rabbi Leibel Groner berättar:

"I en europeisk stad bodde två bröder som var multimiljonärer. Redan för många år sedan hade de båda bestämt sig för att aldrig skriva under något affärsavtal utan att först få Rebbens godkännande och välsignelse.

En gång erbjöds de möjligheten att investera 15 miljoner dollar och tjäna 50 miljoner inom 18 månader. Bröderna visade alla dokument relaterade till erbjudandet för sina revisorer och advokater, och efter granskning godkände de affären.

Som vanligt innan de skulle skriva under dokumenten ringde bröderna till Rebbens sekretariat och bad om hans godkännande och välsignelse. Efter att jag hade antecknat all information de gav mig, gick jag in till Rebben.

I sitt svar skrev Rebben: "Genomför inte denna affär", och drog två streck under ordet "inte". Jag ringde de två bröderna för att förmedla Rebbens svar.

När jag hade läst upp svaret var det tyst på andra sidan linjen. Till slut sa de att jag antagligen inte hade förmedlat informationen till Rebben på rätt sätt. Det var helt enkelt omöjligt att Rebben skulle avvisa ett så bra erbjudande. När jag upprepade vad jag hade berättat för Rebben, höll de med om att jag hade förmedlat allt korrekt och exakt. Och ändå - Rebben sa att affären inte skulle genomföras!

Åren gick. För några år sedan kom jag till en sammankomst i staden där bröderna bor. En av dem frågade mig om jag mindes historien med affären. Jag sa att jag mindes, och han berättade slutet på historien.

Efter att de fått Rebbens svar bad de sina advokater och revisorer att gå igenom avtalet igen. Efter en noggrann granskning där inget felaktigt hittades sa advokaterna och revisorerna återigen att denna affär kunde förväntas ge stora vinster.

De två bröderna stod inför ett svårt prov. Några av deras vänner uppmanade dem att investera, och om 18 månader, när de skulle tjäna 50 miljoner dollar, kunde de ge 10% till Rebben för Chabad-aktiviteter, och han skulle utan tvekan tacka dem för att de inte lyssnade på honom denna gång.

Men de bestämde sig för att göra som de alltid gjort: att bara gå vidare om de fick Rebbens välsignelse. Till allas förvåning avbröt bröderna affären.

Tre veckor senare förstod de hur långtgående Rebbens insikt var. Personen som presenterat den "säkra" affären arresterades av Interpol för bedrägeri. Dokumenten han visat dem var förfalskade från början till slut.

De två bröderna sammanfattade sin historia med rörelse: "Se vilket mirakel som skedde här: Rebben sitter i New York, och därifrån ser han vad experterna här inte såg!"

Jag sa till dem att miraklet var att de lydde Rebben även när logiken sa motsatsen. De gjorde det med enkel tro på vår generations Moses, med tro att han står över mänskligt förnuft och logik. Detta är den sanna tron på Rebbens ord!"

 Återbetalning av skulder

En chassid berättar:

"För många år sedan hade jag en affärsverksamhet som tyvärr inte utvecklades som den skulle och inte gick bra. Skulderna började växa och jag övervägde att stänga verksamheten.

Jag skickade ett brev till Rebben, och svaret som kom innehöll en välsignelse för framgång och att fortsätta med verksamheten.

Flera månader gick och jag såg ingen förändring till det bättre, och skulderna bara växte.

Jag skickade återigen ett brev till Rebben och förklarade min situation. Rebben svarade att jag skulle fortsätta.

Flera månader gick utan framgång och jag nådde en punkt av förtvivlan på grund av de stora skulderna som tyngde mig.

'En person kan inte dömas för sitt uppträdande i nödsituation' och jag kunde inte bära det längre. Jag skrev ett brev till Rebben och uttryckte i min sorg:

"Eftersom Rebben skrev till mig att fortsätta med verksamheten och jag har hamnat i skulder - var vänlig och hjälp mig ut ur mina skulder."

Det är klart att man inte skriver så till Rebben, men jag var i ett så nedbrutet tillstånd att jag inte kunde behärska mig själv.

Bara några dagar gick och jag fick ett erbjudande från en affärsman i en grannstad om att bli partner i hans verksamhet. Jag undrade varför han vände sig till mig, särskilt eftersom jag inte hade någon särskild bekantskap med honom. Dessutom förklarade jag för honom att jag inte hade pengar att investera som partner i verksamheten.

Men han svarade: "Det behövs ingen investering från din sida. Allt jag ber om är att du blir min partner i verksamheten."

Jag accepterade naturligtvis, och så började vi åka runt till olika platser i landet. Våra produkter såldes mycket lätt, vi delade vinsterna mellan oss och såg välsignelse i verksamheten. Så kunde jag börja betala tillbaka mina tidigare skulder.

Mitt humör steg i enlighet med detta och jag såg konkret att Rebbens välsignelse följde mig i varje steg.

Och se detta under - samma vecka som jag betalade den sista avbetalningen på mina skulder, började försäljningen minska dramatiskt. Till slut såg ingen av oss någon mening med att fortsätta i denna bransch och vi avslutade vårt partnerskap.

Men jag var lycklig över att jag inte hade några skulder kvar - precis som jag hade bett Rebben om!"

[Hört från den som upplevde det]

 Det illusoriska kontraktet

Av erfarenhet hade Reuven Gamliel, en israelisk markentreprenör, lärt sig att det lönar sig att rådfråga Rebben och få hans välsignelse för varje affär som presenteras för honom.

Så hände det också när han stötte på en annons om en anbudstävling för markarbeten i en av kibbutzerna i södra Israel, som involverade grävning och täckning av diken, arbeten som han specialiserade sig på.

"När jag läste anbudsdetaljerna förstod jag att detta skulle bli mitt livs affär. Det handlade om stora summor!" berättar Reuven.

"Trots att affären verkade lovande och mycket lönsam, och trots min goda känsla och stora entusiasm, sa jag till mig själv - man gör inte en affär utan att få godkännande och välsignelse från Rebben! Så hade jag bestämt tidigare och så skulle jag göra även nu."

Reuven formulerade ett brev med begäran om välsignelse till Rebben, där han uttryckte sin önskan att vinna anbudet och få den efterlängtade affären, och placerade brevet mellan sidorna i Igrot Kodesh. Som vanligt tog han hjälp av Chabad-rabbinen i Rechovot, Rabbi Gluchovsky, för att tolka Rebbens svar. Rabbinen läste innehållet i brevet som öppnades i "Igrot Kodesh", och hans ansiktsuttryck visade inget tecken på välsignelse eller godkännande.

"I detta skede började min säkerhet vackla", berättar Reuven. "Jag samlade mod och frågade med tvekan i rösten: 'Nå, vad är svaret?'"

Rabbinen funderade lite och sammanfattade att han inte såg i brevet att Rebben inte gav sin välsignelse till affären. "Vad som däremot framgår tydligt ", tillade rabbinen, "är att det finns behov av att kontrollera kontraktet."

Reuven gick därifrån förvirrad och nedstämd. På ett ögonblick hade hans livs största möjlighet rasat samman framför hans ögon. Skulle han ge upp den så utan något ytterligare försök?...

"Rebben ser säkert saker som vi inte ser, och allt är i slutändan för mitt bästa", försökte han lugna sig själv. När han kom hem gick han igenom kontraktskopian som skickats till honom av företaget en gång till i ett försök att upptäcka någon antydan till misslyckande, till problem, men affären lockade honom fortfarande och verkade helt lönsam.

Reuven bestämde sig - det var det! Han åker för att skriva under affären.

"Jag har kommit för att slutföra affären. Men först vill jag se originalkontraktet som vi ska skriva under", tillkännagav han. När han gick igenom kontraktet märkte han något som inte stod i kopian han hade. I några handskrivna ord stod det att den som utför arbetet också är skyldig att täcka områdena intill de som specificerats i avtalet...

"Detta är inte vad ni erbjöd! Ni har lagt till ytterligare områden som inte var med i avtalet!"

Reuven kastade kontraktspapprena i bordet med en kraftig smäll.

En snabb beräkning han gjorde på vägen hem visade honom att med det "lilla tillägget" i kontraktet skulle affären ha gått från lönsam till en misslyckad affär som kunde ha lett honom till konkurs!...

Reuven sammanfattar: "Det finns någon som ser bortom verkligheten som vi ser och upplever, och det är han som vägleder varje jude i alla hans olika angelägenheter. Du har en gyllene möjlighet att få hjälp av Rebben och se fantastiska resultat genom Igrot Kodesh."

 3 Miljoner Euro

Rabbi Yitzchak Izakovitch, en av Rebbens shluchim i Frankrike, kommer från en rik familj i Paris. Han började sin shlichut-verksamhet i ett lyxigt villaområde i sin stad.

Gradvis skapade han kontakt med invånarna i området, och hans inflytande i omgivningen började märkas.

En känd judisk advokat blev en av hans närmaste vänner. Till sitt yttre såg han ut som vilken respektabel fransman som helst, men inuti var han helt kopplad till Rebben.

Denne judiske advokat arbetade på en advokatbyrå som ägdes av en icke-judisk advokat som ansågs vara "nummer ett" i Frankrike.

En dag såg den judiske advokaten att hans chef gick fram och tillbaka i sitt kontor och verkade mycket oroad, försjunken i tankar. Det var inte svårt att märka den mentala stress han befann sig i.

Den judiske advokaten gick fram till honom och frågade om något hade hänt och hoppades att han skulle berätta vad som tyngde honom och lugna ner sig lite - för 'oro i hjärtat ska man dela'.

Chefen reagerade kortfattat och sa att allt var bra, men hans ansiktsuttryck vittnade om att så inte var fallet. Den judiske advokaten försökte på flera sätt mjuka upp hans motstånd mot att berätta vad som tyngde honom, men byråns ägare såg inte hur den judiske advokaten skulle kunna hjälpa honom i denna angelägenhet.

Till slut gav han med sig och berättade kortfattat att han samma morgon fått ett brev från skattemyndigheten som kallade honom till förhör angående skatteundandragande på 3 miljoner euro. Problemet var inte bara pengarna utan själva saken - en advokat som rankades som nummer ett i Frankrike skulle dömas i domstol! Något sådant kunde förstöra hans goda namn och karriär. Vad skulle hända nu? Han såg ingen lösning eller väg ut ur knipan.

Den judiske advokaten föreslog: "Låt oss skriva ett brev till Lubavitcher Rebben med en begäran om välsignelse för dig!"

Byråns ägare hade ingen aning om vad det handlade om, men efter en förklaring såg han ingen förlust i det och gick med på det.

De placerade brevet i en volym av Rebbens brev Igrot Kodesh, och svarets innehåll var att han skulle erkänna hela sanningen, men hela sanningen, och genom detta skulle han komma ur saken med hedern i behåll.

Byråns ägare sa bestämt att han inte hade möjlighet att göra något sådant. Den judiske advokaten försökte igen förklara nyttan med att lyda Rebbens ord, men chefen upprepade att det var omöjligt.

Till slut avslöjade han orsaken: han hade undanhållit 15 miljoner euro från skattemyndigheten och inte bara 3 miljoner! Hur kunde man berätta allt detta? Hans öde skulle vara beseglat från början!

Den judiske advokaten presenterade för byråns ägare några exempel på människor som hade lyssnat på Rebben och hur de just genom detta hade lyckats.

Efter tre dagar kom tiden för förhöret på skattemyndighetens kontor. Den berömda icke-judiska advokaten hade knappt sovit under nätterna före mötet. Nu fann han sig sittande framför en rad högt uppsatta skattetjänstemän utrustade med dokument, rapporter och så vidare.

Utredningsgruppens ledare frågade honom om några personliga detaljer och började sedan presentera deras anspråk mot honom:

"Enligt en jämförelse mellan rapporterna från din byrå och dina faktiska inkomster har du inte redovisat inkomster på 3 miljoner euro", sa gruppledaren med allvarlig min.

Advokatbyråns ägares svar dröjde inte: "Det är inte korrekt!"

"Vad?!" frågade huvudutredaren, "påstår du att vi har fel!" Även de andra utredarna som satt framför honom uttryckte sin förvåning.

Huvudutredaren frågade tillrättavisande: "Kanske du kan vara så god och förklara varför det inte är korrekt!"

Den icke-judiske advokaten sa: "Jag har inte undanhållit 3 miljoner från skattemyndigheten utan 15 miljoner!"

Gruppmedlemmarna tittade på varandra med långa blickar. Sedan bad de advokaten att gå ut till ett närliggande rum för några minuter.

De kallade tillbaka honom och gruppledaren sa: "Det faktum att du erkände hela beloppet räddade dig från ett hårt straff. Tror du att vi inte visste att du undanhöll 15 miljoner - vi vet det mycket väl. Vi skickade dig brevet med siffran 3 miljoner för att testa din reaktion. Nu har du visat sig för oss att du är ärlig, en person som kan höja sig över sig själv och erkänna att han gjort ett misstag. Detta visar på ärlighet, och du kommer säkert inte att undanhålla fler inkomster i framtiden. Därför har vi beslutat att inte publicera saken i media för att bevara din heder, något som vi tycker att du förtjänar på grund av ditt erkännande. Pengarna kommer du att behöva betala i sin helhet, men hela ärendet kommer inte att offentliggöras."

Byråns ägare återvände till den judiske advokaten och tackade honom innerligt för sin oväntade räddning.

Efter en tid gick denne advokat med på att finansiera tryckningen av 'De 7 Noakidiska buden' för distribution i fem miljoner exemplar!

[Av R. Chaim Sasson]

Underjordiska Röster

Rabbi Shaul Ben-Shimol från Paris visades under åren speciell uppmärksamhet från Rebben. Följande historia berättar han med stor rörelse:

"Under de första åren efter grundandet av Chabad- församlingen i Paris brukade vi resa tillsammans, hela Chabad- församlingen, för att tillbringa sommaren utanför staden. Vi bad, studerade och hade det bra tillsammans. Yosef Deri var en av personerna som hjälpte till att organisera aktiviteterna. Historien jag vill berätta för er hände sommaren 1979. Vi letade efter en lämplig plats och hittade en semesterort i en by med ett slott omgivet av fruktträdgårdar och bäckar. Många människor från Chabad- församlingen anslöt sig till semesterplanen.

Detta var andra gången vi åkte på semester på detta sätt och det var mycket lyckat. Fyrtio familjer deltog. Bland dem fanns många unga, och för varje åldersgrupp höll vi lektioner i olika ämnen och aktiviteter om judendom. Vi anlände till semesterorten med slottet i byns centrum strax före Tisha B'Av, och allt såg bra ut.

Dagen efter Tisha B'Av märkte vi att något inte stämde. Gruppmedlemmarna verkade spända. Till en början oroade sig arrangörerna för att de inte var nöjda med de allmänna förhållandena, men det var lite konstigt eftersom allt var i perfekt ordning. Men sakta började vi höra berättelser från människor som verkade hallucinatoriska.

Till exempel: En av de närstående som gick för att duscha i slottet kom ut i panik och sa att det var blod på väggarna i duschen. När vi gick in för att kontrollera såg vi ingenting, men den skräckslagna minen hos denna person som vi kände som rationell och stabil person orsakade oro. Några timmar senare sprang ytterligare en av de närstående, ansvarig för ett av de största fängelserna i Paris, ut från frukt- och grönsaksförrådet och skrek att någon hade hotat att döda honom.

Återigen gick vi in och såg ingenting. Han insisterade på att han inte drömde, men jag såg ingen som hotade honom. Något konstigt pågick här!

Allt detta hände på en och samma dag. Den sista händelsen som övertygade oss om att något var fel var när en kvinna berättade för sin vän att hon under Tisha B'Av, medan klagovisorna lästes, hade hört skrik under golvet. Hennes vän sa att även hon hade hört skriken men inte ville berätta för andra av rädsla för att de skulle tro att hon hallucinerade.

Ryktet spred sig och det visade sig att nästan alla hade hört skriken, men var och en hade hållit det för sig själv – antingen för att de trodde att de kanske inbillade sig och vem vet vad de andra skulle tänka om dem.

När jag hörde allt detta förstod jag att problemet inte var med vårt program utan med platsen. Jag bad Yosef Deri att gå ner till byn och fråga de icke-judiska invånarna om slottet, om de visste något som vi inte visste. När han började ställa frågor teg alla och undvek att svara. Han förstod att de dolde något. Han ökade sina ansträngningar för att upptäcka sanningen om platsen.

Till slut pratade han med en av byns äldste, som bjöd in honom till sitt hem och berättade att slottet hade använts av Gestapo under andra världskriget. Många judar torterades och mördades brutalt inne i slottet och dess omgivningar och de blev inte ens begravda. Nazisterna lurade judarna och fick dem att tro att de somnat, och när judarna försökte fly från slottet till de omkringliggande fälten, sköt de ner dem.

Det var hundratals judars själar som inte fått en begravas som inte lät oss leva där i fred.

Vi höll ett möte och jag berättade historien för familjerna. Vi läste alla Tehillim (Psaltaren) runt slottet. Många tårar fälldes medan psalmerna lästes. Från och med nu ägnade vi lektionerna åt dessa heliga judars själars upphöjelse.

Som jag brukade varje vecka skickade jag en rapport till Rebben och berättade om den skakande upptäckten. Semestern slutade en vecka senare. Genast efter att vi började läsa psalmerna upphörde de skrämmande händelserna och alla njöt av sin semester. Den sista dagen bestämde vi oss för att åka tillsammans till Chabad-huset, och därifrån skulle varje familj åka hem. Vi tänkte dricka kaffe tillsammans och sammanfatta upplevelsen innan vi skildes åt, men någon hade andra planer...

I samma ögonblick som vi kom in i Chabad-huset ringde telefonen. Jag lyfte luren. Rabbi Benjamin Gorodetzky var på linjen, och han sa: "Jag kom idag från USA och var i jechidut hos Rebben innan jag reste hem. Rebben bad mig säga till dig att han vill att du och alla medlemmarna i din församling ska komma till 770 under festmånaden Tishrei."

Jag blev chockad. Vem skulle gå med på att investera en stor summa pengar till så kort tid? Dessutom riskerade folk att förlora sina jobb på grund av detta. Man måste komma ihåg att det på den tiden inte var lätt att hitta arbete utan att behöva arbeta på shabbat. Detta innebar att de skulle missa mer än trettio arbetsdagar!

Till en början försökte jag avvisa förslaget, men Rabbi Gorodetzky upprepade sitt budskap och sa att han förmedlade Rebbens begäran och att det inte fanns något att diskutera. Rebben nöjde sig inte med att vi skulle komma bara till Sukkot eller Simchat Tora, utan ville att alla, utan undantag, skulle vara i 770 från 18:e Elul till efter Shabbat Bereishit!

Det tog mig lite tid att förstå att det fanns något som var kopplat till slottet bakom denna begäran. När jag frågade församlingsmedlemmarna som varit vittne till telefonsamtalet, blev jag förvånad över att höra allas enhälliga samtycke. "Om Rebben vill det, åker vi!" Detta trots att ingen av dem egentligen var Chabad-chassid ännu, åtminstone inte enligt deras yttre utseende.

Vi kom till 770 den 18:e Elul. Rabbi Moshe Yaroslavsky gjorde sitt yttersta för att hjälpa oss – och det innebar att ordna logi för fyrtio familjer! Nästa morgon när jag gick till 770 mötte Rabbi Groner mig och frågade om vi var ordentligt ordnade. Jag sa att vi hade allt. Nästa dag kom han fram till mig och ställde samma fråga igen. Jag gav honom samma svar och berättade några detaljer om våra arrangemang. Jag sa att det inte fanns några klagomål från gruppmedlemmarna. Detta upprepades varje dag i två veckor.

En morgon frågade jag Rabbi Groner: "Leibel, varför ställer du samma fråga till mig varje dag?" Han fixerade mig med blicken och sa: "Rebben frågar mig varje morgon hur ni har det. För att kunna svara honom måste jag fråga dig."

Jag blev mycket rörd över Rebbens personliga intresse. Generellt sett, under hela vår vistelse, njöt gruppmedlemmarna av en fantastisk behandling och exceptionell uppmärksamhet från Rebben som än idag får mig att darra när jag minns det.

Till exempel: På Simchat Tora, under den femte hakafan, signalerade Rabbi Groner till mig att Rebben sökte efter mig. För att nå Rebben var vi tvungna att gå på människors axlar på grund av den stora trängseln. Rebben gav order att ge oss två Torarullar och gå med i hakafan.

De shluchim från Frankrike som var med oss, och även jag, kunde inte fatta all denna uppmärksamhet från Rebben. Det var en verklig uppenbarelse av gudomlighet.

Några dagar innan vår återresa till Frankrike gick jag in på jechidut. Rebben frågade om sekreterarna hade förmedlat svaren på alla frågor som gruppmedlemmarna hade ställt till Rebben. När jag sa att vi ännu inte hade fått svaren, bad Rebben mig att fråga i sekretariatet, eftersom han ville svara på alla frågor. När jag lämnade Rebbens rum och gick till sekretariatet letade vi efter alla brev avsedda för Frankrike men hittade inga svar.

På morgonen för vår flygresa tillbaka fick vi svar på alla frågor och välsignelseönskningar för alla gruppmedlemmarna. Under tiden hade vi lämnat in ett brev till Rebben där det stod att vi skulle åka till flygplatsen på eftermiddagen efter mincha-bönen.

Före mincha-bönen berättade Rabbi Groner för oss att Rebben sa att han ville ledsaga oss. Det var underbara ögonblick: gruppen fyllde två bussar. Vi dansade och sjöng och Rebben kom ut från sitt rum, tittade på oss och klappade händerna till takten i sången. En av mina vänner som var närvarande berättade senare för mig att Rebben inte återvände till sitt rum förrän bussarna försvunnit vid horisonten.

Rebben kopplade inte uttryckligen all denna närhet till det som hänt i slottet, men alla gruppmedlemmar kände att det fanns ett samband."

[Beit Mashiach]

Ge Inte Upp Ett Enda Barn

En Chabad-yngling reste efter sitt studieår i 770 för ett år som shaliach till en jeshiva i en europeisk stad.

En dag åkte ynglingen på stadståget när han till sin förvåning såg en jerusalemisk jude på tåget med alla de traditionella klädesplaggen - något mycket ovanligt i det området.

Ynglingen kunde inte hålla sig. Han gick fram till chassiden, sträckte fram en varm hand för "Shalom Aleichem" och frågade vart han var på väg. Chassiden svarade enkelt, som om det inte var så konstigt, att han var på väg för att studera chassidut i synagogan med en av Chabad-chassiderna som bodde i staden. Ynglingen blev lite förvånad: vad hade en jerusalemisk chassid att göra på denna plats och varför skulle han resa för att studera chassidut i ett så avlägset land?

Chassiden funderade en eller två sekunder, och berättade sedan för ynglingen sin fantastiska och skakande livshistoria som hade orsakat en helt oväntad vändning mitt i hans liv.

"Jag föddes och växte upp hela mitt liv i Jerusalems ultra-ortodoxa område Mea Shearim", började chassiden sin berättelse. "Min fru föddes och växte också upp i Mea Shearim. Vi gifte oss och bodde i Mea Shearim, vi fick fem barn, och alla studerade och fick sin utbildning i vår församlings institutioner i Mea Shearim.

Allt var i ordning tills plötsligt, efter födseln av det femte barnet, min fru började försvinna från hemmet varje dag i några timmar. Hon berättade för mig att hon gick till en vän, till sin syster, till sina föräldrar, till mina föräldrar och så vidare. Jag misstänkte ingenting, tills plötsligt, en månad senare, gick hon ut en kväll och kom inte tillbaka...

Jag väntade till sent, och när jag såg att hon inte kom tillbaka, ringde jag mina föräldrar för att fråga om min fru var hos dem. De sa att hon inte hade besökt dem på flera månader. Ett liknande svar fick jag från hennes föräldrar, vännerna, systern, alla. Till min förvåning visste ingen var hon var eller vart hon hade försvunnit. Det var som om jorden hade slukat upp henne...

I flera dagar ägnade vi oss åt sökande, gjorde undersökningar och kom med olika teorier, när vi faktiskt inte hade en aning om var hon kunde vara. Även vänner från församlingen deltog i sökandet men vi hade inte en enda ledtråd.

Efter några dagar fick vi ett brev från henne med posten. Hon skrev till mig att jag inte skulle bli sårad. "Du är faktiskt en utmärkt make" - men hon hade hittat en muslimsk arabisk vän och hon hade gått för att sambo med honom i hans by. Hon angav ingen adress, och allt vi kunde göra var att smälta chocken, överkomma sorgen, ilskan och skammen, och vänta kanske på ytterligare ett livstecken från kvinnan.

Några dagar senare kom ytterligare ett brev från henne, och den här gången frågade hon om barnens välbefinnande. Hon lämnade ett telefonnummer så att jag kunde berätta för henne hur barnen mådde, men av ilska och chock ringde jag inte och sa ingenting till henne.

Samtidigt sökte jag professionell rådgivning och vände mig till en advokat. Visserligen inte den mest erfarna, men nära vår församling. Advokaten sa till mig att jag inte behövde oroa mig så länge hon inte krävde att få barnen, men om hon skulle kräva det, var chansen stor att domstolen skulle godkänna hennes krav, särskilt eftersom det handlade om små barn som behövde sin mor. Och precis som jag fruktade, så hände det. Efter några dagar kom ett brev från domstolen att kvinnan krävde att få tillbaka barnen, och jag var kallad till förhandling i domstolen på ett angivet datum.

Jag gick med domstolsbrevet till min vän advokaten, och när han såg vilka advokater som företrädde 'käranden' föll hans ansikte. Han förklarade för mig att det handlade om fem av de största advokaterna i den arabiska sektorn, och om de företrädde kvinnan, fanns det ingen chans att domstolen skulle ignorera deras begäran.

"Kanske ett mirakel händer", sa advokaten, "och domstolen låter dig behålla ett eller två barn, om ens det. Men det är klart att de flesta barnen måste överlämnas till den upproriska moderns vårdnad". Så sa advokaten.

"När jag hörde detta" - fortsätter chassiden att berätta - "föll jag i djup depression. Alla som såg mig märkte genast att jag var i verklig nöd. Alla deltog i min sorg men ingen visste hur de skulle hjälpa mig.

En dag mötte jag en Chabad-chassid som jag hade en viss bekantskap med. När han såg mig märkte han genast att allt inte var som vanligt, och när han hörde om problemets omfattning, ställde han bara en fråga: "Har du skrivit till Rebben, i Igrot Kodesh?"

Jag svarade honom att jag inte är en Chabadnik och jag har aldrig skrivit till Rebben. Rebben känner inte alls mig och jag ser ingen anledning att skriva till honom nu.

Chabadniken gav sig inte. Han argumenterade: "Vad har du att förlora? Be om en välsignelse från en tzaddik och se själv resultaten."

Till slut gick jag med på det. Vi satte oss och skrev hela historien till Rebben och bad om råd och välsignelse. Vi öppnade boken för att se vilket svar som fanns för oss i Igrot Kodesh och hittade där en rad som var mycket relevant för oss.

Rebben skriver: "Man får inte ge upp judisk uppfostran, inte ens för ett enda judiskt barn."

Jag såg detta som ett klart svar och även en välsignelse från Rebben.

Jag meddelade därför advokaten att han skulle anföra i mitt namn i domstolen att vi inte ger upp något av barnen. Alla fem barnen måste stanna hos fadern och fortsätta att få en kosher och chassidisk judisk uppfostran. Advokaten skakade lite medlidsamt på huvudet åt min naivitet och överdrivna förhoppningar, och vi kom överens om att träffas på förhandlingsdagen i domstolen.

"Domens dag" kom. Jag kom till domstolen beväpnad med min advokat, när jag till min förvåning och ilska ser min fru omgiven av fem välkända och imponerande advokater, beslutsamma och med hårda ansikten.

Domaren påbörjade förhandlingen och sa att käranden skulle presentera sina argument. Den främsta arabiska advokaten reste sig och sa (med små förändringar):

"Ers höghet! Enligt barnsskyddslagen från 1967, och enligt paragraf så och så förordning si och så, måste barn under 10 år växa upp med sin biologiska mor. Bara hon kan ge dem alla deras fysiska och känslomässiga behov."

Den andra advokaten reste sig och sa: "Ers höghet, vi har presenterat för er en socialarbetares rapport som återspeglar hela familjens livshistoria. Medan modern uppfostrade barnen, matade, rengjorde, lagade mat, tvättade kläder och gav barnen alla deras behov, satt hennes make och studerade Tora för sitt eget nöje och andliga nytta. Det är uppenbart att barnen behöver sin mor vid sin sida, och därför kräver vi enligt rättvisa att barnen överförs till moderns vårdnad."

Jag ska inte trötta ut läsarna med de andra advokaternas tal, men utan tvekan gav de en övertygande representation. Efter detta vände sig domaren till oss och frågade vad vi hade att säga. Då reste sig min advokat och sa till domaren: "Ers höghet! Det är klart för mig att enligt lagen ska barnen faktiskt överlämnas till modern, men jag vänder mig med en särskild begäran till ers höghet, att åtminstone ett eller två barn får stanna i faderns vårdnad."

I det ögonblick jag hörde dessa ord - fortsätter den jerusalemiske chassiden att berätta - reste jag mig bestämt, ställde mig framför domaren och tog mig rätten att tala.

"Ers höghet", sa jag, "om min advokat inte lyssnar på mig i det vi kom överens om, så upphäver jag hans rätt att tala i mitt namn. Från och med nu representerar han inte mig. Jag vill bara säga en kort mening till ers höghet: Lubavitcher Rebben sa att man inte får ge upp judisk uppfostran, inte ens för ett enda judiskt barn, och därför kräver och yrkar jag på att alla barn ska stanna hos mig och fortsätta att få den judiska utbildning de har fått från sin födelse till idag."

Domaren frågade mig om det var allt jag hade att säga till mitt försvar, och jag svarade: "Det är allt!"

Domaren sammanfattade fallet och sa att han hade hört båda sidorna klart och tydligt, och nu ska han gå han till sitt rum för att överväga vad domen ska bli, och om några minuter ska han komma tillbaka till salen och meddela sitt beslut.

I detta ögonblick inträffade något märkligt och oväntat i rättssalen. Plötsligt reste sig kvinnan, modern, och började skrika som om hon blivit gripen av vansinne. Hon svor kraftiga förbannelser mot mig, mot alla hennes barns judiska lärare, mot rabbinerna, mot domarna, mot domaren som var i rummet bredvid och mot alla judar. "Synd att Hitler inte utrotade er", skrek hon. "Det är bra att det finns självmordsbombare, vi kommer att utrota alla judar."

De arabiska advokaterna försökte med all kraft lugna henne. "Dessa skrik är inte till din fördel", sa de till henne, men hon bara höjde sina skrik.

Under tiden hade domaren avslutat överläggningen. Han kom in i salen för att läsa upp domen. Han slog med klubban på podiet, bad om tystnad, men möttes av kvinnans skrik och förbannelser. Med egna ögon såg han hur alla försökte lugna henne, men hon bara fortsatte med skriken och förbannelserna.

Till slut blev det tyst och domaren sa: "Från början ville jag döma att modern skulle uppfostra barnen enligt lagens krav, men efter vad jag själv sett under de senaste minuterna, förstår jag väl att hennes mentala tillstånd är ostabilt och farligt. Jag onser också hennes förvrängda världsåskådning - hon vill uppfostra terrorister, inte barn, och därför dömer jag nu entydigt att alla barnen ska stanna i faderns vårdnad och modern har ingen grund för invändning i ärendet."

Kvinnan och de fem advokaterna lämnade rättssalen i skam, och jag gick också hem.

Kort därefter – på icke-officiellt sätt - fick jag ett meddelande från domaren, ett inofficiellt meddelande, utanför rättssalens väggar.

Meddelandet var: 'Du hade tur i första omgången, och för tillfället har du hand om vårdnaden om barnen. Men det är ingen tvekan om att batteriet av advokater som representerar kvinnan kommer att överklaga till en högre domstolsinstans, och de kommer också att vinna rättegången. Enligt den gällande lagen ska barnen faktiskt gå till sin mor.

'Därför är mitt råd', sa domaren, 'utnyttja den närmaste tiden, så länge du har ett dombeslut i handen att barnen är i din vårdnad, och åk med barnen långt bort från landet innan de lämnar in en överklagan, föreläggande eller utreseförbud.'

"Jag lyssnade på domaren och började tänka vart jag skulle fly med barnen. Jag bestämde mig därför för 'endast Chabad-utbildning'. Det var ju Lubavitcher Rebben som räddade mina barn från avgrunden och därför är det passande att följa Rebbens väg. Jag valde därför att bo i denna stad i Europa med Chabad.. Alla mina barn studerar i Chabad-institutioner här i staden, och jag kommer också en gång om dagen för att studera den Chabad-läran med den lokala shaliachen", avslutade jerusalemiten sin berättelse.

[Beit Mashiach]

 Den rätta vägen

Rabbi Meir Bostomsky från Kfar Chabad berättar:

"År 1967 reste jag till Rebben för första gången - naturligtvis var det efter mycket övertalning från Reuven Dunin, eftersom jag inte lade någon särskild betydelse tll denna resa, då jag bara var i början på min anslutning till Chabad.

Jag såg Rebben för första gången vid mincha-bönen. Jag vågade inte titta, men Rebben tittade mot mig och gav mig en stark blick. Killarna sa då till mig "Rebben gjorde en grundlig rengöring i dig"...

Jag fick då förmånen att ha två privata audienser. I den första vågade jag ställa många frågor till Rebben - och naturligtvis den fråga som alla vill veta: vad kommer att hända med mig? Den andra frågan handlade om skägget. Jag var då orolig för min fars reaktion, som hade ett hjärtproblem. Vad skulle hända om hans son plötsligt gav sig in i saker som i hans ögon var som att koppla bort sig från världen? Jag var rädd för vad som kunde hända om jag skulle återvända till honom från Rebben med ett nytt utseende eftersom jag inte visste hur det skulle påverka honom.

Jag berättade allt detta för Rebben, och Rebben sa till mig att enligt Shulchan Aruch och Tzemach Tzedeks responsa finns det en skyldighet att odla skägg, och Rebben citerade till och med olika paragrafer om skyldigheten att odla skägg. Han tillade och sa till mig: "Om du är kluven kommer din far att klyva dig ännu mer. Om du är inre övertygad och går hela vägen utan kompromisser - och även med Rabbeinu Tams tefillin som var en av mina frågor - då kommer även din far att acceptera dig som det ska."

(Förresten, enligt denna instruktion arbetade jag i min verksamhet bland religiöst-sionistisk ungdom. Till alla killar som tvekade angående skägg och Rabbeinu Tams tefillin sa jag till dem: om du i din första entusiasm tar på dig det och i din andra entusiasm slutar, då finns det ingen mening med det. Tack och lov lyckades jag med alla i detta ämne, och alla lägger Rabbeinu Tam än idag).

Ytterligare en fråga ställde jag till Rebben: vad ska jag göra i mitt fortsatta liv? Jag hade ett eftertraktat akademiskt yrke inom maskinteknik men visste ändå inte vad jag skulle göra i framtiden. Rebben svarade så här: "Om du är intresserad av pengar har du ett framgångsrikt yrke i handen, men om det ämnet inte berör dig - då ska du syssla med judisk utbildning."

12 minuter var jag i jechidut. När jag kom ut berättade jag för en av vännerna vad som hade hänt där inne. Han sa till mig: "Om Rebben säger något till dig som du inte alls tänkt på, är det förmodligen din uppgift."

Jag återvände hem, naturligtvis med hatt och kostym, fullt skägg, och istället för den stickade kippa jag hade tidigare hade jag nu en svart kippa. Pappa tittar på mig och jag var rädd. Tack och lov gick allt bra, och han levde länge...

Senare berättade jag för honom att Rebben sa till mig att ägna mig åt utbildning, och han sa i ett utbrott av rörelse till mig: "Min son, hittills har jag dolt något från dig. En far vill alltid se sin son förverkliga hans önskningar. Jag skickade dig på ett psykotekniskt test för att veta vilket yrke jag skulle hänvisa dig till. Examinatorerna skrev att du tillhör yrken som undervisning och utbildning. Jag hade svårt att acceptera det och skickade dig ändå för att studera ett annat yrke, men det visar sig att Rebben såg mycket väl vart du tillhör och vad som passar dig..."

 Födelsemärket

Till en lektion i den lokala Chabad-synagogan kom en gäst från en annan stad. Efter lektionen berättade han:

"En gång såg jag ett stort födelsemärke på armen hos en av mina bekanta. Jag sa till honom att sådana märken kan orsaka problem och att han borde låta en läkare undersöka det för att ta bort det.

Mannen sa: "Jag kommer aldrig att ta bort detta märke från min arm, för det är enligt Lubavitcher Rebbens befallning!"

Denne man, av franskt ursprung, var under många år trummis och följde "modet" med axellångt hår och så vidare.

En dag föreslog några av hans vänner att han skulle resa med dem på besök till Lubavitcher Rebben.

"Jag känner ingen koppling till det", sa han och avvisade förslaget.

Hans vänner gav sig inte eftersom de verkligen ville att han skulle komma med dem.

Till slut gick han med på resan.

Hans vänner tog honom till dollarutdelningen hos Rebben.

När hans tur kom gav Rebben honom en dollar att ge till välgörenhet och talade till honom på franska.

Mannen var chockad - hur visste Rebben att han talade franska? Han hade ju inte sagt ett ord till Rebben...

Rebben sa till honom att det skulle bli stora förändringar i hans situation. Dessutom sa Rebben att han aldrig skulle ta bort födelsemärket på sin arm.

Här blev mannen ännu mer förvånad. Märket var ju dolt under hans kläder, hur kunde Rebben veta om det?

Rebbens ord uppfylldes. Han genomgick en stor förändring i sitt tillstånd. Idag bär han en stor svart kippa, och hans liv följer Torans och mitzvots väg.

Vad ligger bakom hemligheten med födelsemärket? Det får vi förmodligen aldrig veta."

[Hört från hans vän]

 Att undanröja tvivel

En diamanthandlare från diamantbörsen i Ramat Gan i Israel hamnade i stora problem. Diamanter värda hundratusentals shekel hade stulits från honom, och han hade inte ens en ledtråd för att spåra tjuvarna.

Detta var ett mycket hårt slag för honom och han riskerade att gå i konkurs.

Vid ett visst skede fick Rebbens shaliach i Ramat Gan, Rabbi Mordechai Gal, må han få fullständig läkning, kännedom om saken och rådde honom att be om en välsignelse från Rebben. Diamanthandlaren tog hans råd, flög till Rebben och bad under dollarutdelningen om en välsignelse för att hitta stenarna.

Rebben gav honom sin välsignelse, och en vecka efter hans återkomst till Israel hittades mirakulöst nästan alla diamanterna.

Handlaren var tacksam mot Rabbi Gal för hans råd och donerade generöst till hans institutioner. Efter en tid, när han fyllde 60, ordnade handlaren en fest för sin familj och vänner och bjöd även in Rabbi Gal.

Mitt under festen bad diamanthandlaren om tystnad, och bland de ord han sa till publiken nämnde han miraklet med återlämnandet av de stulna diamanterna som återvände tack vare Rebbens välsignelse.

Efter hans tal uttryckte en av de närvarande tvivel och sa högt: "Va, bara för att du åkte till New York och fick en välsignelse hittade de det stulna godset? Jag ser inget samband mellan sakerna. Enligt min åsikt skulle de ha hittat diamanterna även om du inte hade flugit! Det finns inget behov av att söka övernaturliga orsaker... etc etc."

Som ett resultat av hans orduppstod en oangenäm stämning på festen. En av de närvarande reste sig och sa:

"Jag vill berätta vad som hände för några år sedan: Som medlem i en israelisk delegation flög jag till USA. Vi var fyra män och två kvinnor i delegationen. När uppdraget hade slutförts hade vi en ledig dag före avresan från New York. Det var en söndag, och vi hade hört om dollarutdelningen hos Rebben. Vi bestämde oss för att gå för att få en dollar från Rebbens hand och en välsignelse från hans mun.

När en av de äldre kvinnorna i delegationen passerade Rebben svimmade hon på platsen och behövde hjälp för att återhämta sig.

När hon kom till sig frågade vi henne vad som hade hänt, och hon berättade: "När jag passerade Rebben gav han mig en dollar, tittade på mig och sa till mig på jiddisch: 'Miri, glöm inte att tända shabbatsljusen!'

Jag är en förintelse-överlevare, och de sista orden jag hörde från min mor innan de tog henne till en plats varifrån hon aldrig återvände var: 'Miri, glöm inte att tända shabbatsljusen!'"

Alla närvarande blev övertygade om att Rebben ser saker utan begränsning av tid och rum, och att det var hans välsignelse som ledde till att diamanterna hittades.

 För att de ska veta

R' Moshe Bogomilskys son bor i Crown Heights i Brooklyn och arbetar med fastigheter. En gång träffade han i Philadelphia en nunna som var ansvarig för försäljningen av en fastighet som han ville köpa för ett äldreboende. Hon märkte att han var jude och frågade om han kände Rabbi Schneerson från Brooklyn.

Han svarade att det var hans Rebbe, och då berättade hon att hon för några år sedan hade kommit till en prästkonferens i Irland. Kaplanen som höll de flesta utläggningarna där bad de närvar ande om tillstånd till en halvtimmes paus för personlig bön. Under pausen gick hon ut ur salen och såg en dörr som stod på glänt. Hon öppnade dörren och såg kaplanen med tallit och tefillin. Efter pausen frågade hon honom vad det var, och han svarade att han skulle förklara senare.

Senare berättade kaplanen att under en lång tid hade en äldre jude med majestätiskt utseende kommit till honom i drömmen och sagt: "Du ber inte på rätt sätt - så där ber man inte." Efter att drömmen upprepat sig flera gånger frågade han den äldre juden i drömmen: "Vad vill du ha av mig?" Och den gamle svarade: "Du tror att du är kristen. Sanningen är att du är jude, och du måste be som en jude."

Kaplanen började undersöka sin bakgrund och upptäckte att han hade kommit till ett kloster vid fyra års ålder, och ingen visste vad som hänt med honom innan dess. Han sa till sig själv: "Om så är fallet, kanske drömmen är sann?" Han gick för att ta reda på från en rabbin hur judar ber och började göra så. Han fortsatte och berättade att en dag såg han på en kabelTV-kanal samma man som hade kommit till honom i drömmen, och det var Lubavitcher Rebben. Allt detta hörde nunnan från kaplanen i Irland.

Hon återvände till USA och fortsatte undersöka saken, och när hon hörde att Rebben delade ut dollar varje söndag, klädde hon sig i vanliga kläder, flög till New York och ställde sig i kön för dollarutdelningen för välgörenhet. När hon passerade Rebben gav han henne en dollar och hon fortsatte gå.

Plötsligt gjorde Rebben ett tecken och kallade tillbaka henne. Rebben gav henne ytterligare en dollar och sa: "Detta är för Irland." Hon var chockad! Hur visste Rebben om henne? Hon gick därifrån med stor förundran, och sedan dess läser hon mycket om Lubavitch.

Nunnan fortsätter att berätta för Chabadniken att hon nyligen fick veta att byggnaden 770 kallas "Mashiachs hus", och hon tror att det är korrekt.

[Berättat av R' Shmuel Spritzer i namnet av R' Moshe Bogomilsky]

 Alla världens invånare ska känna och veta

Rachel Davidoff berättar:

"Vintern 2013 reste jag från London till de kvinnliga Lubavitchsändebudens konferens i New York. En dag under mitt besök tog jag en taxi tillsammans med min dotter till ett visst område i Brooklyn. Taxichauffören berättade under resan om sig själv och sa att han växte upp i Ghana i Afrika. Han frågade om jag tillhörde Chabad-församlingen i Crown Heights. När jag sa till honom att jag är Chabadnik men bor utomlands frågade han: "Har du besökt den store Rebbens gravplats?"

Utan att vänta på svar förkunnade chauffören: "Han är en stor man och åstadkommer mirakel även i dessa dagar! Ett mirakel hände mig genom honom!"

Han fortsatte sin berättelse med entusiasm: "För några år sedan skadades jag svårt i en bilolycka. Under ett helt år kunde jag inte köra bil, och eftersom körning är min försörjning blev jag utan inkomst. Till min otur hade jag inte fyllt i försäkringsanspråkets dokument riktigt, så jag fick ingen ersättning och blev utan någonting.

En dag, efter det att jag hade återvänt till mitt arbete, bad någon från Chabad-församlingen i Crown Heights mig att köra honom till begravningsplatsen i Queens. Han ville be vid den store Rebbens gravplats, och under tiden väntade jag i min bil vid trottoaren.

Jag tänkte för mig själv: varför inte be om en välsignelse? Jag hade kört tillräckligt många människor till denna plats för att veta vad man gör: man skriver ett brev med en begäran. Och det är precis vad jag gjorde. Sedan tänkte jag: om du, store Rebbe, representerar oss människor inför Gud där uppe, kan du göra det var som helst. Jag tog mitt brev och placerade det i staketet vid trottoaren nära gravplatsen utan att gå in.

Jag ska berätta vad som hände: inom en vecka fick jag full betalning från försäkringsbolaget. Hela summan på en gång! Ni har ingen aning om hur viktigt det var för mig!

Men vänta ett ögonblick - jag har ett mirakel till att berätta för er som hände min vän.

Jag har en vän, också från Ghana, som bor med sin fru i Kanada. Han kom för att besöka mig i New York. När han kom såg han deprimerad och eländig ut. Jag ville inte snoka i hans privata angelägenheter, men jag ville hjälpa honom. Jag sa till honom: 'Du ser ut som om du har problem. Jag känner till ett ställe där du kan få välsignelser som kommer att hjälpa dig. Kom, jag tar dig dit.'

Min vän gick med på det och jag tog honom till begravningsplatsen i Queens. Av misstag kom vi på sabbaten och jag förstod att det inte var en lämplig dag att komma, så vi åkte tillbaka. Jag sa till honom att jag skulle ta honom dit på söndag. Vi åkte dit på söndagen och han bad. Nästa dag återvände vännen till Kanada.

Efter några dagar ringde jag för att höra om något hade förbättrats efter hans besök hos den store Rebben. Han svarade: 'Du kommer inte att tro det. Du ringer precis när jag och min fru kommer hem från domstolen! Här, låt min fru berätta för dig vad som hände!' Hans fru tog luren och började förklara.

De hade inte klarat av skattebetalningarna under en period, och nu ville myndigheterna ta deras hus. De hade begärt lättnad i betalningsvillkoren och en långsiktig avbetalningsplan, men deras begäran avslogs. Samma dag som jag ringde dem hölls den slutliga rättegången i deras ärende.

Min väns fru kom till domstolen före honom. När han anlände försökte hon säga något till honom, men hon talade med sådan upphetsning att han knappt förstod vad hon sa.

Till slut hänvisade hustrun sin man till deras advokat, så att han skulle berätta vad som hänt.

Min vän skyndade till advokaten för att höra vad som hade upprört hans fru så mycket. Advokaten berättade för honom att ärendet hade avslutats och avskrivits utan förklaringar! Han var inte skyldig några skattebetalningar och kunde återvända till sitt hem!

Hans fru var i chock över den plötsliga vändningen av händelserna till den grad att hon inte kunde tala av upphetsning, efter en så lång period av oro och rädsla i farhågor om att hon skulle förlora sitt hem.

Men det var inte allt: Min väns son, som bor i Europa, ringde hem. Under en tid hade han haft en underlig sjukdom. Han ringde sina föräldrar för att meddela att han plötsligt började må bra, som om han aldrig hade varit sjuk.

De var överlyckliga över alla välsignelser! Som jag sa, den store Rebben åstadkommer underverk även i dessa dagar!"

Hur fantastiskt det är att se att även icke-judar erkänner det faktum att Rebben är med oss!

[N'shei Chabad Convention Journal]

 Rebben vägledde mig exakt

R' David Glazer berättar:

"I månaden Adar 2007, när jag var på väg till speceriaffären i Nachalat Har Chabad i Israel, hörde jag plötsligt en röst ropa till mig: 'Hej min käre vän, hur är det? Man ser dig inte, man hör dig inte.' När jag vände mig mot den som ropade såg jag en kommunalarbetare som var upptagen med att måla trottoarerna.

'Påminn mig vänligen vem du är?' bad jag försiktigt. Och han presenterade sig som Jehuda Vaknin från Eilat-gatan 2, när han påminde: 'Du besökte en gång mitt hem med cykeln, James Bond-väskan och din glädje. Det är dags att du besöker oss igen!' Jag förstod att det fanns något bakom detta och gjorde en ansträngning att komma till honom samma kväll.

Jag cyklade in på hans gård. Jag närmade mig hans sukka som användes hela året för gäster. Han var mitt i ett samtal med en vän. Så fort han såg mig avbröt Jehuda samtalet och utropade med upphetsning: 'Och nu ska jag berätta för dig hur jag blev ba'al teshuva (återvände till judendomen)!' Jehuda lämnade inte mycket tid för funderingar om den entusiasm som grep honom och började sin speciella berättelse:

'För ungefär tretton år sedan hade jag en mycket speciell dröm. Jag såg mig själv på Shomron-gatan i Kiryat Malachi. Gatan var full av sopor i hela sin längd. Jag kunde knappt lyfta mina fötter för att gå framåt. Plötsligt såg jag i slutet av den smutsiga gatan en bit som lyste i sin renhet. Jag närmade mig platsen och till min förvåning såg jag ett långt bord med en vit duk utbredd över det. Bakom bordet satt Lubavitcher Rebben själv. Jag närmade mig darrande Rebbens riktning. Rebben tittade på mig med goda ögon och ett ljust ansikte och frågade: 'Hur kan jag hjälpa dig?'

Jag kom ihåg under drömmen en berättelse som min far brukade berätta för oss i vår barndom: En historia om en far som före sin död kallade på sina söner och sa till dem: 'Mina kära söner, be om en önskan och jag är säker på att den kommer att uppfyllas!' Den första sonen önskade rikedom. Den andra sonen tänkte för sig själv, 'vad är allt guld och silver i världen värt utan hälsa?' och önskade därför hälsa. Till skillnad från dem bad den tredje sonen om 'välsignelse'. Det dröjde inte länge förrän fadern gick bort. Sönernas önskningar uppfylldes helt. Den första sonen blev rik, men led tyvärr av sjukdomar hela sitt liv. Den andra sonen var frisk som en oxe, men levde i armod och fattigdom. Men den tredje sonen som bad om 'välsignelse' - såg framgång i alla sina företag.

'Jag bad därför Rebben precis som den tredje sonen i berättelsen - om 'välsignelse'. Rebben log och tog fram ett fotografi av sig själv från sin rockficka, gav det till mig och sa: 'Genom detta kommer du att få välsignelse!'

'Då vaknade jag med stor upphetsning, en upphetsning som jag aldrig känt förr. Drömmen var så verklig att jag kände utan minsta tvivel att det inte bara var en dröm. Jag förstod att Rebben hade gett mig den efterlängtade välsignelsen genom sitt foto. Problemet var att jag inte visste var jag kunde få tag på Rebbens fotografi. Jag var inte religiös och hade ingen kontakt med Chabadniks. Hela den dagen var jag deprimerad eftersom jag förstod fotografiets betydelse och hade ingen aning om hur jag skulle få tag på det.

'Den kvällen hördes plötsligt knackningar på min dörr. Du ska veta' - fortsatte Jehuda att berätta - 'till mig kommer inga religiösa, särskilt inte Chabadniker. Jag gick för att öppna dörren...'

Jehuda fortsatte att berätta för sin vän: 'Och vem var vid dörren?' Och då, på ett dramatiskt sätt, tystnade han ett ögonblick, vände sig mot mig, och medan han lyfte sin hand pekade han på mig och förkunnade: Han!!! Precis som han är nu, med hatten, James Bond-väskan och det breda leendet, och han sa: 'Hembesök från Chabad. Vi ska prata några minuter om Mashiach och förlossningen.'

Jehuda tillade och berättade att han då förstod att jag var sänd från himlen. Han log mot mig ett mycket brett leende (som jag inte förstod då) och bjöd med stor glädje in mig. Vi började prata om Mashiach och förlossningen och efter en tid frågade jag om jag kunde erbjuda honom ett fotografi av Rebben. När han hörde dessa ord var han på gränsen till att svimma! När jag tog fram fotografiet från väskan var han helt chockad!

Avslutningsvis berättade Jehuda för sin vän: 'I det ögonblicket bestämde jag mig för att bli ba'al teshuva. Jag tog reda på var det fanns en butik för religiösa föremål, och nästa dag köpte jag redan tefillin, tzitzit, mezuzot, kippa och några heliga böcker, och började ett nytt liv, en väg av Tora och mitzvot, allt tack vare Rebben och denna shaliach som han skickade till mig i rätt tid!'

[I parentes: bara för att förstå perioden när berättelsen ägde rum, var det kort efter Rebbens bortgång 3 Tammuz 1994. De flesta Chabadniker var fortfarande förvirrade tills de hittade källorna om 'döljande' etc. Jag sa till min rabbin att jag skulle sluta göra hembesök, eftersom jag inte visste hur jag skulle förklara det som hände. Han ansåg att det var just nu man behövde gå ut och stärka folk och anknyta dem till Rebben genom fotografier. Den kvällen steg jag på min cykel och förkunnade av hela hjärtat: '"Leve vår herre, lärare och Rebbe, Mashiach-kungen för evigt! Rebbe, vägled mig till rätt plats!" Och så kom jag till honom den kvällen. Nu, efter tretton år, sitter jag på samma cykel vid ingången till hans sukka och hör för första gången hur exakt Rebben vägledde mina steg!]

Detta visar tydligt hur Rebbens inflytande fortsätter att påverka människors liv och hur hans vägledning är precis och tidsmässigt perfekt, även långt efter de ursprungliga händelserna. Berättelsen illustrerar också hur en till synes slumpmässig händelse - ett hembesök - kan vara gudomligt orkestrerad för att uppfylla någons andliga behov precis när det behövs som mest.

Jehudas berättelse är särskilt kraftfull eftersom den visar hur Rebben arbetar på flera nivåer samtidigt: genom drömmar, genom sina shluchim (utsända), och genom fysiska objekt. Det demonstrerar också hur ett till synes enkelt möte kan leda till en fullständig transformation av någons liv till ett meningsfullt och andligt uppfyllt liv.

 Hej

R' Lior Cohen, en Chabad-student berättar:

En fredagseftermiddag var vi ute på utåtriktad verksamhet i ett av Israels centrumområden.

Platsen var öde vid den tiden. Till slut såg vi en ung dam  som satt vid en busshållplats. Vi gick fram till henne och frågade om hon ville be om en välsignelse från Rebben genom Igrot Kodesh.

Hon visste inte vad det handlade om och efter en kort förklaring meddelade hon att hon inte hade något att be om och inte var intresserad av att skriva.

"Ändå - du har nu möjlighet att skriva till Rebben", övertalade vi henne.

Hon tog pennan och papperet och skrev ett brev med följande innehåll:

Hej Rebbe!

Mitt namn är Moran och jag har inget att be om.

Därför säger jag bara hej till dig.

Vi lät henne placera brevet mellan sidorna i boken som hölls i handen. När hon öppnade och läste brevet på den öppnade sidan blev flickan chockad.

I brevet stod det att hon skulle ge välgörenhet och att läkarna hade fått tillåtelse att hela. Hon skulle gå till en läkare angående sitt högra ben.

Hon berättade upprört att hon i några dagar haft problem med sitt högra ben och inte visste vad orsaken var.

Allt detta bara för att hon sa "Hej" till Rebben!

 Det kom och försvann

Chocken var total. De närvarande stod med gapande munnar långt efter att Rabbi Shlomo Cunin lämnat salen. Orden var skarpa som rakblad och det fanns inget utrymme för fantasier.

Kalifornien, 1985. Lubavitcher Rebbens shliach-imperium hade redan i enbart denna delstat 103 lokalavdelningar. 103 shluchim, 103 Chabad-hus, alla under ansvar av Rabbi Shlomo Cunin, huvudansvarig chef för institutionerna.

Meddelandet som alla 103 shluchim fick en vanlig dag mitt i året överraskade dem mycket: Rabbi Cunin kallar alla till ett brådskande möte. Ingen får vara frånvarande!

Shluchims arbete är hårt och pressat och de hade inte träffat varandra på länge. Ett sådant möte skulle vara på plats. Men brådskan som framträdde mellan raderna i meddelandet väckte viss misstanke. Den bestämda formuleringen, den mycket oväntade timingen - känslan hos många var inte så bra.

Och verkligen, känslan bedrog inte. I början av sitt tal krävde Rabbi Cunin att de församlade skulle förbinda sig att inte läcka ett ord eller halvt ord av vad de skulle komma att höra, och genast - utan att lämna mycket tid för gissningar - släppte han bomben över dem alla: "För två veckor sedan kände jag mig dålig och gick för att undersökas av en läkare. En serie tester och röntgen visade att jag har drabbats, må det inte hända er, av en elakartad sjukdom. De främsta läkarna hävdar att jag bara har två månader kvar att leva. Jag har därför kommit till ett snabbt och praktiskt beslut, att det är min plikt att dela upp mina uppgifter som VD för institutionerna mellan några av er. Under den korta tid jag har kvar kommer jag att åka till New York, till källan för min inspiration - Rebben - för att tillbringa mina återstående dagar hos honom."

Shluchim tittade förfärade på varandra. De kunde inte tro sina öron. Rabbi Cunin undvek att visa känslor och i praktisk, något lakonisk ton, började läsa från en ordnad lista fördelningen av sina uppgifter mellan sina kollegor. Med otrolig kallblodighet avslutade han sina ord och lämnade mötessalen, lämnande efter sig en chockad publik som hade svårt att smälta de dåliga nyheterna.

Nu, när han kände att den viktigaste uppgiften var bakom honom, återvände han till familjekretsen. De flesta familjemedlemmarna visste ännu inte ens om sjukdomen som upptäckts i faderns kropp, för att inte tala om hans plan att "fly" från dem till Rebbens synagoga.

Sanningen är att efter att ha smält den fruktansvärda informationen, förstod de mycket väl sin käre fars hjärta. Just eftersom de känner honom så väl visste de att en sådan handling i en sådan situation var det mest förväntade steget från deras fars sida. Rabbi Cunin bad sin fru och barn att inte stoppa honom på hans väg, och de, smärtande och chockade, bet i läpparna och accepterade domen i tystnad. Inom tjugofyra timmar var Rabbi Cunin redan på ett flygplan som vände österut mot New York.

Rabbi Cunin hittade en lugn hörna i den livliga synagogan, känd som "770", och satte sig för att studera Tora. Hans bekanta bland de lokala invånarna som höjde på ögonbrynen när de såg honom avfärdade han med olika uttalanden och återvände till sina studier. Han hade ingen lust att öppna sitt hjärta för någon eller tillbringa sin tid med tomma vänskapliga samtal. Snart skulle han stå till svars inför konungarnas Konung och han ville utnyttja tiden.

Långa timmar ägnade Rabbi Cunin åt listan över sina projekt. Han skrev ner alla Tora-institutioner och massiva välgörenhetscenter som han grundat och drivit i Kalifornien, platsen för hans shlichut. När listan var klar, bifogade han den nya fördelningen av uppgifter och arbete som han gjort mellan sina kollegor shluchim, och allt detta, tillsammans med sin medicinska journal som innehöll alla tester och alla medicinska utlåtanden, lade han i ett stort kuvert avsett för Rebben.

Ett särskilt lugn omgav Rabbi Cunin. Han var inte bitter över sin situation. Tvärtom, hans hjärta sjöng i tacksamhet till världens Skapare för att ha förunnat honom att tjäna som Rebbens shliach i åratal och uppfylla hans heliga vilja.

En kort stund efter att han överlämnat kuvertet sökte en av Rebbens sekreterare efter honom. "Detta är ditt", räckte han Rabbi Cunins medicinska journal.

Rabbi Cunin förstod inte: "Gav ni kuvertet till Rebben?"

"Ja", svarade sekreteraren. "Rebben skickade tillbaka din medicinska journal, och se vad han skrev på den." Rebbens heliga handskrift stod på journalen i tydliga bokstäver: "Det kom och försvann".

Det kom - och försvann! Ordens betydelse var klar och förståelig. Rabbi Cunin återhämtade sig snabbt. För en chassid som han behövdes inte mer än så. Han ändrade därför ögonblickligen sin plan och vände på klacken - tillbaka till Kalifornien. Tillbaka till den hektiska dagliga rutinen med att leda institutionerna. Han brydde sig inte ens om att gå på rutinmässiga läkarkontroller. Varför undersökas om Rebben hade fastställt att allt var borta?

Tack och lov är Rabbi Cunin frisk och fortsätter att leda Chabad-institutionerna i Kalifornien med den energi som karakteriserar honom.

 Tack vare familjelivets renhet

Rabbi Michel Vishetsky berättar:

"När jag bodde i New York hade jag en skoaffär. Vid den tiden hade jag en israelisk vän som hade en butik på East Side. Tillsammans köpte vi mycket varor och kunde därmed få billigare pris.

En gång när jag var på East Side bestämde jag mig för att besöka min väns butik. När jag kom in i butiken såg jag en jude stå där med en kippa på huvudet. Bredvid honom stod en kvinna och deras tre-fyraåriga dotter som lekte och sprang från hörn till hörn. Mannen stod där med resväskor bredvid sig. Från deras utseende förstod jag att de just kommit från flygplatsen. Min vän, butiksägaren, presenterade mig för honom och sa att jag var Chabadnik. "Är du verkligen Chabadnik?" frågade han mig. Jag svarade jakande.

"Säg mig", frågar han, "har Rebben ruach hakodesh (Gudomlig inspiration)?" Jag sa att det inte fanns något tvivel om det.

"Kan Rebben läsa tankar?" fortsatte han att fråga, och jag svarade jakande. Och så fortsätter han att ställa fler och fler frågor. Till slut kunde jag inte hålla mig och frågade honom: "Varför ställer du mig alla dessa frågor?" Han tittade mot flickan och säger till mig: "Ser du den här flickan som springer från hörn till hörn? Hon föddes med en viss sjukdom, och läkarna sa att hon aldrig skulle kunna stå på sina ben!..."

Under hans berättelse framkom det att han var från en kibbutz i Israel. Han berättade att till deras kibbutz brukade en viss Chabadnik komma för att hålla utläggningar. Han personligen trodde inte på något eller någon, och så var det med de flesta av utläggningsdeltagarna också, men alla visade helt enkelt respekt och kom för att lyssna på honom.

En gång kom han till mig - säger kibbutzmedlemmen - och sa till mig: "Du verkar ledsen hela tiden, kanske du kan berätta varför."

Jag sa till honom: "Hur ska jag inte vara ledsen när jag har en vacker och smart dotter men hon kan inte stå på sina ben?"

Chabadniken hörde detta och sa förvånat till mig: "Så varför skriver du inte till Rebben?"

"Vilken Rebbe, vilken Rebbe? Jag tror inte alls och du säger till mig att skriva till Rebben?"

Chabadniken gav sig inte och uppmanade mig gång på gång att skriva till Rebben.

"Jag kan inte skriva", svarade jag bestämt, "jag tror inte och hur kan jag skriva?"

Till slut föreslog han att han skulle skriva för mig, och jag gick med på det.

Chabadniken började skriva "K'vod K'dushat Admo"r Shlita" och fortsatte skriva som om jag skrev brevet, och berättade hela historien för Rebben. Sedan frågade han efter mitt namn och min mors namn och undertecknade med mitt namn.

Några veckor gick och jag fick ett brev från Rebben. Rebben svarade att han hade fått brevet och instruerade oss att hålla familjelivets renhetsregler, och välsignade oss att dottern skulle bli frisk och gå på sina ben.

När jag fick ett sådant brev från Rebben, förundrades jag först och främst över bemötandet - han känner ju varken mig eller min vän, och dessutom hur vet han att jag inte följer familjelivets renhetsregler? (Dessutom var brevet skrivet i Chabad-stil...).

I vilket fall tog jag det till mig min uppmärksamhet, och nästa gång Chabadniken kom, bad jag att hans fru skulle komma med honom så att de kunde lära oss familjelivets renhetsregler. Jag bestämde mig att för min dotters skull ville jag försöka och hade inget annat val. Vi studerade och började följa reglerna.

Tre månader gick av att följa familjelivets renhetsregler seriöst, men vi såg ingen förändring hos flickan. Vid det här laget tänkte vi redan sluta, eftersom det ändå inte hjälpte.

"En dag sitter jag i vardagsrummet på soffan och läser tidningen" - berättar kibbutzmedlemmen - "medan min fru och dottern var i köket. Plötsligt hörde jag en stor 'boom' åtföljt av ett stort skrik... Jag rusade till köket och såg min fru ligga avsvimmad på golvet. Jag började hälla vatten på henne och skaka henne tills jag lyckades väcka henne.

Jag frågade henne vad som hänt. "Ser du inte?" - sa hon till mig - "Titta på flickan!" Jag tittar på flickan och nästan svimmade själv. Flickan satt alltid i en vagn, och nu ser jag henne stå på sina ben och hålla i vagnen med båda händerna.

Vi tog flickan till läkarna och även de kunde inte tro vad som hänt. Hon började få fysioterapibehandlingar och idag springer hon på sina ben som alla andra barn...

Nu har vi kommit till USA för att träffa Lubavitcher Rebben är och visa honom vår friska dotter. På vår kibbutz känner alla redan till historien, och många av dem har börjat följa familjelivets renhetsregler tack vare denna historia."

 Tack vare Chitas

Rabbi Shimon Beckerman berättar:

"Sanningen är att vi alla behöver veta att om det inte vore för den dagen då vi närmade oss Chabad, vem vet var vi skulle vara idag. Allt vi har är tack vare Rebben. Hela vårt liv är Rebben.

Inför 10:e Shevat 1985 reste vi Chabad-chassider till Rebben. På flyget stod vi i slutet av planet när plötsligt en jude med långt skägg passerade, en handikappad man som gick med svårighet. Han gick fram och tillbaka bredvid oss och det verkade som om han ville säga oss något.

Till slut kom han fram och sa: "Enligt ert utseende ser ni ut som Chabadniks". Vi svarade jakande och tillade att vi nu var på väg till Rebben. Han sa till oss: "Jag vill berätta en historia som hände mig personligen:

När jag var ung bodde jag i Afula i Israel. En gång kom jag för att be i synagogan när plötsligt shaliachen Rabbi Chaim Shalom Segal kom fram till mig och sa: "Reb jid, varför är du ledsen?"

Jag svarade att jag hade problem. Han bad mig berätta, men jag svarade: "Hur kan du hjälpa mig?"

Till slut berättade jag att jag har en son med många hälsoproblem, och nu har läkarna på Haemek-sjukhuset bestämt att han behöver opereras.

Shaliachen Rabbi Segal svarade: "Så varför är du ledsen, det finns en Rebbe, skriv till Rebben!" Jag sa: "Vad ska jag skriva till Rebben, jag är ju en Belz-chassid?!"

Rabbi Segal gav inte upp och sa: "Om du har ett problem, skriv till Rebben!" Jag svarade att brevet inte längre skulle hjälpa mig eftersom operationen skulle ske om några dagar, och tills brevet skulle komma fram och ett svar skulle återvända skulle det ta veckor. Han gav inte upp och sa till mig att det är accepterat bland chassider att när man skriver till Rebben når brevet omedelbart Rebben och välsignelsen är redan given.

Jag kunde inte neka honom och skrev till Rebben. Efter kort tid fick jag ett svarsbrev från Rebben. Rebben känner mig inte, vet inte vem jag är, men han svarade mig i ett välsignelsebrev där han i slutet skriver: P.S. Säkert känner ni till min svärfars (den tidigare Rebbens) förordning att säga Chitat (Chumash, Tehillim och Tanya) varje dag, och om ni inte har hållit detta hittills, försök att hålla det från och med nu etc.

Jag förstod inte exakt vad Rebben menade, och gav det inte heller någon särskild vikt, eftersom jag var så upptagen med våra problem. Jag lade alltså brevet i fickan och fortsatte vidare.

Efter några dagar togs min son in på sjukhuset för operation. Dagen innan tog de alla nödvändiga röntgenbilder. Nästa dag satt jag och min fru utanför operationssalen och läste psalmer. Mitt under operationen ser vi något konstigt. Folk går in och ut ur operationssalen på ett ovanligt sätt. Bland människorna identifierade jag en av läkarna.

Jag blev mycket rädd. Jag vände mig till honom och sa oroligt: "Doktor, vad har hänt?" Läkaren svarade: "Vi tog in barnet för operation med hela hans röntgenmapp som visar problemet. Några ögonblick före operationen bestämde kirurgen att han ville ta ytterligare en röntgenbild. Röntgenbilden visade att barnet inte hade något problem... Vi trodde att maskinen kanske var trasig och tog ytterligare en bild med en annan maskin, men även där identifierade vi ingenting. Barnet hade inget problem alls. Vi kallade även på de stora läkarna för att tillsammans fundera på vad som plötsligt hänt!"

På platsen tog jag fram brevet från Rebben ur fickan och visade det för läkaren medan jag sa att vi har en välsignelse från Rebben.

"Sedan dess är allt bra" - avslutade mannen sin berättelse på planet.

"Även om jag inte är en Chabad-chassid lär jag Chitat varje dag. Även barnet är friskt och springer som alla sina vänner."

 Att återlämna det stulna

Makarna Eliezer och Limor Ben-Shmuel har många berättelser som hände efter att de skrev till Rebben genom 'Igrot Kodesh'. Limor, klasslärare i Chabad-skolan 'Or Menachem' för flickor i Safed, och Eliezer som arbetar i den stora jeshivan 'Beit Levi Yitzchak' i staden, berättar om många mirakel som de sett med egna ögon under de senaste åren.

"Rebben skrev till min man flera gånger att hans livs shlichut (uppdrag) är att sprida judendomens källorna och föra judiska söner och döttrar närmare sin himmelske Fader. Materiell framgång är förankrad i andlig investering; och faktiskt, sedan dess tar han varje tillfälle han har att erbjuda judar att skriva till Rebben och ansluta sig till livets träd.

Historien vi nu ska berätta ägde rum i månaden Adar 1996. Paret Ben-Shmuel var ett nygift par som just börjat ordna sitt liv. Hustrun började arbeta i Chabad-skolan för flickor, och familjefadern, R' Eliezer, började arbeta i jeshivan som just hade etablerats i Kiryat Shmuel och började stabiliseras. Trots att deras försörjning var knapp under dessa dagar sökte de ta på sig en shlichut som berörde spridandet av källorna och förberedelsen av fler judar inför den sanna och fullständiga förlossningen.

"När vi fick ett telefonsamtal från Kiryat Shmona med ett erbjudande att ansluta oss till teamet av föreläsare på det lokala fritidscentret på uppdrag av organisationen 'Yad L'Achim', gick vi med på det direkt. Under två år gav vi lektioner där. Vi brukade komma till fritidscentret för en timme; under första halvtimmen gav min man en lektion i veckans Tora-avsnittet, och under andra halvtimmen pratade jag med kvinnorna om familjelivets renhet. Jag var aktiv under dessa dagar i 'Efrat'-föreningen för att uppmuntra barnafödande, och inom lektionerna pratade jag mycket om ämnets betydelse.

Vi hade ingen bil på den tiden, och en fast chaufför från Hatzor HaGlilit, Shimon var hans namn, brukade ta oss varje vecka, liksom de andra föreläsarna som för det mesta inte tillhörde Chabad-chassidernas församling. Några var från de 'litauiska' kretsarna från 'Arachim'-organisationen och sefardim från Shas närhetsprojekt. Vi tog detta projekt på största allvar. Vi förberedde lektionerna i förväg, och varje söndag hade vi en fast barnvakt. Jag blev mycket fäst vid kvinnorna som deltog i lektionen.

Chauffören som körde oss var en trevlig och härlig jude, full av humor, alltid glad och munter - tills den veckan, 6 Adar 1997.

Vanligtvis brukade han hälsa oss med ett leende 'Shalom Aleichem'. I bandspelaren spelades sefardiska melodier, shabbatsånger eller melodier från judendomens källor. Inte sällan brukade han sjunga med i melodierna med sin röst när han var glad och lycklig. Men den veckan var hans humör inte som vanligt. Han tog emot oss ganska likgiltigt; optimismen som brukade prägla hans ansikte var som utsuddad och bortblåst. Inte samme Shimon som vi kände. Hans ansiktsuttryck bar på en djup sorg och alla våra uppmaningar att han skulle berätta vad som tyngde hans hjärta, och oro i hjärtat ska man dela, möttes av en öronbedövande tystnad från hans sida.

Vädret utanför verkade harmoniera med hans humör. Prognosen för morgondagen var kraftigt snöfall. Tung dimma täckte vägen och körningen var långsam, och i detta humör, även betungande. Det fanns stunder då chauffören föreslog att vi kanske borde ge upp resan och återvända till Safed.

"Ingen väntar på er i sådan kyla", sa han, men vi insisterade på att fortsätta. Dilemmat var inte alls lätt, eftersom några timmar tidigare hade vår barnvakt meddelat att hon inte kunde passa våra barn, Menachem Mendel och Chaya Rina.

I min enfald tänkte jag redan då att med tanke på vädret meddela om att resan ställs in, men min man meddelade att alla dessa hinder och förseningar var precis anledningen till att man skulle åka.

Vi tog med oss våra små barn. Vi klädde dem från topp till tå, och de följde med oss på resan till lektionen. Vägen var hal och farlig. Körningen var långsam och vi tänkte att vi säkert skulle komma sent, och alla som kommit  hade redan gått hem. Chauffören hade tusen och en anledningar till varför vi borde vända tillbaka, men min man å andra sidan försökte få chauffören att dela med sig av vad han gick igenom. Så fortsatte resan. Till slut kom vi fram till lektionen. Där väntade redan många kvinnor som uppskattade att vi kom trots det svåra vädret.

Till slut skrev vi även med en av kvinnorna till Rebben genom Igrot Kodesh. Hennes dotter hade nått trettio års ålder och hade ännu inte hittat sin partner. I svaret välsignade Rebben med välsignelser. (En månad senare hittade hon sin brudgum, och efter några månader gifte de sig enligt Moses och Israels lag).

Min man, som redan avslutat lektionen i veckans Tora-avsnitt, gick ut och väntade på mig med barnen i bilen, där han fortsatte att övertala chauffören att berätta vad som låg på hans hjärta.

"Rebbe hjälper för varje problem eller nöd", sa han. "Varje problem som sitter på ditt hjärta, skriv det till Rebben. Ta på dig ett gott beslut och då kommer du att se förbättring." Min man bestämde sig för att inte ge upp.

"Rebben är visserligen en stor tzaddik", hävdade chauffören, "men jag är sefardi, beundrar Rabbi Ovadia Yosef, och det är verkligen en förolämpning att skriva till en ashkenasisk rabbi"... hävdade han.

Min man förklarade tålmodigt att Rebben inte är ashkenasernas rabbi, utan hela Israels folks rabbi, och att han är allas ledare.

När vi lämnade Kiryat Shmona på väg tillbaka mot Safed föreslog chauffören att min man skulle skriva brevet till Rebben för honom, men min man gick inte med på det. "Du ska skriva och du ska förtjäna välsignelsen. Att skriva till Rebben är inte en enkel sak; när man gick in på 'jechidut' fastade man hela den dagen och läste hela psaltaren. Det är en upphöjd och sublim sak." Först när vi kom in i Safed gick chauffören med på att komma upp till oss.

Han brast i gråt när han började berätta vad han gått igenom under det senaste halvåret, där höjdpunkten var de senaste dagarna. Han berättade för oss att de bor i en liten lägenhet tillsammans med sju barn. För ett halvår sedan meddelade man dem att de kunde utöka lägenheten i dess bakre del och de hoppade på möjligheten som om de hittat en stor skatt. De tog ett lämpligt lån från banken, undersökte en bra och billig entreprenör, och kom till en arabisk entreprenör från en by i området. Denne kom med sina arbetare, mätningar gjordes och arbetet kom igång, inte innan de fått goda rekommendationer om entreprenören. Under tiden flyttade familjen för att bo hos föräldrarna som avsatte två rum för dem.

Efter varje framsteg i byggnadsskedena bad entreprenören om den betalning som tillkom honom. Framstegen var goda: varje morgon klockan sju kom han med sina arbetare och arbetade flitigt och grundligt till klockan fem på eftermiddagen.

En dag kom entreprenören till Shimon och bad honom om fyrtiotusen shekel på kontot. "Mina arbetare vill ha sina pengar, och jag behöver köpa material och utrustning för bygget. Jag behöver dessa pengar akut." Shimon tvekade inte, tog ut pengarna (som han hade som lån) från banken och gav entreprenören kontant.

Men nästa morgon såg Shimon inte längre entreprenören eller hans arbetare. Han väntade ytterligare en dag och en dag till, men förgäves. Den arabiske bedragarens spår försvann. Under de första dagarna svarade han fortfarande i telefon och gav löften, men efter en tid bytte han sitt telefonnummer och kunde inte nås.

Nu bor de hos svärmor. Andra pengar att ge till en alternativ entreprenör har han inte längre. Banken gick inte med på att ge honom ytterligare kredit, och han är rådlös.

Till följd av denna historia blev situationen hemma mycket instabil och husfriden skadades. Var och en anklagade den andre för försummelsen. Samma dag som han körde oss till Kiryat Shmona fick hans fru ett nervsammanbrott och fördes till Rivka Ziv-sjukhuset i Safed. Nu blev situationen mer komplex och svår. Hela bördan med barnen föll på hans axlar, och han springer mellan sitt arbete, sina barn och besök hos sin fru på sjukhuset. Det som är svårast för honom är att han inte ser ljuset i tunnelns slut. Den ekonomiska situationen försämras allt mer.

Shimon gjorde alla förberedelser för att skriva. Heta tårar rann från hans ögon. Han tog en av volymerna av 'Igrot Kodesh' och vädjade med djup tilltro till tzaddikim: "Rebbe, du måste dra ut mig ur denna lera som jag hamnat i! Du måste rädda mig och min familj ur denna förskräckliga nöd."

Han öppnade volymen. Det var ett brev skrivet på 7 Adar, dagen för Moses bortgång. Rebben skriver till brevmottagaren att eftersom han vänt sig till honom, må han förtjäna att snart kunna berätta goda nyheter för Rebben.

Min man läste detta svar och hoppade av glädje: "Ser du varför du behövde skriva till Rebben?" försökte han smitta Shimon med sin entusiasm och sa: "Med ett så tydligt svar behöver du inte oroa dig."

Shimon påverkades inte av min mans stora optimism; han hade varit för länge i sin nöd för att nu se hur han skulle komma ut ur den i fred. Från vårt hem gick han för att besöka sin fru och därifrån fortsatte han till sina föräldrars hem i Hatzor där barnen redan sov. Det är ingen tvekan om att uttänjningen av kroppens och själens krafter nått sin yttersta gräns.

Nästa dag, klockan sex på morgonen, väcktes min man av en störande telefonsignal. Vem väcker oss vid en så tidig timme?! Min man skyndade sig att tvätta händerna och med sömnen fortfarande i ögonen, lyfte han luren från vilken glädjerop hördes.

"Eliezer, du vet inte vilket mirakel som hänt mig!" ropade chauffören Shimon.

"Vad har hänt?" frågade min man och hans ögon öppnades på vid gavel.

Shimons röst var upprörd och rörd. "För en halvtimme sedan", berättar han, "hör jag starka knackningar på dörren. 'Vem kan det vara?' tänkte jag och var ganska rädd, och oroade mig att något kanske hänt. Utanför hade det just börjat ljusna, och jag hör den arabiske entreprenören ropa: 'Shimon! Öppna dörren för mig, jag ber dig, öppna för mig!'

Nu var jag verkligen rädd. Vad vill han mig, den här bedragaren?! Ändå öppnade jag dörren för honom och hällde genast över honom en hink med kokhett vatten - varför han flytt och var han gömt sig under det senaste halvåret.

Han å sin sida darrade helt och bad mig om förlåtelse. 'Innan jag förklarar för dig', sa entreprenören, 'ta en check på fyrtiotusen shekel. Checken är kontant och har täckning, jag lovar dig'.

Därefter försökte araben förklara vad som hänt: 'Jag flydde efter att jag gått i konkurs. Min fru hävdade att allt var på grund av att jag arbetar med judar och lät mig inte återvända till arbetet hos dig.'

'Så vad fick dig ändå att komma tillbaka till mig och betala hela skulden? Och varför vid en så tidig timme?' frågade Shimon araben och kunde inte tro vad han hörde.

'I natt drömde jag att judarnas rabbi kom till mig, han som ni hävdar är Mashiach, och varnade mig att redan vid morgontimmen genast gå till dig för att återlämna pengarna som jag bedragit dig på...

Jag vaknade skräckslagen mitt i natten och berättade om drömmen för min fru, men hon vägrade tro mig och hävdade att jag inbillar mig och att allt är nonsens. Jag försökte somna om, men igen kom judarnas rabbi till mig i drömmen; han sa inte ett ord till mig men när jag såg hans allvarliga ansikte förstod jag att om jag inte går på morgonen för att återlämna pengarna, skulle det gå illa för mig...!

Jag tänkte inte mer, tog bilen och kom direkt till dig. Jag ber dig att förlåta mig. Jag vill inte ha några problem med dig', avslutade den arabiske entreprenören sina ord med darrande händer."

Det första telefonsamtalet gjorde Shimon till sin fru som var inlagd på Ziv-sjukhuset, och nyheten förbättrade hennes tillstånd omedelbart.

"Nästa samtal var till oss", avslutar fru Ben-Shmuel sin berättelse. Vi tittade igen på svaret som Shimon fått i 'Igrot Kodesh' bara några timmar tidigare. Varje ord var exakt. Räddningen och de goda nyheterna kom snabbt. Rebben har sina vägar att ge judar goda nyheter. Rebben är ju ledaren och ledaren är allt.

Det som gladde oss mest var veckan därpå, när han kom för att hämta oss. Igen var Shimon glad och munter och njöt med sin röst av glada liturgiska sånger. Han var också glad att berätta för oss att hans fru blivit utskriven, och han å sin sida redan hittat en ny entreprenör som börjat med avslutningsarbetena.

Den trofaste herden överger inte sin hjord. Rebben tar hand om var och en. Alltid.

[Beit Mashiach]

 Mirakel över mirakel

Fru Judit Garfi berättar:

"Efter vår dotters födelse bad vi i åratal om att få välsignas med en son. Tack och lov föddes Chananel efter sex år 1982.

När Chananel var 19 år studerade han vid jeshivan 'Shavei Chevron'. Jeshiva-studenterna fick instruktioner att inte gå ut ensamma på grund av säkerhetsläget i Chevron, utan man måste gå ut från byggnaden med minst en vän.

Min son gick ut med en annan vän. Plötsligt attackerade en kvinnlig terrorist honom och knivhögg honom i ryggen. En soldat som var på vaktpass i närheten kom snabbt, drog ut kniven från ryggen, kallade på hjälp och behandlade honom. Tack och lov räddades min son från faran. Kniven träffade mycket nära lungorna och hjärtat, men orsakade ingen skada på de inre organen trots det djupa sticket. Tack vare soldatens snabba reaktion överlevde han.

När vi besökte vår son på Shaare Zedek-sjukhuset i Jerusalem frågade vi honom om identiteten på den räddande soldaten men han visste inte hans namn.

Efter några veckor kom en kvinna till apoteket där jag arbetade. Hon hade mycket bråttom och räckte mig ett recept för medicin.

Hon berättade för mig att hennes son fått en utmärkelse för att han räddat livet på en pojke från jeshivan i Hebron för några veckor sedan.

Jag blev förvånad, för jag förstod att det var han som räddade min son.

Hon tillade och sa: "Vet du att den här pojken som räddade jeshiva-studenten - han är din!"

Jag sa till henne: "Ursäkta - min son är den som skadades!"

Då påminde hon mig om att tjugo år tidigare hade hon kommit in på apoteket där jag arbetade och gav mig ett läkarrecept för att få p-piller.

"Du satt med mig och övertalade mig att föda ett barn till. Jag var orolig eftersom jag redan hade tre döttrar och var rädd att vi skulle få en fjärde dotter.

Du övertalade mig och tack och lov rev vi sönder receptet och samtidigt skrev vi ett brev med en begäran om välsignelse till Rebben.

Rebben gav sin välsignelse och vi fick en son. Jag berättade inte för dig att vi fick en son och att allt var bra, tack och lov, och att barnet var friskt. Det var helt enkelt stor upphetsning i familjen och jag kom inte ihåg att meddela dig.

Den sonen, Nissim är hans namn, som föddes också tack vare dig, vaktade vid ingången till jeshivan i Chevron, och det var han som räddade din son!

Tack och lov - mirakel över mirakel."

[Hört från fru Garfi]

 Ett mirakel för Safed

Vintern 1980 flög Rabbi Aharon Eliezer Zeitlin från Safed till USA för att organisera en festlig 'dinner' i New York för Chabad-institutionerna i sin stad Safed. Han anlände till New York cirka två månader före det planerade datumet för att ta hand om alla de nödvändiga förberedelserna.

Han hade aldrig organiserat ett sådant evenemang tidigare. Det var ett enormt antal tekniska detaljer han behövde organisera: hyra en sal, trycka och skicka inbjudningar, reklam, talare, uppträdanden etc. Varje gång han hade ett problem bad han om Rebbens råd och Rabbi Zeitlin implementerade Rebbens instruktioner. Rebben donerade även de första $40.

Evenemangskvällen närmade sig snabbt när den 7:e Tevet telefonen ringde i Rabbi Zeitlins tillfälliga kontor. Rabbi Leibel Groner, Rebbens sekreterare, var på linjen med ett brådskande meddelande: "Jag har något till dig från Rebben!"

På väg till Rebbens sekretariat rusade tankarna genom Rabbi Zeitlins sinne, men han hade svårt att förstå vad Rebben skulle vilja ge honom... Andfådd gick han in i sekreterarens rum.

Rabbi Groner tog fram ett stort paket från sin låda. I paketet fanns en flaska vodka, 50 stycken $1-sedlar och en lapp i Rebbens handskrift där det stod: "Bifogat min medverkan i melave malka: 50 dollar och en kanna vodka. Må det bli med stor framgång."

Rabbi Zeitlin var chockad. Rebben hade ju redan 'deltagit' med sin donation på $40. Varför 50 extra $1-sedlar? Varför vodka så långt i förväg? Varför kallade han flaskan en "kanna"? Även specificeringen av donationsbeloppet var ovanlig. Och varför på ett så ovanligt sätt: "nun" (hebreiska bokstaven för 50), och inte "50" eller "femtio"? Rebbens sekreterare kunde inte förklara.

Rabbi Zeitlin lämnade kontoret förvirrad men full av glädje över det särskilda intresse Rebben visat honom. Den kvällen kunde han inte hålla tillbaka sina känslor och vandrade fram och tillbaka i vardagsrummet och kunde inte lugna ner sig.

Han återvände till sitt kontor för att fortsätta sitt arbete och tog paketet med sig, väl instoppat i innerfickan på sin rock. Klockan var 9 på kvällen.

Medan han gick på gatan stannade en bil bredvid honom. Det var hans svåger Naftali Greenwald, som bodde i området. Naftali öppnade fönstret, och Rabbi Zeitlin böjde sig ner för att prata med honom. Plötsligt hörde de en skrämmande röst: "Dina pengar eller ditt liv!"

Rabbi Zeitlins blod frös till is. Långsamt vände han sig om. Trots att han själv var lång var han tvungen att titta uppåt för att se de hotfulla ögonen som stirrade ner på honom uppifrån. Det var en enorm svart man som riktade en pistol rakt mot hans panna!

Rabbi Zeitlin kastade snabbt en blick mot gatan. Den var öde. Instinktivt lade han handen i rockfickan. Hans fingrar rörde vid vodkaflaskan och Rebbens dollarsedlar, men han kunde inte få ut paketet. Något sa honom att mannen bara var intresserad av just dessa dollarsedlar, och från dem vägrade han skiljas. Samtidigt trodde han inte att mannen skulle nöja sig med pengarna han hade i sina andra fickor. Vad skulle han göra?

Plötsligt bröt ljudet av bilmotorn tystnaden. Naftali tryckte på gaspedalen med bilen i friläge i hopp om att ljudet skulle skrämma rånaren och få honom att fly. Istället blev den svarte mannen fruktansvärt arg. Han riktade pistolen mot föraren och tryckte av. I samma ögonblick som kulan träffade dörren sköt bilen iväg framåt. Rabbi Zeitlin, som nu var ensam med pistolmannen, började skrika av all kraft och försökte samtidigt gå bakåt.

Rånaren höjde pistolen igen och riktade den mot Zeitlin. Medan han höll den med båda händerna sköt han från nära håll!

Rabbi Zeitlin fortsatte skrika och backa. Den förbluffade skytten vände sig om och flydde. Två gånger tittade han bakåt för att försäkra sig om att Zeitlin verkligen fortfarande var där.

Rabbi Zeitlin var i chock. Han visste att han blivit beskjuten, men han kände ingen smärta. Han nöp sig själv, förde handen över sin kropp och letade efter sår, men hittade inget blod. Han började tro att kanske allt bara var en dröm.

Några minuter senare kom hans svåger tillbaka med tre polisbilar. De fann Rabbi Zeitlin fortfarande hållande Rebbens sedelbunt i fickan. Plötsligt insåg de att ett dubbelt mirakel hade skett. Den första kulan hade gått genom Rabbi Greenwalds hand utan att skada ben eller nerv. Och det största miraklet: Rabbi Zeitlin hade inte skadats alls!

Nyheten om händelsen spred sig som en löpeld. Attackhändelsen gav stor publicitet till 'dinnern' som skulle hållas några dagar senare. Alla ville komma till 'dinnern' som organiserats av dagens 'hjälte'.

Deltagarna blev överraskade att se Rabbi Groner sitta på scenen. Efter att Rabbi Zeitlin berättat sin spännande historia för publiken, bjöds Rabbi Groner in att tala. Han öppnade sitt tal och sa:

"Det står i Talmud (Traktat Berachot 57a) att den som ser 'Huna' i en dröm, är det ett tecken på att ett mirakel kommer att hända honom. Om han ser 'Chanina, Chananja, Jochanan', kommer många mirakel att ske honom. Detta gäller dock endast om han ser namnen i skrift. Rashi förklarar att alla dessa namn innehåller bokstaven 'nun' - den första bokstaven i ordet 'nes' (mirakel)."

Rabbi Groner fortsatte med att ge en förklaring till Rebbens ovanliga lapp.

"Rebben angav antalet dollarsedlar genom att använda bokstaven 'nun'. Han kallade även flaskan för 'kanna', istället för det vanliga ordet flaska, eftersom 'kanna' innehåller bokstaven 'nun' två gånger, som representerar det dubbla miraklet som skedde."

I slutändan blev 'dinnern' en enorm framgång, och därmed uppfylldes även den andra delen av Rebbens lapp: "Må det bli med stor framgång".

[Översatt från Yerachmiel Tilles bok "Mirakel och Underverk"]

 Underverk på flygplatsen

En bat mitzva-resa - det var den specifika anledningen till familjen Grinbergchitskyys organiserade resa till Ukraina. Tio år tidigare hade Roman och Irena lämnat Ukraina och flyttat till Israel. Nu bestämde de sig för att åka tillbaka och resa runt där.

Inför resan ordnades visum för alla familjemedlemmar. Roman fick ledigt från arbetet för resdagarna, och allt ordnade sig utmärkt. Familjen Grinbergchitskyy och även deras släktingar i Kiev, hos vilka de planerade att bo under besöket, var mycket spända.

Flygdagen kom. På flygplatsen möttes Roman och hans familj av en leende och trevlig tjänsteperson. Hon tog Romans pass och biljetter för att kontrollera att alla uppgifter stämde. Roman tittade lugnt på henne, väntande på att hon skulle avsluta den formella kontrollen och ge dem boardingkort. Frågan hon plötsligt ställde till honom överraskade honom som en blixt från klar himmel: "Varför börjar barnens visum gälla först imorgon?..."

Roman förstod inte alls vad hon pratade om. När han köpte biljetterna hade han försäkrat sig om att datumen stämde överens med passen, visumen och alla planer. Han bad tjänstepersonen att ge honom passen, kastade en blick på dem och log avfärdande. "Men det är okej!" räckte han tillbaka dem. "Vi ska landa i Kiev klockan nio på kvällen och tills vi kommer ut från flygplatsen kommer det vara nära midnatt - tiden då visumen träder i kraft."

Men tjänstepersonen förklarade att det var omöjligt. "Ukrainsk lag förbjuder oss att låta passagerare gå ombord på planet om de inte har giltigt visum vid landningen."

"Vad ska jag då göra?" frågade Roman. Han hade svårt att smälta att något i deras planer höll på att gå fel.

"Enkelt, skjuta upp flyget en dag", svarade tjänstepersonen artigt.

Från Romans perspektiv var det att kasta om alla korten. "Jag har ingen möjlighet", försökte Roman avvärja det onda beslutet. "Jag köpte ett rabatterat paket biljetter som inte går att ändra på något sätt."

"Jag beklagar", fortsatte tjänstepersonen i samma artiga ton, "jag har ingen annan lösning."

Roman kände som om hans värld rasade samman. Hans barn var på toppen av sin entusiasm, släktingarna i Kiev var förväntansfulla, den ordnade ledigheten från arbetet - allt skulle förstöras på grund av några timmars visumgiltighet?!

Irena, däremot, gav inte upp. Hon hade en koppling till Chabad-chassidismen och inom henne pulserade alltid en anda av tro. "Roman, vi ska be, be om en välsignelse och du ska se att allt kommer att ordna sig."

Romans blick avslöjade väl vad han tänkte. Han förstod verkligen inte hur Irena inte förtvivlade precis som han. Irena ignorerade blicken och ringde till den som följer många av hennes steg, Rabbi Jaakov Reinitz från Lod. Hon berättade detaljerna i fallet för honom och bad att han skulle nämna dem för välsignelse inför Lubavitcher Rebben.

Medan Irena pratade med Rabbi Reinitz återvände Roman till incheckningsdiskarna för att hämta deras bagage. Han hade redan accepterat deras återvändo hem. Vid diskarna fångade hans blick en lång man klädd i kostym och slips. Bredvid honom stod en kvinna, förmodligen hans fru, och ytterligare en person. De verkade vara på väg att flyga med den flight som de, GrInbergchitskyys, skulle missa.

Plötsligt gick en av tjänstekvinnorna fram till den långa mannen och pratade med honom. Roman såg att hon pekade på honom medan hon pratade och antog att deras visumhistoria var samtalsämnet. Roman bestämde sig för att själv gå fram till mannen och utan att veta vem han var bad han honom att hjälpa dem. "För barnens skull. Snälla! Det handlar bara om två-tre timmar som utgör ett problem, inte mer än så."

Mannen tittade eftertänksamt på Roman och hans familj som under tiden närmade sig honom, sedan viskade han med mannen bredvid sig som verkade vara hans assistent. Det visade sig att denne man var ingen mindre än Ukrainas ambassadör i Israel. Han beordrade att konsuln skulle lokaliseras och beordras att omedelbart komma till flygplatsen med de nödvändiga stämplarna för att uppdatera barnens visum. Roman hörde assistenten beordra konsuln att skynda sig. "Om mindre än två timmar går deras flight!"

Roman nöp sig för att försäkra sig om att han inte drömde. Medan de väntade på konsulns ankomst ringde Rabbi Reinitz tillbaka till Irena och sa: "Rebben välsignade att allt ska vändas till gott. Jag är säker på att ni kommer att gå ombord på planet!" Svaret erhölls i volym 14 av 'Igrot Kodesh' s. 440: "...att även saker som inte verkar goda i synlig mån, är dessa dagar passande att vända dem till glädje och god dag synliga även för mänskliga ögon..."

Familjen Grinbergchitsky gick ombord på flyget och den efterlängtade resan genomfördes precis som planerat. Den enda väsentliga förändringen var Romans förhållande till judendomen i allmänhet och tron på Lubavitcher Rebben i synnerhet. "Jag har ingen tvekan om att en sådan fantastisk timing där jag möter ambassadören och han beordrar konsuln att genomföra ett sådant extraordinärt steg - det är ett verkligt mirakel!!!"

Berättelsen illustrerar hur Rebbens välsignelser kan arbeta på helt oväntat sätt. Det visar också kraften i att inte ge upp hoppet och fortsätta hålla fast vid tron, även när situationen verkar hopplös. Det är särskilt betydelsefullt att notera hur denna händelse ledde till en djupare andlig förändring hos Roman, som tidigare alltid varit skeptisk.

Att Bära Slips

"Jag minns historien klart som om det hände igår", berättar en ung man från Chabad. "Det var en tisdag natt, efter midnatt, 3 Adar Rishon 1989, när jag drömde en märklig dröm. Jag såg Rebben i drömmen. Han log, vilket är ett underbart tecken. Rebben vände sig till mig med mitt förnamn och sa: 'Imorgon måste du bära slips.'"

Även i drömmen lät det underligt för mig. Jag var en av de killarna i jeshivan som gick runt med skjortan ute, och jag kan inte påstå att jag bytte till ren skjorta varje dag. Man skulle kunna säga att jag var lite extrem i mitt ostädade utseende. Att jag skulle bära slips? Löjligt!

Så tänkte jag under drömmen och ännu mer när jag vaknade. När jag gick till 770 för att gå in i fordonet berättade jag inte för någon om drömmen. Det var helt absurt, även om Rebben var inblandad i den.

På fredagar går alla jeshiva-studenter i 770 ut på "Tefillin-Mitzva-kampanjer" på olika platser i New York för att uppmuntra judar att lägga tefillin. Vi delar också ut shabbatsljus till judiska kvinnor och gör generellt allt vi kan för att öka den judiska medvetenheten hos det judiska folket. Dessutom hade jag på onsdagar en rutt i Manhattan med några andra pojkar. De flesta pojkarna åkte tunnelbana till Mitzva-kampanjer, men vi åkte dit i en "Mitzva-kampanj-tank" som vi gillade att kalla skåpbilarna vi använde.

Den där onsdagen, när vi gav oss iväg kom jag ihåg drömmen och skakade återigen på huvudet i misstro över den märkliga drömmen.

Vi körde till vår vanliga "station" på Sixth Avenue i kläds- och diamantdistriktet. Jag gick lite ifrån fordonet och började fråga människor som såg judiska ut om de var judar och om de ville lägga tefillin. Några timmar gick och jag tänkte ta en paus för att äta något, när en man med en portfölj kom fram till mig och tilltalade mig på jiddisch.

Det visade sig att han var en äldre judisk man från Europa och hans väska var full - med slipsar!

"Kanske du vill köpa en fin slips?" frågade han.

"Meshugges" (nonsens), svarade jag, trots att jag genast kom ihåg min dröm med Rebben från natten innan. Konceptet slips var fortfarande främmande för mig.

"Vad ska jag med en slips till? Jag har aldrig i mitt liv burit slips. Titta på mig - ser jag ut som en person som bär slips?"

"Ändå behöver du en," insisterade han. "Det går bra ihop med din vita skjorta. Jag har ett mycket fint urval."

Jag skakade bestämt på huvudet, men samtidigt började jag fråga mig själv: 'Först drömmen och nu han? Kanske jag verkligen borde överväga saken?'

Han fortsatte pressa mig och till slut gav jag efter.

"Okej, jag ska titta på vad du har. Men om jag verkligen ska köpa en slips, vilket är svårt att tro, skulle jag inte välja något annat än vad Rebben själv bär."

"Vad är det?" frågade han genast.

"Svart och 100% siden", sa jag till honom.

"Ah, jag har faktiskt en sådan", sa han. "Låt mig leta efter den åt dig. Ah, här är den. Som du kan se är den av utmärkt kvalitet. Du har god smak. För dig - bara $80."

Jag brast ut i skratt. "Du kan inte mena allvar! Skulle jag lägga ut $80 på en slips? Även om jag hade den summa pengar skulle jag inte köpa den, och jag har inte ens i närheten av det."

"Så hur mycket har du?"

Jag tog fram alla sedlar jag hade i fickan och några mynt. "Lite mer än fem dollar", sa jag sorgset.

Hans ögon vidgades. "Nå, i så fall kanske du vill ha ett av de billigare exemplaren. De är också mycket fina."

"Nej", sa jag bestämt. "Som Rebbens, eller ingenting."

Han var tyst ett ögonblick med en eftertänksam blick i ansiktet.

"Okej, jag ger dig den här för fem dollar. Men du måste ta på den nu och gå med den."

Jag blev förskräckt. Det var inte vad jag hade väntat mig. Jag hade inte föreställt mig att han skulle gå med på att sälja mig den slipsen för en så liten del av priset han först nämnde. Jag trodde jag skulle bli av med honom, och nu satt jag fast!

"Men jag kan inte bära slips nu. Jag vet inte hur", försökte jag övertyga honom.

"Oroa dig inte", svarade han. "Jag knyter den åt dig."

Jag var rädd att han skulle säga något sådant. Jag gav honom pengarna. Han räknade summan noggrant, och sedan lade han slipsen under min skjortkrage. Efter några mystiska vridningar med de två ändarna var han klar med knuten.

Han steg bakåt och sa: "Ah! Utmärkt! Den ser mycket bra ut på dig. Passar mycket bra. Nu ser du ut som en människa."

Jag kände mig som om jag höll på att kvävas. Jag tänkte att så fort han gick skulle jag ta av den, men det verkade som om han läste mina tankar. Han insisterade på att jag skulle behålla slipsen på under hela dagen, och till slut gick jag med på det. Han log, nickade, vände sig om och försvann snabbt ur sikte.

Sedan hände något märkligt. Jag återvände till att erbjuda människor med judiskt utseende som passerade på gatan att lägga tefillin, och jag märkte att responsen var mycket större än vanligt.

"Kan det verkligen vara på grund av slipsen?" frågade jag mig själv. "Det är ju inte logiskt." Trots det gjorde det på något sätt intryck på mig och jag bestämde mig för att behålla slipsen på.

Ytterligare en timme gick och jag hade redan glömt att jag bar slips. Då var det dags att göra en runda i kontoren i området, där de var vana vid våra veckovisa besök, och många väntade till och med på vårt besök.

Ett undantag var på en viss advokatbyrå som var på min fasta rutt. Även om de icke-judiska advokaterna var trevliga, och även några av de judiska advokaterna visade sympati för mitzvot - trots det vägrade den judiske ägaren av byrån att ge dem de minuter som behövdes för att lägga tefillin med oss.

Han brukade klaga över "slöseri med tid" och blev arg på alla som lät oss komma in. Efter några tysta ord till en av hans anställda, brukade den anställde artigt komma fram till mig och be mig lämna platsen. Med tiden försämrades situationen så mycket att receptionspersonalen var rädda för att låta mig komma in, och många gånger gick de inte med på att öppna dörren, men jag fortsatte ändå i mina försök.

Idag däremot lät de oss komma in genast. I samma ögonblick som vi kom in, innan vi ens hann säga hej till receptionisterna och sekreterarna, dök chefen själv upp. Han gav oss en genomträngande blick och sa: "Du!" med hög röst och pekade direkt på mig. "Kom med mig. Nu!"

"Oj oj," tänkte jag. "Till slut har det hänt. Den här advokaten kommer nu att ringa polisen."

Men jag hade inget val. Jag följde efter honom till hans privata kontor.

Han stängde dörren bakom oss och låste den. Jag kunde inte låta bli att märka hur elegant och lyxigt hans kontor var. Han försökte prata några ord på hebreiska med mig. Han sa att han en gång studerat vid Hebreiska universitetet i Jerusalem under ett år. Han var redan medveten om att min engelska inte var särskilt bra. Jag klargjorde för honom att jag förstår engelska mycket bättre än jag kan tala.

Han tittade på mig igen. Sedan sa han. "Jag vill att du ska hjälpa mig att lägga tefillin", sa han tyst, medan han vände blicken åt sidan.

Jag var chockad - hade jag hört rätt?! Det verkade som om han inte hade svårt att förstå hur överraskad jag var.

"Du undrar säkert varför jag plötsligt går med på att lägga tefillin idag. Jag ska förklara efteråt."

Jag nickade och tog snabbt fram tefillin ur väskan. Jag fäste tefillin på hans arm och huvud och hjälpte honom med välsignelserna och med att säga bönen 'Shema Israel'. När han var klar lade jag tillbaka tefillin i väskan och väntade på förklaringen.

Han suckade. "Du tror säkert att jag är en mycket framgångsrik person, men sanningen är att jag går igenom en svår period just nu. Jag har haft några allvarliga personliga problem, och på sistone känner jag att jag behöver hjälp och rådgivning, men jag visste inte vart jag skulle vända mig.

Och igår råkade jag se ett av korten som du och dina vänner lämnat här med en bild av Rebben, och det väckte hopp hos mig. Jag tänkte att kanske han kunde hjälpa mig.

Nu kommer den del som kanske är svår för dig att tro. Igår natt drömde jag en dröm. Jag drömde att jag såg Lubavitcher Rebben. Han log mot mig, och jag frågade honom om han kunde hjälpa mig.

Han svarade: 'Jag skickar ju några personer till dig varje vecka.'

Till det svarade jag: 'Vad, dessa schlumpers? De ser ut som en grupp hemlösa?! Vem kan respektera dem? Se, ingen av dem bär ens slips!'

Rebben log mot mig igen och sa: 'Vill du ha slips? Okej, jag ska skicka någon med slips till dig!' och jag vaknade.

Och när jag såg dig med slips kom jag genast ihåg drömmen och förstod att drömmen var sann. Jag visste att jag måste lägga tefillin och därför tog jag dig hit till mitt kontor. Nu hoppas jag att min situation kommer att förbättras."

Från och med den dagen började han lägga tefillin varje dag på egen hand. Jag såg att hans personliga och andliga situation definitivt var på uppgång. Även efter att jag återvände till Israel efter mitt studieår hos Rebben håller jag kontakt med honom. Vi pratar i telefon före varje högtid, och varje gång jag kommer till New York träffas vi. Han ser förmögen och framgångsrik ut som förr, och till och med mer. Bara förra vintern, arton år efter denna historia, kom han till Brooklyn för att besöka mig.

Förresten: Jag fortsatte att bära slips varje gång jag gick på tefillin-Mitzva-kampanjer och såg konstant större framgång. Om ni undrar varför de andra pojkarna inte följde mitt exempel, är anledningen att de aldrig såg mig med slips, och jag berättade aldrig för dem om det. Jag bar slipsen bara när det inte fanns andra pojkar i närheten. Att synas med slips? Hur pinsamt!"

[Översatt från Yerachmiel Tilles webbplats, Ascent Institute, Safed]

 En röst från Rebbens rum

Familjen Zaks, som tillhör Satmar-chassidismen i Jerusalem, var på en utflykt. De åkte till Medelhavet och på vägen tillbaka passerade de Kfar Chabad. De bestämde sig för att åka in i byn för att njuta av den speciella atmosfären.

När de såg 770-byggnaden (en kopia av Chabad-centret i New York) besökte de även den platsen. Rebbens rum till vänster om ingången var öppet, och familjefadern gick in i rummet. Fadern kände ett behov att be just på denna plats (trots att det finns en synagoga på höger sida mitt emot Rebbens rum).

En av önskningarna i Rabbi Zaks bön gällde hans fru, rektorn för en flickskola. Efter att splittringen i Satmar-chassidismen förvärrades 2006 (då denna historia ägde rum), delades chassiderna i två fraktioner, och hans fru blev kvar med elever utan skolbyggnad eftersom den andra fraktionen tog byggnaden. Att hitta en byggnad för en skola i Jerusalem är en mycket svår uppgift. Därför bad han att de skulle få en byggnad för institutionen där hans fru tjänstgör som rektor.

Efter en tid kom han ut, med rött ansikte och helt upprörd. Han berättade för sin fru att han hört en tydlig röst i Rebbens rum (trots att han aldrig varit hos Rebben) som sa till honom att gå till Jerusalems stadshus och genom detta skulle han få en byggnad.

Hans fru hörde detta och sa till honom att gå till stadshuset. (Det finns ett visst problem med detta i de kretsar de tillhör eftersom de inte vill ta emot något från 'sionisterna').

När han kom till avdelningen som var ansvarig för byggnader i Jerusalems stadshus, krävde han av avdelningschefen att få den tomma byggnaden. Chefen tittade på honom och frågade förvånat hur han visste om den tomma byggnaden - det var ju en intern angelägenhet för stadshuset. Och dessutom var ju deras institution inte med på listan över sökande...

Rabbi Zaks förklarade om rösten i Rebbens rum. Chefen (som var från Shas-partiet) blev mycket överraskad. Hon kände att det fanns något himmelskt i detta, och efter eftertanke svarade hon: "Om så är fallet, har det från himlen bestämts att ni förtjänar denna byggnad."

"Var vänlig fyll i detta formulär och jag kommer personligen att rekommendera för kommittén att byggnaden ska överföras för er institutions användning."

Naturligtvis skrevs väggaffischer mot detta, men det brydde de sig inte om. Institutionen "B'not Rachel" under ledning av fru Zaks kunde nu fungera ordentligt.

[R' Tuvia Zilberstrom som hörde från Rabbi Zaks bror]

 Stig upp!

Rabbi Levi Wilimovsky berättar:

"Inför Chanucka-kampanjen brukade vi ta med pojkar från jeshivan i Kfar Chabad till Chabad-huset i Holon. Tillsammans åkte vi buss, dansade vid hållplatserna, gjorde hembesök från lägenhet till lägenhet och överallt påverkade vi judar att tända Chanucka-ljus. Samtidigt arbetade vi också med mezuza-kampanjen, och erbjöd folk att kontrollera deras mezuzot. Vi tillade att om någon ville ha mezuzot skulle de notera det på formuläret - och om det var brådskande, skulle det noteras med stora bokstäver.

Ett av formulären tillhörde familjen S. i Holon. De skrev på formuläret "MYCKET BRÅDSKANDE!"

Chanucka-högtiden slutade på torsdag, och på lördagskvällen ringde jag familjen S. Fadern lyfte upp telefonluren. Jag presenterade mig och påminde honom om att han begärt att jag skulle komma brådskande. Han bekräftade detta och uppmanade mig att komma så snart som möjligt. "Min fru är sjuk, kom genast."

Samma kväll åkte jag till honom. Familjefadern presenterade sig och berättade bland annat att han var affärsman med en fabrik för finmekanik i Tel Aviv. "Allt jag sparat under åren har jag lagt ut på min frus läkarvård", berättade han för mig. För ett och ett halvt år sedan föll hon plötsligt in i en psykisk depression. Vi var hos de bästa läkarna men de lyckades inte hjälpa."

Medan han berättade sin historia började jag kontrollera mezuzot, och i ordet "nafshechem" (era själar) i sovrummets mezuza fanns en spricka...

Två dagar senare ringde jag återigen herr S. och frågade om det var något nytt. Han svarade att det inte hänt något nytt. Jag sa till honom att jag skulle komma hem till honom nästa kväll, och tillsammans skulle vi ringa till Rebben. "Du ska prata med sekreteraren och ge honom alla detaljerna". Så blev det. Vi ringde och han pratade med Rabbi Leibel Groner och berättade hela historien.

På onsdagskvällen ringde jag honom för tredje gången, och han skrek i telefonen: "Rabbi Levi, kom hem till mig nu omedelbart!"

När jag kom började han berätta för mig: "Varje morgon innan jag går till arbetet förbereder jag frukost och lunch åt mig själv. I morse gjorde jag en omelett åt mig själv och gick sedan till arbetet. Klockan sju på kvällen kommer jag hem, och när jag närmar mig huset mörknar mina ögon; en doft av matlagning eller något liknande kom från huset. Världens Herre, bara jag inte hade glömt att stänga av gasen!

Jag gick in och ser min fru stå och laga mat efter ett och ett halvt år utan att ha lagat mat!

Fru S. började berätta själv: "Jag vaknade klockan åtta på morgonen. Som varje morgon ville jag inte gå upp. Plötsligt ser jag en man med vitt skägg som säger till mig med bestämd röst: 'Stig upp ur sängen!'

Jag blev rädd, steg upp och började arbeta som under de goda dagarna..."

När jag hörde hennes ord tog jag fram ett foto av Rebben ur min väska och visade henne. Hon började skrika upprört: "Det är mannen! Det är mannen jag såg i drömmen!"...

Samma kväll bestämde hon sig för att resa till Rebben för att tacka honom. Hon reste verkligen till Rebben och gjorde det. Till följd av detta började paret även hålla kosher...

 Rebbe, hjälp mig

Rabbi Meir Bostomsky berättar:

"I slutet av 1998 gick jag i pension från undervisningsarbetet och tänkte att nu skulle jag kunna förverkliga min önskan att studera Tora.

Vid den tiden vände man sig till mig med en begäran att leda Chabad-skolan Talmud Tora i Petach Tikva. Förslaget kom i stil med 'antingen tar du uppdraget, eller så kollapsar institutionen'... Under ungefär en vecka brottades jag med frågan. Institutionen var i mycket svårt läge.

Under dessa dagar läste jag en berättelse i tidningen 'Kfar Chabad' om Rebben Rayatz som skickade en enorm summa pengar på den tiden, 3000 dollar, för att rädda en litauisk jeshiva från stängning, och sa 'under min tid kommer ingen jeshiva att stängas'.

Jag tänkte att om Rebben Rayatz gav sitt liv för en jeshiva vars ledare var 'mitnagdim' (motståndare till chassidismen), hur mycket mer är det min plikt att göra allt för att en av Rebbens institutioner inte ska stängas. Jag accepterade därför erbjudandet (jag minns att jag under de dagarna tänkte att Mashiach skulle komma snart och arbetet var bara för en kort tid...)

Tre månader efter att jag tillträtt positionen fick jag ett brev från skattemyndigheten att institutionen hade en stor skuld, eftersom min föregångare inte hade betalat inkomstskatt på lärarnas löner, och det hade ackumulerats till en astronomisk summa. I varningen tillade de att om vi inte betalade skulle skattemyndigheten beslagta institutionen.

Jag började aktivera kontakter. Jag nådde till och med vice finansministern som drog ut på det i två månader. Till slut fick jag en kallelse till förhandling inför en av skattemyndighetens chefer i Jerusalem som var ansvarig för hela centralregionen. Jag visste att mitt och institutionens öde låg i hans händer.

Jag var kallad till mötet klockan 12 men tjänstepersonen kom först klockan ett på eftermiddagen. Framför mig satt den ansvarige för skattemyndigheten i Petach Tikva-området och bredvid honom den huvudansvarige från Jerusalem. Jag viskade till mig själv "Rebbe, hjälp mig!" Jag tillade och sa 'Yechi', och då började förhandlingen.

Huvudtjänstemannen frågade mig om jag var Chabadnik. Jag svarade jakande, och han frågade om jag kände en viss jude. Jag blev förvånad, för det var en jude som varit i mitt hem i flera år, ätit och sovit hos mig. Jag sa att denne jude lever i mitt hem, och jag känner honom mycket väl. Tjänstepersonen sa att det var hans kusin... och under en halvtimme kretsade samtalet kring hans kusin.

Senare berättade han för mig att hans dotter studerar vid Weizmann-institutet och även hon hade fått en "bug" av att närma sig religionen, och hon hade närmat sig Chabad och studerar vid 'Alte'-institutet i Safed. Jag frågade honom hur gammal hon var, och han svarade att hon redan nått åldern då man behöver tänka på giftermål, och jag erbjöd min hjälp i frågan.

Till slut sa han till mig: "Vad behöver du egentligen? Varför är du här?"

Jag förklarade problemet för honom, och han sa: "Om så är fallet är det inget problem - hur många månader vill du ha för avbetalning?" Jag svarade "så många som möjligt". Han svarade att han kunde godkänna en uppskov på 24 månader, och om han frågade sin överordnade skulle han få kredit för ännu längre tid. Han ringde till sin överordnade och fick godkännandet på plats.

Och just nu avslutar jag den sista betalningen...

Tack och lov ser jag hela tiden den himmelska hjälpen och Rebbens hand är utsträckt och hjälper till i utbildningen av judiska barn."

 Lektionen i lobbyn

R' Roi Rosenbaum berättar:

En dag kom en ny person till en av Tora-lektionerna i Tel Aviv-området där jag är aktiv. Han var djupt inblandad i rättsliga problem eftersom han tidigare hanterat olagliga material och till och med tillbringat två år i husarrest. Nu ville de sätta honom i fängelse.

Efter en av lektionerna berättade han om sin nöd. Tillsammans satt vi och skrev till Rebben genom Igrot Kodesh.

I svaret som öppnades stod det att den enda vägen som leder från mörker till ljus är studiet av Tora och chassidut. Jag sa till honom att jag trodde att han borde engagera sig och ta ansvar för denna lektion, utveckla den och se till att människor kommer för att delta.

Han bodde i en byggnad med mycket "action". I byggnaden bodde människor som under vårt första år i området skämdes för att prata med mig. Det händer alltid något i lobbyn och det är kaotiskt där. Ändå bestämde han sig för att lektionen skulle hållas just där, i lobbyn.

Eftersom han betraktades som "områdets kung" sa ingen ett ord, och lektionen var en stor helgelse av Guds namn. Många människor från byggnaden som inte varit intresserade av något heligt på åratal satte sig ner på hans order och studerade chassidut. Efter en tid flyttade lektionen från lobbyn till hans lägenhet.

Vad som till slut hände var ett uppenbart mirakel. I hans rättegång dömde domaren honom först enligt vad polisen krävde, fängelse, men efter en stund sa domaren att han gjort ett misstag och meddelade att hans dom var felaktig eftersom mannen redan betalat sin skuld till samhället genom den långa husarresten.

När mannen berättade detta för mig, med tårar i ögonen, sa han att han varit i och utanför domstolar och häkten i åratal, men hade aldrig hört om en domare som erkände ett misstag och upphävde en dom som han redan givit!

 Två av Rebbens barn

R' David Glazer berättar:

"Under ett av mina hembesök i Kiryat Malachi 1993 kom jag till fru Mali B. Bland annat frågade jag henne om hon hade någon koppling till Rebben. Hon log och sa att hon har två barn som lever tack vare honom.

Så här berättade hon:

När hon var gravid genomgick hon av misstag röntgenundersökning. När gynekologen fick veta detta sa läkaren med bestämd ton att fostret hade skadats av strålningen och föreslog att hon skulle göra abort. Hon accepterade läkarens bedömning och bokade tid för abort, Himlen förbjude.

Under tiden återvände hon till sitt arbete i köket på Jeshivat Tomchei Temimim i Kiryat Malachi, där hon arbetade med en av Chabad-kvinnorna - fru N.

Hon berättade för fru N. om händelsernas utveckling och sin plan att göra abort. Fru N. reagerade genast: "Gud förbjude!" och lugnade henne: "Kom, vi har en Rebbe. Låt oss fråga honom vad vi ska göra."

De satte sig tillsammans och skrev till Rebben, och inom några dagar fick de svar att det inte skulle bli någon abort, Gud förbjude, utan hon skulle få ett levande, bestående och friskt barn. Mali sa att trots att hon fram till dess inte visste vem Rebben var, men efter att hon fått hans svar förstod hon att detta var sanningen och det fanns inget att vara rädd för, och följaktligen avbokade hon aborten.

Hon fortsatte att berätta om den själsliga smärtan hon hade under hela graviditeten från hela familjen och vårdpersonalen som gjorde stora ansträngningar för att avråda henne från sitt beslut. De sa saker som: "Vem är Rebben? Är han läkare? Kommer han att ta hand om barnet? Vilken auktoritet har han att förstöra ditt liv?"

Hon tillade och sa: "Tro mig, jag vet inte var jag fick styrkan att stå emot alla, men jag visste med säkerhet att jag skulle gå med Rebben hela vägen!..."

Och så plötsligt slutade hon prata. Med stor nyfikenhet uppmuntrade jag henne att fortsätta. Hon verkade vakna från en sorts nostalgi och ropade på ett barn. Och då kom en söt sjuårig pojke in, glad och helt frisk. "Ser du? Det här är Rebbens barn!"

Jag blev mycket rörd av att höra berättelsen och sa: "Välsignad är Gud som gav oss Rebben, Mashiach-kungen". Jag kom ihåg att hon sa att hon hade två barn tack vare Rebben. Ett känner jag till. Och jag frågade: "Vad med den andre?"

Med rörelse, som om hon återupplevde händelsen, började hon den andra berättelsen: "Efter ett och ett halvt år födde jag ett friskt barn tack och lov, men efter att han fyllt ett år började han gråta hela tiden utan uppehåll. Efter undersökningar bestämde läkaren att han hade hjärnhinneinflammation och att de behövde operera honom omedelbart innan den skulle sprida sig till själva hjärnan. Den här gången var jag klokare. Jag pratade med fru N., och vi skrev genast till Rebben. Svaret kom snabbt: 'Gör ingen operation. Der kommer att bli fullständig läkning.'

Efter ett sådant svar bestämde jag mig för att inte göra operationen. Nu upprepades trycket från familjen och läkarna, och återigen gav Rebben mig styrka och jag lyckades stå fast vid mitt beslut.

Räddningen dröjde inte. Efter tio dagar skedde en förändring till det bättre i barnets tillstånd. Han blev starkare dag för dag tills läkarna själva erkände att de hade gjort fel diagnos. Det var bara ett virus, och om de hade opererat skulle de ha utsatt honom för livsfara, Gud förbjude! Tack och lov att jag gick med Rebben!" avslutade hon.

Efter några månader återvände jag till dem och träffade hennes man. Han lade till fler detaljer om den andra berättelsen och berättade att Rebbens svar innehöll en instruktion att undersöka tefillin. Efter att det visat sig att hans tefillin verkligen var obrukbara bestämde han sig för att köpa vackra tefillin trots att den ekonomiska situationen inte tillät en sådan utgift.

Med fullständig tillit gick han till en butik för religiösa föremål, köpte vackra tefillin och skrev en postdaterad check till ett datum som han visste att det naturligt sett inte skulle finnas täckning.

När det var dags att lösa in checken gick han till banken för att se hur det skulle gå. Till hans förvåning fanns det täckning för checken från en nästan identisk summa pengar som kommit in på kontot dagen innan! När han frågade kassörskan varifrån denna summa pengar kommit till kontot visste hon inte vad hon skulle svara. Han gick till bankdirektören, och först efter några dagars undersökningar visade det sig att efter flera års fördröjning hade han plötsligt fått sin avgångsersättning från armén - och allt detta precis i tid och med exakt summa för att han skulle kunna uppfylla Rebbens instruktion!

 "Må vi höra goda nyheter från dig detta år!"

Denna berättelse berättades av rebbetzin Miriam Brovender, hustru till Rabbi Chaim Brovender, rektorn för jeshivan 'HaMivtar' i  Efrat i Israel, för veckotidningen Kfar Chabad.

"I min ungdom bodde jag i Brighton Beach-området i New York. En dag under sommaren 1953 var jag gäst hos en jämnårig vän som bodde i Crown Heights. Vi promenerade på gatan för nöjes skull, och mina ögon föll på en ytterst imponerande person. Jag hade aldrig tidigare sett en person med sådan majestätisk framtoning.

Jag stannade och frågade min vän: "Vem är den mannen?"

"Lubavitcher Rebben", svarade hon. Han gick ensam på gatan, och mitt hjärta fylldes av vördnad gentemot honom. Jag bär med mig intrycket av detta 'möte' till denna dag.

Jag hade ytterligare ett möte med Rebben som förändrade mitt liv. Jag har alltid mycket älskat barn, men några år efter vårt giftermål hade vi fortfarande inte välsignats med barn. Vi gick för att rådfråga en känd läkare, en stor specialist inom området. Efter en serie tester kom vi till ett möte hos specialisten för att höra hans åsikt. "Tyvärr kommer ni aldrig kunna få barn", avgjorde han redan i början av sina ord.

Jag var chockad. "Du är inte jordens herre och har ingen auktoritet att med sådan säkerhet avgöra om jag kommer att få barn eller inte", reagerade jag spontant med röst kvävd av gråt. Den specialiserade läkaren försökte förklara sina ord med medicinska-lärda förklaringar, men jag kunde inte längre lyssna på honom. "Det räcker att han avgjort mitt öde, ska jag också ge honom chansen att bevisa det?!" sa jag i mitt hjärta och gick ut med min man från läkarens rum med ändlösa tårar rinnande från mina ögon.

En tid senare, i slutet av 1966, förberedde vi, min man och jag, ett besök i USA. Jag bad min far att ordna ett möte för oss med Rebben. Till mötet anslöt sig även mina föräldrar, och tillsammans gick vi in i det heliga. Rebben tog emot oss med ett vänligt leende. Han skakade hand med min far och min man, log lätt mot oss och bjöd oss att sitta.

Jag gav Rebben en lapp där jag lade fram problemet vi led av. Jag nämnde även specialistläkarens bedömning att jag inte hade någon chans att få barn och bad Rebben om en välsignelse att det skulle ske på ett övernaturligt sätt. Rebben tog emot lappen från mig, tittade på den och lade den åt sidan. Nu, så trodde jag, skulle Rebben ta upp min begäran, men nej. Rebben vände sig till min far och började intressera sig för hans sysselsättningar.

Under mötets fortsättning vände sig Rebben till min man och bad honom att lämna den plats där han studerade Tora och börja arbeta med att föra judar närmare Toran. "Många närmar sig judendomen och söker vägledning i Toran. Du är tack och lov begåvad för detta, och detta är ju en mitzva som inte kan utföras av andra", sa han.

[Kort tid efter detta möte förverkligade min man verkligen Rebbens önskan och grundade jeshivan 'HaMivtar', en jeshiva för nybörjarstudenter och en 'kollel' för gifta män, och tack och lov har han förtjänsten att ha ställt upp tusentals studenter och fortsätter med det.]

Atmosfären under mötet var särskilt varm och 'hemtrevlig'. Ändå var jag orolig eftersom Rebben inte alls nämnde begäran för vilken vi hade bokat mötet med honom. En gnutta sorg följde mig under alla dessa dyrbara minuter i Rebbens närvaro. Jag oroades av tanken att kanske, Gud förbjude, himlens portar var låsta och därför reagerade inte Rebben på min begäran.

Det verkade som om mötet nått sitt slut. Rebben skakar återigen hand med min far och man och välsignar dem, och jag kände mig pressad och mycket besviken: inom några sekunder skulle vi gå ut utan den efterlängtade välsignelsen. Men i den sekunden vände sig Rebben till mig och med ett lätt leende på sitt heliga ansikte sa han till mig: "Må vi höra goda nyheter från dig detta år!"

Jag behövde inte mer än så. Jag svarade med ett betonat 'Amen' och gick ut från Rebbens rum. Jag var den lyckligaste människan i världen!

Rebbens löfte uppfylldes helt. Redan samma år kunde vi meddela Rebben att vi väntade vårt förstfödda barn. Vi förtjänade även att få Rebbens heliga svar på mitt brev med de goda nyheterna. Rebben välsignade oss att förlossningen skulle gå väl och lätt, och längst ner i brevet, intill hans heliga namnteckning, tillade han även med sin handskrift att välsigna oss med "sann judisk naches (glädje)".

Efter några år, när vi åter besökte USA, bad vi att få träffa Rebben igen, denna gång för att få hans välsignelse för fler barn. Genom underbar gudomlig försyn kunde jag, när tiden för mötet kom, redan meddela Rebben att vi väntade vårt nästa barn (en dotter). Rebben reagerade med tillfredsställelse och välsignade oss "att allt ska gå i bästa ordning och ni ska få sann judisk naches från alla era ättlingar".

Vid det mötet hände något intressant: fyra separata gånger upprepade Rebben sin välsignelse "att allt ska gå i bästa ordning ". När vi kom ut uttryckte jag min förvåning över detta, men med tiden glömdes det bort. Och se, det visar sig att Rebben förutsåg förlossningens vedermödor. Till skillnad från förra gången var denna förlossning förknippad med många oförutsedda komplikationer och risker. Under förlossningen var det mycket spända och svåra stunder. I efterhand kände jag att Rebbens välsignelse som upprepades - "att allt ska gå i bästa ordning " - följde oss i den svåra stunden och ledde till dess goda slut."

 Arton år, eller mer

Rabbi Mordechai Berkowitz berättar:

"För en tid sedan, under ett besök på en semesterort i USA, stod jag som förbedjare för shabbatsbönerna i den lokala församlingens synagoga. Före bönen kom synagogans ansvarige fram till mig och bad mig hålla en predikan. Jag gick med på det.

I min predikan gav jag några tolkningar av veckans Tora-avsnitt och talade om dess relevanta lärdomar. Jag talade även om Rebben och hans arbete med att föra judar närmare Toran.

Efteråt kom en av församlingens äldre medlemmar fram till mig. "När du talade om Lubavitcher Rebben väckte du mycket speciella minnen hos mig", sa han med stor rörelse. "Om du har några minuter lediga vill jag berätta en historia om Rebben som jag personligen upplevde."

Snart fann jag mig sittande bredvid denne gentleman och lyssnande spänt till följande historia:

"För omkring 30 år sedan bodde jag i Boston. Jag var aktivt involverad i den lokala judiska församlingen 'Young Israel'. Jag skickade mina barn att studera i den judiska skolan, och när de nådde lämplig ålder började de studera vid Boston University. På den tiden studerade många Tora-observanta judar där, och på campus fanns ett kosher-kök med en särskild matsal. Jag betalade naturligtvis inte bara den höga kostnaden för studieavgiften utan även den särskilda kostnaden för kosher-måltiderna.

Några månader efter att läsåret börjat fick jag ett överraskande telefonsamtal från min son. Han ville vara ärlig mot mig: han ville inte att jag skulle slösa mina pengar i onödan. Han bad mig sluta betala för kosher-måltider.

'Det är några veckor', sa han, 'som jag inte längre är noga med kosher mat. Jag äter mina måltider i universitetets vanliga matsal tillsammans med mina kompisar.'

Jag var chockad. Jag hade inte föreställt mig styrkan i förnekelsens vindar som blåser på universitetet. Jag förstod att jag gjort ett mycket allvarligt misstag genom att skicka min son till en plats där det finns andlig fara.

Men det var redan för sent. Min son kastade av sig alla Torans bud. Jag var i chock. Från att vara en affärsman, en aktiv person involverad med människor, blev jag en brusten man.

En dag mötte jag en av mina bekanta. När han märkte mitt nedslagna ansikte och förstod att något var fel frågade han om han kunde hjälpa. Jag försökte avvisa honom, men som en verkligt god vän insisterade han.

Till slut, med stor smärta, berättade jag för honom de dåliga nyheterna om min sons beteende, om mina försök att övertyga honom att återvända till rätt spår, bara för att upptäcka att det inte längre var möjligt.

Min väns ansikte lystes upp. 'Jag känner någon som kan hjälpa dig. Du vet att jag inte är en Chabad-chassid, men jag säger dig nu att Rebben kan hjälpa dig.'

Jag vägrade tro att efter alla mina ansträngningar att få min son tillbaka till sitt judiska arv, skulle Lubavitcher Rebben från New York, som varken sett eller känt min son, kunna lyckas där jag misslyckats. Men efter att ha hört några mirakelberättelser från min vän kom jag till slutsatsen att det var värt ett försök. Även om det inte skulle hjälpa skulle det definitivt inte skada. Jag ringde Rebbens sekreterare, bokade ett möte och reste till New York.

Jag kom till Chabad-centret på 770 sent på kvällen. I kön framför mig stod människor tyst och läste psalmer. Den lugna atmosfären dämpade något min pågående inre storm.

Min tur kom. Jag gick in i Rebbens rum med stor upphetsning. Efter att ha presenterat mig gav jag Rebben alla detaljer om den dystra situationen.

Rebben lyssnade, och efter att jag avslutat sa han: 'Du ska vara noga med att inte bryta kontakten med din son. Behåll goda relationer med honom. Under tiden, acceptera honom som han är. Till slut kommer han att återvända.'

Sedan tillade Rebben följande ord: 'Det kan ta tid - 18, 20, 22 år, men till slut kommer han att återvända.'

Trots att jag inte är en Chabad-chassid, fyllde Rebbens utseende och tonen i vilken hans ord sades mig med lugn, och jag lämnade rummet med fullständig tillit att min son verkligen skulle återvända till sin familj och Torans väg.

Under de följande åren höll vi alltid en öppen kommunikationskanal, trots att det var lite ensidigt, eftersom min son inte ville komma hem. Kanske var det för att han inte ville uppröra oss för mycket.

Och så, arton år efter mitt möte med Rebben, precis före Rosh Hashanah, ringde min son och frågade om han kunde komma till oss. Vi sa att hans rum väntade på honom hemma. Jag kom ihåg Rebbens ord med rörelse. Min son kom till Rosh Hashanah, gick med mig till synagogan och åt högtidsmåltiderna med oss. Atmosfären var underbar. Det visade sig dock att tiden ännu inte var mogen för en fullständig återkomst. Efter Rosh Hashanah lämnade han vårt hem och återvände till sina affärer.

Två år gick - 20 år sedan mötet med Rebben. Igen fick jag ett telefonsamtal från min son. Det var precis före Pesach. Min son bad att få komma och fira högtiden med oss. Han deltog aktivt i seder-kvällen och vi tillbringade en hel vecka tillsammans. Trogen Rebbens instruktioner avstod jag från att pressa honom angående att hålla buden. Å sin sida tog min son inte upp ämnet. Från våra samtal förstod jag att min son gjorde snabba framsteg i sin affärskarriär.

Ytterligare två år gick, och Rebbens ord började ringa med ännu starkare kraft. Jag hade väntat 22 år på detta ögonblick.

En dag ringde min son mig. Han ville träffa oss igen, men denna gång ville han att jag och min fru skulle komma till hans hem. Innan jag hann tänka på hur vi skulle äta kosher mat hos honom uppdaterade han mig.

Nyligen hade han träffat en av Rebbens shluchim i Washington, genom vilken han börjat återvända till sina rötter. Han mindes sina studier inför bar mitzva hade nu blivit den officiella Tora-läsaren i det lokala Chabad-huset.

'För en kort tid sedan', avslutade min son, 'gjorde jag köket kosher, och nu kan ni komma till mig utan oro!'"

[Avner-Institutet]

 Chassidernas arbete

 Att se helheten

En viss shaliach i USA arbetade under en tid för att träffa en rik man som bodde i hans område för att få hans hjälp till sina institutioner. Han hade kontakt med en av den rike mannens vänner och försökte få hjälp genom honom.

En dag fick shaliachen ett meddelande att den rike mannen var villig att träffa honom samma dag på kvällen - och att den rike mannen var på gott humör, så det fanns goda chanser att han skulle hedra shaliachen med en fin donation.

Vad gjorde shaliachen? Utan att rådfråga någon ringde han flera av sina shaliach-kollegor och utan att meddela den rike mannen bjöd han även in dem att komma med honom till mötet.

Så kom tio shluchim till den rike mannen - istället för en!

Den rike mannen tog emot dem vänligt. Var och en berättade om sina aktiviteter och förklarade behovet av hjälp, och den rike mannen som var på gott humör skrev en check till alla tio shluchim - på en betydande summa av $20,000 till var och en!

Efter en tid hörde en av shaliachens vänner om händelsen och frågade:

"Hur kunde du göra något sådant? Om du hade kommit ensam, som planerat, kunde du ha fått en mycket större summa för dina aktiviteter - kanske $40,000 eller $50,000. Varför behövde du bjuda in alla de andra?"

Shaliachen svarade: "Vad pratar du om? Jag mobiliserade $200,000 för Rebben!!!"

Här finns en stor lärdom om hur man ska se på helheten och inte bara på sitt eget privata arbete.

[R' Chaim Sasson]

 Mitzva-kampanjer i Mexico

En ung Chabadnik berättar om en underbar gudomlig försyn som han upplevde under en Chanucka-kampanj i Mexico:

"Innan vi gick ut för att besökade judiska skolorna i Mexico frågade vi en av de lokala judarna om listan vi hade var den fullständiga listan över alla judiska skolor. Han svarade att det fanns ytterligare en skola som kallades 'Atid', men det fanns ingen anledning att ens försöka komma in där, för det fanns helt enkelt ingen chans att de skulle gå med på vår verksamhet.

Med oss var Rabbi Yossi Smiart - som idag tjänstgör som shaliach i Kalifornien - och han var begåvad med inte så lite mod och 'Chabad-chutzpa'. Han bad därför att få ringa den skolan för att åtminstone försöka innan vi gav upp. Sekreteraren kopplade samtalet till rektorn, och hon svarade naturligt 'Ni är från Chabad? Inga problem! Kom till skolan och verka som ni vill!..'

De lokala judarna var chockade! Redan samma dag var vi i 'Atid'-skolan.

När vi avslutat verksamheten gick Rabbi Smiart fram till rektorn och berättade vad de sagt till oss och frågade hur hon ändå gått med på att ta emot oss. Hon blev mycket rörd och sa: 'Att jag inte skulle låta Chabad komma in?!'

Och här berättade hon att hennes son rest med några vänner på en resa i Europa. När de var på tåget i Italien blev de bestulna på alla sina ägodelar. Berövade sina tillhörigheter vandrade de runt i Milano hit och dit och visste inte vart de skulle vända sig.

När de såg en synagoga bestämde de sig för att gå in och försöka få hjälp. De träffade där Rabbi Yehuda Leib Cohen, som idag tjänstgör som Rebbens shaliach för spansktalande i Israel, och han tog emot dem med stor vänligthet. Han härbärgerade dem under en hel vecka och såg till alla deras behov fram till deras flygdag.

'Till en sådan speciell rörelse med så underbara människor kan jag inte säga nej. Må ni lyckas överföra era ideal till mina elever', avslutade rektorn sin berättelse.

Denna historia lär oss att det inte finns någon förlorad jude, och även om det finns de som vi tror är avlägsna och att det inte kommer finnas någon chans att påverka dem, måste vi veta att vi verkar med Rebbens kraft.

 Tefillin-läggningen och dess konsekvenser

En ung Chabadnik berättar:

"Jag gick på Mitzva-kampanjer i Florida med en vän. Vi var ganska erfarna i att identifiera israeler som många bor i området.

Vi såg en man i 30-årsåldern som såg ut som en israel. Vi vände oss till honom på hebreiska och bad honom lägga tefillin, men han gick inte med på vår begäran.

'Det passar inte mig', sa han. Vi förklarade att det passar varje jude att lägga tefillin och hålla buden.

Han gjorde en gest mot en kvinna som stod en bit bort.

'Det är min fru', sa han. 'Hon är inte judisk, och hur kan jag lägga tefillin?'

Min vän lät sig inte avskräckas och nästan med våld lade han tefillin på hans arm och huvud och lät honom läsa Shema från ett blad.

Vi såg påtagligt hur hans ansikte förändrades och blev förfinat.

Efter tefillin-läggningen började min vän tillrättavisa honom för att han gift sig med en icke-judisk kvinna och de allvarliga konsekvenserna av detta. Han talade verkligen bestämt.

Den icke-judiska kvinnan förstod visserligen inte vad de sa men från de snabba blickarna mot henne uppfattade hon att de pratade om henne.

Till slut skildes vi från dem.

Efter en tid träffade vi mannen - den här gången utan sin fru. Vi frågade hur han mådde. Han berättade att den dagen när de kom hem var hans fru mycket upprörd. Själva faktumet att hennes man utfört en judisk religiös ceremoni gjorde henne mycket arg - och dessutom pratade de om henne bakom hennes rygg...

Av ilska rev hon ner alla mezuzot från dörrposterna i deras hem och kastade dem i soporna. (Mannens far hade kommit från Israel och satt upp mezuzot i sin sons hem.)

Här väcktes den judiska gnistan hos honom trots att han dittills varit djupt försjunken i andra saker.

Han höjde rösten och sa att hon inte hade någon rätt att kasta i soporna mezuzot som hans far tagit med till honom.

Tonerna började höjas tills hon ställde honom inför ett ultimatum att bestämma vad han väljer: henne eller sin judiska kult.

Han berättade att han var så upprörd att han helt enkelt kastade ut henne från sitt hem.

Efter en tid träffade han en judisk kvinna som var i processen att återvända till att hålla judendomens bud och gifte sig med henne.

När vi träffade honom efter en tid hade han redan skägg och ledde ett judiskt hem med fullständigt hållande av buden."

[Av Baruch Shalom Mifei]

Dessa berättelser illustrerar kraften i även till synes små handlingar av judisk observans och hur de kan leda till dramatiska förändringar i människors liv. De visar också betydelsen av tålamod och uthållighet i arbetet med att föra judar närmare sin tradition, och hur Rebbens välsignelser och vägledning ofta manifesteras på överraskande sätt över långa tidsperioder.

Fångarnas far

Yosel Tevel var inte en officiell "shaliach", men i praktiken var han verkligen det. Hans uppdragsplats var fängelserna i stor-New York, bokstavligen "Fångarnas far". Hur kom han till detta uppdrag?

En dag stod Yosel vid ingången till 770 när en man kom och bad honom om en donation för Meir Kahane som då satt i ett av fängelserna i New York.

"Den berömde Meir Kahane? Vad behöver han mig för?" undrade Yosel.

"Meir Kahane sitter i det och det fängelset och de låter honom inte äta kosher mat", svarade hans samtalspartner med ett bittert leende.

"Vad? Var? Hur kommer jag till honom?"

Fem minuter senare var Yosel redan i närliggande Marmelstein's restaurang, köpte färdiglagad mat och påbörjade en snabb resa till fängelset i New Yorks bergsområde - en och en halv timmes resa från hemmet.

När han kom till fängelset vägrade vakten släppa in honom eftersom han inte fanns på listan över godkända besökare. Han ringde Rabbi Yaakov Yehuda Hecht, en Lubavitcher med många kontakter, och inom kort tid fann han sig innanför fängelsets murar.

När han kom in väntade han tills de hämtade Rabbi Meir Kahane som såg ut att vara i dåligt tillstånd. Rabbi Meir berättade för honom att även den kosher mat som fanns i fängelset var omöjlig att äta, eftersom den tillagades i ett icke-kosher kök och med händer nedsmutsade av fläsk. De enda sakerna han åt var oskalade frukter, som de muslimska fångarna som respekterade honom gav honom.

Om den kosher mat som finns idag, efter nästan fyrtio års Chabad-aktivitet i fängelserna, drömde man inte då. När Rabbi Tevel ville ge honom det han köpt för honom, vägrade Rabbi Kahane äta förrän fyra andra judiska fångar som fanns på platsen skulle komma så även de skulle äta.

När han återvände till Crown Heights kunde Yosel inte lugna ner sig. Detta var för honom startpunkten för de stora kampanjerna han genomförde i fängelserna, och som bara han visste hur man gjorde. Enorma mängder kosher mat, chanucka-stakar, Purim-paket, Piamenta-musikbandet och massor av livsglädje var bara några av sakerna han tog med sig innanför fängelsemurarna.

En gång gick Yosel in i ett stort fängelse med de många matpaketen han brukade ta med för att dela ut bland de judiska fångarna. När de kom in stod där en antisemitisk vakt vid namn "Muller". Lång, flintskallig och med höga stövlar spred mannen en verklig nazistisk atmosfär omkring sig.

När han såg judarna komma in med matpaketen, vände han sig till en av sina underordnade med order att kasta allt i soporna. Chabad-gruppen hävdade att de tar med mat varje gång de kommer, men han envisades. Medan de stod och diskuterade med honom, släppte mannen ur sig: "Nazisterna skulle ha avslutat jobbet...."

När Yosel hörde detta krävde han bestämt att få gå ut. Det är inte så enkelt att göra något sådant i ett fängelse, men det var svårt att hantera hans bestämdhet. När han kom ut gick han till den offentliga telefonen och ringde snabbt till Rabbi Yaakov Yehuda Hecht. Rabbi Hecht som hörde berättelsen bad honom vänta på linjen.

"Hej Mario, vilken sorts människor anställer du?!" hörde Yosel Rabbi Hecht tilltala någon på den andra linjen. Mario Cuomo var då guvernör i delstaten New York.

"Yosel, gå tillbaka till fängelset, och saken kommer att ordnas inom några minuter", instruerade Rabbi Hecht Yosel som väntade på linjen.

Yosel gick tillbaka in. Vakten började skälla på honom, men han envisades med att vänta. Det gick inte fem minuter och fängelsedirektören med några av hans assistenter kom till platsen.

"Var är rabbinen? Vad händer här?" Efter några minuter fördes den antisemitiska vakten ut fjättrad i handbojor - en helt ovanlig syn.

Fängelsedirektören gick fram till Yosel. "Rabbi, här är mitt personliga kort. Om du någonsin behöver något kan du ringa direkt till mig. Det finns ingen anledning att ringa guvernören..."

En annan gång under Chanucka, när Yosel kom med en grupp unga Lubavitchers hörde de plötsligt dörrarna bakom dem stängas. Till deras förvåning stannade de två vakterna som skulle följa dem kvar på andra sidan dörrarna. Efter några sekunder började dörrarna på andra sidan, de som vetter mot fångcellerna, att öppnas. Dussintals svarta fångar kom tillbaka från basketspelet. När de såg judarna växte deras vrede. "Döda barnamördarna", vrålade en av dem, och alla efter honom.

Platsen var trång och rädslan var stor. "Vi såg redan döden i vitögat", berättar Yosels bror, Pinchas, som var med honom. "Vi insåg att de antisemitiska vakterna avsiktligt lämnat oss där för att fångarna skulle göra vad de ville med oss, och vakterna skulle komma efteråt och berätta att det inte fanns något de kunde göra. Några sa Shema Israel. Jag satte på bandspelaren vi hade med oss, så den skulle vara som en 'svart låda' som skulle dokumentera lynchningen."

Åratal senare brukade Yosel säga att han inte vet varifrån han fick sin kraft. Han reste sig plötsligt och började ropa: "Ai! Oh! Ah!"

De svarta fångarna tystnade för ett ögonblick.

"Hur många av er har någonsin mött en god jude?" vrålade han.

"Jag", "Jag" "Jag", hördes några röster.

"Och hur många av er vill äta 'kosher salami'?" fortsatte han ropa.

"Yes, man! Kosher salami!"

"Om så är fallet, låt oss göra det rätt", ropade Yosel, och likt tidigare år när han var 'general' i ungdomslägren, fick Yosel svartingarna att sitta ner på golvet, medan han instruerade sina vänner att använda chanucka-ljusstakarna för att skära upp salamin.

"Okej, säg nu alla efter mig:

"We"

"We", vrålade alla.

"Want", vrålade Yosel.

"Want", vrålade alla.

"Mashiach", skriker Yosel.

"Mashiach", svarar de svarta.

"Now".

"Now".

Plötsligt öppnades dörrarna bakom dem, och några vakter rusade in.

"Vad händer här?"

De stannade chockade av synen som uppenbarades framför deras ögon. Farliga fångar sitter på golvet och vrålar ungdomsrörelsens slagord, medan några skäggiga unga män går runt bland dem och delar ut salami...

"Rabbi, om du vill arbeta här är du mer än välkommen - jobbet väntar redan på dig", vände sig en av vakterna till Yosel Tevel.

Några år senare gick Yosel på Eastern Parkway när han kände en tung hand vila på hans axel. När han vände sig om såg han en enorm och skräckinjagande svart man.

"Rabbi, kommer du ihåg mig?" frågade den svarte mannen.

"Jag granskade honom från topp till tå, men det var natt och han var svart. Jag kände inte igen honom. Och då log han.

"Då såg jag lite vitt", berättade Yosel med ett leende efteråt.

"Rabbi, kanske du inte kommer ihåg mig, men jag kan inte glömma den goda salamin ni tog med till fängelset"...

[Beit Mashiach]

Kraften hos den 19:e Kislev

Israel Glitzenstein, som var Rebbens sändebud i Eilat, berättade:

"En man som en gång studerade vid Tomchei Tmimim-jeshivan i Lod flyttade till Eilat och övergav med tiden sin efterlevnad av Tora och buden.

Flera personer försökte tala till hans hjärta om att börja hålla buden igen, men förgäves. Även jag försökte utan framgång.

En 19:e Kislev träffade jag honom och berättade att jag skulle åka till en sammankomst för att fira högtidernas högtid vid Torat Emet-jeshivan i Jerusalem. Jag frågade om han ville följa med, och svaret var positivt.

Vi åkte till Jerusalem, och i samma ögonblick som han satte sig vid bordet såg jag att han kände sig som en fisk i vattnet. Han sjöng entusiastiskt med i alla melodierna, lyssnade uppmärksamt på Tora-orden som delades av de andliga vägledarna, sa 'l'chaim' i överflöd och så vidare.

Mellan varven hörde jag honom sjunga för sig själv 'Ashreinu ma tov chelkenu' (hur lycklig är vår del) och upprepade melodin många gånger under kvällen.

När sammankomsten var över återvände vi till Eilat och han uttryckte sin önskan att börja ta aktiv del i Chabad-gemenskapen och återvända till ett fullständigt Tora-observant liv. Med tiden gjorde han fullständig teshuvah (omvändelse) och blev en av stöttepelarna i Chabad-gemenskapen i Eilat.

En gång frågade jag honom vad som orsakade förändringen.

Mannen förklarade:

"Under alla dessa 30 år som jag kopplade bort mig från Toras väg hade jag inte en enda dag med glädje. Jag gjorde vad jag gjorde under alla dessa år, men inom mig hade jag svåra samvetskval.

När jag kom till den chassidiska sammankomsten och kände den inre glädjen och den upphöjda atmosfären, kände jag djupt inom mig att detta var min sanna plats – hit hör jag och här vill jag vara!"

Sådan är kraften i en chassidisk sammankomst på den 19:e Kislev....

'Förlorade' år

Berättat för Rabbi Tuvia Bolton av Reb Nechemia, en äldre chassid som bodde i Kfar Chabad:

"Jag föddes i en Tora-observant familj, men som många unga människor i dåtidens Ryssland var jag rastlös och längtade efter ett fritt liv. Jag gick med i tsarens armé före första världskriget. Jag var en modig officer och fick till och med flera utmärkelser för tapperhet i strid.

Efter min militärtjänstgöring ansågs jag som en lojal medborgare av högsta rang – fram till den kommunistiska revolutionen. Kort efter revolutionen kallades jag till en 'folkdomstol'. I min enfald trodde jag att mina tidigare meriter och medaljer skulle bevisa min lojalitet och gick in i domstolen med självförtroende. Efter tio minuters överläggning dömdes jag till femton års straffarbete i Sibirien för brottet 'lojalitet mot den gamla regimen'! Jag fördes chockad från domstolen direkt till fängelset, där jag väntade några veckor tills transporten till arbetslägret.

Medan jag var i fängelset kom oväntade 'goda' nyheter. Regeringen behövde frivilliga till en isbrytare som skulle färdas genom Norra ishavet för att bygga ett militärläger i norra Sibirien. Maten skulle vara relativt riklig (ett helt bröd om dagen), kortare arbetstider, och som extra incitament skulle varje år räknas som tre år av straffet. Jag hoppade på erbjudandet och anmälde mig.

Planerna var djärva, optimistiska och välplanerade. Vi arbetade hårt, men trots allt misslyckades hela projektet totalt. Efter fem år hade de flesta besättningsmännen dött av sjukdomar eller köld. Projektet avbröts, och de få som fortfarande var vid liv skickades tillbaka. På ett mirakulöst sätt var jag en av de få som överlevde, och när jag återvände från Sibirien frigavs jag.

Jag borde ha varit lycklig... men något störde mig: jag kunde inte acceptera det faktum att absolut ingenting kom ut av allt mitt arbete i Sibirien. Jag borde ha glömt hela saken, men jag kunde inte sluta tänka på det. Jag tänkte hela tiden för mig själv: det måste finnas en anledning till att jag slösade bort fem år av mitt liv på något som inte gav något resultat. Jag frågade många människor, men ingen hade ett svar. De flesta förstod inte ens vad jag pratade om.

Och sedan, en sen torsdagskväll när jag gick ensam längs en tyst och folktom gata, hörde jag plötsligt känslofylld sång. Jag drogs till sången och kom slutligen in i ett rum där en grupp av omkring tio chassider i olika åldrar satt med en vodkaflaska på bordet, och de sjöng en gammal hjärtevärmande melodi. Efter att jag satt mig ner, lyfte de närvarande sina glas, sa 'l'chaim', och en av dem började berätta:

"Det var en gång en äldre rik polsk adelsman som fick en besynnerlig idé. Han ville göra en staty av sig själv som skulle vara gjord av en sällsynt marmortyp som bara fanns i Fjärran östern. Efter hans död skulle statyn sättas som gravsten på hans grav. Adelsmannen sökte och fann en man han litade på. Det var en judisk ädelstenshandlare. Adelsmannen gav honom en mycket stor summa pengar för att utföra uppdraget. Juden skulle resa till Indien, köpa ett enormt marmorblock och komma tillbaka till Polen. Adelsmannen kände en konstnär som kunde forma statyn och planerade att när stenen anlände skulle han hugga ut sin form i den.

Denne jude var en chassid till den heliga Ruzhiner Rebben. Han reste till sin Rebbe för att be om hans välsignelse för uppdraget. Rebben välsignade honom hjärtligt och uppmuntrade honom att resa.

Chassiden reste till Indien säker på sin framgång. När han anlände efter en månad köpte han stenen, såg till att den transporterades till ett fartyg och började sin resa tillbaka till Polen.

En natt vaknade han och såg att vatten trängde in i fartyget. Fartyget höll på att sjunka! Han gick upp på däck och såg att han var den enda som var kvar på fartyget. Han hoppade från däcket ner i det svarta och hotfulla vattnet. Efter några ögonblick upptäckte han en tom livbåt och lyckades ta sig in i den. Till slut nådde han en närliggande ö och överlevde. Vad som hände med de andra människorna på fartyget fick han aldrig veta.

På ön tillbringade han tre år tills han en dag såg ett fartyg på avstånd. Han vinkade till det av alla krafter tills sjömännen upptäckte honom och tog honom med sig.

Efter en månad var chassiden tillbaka i Polen, men en märklig överraskning väntade på honom. Han kom till adelmannens slott – men adelsmannen var borta! Hans slott hade sålts till någon annan och ingen hade någon aning om var adelsmannen fanns. Det verkade som om de föregående tre åren bara hade varit ett påhitt av hans fantasi!

Chassiden reste till sin Rebbe, Rabbi Israel från Ruzhin. Rebben förklarade för honom att på ön fanns dolda gnistor av helighet. Under de tre åren han vistades där hade han frigjort och upphöjt dessa heliga gnistor genom sina böner, memorerade Tora-studier, välsignelser och shabbatshållande."

Reb Nechemia fortsätter sin berättelse: "Trots att jag växte upp i ett religiöst hem hade jag aldrig hört talas om sådana koncept, men jag kände att här fanns nyckeln till att förstå min vistelse i Sibirien i fem år. Jag bad chassiderna om en utförligare förklaring.

De tog fram en tjock bok som hette Likutei Tora, full av chassidiska läror av Rabbi Shneur Zalman från Liadi, grundaren av Chabad-chassidismen. I en artikel i boken lärde jag mig att anledningen till att det judiska folket led i tvåhundratio år i Egypten och reste fyrtiotvå resor i öknen var för att upphöja de heliga gnistor som var dolda där. Denna process kallas för berur (rening).

Allt i världen – pengar vi tjänar, kläder vi bär, och till och med mat vi äter och luft vi andas – verkar vara existenser i sig själva, men när de används för ett gudomligt syfte, renas helighetsgnistorna och sanningen uppenbaras. I själva verket återspeglar de fysiska tingen Skaparens enhet och utgör en oskiljaktig del av en oändlig helhetsbild. Detta är anledningen till att det judiska folket är utspritt över hela världen i denna långa exil – för att rena helighetsgnistorna i 'folkens öken'.

De förklarade för mig en lära från Baal Shem Tov att 'Israel spreds ut över alla jordens platser, och även att de irrar omkring på vägar för att vandra i städer, är för att rena landet'.

Anledningen till att en jude irrar omkring i städer och på vägar är att sedan världens skapelse väntar denna plats – en bit mark djupt i en avlägsen skog, eller ett fält nära en bäck, eller på toppen av ett berg – på ögonblicket då en jude ska passera och begrunda en Tora-tanke eller att be till Gud eller säga en välsignelse och så vidare.

Ibland, så förklaras det, händer detta på grund av 'deras enkla tro... även om den är i ett sovande tillstånd'. Det betyder att även om han inte gör något där, är själva det faktum att på denna plats passerar en jude som bär en gudomlig själ inom sig, vilken är 'bokstavligen en del av Gud ovan' som förklaras i chassidismen, har denna plats väntat sedan världens skapelse på det avsedda ögonblicket då den ska beträdas av en son eller dotter till Abraham, Isak och Jakob.

Och desto mer om han också utför Tora- och budrelaterade handlingar på denna plats.

Detta var förklaringen jag sökte! Jag kom till Sibirien för att göra berur och upphöja gnistor till helighet.

På stället bestämde jag mig för att stanna hos chassiderna och lära mig mer och mer", avslutade Reb Nechemia sin berättelse.

[Rabbi Tuvia Bolton]

Orubblig tro

Reb Shaul Ber Kubkov, en framgångsrik trähandlare från Minsk, var en av Rebben Maharashs chassider och senare en chassid till Rebben Rashab.

En gång, under en affärsresa medan han väntade på tågperrongen, hörde han ett meddelande om att tåget skulle bli försenat och inte skulle anlända enligt tidtabellen.

Han tvättade sina händer och bad kvällsbönen. På platsen fanns en annan judisk handlare. Eftersom han visste att denne chassid inte brukade skynda sig i sin bön, gick den andre handlaren fram till Reb Shaul Ber och varnade honom att tåget kunde komma innan han hann avsluta sin Shemone Esre-bön.

"Det bryr jag mig inte om", svarade Reb' Shaul Ber. "Nu är det tid för bön, och därför måste jag be nu."

Medan han stod i ett tyst hörn och bad kvällsbönen i en hel timme, kom tåget och fortsatte sin färd. När Reb Shaul Ber var klar väntade han på nästa tåg och förklarade återigen för den andre handlaren att ingenting var viktigt för honom, inte ens hans affärer, när det var dags att be.

Precis då anlände nästa tåg och stannade vid stationen. Innan Reb Shaul Ber hann stiga på - vem ser han kliva av tåget? Det var skogsägaren som han skulle träffa! Mannen gick fram till Reb Shaul Ber, hälsade på honom och förklarade att han hade väntat på honom vid stationen som planerat, men när han inte dök upp bestämde han sig för att resa och möta honom. Av detta förstod Reb Shaul Ber att skogsägaren förmodligen var mycket angelägen om att sälja sina skogar, och han lyckades göra en affär till ett mycket bra pris.

Vid ett annat tillfälle gick denne Reb Shaul Ber för att ta ett rituellt bad på morgonen före bönen. I fickan hade han tusentals rubler, pengar avsedda för en stor affär. Mitt under sin bön märkte han plötsligt att fickan inte var lika tung som tidigare, men han skyndade sig inte att avsluta morgonbönen. Han fortsatte att be i sin vanliga lugna takt, och när han var klar lade han på Rebbenu Tam tefillin och först vid två-tiden när han var färdig gick han tillbaka till floden där han hade badat på morgonen.

Där, på platsen där han hade lagt sina kläder när han badade, fann han sina pengar. Plånboken som hade fallit ur hans ficka hade täckts av vinden med ett lager sand, så ingen hade märkt hans plånbok!

De skräckfyllda tiderna i Sovjetunionen

Här följer en autentisk skildring av en tonårsflicka i Sovjetunionen efter andra världskriget. Det krävdes stort mod och stor självuppoffring att tillhöra Chabadgruppen som efter krigets slut förföljdes av kommunisterna med fördubblad kraft. En dörr öppnades för att ta sig ut ur Sovjetunionen med falska papper som polska flyktingar. En av huvudarrangörerna för flykten var Leibl Motzkin, en pojke på 22 år som hade ansvaret att bland annat skaffa pengar för att köpa dokumenten och betala mutor och ordna bostad för flyktingarna innan avresan – allt under den hemliga polisens bevakande ögon och med uppenbar fara i varje vinkel och vrå.

Yocheved Zalmanov skriver i sina memoarer (översättning från jiddisch):

"Nyheten om utresan från Ryssland nådde våra öron som en hemlig och förtrollad hemlighet... Den spred sig bland Lubavitcherna och lyfte hjärtan och sinnen. Efter de fruktansvärda krigsåren gavs polska flyktingar möjlighet att lämna Ryssland och repatrieras till sitt hemland - Polen (år 1945-46).

Efter att de judar som flytt från Polen och deporterats till avlägsna platser hade genomlidit de frusna sibiriska vidderna, hunger och brist, kyla och frost, tvångsarbete, överlevde inte många av dessa judar. Nu uppstod möjligheten och chansen (som hölls i hemlighet) för ryska judar att smuggla sig över gränserna, tillsammans med de polska judar som överlevt - med förfalskade papper, i avlidna människors namn. Som det senare blev känt var Ryssland intresserat av att så många polska medborgare som möjligt skulle lämna landet - för att visa världen hur 'god', 'vänlig' och 'hängiven' det var mot Polen och dess medborgare...

Det är självklart att hemligheten tände en hoppets eld i de troende judiska hjärtan som suckade och stönade i det ryska 'paradiset'... Omedelbart lämnade Chabadnikerna allt: hemmen, arbetsplatserna och studieställena, och... reste i hemlighet - flydde - fulla av rädsla och ångest för varje skugga, i rädsla för att bli infiltrerade av spioner, poliser, judefientliga, med 'angivare' och 'angivelser'... Med andlig styrka, himmelsk styrka, upphöjd styrka, anlände vår grupp till gränsstaden Lemberg-Lvov.

Hur och på vilket sätt skulle man resa vidare, och vart? Det visste man inte. Kanske visste några av Lubavitch-resans ledare. Allt var ytterst hemligt, från öra till öra, från hjärta till hjärta... Alla visste med säkerhet: man måste och är tvungen att ta vara på och utnyttja den särskilda möjlighet som uppstått!

Det var ett obegripligt faktum: hur kunde något sådant hända i Ryssland, under NKVD:s näsa? Bara den Helige, välsignad vare Han själv, med sin starka hand, med sina stora mirakel och under kunde ha slutit ögonen på myndighetspersonerna och vänt bort deras ansikten från det som pågick.

Hundratals människor - barn, unga och äldre, smugglades över Rysslands gränser, i en tid då inte ens en fluga kunde ta sig igenom järnridåns murar... Man kunde inte ens föreställa sig en sådan möjlighet, inte ens i de mest fantasifulla drömmar.

När vi anlände till staden Lvov-Lemberg hade den första 'eshelonen' (godståget), på vilket det fanns några enstaka Chabad-familjer, redan åkt iväg. De som än så länge var kvar var utspridda i stadens olika förorter, ibland bodde de hos polska familjer - för att säkra sin väg. Alla var hemlösa, oskyddade, desertörer. I rädsla och ångest, med krossade hjärtan, med återhållen andning, i het och bönfallande bön, väntade och hoppades de på den Allsmäktiges stora nåd, varje ögonblick och minut under sin vistelse här, och definitivt och absolut för en säker gränspassage!...

Det glada budskapet om det stora miraklet med den första eshelonens framgång spreds och blev känt med stor glädje - i yttersta hemlighet, naturligtvis, från hjärta till hjärta... och gav mod, hopp och styrka att fortsätta vänta på vad som skulle komma. Om de fasansfulla händelser som hade inträffat visste man ännu inte...

Skräcken och rädslan för 'angiveri' som omgav människorna var så stark att de var försiktiga med att säga överflödiga ord. De var rädda för att gå ut, även på natten. När de gick ut på gården för mänskliga behov - brukade de gå ut med någon från familjen som sällskap. Männen med skägg och sidolockar satt instängda och låsta i rum innanför rum och gömde sig från spionerande och granskande ögon, för att inte dra till sig grannarnas uppmärksamhet. Faran svävade över var och en, vid varje steg och vändning. Dag och natt var allt insvept i vånda och själskval, ångest och hopp...

I böner, med hjärtats styrka, med tillit och tro... hos judiska hjältar med sann självuppoffring!

Vår familj stannade i Lvov en kort tid och bodde i en lägenhet bland utmattade polska judar som under kriget hade förvisats till de sibiriska skogarna, i hunger, nöd och kyla; därefter bodde de i Samarkand, Tasjkent, Tjimkent och andra platser. Överallt där de bodde var de krossade, fulla av rädsla för den svarta marknadens fasor, rädda för poliserna - för judehatarna... för hunger, och för det faktum att de var främlingar som nu befann sig i Lvov, och väntade otåligt tillsammans med de ryska judarna med självuppoffring, Lubavitch-chassiderna; väntade på att fly så snabbt som möjligt från det ryska helvetet, rädda för sin egen skugga...

Den allmänna spänningen och den svåra situationen väckte inom oss - i min mycket älskade syster Hadassa och mig - en stark önskan att använda våra förmågor och unga och modiga krafter, och förverkliga dem på något sätt i den nuvarande svåra situationen av rädsla och gömställen... Vi brukade (min syster - Hadassa Perman och jag) vandra omkring på gatorna fritt, som om utan rädsla och utan fruktan, som studenter som kommit hit för sommarlov. Det var ursäkten för oss - för dem var det inte tillräckligt... för sabotörerna...

Lvov-Lemberg, den första staden utomlands (för mig) drog mig till sig med sin annorlundahet, som var obekant för mig från det stängda och instängda Ryssland... I drömmarnas drömmar hade vi inte föreställt oss att vara här, och dessutom i en sådan situation; men var och en som ville kunde känna och se hur den Helige, välsignad vare Han, tog oss under sitt beskydd...

Mycket lite visste vi (och jag särskilt) om de hemliga angelägenheterna kring färden i allmänhet. Vi kände inte judarna som var involverade i den underbara ledningen och organiseringen av resan, förutom en - R' Leib Motchkin, en ung jeshiva-student, Leibke, som varje ögonblick och minut offrade hela sitt liv, bokstavligt talat. Hans hjältedåd såg vi med egna ögon, berättelser och handlingar som pennan är för svag att beskriva och handen att skriva och berätta om, och omöjliga att förstå med förståndet - förmodligen kunde inte ens han själv 'ta in' det! Flera gånger, när han såg oss på gatan, hoppade han ur 'taxi'-bilen han åkte i med hög fart, gav oss någon instruktion, och försvann blixtsnabbt, som om han inte kände oss och inte hade lagt märke till oss...

I allmänhet var taxiåkning i de dagarna en stor 'lyx' och en sällsynt syn. I Ryssland tillhörde detta bara regeringsledare, viktiga ministrar eller rika personer. Det var förbjudet i Ryssland att vara rik: 'varifrån har du fått pengarna?'... Man måste vara arbetare... alla måste vara jämlika...

Att vara rik var ett stort "brott"... Kanske är det värt att uppmärksamma några episoder som talar för sig själva och berättar historien om den tiden... Mirakel över mirakel!...

En dag, under en sådan promenad på gatan, plötsligt, som en blixt, dök Leibke upp. Han rusade fram från en bil och sa brådskande: "Ikväll måste vi ta emot en familj som kommit med tåget från Moskva, som släppts fri mot borgen från fängelset". Han gav oss adressen med ett "lösenord" (ett överenskommet tecken), och försvann genast...

Vi visste mycket väl vad det betydde att få ut en jude mot mutor från 'fängelset', och komma hit, när hela staden Lvov var som en stor 'fängelse'-fara för varje Lubavitch-jude... Vi kände till familjen som var bland våra bekanta och goda vänner!

Vi kände inte till staden så bra men ville inte väcka misstankar om oss och frågade därför ingen utan gick direkt till tågstationen. Vi släpade oss fram genom gator och halvt förstörda gränder, på trasiga trottoarer, knappt upplysta och knappt "levande", och mina fötter som var sönderrivna till blods värkte obarmhärtigt... Vägen var lång som exilen...

Den tryckande hungern och oron för vår familj som inte visste var vi var uttömde oss, och våra ben nästan sviktade av trötthet... För att inte dra till oss uppmärksamhet gick vi till tågstationen efter att tåget anlänt. Vi beställde en taxi, och med en "likgiltig" min, som de andra väntande, sökte vi efter våra bekantas ansikten som gick bland de andra resenärerna, lastade med väskor och paket... Utan att dra till oss uppmärksamhet klev vi alla in i taxin.

När vi kom till huset enligt adressen som getts oss, stannade gästerna i bilen och väntade. Min kloka syster sprang först, och jag sprang efter henne (jag var rädd att lämna henne ensam, på grund av hennes höga grad av självuppoffring). Vi sprang för att meddela att gästerna hade kommit, de var här!.

Vi knackade på dörren medan vi utropade "lösenordet". Vi såg ett argt öga titta på oss genom dörrögat... Plötsligt hörde vi från andra sidan dörren rösten från en arg och hård kvinna, med en störtflod av förbannelser och skrik: "Försvinn härifrån genast, för alla vindar, innan det blir för sent!"... medan hon kastade mot oss en störtflod av grova ord, som bröt fram direkt från ett brustet och plågat hjärta...

Som förstenade stod vi kvar och kunde inte få fram ett ord. Bara det tjocka mörkrets tystnad utgjorde ett sant vittnesbörd om vår stora vrede, själsångest, besvikelse och skam. Jag höll inte ut, och från djupet av mitt tryckande hjärta bröt en kvävd gråt fram som kunde ha smält järnväggar, men från andra sidan trädörren rådde tystnad...

Min hjältinnasyster var också mycket upprörd, men sa genast bestämt till mig: "Om du börjar med dina gråtattacker - då får du genast gå hem! Du måste alltid komma ihåg de heliga orden från våra kära rättfärdiga föräldrar, att en jude inte får ge upp inom sig och måste alltid hoppas på Guds räddning. Man får inte förtvivla, utan måste göra det som är nödvändigt - hitta vägen ut ur situationen...

En ljusstråle trängde rakt in i mitt hjärta... Som om vi var lugna och oberörda återvände vi till taxin och sa modigt: "Det är fel adress. Vi måste fortsätta åka och leta..." Vår avsikt var att hitta Leibke. Vi åkte enligt min älskade systers anvisningar, rakt fram, rakt fram, rakt fram... på upplysta gator, och här svängde vi höger... på mörka gator, vänster... höger... vänster... rakt fram... och så vidare. Vi kunde inte hitta rätt hus, och chauffören började förlora tålamodet och visade tecken på irritation... Vi sa till honom att vi skulle kompensera honom för besväret... och så körde han i flera timmar höger... vänster... rakt fram... tills vi plötsligt lade märke till ett hus i hörnet av två knappt upplysta gator, med en skylt skriven med stora bokstäver: "Lägenhet att hyra!". "Ett mirakel från himlen!" bröt ropet fram från djupet av våra hjärtan... För oss var det inte bara en skylt - det var den förlösande ängeln själv... "Vi är framme, vi är framme!" - sa min syster genast med stor glädje - "Vänta här ett ögonblick!"

Husägarinnan, en judisk duglig och godhjärtad kvinna, var mycket glad att ta emot en god och liten judisk familj i sitt bekväma och rymliga hem för en kort period, med vissa villkor som vi inte alls hörde på grund av den glädje som överväldigade oss... Hon insisterade också på att låna oss pengar så att vi kunde betala chauffören, som var överlycklig... Våra utmattade gäster tackade och prisade den Helige, välsignad vare Han, för Hans stora barmhärtighet. Äntligen hade Han fört dem till en plats där de kunde återhämta sig... Skulden för taxin återbetalades till husägarinnan i sin helhet, förmodligen av Leibke...

Om de inblandade någonsin skulle möta medlemmarna i den familjen skulle de utan minsta tvivel minnas tider som är omöjliga att glömma... Sådana händelser glöms aldrig från hjärtat."

Att förstå en chassidisk utläggning

R' Mendel Futerfas berättade: "En fredagskväll kallade den andlige vägledaren vid Tomchei Tmimim-jeshivan i Lubavitch, R' Chatshe Feigin, på mig och frågade: 'Är du väl bevandrad i den chassidiska utläggning du studerade den här veckan?'"

Sanningen var att jag inte kunde den och var naturligtvis inte bevandrad i den. Jag stammade några otydliga ord medan jag rodnade helt...

R' Chatshe meddelade mig på stället att inom en vecka måste jag vara bevandrad i denna utläggning och kunna den grundligt, annars skulle jag inte längre räknas bland jeshivans elever. Hela den veckan memorerade jag utläggningen, men eftersom jag inte var särskilt dragen till chassidiska studier, tog jag inte till mig den på djupet.

Följande fredagskväll kallade R' Chatshe på mig igen och förhörde mig. Jag tyckte att jag klarade provet (även om inte med utmärkt resultat), och då vände sig R' Chatshe till mig och sa: "Jag tror att du har ett ont öga till den chassidiska läran..."

"Kanske..." svarade jag tyst.

"Varför?" frågade R' Chatshe.

"I den uppenbarade Toran" - svarade jag - "finns det pilpul (djupgående analys), frågor och svar. Varje traktat, varje kapitel, olika ämnen - varje gång nya saker, men i chassidut är det nästan alltid samma ämnen."

"Lyssna på en liknelse" - svarade R' Chatshe: "När ett litet barn lär sig alfabetet, känner hen bara till ett alef och ett beit, men när barnet börjar sig läsa, och många alef, beit eller gimel börjar dyka upp, kan hen bli förvirrat om hen vill bygga ett helt ord, och än mer om hen vill bygga en hel mening. Här räcker det inte längre med ett alef eller ett beit. Här behövs flera alef och flera beit, men trots att de ser ut som samma bokstäver, är deras betydelse helt olika i varje ord.

Så är det också i chassidut: Vid första anblicken verkar samma saker upprepa sig, men vid närmare granskning ser man att ingenting upprepar sig. I varje upprepning finns ett tillägg och en förnyelse, och om du betraktar det grundligt kommer du att se att det är så!"

"Från den stunden började jag studera chassidut på ett mer seriöst och djupgående sätt, och med tiden blev jag mycket fäst vid chassidut", avslutade R' Mendel.

Framgång från himlen

Det berättas om två chassider, Rabbi Mendel Futerfas och Rabbi Shmuel Reitchik, som arbetade hårt i USA för att samla in pengar till en viss Tora-institution. En gång gick de omkring hela dagen på olika affärsmäns kontor och bad om donationer till en utbildningsinstitution. Men donationerna var relativt små.

I slutet på dagen var de trötta och utmattade, men ändå bestämde de sig för att gå till ytterligare ett kontor tillhörande en stor affärsman.

De kom in i receptionen och bad sekreteraren om att få träffa chefen. Hon sa att han var mitt i ett möte och att de därför måste sitta i vänterummet. De var båda äldre män och mycket trötta, och fåtöljerna var bekväma... Efter några minuter slöt sig deras ögon och de somnade.

När chefen avslutade sitt möte kom han ut i receptionen och såg rabbinerna sova. Han lämnade en check till sekreteraren och sa till henne att inte störa dem i deras sömn utan ge dem checken när de vaknade.

När de vaknade gav sekreteraren dem checken och sa att chefen redan hade gått. När de tittade på checken såg de att det var en särskilt stor donation, mycket mer än vad de hade fått från andra donatorer den dagen.

Då sa den ene till sin vän: "Nå, vilket kontor ska vi gå och sova på nu..."

Med andra ord: det slog dem att även om det var nödvändigt att de skulle göra sina egna ansträngningar, kom välsignelsen och framgången i alla fall från himlen.

Ett möte på flygplanet

"Det var för cirka två år sedan", börjar Limor Shani, boende i bosättningen Tamrat i Israel, sin berättelse. "Jag avslutade ett besök hos min son Moran som bor i USA och var på väg hem. När jag kom till min plats i flygplanets businessclass, satte jag mig tillrätta medan jag undrade vem som skulle bli min reskamrat. Jag fick inte mycket tid att fundera: en judisk man med vitt skägg, klädd som ultraortodox, närmade sig sätet bredvid mitt.

'Åh', tänkte jag för mig själv, 'nu kommer han att tjata på mig att flytta framåt eller bakåt, höger eller vänster'. Men till min förvåning tog han av sig sin rock och hatt, lade dem i facket ovanför sitt huvud och satte sig bekvämt.

Han vände sig till mig på engelska och frågade vilket språk jag talade. Jag svarade 'jiddisch'... Uppenbarligen förstod han inte att jag skämtade och började prata med mig på jiddisch. När jag påpekade hans 'misstag', fortsatte han på hebreiska.

När han förstod att jag bodde i bosättningen Tamrat, bad han mig framföra varma hälsningar till David och Dalia Tal, Lubavitcher Rebbens sändebud i bosättningen. Min bekantskap med Dalia var då ganska ytlig, men ändå fann jag det lämpligt att säga några varma ord om fru Tal till personen som jag ännu inte kände.

När jag frågade honom 'från vem kommer hälsningarna?', svarade han enkelt "Säg till dem, från Leibel..."

Under flygningen berättade han för mig att han hade varit Lubavitcher Rebbens sekreterare i fyrtio år.

'Nå, Rebbens sekreterare', tänkte jag för mig själv, 'hans uppgift var säkert att svara i telefon och posta brev...'

Rabbi Groner frågade mig om jag skulle vara intresserad av att läsa en dagbok han hade skrivit om Rebben, och när jag svarade ja, fördjupade jag mig i läsningen av dagboken och fick genom frågor och svar från Rabbi Groner en bild av Rebben och hans enorma verksamhet. Jag hade visserligen hört om Rebben, men hade aldrig intresserat mig för att höra mer detaljer om honom.

Dagboken väckte min nyfikenhet och jag ställde dussintals frågor till honom, från vad som händer med Chabad idag när chassiderna inte ser Rebben? Vem leder dem? Genom frågor om Rebbens sjukdom och chassidernas tillstånd under den perioden till frågor om livet, om oss själva, om meningen med varför vi kom till världen.

Plötsligt insåg jag att det inte handlade om 'bara en sekreterare som svarar i telefon', utan en person av stor andlig resning. Samtidigt, paradoxalt nog, utstrålade han enkelhet och värme.

Långsamt, utan att märka det, skalades lager av motvilja, främlingskap, frågor och funderingar om religion, om Gud och de som följer buden av från mig. Jag var så försjunken i vad han berättade och förklarade för mig att inget annat intresserade mig. Kaptenen, som är en kollega till min man som också arbetar som kapten på El Al, liksom flygplansbesättningen, kom fram till mig mer än en gång och frågade, 'Limor, behöver du något?' men jag behövde ingenting - jag hade allt...

När planet började landa vände sig min granne till mig och frågade om han kunde be mig om något. 'Det var det enda som fattades', tänkte jag för mig själv, 'nu kommer han säkert be mig att inte resa på shabbat eller något sådant'. Jag behöll mina tankar för mig själv och frågade honom vad han ville att jag skulle göra.

"Att du tänder heliga ljus på fredagskvällar och helgdagar", bad han. Jag skyndade mig inte att förbinda mig.

"Varför skulle jag göra en sådan handling för en person som jag, med all respekt, inte känner?!"

Rabbi Groner gav mig ett så kraftfullt svar:

"Man måste vara mycket noga med tiden då man tänder shabbatsljusen, en tid som varierar beroende på tid och plats - men när man tänder vid rätt tid öppnas välsignelsernas portar, och man kan be om vad man vill, för vem man vill. Tänk när du tänder på alla kvinnor i världen som tänder ljus i samma ögonblick, tillsammans med dig."

Jag var totalt chockad. Rabbi Groner gav mig inte ett svar med citat från Tanach, Talmud eller Tanya, utan lyckades sända ord på rätt frekvens som gick rakt in i mitt hjärta. Sanningen är att jag inte blev övertygad så snabbt och fortsatte att ifrågasätta hur det kom sig att många goda kvinnor, som tände ljus med självuppoffring i Majdanek och Buchenwald, och säkert bad och önskade, ändå inte överlevde?! Istället för ett svar fick jag en avfärdande handrörelse: "Det är ett långt och komplext ämne och det finns ingen anledning att gå in på det just nu", sa han.

Det var fantastiskt att inse att efter de andra svaren jag fått, 'nöjde' jag mig med detta svar och tog på mig detta beslut. Sedan dess har två år gått, och jag tänder shabbatsljus varje fredagskväll och helgdagskväll!

När vi landade i Israel uppstod total förvirring med bagaget på grund av en generalstrejk som pågick den dagen. Min flygkamrat visade sig vara en person med särskild människokärlek. När han förstod vart bagaget skulle komma, uppmärksammade han att jag inte stod på rätt plats, och tog sig besväret att komma till platsen där jag stod och förklara för mig vart bagaget skulle komma.

När jag kom hem ringde jag genast till min mamma. "Mamma, du kan inte föreställa dig vem jag just flög med!" öppnade jag upphetsat innan jag beskrev besöket hos min son-hennes barnbarn, för vilket jag hade kommit till New York. Min mamma väntade sig att få höra namnet på en skådespelare, sångare eller annan kändis.

"Med Rabbi Groner, Lubavitcher Rebbens sekreterare", sa jag upphetsat. Jag visste att min mamma hade mycket starkare band till Chabad och Lubavitch än jag...

Min mamma visslade imponerat och bad om ursäkt för att hon skulle lägga på luren för några minuter och skulle återkomma om några minuter. Senare fick jag veta att hon avslutade samtalet med mig och ringde till rabbinen i Chabad-huset i Toronto, som hon känt länge, för att få lite mer information om Rabbi Groner.

När hon ringde igen, chockade min mamma mig när hon sa: "Visste du att vi är släkt med Rabbi Chodakov, Lubavitcher Rebbens huvudsekreterare?"

"Du har aldrig berättat det för mig", svarade jag. Min mamma berättade att hennes gammelmorfars mors efternamn var Chodokovskaya och de bodde i Riga. Och Rabbi Chodakov, hennes systerson, kom tillsammans med Rebben Rayatz till USA, där han blev en av hans sekreterare.

Mitt nästa telefonsamtal var till Dalia Tal. När jag sa till henne, nu inte längre så enkelt, "Ni har varma hälsningar från Rabbi Leibel Groner, Rebbens sekreterare", blev Dalia verkligt rörd. När hon hade återhämtat sig bad hon mig berätta om flygningen, välsignade mig för mitt modiga beslut och förklarade för mig när man ska tända ljus, hur, och vilken välsignelse man ska säga vid tändningen. Från den dagen stärktes mina band med familjen Tal, och med hennes vän, fru Asur, också boende i Tamrat som hade blivit Chabadnik, och vi blev goda vänner.

Min första ljuständning kommer jag aldrig att glömma. Under min barndom och ungdom i Hashomer Hatzairs kibbutz hade vi "kabbalat shabbat", men när jag nu lär känna shabbatens innehåll och helighet, dess magiska stunder som är ovärderliga, tackar jag Gud som sände mig sin underbara budbärare.

Jag började gå på Tanya- och chassidutstudier med Rabbi Dobruskin från Migdal HaEmek. Jag blev vän med de underbara Chabad-kvinnorna i Migdal HaEmek och med sändebudet i Kfar Baruch, Leahle Veg, och gradvis börjar jag hålla fler bud, så mycket som möjligt, och allt tack vare den flygningen som var en av de mest upphöjda upplevelserna i mitt liv, om inte den största av dem...

Tiden som gått har inte bara inte försvagat kontakten med Rabbi Groner, utan den har stärkts. Nästa gång Limor Shani kom för att besöka sin son Moran som bodde i USA, tillsammans med sin yngre son Yinon, kom hon till 770 för att själv se basen för imperiet som heter "Lubavitch", och naturligtvis för att träffa Rabbi Groner.

När man påpekade för Limor att namnet 'Yinon' är ett av Mashiachs namn, svarar hon med en mycket traumatisk episod.

"Yinon föddes efter sin fars bortgång. Min tidigare make var då pilot i flygvapnet, och mitt under en militär operation i öknen kolliderade hans plan med ett annat israeliskt plan. Det var före Rosh Hashana år 1984. Min man omkom omedelbart, medan de andra två piloterna som var inblandade i flygolyckan överlevde och lever med oss än idag, må de få leva länge och gott.

Jag var då gravid, och när barnet föddes kallade jag honom 'Yinon' - namnet som jag hade valt tillsammans med hans far före hans bortgång. Efter en tid, när man berättade för mig att namnet Yinon är ett av förlossarens namn, kände jag att Yinons namn gavs genom gudomlig inspiration för att utrusta oss med överjordiska krafter under den svåra och mycket exilartade period vi genomgick efter tragedin."

Om det verkade som att Rabbi Groner hade påverkat familjen Shani på något sätt, kom nästa möte och bevisade hur solid utsagan är att "när två judar möts är det två gudomliga själar mot en djurisk själ".

"Det var förra vintern när jag återigen kom för att besöka min son Moran", berättar Shani, "och denna gång tillsammans med min son och hans bror Yinon. Vi kom till New York på en fredag, och det första jag gjorde var att meddela Rabbi Groner att jag var i New York. Han bjöd in oss att komma till 770 på söndag.

"Jag hade aldrig varit i 770 tidigare, och byggnaden, liksom 'Crown Heights'-området, kände jag bara till från berättelser. På söndagsmorgonen gav vi oss av tidigt för att hinna i tid till mötet med Rabbi Groner. När vi kom till Crown Heights tittade vi omkring oss i förundran. Den fantastiska synen av hundratals chassider som kom och gick, gick in och ut, den energiska livskraften som flödade från byggnadsparet som verkade vara i ständig aktivitet, förtrollade oss.

Trevliga människor vände sig till oss vänligt och erbjöd sin hjälp. När vi sa att vi hade ett möte med Rabbi Groner hänvisade de oss till hans kontor som ligger efter en trappa i utrymmet mellan de två byggnaderna som chassiderna kallar 'Seven Seventy'.

Vi var på hans kontor i två och en halv timme, under vilka Rabbi Groner bad om ursäkt och gick till begravningen av Lubavitcher Rebbens första sändebud till Marocko. En av de saker som berörde oss mest var Rabbi Groners svar på vår fråga "varför han är instängd i detta lilla rum fullt med böcker och inte flyttar till ett större och rymligare kontor?" Han svarade enkelt: "Detta kontor användes av Rebben som Sukka, och jag är inte villig att byta denna plats mot något stort eller rymligt kontor i världen!"

Under mötet frågade Rabbi Groner min son om han hade lagt tefillin idag. Jag visste inte var jag skulle gömma mig. "Nu kommer han att veta att ni inte har gjort bar mitzva", viskade jag till mina söner. Moran sa att han inte hade lagt tefillin, men att han inte heller var intresserad av att göra det.

Rabbi Groner log och började berätta en underbar historia för honom, som jag av ren upphetsning och beundran inte kommer ihåg detaljerna från, förutom det faktum att den var så imponerande att Moran gav efter och rullade upp ärmen, och efter honom även Yinon...

Så blev besöket på Rabbi Groners kontor en speciell och rörande bar mitzva för mina två kära barn, på den heligaste och mest upphöjda platsen i världen - Lubavitcher Rebbens plats! Rabbi Groner nöjde sig inte med 'bar mitzvan', utan tillkännagav en 'bar mitzva-gåva' som han gav: ett par vackra tefillin! Och mycket riktigt, ett särskilt sändebud levererade till min sons lägenhet ett par vackra tefillin och en sidur (bönbok).

Mot slutet av mötet sa Rabbi Groner till mig att han hade hört att jag var aktiv bland Chabad-kvinnorna, och vände sig till mina söner med förklaringen: "Ni ska veta att er mamma är en Chabadnik."

Jag är visserligen inte religiös än, men hans definition smickrade mig definitivt. Jag försöker verkligen hjälpa Chabad, och sedan mötet med Rabbi Groner, före vilket jag var mycket långt från mig själv och min judendom, har min judiska stolthet återvänt. Jag hoppas att förtjäna titeln 'Rebbens chassid'...

När vi lämnade hans kontor föreslog jag för Moran och Yinon att vi skulle åka till Manhattan, men de var under intryck av bar mitzvan och sa att det vore bättre om vi gick runt lite i grannskapets gator. Moran, som bor bland icke-judar, njöt mycket av vistelsen bland chassiderna och dolde inte sin glädje. Vi gick in i affärer, åt 'glatt kosher'-mat, och njöt av att se glada, leende och strålande människor. Om jag skulle försöka likna den känslan, där jag kände mig verkligen hemma, skulle jag säga att det var "som i kibbutzen"...

Senare förstod jag att genom åren hade 'chassiden' inom mig ropat, längtat och törstat efter lite levande vatten. Jag tackar Gud som sände mig Rabbi Groner som väckte mig ur exilens dvala, och hoppas att jag får en del i att bringa förlossningen, då jag kan träffa Rebben, som jag känner är med oss, uppmuntrar oss och ger kraft..."

[Beit Mashiach]

Kippa Jechi

Rabbi Tuvia Bolton berättar:

"Följande berättelse hörde jag år 2012 från Dr. Zeev Zelinko, en av våra tidigare elever vid jeshivan 'Or HaTemimim'. Dr. Zelinko är huvudläkare i Satmar-gemenskapen i staden Monroe i delstaten New York. Detta är en stor gemenskap som omfattar omkring tjugotusen Satmar-chassider.

Det som gör Dr. Zelinkos anställning i Satmar särskilt unik är det faktum att han bär en broderad kippa med texten 'Yechi HaMelech HaMashiach' (Leve Kung Mashiach). För bara några månader sedan besökte Dr. Zelinko vår jeshiva 'Or HaTemimim' i Kfar Chabad och berättade för oss hur han fick jobbet där.

För några år sedan såg han en annons om att Satmar-gemenskapen i Monroe sökte en läkare. Han fyllde i de nödvändiga blanketterna och kallades till intervju. När han kom till intervjun granskade anställningskommittén hans personliga akt, dokumenten, licenserna och rekommendationerna, och kommittémedlemmarna fick positivt intryckt. De gick med på att anställa honom omedelbart, men då hände något som förändrade allt: han tog av sig sin hatt. Allas ögon fokuserade på orden broderade på hans kippa: "Yechi HaMelech HaMashiach". Han fortsatte att prata med dem om yrkesrelaterade ämnen, men de hörde inte längre något. Efter några minuter avslutades mötet med det torra uttalandet "du behöver inte ringa oss, vi ringer dig". De skakade inte ens hand vid avskedet. Dr. Zelinko var ingen dumbom. Han förstod genast vad som plötsligt hade hänt. Anställningen som läkare för Satmar-gemenskapen i Monroe verkade vara förlorad. Ändå hade Dr. Zelinko fortfarande hopp om att han kanske ändå skulle få jobbet.

Fem veckor gick utan att höra ett ord från kommittén. Nu förstod även doktorn att det inte fanns något att vänta på längre, och han började söka annat arbete - utan framgång. Efter sex veckor ringde telefonen plötsligt. På andra sidan var en representant för anställningskommittén i Monroe som bjöd in honom till ett andra möte. Den här gången, när han satte sig framför dem, hoppade de över artigheterna och de professionella aspekterna och gick direkt till punkten som störde dem: kippan. De pekade mot hans huvud och började tala om texten som stod på kippan. Innan de hann avsluta den första meningen, avbröt läkaren dem: "Mina herrar, det här är ett 'paketavtal'. Kippan och jag går tillsammans. Om ni vill ha mig får ni mig med kippan, och om ni inte vill ha den - då är inte jag här heller. Detta är första och sista gången jag pratar om kippan. Om ni anställer mig för min professionalitet, då är jag chefen på mitt kontor, och ni har ingen rätt att säga åt mig vad jag ska göra. Utanför mitt kontor, i er gemenskap, är ni cheferna."

Hans ord var bestämda. De gav honom en häpen blick och svarade tvekande: "Vi ska tänka på det."

Efter en vecka ringde de med nyheten han hade väntat så länge på: han utsågs till gemenskapens läkare!

Med tiden blev Dr. Zelinko väl integrerad i församlingens liv. Han var omtyckt av klinikens besökare och fick rykte om sig att vara en skicklig läkare med god diagnostisk förmåga, som Guds hand hjälpte.

Ett år gick. En av chassiderna, med stort inflytande i gemenskapen, kom till hans klinik och klagade över långvarig magsmärta. (Ryktet gick från mun till öra att denne chassid hade hundra miljoner dollar på banken. Han var ansvarig för alla ekonomiska frågor i församlingen, övervakade lönerna och såg till att var och en fick vad de skulle ha och i tid.) Efter en grundlig undersökning skrev Dr. Zelinko ut smärtstillande tabletter för att lindra smärtorna och föreslog att han skulle göra en koloskopi (en inre undersökning med en miniatyrkamera som förs in i bukhålan) så snart som möjligt.

Några veckor gick, och chassiden dök upp på kliniken igen och bad om mer smärtstillande tabletter.

"Har du gjort undersökningen?" frågade läkaren.

"Jag hann inte göra den", svarade han likgiltigt, "kanske senare."

Dr. Zelinko tog av sig glasögonen, pekade mot dörren och sa: "Ut från mitt kontor omedelbart!"

Chassiden var chockad. Han var inte van vid att någon talade till honom, den respekterade chassiden, på ett så bryskt sätt. Dr. Zelinko själv var inte van vid att använda en sådan samtalston, men han kände att det som läkare var hans plikt att se till att hans patient genomgick undersökningen så snart som möjligt.

Chassiden hämtade sig efter ett ögonblick, protesterade och sa att ingen någonsin hade vågat tala till honom på det sättet. "Jag kan avskeda dig inom en timme, förstår du?" svarade han argt. "Du är här bara för att tjäna oss, så du bör vara försiktig med hur du talar."

Dr. Zelinko rädslades inte och svarade: "På kliniken bestämmer jag! Om du inte gillar det kan du avskeda mig. Men så länge jag är här, antingen följer du mina instruktioner eller så försvinner du härifrån!" Chassiden gjorde sig redo att gå och muttrade argt: "Okej, vi får se vem som ska gå", och smällde igen klinikdörren i ilska.

En månad efter incidenten kom den respekterade chassiden tillbaka till Dr. Zelinkos kontor med en dyrbar gåva: en Elias profetens bägare av rent silver i imponerande storlek för sederbordet. Vid sidan av bägaren, även en berättelse:

"Efter att du kastade ut mig från kliniken och jag kom till sans, förstod jag att du bara ville mitt bästa och att du ville att jag skulle ta hand om mig själv på allvar. Jag skyndade mig därför att genomföra koloskopin som du sa och de hittade en elakartad tumör!

De sa att jag kom i absolut sista stund och att det fortfarande fanns hopp. Om jag hade kommit en vecka senare hade det förmodligen varit för sent.

Samma dag skickades jag till operationssalen, och tack och lov lyckades operationen och tumören avlägsnades helt! Du hade rätt. Utan din tillrättavisning skulle jag ha skjutit upp det mer och mer... du räddade helt enkelt mitt liv!"

Dr. Zelinkos ögon lystes upp. Detta var ögonblick av lycka och tillfredsställelse i hans arbete - när han visste att han hade räddat livet eller hälsan på en av sina patienter. I den särskilda atmosfär som rådde i läkarens rum i dessa ögonblick, började chassiden berätta något till:

"Jag vill dela något med dig", sa han som om han avslöjade en hemlighet. "Vet du varför det tog kommittén sex veckor att återkomma till dig efter den första intervjun de gjorde med dig? När du först tog av dig hatten och alla såg kippan på ditt huvud, trodde de att du var galen. Du vet vad en del av befolkningen här tänker om Chabad, och särskilt om de som tror på Lubavitcher Rebben som Kung Mashiach... Redan innan du kom till intervjun visste de att du tillhörde Chabad-chassiderna. De antog att på grund av konflikten mellan Satmar-chassider och Chabad-chassider skulle du vara smart och dölja det faktum att du var en Chabad-chassid, och de å sin sida skulle blunda för det, och allt skulle ordna sig i fred. Men nej, du demonstrerade med kippan på ditt huvud din Chabad-tillhörighet inför alla, och det gick inte längre att ignorera det.

Det var därför de inte ville anställa dig och fortsatte att söka efter andra kandidater, men utan framgång. De hittade ingen annan religiös judisk läkare med så goda rekommendationer som du hade. Dessutom hade du gjort ett positivt intryck på alla medlemmarna i anställningskommittén innan du tog av hatten. Kommittémedlemmarna visste inte vad de skulle göra - om de skulle bedöma personen i sig eller också efter hans åsikter och tro. De kom därför till mig för rådgivning.

Jag ägnade några minuters eftertanke åt detta och föreslog att de skulle ringa dig igen och fråga om du var villig att byta ut kippan. Om du skulle svara ja - skulle de inte anställa dig; för det skulle vara ett tecken på att du är en person utan principer. Men om du skulle insistera på dina principer, skulle de anställa dig, för det betyder att du skulle behandla oss ärligt och utan att dölja något.

Det visar sig alltså att du fick jobbet på grund av din envishet, och tack vare samma envishet räddades mitt liv! En annan läkare skulle bekymra sig för sin anställning och låtit mig göra vad jag ville. "I slutändan" - avslutade chassiden sin berättelse - "räddade jag i själva verket mig själv, genom rådet jag gav att anställa en enveting som du"..."

Att inte tränga sig fram

Denna händelse ägde rum under det första Libanonkriget 1982. Chaim Dayan, som bodde i Kfar Chabad, tjänstgjorde i armén vid den tiden. En gång meddelade hans befälhavare att han måste infinna sig vid basen nära Haifa (kallad Bat Galim) klockan 8:30 nästa morgon.

Chaim tänkte för sig själv: "Basen ligger två timmars resa bort. Soluppgången är klockan 6:00, vilket betyder att jag imorgon bitti måste be ensam och skynda mig genom bönen för att hinna i tid."

Han tänkte på det några minuter till och bestämde sig till slut... nej. Detta var inget sätt att börja dagen på. Han bestämde sig för att be i lugn takt och hoppas på det bästa. Gud kommer att hjälpa!

Nästa morgon vaknade han vid gryningen, gick till synagogan, bad som man ska och avslutade... klockan 7. Nu hade han bara en och en halv timme på sig att nå basen. Han måste lifta, för med kollektivtrafik skulle det ta minst två timmar.

"Inga problem!" sa han till sig själv medan han skyndade till huvudvägen och räckte ut handen för att lifta med hopp om det bästa... "Gud kommer att hjälpa!"

Men ingen stannade. Bil efter bil susade förbi - och han stod kvar där. Tiden gick och när han tittade på klockan förstod Chaim att hans chanser att komma i tid var minimala. Han påminde sig själv ofta: "Allt är från Gud. Jag måste tänka positivt! Positivt tänkande kommer att förändra situationen. Tänk gott och det kommer att bli gott!"

Och mycket riktigt, i samma ögonblick som han började tänka positivt stannade en bil med gnisslande bromsar och dörren öppnades. När han ville fråga föraren om han kunde få åka med, klev en soldat i flygvapnets uniform ut ur bilen, smällde igen dörren bakom sig, och bilen körde snabbt iväg lämnande efter sig ett tunt moln av rök och... ännu en liftare. Soldaten ville också lifta.

Efter fem minuter, precis när Chaim redan tänkte att allt var förlorat, stannade en stor lastbil lastad med lådor fulla med apelsiner. Föraren ropade från förarhytten: "Jag har en ledig plats!"

"Lastbil! Oj!" tänkte Chaim för sig själv, "det kommer att ta ett år att komma till Haifa, men å andra sidan är det bättre än ingenting. Och kanske blir det ett mirakel."

Men under de två sekunder han tvekade, klev den andre soldaten upp och satte sig i lastbilen. Chaims ilska flammade upp omedelbart. "Jag ska visa honom vad som är vad, den fräcke! Han hade ju kommit innan honom!"

Han hade en inre kamp om huruvida han skulle bli arg? Bråka? Kliva upp i bilen? Men något inom honom sa att han skulle ge efter... Vrede är som avgudadyrkan. Till slut kommer jag att se att allt är till det bästa.... Dörren smälldes igen och lastbilen fortsatte sin färd utan Chaim.

Efter några minuter började Chaim verkligen oroa sig... Vad händer om ingen stannar!?

Plötsligt hördes ljudet av sirener. En ambulans med sirenerna på full styrka dök plötsligt upp och stannade med gnisslande bromsar bredvid honom. Föraren öppnade fönstret och ropade "Soldat! Du måste hjälpa mig! Jag har en soldat med krigstrauma i ambulansen. Han är inte i gott skick och någon måste prata med honom hela tiden för att hålla honom alert. Är du villig att hjälpa?"

"Hör här, vart är du på väg?" frågade Chaim föraren. "Jag måste till Bat Galim och jag är verkligen sen."

"Hoppa in!" ropade föraren. "Jag är på väg till sjukhuset i Haifa. Jag tar dig till Bat Galim. Det ligger på vägen! Kom bara in!"

Chaim klev in genom bakdörren, satte sig bredvid soldaten som låg orörlig på rygg. Hans ögon var öppna och dansande vilt i sina hålor, hans mun vidöppen och oförmögen att få fram ett ljud. Ambulansen ökade farten och rusade framåt medan sirenerna tjöt.

Chaim försökte fånga soldatens uppmärksamhet. Först pratade han om vädret, men det fungerade inte. Det verkade som om soldaten tappat koncentrationsförmågan. Chaim pratade om andra ämnen, sport, nyheter, men ingenting fungerade - tills han pratade om ett ämne som han själv älskade - judendomen.

Han pratade om Gud, Tora och buden, Lubavitcher Rebben och mer, medan soldaten gradvis tyst vände sig mot honom och stirrade med öppen mun. Ibland led han av förvridningar och skakningar i kroppen under en eller två sekunder men nu verkade han lyssna på Chaims ord.

Ambulansen rusade framåt, körde genom röda ljus och körde om alla bilar på vägen. Bara en gång saktade den ner för att ta sig förbi en stor trafikstockning som orsakats av en lastbil vars last med apelsinlådor... hade fallit av! Det var lastbilen som hade stannat bredvid honom! Chaim tittade för ett ögonblick genom fönstret och såg flygvapenssoldaten som hade tagit hans plats stå hjälplös i ett hav av apelsiner på vägen... Det skulle ta timmar innan någon i en sådan enorm trafikstockning skulle kunna ge honom lift.

Ambulansen susade vidare på vägen. Chaim slutade inte för ett ögonblick att prata med soldaten tills föraren stannade med gnisslande bromsar. Han vände sig till Chaim och sa: "Här är Bat Galim! Tack så mycket! Jag tar hand om honom själv nu. Det är bara några minuter kvar till sjukhuset. Du gjorde ett fantastiskt jobb!"

Resan tog bara en halvtimme! Chaim hoppade ut för att hinna med sin bataljons sista buss. Det var ett mirakel. Han hann med den sista bussen!

Något år senare gick Chaim på Tel Avivs gator när en religiös man i tjugoårsåldern stannade honom, skakade hans hand och frågade: "Säg mig - var det inte du som för något år sedan pratade med mig i ambulansen? Jag var i chock och du pratade med mig. Var det inte du?"

När Chaim mindes och sa ja, kramade mannen om honom och började gråta som ett barn.

"Du räddade mig!" upprepade han. "Och jag kommer ihåg allt du sa! Allting! Det tog tid men jag bestämde mig för att lära mig om det du pratade om - om judendomen och om Rebben, och nu är jag en annan person! Du räddade mitt liv!"

Genom att Chaim inte kämpade för sin plats i lastbilen vann han mycket mer än han kunde ha drömt om. Han kom till basen i tid, men det viktigaste var att han räddade soldaten.

Tillbaka till rötterna

"Ja", insisterade Mrs. Robin Dixon, reporter på Los Angeles Times, "jag vill resa till staden Lubavitch. Nej, en sju timmars resa från Moskva avskräcker mig inte."

Rabbi Abraham Berkowitz blev imponerad av Mrs. Dixons beslutsamhet. Som VD för Federationen av Judiska Församlingar och som Lubavitcher Rebbens sändebud i Moskva var Rabbi Berkowitz rätt person för journalisten att vända sig till. Hon ringde och meddelade att hennes tidning var intresserad av att göra ett reportage om förnyelsen av judiskt liv i Ryssland.

"Min inledande forskning ledde mig till Chabad", sa hon. "Det verkar som att er organisation är den mest dominerande i judiskt liv i Ryssland idag. Er hängivenhet och framgång väckte min nyfikenhet, och efter att ha upptäckt att allt detta började i en liten stad vid namn Lubavitch på gränsen till Vitryssland, bestämde jag mig för att ett besök i staden kunde ge bakgrund till min artikel."

Rabbi Berkowitz ville inte dämpa hennes intresse, men han hade sina tvivel. Vad fanns det egentligen att se i den lilla byn, som inte ens hade asfalterade vägar? Den enda judiska närvaron i staden på den tiden var folk som kom för att be vid Chabad-rabbiners gravar som fanns där. Vad kunde han visa journalisten förutom ett litet museum nära gravplatserna?

Medan han funderade på saken fick Rabbi Berkowitz en idé. Det var sommaren 2001. Under våren det året hade några unga män från Chabad-jeshivor kommit till Ryssland för att leda Pesach-sederaftoner. De hade skapat kontakt med judiska barn i Lubavitch-området. De unga männen hade etablerat sig i närliggande Smolensk, och under sommaren organiserade de ett sommarläger i den lokala Chabad-skolan. Lägret skulle vara en idealisk plats för Mrs. Dixon att undersöka förnyelsen av judiskt liv.

Resan planerades in i minsta detalj. I bilen som kom för att hämta Rabbi Berkowitz fanns också en fotograf och en lokal rysk medborgare som arbetade för Los Angeles Times som översättare och researcher. Rabbi Berkowitz frågade under samtalet med dem om deras bakgrund och tro. Översättaren presenterade sig som Yasha Rizhak, medlem i den rysk-ortodoxa kyrkan.

Rabbi Berkowitz, medveten om det potentiella värdet av att exponera ämnet för en bred publik och med tanke på den långa resan framför dem, började förklara Chabads historia, filosofi och verksamhet. Han utvidgade sina förklaringar om rörelsens ursprung i staden Lubavitch, vars namn betyder "stad med människokärlek".

Medan han pratade antecknade Mrs. Dixon hans ord och översättaren Yasha ställde många frågor. Det verkade som om hans frågor gick utöver vanlig nyfikenhet.

Vid ett tillfälle tillkännagav Yasha plötsligt: "Jag måste verkligen ringa min mormor. Vi närmar oss snart Smolensk. Min familj kommer därifrån, och trots att jag aldrig har besökt det här området förut, skulle jag vara mycket glad att se platsen."

Efter en kvarts telefonsamtal med sin mormor vände han sig till Rabbi Berkowitz med ett uttryck av förvåning blandat med förlägenhet.

"Rabbi", sa han långsamt, "min mormor berättade något för mig som jag inte visste. När hon hörde att jag åker till Lubavitch blev hon mycket uppspelt och berättade för mig att under kriget förfalskade hennes familjemedlemmar sina identitetshandlingar och ändrade sina namn. I själva verket var de av chassidisk härkomst. Männen studerade vid jeshivan i Lubavitch. Min morfars farfar hette Zalman, uppkallad efter den rabbin som grundade rörelsen, och hans efternamn var Rivkin."

Rabbi Berkowitz blev förvånad.

"Din mormor på mors eller fars sida?" frågade han avsiktligt.

"Hon är min mors mor."

"I så fall, Yasha, är du enligt judisk lag jude", förklarade Rabbi Berkowitz.

Denna information träffade Yasha med total överraskning. Under hela resan utvecklades ett långt samtal mellan dem. Yasha lyssnade uppmärksamt men hade svårt att relatera till sin nya identitet.

Senare besökte gästerna barnen på lägret och blev rörda av hur lätt dessa unga barn, utan tidigare judisk bakgrund eller utbildning, tog till sig begreppen de lärde sig och även visade judisk stolthet.

I det lilla museet pekade Rabbi Berkowitz på bilder som visade chassiderna som studerade i staden, där en av dem bar tefillin.

"Så här såg din morfar ut, Yasha. Varje dag lade han tefillin, precis som du ser här."

"Jag hör vad du säger", svarade Yasha, "men jag är inte jude."

"Enligt judisk lag är du det", påminde Rabbi Berkowitz honom. "Vill du lägga tefillin, om inte annat så för att hedra din morfars minne?"

Yasha funderade ett kort ögonblick och gick med på det.

"Så konstigt", mumlade han när han tog av remmarna, "plötsligt känner jag mig som jude!"

Inspirerad av besöket och med hjälp av de många intervjuer som Mrs. Dixon genomförde, skrev hon en omfattande och imponerande artikel som skulle publiceras i tidningen den 12 september 2001. De fruktansvärda händelserna med tvillingtornens fall tisdagen den 11 september orsakade att alla andra nyheter sköts upp i flera veckor. Mrs. Dixon meddelade sorgset Rabbi Berkowitz att publiceringen av artikeln skulle skjutas upp till ett senare datum. Hon bad om ursäkt för att hon hade tagit så mycket av hans tid för en artikel som tills vidare förblev opublicerad.

Men Rabbi Berkowitz var inte besviken. Han visste att allt sker genom gudomlig försyn. För honom hade resultaten av den långa resan till Lubavitch visat sig även utan publicering i en inflytelserik tidning. Yasha (nu Jakob) Rizhak fördjupade sig energiskt i sin judendom som han först upptäckte under denna resa, och idag är han en aktiv medlem i Chabad-gemenskapen i Moskva.

[Översatt från Yerachmiel Tilles bok "Ursäkta, är du jude?"]

Brottslingshålan

Rabbi Benny Nachum, Rebbens sändebud i den nordliga israeliska staden Shlomi, fick sin första chock i uppdraget en tid efter att han anlände till staden. Vid den tiden bodde många tvivelaktiga typer i Shlomi. Polisens händer var fulla med att söka efter droghandlare och förhindra brott och våld mellan brottslingar. De insatta kallade bosättningen Shlomi för "Texas" på grund av skottlossningen som skedde mellan brottsliga gäng.

Rabbi Benny Nachum visste allt detta men tvekade inte att ta uppdraget på en sådan plats - tvärtom. Rabbi Nachum är en mångsidig man: å ena sidan mycket kunnig i chassidiska skrifter och kabbalans mysterier, å andra sidan kan han tala ett språk som även brottslingar förstår väl. Han såg platsen som en utmaning och sitt livs uppdrag, och resultaten av hans verksamhet talar för sig själva.

Men även Rabbi Nachum själv blev djupt överraskad när han en klar morgon upptäckte att exakt mitt emot Chabad-huset hade öppnats en försäljningsplats för farliga substanser. Det visade sig att den övergivna byggnaden precis mitt emot Chabad-huset hade fallit en känd droghandlare i staden i smaken. Han anlände helt enkelt till platsen, tog över huset, gjorde några nödvändiga renoveringar, som att öppna ett fyrkantigt fönster i husets fasad mot gatan (och Chabad-huset...). Så lade Rabbi Nachum märke till "livlig trafik" vid fönstret. I mörkrets timmar sågs tvivelaktiga typer anlända till "fönstret", lämna in pengar och få sina beställda substanser i utbyte.

Snart anslöt sig även polisens spanare till grannskapet. Dag och natt genomfördes observationer, både dolda och öppna, mot "huset med fönstret" för att samla tydliga bevis på droghandel. "Husägaren" gillade inte dessa observationer och beslutade därför att bygga en hög mur runt huset.

En morgon anlände två nära vänner till husägaren och började bygga muren med stor energi. Det störde dem inte att det saknades bygglov från kommunen - dessa vänner behövde inget tillstånd...

Inom två dagar stod muren stolt och hela området, som redan länge hade varit ett underrättelsemål, blev en befäst plats. Nästa morgon ringde en av deltagarna i studierna till Chabad-huset och bad att få tala med Rabbi Nachum. "Du vet att min man är polis", öppnade kvinnan, "och nu vill min man prata med dig." Rabbi Nachum kände väl till polismannen och bjöd in honom att komma.

Polismannen kom för ett samtal under fyra ögon och förklarade för rabbinen (det han redan länge visste) att mitt emot hans hus fanns ett befäst underrättelsemål, och på grund av muren hade polisen ingen möjlighet att observera huset från gatan. Därför bad han om rabbinens tillstånd att spana från andra våningen och taket på rabbinens hus - Chabad-huset. Poliserna kom, genomförde observationer, samlade tillräckligt med information och fotografier, tackade rabbinen hjärtligt och gick sin väg.

Några dagar gick, och en morgon märkte Rabbi Nachum livlig aktivitet utanför Chabad-huset. Polisbilar anlände tillsammans med en representant från kommunen med rivningsorder i handen. Även kommunens traktorer åtföljda av många poliser, specialstyrkor, och alla förberedde sig för att riva ner drogcentralen.

Husägaren kom ut till poliserna och meddelade att han och hans vänner fysiskt skulle förhindra rivningen av huset. Rabbi Nachum ryser än idag när han minns intensiteten i slagsmålet som utbröt där. "Jag hörde slagen från 30 meters avstånd", berättar han. "Man ska inte börja bråk med specialstyrkan", bidrar rabbinen med viktig information som brottslingen då ännu inte visste. Inte heller hjälpte skriken från husägarens fru och några "vänner" som försökte hjälpa till; traktorerna rev muren, det kända fönstret, och husägaren togs i förvar.

Förvånande nog gick några dagar och husägaren återvände till borgen. Tydligen hade han med hjälp av "hemlig information" lyckats undanröja bevis i ögonblicken innan polisen kom in i huset, och de hittade inga komprometterande fynd. De var därför tvungna att släppa mannen i brist på bevis. När brottslingen återvände och såg skadorna som lagens män hade orsakat hans vackra hus, blev han mycket arg. Huvudmålet för hans ilska var Shlomis kommunordförande, eftersom det var han som hade utfärdat rivningsordern.

Inom två timmar hade gruppen av brottslingar förberett en enorm skylt med grova förolämpningar i jättestora bokstäver mot kommunordföranden. De hängde den nya skylten på den rivna muren, mitt emot Chabad-huset, på huvudgatan, mitt emot synagogan "Tzeirim" som ligger där, och mitt emot de 550 eleverna från den närliggande skolan som passerar där varje dag.

"På den tiden", berättar sändebudet Rabbi Benny Nachum, "bad jag vanligtvis i 'Tzeirim'-synagogan, men just den veckan när de hängde upp skylten, bad jag i en annan synagoga, så jag såg inte skylten varken på torsdagen, fredagen eller lördag morgon. Först när jag gick till mincha-bönen på sabbaten, fångade mina ögon plötsligt den klumpiga skylten. Jag trodde inte mina ögon. Det var en ful kombination av grova ord med en motbjudande teckning. Jag greps av helig nit, och det var klart för mig att det på inget sätt var acceptabelt att denna skylt skulle stå framför synagogan, skolan, Chabad-huset och min familj med mina små barn, inte ens en sekund till."

Inför de häpna församlingsmedlemmarnas ögon klättrade Rabbi Nachum själv upp på den rivna muren, och med höjd hand rev han ner den enorma skylten och kastade den in i det förstörda området. Skyltens fall orsakade ett stort oljud som hördes väl i hela området. Det var uppenbart att detta ljud skulle vara ljudet före stormen. Församlingen bad rabbin att snabbt komma in till bönen innan brottslingarna skulle komma för vedergällning.

Och mycket riktigt, direkt efter mincha-bönen kom två bråkstakar in i synagogan. En av dem vrålade den väntade frågan: "Vem tog ner skylten?" Rabbi Nachum, som fortfarande var gripen av helig nit, ställde sig framför de två och sa till dem: "Jag tog ner skylten - och våga inte sätta upp den igen! Även om världen skulle vändas upp och ner! Den här skylten kommer inte att stå här framför de bedjande och inte heller framför skolbarnen! Om ni vill kan ni hänga den inne i huset inför era egna ögon men inte här på gatan!"

Rabbi Nachum återvänder i minnet till dessa ögonblick som om han upplevde berättelsen på nytt. Han visste att han måste visa att han inte var rädd för dem, och därför gick han ut tillsammans med dem från synagogan, följde dem in i brottsområdet för att "försäkra sig" om att de inte hängde upp skylten igen. Medan de gick ut från synagogan, stannade de två brottslingarna och meddelade Rabbi Nachum i antydd men otvetydig ton: "Du ska veta att du leker med elden." Rabbi Nachum svarade dem omedelbart: "Ni leker med elden! Den gudomliga närvaron är en förtärande eld, och akta er för att hänga upp den där skylten igen framför synagogan och Chabad-huset."

Under tiden gick sändebudet och de två brottslingarna in i brottsnästet, medan alla församlingsmedlemmarna följde dem med blicken och en djup önskan om att rabbinen skulle komma ut därifrån oskadd. Inne i huset utvecklades ett öppet samtal mellan sändebudet och brottslingarna. De senare visade sändebudet förstörelsen som lagen och polisen hade orsakat och väntade sig lite förståelse från sändebudet för uppsättandet av den arga skylten. Sändebudet tittade runt omkring och sa plötsligt till dem: "Vet ni varför allt detta hände er? För att det inte finns några mezuzot här!"

I det ögonblick brottslingarna förstod att det var på grund av mezuzot, frågade de genast: "Så varför tar du inte hit mezuzot till oss?"

Detta var frågan som sändebudet hade väntat på, och han lovade att ta med nya mezuzot nästa morgon, och så i en vänskaplig känsla och överenskommelse lämnade sändebudet det farliga huset och återvände till synagogan.

De oroliga församlingsmedlemmarna tog emot honom med glädjerop som man tar emot en hjälte som kommit oskadd ut ur lejongropen!

Efter kvällsbönen återvände han hem. Hemma frågade hans fru om orsaken till skriken som tidigare hade hörts från synagogan. Han berättade för henne vad som hänt. Hon kände att situationen inte var enkel och att man behövde be om Rebbens välsignelse. Hon skrev ett brev till Rebben som hon lade i en volym av Igrot Kodesh, och till sin förvåning fick hon ett svar från Rebben om exakt samma ämne: en förklaring och instruktion från Rebben om Talmudberättelsen om Rabbi Meir som hade farliga bråkstakar som grannar, och han bad att de skulle dö tills hans hustru Beruria lärde honom att be om att de skulle göra teshuva (omvändelse).

Efter ett sådant brev som innehöll välsignelse och kraftgivning, återvände Rabbi Nachum med tolv mezuzot till grannlägenheten, och sedan dess utvecklades en fin vänskap mellan rabbinen och familjen och vännerna, något som med åren ledde till teshuva för alla som hade att göra med huset med fönstret. Husägaren köpte även tefillin och började lägga dem varje dag.

Visserligen fortsatte han (tillfälligt) med drogförsäljningen, och senare blev han även gripen och satt i fängelse några år, men när han frigavs blev han en annan människa. Han förnyade vänskapen med Rabbi Nachum, och idag är han partner i donationer till Chabad-huset. Hans barn besöker Chabad-husets shabbatsfester, hela familjen har närmat sig renhet och buduppfyllelse. De lämnade den kriminella verksamheten, öppnade en liten livsmedelsbutik, och till och med polisen medger att det kända huset inte längre räknas som ett polisiärt mål.

Rabbi Nachum betonar, när han avslutar berättelsen, att tack vare budens och chassidismens inflytande har hela stadens situation förändrats till det bättre. Staden är ren och välskött, många av de återvändande till tron i staden är från samma grupp av brottslingar som var inblandade i berättelsen. Gårdagens "Texas" är idag en stad full av Tora-studier, lärosäten och många som närmat sig Rebben och Chabad-huset.

[Beit Mashiach]

Nyckelordet

Rabbi Kritchevsky från Chabad-huset i Beer Sheva är särskilt aktiv med nya invandrare från f.d. Sovjetunionen, eftersom han kan kommunicera väl med dem på ryska.

En dag kom en kvinna och visade intresse för lektionerna. Hon tog snabbt till sig det studiematerial som lärdes ut och började följa alla buden hon lärde sig. Man kunde se att detta var en hög själ som naturligt internaliserade allt hon lärde sig.

Hon började även påverka sin familj. Hennes son, som var arbetsledare på ett high-tech företag, började komma till lektionerna. Det blev ganska snart uppenbart att han kom som en gest mot sin mor. Han satt, lyssnade, ställde frågor här och där - men absolut inte mer än så.

När man föreslog att han skulle lägga tefillin efter en av lektionerna sa han: "Jag kan helt enkelt inte se mig själv lägga tefillin."

Trots att han kom regelbundet, gick han inte med på att i praktiken uppfylla ett enda bud.

Efter en tid fick Rabbi Kritchevsky veta att denne man inte var omskuren...

Här började en serie övertalningsförsök, men utan framgång. Hans vanliga svar var: "Jag kan helt enkelt inte se mig själv genomgå brit mila."

Tiden gick och Rabbi Kritchevsky såg att han inte kunde hjälpa. Han vände sig till sin svärfar, Rabbi Avraham Cohen, chef för Chabad-huset, och bad honom påverka mannen att gå med på att genomgå brit mila.

Rabbi Cohen sa till sin svärson: "Du känner honom ju bättre än jag, och du kan prata med honom på hans modersmål. Om du inte lyckas - hur ska jag lyckas?"

Men Rabbi Kritchevsky stod fast vid sin åsikt: "Bestäm ett möte med honom och må Gud hjälpa att du påverkar honom att gå med på brit mila."

Rabbi Avraham Cohen ringde mannen och bjöd in honom till ett möte. Rabbi Cohen hade ingen aning om hur han skulle övertyga honom. Därför sa han som förberedelse rikligt med psalmer och bad den Allsmäktige att lägga de rätta orden i hans mun.

Under tiden kom Rabbi Cohen ihåg vad Rabbi Meir Varzow z"l hade förklarat för honom om ryssarnas mentalitet. Rabbi Varzow hade mångårig erfarenhet av intensiv verksamhet bland nya invandrare från Sovjetunionen. Han förklarade en gång för Rabbi Cohen att ryssar har stor respekt för lärda människor och står i vördnad inför experter och visa.

Nu visste Rabbi Cohen vad han skulle göra. Han letade i källorna var det står om omskärelse - i Tanach, i Talmud, i Midrash, i judisk lag och i andra heliga böcker. I varje bok lade han ett bokmärke. Till slut stod en hög med 15 böcker på bordet, var och en med ett bokmärke där man skulle titta.

Mannen kom till mötet. Efter några inledande ord började Rabbi Cohen läsa och förklara vad som stod i varje bok.

När han avslutade bok nummer 15, ställde mannen två frågor: "När? Och var?"

Efter genomförandet av brit mila sa han att han kände att han hade blivit en annan person. Nu började han ta på sig att lägga tefillin och uppfylla många bud därefter.

Till slut blev han Rabbi Cohens mest energiska medhjälpare och organiserade med stor talang alla tekniska detaljer som behövdes för sammankomster etc., och med glädje och entusiasm närmade han sig Chabad-chassidismens lära.

Pesach

Pesach i Antalya

För några år sedan organiserade Chabad-huset i Antalya, (en semester- och turistort i Turkiet), fem sederaftnar där 2000 personer deltog. Rabbi Menachem Litzman, den lokala Chabad-sändebudet, kontrollerade i förväg hos resebyråerna i vilka hotell de flesta israeliska besökarna skulle bo. Chabad-ungdomar skickades till hotellen utrustade med matzot, vin och andra nödvändiga saker för att hjälpa besökarna i Antalya att delta i sederaftonen.

Ett betydande antal israeler reste till Antalya, en del för att slippa fira Pesach, men Chabadnikerna bjöd in dem till sederaftonen och förklarade att evenemanget är gratis och att det kommer att bli en mycket trevlig upplevelse, och vanligtvis kom alla.

Ett år stod två unga män från Chabad i lobbyn på ett av hotellen i Antalya och bjöd in israelerna att delta i sederaftonen, när plötsligt en av de män som de vänligt vände sig till började skrika på dem: "Ni förstör mitt liv! Gå härifrån! Lämna mig ifred!"

De unga Chabadnikerna förklarade för honom att de inte tvingar någon att komma. Allt de gör är att erbjuda att komma och delta i sederaftonen. Varför blev han så arg på dem?

En av ungdomarna förstod att en så extrem reaktion visade att det fanns en dold orsak.

Senare fann den unge Chabadniken mannen, gick fram till honom och förklarade att han inte hade någon avsikt att såra hans känslor och bad om ursäkt för det, men att han säkert hade en anledning till sin upprördhet.

Mannen berättade orsaken: "Min son dödades i andra Libanonkriget. Det orsakar mig stort lidande och jag bestämde mig för att inte fira sederaftonen i år, för att slippa sitta vid bordet med den tomma stolen bredvid mig, stolen där min son brukade sitta. Jag kände att jag inte kunde stå ut med tanken att alla våra grannar och vänner firar Pesach med glädje och bara jag och min familj sitter hemma i djup smärta. Därför bestämde jag mig för att åka till Turkiet där det inte skulle vara någon sederafton och inget minne av Pesach! Och nu påminde ni mig om all min sorg när ni bjöd in mig till sederaftonen..."

Den unge Chabadniken bad mannen att lyssna på en kort berättelse:

"Efter den fruktansvärda förintelsen kom en delegation från Judiska Federationen till Lubavitcher Rebben och bad honom stödja en särskild idé som skulle publiceras bland alla judar: överallt skulle man lämna en tom stol vid bordet under sederaftonen, till minne av förintelsens offer som inte kunde komma och delta.

Som svar förklarade Rebben för delegationsmedlemmarna att detta var precis vad nazisterna och alla judehatare ville - att judarnas stolar skulle förbli tomma!

"Vår uppgift är att fylla de tomma stolarna", sa Rebben, "och se till att även en jude som inte skulle ha deltagit i sederaftonen kommer och fyller den tomma stolen. Detta är vår sanna hämnd mot det judiska folkets fiender - att stolar bara ska läggas till och inte stå tomma."

Den unge mannen från Chabad förklarade för mannen att detta är precis vad Hizbollah vill och vad alla Israels fiender vill: att din sons stol ska förbli tom, och att ni inte ska delta i den vackra Pesach-högtiden. Till minne av din son måste du ta del i sederaftonen för att visa att fienderna inte kommer att lyckas i sin fruktansvärda plan.

Mannen hörde berättelsen och gick sin väg utan att säga ett ord.

På kvällen kom han med hela sin familj till sederbordet och deltog tillsammans med alla andra gäster.

Vem skickade dig?

En israelisk resenär som kom till Chabad-huset i Kasol i Indien berättade en hjärtevärmande historia.

Detta är resenärens ord:

"Dagarna före sederaftonen gick Gabi Holtzberg  (som senare mördades tillsammans med sin hustru Rivky av terrorister, må Gud hämnas deras blod) runt och satte upp anslag på hotellen och gästhusen i Bombay, som bjöd in judarna till en traditionell sederafton i Chabad-huset.

På sederaftonens kväll, några timmar före helgens inträde mitt under förberedelserna för sederaftonen, sa hans fru Rivky. till Gabi: "Du borde kolla om vi inte har glömt något hotell eller gästhus."

Gabi svarade: "Men jag gick runt personligen och satte upp anslag på alla ställen."

"Ändå", upprepade Rivky sitt förslag. Gabi gjorde en extra runda enligt sin frus råd.

Plötsligt upptäckte Gabi ett gästhus som han av någon anledning hade hoppat över i den tidigare rundan och inte satt upp något anslag på.

Han bad receptionisten att få se gästboken, bläddrade i den och upptäckte ett namn i listan som lät israeliskt. Han gick uppför trapporna, knackade på dörren om och om igen, och när inget svar hördes började han gå nerför trapporna.

När han nådde det nedersta trappsteget, öppnades dörren och en ung man drypande av vatten och med handduk omkring sig tittade chockat på honom.

"Vem skickade dig?!" frågade den unge mannen.

"Den Helige, välsignad vare Han", svarade Gabi.

Den unge mannen som var i total chock bad honom komma in. Gabi gick in och den unge mannen klädde sig ordentligt och sa till honom:

"Hör en historia: Jag kommer just nu från södra Indien på väg norrut. Jag hade inte alls planerat att stanna i staden. Jag kom med tåg och skulle byta tåg.

När jag klev av på stationen och ville köpa biljett, upptäckte jag till min förskräckelse att jag blivit bestulen.

Jag satte mig på en sten, sårad och deprimerad. Plötsligt kom ett ungt par fram till mig. Mannen pratade med mig på hebreiska med fransk accent och frågade varifrån jag kom.

När jag sa att jag var från Israel, sa mannen: "Jag är också jude, från Frankrike" - och gav mig en summa pengar.

Mannen sa till mig: "Åk till staden och hyr ett rum. Efter helgen ska du ringa hem och be dina föräldrar att sätta in pengar på postbanken, och då kan du ta ut pengarna via Western Union."

Jag gjorde som mannen föreslog. Jag kom till staden, hyrde ett rum på första gästhuset jag såg, gick in i rummet och la mig på sängen.

Jag tittade uppåt och började "prata" med Gud:

"Gud, vad händer? Vad ska det bli nu? Vad gör jag här i en sådan dålig situation?"

Fattar ni? Jag, kibbutzniken som aldrig haft någon kontakt med Honom där uppe, pratar med Honom...

Plötsligt insåg jag att ikväll är det sederafton, och min monolog förnyades:

"Jag vet att vår relation inte är särskilt stark, men Gud, om Du älskar mig, ge mig ett tecken! Låt mig inte vara ensam ikväll, låt mig få vara på en riktig sederafton med andra judar..."

Jag avslutade monologen och gick in i duschen, och plötsligt - knackningar på dörren. Jag trodde jag inbillade mig. Men nej, knackningarna återkom om och om igen.

Jag stängde av vattnet, svepte en handduk om mig och gick för att öppna dörren.

Jag öppnade dörren och såg i slutet av trappan någon som såg ut som en judisk rabbin, och när jag frågade dig vem som skickade dig? svarade du "Den Helige, välsignad vare Han"..."

Onödigt att nämna att även denna kibbutznik, liksom många andra judar, fick uppleva en fantastisk sederafton i Chabad-huset.

En underjordisk sederafton

Rabbi Tuvia Bolton berättar:

"En historia jag hörde från en mycket kär vän, Azriel Wasserman, som gick bort tragiskt för 25 år sedan.

I grundskolorna i New York finns ett veckovis program på onsdagarna. Varje barn som vill kan bli befriat från skolan en timme tidigare och höra en lektion om sin religion.

Min vän Azriel var en mycket begåvad lärare och hängiven sitt uppdrag med hela sitt hjärta. Han var en av volontärerna som lärde ut judendom inom ramen för dessa lektioner. Han älskade undervisningen och eleverna älskade honom.

En onsdag före Pesach visade han sin klass en demonstration av sederaftonen med vindruvssaft istället för vin, kex istället för matza osv. Barnen njöt mycket. (Det är värt att komma ihåg att dessa barn oftast kommer från hem som inte alls följer buden).

Veckan därpå, när Azriel mötte sina elever, märkte han att två elever, små flickor, somnade i klassen. De försökte "hålla huvudet uppe" men verkade helt enkelt inte lyckas.

Han frågade dem flera gånger om de mådde bra. De svarade att allt var okej, men till slut antydde de att de ville prata med honom personligt efter lektionen.

"Snälla - berätta inte för någon vad vi säger till dig nu", bönföll den äldre systern efter att alla andra barn hade lämnat klassrummet. "Vi berättar för dig på villkor att du lovar att inte avslöja det."

Medan hon pratade stod hennes yngre syster tyst och tittade på henne, men nu tittade båda på honom med bedjande ögon.

Han såg på dem i några sekunder, nickade och sa: "Jag lovar."

Flickorna tittade en gång till på varandra, och sedan började den äldre systern berätta, medan hennes lillasyster omväxlande tittade på henne och på läraren.

"Kommer du ihåg att förra veckan visade du oss pesach-seder-traditioner, eller hur?

Tja, om du minns, frågade min syster dig varför vi gör allt detta och äter alla dessa saker?

Och du sa att det är vad Gud vill, och också för att påminna oss om hur god Gud är, som förde oss ut ur Egypten... eller hur?"

Han nickade instämmande.

"Tja, den dagen gick vi hem och berättade för vår mamma vad du sa, och vi sa att vi ville ha en pesach-seder som du visade oss.

Vår mamma gillade idén.

Men vår pappa - inte. Vår pappa är inte jude, och därför, när vi frågade honom, blev han bara mycket arg och sa: "Nej!!!" Sedan, när jag frågade honom varför, blev han ännu argare och sa att om vi pratar om det igen kommer han att ge oss stryk.

Sedan gick han fram till mamma och började verkligen skrika på henne, för han trodde att det var hon som hade sagt åt oss att fråga, och han sa otrevliga saker och vi blev verkligen rädda.

Men senare pratade min syster och jag med varandra och bestämde att om Gud sa att man ska ha seder, då ska vi göra det. Vi gjorde upp en plan. Vi tog pengar från vår sparbössa och på vägen hem från skolan gick vi till affären.

Vi köpte två flaskor druvjuice, och nästa dag köpte vi ett paket matza och tog lite salladsblad från kylskåpet. Allt detta gömde vi i källaren.

På pesach-kvällen låtsades vi båda att vi gick och la oss.

Efter att mamma och pappa hade somnat, och det var redan sent, klev vi ur sängarna, tände en ficklampa, och smög nerför trapporna till källarvåningen. Vi var mycket rädda eftersom trätrapporna knarrar när man går på dem, och vi var oroliga för att pappa skulle vakna.

I källaren var det mörkt och skrämmande - en gång såg vi till och med en råtta där nere...

Men vi gick tyst-tyst nerför trapporna och tog fram matzan och druvjuicen och allt.

Vi tände två ljus... och sedan hade vi... en hemlig pesach-seder!

Vi gjorde allt precis som du sa. Vi åt matza och drack druvjuice - allt. Och sedan smög vi tillbaka och gick och la oss.

Och ingen visste.

Och vet du vad vi gjorde nästa kväll?

Vi gjorde samma sak igen!

Men andra natten var vi inte så rädda, och vi skrattade till och med en gång, för min syster gjorde roliga grimaser."

De tittade på varandra och log lite.

"Det är därför vi är så trötta idag", fortsatte hon. "Men du ska inte berätta det för någon. Om vår pappa upptäcker det kommer han att bryta sönder våra ben!"

De tittade på varandra och sedan tillbaka på läraren.

Azriel lovade dem igen att han inte skulle avslöja det, och de sa hej då och gick. Han stängde dörren, satte sig på sin stol och grät.

"Jag vet inte om jag skulle ha haft modet att göra vad de gjorde", berättade han för mig senare. "Jag var verkligen imponerad av flickornas självuppoffring."

Självuppoffring i att hålla sederaftonen i källaren - inte bara under inkvisitionens styre, inte bara i kommunistiska Ryssland. Ja, även i New York...

 Vi vet inte vad vi åstadkommer

En gång berättade Rebben om en chassidisk yngling som gick på gatan i en avlägsen stad, och en kvinna som tittade ut genom fönstret påmindes om sin far som också gick med skägg, tzitzit, kipa och så vidare, och detta fick henne att tänka på omvändelse och ändra sin väg. Ynglingen hade ingen aning om vad han hade åstadkommit.

Här följer en berättelse om vad tre ynglingar omedvetet åstadkom under Shavuot 2013:

Rabbi Shalom Laberton från West Windsor, New Jersey berättar:

"Under en period försökte jag övertyga en av besökarna i vår synagoga som brukade komma på shabbaten att komma och be med oss under Shavuotfesten.

Han svarade att det var helt omöjligt. Han arbetade som läkare på ett stort sjukhus och att ta ledigt mitt i veckan verkade inte realistiskt.

Till vår glada överraskning kom läkaren oväntat in i synagogan på festens första dag och stannade till slutet av bönen. Han stannade även kvar för kiddush efteråt. Mitt under kiddush reste sig läkaren upp och bad om tillåtelse att säga några ord.

"I morse åkte jag till jobbet som vanligt", berättade han, "och bevittnade något jag aldrig sett förut. Vid motorvägens kant gick tre Chabad-ynglingar.

Jag stannade bredvid dem och frågade vad de gjorde där? Det finns ju inga synagogor i det här området! Så vart var de på väg?

De förklarade att de var på väg till ett lokalt fängelse där de skulle förrätta bön så att de judiska fångarna skulle kunna höra de tio budorden.

Jag tänkte för mig själv: Är jag mer fängslad än dessa fångar? Om de kan be och höra de tio budorden under Shavuotfesten - så kan väl jag också göra det!

Jag vände om och kom till synagogan. Jobbet får vänta!"

Så långt den första delen av berättelsen. Den andra delen berättades av ytterligare en sändebud:

"De ynglingar som brukade komma för att organisera bönerna i fängelset brukade alltid bo på ett hotell nära fängelset. De hade tillstånd att passera genom en militärbas för att nå fängelset.

Två veckor före Shavuot meddelade man oss att det inte längre gick att passera eftersom ett staket hade byggts mellan militärbasen och fängelset. Ynglingarna skulle tvingas gå runt basen till fots - något som skulle förlänga vägen med tio kilometer i varje riktning.

I sista stund fann vi ett annat hotell med hjälp av fängelsets biträdande chef, vid motorvägen, tre kilometer från fängelset. Det var samma väg där föraren lade märke till dem.

Yossi Stern, volontär från organisationen 'Alef', hade tidigare uttryckt: "Vilket elände detta staket är för oss."

Det verkar som om den Helige, välsignad vare Han, ordnade allt detta så att den där mannen skulle passera platsen när ynglingarna gick längs motorvägen. Om det inte varit för det där staketet hade mannen inte hört de tio budorden på Shavuot!

Chanucka

 Chanucka-mirakel idag

Rabbi Abraham Berkowitz, VD för Federationen av judiska församlingar i OSS-länderna berättar:

"Rabbi Shlomo Wilhelm är Rebbens sändebud och överrabbin i Zhitomir, Ukraina, och medlem i Federationen av judiska församlingar i OSS-länderna (FJC). För några år sedan under Chanucka, mitt i den iskalla ukrainska vintern, lämnade Rabbi Wilhelm sitt bekväma kontor i det judiska församlingscentret i Zhitomir för att resa till avlägsna städer och byar. Han letade efter judar för att kunna räcka dem en hjälpande hand, ett varmt leende, en chanukastake, en vinterkappa eller matpaket.

Överallt, oavsett hur litet eller avlägset stället var, frågade rabbinen förbipasserande om de kände till några judar som bodde där. I en liten by frågade Rabbi Wilhelm en, två, tre personer. Var och en av dem sa att det inte fanns några judiska invånare där. Till slut frågade rabbinen ytterligare en person. "Ja", mindes byboen, "en äldre judisk kvinna bor i utkanten av byn."

Rabbi Wilhelm hittade det lilla huset och knackade på dörren. Den gamla kvinnans barnbarn öppnade dörren, minns rabbinen. Hon bad mig komma in och presenterade mig entusiastiskt för sin mormor, Batya, som låg blek och svag under täckena på soffan. Jag förstod då inte varför hon blev så upprymd över mitt besök.

Den unga kvinnan, Elia, presenterade också sin bror och dotter för Rabbi Wilhelm. De hade kommit från Sibirien för att vara hos den sjuka mormodern under hennes sista dagar. Rabbinen pratade med dem om Chanucka och dess betydelse. Han gick fram till mormodern, och trots att hon var svag och inte kunde svara, såg jag att hon blev mycket rörd när jag pratade jiddisch med henne.

Jag frågade om de hade tillräckligt med filtar och mat, och bad om deras telefonnummer så att jag kunde hålla kontakten och höra hur det gick med mormodern. Jag ringde nästa morgon och de berättade att bara några minuter efter att jag lämnat huset hade deras mormor fridfullt återlämnat sin själ till sin Skapare. Jag hjälpte familjen att ordna med en värdig begravning och uppmuntrade dem att hålla kontakten med representanter för de lokala församlingarna när de återvände hem."

Men Rabbi Wilhelms berättelse slutar inte här. Några år senare, vid ett evenemang för kvinnor under Chanucka i Zhitomir, bad Rabbi Wilhelms fru, Esther Wilhelm, kvinnorna att dela med sig av ett särskilt minne kopplat till ljusets högtid. En kvinna reste sig och berättade följande:

"För några år sedan reste min bror, min dotter och jag för att besöka min äldre mormor som bodde i en enslig by nära Zhitomir. Min mormor kände att hennes sista stunder närmade sig och kallade oss till sig. När vi samlades runt hennes säng sa hon med svag men bestämd röst: "Nu ska jag avslöja en hemlighet som jag har bevarat under de senaste 70 åren. Jag är judinna! Alla dessa år har jag inte levt som judinna, men nu ber jag att åtminstone få begravas som judinna!"

Min bror och jag var helt chockade. Självklart ville vi uppfylla hennes sista önskan, men vi hade ingen aning om vad det innebar. Vad betydde allt detta? Vår mormor var judinna? Var vi också judar? Och då, innan vi ens hann tänka på dessa frågor, hördes en knackning på dörren. Det var Rabbi Shlomo Wilhelm! Rabbinen trodde att han kom för att dela festglädjen med oss och hjälpa en äldre judinna med förnödenheter. Men i själva verket kom han för att låta vår mormor tillbringa sina sista stunder i en judisk atmosfär och hjälpa oss att påbörja resan tillbaka till vår judiska identitet.

"Sedan dess har vi hittat svaren på dessa frågor och många andra svar. Mycket av det jag vet har jag lärt mig från min dotter Irina, som sedan vi flyttade till Zhitomir studerar vid Or Avner Chabad-skolan här", avslutade Elia.

Och ytterligare ett Chanucka-mirakel:

Elena från staden Dzerzhinsk i Ryssland är mamma till en liten flicka, Jana, som led av en smärtsam hudsjukdom. Fram till den dag då hon såg FJC:s chanukastake-tändning i stadens centrum hade hennes kristna svärmor insisterat på att barnbarnet skulle döpas till kristendomen och då skulle hon bli botad från sin sjukdom. Elena visste bara två saker: hon och hennes dotter var judinnor, och judar döps inte till kristendomen.

Rabbi Pinchas Klyamish, Rebbens sändebud i Dzerzhinsk och stadens överrabbin, lade märke till hur Elena tittade på Chanuckastaken på stadens centraltorg. Han frågade om hon ville delta i firandet. Under samtalet förklarade hon för honom att hon hade ett mycket allvarligt problem och ville komma till honom och prata om det nästa dag.

Vid deras möte öppnade hon sitt hjärta och berättade om sin dotters lidande med hudsjukdomen. Rabbinen lyssnade uppmärksamt på alla detaljer, ställde relevanta frågor, och kontaktade omedelbart experter i Moskva vid FJC:s medicinska center. Han ordnade med omedelbar leverans av dyra salvor och mediciner som flickan behövde. Modern kunde knappt tro på miraklet som hänt henne!

Elenas tacksamhet kände inga gränser, men nu stod hon inför ytterligare ett allvarligt problem som hon hoppades att rabbinen kunde lösa. Det enda hon visste om judendomen var att en jude inte konverterar.

"Jag vill veta vad det betyder att vara judinna", sa Elena till rabbinen, "och jag vill att min dotter också ska veta det."

Detta samtal var den utlösande faktorn för öppnandet av ett dagis under FJC:s beskydd i Dzerzhinsk och Elenas dotter var det första barnet som skrevs in i förskolan!

[Tidningen 'L'Chaim']

 Det eviga ljuset

Rabbi Shalom Ber Lipsker berättar:

"Det var en kylig vinterkväll i slutet av månaden Kislev. Vi reste en stor chanukastake, fem meter hög, i centrum av Bel Harbor i Florida. Det var den enda Chanuckastake som stod i ett område som var upplyst med belysning och juldekorationer som firas vid samma tid. I närheten av Chanuckastaken stod en enorm julgran, tio meter hög, dekorerad med tusentals blinkande lampor och en stor stjärna i toppen. Runtomkring låg Bel Harbors berömda köpcentrum. Från alla butiker strålade ljus som lyste upp hela området. Varje stolpe på gatan och varje lyktstolpe var täckt med gröna, röda och vita lampor med ljusstakar på toppen av stolparna, också de lysande med elektriska lampor längs den breda huvudavenyn. Vår Chanuckastake drog inte till sig någon särskild uppmärksamhet och försvann nästan i det enorma havet av bländande belysning.

Några deltagare vid Chanuckastake-tändningen kommenterade att vi verkade så obetydliga i det stora havet av belysning. Naturligtvis förklarade jag för dem om evigheten i våra ljus och den djupa betydelsen som Chanuckastaken bär inom sig. Samtidigt visade omgivningen annat...

Senare samma kväll blev det ett totalt strömavbrott i hela området. All gatubelysning släcktes: i husen, i butikerna, gatlyktorna, lamporna i dekorationerna för den julhögtiden - allt släcktes. Nästan total mörker rådde - förutom chanucka-ljusen som lyste med sitt rena och naturliga ljus över Bel Harbors centraltorg.

Här förstod vi budskapet om det eviga judiska ljusets oövervinnelighet som lyser även mitt i det djupaste mörkret. Det heliga ljuset från det judiska folket fortsätter att stråla och lysa i alla situationer!

 Allmänna berättelser

 Or HaChaim HaKadosh

Efter 1948 när Jerusalem blev en delad stad, föll Oljeberget i arabernas händer. I sin stora fräckhet skändade de inte bara gravar utan bestämde sig också för att anlägga en väg genom den gamla begravningsplatsen på Oljeberget. Den planerade vägen skulle gå direkt över Or HaChaim HaKadoshs grav.

När schaktmaskinen som utförde arbetet kom några centimeter från graven började motorn plötsligt "hosta" och stannade och de lyckades inte starta den igen. Nästa dag rusade en annan schaktmaskin mot graven med full kraft och hastighet. När dess stålskopa rörde vid den heliga platsen välte schaktmaskinen och störtade ner i Kidron-dalen. Föraren omkom på platsen.

De skrämda araberna stoppade omedelbart sina planer för vägen.

Senare återupptog de vägbygget, men ändrade rutten och förlade vägen mycket högre upp på berget. Än idag kan man se hur den ursprungligt planerade vägen var riktad rakt mot Or HaChaims grav.

["Or HaChaim HaKadoshs historia"]

 "Seder HaDorot"s grav

Rabbi Yechiel Heilprin, som räknades till sin generations stora lärda, är känd under namnet "Seder HaDorot" efter sitt monumentala verk, som utgör en historiebok och uppslagsbok om det judiska folket. Han föddes för 350 år sedan i Minsk, Ryssland.

Rabbi Yitzchak Zilber skriver i en av sina böcker om "Seder HaDorot"s grav:

"Jag känner att jag måste publicera följande berättelse. Jag hörde den från Chodos, den kommunistiska åklagaren som skickade Rabbi Asnin och många andra oskyldiga till fängelse.

Till slut fann han sig själv bakom lås och bom. Han kom ut från fängelset som en helt annan person. Han återvände till Kazan (Rabbi Yitzchaks stad) där han fortsatte att arbeta som åklagare, men var märkbart mindre sträng. Jag undervisade hans son i matematik i hans hem. En gång kunde jag inte hålla tyst längre och sa till honom: "Varför har du ingen mezuza på dörren?"

"Jag kan inte", stammade Chodos. "Jag är kommunist."

"Enligt judisk lag behöver mezuzan inte synas", förklarade jag. "Du kan göra en skåra i väggen, sätta in mezuzan i den och täcka över skåran".

Chodos reste sig upp, tog fram sina verktyg och gjorde en skåra. Jag gav honom en mezuza och han satte upp den som man ska och uttalade välsignelsen. En gång, när det inte fanns något annat alternativ, samlades vi till och med i hans hem för att be.

När Chodos svärfar dog begravdes han på den judiska begravningsplatsen. När Chodos såg vanhelgade gravar (huliganer och berusade personer härjade då och då på den judiska begravningsplatsen)  kommenterade Chodos: "Detta är en skandal! I Minsk hade vi inte sådant. Där försökte de förstöra en rättfärdig judes grav, men lyckades inte."

Han kom inte ihåg namnet. "Var det kanske 'Seder HaDorot's grav?" frågade jag.

"Ja, jag tror det", svarade han.

Jag minns att när jag var barn berättade judar som kom till Kazan från Minsk bittert för min far att man hade vanhelgat den gamla judiska begravningsplatsen i Minsk. Benen hade avlägsnats från gravarna och man byggde en arena för kommunistledarna. Chodos hade "rätt". Det var inte vandaler som förstörde begravningsplatsen utan med regeringens fulla godkännande.

"Hur gick det med 'Seder HaDorot's grav?" minns jag att min far frågade.

"De lyckades inte göra något med den graven."

"Vad menar du med att de inte lyckades?" undrade min far.

"Alla som försökte röra vid den dog."

Jag minns att jag då tänkte att människor tenderar att överdriva, men senare berättade Chodos samma sak.

1953 kom Shalom Itzkovich, en högt uppsatt läkare från Minsk som dolde sin omfattande kunskap i Tora, till Kazan. Jag frågade om 'Seder HaDorot's grav fortfarande fanns kvar. Han bekräftade att så var fallet. Jag kunde inte förstå det. De hade ju förstört hela begravningsplatsen - och bara 'Seder HaDorot's grav fanns kvar? Jag vägrade fortfarande att tro det.

Många år gick. 1962 reste jag med min son Ben Zion för att besöka min vän, R' Yaakov Boroshansky i Samarkand. Han var ursprungligen från Minsk och jag bestämde mig, med Ben Zion som vittne, att jag ville verifiera detaljerna om graven och äntligen få veta sanningen. Jag visste att R' Yaakov aldrig skulle uttala en lögn. Jag frågade honom om han visste något om 'Seder HaDorot's grav, men bara fakta som han var säker på. R' Yaakov sa att han mindes historien väl:

"På vår gård bodde en jude som arbetade på begravningsplatsen. Han var gift med en icke-judisk kvinna, vilket var en indikation på hur mycket han höll på sin judendom, men efter denna händelse började han lägga tefillin varje dag."

[Här krävs en förklaring. 1930 var judarna så entusiastiska över "lika rättigheter" som de fick på många områden att de helt enkelt skilde sig från sina judiska fruar och gifte sig med icke-judiska kvinnor. Men i en judisk stad som Minsk var blandäktenskap fortfarande mycket ovanliga, så mannen som R' Yaakov berättade om var säkert bland de första med blandäktenskap.]

"Över 'Seder HaDorot's grav fanns det byggt ett tak", fortsatte R' Yaakov. "När myndigheterna beslutade att förstöra graven klättrade två arbetare upp på taket - och föll ner. En av dem dog och den andre bröt benet.

Arbetsledaren kokade av ilska. "De vet inte hur man arbetar!" skrek han. "Jag ska göra det själv!" Han slog av all kraft på takstödet. Den tunga hammaren studsade tillbaka och träffade honom hårt i huvudet och han dog på platsen. När det blev känt att två arbetare hade dött och en brutit benet var alla stadsinvånare rädda för att närma sig graven.

Vad hände till slut med platsen? Bredvid graven byggdes den nya arenan och den gamla judiska gravstenen förblev på mycket framträdande plats.  Myndigheterna beslutade att ändra gravinskriptionen och gravera in: "Här vilar den berömde historikern den-och-den". Folk minns fortfarande hur man letade genom hela staden efter någon som var villig att ta på sig uppgiften att sätta upp skylten, men rädslan var så stor att man inte hittade någon som var villig att utföra det."

 Smuggling av tefillin till lägret

Vi läser och hör mycket om rättfärdiga kvinnor som hjälpte sina män att hålla Tora och buden i det kommunistiska Ryssland. I dessa berättelser återspeglas självuppoffring och personlig risk, eftersom kommunisterna arresterade och skickade judiska kvinnor till arbetsläger om de ertappades med att hjälpa till att hålla Tora och buden.

Jag har valt en berättelse från Rabbi Yitzchak Zilber, må den rättfärdiges minne vara välsignat.

Rabbi Zilber var matematiklärare i Sovjetunionen. Han höll Tora och buden med särskild judisk stolthet och uppfostrade även sina barn så.

Till slut greps han, ställdes inför rätta och skickades till ett arbetsläger 20-30 kilometer från staden Kazan i norra Ryssland.

Ibland tilläts fångarna att träffa sina familjemedlemmar (med tre poliser närvarade vid mötet). Vid ett av mötena lyckades R' Yitzchak ge sin fru Gita en lapp, där han bad henne att leta efter och köpa mycket små och kosher tefillin åt honom. Inför nästa möte skulle hon placera tefillin i sin treåriga dotters stövlar, handens tefillin i den ena och huvudets tefillin i den andra.

Själva letandet efter tefillin på den tiden var inte enkelt och kunde ha kostat henne dyrt. Smugglingen var ännu farligare. Om hon hade ertappats skulle hon ha arresterats omedelbart, men Rebbetzin Gita gav inte upp. Hon kände sin rättfärdige make och visste hur dyrbart och viktigt uppfyllandet av detta bud var för honom. Hon fick tag på tefillin, och när tiden för mötet kom tog hon dem med sig. När hon närmade sig lägret placerade hon dem inlindade i tyg i sin lilla dotters stövlar, som också togs med till mötet. Rebbetzin antydde för sin make att hon hade med sig tefillin. R' Yitzchak tog sin dotter i famnen och satte henne i knät. Sedan tog han av hennes stövlar som om han ville rätta till dem. Stövlarna gick upp till knäet och var lite vida. R' Yitzchak bar också höga ullskor som gick upp till knäna. Han tog av en stövel och medan han rengjorde den vände han den mot sina höga skor, och tefillin föll ner i hans skor. Så gjorde han även med den andra stöveln.

Som sagt skedde mötet under lägervakternas granskande ögon, men de märkte det inte.

Hur kunde han lägga tefillin i lägret? R' Yitzchak säger: "Allt skapade Gud med visdom. I lägret fanns mycket stora dörrar. För vad? För att en jude skulle kunna lägga tefillin bakom dem!"

Strax före soluppgången brukade han smyga bakom en sådan dörr, och där, mellan dörren och väggen, lade han tefillin och bad fram till slutet av Shmona Esre-bönen. Sedan tog han av dem och lade dem i rockfickan.

Eftersom lägerpolisen ibland mitt under arbetet kontrollerade fångarna, och det inte fanns någon säker plats att gömma dem i själva lägret, fanns det risk att tefillin skulle upptäckas. Även för detta problem fann R' Yitzchak en lösning. Den som hade värdefulla föremål och var rädd att de skulle bli stulna kunde deponera dem på lägrets kontor och hämta dem därifrån senare. R' Yitzchak deponerade sin rock där med de små tefillin i den övre fickan. Ingen kom på tanken att undersöka vad som fanns i rocken. Tidigt på morgonen före bönen gick han för att lösa ut sin rock med tefillin i, och efter att ha lagt tefillin och bett returnerade han rocken till kontoret och deponerade dem på nytt.

Utomhus rådde en kyla på 30-40 minusgrader, men R' Yitzchak arbetade utan rock för att kunna bevara tefillin.

R' Yitzchak tillägger med ett leende att under de mer än två år han tillbringade i lägret blev han varken förkyld eller sjuk trots att han arbetade utan rock. När han frigavs och hade varma kläder - då blev han förkyld!

R' Yitzchak flyttade senare till Israel med sin familj och var en av de ledande aktivisterna för att stärka judendomen, hålla och studera Toran bland invandrare från Ryssland och tusentals njöt av hans ljus. Han och hans fru Rebbetzin Gita ägnade sig alltid åt välgärningar utan publicitet.

[Av R' Zeev Ritterman]

 Fyrtiotre rubel

När Rabbi Tzvi Elimelech Shapira (känd som "Bnei Yissaschar" efter sin bok) var tio år gammal, fick hans far en tjänst som lärare i en avlägsen stad. Bnei Yissaschars far bodde under vintern på ett värdshus som ägdes av en jude, och där undervisade han värdshusvärdens barn. På den tiden var det normalt att en lärare inte såg sin familj under vintermånaderna.

Vintern var särskilt svår. Kraftiga snöstormar kunde ibland pågå i veckor. Under en sådan storm hördes knackningar på dörren till värdshuset där Bnei Yissaschars far undervisade. Värdshusvärden öppnade dörren och fann tre halvfrusna män. Det var polska bönder som bad om husrum. Han frågade om de kunde betala och såg att de tre tillsammans inte ens hade tillräckligt med pengar för en natt. Värdshusvärden stängde dörren inför  dem. Läraren, Bnei Yissaschars far, var chockerad. När han frågade värdshusvärden hur man kunde lämna människor ute i sådan kyla, ryckte värdshusvärden på axlarna och svarade: "Vill du betala kostnaderna för dem?"

Till allas förvåning gick läraren med på det. Bönderna tackade honom hjärtligt och fortsatte att bo på värdshuset på hans bekostnad. Stormen var särskilt svår och bönderna stannade på värdshuset i två veckor. Efter det att stormen bedarrat och vädret förbättrats fortsatte de sin färd, men inte innan de tackat och prisat läraren för hans godhet.

Pesach kom och Bnei Yissaschars far gick för att göra upp räkningen med värden. Värdshusvärden räknade och fann att han var skyldig läraren 40 rubel för undervisningen av hans barn, men läraren var skyldig honom 43 rubel för böndernas kost och logi. Värdshusvärden önskade honom glad Pesach och sa att läraren kunde återbetala de tre rublerna när han kom tillbaka efter helgen.

Läraren visste inte vad han skulle säga. Han tog avsked av sin arbetsgivare och reste till sin hemort, men när han kom till sin stad kunde han inte gå hem - där väntade de ivrigt på honom och på pengarna han skulle ta med sig till den kommande helgen, och nu kom han tomhänt. Han gick in i en av de lokala synagogorna, öppnade ett Talmud-traktat och fördjupade sig i studier.

Under tiden fick hans son veta att hans far hade kommit till staden, och han fann sin far i synagogan. Den unge Tzvi Elimelech sprang upphetsat till sin far, kramade honom glatt och bad honom komma hem. Han var glad att berätta för sin far om de nya skorna till Pesach, kläderna och allt annat som mamma hade köpt (på kredit), men allt detta fick bara fadern att känna ännu större sorg.

På väg hem stötte de plötsligt på en vagn som rusade fram i hög hastighet på gatorna. Stadens gator var mycket smala, och fotgängare tvingades fly in i gränderna för att inte bli överkörda. När vagnen passerade fadern och sonen körde den över en grop i gatan, och ett paket föll ur den till marken. Bnei Yissaschars far plockade upp det och började springa efter vagnen men fick ingen uppmärksamhet från kusken.

Vagnen svängde i slutet av gatan och försvann ur sikte. Bnei Yissaschars far förstod att det var omöjligt att hitta ägarna. (Enligt Tora-lag kan man i en sådan situation anta att ägarna har gett upp hoppet om det förlorade föremålet och det är tillåtet att ta det.) Han öppnade paketet. I det fanns 43 rubel!

På sederkvällen gick Bnei Yissaschar för att öppna dörren för profeten Elia. När han öppnade dörren vände han sig tyst till sin far och sa: "Pappa, kusken står här!" De andra såg ingenting.

Bnei Yissaschars far tog pojken åt sidan och bad honom lova att inte berätta detta för någon förrän hans sista dag.

Denna berättelse berättades av en rabbin som hörde den från en elev till Bnei Yissaschar som hörde berättelsen från Bnei Yissachar själv före hans bortgång.

[Av Hershel Finman]

 Tack vare Bar Yochai

Det var en vanlig höstdag år 1906. Rabbi Yedidia Horodner kom in i synagogan 'Tiferet Israel' i Jerusalems gamla stad med ett stort leende på läpparna. Han tog fram en flaska 'mashke' och en kaka, ställde dem på bordet och bjöd in alla närvarande att säga 'lechaim'.

De som bad visste inte vad anledningen till firandet var. Ett rykte spreds att Rabbi Horodner kvällen innan hade besökt alla Tora-skolor och delat ut godis till barnen. Något bra hade säkert hänt, och de väntade spänt på att höra de goda nyheterna.

Och så var det verkligen. Efter att de välsignat kakan och sagt 'lechaim', berättade rabbinen för dem om händelsen som hade inträffat.

Saken gällde rabbinens systerson, en femtonårig pojke vid namn Shmuel Rosen, som kom från Riga i Lettland. Hans far, Rabbi Ozer Rosen, hade skickat sin son till sin morbror när han var bara åtta år gammal, i tanken att det inte fanns någon bättre plats i världen för utvecklingen av sonens Tora-studietalanger än i den heliga staden Jerusalem.

Rabbi Horodner uppfostrade lille Shmuel som om han vore hans egen son, och pojken gjorde stora framsteg. Han var en fin pojke och studerade ovanligt flitigt.

Men för några veckor sedan inträffade en tragedi. Shmuels syn hade försämrats under en tid, och nu hade pojken blivit helt blind, Gud bevare. Det totala mörkret började när han var fördjupad i studiet av en av Talmuds traktater.

Pojkens ande var krossad. Dag och natt grät han över sitt bittra öde, särskilt över sin oförmåga att studera självständigt. Han led fruktansvärt och lämnade knappt sitt rum.

Hans morbror kände sig hjälplös tills han förstod att ett miljöombyte kunde förbättra pojkens sinnesstämning. Han kontaktade sin goda vän, R' Shimon Heizman från Hebron, som gick med på att ta emot pojken i sitt hem. I Hebron kände sig Shmuel något bättre men kom inte ur sin depression.

Vid den tiden leddes den judiska församlingen i Hebron av två Tora-giganter. Den sefardiske rabbinen, Rabbi Chaim Chizkiyahu Medini (författare till böckerna 'Sdei Chemed') och den chassidiske rabbinen Shimon Menashe Chaikin, stadens ashkenasiske rabbin. Varje natt vid midnatt gick de två rabbinerna tillsammans till Makpela-grottan för att utföra midnattsbönen.

R' Shimon Heizman var mycket bekymrad över pojken Shmuels lidande. Men hur kunde han hjälpa honom?

En natt kom R' Shimon på en plan.

En halvtimme före midnatt gick R' Shimon in i Shmuels rum. "Stig upp, stig upp", viskade han tyst. "Klä på dig och kom med mig." De gick ut i den mörka natten mot Rabbi Chaikins gård.

Efter några minuter upptäckte de de två rabbinerna på väg till Makpela-grottan. I samma ögonblick som rabbinerna kom till platsen där pojken stod, försvann R' Shimon från platsen och lämnade Shmuel ensam. De två rabbinerna insåg snabbt att pojken var blind. De ville veta hur han hade blivit blind.

När pojken berättade att det hade hänt medan han studerade Talmud, frågade Rabbi Medini om han kom ihåg de sista orden han hade studerat.

"Självklart minns jag!" svarade Shmuel. "Jag studerade i traktatet Chullin blad 36 sida a: 'Vem ska vi förlita oss på? Låt oss förlita oss på Rabbi Shimons [bar Yochais] ord.'"

De två rabbinerna blev mycket rörda. "Om så är fallet", sa de nästan samtidigt, "kan du säkert förlita dig på den helige Rabbi Shimon bar Yochai att han hjälper dig. Res till Rabbi Shimons grav i Meron, be om hans välsignelse, och Gud kommer säkert att ge dig fullständig läkning."

Nästa morgon återvände Shmuel till Jerusalem, och samma dag gav han sig av tillsammans med sin morbror på väg till Meron. Resan var betungande, men efter några dagar kom de välbehållna fram till Meron. Redan innan de närmade sig Rashbis grav fylldes de av en känsla av fullständig tillit. De stannade vid graven i flera dagar under ständig bön till den Helige, välsignad vare Han, om ett mirakulöst tillfrisknande.

Undret inträffade exakt en vecka senare. Rabbi Horodner läste högt ur Talmud när Shmuel plötsligt ropade: "Morbror Yedidia! Jag ser din gestalt!"

Under de följande dagarna förbättrades Shmuels syn mer och mer, och efter tretton dagar kunde han se som alla andra. Morbrodern och systersonen, som fortfarande var kvar vid Rashbis grav, bröt ut i en entusiastisk dans medan de sjöng orden från den hymn som sjungs på Rashbis åminnelsedag på Lag BaOmer:

"Hans Tora är vår sköld, den upplyser våra ögon, han ska tala gott för oss, vår mästare Bar Yochai!"

[Tidningen 'L'Chaim']

 Guldarmbandet

Det var år 1946. Stor spänning rådde på den brittiska administrationens kontor, som låg i King David hotellet i Jerusalem. En högt uppsatt representant från den brittiska regeringen skulle komma på besök, och alla anställda deltog i förberedelserna inför besöket.

Bland de anställda fanns en ung judisk kvinna vid namn Esther-Frumet König. Hon arbetade som huvudsekreterare i överkommissarien Herbert Samuels kansli.

Esther-Frumet var en speciell och ädel kvinna. Hennes föräldrar, Rabbi Shmuel-Jacob och Gitel Weinberg, var födda i Ryssland men tog första möjliga chans att lämna landet och flyttade till England. Livet i det nya landet lockade dem, men ändå bestämde de sig för att inte slå sig ner där permanent.

Beslutet påverkades till stor del av oron för dottern Esther-Frumets utbildning. Hon hade diagnostiserats som mycket begåvad, och utbildningsinstitutionerna lovade föräldrarna studiestipendier för att täcka utgifterna för hennes studier där. Men detta tände en varningslampa hos fadern. Han oroade sig för lockelser som kunde skada den rena judiska uppfostran som han ville ge sin dotter och bestämde sig för att flytta till Palestina.

Esther var elva år när hon kom till Israel med sina föräldrar. De bosatte sig i Givat Shaul-området i Jerusalem. Det gick bara några år innan en ny oro uppstod. Invånarna i den arabiska byn Lifta hördes tala om sin önskan att kidnappa de vackra judiska engelsmannens döttrar och gifta sig med dem.

Fadern förstod att han snabbt måste gifta bort sina döttrar. Så kom det sig att Esther-Frumet hastigt gifte sig med Elazar-Mordechai König, som var flera år äldre än hon.

Som engelsktalande på hög nivå och med många färdigheter fick hon arbete i överkommissariens kansli. Hon följde med honom på hans officiella möten bärande en stor skrivmaskin. Hon skrev snabbt ner innehållet i samtalen, och hennes överordnade litade blint på henne.

I sin tjänst tog hon emot brev som skickades till överkommissarien. När hon upptäckte brev som var avsedda att begränsa judarnas rättigheter, såg hon till att de försvann eller svarade kortfattat som om breven hade hanterats korrekt. Hon visste att hennes handlingar riskerade både hennes tjänst och henne själv, men hennes lojalitet mot sitt folk var större än omsorgen om sig själv.

Så var det när det kom ett förslag om att göra söndagen till officiell vilodag även i Palestina. Esther förstörde breven och hindrade dem från att komma upp till diskussion i överkommissariens kansli. Med tiden blev hennes handlingar kända bland judarna, som gav henne den smickrande titeln 'Drottning Ester'.

Hennes blygsamhet och hängivenhet räddade hennes liv. Det var när Irgun-medlemmar 1946 placerade en stor mängd sprängämnen i hotellet och sprängde en betydande del av det. Hotellets södra flygel, där den brittiska administrationens kontor låg, förstördes helt. Tiotals anställda dödades och många skadades.

När nyheten om explosionen blev känd blev Esther-Frumets familjemedlemmar panikslagna. De var mycket oroliga eftersom hon skulle ha varit på sitt kontor vid den tiden.

Men Esther-Frumet kom hem oskadd. Det visade sig att hon hade räddats tack vare sitt generösa hjärta och enkla sätt. En kort stund före explosionen behövde ett viktigt kuvert levereras till postkontoret. Just den dagen var den tjänsteperson som brukade göra sådana ärenden frånvarande. Utan att tveka tog Esther-Frumet själv kuvertet och gick till posten. Några minuter senare inträffade explosionen.

* * *

Liksom sina kollegor på kontoret deltog hon i förberedelserna för besöket av den respekterade delegationen som följde med den brittiska regeringens representant. På besöksdagen var platsen finputsad och perfekt ordnad, och alla väntade på gästernas ankomst.

Vid sin ankomst till kontoret meddelade den högt uppsatta brittiska representanten att han ville visa sin uppskattning för de hängivna kvinnliga kontorsanställda. Han gick från en anställd till en annan och gav var och en en guldkedja med... ett kors.

De anställda var djupt rörda av besöket och gästens gest. De neg respektfullt och tog emot gåvan med tacksamhet. Så gjorde även de judiska anställda på kontoret.

Esther-Frumet var undantaget. När gästen kom för att ge henne kedjan, tackade hon honom för hans  goda viljan men sa: "Jag kan inte ta emot gåvan från dig, eftersom jag är judinna." Gästen blev förlägen ett ögonblick, ursäktade sig och fortsatte vidare. Alla närvarande kände också stor förlägenhet.

Esther-Frumets judiska kollegor anföll henne efteråt med öppen förebråelse. Varför behövde hon demonstrera sin vägran att ta emot gåvan?! De hävdade att detta beteende väckte hat mot judarna. Enligt dem kunde hon ha tagit emot gåvan och sålt den. Men Esther-Frumet var helt tillfreds med sin handling och svarade inte på kollegornas kritik.

Nästa dag blev det plötsligt känt att den högt uppsatta brittiska representanten hade kommit tillbaka till kontoret. När han kom in gick han direkt till Esther-Frumets kontor och gav han henne en guldkedja med en Davidsstjärna!

Överraskningen bland alla kontorsanställda var stor. Några av de judiska anställda gick fram till gästen och sa: "Vi är också judinnor."

Den brittiska representanten tittade på dem och svarade: "Detta ger jag till den som alltid är jude!"

[Baserat på 'På väg till Kotel', av Leah Veg, berättelsens huvudpersons barnbarn]

 Att se från det sanna perspektivet

Simon Wiesenthal, den berömde nazist-jägaren, bjöds in att tala vid en konferens för europeiska rabbiner. Rabbinerna gav honom en utmärkelse, och Simon Wiesenthal, 91 år gammal, var mycket rörd.

I sitt tal berättade han följande historia:

"Det var i Mauthausen (ett av de mest fruktansvärda koncentrationslägren). Strax efter befrielsen besökte Rabbi Eliezer Silver, överrabbin i USA, lägret för att hjälpa och trösta överlevande. Rabbi Silver organiserade en bön och bjöd in även Simon Wiesenthal, som var bland de få som överlevde helvetet, att delta i denna bön. Wiesenthal avböjde erbjudandet och förklarade varför.

"I lägret fanns en religiös man som på något sätt lyckades smuggla in en bönbok i lägret trots de enorma svårigheterna och faran med det. Till en början beundrade jag mannen för hans mod och självuppoffring att riskera sitt liv för att ta in en bönbok i detta dödsläger.

Inom kort upptäckte jag till min bestörtning att denne man 'hyrde ut' sin bönbok till fångar i utbyte mot mat. Fångarna gav honom sin enda brödbit för att få några minuter med bönboken.

Denne man, som från början var mager och svulten, fick så mycket mat att hans matsmältningssystem inte kunde hantera belastningen efter en lång period av undernäring. Han dog av övergödning."

Simon Wiesenthal fortsatte att berätta vid rabbinkonferensen:

"Jag sa till Rabbi Silver: Om en religiös jude kan bete sig på detta sätt och utnyttja någons sista brödbit för egen vinning, vill jag inte ha något längre att göra med en bönbok."

När Simon Wiesenthal vände sig för att gå, gick Rabbi Silver fram till honom, kramade om honom och sa tyst: 'Du dummer!' Varför tittar du på den juden som utnyttjade bönboken för att få mat? Varför tittar du inte på alla de många judar som gav upp sin sista brödbit för att få några dyrbara ögonblick med bönboken? Detta är tro - det är den sanna kraften som finns i bönboken."

Och Rabbi Silver kramade om honom igen.

"Nästa dag kom jag till bönen", avslutade Wiesenthal.

 Kan man gömma sig?

Vid en sammankomst av chassidiska judar i staden Monsey i New York för några årtionden sedan berättade en man om sina minnen från gångna år.

"Klausenburger Rebben reste till USA efter andra världskriget för att samla in pengar till flyktingar som fortfarande fanns kvar i flyktinglägren i Tyskland.

Han besökte även Kanada, och jag var hans chaufför. Vi skulle besöka en viss rik man men jag kunde inte finna hans hus. Jag ville fråga folk på gatan, men på grund av den stora kylan var det nästan inga människor ute.

Till slut såg vi en äldre man som gick längs vägen. Jag stannade bilen och frågade honom var en viss gata låg. Han svarade inte utan lyfte händerna i en gest som visade att han inte visste.

Jag ville fortsätta leta, men Klausenburger Rebben sa åt mig att fråga honom på jiddisch. Mannen verkade förvånad och svarade faktiskt på jiddisch.

Efteråt frågade jag Rebben hur han kom på att fråga en främling i en stor stad som Montreal just på jiddisch, när chansen att han var jude var minimal!

Rebben svarade: "I sådan kyla går alla med huvudbonad. Jag såg att han gick barhuvad i denna kyla och sa att endast en jude som uttryckligen inte vill gå med huvudbonad skulle göra så..."

Vid denna punkt i berättelsen reste sig en av deltagarna i sammankomsten och sa med rörelse: "Det var jag! Jag överlevde förintelsen och kom till Kanada. Jag bestämde mig för att jag inte ville lida mer för min judendom och bestämde mig för att leva som andra icke-judar utan några judiska kännetecken.

När jag gick ute och en bil stannade bredvid mig och de identifierade mig som jude och frågade mig på jiddisch, förstod jag att det var meningslöst att försöka dölja min judendom längre. Jag återvände till ett fullt judiskt liv såsom jag levde före kriget."

 [Tidningen 'HaModia']

 Bakom murarna

[Ett utdrag från boken "Bakom murarna" (Feldheims förlag) som beskriver hur en judisk flicka från Belgien överlevde krigsåren i ett kloster. Här skriver hon om Rosh Hashana och Jom Kippur i klostret:]

"Det regnade hela den dagen. När vi var i matsalen hörde vi plötsligt kraftiga åskdundrar, det ena efter det andra. De blåser shofar i himlen, tänkte jag för mig själv. Här på jorden är det krig, och man kan inte blåsa shofar, så änglarna i himlen blåser för oss. Jag var ledsen att jag inte satt bredvid min kusin Irene och inte kunde dela mina tankar med henne. Jag tittade mot henne och såg att hon också tittade på mig. Jag formade min hand runt munnen som om jag blåste i en shofar, och hon nickade. Också hon påmindes om shofar-blåsningarna av åskan.

I syateljén stod jag vid fönstret. Irene och jag hade bestämt att vi inte ens skulle sitta vid arbetsborden på Rosh Hashana, och handarbetslärarinnan valde att ignorera det. Vi arbetade vanligen flitigt, och hon fann det inte nödvändigt att påpeka en enstaka frånvaro. Jag ställde mig på tå och tittade ut mot himlen. Irene kom och stod bredvid mig och försökte också se den molniga himlen genom det höga fönstret. Hon tryckte sig intill mig och viskade upphetsat: "De blåser shofar i himlen. Icke-judarna tror att det bara är åska, men vi vet sanningen."

En vecka senare - onsdag kväll.  Alla förberedde sig för att sova, och jag sa plötsligt högt: "Det är Jom Kippur-kväll nu. Kol Nidre."

"Vad pratar du om?" frågade några icke-judiska flickor. "Vad sa du?"

Jag svarade dem inte. Jag tittade omkring mig och såg förstående ögon fixerade på mig.

Som en elektrisk stöt gick genom rummet. Bertha tittade på mig, blek, och jag nickade till henne som för att säga: "Ja, du hörde rätt."

Bertha brast i gråt, och även från Simons håll hörde jag kvävda snyftningar. Jag skyndade mig i säng och drog täcket över huvudet. Pilen jag sköt träffade precis sitt mål. Nunnan och de icke-judiska flickorna förstod inte de märkliga orden, men de judiska flickorna hörde och förstod. Jag låg i sängen, helt täckt, och försökte av alla krafter minnas åtminstone något av bönen. Plötsligt kände jag en hand som försiktigt vidrörde min axel. Det var Juliette. "Kommer du ihåg vad man ber?" frågade hon i en viskning.

"Nej, jag minns inte. Men vår farfar sa att vi kan be med våra egna ord, be om förlåtelse och lova att så fort vi kan, ska vi återvända till judendomen."

"Jag har också glömt", viskade Juliette sorgset. "Jag minns bara att man slog sig för bröstet." Hon gick, och jag följde henne med blicken. Jag såg henne stanna vid Berthas säng och viska något i hennes öra. Bertha skakade på huvudet för att visa "nej". Hon minns inte. Ingen av oss minns bönerna. Jag slog mig för bröstet under täcket som Juliette hade sagt, och under tårar bönföll jag: "Förlåt! Förlåt för konverteringen, förlåt för knäböjandet, förlåt för att jag äter icke-kosher mat, förlåt för att jag bär korset. Jag är judinna, judinna. Snälla Gud, förlåt mig och alla Israels döttrar som är här. Genast efter kriget, när Irenes farfar ska ta mig från denna hemska plats ska jag återvända till att leva bland judar och jag ska uppfylla alla Dina bud och följa alla Dina lagar."

Jag reste mig upp och granskade alla sängar, en efter en. I alla sängar där judiska flickor låg var det rörelse, ingen hade somnat. Bara de icke-judiska flickorna sov lugnt. "Snälla Gud", viskade jag. "Till och med på denna orena plats, ta emot vår bön, bönen från döttrar som hålls fångna av de onda. De försöker få oss att glömma vår judendom. Men jag behövde bara säga 'Jom Kippur' och 'Kol Nidre' högt, och alla vaknade till liv. Vi är alla tvångskristna, men vi har inte glömt vårt ursprung. Snälla, låt bara kriget ta slut innan vi glömmer."

Flickorna vände sig oroligt i sina sängar eller gömde ansiktena i kuddarna och grät. Om jag bara, om jag bara kunde minnas en enda bön! Jag skulle säga den högt nu. Vi behövde den alla. Synd att jag inte bad farfar lära mig en bön. "Fargebung", viskade jag ut i rummet. "Fargebung - förlåtelse. Man måste be om fargebung från Gud, och Han kommer att förlåta oss."

Nunnan som vakade över oss den natten kom fram till mig och tillrättavisade mig tyst: "Vad är det med dig, Anne Marie? Du stör allas sömn. Ligg stilla och sov nu!"

Jag låg stilla, nöjd. Jag brydde mig inte om att nunnan hade skällt på mig. Det viktigaste var att jag hade lyckats förmedla budskapet till mina väninnor.

På morgonen satt jag i klassrummet. Jag störde ingen, men deltog inte heller i lektionen. Mademoiselle Wurmell märkte det inte denna gång, och inte kaplanen heller. Jag satt tyst och tänkte på Jom Kippur...

 Ropet som räddade

Rabbi Y. Eliezer HaCohen Isak berättar:

"Händelsen inträffade i slutet av andra världskriget i ett ungersk arbetsläger som tjänade den tyska armén, på gränsen mellan Rumänien och Ungern. Det var den tyska arméns nederlagsdagar, och de var i full reträtt undan den framryckande ryska armén. När ryktena om den ryska arméns närmande tilltog, fattade några av oss beslutet att fly. Vi var tre som delade hemligheten: jag, min vän och en annan man, en assimilerad jude vid namn Bernhard. I tyskarnas ögon ansågs Bernhard vara halvjude, eftersom endast hans mor var judinna, och därför bar han ett vitt band på armen i stället för gult.

Planen vi förberedde var att smyga oss en efter en till hästsamlingsplatsen i skymningen, och därifrån, så fort det började mörkna, springa snabbt mot skogen. Faran var stor. Straffet för en sådan handling var klart - döden genom hängning. Men chansen att lyckas fly övervägde rädslan för att bli gripen. Vi väntade på ett lämpligt tillfälle att genomföra flykten.

En kväll utnyttjade vi ett ögonblick av bristande vaksamhet från soldaternas sida och bestämde att det var dags att genomföra vår plan. Det var i skymningen. Vi smög en efter en mot hästsamlingsplatsen, med hästborstar i händerna. Om vi skulle bli upptäckta, hade vi kommit överens om att påstå att vi gick för att sköta om hästarna. Vi väntade tills mörkret föll och började då springa snabbt mot skogen. Till vår glädje upptäcktes inte vår flykt, men vi visste att det inom kort skulle upptäckas och då skulle de börja leta efter oss. Därför fortsatte vi att springa så länge vi orkade även när vi kom in i skogen. Vi vände oss mot det håll där ryssarna förmodades befinna sig.

Vi sprang så i natten genom den täta skogen under flera timmar - jag minns inte hur många. Plötsligt hörde vi ljud bakom oss. Ljudkällan var avlägsen och vi hann klättra upp i närliggande träd. Vi klättrade så högt vi kunde och väntade ängsligt på vad som skulle komma.

Ljudet närmade sig och blev starkare. Vi började höra hundar skälla. Efter en stund såg vi tyska soldater, åtföljda av skräckinjagande hundar, som letade efter oss. Men soldaterna upptäckte oss inte och fortsatte sina sökningar djupt in i skogen.

Vi darrade som löv i vinden, även om vi antog att tyskarna inte skulle lägga ner mycket tid på att söka efter oss på grund av den svaga chansen att hitta oss i mörkret och deras rädsla för att stöta på den framryckande ryska armén. Och mycket riktigt, efter ungefär en eller två timmar, återvände de som sökte efter oss och begav sig tillbaka mot lägret.

Först efter lång tid, när vi var övertygade om att ingen av våra förföljare fanns kvar i området, klättrade vi ner från träden och fortsatte att gå, utmattade och trötta, djupare in i skogen. Så fortsatte vi att gå tills gryningen kom.

När dagen grydde sökte vi efter ett gömställe. Vi hittade en dold nisch mellan träden och där somnade vi, brutna och utmattade.

Mot kvällen lämnade vi gömstället och fortsatte gå. I tre dygn gick vi på nätterna och sov på dagarna i gömställen, medan vi livnärde oss på skogens frukter. Mot den fjärde dagen såg vi på avstånd en glänta med ett hus som stack upp. Vi närmade oss försiktigt. Vi spanade på huset från alla håll och såg ingen rörelse i det. När det verkade som att huset var övergivet och att det inte fanns någon levande själ där, gick vi in.

Vi genomsökte alla rum i huset och konstaterade att det verkligen var tomt. Vi gick upp på vinden, och där, på en bädd av halm, somnade vi. Efter tre dygn i skogen var vi glada att kunna sträcka på oss och sova ordentligt.

På grund av den ackumulerade tröttheten och kroppens svaghet föll vi snabbt i djup sömn. Jag vet inte hur länge vi sov, men vi vaknade plötsligt i panik: dörren sparkades upp, och i samma ögonblick hördes ett rop 'Shema Yisrael' och omedelbart därefter en snabb order på ryska... Framför oss stod tre ryska soldater med en officer i spetsen. Gevärspiporna de höll var riktade mot våra huvuden. Det tog några sekunder innan jag insåg att ropet kom från Bernhards mun, den assimilerade juden, medan ordern på ryska kom från officeren som ledde den inbrytande styrkan. Det var en rysk styrka som letade efter flyende och gömda tyskar. Officeren var en judisk läkare som tjänstgjorde i den ryska armén. Så fort ropet 'Shema Yisrael' hördes, gav han ordern: Skjut inte!'

Till denna dag begrundar jag två stora frågor: Som bekant brukade ryssarna först skjuta och sedan ställa frågor. Hur kom det sig att de inte eliminerade oss i samma ögonblick som de upptäckte oss liggande sovande på vinden?

Den andra frågan är, hur kom det sig att just Bernhard, som ansågs vara en assimilerad jude, både i sina egna och andras ögon, just han ropade så snabbt och naturligt 'Shema Yisrael'?

Hur som helst, inte bara bevisades det att även i en 'assimilerad' judes hjärta döljer sig en stor judisk själ som uppenbarar sig i sanningens ögonblick, utan en ytterligare stor förtjänst tillskrevs denne Bernhard - hans rop 'Shema Yisrael' var det som räddade våra liv.

[Av R' Israel Hershkowitz från Petach Tikva, i namn av sin svärfar R' Y. Eliezer HaCohen Isak - Sichat HaShavua 604]

 Himmelsk belöning

Shoshana Munk berättar:

"Fru S. hade varit gift i nio år men utan barn. Nu, på ett mirakulöst sätt, välsignades familjen S. med femlingar!

Före födelsen av de fem levde familjen S. ett ganska anspråkslöst liv, men nu mångdubblades utgifterna.

Fru A., som hörde om situationen, bestämde sig för att hjälpa familjen. Hon samlade in en summa pengar åt dem och gav ytterligare hjälp på olika sätt, och kom även på besök hos familjen S.

Fru S. ledde besökaren, fru A., till barnkammaren. Fru A. betraktade de fem dyrbara själarna med ett stort leende. Hennes blick svepte runt rummet tills en liten bild på väggen fångade hennes uppmärksamhet.

Plötsligt gav fru A. ifrån sig ett överraskat utrop. Hon pekade på bilden och frågade: "Vem är den unga kvinnan?"

"Min mor", svarade fru S.

Fru A. tittade på henne. "Din mor? Säg, lever din mor fortfarande?"

"Tyvärr gick hon bort förra året, precis före min graviditet. Hon skulle ha varit så lycklig om hon kunde se bebisarna som vi väntade på i så många år."

Fru A. var tyst några ögonblick, och sa sedan: "Jag har en historia att berätta för dig. När jag var femton år togs jag till koncentrationslägret Bergen-Belsen. I min barack fanns flera flickor i min ålder. Fyra av mina väninnor och jag förblev starka i att hålla Toras bud. Vi sa till oss själva att det var bättre att dö för Kiddush Hashem (helgandet av Guds Namn) än på något annat sätt.

En dag kallade en av väninnorna på oss och berättade entusiastiskt att hon fått veta att det var Chanucka nästa dag. Vi måste tända Chanucka-ljus! Vi bestämde oss för att byta vår brödranson mot en liten mängd olja. Trådar från våra trasiga kläder skulle tjäna som vekar. Runda potatisskal skulle användas som skålar för oljan, men att få tag på dem var mycket farligt.

Vid midnatt, under vaktombytet, skulle en av oss krypa in i köket genom fönstret medan de andra flickorna skulle stå på vakt runt omkring för att varna om någon närmade sig.

Den natten kom vi fem i hemlighet till köket. Jag var den minsta av alla och valdes att krypa in. Jag kom fram till den stora soptunnan och började rota i avfallet. Jag hörde ljudet av kurr från min mage - jag hade ju avstått från min dagliga brödranson och var helt utsvulten.

Jag såg små matbitar och svalde dem. Äntligen fann jag ett potatisskal i rätt form. Jag fortsatte mitt sökande - ännu ett skal i rätt form! Plötsligt tittade jag mot fönstret och såg Sarah'le vinka åt mig med snabba rörelser.

Trots att mitt förstånd sa mig att inte göra det, fortsatte jag ändå att leta efter ytterligare ett skal. Och då hörde jag en mansröst skrika. Jag lyfte blicken och såg en lång nazistisk soldat rikta sin pistol mot mig. Bakom honom såg jag mina fyra väninnor, med dödsskräck i sina slagna ansikten.

"Ni ska straffas", förkunnade han med välbehag. "I morgon, vid middagstid, ska ni fem hängas inför alla lägerfångar, så att alla lär sig en läxa. Om ni inte kommer i tid kommer andra att straffas för er skull!"

Mörkret verkade ännu mörkare när vi tog oss tillbaka till baracken. Vi tände ljusen i hemlighet och mindes hur vi firade Chanucka i bättre tider. Ljusen brann ner snabbt, men tillräckligt länge för att ge hopp i våra krossade hjärtan.

Då föreslog Sarah'le en plan. Hon föreslog att vi skulle be Sheina om hjälp. Sheina var en ung judisk kvinna som kunde sex språk. Nazisterna, må deras namn utplånas, använde Sheina som tolk. De gav henne en stor radio och satte henne att arbeta som 'lyssnare' för att rapportera till nazisterna om alla nyheter om fiendens rörelser. Hon hade en egen liten barack och fick tillräckligt med bröd.

"Hon kommer aldrig att riskera sig själv för att hjälpa oss!" sa jag.

"Vi försöker ändå", sa Sarah'le.

Den natten smög vi ut ur baracken igen, denna gång mot Sheinas barack. Rachel'e såg ljus i baracken på avstånd, och snart upptäckte vi att Sheina satt framför Chanucka-ljus och sjöng 'Maoz Tzur'!

Vi stod stilla, häpna. Vi tänkte inte längre på döden utan på Mattathias och hans söner som marscherade mot seger.

Sheina vände sig plötsligt om och såg oss: "Har ni kommit för att spionera på mig och berätta för nazisterna vad jag gör?"

"Nej, nej. Vi kom för att be om din hjälp att göra något för oss", och vi berättade kort vad som hänt. "Sheina, vi behöver din hjälp", bönföll jag.

"Gå härifrån!" skrek Sheina. "Annars berättar jag för mina överordnade att ni kom hit!"

Vi vände tillbaka. Den natten svävade dödens skräck över oss mer än någonsin.

Vi var mycket besvikna över Sheinas beteende. Om hon inte kunde hjälpa oss, varför hota oss i vår nöd? Var fanns hennes judiska hjärta?

Nästa dag samlades alla lägerfångar. Nazisten stod i begrepp att lägga repet runt våra halsar när ett skrik hördes:

"Stopp!"

Sheina stod där och viftade vilt med radion i händerna. Nazisten grimaserade och gick fram till henne. Efter några minuter lösgjorde han repen han bundit oss med och sparkade iväg oss tillbaka till arbetet, medan han mumlade för sig själv. Våra liv räddades mirakulöst.

Fyra månader gick och vi befriades av brittiska soldater. Vi fick aldrig tacka Sheina för att hon räddade oss. Hon tog en enorm risk när hon räddade oss. Vid krigets slut lyckades ingen av flickorna lokalisera henne. Och nu ser jag hennes ansikte på bilden på väggen i ditt hem!

Se hur den Helige, välsignad vare Han, styr världen. Jag trodde att jag hjälpte dig som en främling, och det visar sig att du är dotter till kvinnan som räddade mitt liv och mina väninnors liv! Jag har fått möjlighet, om än i liten mån, att återgälda den stora skuld jag har till din mor."

Fru S. såg mycket rörd ut. Hon vände sig till fru A. och sa: "Nu har jag fått lösningen på den märkliga drömmen jag hade under min graviditet. Jag drömde om min mor, och hon upprepade gång på gång orden på jiddisch: "Finf neshomes far finf neshomes" (fem själar för fem själar).

"Mamme, jag förstår inte", sa jag i drömmen, men hon upprepade bara orden "Finf neshomes far finf neshomes".

Nu förstår jag! Uppenbarligen beslutade den himmelska domstolen att tack vare de fem själar som min mor räddade under kriget, skulle jag till slut få uppfostra hennes barnbarn - mina fem underbara själar."

[Tidningen 'L'Chaim']

 De dödas uppståndelse

Detta hände för en tid sedan i New York. Telefonen ringde en kväll hemma hos en Tora-observant judisk familj. Telefonsamtalet innehöll inga goda nyheter: Modern, den över nittioåriga kvinnan som bodde på ett ålderdomshem, hade stilla gått bort i sömnen.

Alla grät, begravningsarrangemang gjordes, och nästa eftermiddag samlades familj och vänner från när och fjärran för att visa sin sista respekt och föra sin älskade familjemedlem till sin viloplats.

Efter begravningen meddelades att familjemedlemmarna skulle sitta shiva (sorgevecka) i sitt hem och alla var välkomna att komma och trösta dem och delta i bönerna tre gånger om dagen.

Under de följande dagarna var huset fullt av besökare, och de som inte kunde komma skickade telegram eller ringde. Men på tredje dagen efter begravningen, på eftermiddagen, kom ett märkligt telefonsamtal som var annorlunda än alla andra samtal.

Telefonen ringde och ett av barnen lyfte luren. Rösten på andra sidan sa: "Hej! Är allt bra hos er? Är mamma och pappa där? Vad menar du med vem det är? Känner du inte igen din mormor? Nå! Låt mig prata med mamma eller pappa. Varför kommer ni inte och hälsar på?"

Hennes son kom till telefonen... och sa tvekande: "Mamma, är det du?"

"Självklart är det jag!" svarade hon, "Vad händer? Varför har ingen kommit och hälsat på mig på tre dagar? Är allt bra?"

Mamma lever fortfarande! Han brast i gråt av glädje och vände sig till alla församlade. "Mormor är inte död!" sa han med en blick av misstro: "Hon är i telefon... hon lever!"

Glädjen var stor! Sonen meddelade henne att de redan var på väg att hälsa på henne och inom kort var de hos henne. Utan tvekan hade ett stort misstag skett.

Men plötsligt slog det dem... de hade ju haft en begravning och begravt någon! Vem var det? Och vilka var hennes släktingar?

Till en början var de så chockade över att mormor levde att de inte tänkte på personen som avlidit! De ringde till föreståndaren för ålderdomshemmet, och när han hörde vad som hänt vände han sig till sekreterarna på sitt kontor och inom kort kom de fram till lösningen på saken.

På samma ålderdomshem bodde en annan kvinna med ett liknande namn som deras mormor. Båda var förintelse-överlevare och båda var i nittioårsåldern. På ett eller annat sätt hade ledningen förväxlat dem, ett fruktansvärt misstag hade gjorts och meddelandet hade skickats till den levande kvinnans släktingar istället för den avlidnas. Föreståndaren bad om ursäkt från djupet av sitt hjärta och erbjöd sig att betala begravningskostnaderna, skador, förlorade arbetsdagar och så vidare och bad dem visa förståelse i ärendet. Under tiden började de leta efter den avlidnas släktingar.

Efter en kort undersökning fann de att hon bara hade en släkting, hennes son som bodde inte långt därifrån. Alla höll med om att det skulle vara bäst om den levande kvinnans familj skulle framföra de dåliga nyheterna. Trots allt, tänkte de, skulle sonen bli arg och de skulle kunna lugna honom och berätta hur hans mor hade fått sin värdiga sista vila och kunde visa honom gravplatsen.

Men här väntade en överraskning.

I samma ögonblick som sonen lyfte telefonen och hörde att de ringde från ålderdomshemmet och ville besöka honom, avbröt han dem mitt i och sa: "Om ni ringer för att meddela att min mor har avlidit behöver ni inte komma. Jag ber bara att ni ska kremera kroppen, kasta askan och skicka mig räkningen. Okej?"

De var chockade. Aldrig hade de upplevt sådan känslokyla och likgiltighet! Men när de frågade om de ändå kunde komma och prata med honom, gick han med på det. En halvtimme senare satt de i hans hem och försökte förklara för honom att kremering är förbjudet enligt judisk lag, och att det måste vara en proper judisk begravning, och att det kommer att bli en uppståndelse av de döda och så vidare.

Men han ville inte höra på det alls. Enligt honom var kremering inte bara den billigaste, effektivaste och mest tids- och utrymmesbesparande lösningen... utan också den mest realistiska! Hela denna affär med själar, Gud, judendom och uppståndelse av de döda - det hade ingenting med honom att göra. Människor är som växter eller djur som lever och dör... det är naturen. "Det är verkligheten!" sa han bestämt.

Till slut hade de inget annat val än att berätta sanningen för honom - att hans mor faktiskt hade avlidit för några dagar sedan, men av misstag hade de blivit informerade om att det var deras mor och därför hade de inte bara ordnat med en judisk begravning, utan de hade redan suttit tre dagar 'shiva' efter henne. De ville tillägga att han inte behövde oroa sig för kostnaderna... men han lät dem inte fortsätta.

"Vad?!" Han höll huvudet i händerna och sa tyst: "Begravning? Blev min mor begravd?!"

Han verkade chockad. De kunde inte förstå vad som hände. Han slöt ögonen, hans ansikte förvreds och plötsligt brast han ut i ohämmad gråt som ett barn! Då och då sa han: "Åh! Hon blev begravd!"

Först efter tio minuter lugnade han sig, satte sig ner, bad om ett glas vatten, torkade sina tårar och berättade.

"Min mor var en förintelse-överlevare. Hela hennes familj mördades av tyskarna tillsammans med min far.

Jag och hon var de enda överlevande. Jag var då bara en baby. Efter kriget flyttade vi till Amerika och trots allt som hänt henne trodde hon fortfarande på Gud.

I början var allt bra men när jag växte upp ville jag inte vara annorlunda än alla andra. Så jag övergav judendomen helt och hållet. Min mor förklarade för mig hur vi är annorlunda än alla andra folk, och att jag bara skulle gifta mig med en judisk flicka och äta kosher och så vidare men det gjorde mig bara arg.

Jag hade stora gräl med henne tills jag blev så trött på det att jag sa till henne att jag inte tänkte leva som hon. För mig finns det ingen Gud eller kommande värld eller själar eller judendom. När jag dör vill jag att min kropp ska kremeras och det är vad jag kommer att göra med henne också när hon dör. Det var grymt av mig, men jag trodde det var för hennes eget bästa. Hon behövde börja leva ett realistiskt liv och överge 'vidskepelser'.

Till slut sa jag till henne att jag var villig att göra en uppgörelse med henne. Hon skulle be till Gud, och om hon hade rätt och Gud existerar skulle Han se till att hon fick en judisk begravning, och om inte... kremering. Jag var hundra procent säker, utan några tvivel alls, på vad som skulle hända.

Nu ser jag att jag hade fel! Det var hon som hade rätt! Förstår ni vad som har hänt!? Gud hörde hennes böner! Hon hade rätt!" och han började gråta igen.

På stället gick han med på att hålla de sju sorgedagarna i de tidigare sörjandes hem och började återvända till judendom.

[Av Rabbi Eliyahu Segal]

 Ge inte upp!

För sjuttio år sedan bodde en fattig judisk familj i New York. Fadern, som var rabbin, avled plötsligt ett år efter sin förstfödde sons födelse, och hans hustru tvingades ensam ta hand om alla hushållets behov.

Hon lyckades "få månaden att gå ihop" genom att städa i hem och på något sätt få ihop tillräckligt med pengar för sig själv och sin son att leva på och lyckades till och med spara lite - men då inträffade en tragedi.

Barnet blev sjukt, och standardbehandlingarna som familjeläkaren rekommenderade hjälpte inte. Han remitterade dem till sjukhuset, och efter omfattande undersökningar medgav läkarna att de inte kunde diagnostisera sjukdomen och hans tillstånd fortsatte att förvärras.

Hon gav inte upp och använde sina knappa besparingar för att hitta en lämplig läkare. Efter intensivt sökande och många undersökningar nämnde någon namnet på en stor professor. Modern förlorade ingen tid, fick tag på hans telefonnummer, ringde hans kontor och bad honom komma hem till henne.

När professorn kom till den förfallna byggnaden började stora tvivel växa inom honom. När han knackade på dörren, gick in och såg fattigdomen som skriade ur varje hörn, kände han en stark impuls att vända om och gå tillbaka.

Men något inom honom sa att han skulle ignorera omgivningen och se patienten.

Han undersökte pojken, vände han sig till pojkens mor och sa: "Din son har en sällsynt sjukdom. Jag vet hur man botar honom och jag vet var man kan få tag på medicinen. Det finns ett stort apotek ungefär fem kilometer härifrån. De är de enda som vet hur man bereder medicinen. Men det finns ett problem: den är mycket dyr - flera tusen dollar. Jag är villig att avstå från min betalning, men har du råd att betala för medicinen? De kommer säkert inte ge dig den gratis. Vad tänker du göra?"

Kvinnan, med tacksamhetstårar i ögonen, tackade professorn ur djupet av sitt hjärta och förklarade bestämt att när det gällde pengarna var hon säker på att... Gud skulle hjälpa.

Han samlade ihop sina instrument och skrev receptet, och hon tackade honom om och om igen. Så fort han lämnade hennes hem rusade hon ut, tog en taxi, åkte till apoteket, gick fram till disken och räckte fram receptet till apotekaren.

Apotekaren tog receptet och när han kontrollerade vad som stod på det växte hans förvåning. Han tittade på henne flera gånger. Till slut smalnade han av med ögonen och sa skeptiskt: "Det här kommer att kosta flera tusen dollar. Har du pengarna?"

Hon stod rak, såg honom i ögonen och svarade att hon var villig att lova, och till och med skriva under ett avtal, att hon skulle komma och städa apoteket varje kväll efter sitt ordinarie arbete, tills hon täckt kostnaden för medicinen. Hon sa att hon måste ha medicinen för att rädda sin sons liv.

Apotekaren funderade en stund och svarade att hon faktiskt hade tur eftersom deras städerska precis hade slutat och de behövde någon som skulle städa apoteket. Men det skulle bara vara två timmar om dagen, och i den takten skulle det ta... han tog fram papper och penna, började räkna och när han var klar lyfte han huvudet... ett år och åtta månader för att betala skulden!

Modern gick omedelbart med på det, skrev under ett kontrakt som förpliktade henne att arbeta tills hon betalat för medicinen. Inom en halvtimme var hon redan på väg hem med flera flaskor medicin i sin väska.

När hon tittade i sin portmonnä upptäckte hon att hon hade använt sina sista slantar till att betala taxin till apoteket, och nu hade hon inte ens pengar till bussen. Hon började gå så fort hon kunde mot sitt hem.

Det var kallt ute, men hon började svettas. Avståndet  till fots var över en timme till hennes hem och medan hon gick började mörkret falla.

Det fanns inget folk i närheten. Hon var ensam. Kylan började kännas mer och mer och hon var tvungen att gå genom ett riskfyllt område. Hon lade sin handväska under kappan för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet, skyndade på sina steg, sa några böner, tittade ner i trottoaren och gick så fort som möjligt, och var noga med att inte lyfta blicken.

Men det hjälpte inte.

Plötsligt kände hon någon knuffa henne mot väggen och säga nästan hånfullt: "Vad har du där under kappan?" Hon lyfte blicken och såg en kraftig man som våldsamt slet väskan ur hennes hand och öppnade den. Ingen fanns i närheten.

"Snälla", vädjade hon. "Jag har inga pengar. Jag har bara medicin för min sjuke son, han är döende... snälla, snälla låt mig gå!"

Men det hjälpte inte.

"Medicin!?" log han. "Låt oss se på medicinen. Kanske det är något bra!" Han öppnade en av flaskorna, luktade djupt och väntade på att något skulle hända. "Den är hemsk! Den luktar som spya!" skrek han och öppnade resten av flaskorna och hällde innehållet över hennes huvud och kappa.

Till slut knuffade han henne mot väggen igen, slog henne i ansiktet och slängde ner henne på trottoaren, kastade de tomma flaskorna på henne och lämnade henne, spottande och svärande.

Utan att vänta reste hon sig på darrande ben, skakade av sig dammet, plockade upp flaskorna, lade tillbaka dem i väskan och började gå lite haltande tillbaka till apoteket, så fort som möjligt i hopp om att apoteket fortfarande skulle vara öppet. Efter en timme kom hon fram och fann att stället fortfarande var öppet.

Hon gick in igen och närmade sig disken. Apotekaren kom fram från bakrummet och fick syn på henne. Han utbrast: "Min Gud, vad har hänt!? Vad har hänt dig!? Vad är det för lukt? Ditt ansikte är helt svullet! Sitt ner, snälla. Jag ska hämta vatten. Vad är det för lukt!?"

Hon sa att hon inte behövde vatten. Hon mådde bra och förklarade kort: "Jag blev slagen och rånad. Tack gode Gud är jag vid liv. Men huvudproblemet är att jag just nu inte har medicinen och jag behöver den fortfarande. Snälla, ge mig kontraktet och jag ska skriva under för ytterligare ett år och åtta månader. Snälla, jag måste ha medicinen för min son."

Apotekaren tittade på henne och började plötsligt darra. "Säg mig, den här lukten och fläcken på din kappa... är det från medicinen?"

"Ja", svarade hon medan hon tog fram en tom flaska ur väskan och räckte den till honom. "Men det spelar ingen roll vad de gjorde mot mig. Jag behöver..."

Apotekaren avbröt henne, tog flaskan, läste vad som stod på etiketten, lade handen över ansiktet och föll nästan bakåt, medan han om och om igen pratade för sig själv "Nej! Nej! Jag kan inte tro det! Det kan inte vara möjligt! Nej!!"

När han tog bort handen och tittade på flaskan igen fylldes hans ögon med tårar. Han tittade på henne som om hon var ett spöke och upprepade "Jag kan inte tro det. Jag kan helt enkelt inte... tro det!"

Efter några minuter återfick han fattningen och sa nästan viskande: "Lyssna! Jag gjorde ett misstag! Ett fruktansvärt misstag!...

Jag gav dig... fel medicin! Jag tog fel flaskor! Om din son hade tagit det jag gav dig, skulle han dött! Förstår du? Jag hade dödat honom! Det är galet... men det var ett mirakel att du blev rånad!"

Han torkade pannan, sänkte rösten och sa: "Lyssna frun, berätta inte detta för någon. Ingen! Om du berättar för folk kan jag förlora min licens. Se här frun.... jag ska ge dig den rätta medicinen. Vänta bara här."

Han försvann in i bakrummet och kom snart tillbaka med några flaskor.

"Här, ta medicinen gratis, och se här?" han tog det undertecknade kontraktet och rev sönder det, drog fram sin plånbok och gav henne en sedel. "Här, ta hundra dollar. Ta dem! Den här gången, ta en taxi hem, inte till fots! Och använd resten för din son."

Han lade några bandage och salvor i en påse. "Det här är för svullnaden i ditt ansikte. Men snälla, berätta inte för någon förrän jag går i pension, om tio år eller så. Okej? Vill du ha mer pengar?"

Hon skakade på huvudet och försökte lämna tillbaka hundradollarssedeln, men han insisterade på att det var för hennes son. Han följde henne till och med ut och hämtade en taxi åt henne.

Medicinen gjorde under och hennes son inte bara överlevde, utan växte upp till att bli en stor ledare, Rabbi Moshe Sherer. Han var ordförande för Agudat Israel of America i många år. Den här historien brukade han berätta varje år på årsdagen av sin mors bortgång.

Räddningen kom fort trots att situationen verkade som värst. Se, kvinnan ligger på golvet slagen, hennes son i kritiskt tillstånd, ett långsiktigt åtagande att betala för medicin till sin son, och medicinen utspilld över henne av den grymme rånaren.

Plötsligt vändes allt till det goda: det visade sig att rånaren räddade hennes sons liv genom att spilla medicinen på henne. Till slut behövde hon inte betala för medicinen och fick till och med pengar från apotekaren, och hennes son tillfrisknade snabbt.

Trots det dubbla och flerdubbla mörkret ordnade sig allt mycket fort på bästa möjliga sätt. Man ska aldrig ge upp!

 Tefillin vid gränsen

R' Yaakov Tzirkus och R' Zeev Ritterman har i många år åkt tillsammans med andra vänner från Nachalat Har Chabad i södra Israel för att lägga tefillin i området runt Gaza. För att ge IDF-soldater möjlighet att delta i Rebbens kampanjer kommer de även till platser som är mycket svårtillgängliga.

För några år sedan kom de till den nordligaste punkten vid Gaza-remsan nära bosättningen Dugit (en av bosättningarna som evakuerades under uttåget från Gaza-området). Där låg den sista posteringen vid havet av typen "pillbox". Denna postering var särskilt hög och var bland annat avsedd för att övervaka havet och förhindra terrorister från att ta sig in den vägen.

Soldaten som kom ut till dem frågade syftet med deras besök och när de förklarade att de kom för att ge honom möjligheten att lägga tefillin, gick han med på det men sa att eftersom han nu var på vakt högst upp i posteringen skulle han behöva utföra budet där. (Han frågade också om det var tillåtet för honom att lägga tefillin bredvid soldaten som var med honom i posteringen eftersom denne var av ryskt ursprung och inte jude).

På väg upp till tornets topp frågade soldaten: "Vad ger tefillin oss?"

R' Zeev berättar: "Jag försökte förklara för honom de vises ord som Rebben upprepade många gånger om att tefillin-budet inger skräck och fruktan hos fienderna. Jag sa också att tefillin skyddar honom och hans kamrater, men jag kände att mina ord inte nådde hans hjärta. Han fortsatte fråga: 'Men de ser ju inte oss, så hur kan tefillin skrämma dem?' Jag försökte förklara på olika sätt, men som sagt accepterade-förstod han inte orden.

Vi gick upp för många trappor tills vi kom till den tunga ståldörren på tornets topp som var hermetiskt tillsluten. När vi kom in i posteringen hjälpte Rabbi Yaakov Tzirkus soldaten att lägga tefillin och under tiden tittade den ryske soldaten i kikaren mot terroristernas postering som var belägen på stranden cirka tio kilometer från vår postering i Dugit.

Då sa den ryske soldaten, halvt till sig själv och halvt till oss alla: "Vad har hänt med terroristerna - hela dagen har de varit ute och plötsligt rusade de in i sina gömställen i panik!"

Under nästa minut rådde tystnad i posteringen. Jag tittade på R' Yaakov och han på mig. Även den judiske soldaten som lade tefillin och läste Shema var tyst ett ögonblick. Det var en särskild känsla som vi inte upplevt under år av kampanjer i området - en känsla av den absoluta sanningen i Rebbens ord som uppfylldes inför våra ögon.

Just här, när vi tydligt kände några minuter tidigare att inga förklaringar blev accepterade - vi är ju i en sluten postering och de ser oss inte - gjorde ändå tefillin-läggningen sin verkan.

Den häpna soldaten blev övertygad om att tefillin verkligen inger fruktan hos fienderna.

[R' Zeev Ritterman]

 Tefillin till morfar

En sjätteklassare i en judisk skola i USA skriver:

"När min far studerade på universitetet ville han köpa ett nytt par tefillin till min morfar. Han hade inte tillräckligt med pengar så han frågade sin enda syster om hon kunde hjälpa honom. Hans syster hade sparat pengar för att reparera en plåtskada på sin bil, men hon gick glatt med på att ge honom sina besparingar för att hjälpa till att köpa tefillin. Hon kände att detta var rätt sätt för henne och min far att visa sin kärlek till sin far.

Efter köpet av tefillin tog de båda tillsammans med sig dem till föräldrahemmet.

Min moster åkte sedan hem till en väninna för att dela med sig av sin goda känsla av att ha avstått från att reparera sin bil till förmån för att köpa tefillin till sin far.

När hon kom ut från sin väninnas hus upptäckte hon plötsligt att någon hade kört på hennes bil och gjort en stor buckla på samma ställe där den tidigare plåtskadan var. Nu skulle hon behöva betala mycket mer för att reparera bilen - och hon hade inga pengar kvar!

När hon undersökte sin bil närmare lade hon märke till en papperslapp som den påkörande föraren hade lämnat. Han bad om ursäkt för det som hänt, lämnade sitt telefonnummer och lovade att betala full ersättning för skadan som orsakats. Min moster behövde inte betala något alls!

Sammanfattning: Min morfar fick nya tefillin, min moster fick en bil som ny, och vi fick alla mycket att tänka på!"

 Himmelsk protektion

Omkring femtio invånare i Judéen och Samarien väntade vid 'liftplatsen' klockan tre på eftermiddagen när de bevittnade vad som kallas uppenbar gudomlig försyn.

Allt började med att en soldat, vars uppgift var att vakta vid 'liftplatsen' på vägen till Maale Adumim nära Franska kullen i Jerusalem, lade märke till en stor rosa ryggsäck som låg på platsen.

Efter att soldaten frågat människorna runt omkring vem väskan tillhörde, och ingen visste vems väskan var, handlade soldaten enligt rutinerna. Han flyttade bort alla som var i närheten och ringde polisen för att de skulle skicka bombtekniker för att ta hand om väskan. Säkerhetsstyrkornas fordon anlände snabbt och via högtalare beordrade de alla att flytta sig tiotals meter från den väntade explosionen.

Inom några minuter hade den rosa ryggsäcken sprängts för att inte explodera av sig själv, och därmed var saken över.

Arutz 7:s reporter som var på plats hörde från en Beit El-invånare, Yosef Abramson, som pratade med bombexperten efter att väskan sprängts:

"Vill ni höra något intressant?" frågade han oss. "Det var ingen bomb alls. Väskan tillhörde en ung man som ringde polisen när han märkte att han glömt väskan. Jag stod på platsen när bombexperten kom för att undersöka väskan efter att den sprängts. Allt i väskan var bränt eller sönderrivet, förutom två föremål: den unge mannens tallit och tefillin. Tallit-väskan var lätt bränd på utsidan, och tefillin-väskan var helt oskadad.

Men bombexperten sa att han inte var särskilt förvånad över detta. Han sa att under sina sex år som bombtekniker hade han sprängt många sådana misstänkta föremål, och inte en enda gång hade tefillin skadats!"

[Arutz 7]

 Aktier

Från Rabbi Tuvia Boltons berättelser:

Mr. S., som studerade vid vår jeshiva i Kfar Chabad, trots att han var äldre än de andra studenterna, berättade att han år 2000 upplevde ett stort mirakel. Tre av hans barn, två söner och en dotter, skulle gifta sig det året, och han saknade inte bara pengar för bröllopen -han hade inte ens tillräckligt med pengar för att flyga till bröllopen!

Situationen såg verkligen inte bra ut, och han var mycket orolig. Restaurangen han försörjde sig på hade haft ett svårt år. Han hade blivit skuldsatt och till och med belånat sitt hus, så att få ett lån var nästan omöjligt. "Var ska jag ta pengar ifrån? Vad ska jag göra? Hur ska jag betala för barnens bröllop?" frågade han sig själv.

Men hans fru var inte orolig. "Min käre man", upprepade hon, "stå inte där och klaga utan att göra något... be!"

Och han bad och bad och läste psalmer i varje ledig stund, men tiden närmade sig, och hans skulder och bekymmer bara växte.

När hon såg hans förtvivlan föreslog hans fru att istället för att gå runt i huset och oroa sig, skulle han göra något positivt... som att städa sitt hemmakontor.

Det var ingen enkel sak. Kontoret hade inte ordnats på många år och det hade ingen möjlig koppling till lösningen på hans skulder. Han ville koncentrera sig på att hitta en lösning på sitt problem, men för att göra sin fru glad gjorde han som hon bad. Det var ett tröttsamt arbete. Det hade samlats mycket damm och högar med onödiga papper som han var tvungen att sortera och kasta i soporna. Efter att ha arbetat i flera timmar utan synlig framgång och känt att han bara slösade sin tid, upptäckte han en bunt papper som såg ut som officiella dokument.

Han granskade dokumenten närmare och såg att det var hundra aktier i ett naturgasbolag till priset av sju dollar per aktie, som han köpt för 24 år sedan 1976!

Han försökte minnas när och varför han köpt dem men lyckades inte. Huvudfrågan var... var de värda något? Han satte sig framför datorn, skrev in företagets namn och fann att aktierna var värda... ingenting! Ett sådant företag existerade inte längre! Han försökte alla möjliga kombinationer av namn och stavningar men... trots allt, 24 år är lång tid.

Men han kastade dem inte i papperskorgen. Han hade inget att förlora så nästa dag tog han med sig aktierna till sin restaurang. Under lunchrasten tog han dem till en aktiemäklare i området och frågade om han kunde kolla om de var värda något.

"Exakt en minut", sa mäklaren, "så ska jag kolla." Han började söka på internet som bara en mäklare kan göra - men även han hittade ingenting.

Mr. S. lämnade aktierna hos mäklaren som lovade att göra en mer grundlig sökning när han fick tid.

Två dagar senare, efter att Mr. S. nästan hade glömt hela historien och återgått till sina bekymmer över de kommande bröllopen, fick han ett telefonsamtal. Det var mäklaren.

"Mr. S.? Jag har nyheter till dig. För tjugo år sedan köptes naturgasbolaget upp av ett annat företag. Två år senare gick det samman med ytterligare ett företag. Och sedan gick det tredje företaget samman med något annat, och några år senare köptes det upp av ett företag vid namn Enron som är ett miljardföretag. Nå, för att komma till saken, idag har du 600 Enron-aktier värda 80 dollar per aktie."

Mr. S. kunde bara säga fyra ord... "Det är ett mirakel. Sälj dem!"

Nästa dag hade han ytterligare $48,000 på sitt bankkonto - definitivt tillräckligt för att flyga till bröllopen och även betala en del av utgifterna för de tre bröllopen.

Hans fru, trots att hon var mycket glad och tacksam till den Helige, välsignad vare Han, var inte riktigt förvånad. "Jag sa ju till dig: bara be och städa ditt kontor! Se, samme Gud som välsignade oss med bröllop gav oss också pengarna att betala för dem!"

Men historien slutar inte där.

En månad senare öppnade Mr. S. av en händelse morgontidningens finanssida när hans ögon föll på rubrikerna: "Enrons chefer anklagade för bedrägeri! Företagets aktier föll till... tre cent per aktie!"

Han läste och läste om artikeln för att se om det verkligen var samma företag, och om aktierna verkligen hade fallit så drastiskt... ingen tvekan om det... det var ett dubbelt mirakel; Gud hade både välsignat och skyddat honom!

Tre månader senare fick han ett telefonsamtal från den federala värdepapperstillsynen. Det verkade som om det var kriminellt att inneha insiderinformation om börsen och använda denna information för att göra vinst. Och det var precis vad det verkade som Mr. S. hade gjort!

Om han inte hade något "tips" från insidan, hur kunde han veta att han skulle sälja dessa aktier till det högsta priset, bara kort tid innan de förlorade nästan hela sitt värde?!

Han fick veta att om han inte gav en tillfredsställande förklaring skulle han få en stämning till domstol.

Mr. S. skickade en detaljerad förklaring om hela händelseförloppet. Han förklarade alltihop, om de kommande bröllopen och aktierna han hittat. Han skickade dem kopior av transaktionen och de ursprungliga aktierna tillsammans med inbjudningar till de tre bröllopen och hoppades på det bästa.

En vecka senare ringde en man från värdepapperstillsynen till Mr. S. och sa att han hade fått till handa alla bevis och medgav att om han inte hade sett dem med egna ögon skulle han inte ha trott honom.

"Den gode Guden beskyddade dig verkligen", var utredarens avslutande ord.

[Av R' Tuvia Bolton]

 Gud styr världen

En ung man från USA berättar:

"När min fru var en liten flicka ville hennes mor skicka henne till en religiös judisk skola. Trots att hennes familj inte höll alla bud, ville hennes mor att hon skulle få en judisk utbildning. Eftersom hon inte kände till andra religiösa skolor i området bestämde sig modern för att skicka henne till 'Beit Yaakov'. Problemet var att hennes familj inte hade tillräckligt med pengar att betala, och skolledningen gick inte med på att ge stipendium till en elev som inte kom från tillräckligt religiös bakgrund.

I sin förtvivlan fick modern höra talas om en person som kunde hjälpa henne, eftersom han var mycket involverad i den judiska församlingen. Efter ett samtal med honom ringde denne man till 'Beit Yaakov's ledning och gjorde upp en affär. Han skulle betala hennes skolavgifter för hennes första år i skolan, och om ledningen såg att hon var en lämplig elev med god potential, skulle de ge henne stipendium för kommande år. De gick med på det!

Min fru studerade på 'Beit Yaakov' och nu är hon gift med mig, och vi lever ett religiöst liv och är lyckliga tillsammans, tack gode Gud.

Jag ville veta vem denne underbara man var som gjorde denna fantastiska sak och var villig att betala en stor summa för en flicka han inte ens kände. Min fru hade ingen aning, men till slut upptäckte jag vem denne man var... det var ingen annan än min far!

Min far var den som betalade för min fru som elev för att göra det möjligt för henne att studera judendom. I denna institution blev hon observant, och nu är jag gift med henne - och ingen av oss visste om detta förrän många år senare.

Detta är ett exempel på hur den Helige, välsignad vare Han, styr världen. Du gör något gott, och det kommer tillbaka till dig i slutändan, vare sig du är medveten om det eller inte."

 Gud gör sin del

Alan Haber berättar:

"Under många år var min fru och jag involverade i att undervisa i familjerenhetens lagar. Vi såg många fall av gudomlig försyn. En berättelse sticker särskilt ut, och vi tycker det är viktigt att dela även denna historia med er.

Aron och Lori deltog i studier av familjerenhetens lagar i en kurs som hölls i Manhattan, New York. Trots att Aron hade begränsad bakgrund i judisk kunskap, var han en mycket uppriktig och ärlig person, och i slutet av studierna var han övertygad om att detta var den enda vägen till verklig lycka i äktenskapet.

Vi blev vänner med Aron och Lori, och de brukade ställa oss många frågor om familjerenhet och andra judiska saker.

Under deras första äktenskapsår bestämde de sig för att stänga Arons verksamhet i New York och flytta till Curaçao - en liten ö norr om Venezuela i Sydamerika. Arons far hade en framgångsrik verksamhet på ön och behövde hjälp med att driva företaget.

Den första frågan som uppstod var vad man skulle göra med mikven i Curaçao. Den lokala mikven hade inte använts på många år. Till och med synagogan fungerade som ett museum, drivet av reformjudar.

Vi fick tillstånd för Lori att använda oceanen som mikve. Eftersom Aron och Lori var entusiastiska anhängare av familjerenhet, välsignade vi dem med att de till slut skulle få bygga en kosher mikve på ön.

Direkt efter sin ankomst till ön tog Aron och Lori mycket aktiv del i den judiska verksamheten på Curaçao. Kort därefter började Aron planera byggandet av sitt hus på ön. Efter många diskussioner med Lori ringde han oss för att undersöka möjligheten att bygga en kosher mikve i deras nya hem. Vi uppmuntrade honom och förklarade vikten av detta projekt. Jag kopplade honom med Rabbi Yitzchak Trieger som var en av Amerikas ledande experter på mikve-lagar och byggande. Detaljerade ritningar gjordes som inkluderade en mikve och ett omklädningsrum i deras nya hem. Byggandet av mikven skulle ske under Arons övervakning som stod i ständig kontakt med Rabbi Trieger vid varje steg.

Paret var mycket exalterade över att få ett sådant tillskott till sitt hem. Faktum är att gjutningen av mikvens grund var den första delen av bygget. Men byggnation på ön blev en lång och utdragen historia, eftersom mentaliteten på ön är "mañana" ('imorgon' på spanska) - imorgon är lika bra som idag.

Ungefär två och ett halvt år senare stod huset färdigt trots att mikven fortfarande inte var klar. Det fanns några tekniska problem som väntade på sin lösning. I detta skede började Satan lägga sig i detta heliga projekt. Folk började prata med Aron: "Varför behövs en mikve på ön? Hur många ska egentligen använda den varje månad - tre? Är du så religiös att du behöver en mikve i ditt hus?" Projektet verkade vackla, men med uppmuntran från vår sida kom det tillbaka på rätt spår.

På sommaren skickades Rabbi Malla från Mexico City för att inspektera mikven och förklara den kosher, och först då kunde man börja fylla vatten i mikvens cisterner. Tyvärr, trots att bygget var klart, hittade rabbinen en läcka i mikven (inte ovanligt) och tills problemet var löst skulle mikven inte vara kosher. Aron letade efter material för att täta cisternen och stoppa läckan.

Vid denna punkt i berättelsen är det viktigt att veta lite om platsens klimat. Ön Curaçao ligger mycket nära ekvatorn och trots att det finns vindar på ön anses klimatet vara ökenliknande. Detta är uppenbart när man flyger över ön där allt ser brunt ut istället för grönt. Faktum är att under de senaste 10 åren hade den genomsnittliga nederbörden under regnperioden (november - mars) varit mindre än en centimeter per år. Allt dricksvatten på ön kom från avsaltningsanläggningen.

När Aron och Lori flyttade in i sitt vackra hem frågade alla deras vänner samma fråga: "Varför har ni stuprännor och skenor på ert tak? Det regnar ju knappt här!"

Svaret var: "Vi har en mikve i vårt hem och rännornas uppgift är att samla regnvatten för att fylla mikvens cistern enligt judisk lag."

Detta svar orsakade alltid skratt. "Det kommer att ta minst 20 år innan ni kan samla tillräckligt med vatten för att fylla mikven!

Under tiden stod Aron i nära kontakt med Rabbi Trieger för att hitta material för att täta läckan. Naturligtvis hade han tvivel: "Kommer detta projekt någonsin att få ett slut?" och givetvis: "Vad med vattnet?"

För att strö salt i såren kom det regnskurar på ön under två dagar i november. Alla ringde Aron och frågade: "Samlar du regnvatten i mikven?" När han förklarade att stuprännorna och skenorna som ska leda vatten till cisternen var stängda och att han inte kunde fylla mikven förrän rabbinen gav tillstånd övergick det deras förstånd. "Det är löjligt!" hörde han hela tiden. "Om du missar denna chans kommer det inte att regna igen förrän nästa år, och även då kan det ta många år att fylla cisternen."

Till slut hittade Aron ett byggmaterial som passade perfekt för att täta mikven. Han ringde mig för att kalla på Rabbi Trieger att utföra den nödvändiga inspektionen för att säkerställa att det inte fanns fler läckor.

I december, när Aron var på affärsresa, gav Rabbi Trieger sitt godkännande att öppna stuprännorna och vänta tills regnet skulle fylla cisternen. Aron ringde Lori och gav henne instruktioner om hur detta skulle göras.

Samma natt bröt en storm ut och det började regna. Efter två dagar av oavbrutet regn gick Lori för att se vad som hände med mikven. Till sin förvåning hade båda cisternerna svämmat över! Faktiskt hade vattnet redan runnit över till den centrala mikven, som vid det här laget var halvfull. Mirakulöst nog tog det bara två dagar för cisternerna att fyllas. Men som för att sända en signal till alla öbor fortsatte regnet att falla tills hela öns färg förändrades till grön. Regnet fortsatte så mycket att det fanns många platser på ön där det inte fanns tillräcklig dränering och vattenpölar bildades. Den lokala regeringen beslutade att hämta guppyfiskar till dessa dammar för att kontrollera myggor som började föröka sig kring det stillastående vattnet. Det fanns ingen tidigare dokumentation av en sådan händelse på ön.

I januari fick vi ett telefonsamtal från Aron och Lori. "Våra cisterner är fulla. Var snälla och kom till Curaçao för att verifiera att mikven är kosher och ge lektioner till våra vänner om familjerenhet."

Vi var mycket glada att tillmötesgå deras begäran. När vi flög över ön märkte vi att allt verkligen var mycket grönt. Jag kommenterade till min fru: "Det är fantastiskt! Här är ett ungt par som investerade sin tro och sina pengar för att utföra den Heliges, välsignad vare Han, bud. Det är uppenbart att Gud ändrade platsens natur så att Aron och Lori skulle kunna fullfölja sitt heliga uppdrag!"

Mikven var vacker, placerad i en speciell flygel i deras hem med separat ingång för att bevara privatlivet. Aron och Lori var upprymda när de visade oss sitt vackra hem, men deras verkliga stolthet var den kosher mikven på ön. Jag kunde inte låta bli att tänka vilken stor lärdom vi kan dra från våra vänner här: om vi gör vår del, ser Gud till att vi kan avsluta allt på bästa möjliga sätt."

[Översatt från Community Magazine]

 Levertransplantation

En ultra-ortodox pojke i Jerusalem blev sjuk, Gud bevare, i levern och var inlagd på Hadassa Ein Kerem i Jerusalem. Hans hälsotillstånd försämrades tills läkarna inte såg något annat val än att göra en levertransplantation.

Efter konsultation med Rabbi Firer, känd som expert i medicinska frågor, instruerade Rabbi Firer föräldrarna att inte göra transplantationen på Hadassa-sjukhuset utan hos en expertläkare i Belgien.

På grund av leverns försämrade tillstånd beslutade rabbinerna som konsulterades att de måste flyga omedelbart till Belgien till och med på shabbaten. Så arrangerades flygningen mitt på shabbatsdagen, och med fyra familjemedlemmar som följeslagare flögs han till Belgien.

När de kom fram upptäckte de till sin besvikelse att det inte fanns möjlighet att genomföra en omedelbar levertransplantation på deras son som de först trodde. Det hade gått avsevärd tid sedan en lämplig lever sist hade kommit till sjukhuset, och kön var lång - 13 personer från hela Europa väntade på transplantation.

Familjemedlemmarna gav inte upp. Om rabbinerna hade beslutat att de skulle bryta shabbaten för att flyga till Belgien, var det säkert rätt sak att göra, och med Guds hjälp var allt värt det för att rädda barnet.

Inom kort meddelades att en lämplig lever hade kommit för transplantation. Sjukhuset ringde omedelbart den första personen på väntelistan och meddelade att han kunde komma. Den personen sa att han inte kunde komma trots att han hade väntat länge på transplantation. De ringde nästa person i tur som bodde i ett annat land, och även han sa att han inte kunde komma inom den korta tid som tilldelats honom. Och så gick de igenom hela listan med alla 13 namn - och ingen av dem kunde komma.

När de kom till nummer 14, barnet från Jerusalem, fanns det inget problem eftersom han redan var på plats. Så gjorde de transplantationen som med Guds hjälp lyckades.

Det mest fantastiska i saken var orsaken till att alla 13 andra inte kunde komma – och alla av samma anledning!  En vulkan på Island hade fått utbrott (i april 2010) och släppt ut ett enormt askmoln som täckte större delen av Europas himmel. På grund av faran inställdes mer än hundra tusen flyg, och det var detta som hindrade de väntande från att komma till transplantationen! Eftersom den jerusalemska familjen hade flugit på shabbaten precis innan flygstoppet, lyckades de komma i tid.

Vad gör inte den Helige, välsignad vare Han, för att rädda ett judiskt barn!

 Resenärer i Indien

En ung man som kom till Chabad-huset i Kasol i Indien en fredagskväll berättade:

"En grupp unga israeler vandrade i ett område i Indien med hisnande bergsutsikt. På de slingrande stigarna såg de en liten flod med kristallklart vatten och bestämde sig för att ta en paus för att svalka sig i det kalla vattnet.

Så hoppade de i floden och njöt av vattnet.

Plötsligt hörde de fruktansvärda skrik. Gruppmedlemmarna skyndade till platsen och såg en flicka skadad i knät. Hon hade också hoppat i vattnet men krockat med en klippa, och nu såg de ett djupt knäsår med allvarlig blödning.

Flickan vred sig i fruktansvärda smärtor och gruppmedlemmarna förstod att detta inte var någon enkel skada utan något som krävde professionell och omedelbar medicinsk vård.

Eftersom de befann sig i ett bergigt område utan vägar var det enda sättet att få henne till snabb sjukvård via helikopter - men att beställa en helikopter innebar en stor utgift.

De frågade flickan om hon hade medel för betalningen, men svaret var negativt. Under tiden ökade hennes smärtor, och vännerna gjorde en snabb insamling för att se hur mycket pengar de kunde få ihop till hennes hjälp.

Tyvärr hade de inte mycket pengar, och trots ansträngningen såg de att summan de hade tillsammans inte skulle räcka för att betala helikopterflygningen. De stod utan möjlighet att hjälpa henne.

En annan israelisk resenär passerade platsen. När han märkte folksamlingen gick han fram till gruppen och frågade vad som hänt. De berättade om sin nödsituation.

När israelen - som inte kände gruppmedlemmarna sedan tidigare - hörde att de inte hade pengar till helikoptern, sa han att han precis hade börjat sin resa i Indien och hade den nödvändiga summan, och han var villig att betala utgiften.

De beställde omedelbart en helikopter och inom tio minuter anlände den. Flickan kunde inte gå själv och därför steg hon ombord på helikoptern med hjälp av resenärerna.

Innan hon flögs till sjukhuset vände hon sig till den israeliske pojken som betalat för henne och sa: "Jag kommer aldrig att glömma vad du gjort för mig. Jag ska leta upp dig i Israel och betala tillbaka alla pengarna!"

Senare hörde de att innan hon togs in i operationssalen sa den indiske läkaren att knät var krossat och det fanns en infektion. Om hon inte hade kommit i rätt tid skulle de, Gud förbjude, ha varit tvungna att amputera hennes ben. Efter operationen och återhämtning återvände hon till Israel.

Och vad hände med den israeliske resenären? Han blev utan pengar och tvingades avbryta sin resa som precis hade börjat. Han hade länge sparat pengar för denna resa och till och med gått på minus i banken för att förverkliga sin dröm som nu var över. Nu kunde han bara återvända till Israel.

Samma kväll ringde han sina föräldrar för att meddela att han skulle komma hem. Innan han hann berätta orsaken sa hans mor: "Vet du vad som hänt? Vi kollade ditt bankkonto för att se läget eftersom vi visste att du var rejält på minus - och plötsligt såg vi att du inte alls är på minus utan på plus! Har du satt in pengar på kontot?"

Sonen svarade: "Nej, och jag har inte heller gett mitt kontonummer till någon." Ingen kunde förstå vad som hänt.

Denne man berättade denna historia i Chabad-huset och avslutade: "Jag såg gudomlig försyn, jag såg gudomlig försyn."

Han hade faktiskt offrat sig för en flicka han inte kände och räddat henne från ett bittert öde. Gud återbetalade hans pengar, och han kunde fortsätta sin resa.

Allt detta visar vad ett judiskt hjärta är.

 Precis i tid

En invånare i centrala regionen i Israel hade svårt att finansiera sin dotters bröllop och bestämde sig för att göra en insamlingsresa. Han reste till Mexiko eftersom han hört att det fanns generösa judar där som hjälpte de mindre bemedlade.

Mannen fick adresser till rika personer och kom till ett område där flera välbärgade judar bodde. Han letade efter den första adressen på sin lista men kunde inte hitta platsen.

Medan han letade mötte han en lokal jude och frågade honom om den person han sökte.

"Kommer du för att samla in pengar?" frågade han.

"Ja, jag behöver gifta bort min dotter och behöver ekonomisk hjälp", svarade han.

"Varför går du inte först till den och den?" sa han och nämnde namnet på en av områdets invånare. "Han ger $100 till alla som ber om hjälp. Kom, jag ska visa dig var hans hus ligger. Det är inte långt härifrån."

Sagt och gjort. När mannen från Israel kom ut från den generöse mannens hem såg han mycket glad ut. Han berättade att givaren hade gett honom ett kuvert med $25,000 och önskat honom lycka till med bröllopet!

Mannen som visat honom adressen kunde inte tro sina ögon.

"Han ger ju alltid $100 - jag måste ta reda på vad som hände här!"

Eftersom han kände den generöse mannen väl, gick han in i hans hem och uttryckte sin förvåning.

Den generöse mannen förklarade: "Jag hade ett affärsförslag som jag funderade länge på om jag skulle genomföra eller inte. Jag kunde tjäna en stor summa pengar, men å andra sidan var investeringen också mycket betydande."

"Till slut bestämde jag mig för att om affären skulle lyckas, skulle jag ge $25,000 till den första personen som kom för att be om hjälp. Och så blev det - affären lyckades och han var den som kom först..."

[Av R' Baruch Shalom Mifei]

 På väg till Uman

En gång skjutsade jag två Breslov-chassider i min bil. Jag bad dem berätta en historia om gudomlig försyn, och detta är vad en av dem berättade:

"Söndagen före Rosh Hashana åkte jag med en vän från Jerusalem till Bnei Brak. Under färden sa jag till min vän att jag hade lust att åka till Uman (Rabbi Nachmans gravplats) för Rosh Hashana. Han gick genast på med idén, och istället för att komma till Bnei Brak fann vi oss själva på flygplatsen i Lod...

När vi försökte få plats på ett flyg till Uman fick vi veta att det var omöjligt utan visum. Vi hade pass men inga visum, och alla våra vädjanden var förgäves. Vi visste att om vi inte åkte nu skulle det vara för sent att nå Uman innan Rosh Hashana, så vi bestämde oss för att åtminstone ta ett flyg i den riktningen. Så fann vi oss själva på väg till Budapest i Ungern...

När vi landade visste vi inte exakt vad vi skulle göra. Vi kunde inte ett ord ungerska och visste inte heller vart vi skulle vända oss för att försöka få visum till Ukraina. Vi tog en taxi, och till vår förvåning visade det sig att chauffören var en jude som kunde jiddisch så vi kunde kommunicera med honom.

När han hörde att vi ville få visum till Ukraina, uttryckte han med förvåning att det var gudomlig försyn att han var god vän med den ukrainske konsuln i Budapest.

Han förklarade att ambassaden var stängd på söndagar, men att han skulle kontakta konsuln för vår skull för att se vad som kunde göras för oss.

Vi åkte till ett visst café, och till vår glädje dök konsuln upp efter en stund med stämplar och gav oss på plats alla nödvändiga tillstånd för att komma till Uman.

Vi tackade konsuln och taxichauffören hjärtligt. Vi ville betala chauffören för hans besvär, men han vägrade ta emot betalning. Han sa bara att om vi ville göra honom en tjänst, skulle vi skicka honom de två sista delarna av boken 'Likutei Halachot'. De övriga delarna hade han redan.

Min vän kom ihåg att någon hade bett honom att ta med sig just det setet, och böckerna var i hans väska!

Chauffören blev chockad när min vän öppnade väskan och gav honom de delar som saknades i hans samling!

Så kom vi till Uman på ett helt fantastiskt sätt."

Ansträngning ger resultat!

[Jag hörde det från den som upplevde det]

 Den postdaterade checken

I många år har organisationen 'Brit Yosef Yitzchak' varit mycket aktiv med att utföra gratis brit mila (omskärelse) för spädbarn och vuxna.

För att klara av de höga utgifterna som är förknippade med en avancerad operationssal, tillsammans med att ta experter till varje plats, erbjuder organisationen alla intresserade möjligheten att få "sandak"-äran (gudfader), en känd segula (andligt medel) för välsignelse - där gudfadern åtar sig att delta i de höga kostnaderna för brit milan.

Om ett av dessa fall berättar Rabbi Danny Winderbaum, Rebbens sändebud i Kasol, Indien:

"För omkring sex år sedan gifte vi oss, jag och min fru Rivka Hilla.

Det som för andra kanske verkade enkelt visade sig för oss vara ett hinder från himlen. Under cirka fem år väntade vi desperat på att få barn..

Vad försökte vi inte? Alla kända segulot, råd från vänner om alla möjliga segulot från olika böcker, när allt detta inte verkade hjälpa, och vi fortfarande väntade med längtan.

Min hustrus sorg var påtaglig, medan jag stod utan praktisk lösning och bad om Guds, välsignad vare Han, välsignelse.

För ungefär ett och ett halvt år sedan ringde en man som presenterade sig i början av samtalet som Alex från organisationen 'Brit Yosef Yitzchak'. Under några minuter beskrev han organisationens verksamhet och vände sig till mig med en begäran: "Jag vill föreslå att du blir sandak hos oss vid en brit mila."

"Vad krävs av mig?" frågade jag honom, och han svarade: "Vi vill att du tar på dig kostnaden för en brit mila, där du med Guds hjälp också kommer att vara den faktiska sandaken."

När jag hörde summan från honom tvekade jag. "Jag har inga stora summor pengar. Jag driver själv, tack gode Gud, Chabad-huset i Kasol, och vår verksamhets utgifter kräver inte små resurser, som jag också måste samla in.

Jag har prövat alla segulot hittills utan framgång, och det verkar inte som att jag kommer att ta på mig sandak-uppdraget trots allt."

Han gav sig inte och berättade för mig om några av mirakelberättelserna som hänt olika personer som hjälpt till med brit mila. "Jag kan verkligen lova dig oändliga välsignelser om du blir sandak", sa han.

Min tvekan upphörde inte, men jag övertalades att komma till Jerusalem under Chanucka för att vara sandak vid en brit mila som genomfördes där på ett sjukhus.

"Pengarna ger jag dig i en check daterad exakt ett år från idag", sa jag till Alex. "Om jag ser hopp kan du få pengarna, men om inte, se checken som annullerad"...

Det gick lite mer än två månader, och plötsligt blev vi överraskade av goda nyheter... Hela graviditeten gick tack och lov bra, inklusive vår resa under sommaren för verksamhet i Kasol, enligt Rebbens välsignelse som mottogs genom Igrot Kodesh.

Så passerade nio månader, medan vi väntade varje ögonblick på förlossningen i god tid, en tid som av någon anledning dröjde mer och mer.

I samråd med läkarna fastställdes ett preliminärt datum för operation om min fru inte skulle föda till dess.

Den 28:e Kislev, sent på natten, kom hon in på sjukhuset, och inom kort meddelade läkarna mig om födelsen av dottern - Leah Chana.

Nu var det dags att lösa in checken. Jag kontaktade R' Alex när jag överförde kontanter i utbyte mot checken. Hur förvånade blev vi inte när vi upptäckte att datumet jag hade skrivit på checken ett år tidigare var exakt samma datum som min dotter föddes - 28:e Kislev 2010!"

Hela historien berättade Rabbi Danny för deltagarna vid tacksägelsemåltiden till Gud som han höll efter sin dotters födelse.

 En påminnelse från himlen

En av Rebbens sändebud i USA berättade vad han hört från en av de lokala församlingsmedlemmarna:

"En judisk man med en hög position i Pentagon berättade att planet som träffade Pentagon den 11:e september 2001 slog in i den byggnad där hans kontor låg och bland annat utplånade hela hans kontor.

Han själv var inte på plats, eftersom han den morgonen hade blivit inbjuden att hålla ett föredrag - i World Trade Center i New York!

Klockan var nio på morgonen och han var redan förberedd för föredraget som skulle äga rum på en av de lägre våningarna i norra tornet. Han trodde att de skulle servera frukost före klockan nio, men det visade sig att de inte hunnit äta än, och först nu serverades måltiden.

En tid tidigare hade denne man tagit på sig beslutet att endast äta kosher. Men nu, när de serverade bacon med en så lockande doft, lyckades han inte stå emot frestelsen och bad om att få en portion.

I samma ögonblick som han förde gaffeln till munnen, innan han hunnit äta, skakades hela skyskrapan av kraften från planet som precis då träffade byggnaden.

Han överlevde och bestämde sig för att om något sådant hände just i det kritiska ögonblicket att nästan äta icke-kosher mat, skulle han ta ett fast beslut att aldrig mer närma sig icke-kosher mat - särskilt när han fick veta att ett annat plan hade träffat hans kontor, och förstod att han räddats även därifrån. Allt detta stärkte honom i hans beslut om att hålla judendomens bud.

Den sändebudet i USA som hörde berättelsen kontrollerade uppgifterna och de visade sig vara korrekta. Den höga tjänstepersonen, som är en känd person, ville inte att hans namn skulle publiceras, eftersom han kände skam över att han inte stod emot frestelsen och endast på grund av påminnelsen från himlen faktiskt inte föll för den.

 Poolens välsignelse

En ung judisk man från USA som kom till Israel frågade under sitt besök i Safed en förbipasserande på engelska: "Var finns stadens swimmingpool?"

Den förbipasserande var från Ascent-institutet i Safed och vägledde honom på flytande engelska:

"Gå ner för backen och efter svängen gå rakt fram några hundra meter tills du kommer till poolen."

Den unge mannen tackade honom och fortsatte sin väg enligt instruktionerna han fått.

När han kom fram undrade han varför poolen var så liten - och vattnet så kallt!

Efter ett år återvände denne unge man till Israel och träffade samme man som förklarat för honom hur man kommer till "poolen".

Den unge amerikanen sa: "Jag minns dig - du är den som vägledde mig hur man kommer till - Aris mikve! Men du ska veta att jag förlåter dig helhjärtat för att du 'lurade' mig, för innan jag doppade mig i Aris mikve led jag mycket av migrän. Efter doppet i Aris mikve försvann huvudvärken. Som ett resultat av detta började jag intressera mig för judendom. Nu lägger jag tefillin varje dag, äter bara kosher och håller shabbat, och jag vill fortsätta på Torans och budens väg. Allt detta tack vare att du skickade mig till Aris mikve istället för till den kommunala poolen!"

 Ett märkligt fel

"För några år sedan återvände vi hem från en familjesemester i bergen", berättar en kvinna från Toronto i Kanada. "Efter att ha njutit av en lugn vecka, omgivna av naturens skönhet och lugn, långt från det moderna livets påfrestningar med mobiltelefoner, snabba uppkopplingar och så vidare, kände vi oss redo att åter dyka in i livets virrvarr med förnyad energi.

Det var en resa på omkring sex timmar tillbaka, och vår bil var överfull med resväskor, madrasser, grill, ett litet kylskåp och naturligtvis kläder för en hel vecka för hela familjen - och massor av mat.

Vi var omkring en och en halv timmes körning från vårt hem i Toronto och jag var redan upptagen med att planera saker jag behövde ta itu med så fort vi kom hem. Tiden vi tillbringat var underbar, och jag kände att jag nu var redo att återgå till rutinerna. Om några dagar skulle skolan börja och så många förberedelser väntade på mig.

Just när jag tänkte på detta medan vi körde på motorvägen började vår bil sakta ner och ge ifrån sig konstiga ljud under motorhuven. Jag blev rädd.

"Nej, inte nu! Det är ju bara 90 minuter kvar tills vi är hemma!" Men det visade sig att vår bil hade sin egen åsikt.

Mannen som bogserade oss till närmaste stad lovade att det fanns en verkstad tio minuter därifrån. Trots att det var sent på söndagseftermiddagen kunde vi fortfarande hinna dit innan stängning. När jag såg att verkstaden fortfarande var öppen och att mekanikern arbetade energiskt, drog jag en lättnadens suck.

Efter en snabb kontroll av bilen sa han att det var en småsak som skulle ta honom max en timme att laga. Jag kände stor lättnad, men då meddelade han att han gärna skulle göra jobbet... imorgon bitti!... "Nej", protesterade jag. "Du förstår inte..." Jag försökte övertyga honom om att jag hade en bil full med barn... och hur mycket vi behövde komma hem... att vi inte hade någon möjlighet att packa ur alla våra saker... och att babyn inte ville sova i ett obekant rum... och att det var nödvändigt att han lagade bilen nu och inte imorgon bitti."

Men mekanikern insisterade och sa att han förstod mycket väl, och att även han hade barn hemma som ivrigt väntade på att pappa skulle komma hem till familjemiddagen efter en lång arbetsdag. Alla mina böner, vädjanden, "mutor" och försök att väcka skuldkänslor hos honom var förgäves. Jag erbjöd till och med att ge honom mycket mer kontanter - och till och med att ringa hans fru och försöka övertyga henne, men även det misslyckades. Han var fast besluten att gå, och det verkade som att vi skulle tillbringa natten i denna stad, nittio minuter från vårt bekväma hem.

Vi gjorde vårt bästa för att ta ut det vi behövde för natten. Vi låste bilen och tog en taxi till närmaste hotell. Vi tillbringade en orolig natt hopträngda i ett hotellrum, och tidigt nästa morgon ringde mekanikern, som han lovat, och sa att bilen fungerade och var i gott skick.

Under hela kvällen och morgonen därpå undrade jag varför detta hände oss. Varför, när vi var så nära hemmet, måste något så litet gå sönder? Kunde det finnas en lärdom för oss i detta?

Först när vi redan var tillbaka på motorvägen på väg mot Toronto berättade min man vad som hänt honom samma morgon.

Han hade gått till parkområdet bakom hotellet för att be morgonbönen i avskildhet och tystnad. När han stod där, insvept i tallit och tefillin, kom en kvinna fram och stod artigt bredvid honom. "Kan jag få använda din bönbok?" frågade hon honom, och min man gick gärna med på att ge henne bönboken.

Det måste ha varit en märklig syn - han, en skäggig religiös man insvept i tallit, och hon - en äldre kvinna klädd i byxor och t-shirt.

När min man och kvinnan avslutat sina böner förklarade kvinnan: "Jag är från Israel och kan naturligtvis läsa i bönboken. Men jag har inte sagt 'Shema Israel' på 20 år, och inte ens hållit en bönbok i mina händer. När jag såg dig visste jag att jag behövde be. Tack för att du lät mig göra det."

* * *

Det finns tider i livet då vi inte vet varför händelser sker på det sätt de gör. För det mesta får vi inte ens möjlighet att få svar på dessa frågor.

Men det finns särskilda stunder då vi får en liten glimt av den djupare anledningen till att vi befinner oss på en viss plats, och i dessa ögonblick förstår vi att vår försening faktiskt förde oss precis till den plats där vi skulle vara.

 Dvirs kram

Dvir Emanuelov var den första soldaten som dödades i Gaza under Operation Gjutet Bly.

Dvirs far hade avlidit två år tidigare i en elakartad sjukdom, och Dvir, som enda son bland döttrar, bar hela bördan tillsammans med sin mor.

Förlusten av honom orsakade särskilt stor sorg eftersom han var ende son. På hans sista födelsedag samlades alla vänner och familj runt hans grav.

Under ceremonin berättade hans mor, Dalia, en fantastisk historia:

En kväll innan hon gick och lade sig pratade hon högt till Gud och sa och bad:

"Ge mig ett tecken, ge mig en kram från Dvir så att jag vet att inte allt var förgäves."

Samma vecka bad hennes dotter henne att följa med till 'Chutzot Hayotzer' i Jerusalem.

Där skulle det vara en föreställning med Meir Banai. Modern ville inte riktigt, för hon var på mycket dåligt humör men ville inte heller göra dottern ledsen så hon gick motvilligt med henne utan lust.

Föreställningen ägde rum vid 'Sultans Pool' i Jerusalem.

Innan föreställningen började kom en liten tvåårig pojke med gyllene lockar som såg ut som en ängel fram till henne och rörde vid hennes axel.

Dalia, som är förskollärare till yrket, vände på huvudet, såg ängelns ansikte och sa till honom: "Vad heter du?"

"Eshel."

"Vill du vara min vän, Eshel?"

"Ja."

"Vill du sitta bredvid mig, Eshel?"

"Ja."

Eshels föräldrar som satt två rader ovanför, såg sin ängel 'störa' damen och kallade på honom att komma till dem. Dalia lugnade dem och sa att allt var bra.

Och då berättade lille Eshel för henne att han hade en lillebror som hette Dvir...

Dalia ryste när hon hörde detta namn. Hon gick upp två rader till Eshels föräldrar och såg bebisen i vagnen. Hon sa med en halvt ursäktande ton för att hon frågade - "Hur gammal är er son?"

"Sex månader", var svaret.

"Och förlåt igen att jag frågar: Föddes han före eller efter 'Operation Gjutet Bly'?"

"Efter."

"Och jag ber verkligen om ursäkt, en sista fråga, varför kallade ni honom Dvir?"

Och mamman till Eshel och Dvir berättar:

"Jag är officer för skadade soldater i IDF, och när jag var i slutet av graviditeten med Dvir, misstänkte läkarna att de upptäckt att barnet hade ett mycket allvarligt fel. Eftersom det var så sent i graviditeten fanns det inget annat att göra än att vänta på födseln och se om det verkligen fanns något fel eller inte.

Och så gick mamman - Shiri - hem efter undersökningen och hemma hörde hon om Dvirs fall i kriget och gjorde genast en 'överenskommelse' med Gud:

"Om du ger mig ett friskt barn, lovar jag att kalla honom Dvir efter soldaten Dvir som dog."

Dalia, soldaten Dvirs mamma, stod med gapande mun och sa till dem:

"Jag är Dvirs mamma..."

De unga föräldrarna hade svårt att tro det.

"Verkligen, jag är Dvirs mamma."

Och återigen trodde de henne inte och frågade: "Vad heter du?"

"Dalia, Dalia Emanuelov från Pisgat Zeev."

Lille Dvirs mamma sa till Dalia:

"Ta Dvir i famnen - Dvir vill ge dig en kram!"

Naturligtvis har familjerna sedan dess tagit varandra till sig, och Shiri, Dvirs och Eshels mamma, som officer för skadade har skapat kontakt med Dalia och hjälper henne med allt hon behöver.

[Berättat av Aminadav Badichi, nära vän till Dvir z"l HY"D och hans familj]

 Rädsla och fruktan ska falla över dem

R' Azaria Tzvi (en Chabad-chassid från Rehovot) stred i första Libanonkriget. Under utförandet av uppdrag som tilldelats dem under kriget, när de var mellan Tyros och Sidon, fick enheten order att lokalisera en kommandotrupp med syriska soldater som förmodligen gömde sig på en begravningsplats nära byn Aktanit och orsakade mycket skada. De syriska kommandosoldaterna sköt och detonerade sprängladdningar mot våra tunga fordon, stridsvagnar och pansarfordon, och orsakade förluster.

R' Azaria berättar: "När vi närmade oss platsen med några pansarfordon såg vi ingen där. Vi antog att de hade lämnat platsen tillfälligt för att återvända senare, och kanske gömde de sig i närheten.

Vi upptäckte rör nära några öppna gravar som inte täckts över, och antog att det var gravar som grävts på grund av kriget. Vi omringade begravningsplatsen med pansarfordonen medan vi försökte hitta tecken som skulle visa på att man hade varit eller var på platsen.

När jag tittade på den sjunkande solen kom jag plötsligt ihåg att jag inte hade lagt tefillin idag! Under alla krigets dagar hade jag varit noga med att be med tefillin, eller åtminstone lägga tefillin när det inte fanns tid för hela bönen. Och idag, som varit särskilt full och intensiv med operationer och uppdrag, hade jag inte hunnit. Jag sa till befälhavaren över radion att jag bad om 10 minuter för att lägga tefillin. Befälhavaren sa: "Absolut inte."

Pansarfordonen rörde sig framåt och stannade, medan vi i praktiken omringade begravningsplatsen. Inom mig pågick en kamp. Jag hade aldrig vägrat en order, men jag hade också alltid varit noga med att lägga tefillin.

Och nu - allt verkade så tyst och lugnt, och man kunde också på fem minuter avsluta Shema med tallit och tefillin, och befälhavaren skulle inte märka det... Klockans visare rörde sig framåt, och solen hade också nästan gått ner helt. Och då hoppade jag helt enkelt av pansarfordonet, gick några tiotals meter bakåt, och där svepte jag in mig i tallit, lade tefillin och läste Shema.

Plötsligt märkte jag att det steg upp damm från de öppna gravarna, damm med lite frigolit, och efter att dammet lagt sig kom kommandosoldater med ABC-masker upp ur alla gravar, beväpnade med RPG och kulsprutepistoler. De riktade vapnen och raketerna mot våra pansarfordon som stod parkerade inte långt därifrån.

Jag minns tankarna som rusade genom mitt huvud då. Terroristerna stod precis mellan mig och mina kamrater som delvis var utanför pansarfordonen (cirka 30 meter från dem och 25 meter från mig), och hade ännu inte lagt märke till terroristerna, förmodligen på grund av det partiella mörkret eller hur snabbt sakerna hände.

Jag tänkte: Om jag skjuter i serier kan kamraterna mitt emot att träffas. Jag ställde om M16:an till enkelskott, gick ner på knäet, och med en stark bön i hjärtat började jag skjuta kula efter kula. Terroristerna förstod inte varifrån skotten kom, tills fem av dem redan låg på marken. Och då - de sista två vände sig mot mig; de var tränade kommandosoldater med skräckinjagande ansikten som vilddjur. De hade ABC-masker på sig (som tidigare varit kopplade till rören bredvid gravarna). En hade en RPG i handen, och den andre hade en kulspruta.

De upptäckte mig och riktade sina vapen mot mig. Jag var prydd med tefillin och insvept i tzitzit, och min tallit fladdrade i vinden. Plötsligt såg jag med egna ögon förlamningen som grep tag i hela deras kroppar - de frös på platsen och såg ut som statyer som tittar utan att röra sig och väntar på att bli eliminerade. Med en innerlig bön från hela hjärtat sköt jag tio kulor mot dem.

Efteråt, när vi närmade oss kropparna, märkte vi att en av kulorna hade trängt genom glaset i ABC-masken på en av terroristerna. Det visade sig att de hade gömt sig i gravarna och hört på långt håll vibrationerna i marken när tunga fordon närmade sig, och då hade de väntat några minuter för att försäkra sig om att det inte fanns fler fordon efter konvojen och hade genast kommit ut och skjutit. Det var därför man inte lyckats fånga dem."

* * * * *

R' Azaria Tzvi fortsätter och berättar: "Jag hade förmånen att personligen känna navigatören Ron Arad (som föll i fångenskap i Libanon), en mycket positiv och andlig personlighet. Under de två år jag var på flygbasen där Ron var operationsofficer hade vi många 'själssamtal', särskilt när vi nästan dagligen gick tillsammans, över två kilometer mot flygbasen. Jag tror att de saker vi pratade om stärkte och stärker honom i allt han gått och går igenom. Han respekterade mycket de religiösa soldaterna som höll shabbat och kosher, och gick också gladeligen med på att lägga tefillin när man föreslog det för honom.

En gång, när vi stannade över natten under vingarna på ett flygplan i en underjordisk hangar för att testa några system, kom Ron och uppmuntrade oss. När han såg mig med en bönbok i handen, sa han: 'På tre saker står världen, på Tora och på bön och på kärleksgärningar'."

 'Min kraft och min styrka'? Nej!

Rabbi Meir Brand, en Chabad-chassid från Lod berättar:

"Under sexdagarskriget 1967 tillhörde jag kåren för äldre soldater. Det handlade om äldre soldater som hade stridit redan 1948. Naturligt nog var bataljonens stridsduglighet inte bland de bästa.

'Vänteperioden' före sexdagarskriget kom, och arméledningen - som var under stor press - mobiliserade alla som kunde strida. Jag fick inställningsorder på fredagen före Lag BaOmer. I praktiken kom jag till uppsamlingsplatsen i Beit Guvrin först på söndagen Lag BaOmer. Då började bataljonen samlas.

På plats 'beväpnades' vi os och utrustades - om man kan kalla utrustningen och vapnen vi fick för det. Plutonchefen kallade mig till ett samtal. Han förklarade för mig att armén koncentrerade de flesta styrkorna mot Egypten i Sinai-sektorn och Gaza-remsan och mot syrierna på Golanhöjderna. När det gällde Jordanien var det oklart om de skulle gå med i kriget eller inte, och därför beslutades att placera vår bataljon på linjen mot Jordanien.

Det lät surrealistiskt! Vår bataljon, svag i både manskap och vapen blev plötsligt förtruppen i frontlinjen som skulle stoppa den jordanska legionens pansardivision!... Men situationen ledde till beslut som inte hade något alternativ. Så skulle vi placeras i Hebron-sektorn som en styrka som skulle blockera det jordanska anfallet - om det skulle komma. Plutonchefen bad mig ta på mig en befälsposition. Så, i ett ögonblick utsågs jag till gruppchef och ställföreträdande plutonchef...

Bataljonen delades i två. Ena delen placerades i Beit Guvrin-området, medan vi fortsatte nästa dag mot Omer, där vi började organisera oss för att inta en stridsposition.

Sektorn som tilldelats oss var bland bergen mittemot byn Daharia. Under oss i dalen låg dussintals fientliga arabiska byar. Denna dal var den svaga punkt vi hade ansvar för att bevaka. De jordanska legionärernas plan var att snabbt korsa dalen och relativt lätt förena sig med egyptierna i Gaza-remsan, och därmed skära av hela Negev och Eilat! Vi fick uppdraget att stoppa denna farliga plan.

På onsdagen 21 Iyar tog vi slutligen position i vår 'linje'. Det var grävda ställningar med förbindelselöpgravar mellan dem. Det fanns inte tillräckligt med vapen, och bara vid var femte ställning fanns en kulspruta, och framför min ställning fanns också en kanon som tillhörde artilleristerna. Nedanför, bakom oss, var högkvarteret, och där placerades också de 'tunga' vapnen som även inkluderade några granatkastare...

Utrustningen var, som sagt, mycket bristfällig. Armén hade inte möjlighet att utrusta alla, och så stod vi mot en stark fiende, med mycket begränsad pansarvärnsbeväpning. Så började vår 'väntan' på vad som skulle komma. Spänningen var så stor att när jag en dag lämnade ställningen för att be, skrek officeren att min tallit syntes för jordanierna som en vit flagga...

De följande dagarna var långa och fyllda av oro. Vi spanade hela tiden ner mot dalen under oss. På dagarna var platsen blomstrande och grönskande. De arabiska bönderna brukade sina fält i lugn och ro, och allt såg grönt och fint ut. Men på nätterna hörde vi hela tiden mullret från stridsvagnsmotorer och tunga fordon som rörde sig fram och tillbaka. Det är lätt att föreställa sig vilken rädsla detta ingav i soldaternas hjärtan på grund av ovissheten. Som den ende religiöse soldaten kom kamraterna naturligt till mig för att få uppmuntran. Varje dag läste jag hela Psaltaren och uppmuntrade soldaterna att sätta sin tillit till den Helige, välsignad vare Han.

Innan shabbat kom soldater från Beer Sheva för att dela ut challot etc. För mig var detta en stor räddning, eftersom jag förutom bröd inte hade ätit något. Vid samma tillfälle hörde jag någon av dem tala om att Rebben hade inlett en tefillin-kampanj, men detaljerna var oklara på grund av den rådande pressen. Tidningar och radio fanns knappt, så om kampanjen i sin fulla kraft hörde jag först efter kriget.

På måndagen, 26 Iyar, åkte plutonchefen någonstans, och jag fick uppdraget att 'befäla' över plutonen. Vi fick order att börja lägga ut taggtråd framför ställningarna, ifall någon skulle försöka tränga in i området. Klockan tolv färdigställde vi staketet, och då märkte vi plötsligt att alla de arabiska bönderna som arbetat i dalen nedan hade försvunnit. Tystnaden som plötsligt föll över dalen var skrämmande mer än något annat. Det var uppenbart att något skulle hända.

Under tiden trängdes vi runt en av transistorradiorna, och så hörde vi om krigsutbrottet och om det slag som flygvapnet hade utdelat mot det egyptiska flygvapnet. Känslan av seger och lugn började pulsera i hjärtat, men allt försvann i rök när vi plötsligt beordrades att omedelbart gräva ner oss i ställningarna och vänta.

Och det fanns anledning att vänta... Klockan två på eftermiddagen började den jordanska uppmjukningsbeskjutningen. Denna beskjutning började samtidigt som beskjutningen i Jerusalem. Det var signalen för Jordaniens inträde i kriget. Under cirka fyra timmar besköt jordanierna utan uppehåll! Eld och rök fyllde luften. Tistlarna började brinna, och röken hindrade oss från att se vad som hände. De riktade elden huvudsakligen mot högkvarteret bakom oss.

Vi gömde våra huvuden djupt mellan sandsäckarna och bad. Officeren var inte där, och jag fick i uppdrag att springa mellan ställningarna för att kontrollera att allt var i ordning och lugna soldaterna. Det var fruktansvärt. Varje granat skakade området och våra hjärtan. Ställningarna var inte särskilt starkt befästa, så en nästan direktträff kunde få katastrofala följder. Vi visste att det inte fanns något att göra mot dem. Ordern var att inte besvara elden (det var metoden 1948): man väntar tills fienden kommer nära, och då kastar man sig helt enkelt över dem med knivar... Även denna gång var situationen liknande och orderna liknande. Vi var tvungna att fatta beslut själva, eftersom högkvarteret inte svarade på radio efter att farhågor uppstått för att jordanierna skulle avlyssna radion och förstå att vi var få till antalet och utplåna hela linjen i ett ögonblick.

Med tanke på den beskrivna situationen kan man förstå hur stora miraklen var! Ingen granat föll på exakt rätt ställe, och det fanns nästan inga personskador. Mot kvällen tystnade beskjutningen, och vi andades lite lättare. Vi väntade ängsligt på vad som skulle komma.

På natten hörde vi åter det fruktansvärda motorljudet, och 1948 års soldater som inte var vana att strida mot sådana tunga fordon, var ganska rädda för vad som väntade på morgonen...

Men morgonen var lugn, och så även resten av dagen efter. En spänd tystnad låg i luften. Hela området var tyst och ingen själ syntes där. Vi stod beredda för varje möjlig händelse, och så väntade vi och väntade...

Eftersom det nästan inte fanns någon kontakt med andra brigader visste vi inte vad som hände i andra sektorer. Först senare fick vi veta att nästa dag började en stor attack mot Jerusalem. Jordanierna som visste "vad som pågick" vid deras sidor och bakom dem (eftersom de kom till Jerusalem genom en kringgående rörelse) var förmodligen rädda för att gå till attack, och så fortsatte den fruktansvärda tystnaden länge, tills på torsdagen 29 Iyar kom Dayan på besök till linjen. Överraskningen var att han inte kom från Beer Sheva-hållet som väntat, utan från Hebron-hållet - först då fick vi veta att hela sektorn hade erövrats, inklusive Hebron...

Så slutade i praktiken kriget. På söndagen 3 Sivan hade vi en liten sak kvar att avsluta med jordanierna. Man samlade alla de mest 'kvalificerade' soldaterna - omkring hundra man, lastade oss på två lastbilar, och så åkte vi ner i dalen för att rensa ut fedayeen-nästen som gömde sig i byarna.

Jag fick då befäl över kulsprutegruppen. En del gick från hus till hus. Männen ställde vi upp på en kulle i området. Vi kulspruteskyttar placerade oss i en fruktträdgård som behärskade kullen, och var redo att öppna eld om något skulle gå fel. Till platsen kom också ingenjörstruppernas sprängexperter, och varje hus där vapen hittades sprängdes av dem. Var och varannan minut hörde vi en explosion, och ännu ett hus gick i luften. Den dagen sprängdes omkring hundra hus! De arabiska bönderna blev ordentligt skrämda och uppförde sig som sig bör, och så passerade saken utan problem.

På måndagen 4 Sivan genomförde vi en segermarsch mot Hebron, och som den ende ultraortodoxe på platsen fick jag 'hedersorder' att gå in först i Makpelagrottan...

Så slutade kriget i vår sektor utan ett enda skott, och tack gode Gud, utan personskador!"

[Beit Mashiach]

 In i elden

"Hej, mamma. Jag fick order idag", sa David Tzuk, en ung amerikan. "Jag åker till Saudiarabien. Jag måste åka imorgon bitti."

"Åh, nej!" sa hans mor.

"Jag är i 101:a", sa David tyst, medan han lutade sig mot telefonkioskens glasvägg. "Jag nästan grät när de berättade för mig."

Den 101:a luftburna divisionen, kallad "De skriande örnarna" hade stridit vid fronten under alla krig - första världskriget, andra världskriget, Koreakriget och Vietnam. Soldaterna i 101:a tränades att vara "kanonmat". Bara en liten del av dessa soldater återvände levande.

Davids mor försökte hitta ord för att uppmuntra sin ende son, men det var svårt. Hon hade aldrig lyckats vänja sig vid sonens rebelliska natur. När han var 16 hade han börjat umgås med ultraortodoxa judar och skilt sig från resten av familjen genom att endast äta kosher mat. Två år senare när han bestämde sig för att gå med i armén, hade hon nästan gett upp hoppet om honom. Nu när hon hörde de svåra nyheterna var allt hon kunde tänka: "Jag sa ju det."

Gulfkriget hade brutit ut en månad tidigare, den 17 januari 1991. David visste att han skulle skickas till fronten mot krigsmonstrets gapande mun.

"De sa att vi kommer att vara där minst ett år", sa David, utan att veta när han skulle se sin mor igen.

"Mamma. Jag älskar dig", tillade David med svag röst.

Han avslutade telefonsamtalet med sin mor och återvände till sin barack. Han tittade på en märklig berättelse som cirkulerade i militärlägret om att någon hade förutspått att kriget skulle sluta före den judiska högtiden Purim.

"Det är ju bara en månad till Purim. Det finns ingen chans att det slutar till dess", sa David för sig själv.

Saddam Hussein passade förvisso in på den onde Hamans roll. Precis som Haman hade han under ett helt år offentligt tillkännagett att han skulle "bränna halva Israel" med Scudmissiler med dödlig kemisk gas. Dessa missiler skulle säkert träffa och döda tusentals israeler och bevisa för arabstaterna att Israel var sårbart. Då skulle världen tydligt se att Gud hade övergett judarna som det "utvalda folket", och istället hade Saddam Hussein valts att härska över världen.

Scenariot lät orealistiskt... tills Saddam Hussein invaderade Kuwait.

David stod vid sin säng och bad kvällsbönen. Vilken ironi att han skickades i krig för att försvara Kuwait och Saudiarabien. Innan han somnade mindes han nyhetsrapporterna om Scudmissiler som avfyrats mot israeliska städer. Dessa sovjettillverkade raketer som var 11 meter långa var en förbättrad version av raketen med en last på 300 kilo europeisktillverkat sprängämne. En explosion från Scuds stridsspets skapar en frontvåg som slår sönder betongväggar och skickar glassplitter upp till 400 meter i alla riktningar, och skapar ett regn av dödliga "knivar".

Liggande i sin säng fortsatte han att minnas nyheterna han hört om Israel. Den första natten som Scudmissiler avfyrades mot Israel träffade en av dem direkt ett flerfamiljshus i ett tättbefolkat område i Tel Aviv.

Efter denna nattliga träff förstördes eller skadades 400 lägenheter med 1 200 boende. Sjukhusen i Tel Aviv var förberedda på massförluster, som det hade hänt i Teheran när irakierna sköt Scudmissiler mot bostadsområden i Teheran 1988 under Iran-Irakkriget.

Ambulanserna kom till sjukhuset i Tel Aviv. En ung man hade några skråmor från glassplitter, en kvinna hade en stukning. Alla skador var lätta. "Offren kunde ta hand om sig själva", sa en av sjukvårdspersonalen som kom till platsen. Alla Israels invånare insåg miraklen som skedde.

Under krigets första vecka avfyrades ett dussin Scudmissiler från Irak mot Israel. Tusentals lägenheter och byggnader träffades eller förstördes. Den första shabbaten under attacken träffade en Scud direkt ett skyddsrum som användes som provisorisk synagoga för tvåhundra bedjande. Av missilens tryckvåg flög människorna från sina platser. Endast skyddsrummets östra vägg med arken stod kvar. När premiärminister Yitzhak Shamir besökte platsen frågade han om det fanns människor i skyddsrummet.

"Ja", svarade Tel Avivs borgmästare, Shlomo Lahat, "tvåhundra personer. De räddades mirakulöst. Ingen skadades."

För att försvara Israel var David beredd att riskera sitt liv. Med den tanken viskade David "Shema Israel" och somnade.

Nästa morgon steg David och mer än 300 andra soldater ombord på ett 747-plan till Saudiarabien. Planet landade i kuststaden Dhahran. David steg av planet i 48 graders värme. Han kände det som om han gick in i en enorm bastu. Soldaterna fördes över den brännheta sanden till ett tält stort som en arena. De hänvisades till sina sängar och fick order att gå och lägga sig.

Klockan 5:30 på morgonen hördes nervslitande sirener. På en sekund tog David på sig sin gasmask, andades djupt som föreskrivet och satte masken över ansiktet. Tre minuter senare kom en officer in i tältet och tillkännagav: "Irakierna har avfyrat en Scud och en Patriotmissil har skjutit ner den. Ingen gas upptäckt. Fortsätt bära maskerna tills signal ges."

Ingen gas upptäcktes och ingen skadades, men Saddam vann en rond på det psykologiska slagfältet. Förutom den ständiga oron för kemiska vapen hade Saddam en annan tyst allierad: öknen. De första styrkorna som skickades i augusti led alla av värmeslag. Även på "vintern" steg temperaturen mitt på dagen alltid över 45 grader. Öknen visade sig vara en fientlig miljö. Restriktioner infördes på vattenanvändningen. Duschar tilläts bara en gång i månaden.

Saddam Hussein visade sig vara listigare än man först trodde. David hörde rapporter om att Hussein kunde dra ut på kriget i åratal.

Förutom sina attacker mot Kuwait fortsatte Saddam Hussein att avfyra Scudmissiler mot Israel. Civila mål träffades, byggnader förstördes, men personskadorna var förvånansvärt lätta. I USA drog många amerikaner slutsatsen att Scudmissilerna i själva verket var ofarliga, bara en sorts jättefyrverkerier.

Och då, på morgonen den 25 februari, fick David order att flyga samma kväll till Al-Khobar tillsammans med 100 andra soldater. De skulle förläggas i den närliggande militärbaracken, som tidigare varit ett stort stållager. Senare samma kväll, under middagen, trängde en Scudsplitter genom barackens ståltak, och efter det kom en enorm explosion som hördes flera kilometer bort. Ingenting fanns kvar i baracken förutom en djup krater på åtta meter. Tjugoåtta amerikanska soldater dödades i explosionen och 89 andra skadades.

"Mitt liv räddades", sa David för sig själv. I sista stund hade det blivit fel på planet som skulle ta David och 100 andra soldater till den platsen. Felet räddade deras liv.

Före träffen kände de amerikanska soldaterna ingen ilska mot irakierna, men nu var de rasande. De ville se Saddam Hussein död. Som Haman, kungens onde rådgivare i berättelsen om Purim, var Hussein för dem huvudfienden - ondskan förkroppsligad.

Gulfkriget intensifierades och de allierades styrkor blev mer aggressiva med otaliga flygräder in i Irak. David förflyttades till frontlinjen, 50 kilometer från byn Ur där Abraham vår förfader vägrade att tillbe Nimrods avgudar.

De allierade fortsatte att bomba Irak. Och sedan, den 27 februari, efter endast 100 timmars strid från de allierades sida, meddelade BBC att kriget i Persiska viken var över. Soldaterna trodde inte för ett ögonblick att denna nyhet var sann. Två veckor senare, den 11 mars 1991, publicerade Newsweek en omslagsartikel där Gulfkriget beskrevs som "en seger av nästan bibliska proportioner." Först efter att han återvänt till USA upptäckte David att kriget hade slutat exakt på Purim.

Tillsammans med David återvände alla soldater i 101:a luftburna divisionen hem, levande! Som i dagarna efter Purims mirakel hölls firanden och tacksägelseböner i städer över hela Amerika, "som vände sig från sorg till glädje för dem."

Tio månader efter Gulfkrigets slut, medan han fortfarande var soldat, tillbringade David en shabbat hemma hos Rabbi Zalman Posner i Nashville, Tennessee.

"Har du sett den här broschyren?" frågade rabbinen sin gäst. David tittade på den och såg titeln "Jag ska visa honom underverk" - offentliga uttalanden av Lubavitcher Rebben, före och under Gulfkrisen".

David hade aldrig hört talas om Lubavitcher Rebben. Under shabbaten lärde han sig om Rebbens profetior angående Gulfkriget - hur Rebben offentligt förklarade att Israel var den säkraste platsen och att ingen i Israel skulle behöva gasmasker, och att det sades i Rebbens namn att Gulfkriget skulle sluta före Purim.

Efter två år i armén avslutade David sin militärtjänstgöring och anslöt sig till leden av Tora-studerande vid Chabad-jeshivan i Morristown, New Jersey.

* * * * *

Som tillägg till förklaringen om första Gulfkriget: Allmänheten i Israel är medveten om miraklen som skedde på grund av Scudmissilerna men inte så mycket om vad som hände i själva Irak, vilket också var helt övernaturligt.

Saddam förklarade jihad mot USA och Israel och hoppades att andra arabländer skulle ansluta sig till honom. Han hade till sitt förfogande en tränad armé utrustad med de bästa vapnen, världens fjärde största i storlek. Han förberedde sig för strid med 1, 250, 000 soldater plus 650, 000 milistrupper. Han hade 1700 flygplan, 5500 stridsvagnar, 4500 tunga artilleripjäser, 8500 luftvärnskanoner, avancerad elektronisk utrustning köpt för miljarder dollar, kemiska vapen, biologiska vapen och så vidare.

I praktiken varade markstriderna endast 4 dagar innan Saddams armé kapitulerade på Purim. De amerikanska förlusterna var mirakulöst låga - 79 soldater. Det fanns strider helt utan förluster: amerikanska marinkåren förstörde 250 irakiska stridsvagnar utan en enda förlust! Av 220,000 stridsvagnsgranater som förberetts användes i praktiken endast 3,600.

Allt detta betonar att segern var en gåva från himlen till det judiska folket och hela mänskligheten, och inte uppnåddes på grund av USA:s militära styrka. Den extraordinära framgången i kriget jämfört med de tunga farhågorna i början, fick amerikanerna att definiera det som "ett av de mest framgångsrika krigen i historien", och de erkände själva att förlusttalen var mirakulöst låga.

Allt detta överensstämmer med Rebbens ord: "Det är en klar sak... det kommer endast att vara gott och nåd, i synlig och uppenbar godhet... i dessa tider när nationerna angriper varandra, när det judiska folket har ett särskilt löfte från den Helige, välsignad vare Han, 'Mina barn, frukta inte'..."

Hela Rebbens inställning till kriget var att det var en del av tecknen på den nära anstundande förlossningen.

[Tidningen 'L'Chaim']

 Kidnappningen och olyckan

Före "fredsavtalen" i Oslo var relationerna mellan judar och araber i Gush Katif nära Gaza-remsan lugna och fredliga. Före fredsavtalen hade inte ens vanliga araber morddrömmar. Fram till Oslo-avtalen kunde man anställa arabiska arbetare i växthus och bosättningar, och alla kunde försörja sig med värdighet. Varje gång en ny judisk familj kom till Neve Dekalim kom muktarerna från närliggande Muwasi-byar med bröd och vatten för att välsigna de nya bosättarna. De sa att judarna var arabernas räddning. De gav dem deras försörjning.

Så var det med Baruch Zeira. Han hade växthus och anställde araber som arbetare i sina växthus. Han visste inte att "man inte ska visa barmhärtighet mot de grymma", och detta lärde han sig bokstavligt talat på egen hand. En dag körde han sin arbetare mot vägspärren för att hjälpa honom att komma hem. Han visste inte att arbetaren natten innan hade instruerats att kidnappa eller döda honom.

"Om du kan kidnappa - är det bäst", sa instruktören till honom. "Det finns inget bättre än en levande jude i våra händer."

Terroristerna hade förstått värdet av liv för oss. De vet hur känsliga judarna är för människoliv, och de utnyttjar detta till det yttersta. Arbetaren tog med sig en sprängladdning till arbetet den dagen, gömd bland sina tillhörigheter. I slutet av arbetsdagen bad han sin arbetsgivare att köra honom utanför bosättningen. Baruch i sin godhet vägrade honom inte. Han tog bilen och körde mot den arabiska byn. Mitt på vägen drog araben fram en rakbladsvass kniv och tryckte den mot Baruchs hals.

"Kör!" sa han till honom. "Kör mot Muwasi!"

Baruch förstod att det var meningslöst att göra motstånd - hans hals kunde skäras av på en sekund. Han körde mot Muwasi - palestiniernas bostadsområde. Där väntade terroristens medarbetare, som hade väntat på bytet sedan morgontimmarna.

"Hur ska min räddning komma?" tänkte Baruch. "Om jag åker in i Muwasi - har jag ingen chans att komma ut därifrån levande."

De fortsatte köra, och han sökte efter en väg till sin räddning. Snart kommer de till den arabiska byn, och därifrån finns ingen chans att komma ut levande. Det värsta skulle vara om mördande terrorister skulle utbytas för att frige honom därifrån. Det kunde bli början på en "kidnappningsvåg" där var och en försökte frige sina mördar-släktingar genom att kidnappa en jude. Detta måste stoppas. "Jag måste ta på mig ett gott beslut. Vad ska jag ta på mig?"

"Om jag kommer ut härifrån levande, ska jag aldrig mer anställa araber i mina växthus!" tog Baruch på sig.

Och se, ett militärfordon kom på vägen mot dem på tvåhundra meters avstånd. Araben tog fram sprängladdningen som var i hans väska, lade den bredvid Baruchs stol så att han inte skulle försöka göra motstånd och tog bort kniven från Baruchs hals. "Akta dig för att signalera något till honom", varnade mördaren med sammanpressade läppar.

"Okej", viskade Zeira.

"O Herre, rädda oss!" bad Baruch i sitt hjärta.

När det militära fordonet var parallellt med Baruchs fordon svängde Baruch ratten tvärt och krockade med militärfordonet på sidan. Av kollisionens kraft flög terroristen framåt och slog huvudet i vindrutan. Baruch, som var beredd på stöten, ropade genast till soldaterna: "En terrorist!"

Soldaterna hämtade sig från den mindre olyckan och kom ut med dragna vapen.

"Se upp för sprängladdningen i hans hand!" ropade Baruch.

Soldaterna lyckades eliminera araben innan han kunde orsaka någon skada.

["Om miraklen"]

Den här gången måste det träffa

Israels fiender har länge försökt skada Netzarims elever utan framgång. Barn - det är deras favoritbyte. De bestämde sig för att genomföra ett attentat som skulle skaka det israeliska folket och bryta dess anda. I sina hjärtan vet de att det israeliska folkets andliga styrka är deras fiende nummer ett, och ibland verkar det för dem som att det israeliska folket håller på att försvagas och förtvivla och lätt kan brytas ner.

Deras plan var denna gång perfekt. De lämnade ingenting åt slumpen. Målet de valde var en skolbuss full med barn. Sanningen är att de redan hade försökt skada barn flera gånger utan framgång. Qassamraketerna som de då och då skjuter mot Netzarim träffar av någon anledning bara egendom, inte människor. De flesta projektilerna landar utanför bosättningens bostadsområde.

Skolbussen är skottsäker, och alla skott de avfyrat mot den har inte penetrerat dess tjocka pansar. Pansarvärnsrobotar är deras mest sofistikerade vapen. Detta är robotar som kan penetrera pansar. Dessa robotar är inte lokalt tillverkade. Dessa mordredskap levererades till terroristerna av den egyptiska armén som slöt ett... "fredsavtal" med oss. Ibland kommer de från den iranska arméns förråd. De smugglades in i Gaza via tunnlarna längs Philadelphia-korridoren. Deras stridsspetsar tillverkas i sofistikerade laboratorier, och deras träffförmåga är ytterst destruktiv. Ibland kan inte ens en bepansrad stridsvagn stå emot dem.

Denna gång bestämde sig terroristerna för att använda pansarvärnsrobotar mot skolbussen. För att träffen skulle vara säkrare bestämde de sig för att inte ta några risker och placerade sina mordredskap mycket nära bussens rutt. De gick ännu längre och placerade tre robotar på samma plats för att säkerställa en träff.

Barnen som åkte bussen den dagen visste inte om och märkte inte de mordiska robotarna som låg på lur. Terroristerna såg att bussen var fullsatt. De såg med egna ögon hur deras fruktansvärda plan höll på att förverkligas. Snart skulle de kunna ropa "Allahu akbar".

"Eld!" ropar gruppledaren. De tre robotarna aktiveras i sina avfyrningstuber mot de oskyldiga skolbarnen.

"Se, Han som vakar över Israel slumrar inte och sover inte". Den Helige, välsignad vare Han, vakar över oss varje stund och verkar till och med inom dessa mordredskap.

Vad hände?

Dessa robotar var väl riktade. Operatörerna aktiverade dem korrekt och de exploderade verkligen - men de exploderade inuti sina egna avfyrningstuber och skickade raketskyttarna rakt in i helvetets eldar. Barnen som hade bett resebön före resan såg med egna ögon en enorm eldkula explodera nära deras buss och kom tack och lov ut oskadda.

Det står i Psaltaren (kapitel 7) om de onda: "Den som gräver en grop faller själv däri". När den onde gräver en grop för att fälla den rättfärdige, tänker han inte på att Gud kan vända hans planer mot honom själv, och att han själv kan falla i samma grop. Men så hände det med den onde Haman och så kommer det att hända med alla som hatar Israel - Amen.

["Om miraklen"]

Varifrån ska min hjälp komma? Inte från Högsta domstolen!

Kfar Darom låg vid huvudvägen från Gaza till Rafah. I stängslet som omgav bosättningen fanns en stor öppning som IDF:s befälhavare inte kunde stänga.

Och varför var stängslet öppet?

Inte på grund av försummelse, Gud förbjude. Befälhavarna som hade kommandot över sektorn ville stänga stängslet för att rädda den judiska befolkningens liv, men den israeliska högsta domstolens domare förbjöd dem. De hade mer medlidande med de mördande palestiniernas egendom än med judiska liv och förbjöd IDF att uppföra ett stängsel som skulle skilja mördarna från Kfar Daroms barn.

Detta var inte den enda gången domarna riskerade judiska liv. Även vid Kissufim-vägen förbjöd de rivningen av ett hus från vilket man flera gånger hade skjutit mot judiska fordon. Ett hus från vilket de usla mördarna av Tali Hatuel och hennes döttrar, må Gud hämnas deras blod, kom. Men vi är inte här för att berätta om domarnas ynklighet, vi är här för att berätta om Guds mirakel.

En gång var palestinierna listiga och ställde upp en oskyldig traktor som var täckt med bepansrade stålplattor, en sådan som soldaterna inte kunde stoppa ens om de sköt på den. I traktorns skopa placerade de en enorm mängd kraftiga sprängämnen. En morgon såg soldaterna en palestinsk traktor som försökte bryta sig in i Kfar Darom i vanvettig fart. De riktade omedelbart sina vapen och började skjuta mot traktorn. Sprängämnena i skopan exploderade, och alla de usla mördarna i traktorn for ned till helvetet i en eldstorm.

En annan gång försökte terroristerna ta sig in i bosättningen med en bepansrad Pajero-jeep från den palestinska myndigheten. De lastade jeepen med en stor mängd sprängämnen, kulsprutor och andra mordredskap och försökte bryta sig in genom hålet i stängslet till bosättningens hus, där barn och vuxna rörde sig fritt.

De visste att mitt emot öppningen i stängslet fanns en IDF-position som var bemannad dag och natt på grund av faran, och var listiga nog att bepansra jeepen med tjocka stålplattor, plattor så tjocka att inte ens den tunga kulsprutan i positionen kunde penetrera dem.

Soldaterna i positionen började använda sina tunga kulsprutor mot den inträngande jeepen. Till sin förfäran såg de att kulorna de sköt i dussintals inte penetrerade det tjocka pansaret på jeepen, och den fortsatte att köra in i bosättningen medan den spydde eld åt alla håll!

Soldaterna visste inte vad de skulle ta sig till av smärta när de såg hur ett fruktansvärt attentat höll på att ske framför deras ögon utan att de kunde stoppa det. Inga av deras vapnen kunde stoppa detta mordiska fordon, och innan de kunde få dit en stridsvagn och tung utrustning kunde en fruktansvärd katastrof ske.

Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Gud som gör himmel och jord!

Soldaterna som såg jeepen rusa in i bosättningen såg plötsligt hur jeepen stannade utan någon synlig anledning. De riskerade sina liv och närmade sig den i sina bepansrade fordon, och såg med egna ögon Guds underbara gärning.

Det är Guds väg att skicka botemedlet före sjukdomen. Dagen innan hade palestinierna skjutit många granater mot bosättningen. En av projektilerna träffade vattenröret till bosättningens växthus. Ingen skadades eftersom det var dagen efter Hoshana Rabba-natten och männen som hade studerat Tora hela natten arbetade inte i växthusen. De såg inte heller träffen, och röret fortsatte att spruta vatten tills det översvämmade hela området.

Jeepen satt fast i leran, den lera som hade bildats av beskjutningen kvällen innan. Palestinierna försökte på alla sätt få loss den tunga jeepen men förgäves. Varken framåt eller bakåt, bara fast i leran. Nu var det bara en tidsfråga innan alla terrorister som satt fast i leran skulle elimineras en efter en.

Dagen efter beordrade IDF:s befälhavare i området att högsta domstolens mördarhål skulle stängas. Han bestämde att man inte förlitar sig på mirakel. Inte heller på hjärtlösa domare som värderar judiska barns liv mindre än mördares ynkliga egendom.

["Om miraklen"]

Ett smärtsamt mirakel

Det var den dag då terroristerna mördade Gideon Rivlin, må Gud hämnas hans blod, som var ansvarig för säkerhetsstängslets underhåll. Terroristerna befann sig fortfarande inom kommunen Morags område, och vi var tillsammans med kommunens beredskapsteam och sökte efter terroristerna. På natten kom vi till platsen för attentatet för att lokalisera de kvarvarande terroristerna. Under en försiktig genomsökning kände Ami Shaked, kommunens säkerhetschef, någon fara i luften och uppmanade oss alla omedelbart att skyndsamt lämna området.

Vi klev alla snabbt upp i våra militärfordon. Under tiden märkte en av kämparna i vårt team en misstänkt rörelse i sanddynerna. Han sköt två skott mot rörelsen in i mörkret, mot platsen där han tyckte sig se något.

Vi lämnade det farliga området medan vi såg till att omringa hela platsen med en kedja av soldater, för att inte ge terroristerna en chans att ta sig in i invånarnas hem. En tryckande tystnad rådde hela den natten. Alla områdets invånare höll sig inne i sina hem med vetskapen om att en beväpnad terrorist rörde sig inom bosättningen.

Natten passerade tyst. Ingen rörelse observerades och inget ovanligt inträffade. Detta är förstås inget bevis för att det inte finns terrorister i området, men vi kunde alla andas lite lättare. Ljuset - det är vårt bästa vapen. Det hjälper oss och skadar terroristerna. I gryningen observerade vi attackplatsen på avstånd genom våra kikare och stod häpna. Kraftiga sprängladdningar var bundna till träden exakt runt platsen där vi hade stått på natten med fordonen. Dessa laddningar var avsedda att explodera när någon stod i närheten av dem. Någon skulle aktivera dem. Om dessa laddningar hade exploderat när vi alla var där kunde det ha blivit en katastrof.

Varför exploderade de inte? Varför aktiverades de inte av den som hängde upp dem?

Om Benjamins stam står det skrivet att det fanns bland dem "sjuhundra utvalda män som var vänsterhänta, var och en kunde slunga en sten mot ett hårstrå utan att missa" (Domarboken 20). Sådana prickskytter som Benjamins stam har inte funnits sedan den dag vi fördrevs från vårt land och avlägsnades från vår jord. Att träffa ett hårstrå med en sten utan att missa?!

Det verkar som om kämpen som var med oss var från Benjamins stam. Det visade sig att de två "slumpmässiga" skotten från den soldaten träffade terroristen i huvudet och dödade honom på fläcken. Jag vet fortfarande inte idag hur man kan träffa i mörker på ett sådant avstånd och utan någon föregående riktning.

I denna terrorists händer fanns fjärrkontrollen som han skulle ha använt för att aktivera laddningarna som var utspridda ovanför våra huvuden.

["Om miraklen"]

ב"ה

לעילוי נשמת

אבי מורי ר' שלמה יהודה בן מרדכי הלוי

נלב"ע י' אייר תשכ"ט

אמי מורתי מרת רבקה לאה בת יחזקאל

נלב"ע י"א אלול תשמ"ט

תנצב"ה

Du kan klicka på listan  nedan för att läsa  ett avsnitt