Den värld
vi lever i
Den värld
vi lever i
Grundläggande principer inom judendomen:
Den värld vi lever i är avsiktligt skapad så att människan från början egentligen inte ska veta vad avsikten med världen är. Ordet "värld" på hebreiska är "olam", vilket har samma ordrot som "he'elem", vilket betyder just "fördoldhet". Människans uppdrag är att lyfta upp den fördöljande slöja som vilar över universum och uppdaga sanningen att det är Gud som skapar världen och styr världen. Människans uppgift är att omvandla den materiella världen till en andligt upphöjd värld och att bygga en boning åt Gud i den här materiella världen.
Våra vise sammanfattade denna princip genom att säga: "judarnas uppgift är att förvandla "ani" ("jag" på hebreiska) till "ain" ("intet") genom att ge efter på sina egna önskningar, viljor och drifter och i stället byta ut dem mot Guds vilja".
Vad vill så världens Skapare att människan ska göra? För att klargöra det måste vi fastslå att
a) om det existerar en värld (och så är uppenbarligen fallet) finns det även en skapare av världen;
b) om det finns en skapare har han självklart inlagt en viss avsikt med världens skapelse
c) om det finns en avsikt med världens skapelse måste han självklart även omtala för människorna vad denna avsikt är (och här ligger grundprincipen för det fria valet för att se om människan erkänner Guds existens och väljer att följa Hans föreskrifter och uppfylla uppdraget med hennes skapelse.)
Ovanstående tankegång kan jämföras med en fabrikant som producerar ett komplicerat instrument. För att kunna förstå hur man använder instrumentet i fråga bifogar han en handledning som beskriver hur man kan drar nytta av det; hur man sätter det i funktion; vilka knappar man ska trycka på och vilka föreskrifter gäller för att undvika att instrumentet skadas osv.
På samma sätt förhåller det sig med människan: hon är utrustad med kroppsförmögenheter och själskrafter, och för att de ska kunna komma till sin rätt och komma till riktig användning så att människan ska kunna fylla uppdraget, bifogade likaledes världens Skapare en handledning, som vi kallar för Tora (vilket på hebreiska kommer just av ordet föreskrift och vägledning).
I Tora finns det 613 bud, vilka kan indelas i två grupper: 248 bud som beskriver föreskrifter som människan är ålagd att utföra (positiva bud, "du ska....") och 365 saker som människan (för hennes eget bästa) är förbjuden att göra ("du ska inte..."). Varje bud (mitzva på hebreiska) indelas i detaljföreskrifter (halachot eller dinim på hebreiska).
Det är av vikt att veta att buden såsom de står skrivna i Chumash (de fem Moseböckerna) står skrivna i så kort formulerad form att det inte finns möjlighet att därifrån få information om dess detaljföreskrifter. Därför harr vi fått den parallellt muntligt överförda läran för att få reda på de många detaljer som gäller.
Ibland uppstår meningsskiljaktligheter om handlingen är tillåten eller ej. "Sista ordet" ges vanligen i Shulchan Aruch, vilket är den accepterade judiska lagkodexen. Att de andra rabbinernas avvikande uppfattningar inte accepterats som halacha (den lagföreskrift vi går efter) innebär självklart inte att dessa rabbiner tog miste, men då det gäller det praktiska utförandet av ett bud måste man fastslå ett gemensamt handlingssätt.
För att ge en enkel liknelse: innan man väljer slips till kostymen kan man ha flera att välja bland. När man så slutligen valt ut den slips man vill köper man den och de andra slipsarna får återvända till sina ursprungliga platser. Inte därför att de är odugliga som slipsar då även de kunde passa, men av den orsaken att man inte kan bära allihop.....
Det finns även vissa mindre skillnader mellan sefardiska judar och ashkenasiska (och även mellan dem inbördes) men det är bara fråga om variationer på samma tema, och allmänt sett håller man sig inom ramen för samma Tora och samma mitzvot (bud).
Så är däremot inte fallet med de riktningar vilka i princip sprängt ramen och förnekar Toras auktoritet. Resultatet blir märkbart efter någon generation: assimilation i den icke-judiska omgivningen, och då håller en gren på det grönskande judiska trädet på att torka ut. Den enda verkliga definitionen på livskraft inom judendomen innebär hållandet av judendomens praktiska bud i det dagliga livet. Den som är slapp i att hålla buden tappar bort kontakten inte bara med en fyra tusen år gammal judisk tillvaro utan även med Gud, då ordet "mitzva" förutom betydelsen "bud" även innebär "sammanbindande" - då hållandet av buden det enda sättet som finns att sammanbinda sig med världens Skapare.
Den slutliga avsikten med dessa mitzvot (bud) är att lyfta upp världen till en högre nivå av helighet. När vi slaktar en ko på judiskt sätt, gör köttet "kosher" enligt alla detaljföreskrifterna och sedan äter t ex till Shabats ära, omvandlar vi ett djur till helighet. Samma sak gäller alla ting i vår fysiska existens: genom att utföra en mitzva genom dem för vi in en ständig helighet i saken i fråga.
Även tiden (som även den är skapad och en gång inte fanns till) ska helgas. Därför finns det vissa dagar (Shabat och festdagarna) då speciella regler och föreskrifter gäller för att dessa dagar ska komma till sin rätt och att vi genom dem ska nå en högre själslig nivå.
Denna upphöjda uppgift att omvandla hela världen till helighet är ålagd det judiska folket. Därmed är det ingen tillfällighet att vi är utspridda över alla världens hörn till den grad att det knappast finns någon upptänklig plats där det inte funnits en jude.
Om man av "misstag" hamnar på annan plats än man tänkt sig ska man vara medveten om att det inte alls är fråga om ett misstag utan världens Skapare vände på omständigheterna på sådant sätt att man skulle hamna på just denna plats. Om en jude (man, kvinna eller barn) så uttalar en välsignelse på denna plats, säger ett kapitel ur Kung Davids psalmer eller utför en mitzva på denna plats, förvandlar hen den geografiska existensen till helighet, tills den dag kommer då världens Skapare fastslår att världen blivit tillräckligt helig och att man verkligen gjort en värdig boning åt G-d i denna materiella värld. Då behöver det judiska folket inte längre befinna sig i ett tillstånd av förskingring utan kan återvända till det Heliga landet genom Mashiachs snara ankomst.