JOM KIPPUR    - FÖRSONINGSDAGEN

Jom Kippur faller i september-oktober.

Det är en fastedag som man tillbringar i bön och ber om förlåtelse för de överträdelser man begått mot den judiska tron såsom föreskrivet i Tora.

Fastdagen börjar vid solnedgången och varar i praktiken 26 timmar.

Judiska män är skyldiga att fasta från 13 års ålder och kvinnor från 12 års ålder.

Man får inte äta eller dricka någonting. Man bär inte skor av läder. Man tvättar sig innan fastan men inte under loppet av fastan (med undantag om man varit på toaletten då man häller lite vatten över fingrarna). Om man av misstag ätit någonting ska man i alla fall fullfölja fastan.

Fysisk förbindelse mellan man och hustru är inte heller tillåten.

Om man har allvarliga hälsoproblem ska man konsultera en ortodox rabbin hur man ska fasta.

Man får inte utföra någon form av arbete, inklusive att tända eller släcka elektricitet. Man går till fots och benyttar inte fordon.

Det är brukligt att man klär sig i vitt. Kvinnor bär inte smycken.

Innan solnedgången tänder kvinnor och flickor ljus och uttalar två välsignelser:

 Baruch Ata A-donai E-loheinu Melech HaOlam asher kidshanu bemitzvotav vetzivanu lehadlik ner shel Jom HaKippurim. 

Baruch Ata A-donai E-loheinu Melech HaOlam Shehechejanu vekijmanu vehigijanu lizman haze.

Det är brukligt att man lägger några mynt i en välgörenhetslåda innan man tänder ljusen.

Man ber ur en speciell bönbok som kallas Machzor.

Huvudpunkten på bönerna är inledningsbönen på Jom Kippur-aftonen då kantorn sjunger Kol Nidre-bönen med speciell melodi. 

Man läser flera böner under loppet av fastan.

Den sista bönen innan fastans slut är den speciella Neila-bönen som avslutas med shofar-blåsning och förkunnadet "Nästa år i Jerusalem!"

Kol Nidrei

Berättat av rabbin Yosef Yitzchak Jacobson:

Denna berättelse inträffade i Europa för några år sedan. Den hände en man från Israel. Han befann sig där i affärsärenden under de tio botdagarna, och planen var att han skulle återvända till Israel på kvällen före Jom Kippur.

Men på grund av förseningar orsakade av vädret förstod han att han inte skulle hinna landa i Israel innan flygplatsen stängdes – vilket sker en timme före helgens inträde – och därmed inte kunna vara hemma på Jom Kippur. Flygplanet dirigerades till Frankfurt i Tyskland.

Han insåg att han måste tillbringa Jom Kippur i Frankfurt. Flygbolaget ordnade hotellrum åt honom, nära den stora synagogan i staden. Men detta var inte vad han hade tänkt sig – han hade planerat att fira Jom Kippur i det heliga landet, tillsammans med sin familj och sin judiska församling. Nu stod han ensam i ett främmande land.

Han åt den sista måltiden inna fastan – en enkel tonfiskburk han tagit med sig på planet – och gick sedan till synagogan. Han hade med sig en tallit och mjuka skor (man bär inte läderskor på Jom Kippur), men ingen vit kåpa och ingen bönbok för helgdagen. Han gick därför till synagogan i sina vardagskläder.

Den stora synagogan i Frankfurt hade förstörts av nazisterna men byggts upp på nytt efter kriget. Den hade plats för 2 000 personer och var byggd med ståtlig prakt.

När han kom in var synagogan fullsatt inför Kol Nidrei. Synagogans föreståndare hälsade honom välkommen, frågade varifrån han kom, och fick höra: ”Jag är från Israel och har fastnat här. Jag är långt från min familj och min församling, och som du ser har jag inte ens helgkläder.”

Föreståndaren lugnade honom: ”Oroa dig inte – vi ska ta hand om dig.” Han gav honom en vit kåpa, en bönbok och visade honom en plats i synagogan.

Mannen tackade, men i sitt hjärta kände han som poeten Jehuda Halevi skriver: ”Mitt hjärta är i öster, men jag själv är längst i väster.” Han befann sig i Tyskland, men hans hjärta var hos familjen och församlingen i Israel.

Kantorn började sjunga Kol Nidrei. Alla judar är gripna av denna bön, men denna gång var det något särskilt. Kantorn brast i gråt redan när han började. Varje gång kantorn upprepade orden kände han att de trängde djupt in i hans hjärta. Mannen blev djupt rörd – aldrig hade han hört en sådan innerlig och brinnande Kol Nidrei.

Efteråt gick han fram till kantorn och tackade honom: ”Du måste svara mig på en sak. Jag trodde aldrig att jag i Frankfurt skulle få höra den mest gripande Kol Nidrei i mitt liv. Varifrån kommer du? Vad tänkte du på när du bad? Varför grät du? Vad är det som gör denna stund så speciell för dig?”

Kantorn såg på honom och svarade: ”Inte många frågar mig det. Men eftersom du gör det, ska du få höra.”

Och han berättade följande:

”Mitt namn är Tzudik Grünwald. Jag har varit kantor här i Frankfurt i många år. Jag är son till överlevande från Förintelsen, och jag ser det som en helig plikt att på Jom Kippur stå här i Frankfurt och be i den stad där hatet mot judar en gång nådde sin djupaste nivå. Att här, på denna jord, stå inför 2 000 judar och säga: ’Ge Ditt folk ära…’ – det är något obeskrivligt.

Men en gång hände följande: Det var mot slutet av Jom Kippurdagen. Vi hade just ropat ’Shema Jisrael’, ropat ’Välsignat vare Hans härliga namn för evigt’, ropat sju gånger ’Ado-naj, Han är Gud!’, blåst i shofar och till sist förkunnat: ’Nästa år i Jerusalem!’

Jag var utmattad, törstig och hungrig efter att ha lett alla dagens böner – Kol Nidrei, morgonbönen, musaf, mincha och neila. Min röst var helt slut, och jag längtade efter att dricka ett glas vatten. Alla hade lämnat synagogan, och jag ställde allt i ordning, vek ihop talliten och den vita kåpan, släckte belysningen och gick ut genom sidodörren.

Synagogan är en praktfull byggnad, med portaler i gammal europeisk stil. När jag passerade grindarna såg jag en man, omkring 60 år, med en vit silkeskippa på huvudet – och det syntes att den nyligen lagts dit. Han stod där förvirrad och såg sig omkring.

När han fick syn på mig frågade han på bruten tyska och jiddisch: ’Var är alla? Varför är portarna låsta? Är det inte i kväll vi ber Kol Nidrei?’

Jag visste inte vad jag skulle svara. Men till slut sade jag sanningen: ’Kol Nidrei var i går kväll. Nu är Jom Kippur över. Du kom en dag för sent.’

Mannen började gråta som ett litet barn.

Han berättade: ’Aldrig i mitt liv har jag missat Kol Nidrei, inte en enda gång. Mina föräldrar var judar från Ryssland som överlevt kriget, och även om de lämnade mycket av judendomen bakom sig, så höll min far alltid fast vid en sak: han gick till synagogan på Jom Kippur-kvällen.

Strax före sin död sade han till mig: ”Min son, hur ska du veta att du är jude? Genom att gå till synagogan på Kol Nidrei.”

Och nu – nu har jag missat det för första gången. Jag känner mig som om jag inte längre är en del av Israels folk...’

Jag såg honom stå där, sönderbruten, och jag förstod vad jag måste göra.

Jag sa: ’Jag är synagogans kantor. Följ med mig in igen. Vi ska be Kol Nidrei tillsammans.’

Vi gick in i den mörka, tomma synagogan. Jag tände några lampor, gav honom en tallit och en bönbok med rysk översättning. Han satte sig bredvid mig, och jag började sjunga Kol Nidrei.

Ingen annan var där. Bara jag, denne äldre ryske jude, och Gud.

Och jag måste säga dig att i denna stund kände jag att hela den judiska historien var närvarande i synagogan

Jag kände hela släktlinjen tillhörande denne jude ända till vår fader Abraham.
Jag kände hela min egen släktlinje ända till uppenbarelsen vid Sinai berg.
Jag kände det som att alla generationerna  av själarna tillhörande Frankfurts församling var närvarande på platsen.
Jag kände att jag stod och bedjade inför själva den Gudomliga närvaron.

Det var ett ögonblick så verkligt och så sällsynt… Jag började helt enkelt gråta.
Och denne jude som befann sig bredvid mig grät också.

Vi sade ”Kol Nidrei” tre gånger som seden är och sedan sade jag till honom: ”Nu är det utgången av Jom Kippur. Vi måste be Shema-bönen." Jag sade med honom ”Shema Jisrael” och vi bad tillsammans ytterligare några minuter.

När vi avslutade bönen sade juden: ”För evigt och alltid kommer jag vara skyldig dig tacksamhet för att du hjälpte mig att förbli en del av Israels folk.”

Han gav mig en kram och sade: ”Jag har inte tillräckligt med ord för att tacka dig för vad du gjorde för mig.”

Vi gick tillsammans ut ur synagogan genom sidodörren. Jag återvände till mitt hotellrum för att bryta fastan.

Två år senare kom jag åter till synagogan på Jom Kippur.

En man kom fram till mig i slutet av bönen och frågade: ”Minns du mig?”

Jag tittade på honom och svarade: ”Självklart minns jag dig. Vi bad tillsammans.”

”Du har ingen aning om vad du gjorde för mig. Du gav mig tillbaka mitt liv. Jag kan inte tacka dig nog.” Vi kramade varandra igen.

Och rabbi Tzudik avslutade: ”Varje år, när jag står här vid pulpeten för att be ’Kol Nidrei’, upplever jag på nytt det som skedde då.

Visserligen kommer det nu 2 000 personer till synagogan, men jag minns ’Kol Nidrei’ den där Jom Kippur som jag bad när endast den Helige, välsignad vare Han, jag själv och denne jude var närvarande i synagogan.

Hans enkelhet, den rena tron hos denne enkle och uppriktige jude, rörde vid mitt hjärta så djupt.

Det var då som jag kände Kol Nidreis inre väsen, och det är detta som väcker min rörelse år efter år på nytt vid ’Kol Nidrei’.”

Här kan du höra Kol Nidrei-bönen:                              https://www.youtube.com/watch?v=esAOgfACWrE