RABBI MOSHE

Rabbi Moshe

Åren 1937-39 i Sovjetunionens historia är några av de allra svåraste tiderna ur Sovjetjudenhetens synpunkt. Denna tid är föga omskriven och många försöker bara att glömma denna skräckens tid, fylld av förföljelser mot allt och alla från regeringens sida. Under sådana förhållanden kommer alltid judarna emellan och lider mer än andra grupper. Här följer en berättelse som ger en liten glimt av judarnas situation och även deras hopp. Berättaren är Rabbi Michel Rapoport, som var ledare för en grupp elever i en underjordisk judisk Tora-skola (jeshiva).

"Vi hade inga som helst möjligheter att undervisa något större antal elever. Om vi hade haft 50-60 unga pojkar på en plats, hade polisen fått reda på detta redan någon dag efteråt och krossat jeshivan. Därför koncentrerade vi oss i stället till små grupper på 10-20 elever. De var i 12-15-årsåldern och lämnade sina hem med föräldrarnas tillstånd för att lära sig om judendomen, vilket var deras högsta mål här i världen. De besökte sina föräldrar kanske bara en gång om året och vistades hundratals kilometer från föräldrahemmet.

Vi fick order från central-ledningen för det underjordiska nätet att upprätta en jeshiva i staden Berditchev (i västra Ukraina). Eleverna kom från olika platser i Sovjetunionen och tog sig dit på egen hand på så omärkligt sätt som möjligt. Lärare var Rabbi Moshe Robinson och jag. Vi var vana att studera och undervisa under svåra förhållanden, och trots rädslan och skräcken gjorde barnen fina framsteg under det år vi obemärkta lyckades uppätthålla studierna.

En dag slog dock plötsligt polisen till. Själv hade jag ett ärende på annan ort samma dag som Rabbi Moshe och alla eleverna blev gripna på bar gärning. Rabbi Moshe arresterades och barnen utsattes för förhör men samtliga höll masken och kunde bara berätta att de var föräldralösa barn som kom från olika platser och sedan en kortare tid vistas i Berditchev där de tagits hand om Rabbi Moshe. (Den vanliga förklaringen var att de inte alls studerade Tora och inte alls hade någon lärare, men i detta fall gick inte detta att bortförklara.)

De blev inspärrade på ett hem för föräldralösa och utsattes för något som kan kallas hjärntvätt. De blev lovade att få lära sig fina yrken som läkare och ingenjörer, de skulle få höga poster som kommunister och stor ära om de lyssnade på kommunisternas råd. Barnen var dock mycket starka och ingen gick i fällan, och de åt enbart sådan mat som inte hade något tvivel om att den var kosher, precis som Chanania, Mishael och Azaria på biblisk tid!

Några dagar efteråt fick ledningen för jeshivan meddelande om vad som skett och de sände en speciell budbärare för att hjälpa dem. Denne man bar skägg (vilket bara det kunde vara nog för att misstänkliggöra honom) och på resan satte han bandage för ansiktet så att det såg ut som han hade tandvärk. En av pojkarna fick syn på budbäraren från fönstret och lyckades osedd lämna huset och sammanträffade med denne budbärare  i en skogsdunge i närheten.

Budbäraren fick reda på alla detaljerna och de bestämde tid och plats för sammanträffande nästa dag. Då fick denna elev tågbiljetter till samtliga pojkar, och med G-ds hjälp lyckades de alla rymma från hemmet för föräldralösa utan att upptäckas, vilket var rätt svårt då de var en ganska så stor skara. De gick på tåget till Kiev i olika vagnar och vid ankomsten fick de nya förhållningsorder och så kunde de fortsätta sina studier på annan plats, vilket var deras allra största önskan.

Rabbi Moshe, som sågs som ansvarig för jeshivan, fördes från fängelse till fängelse under fyra års tid och utsattes för ständiga förhör för att få ut så mycket som möjligt från honom, dock utan att lyckas.

 Ukrainarna är kända för sitt stora judehat, och efter hand växte anklagelserna mot honom. Han blev funnen starkt misstänkt för konspiration mot regeringen,  var farlig brottsling och spion för västmakterna osv osv - helt enkelt med avsikt att, G-d förbjude, få honom dömd till döden. Detta var egentligen en vanlig procedur vid denna tid - att fånga en jude för ett mindre brott och lassa på anklagelser.

Men här inträffade något oväntat. I sin iver att beskylla Rabbi Moshe överdrev hans anklagare på ett sådant sätt att fallet uppmärksammades av själva justitieministern, som personligen ville föhöra denne för Sovjetunionen så farlige man - och detta vid en tid då det enligt uppgift satt 20 miljoner ryska medborgare i fängelse! In förs så en jiddishe jeshiva-lärare som talar bruten ryska och inte vet någonting alls vad en spion av internationellt mått måste veta.

Efter några korta förhör insåg ministern hur det hela låg till, och han sände Rabbi Moshe att dömas hos den lokala rättsmyndigheten efter att ha avskrivit alla titlarna som konspiratör etc etc. Åklagaren fann honom skyldig till att ha undervisat judendom med en grupp barn, och straffet för detta var 3 års fängelse, och eftersom Rabbi Moshe redan suttit i förvar under fyra års tid blev han frisläppt med omedelbar verkan!

Så räddades Rabbi Moshe på ett underbart sätt från ett långt strängare straff, vilket tyvärr ej var fallet med hans vänner som för samma "förbrytelser" kunde dömas till 10-12 år i fängelse och arbetsläger. 

Och detta var de ryska chassidernas prägel: att trots alla faror förbli sin religion trogen med mesirut nefesh - sann självuppoffring, och efter frisläppandet fortsatte de att hålla på judendomen precis som förr.

Rabbi Michel Rapoport (som är berättaren av denna historia) blev själv senare tagen på bar gärning med att undervisa elever och fick sitta i fängelse i tolv år. I hans fil stod det att han var "en obotlig chassid".