Pesach firas av judar varje år på våren och uppmärksammar årsdagen av vårt mirakulösa uttåg från egyptisk slaveri, som berättas i Bibeln.
Under Pesachs första två nätter (endast första natten i Israel) håller vi en Seder (en speciell ordning såsom föreskrivet i den bok man läser, Haggada. Efter att ljus har tänts innan solnedgången njuter vi av en ritualrik 15-stegs fest som kretsar kring berättelsen om uttåget.
Några höjdpunkter inkluderar att dricka fyra glas vin, doppa grönsaker i saltvatten, barn som inleder berättandet genom att ställa de fyra frågorna (Mah Nishtanah), äta matzah (ett kexliknande osyrat bröd) som påminner oss om att när våra förfäder lämnade Egypten hade de ingen tid att låta sitt bröd jäsa) och bittra örter som påminner oss om det bittra slaveriet, berätta om frigörelsens stora underverk och sjunga lovsånger till sent på natten.
Pesach börjar kvällen före den 15:e dagen i den judiska månaden Nissan och varar i 8 dagar i diasporan och 7 dagar i Israel. Under Pesach får judar inte äga eller konsumera chametz, något som innehåller jäst spannmål. Detta inkluderar praktiskt taget allt bröd, pasta, kakor och kex. Före högtiden städas hemmet noggrant, kök rengörs och kvarvarande chametz bränns eller säljs.
Efter mellandagarna firar vi Pesachens sista två dagar (bara en dag i Israel), under vilka vi ser fram emot den framtida förlossningen genom Moshiach (Messias).
Pesach är viktigt för judar eftersom det firar vår födelse som nation.
Judendomen bär inom sig ett evigt budskap, oavsett i vilken tidsperiod man befinner sig. Ordet "Tora" kommer av ordet lärdom eller vägledning på hebreiska, och alla de berättelser som står skrivna i Tora är avsedda att vägleda alla generationer, inklusive de människor som lever i modern tid.
I berättelsen om uttåget ur Egypten finner vi i den detaljerade texten följande: Moses och Aron kommer till Farao med kravet: "Sänd Mitt folk...låt oss gå tre dagar i öknen och offra åt G-d" (2 Mos. kap 5).
Frågan kan här ställas: varför bad de enbart om tre dagars frihet från slavarbetet? Vi vet ju genom det senare händelseförloppet (mottagandet av Tora på Sinai-berget, vandringarna i öknen och slutligen intåget i Israel) att de inte hade någon som helst avsikt att återvända till Egyptens slaveri ?! Frågan stärks ytterligare genom det faktum att Farao (efter att ha genomlidit de tio plågorna) slutligen gick med på alla deras villkor och skulle säkerligen låtit dem lämna Egypten för alltid om de begärt det.
Om så är fallet - varför be enbart om tre dagars kortvarig frihet, när de i alla fall inte hade för avsikt att återvända ?
Svaret på denna fråga finner vi i en djupgående chassidisk förklaring som även beskriver lärdomen och vägledningen för vår del. Egypten ("Mitzraim" på hebreiska) är inte bara namnet på ett geografiskt landområde utan även ett psykologiskt begrepp. "Mitzraim" kommer av ordet "meitzar" på hebreiska och innebär en trång plats, omgiven av begränsningar.
När en person så befinner sig "inträngd" ur själslig synvinkel, när han inte kan frigöra sig från sina egna själsliga begränsningar och t.o.m kan befinna sig i "slaveri" under sina egna drifter, kommer Tora till räddning undan "den onda driftens" förtryck: lämna ditt eget "Egypten", men gör det steg för steg: "tre dagar" till en början, och när du ser att du står på fast mark utanför "Egypten", dvs. att du tagit det första steget - fortsätt framåt.
Med andra ord: den som beslutar sig för att ändra på sig själv totalt under kort period för att aldrig mer återvända till det tidigare livssättet, har små möjligheter att lyckas med det. "Farao" (hans onda drift) släpper inte taget om honom så lätt. Om man däremot beslutar sig för att ändra på sig i en enda liten detalj ("tre dagar") är detta början på hela uttåget ur "Egypten".
Och det som Tora främst avser att lära oss är att det sanna uttåget ur Egypten sker under Moses vägledning - den ödmjukaste av alla människor som fick privilegiet att överfämna Tora till Israels folk.
Toras föreskrifter leder även dagens människa till hennes sanna mål och öppnar nya själsliga vidder inför hennes ögon, tills hen slutligen kan nå "det heliga landet" där alla hens tankar, tal och handlingar omges av upphöjdhet och helighet såsom värdigt det judiska folket.
Vad som här avses med "upphöjdhet" och "helighet" är inte ett diffust stadium där man svävar omkring bland molnen med gloria på huvudet, utan ett klart definierat livssätt, där huvudmotivet är en sann önskan att fylla syftet med sitt liv, vilket är att införa helighet in i världen.
Att visa godhet till medmänniskan, att ge välgörenhet i rik omfattning, att studera judendomen, att hålla kosher, att tända Shabat-ljus, att följa reglerna för familjelivets renhet genom mikve, att sätta upp mezuzot, att lägga tefillin - alla de praktiska föreskrifterna inom judendomer gör att man lämnar "Egypten" och når till "det heliga landet".
DEL 2
Pesach-händelserna lär oss inte enbart om hur Israels folk befriades ur slaveriet i Egypten - något som hände för tusentals år sedan. Festen gäller lika mycket i dag, då Tora (som ju betyder "lära") är ett evigt verk med giltighet överallt och i alla generationer.
Låt oss ge bakgrunden till händelserna: Det judiska folkets situation innan befrielsen var "ett folk mitt i ett folk" (5 Mos. 4:34). Detta visar på två saker: judarna innan befrielsen var ett folk, en nation enligt alla vedertagna definitioner. De var i besittning av ett eget språk, de levde och verkade i ett eget land (landet Goshen) osv.
Förutom detta var de dock "ett folk mitt i ett (annat) folk", eller som våra judiska filosofer uttryckte det: "Såsom ett foster i moderns mage innan födseln. - Även ett foster inne i modern är ju i besittning av en kropp med huvud och andra kroppsdelar; det är något levande, fullkomnat och utvecklat.
Men i verkligheten är fostret inte alls en självständig existens: det har inget eget förstånd och inga egna känslor; vart modern än går, följer fostret automatiskt med, och fostret får sin näring enbart av den föda som modern äter, osv.
Så förhöll det sig även med Israels folk i Egypten. De var förvisso ett "folk" ur alla synpunkter (enligt ovan), till och med med ett eget land, landet Goshen. De var "utmärkta" och skilde sig från egyptierna genom särskilt språk, speciell klädsel osv, men de var så förtryckta och så omslutna av det egyptiska folket att man kunde likna dem vid avgudadyrkare av den egyptiske guden, vilken var lammet.
När så uttåget började, blev det allra första budet att ta ett lamm inför egyptiernas ögen, vid en tidpunkt då lammet var föremål för avgudadyrkan, och bevisa att det enbart var fråga om ett lamm, som sedan åts upp efter att ha förberetts över elden –"dess huvud med dess mage med dess fötter". (2 Mos 12:9)
Och av detta lär vi följande: den judiska människan kan leva med den uppfattningen att hon är en självständig varelse, i besittning av eget förstånd och egna känslor osv. När man så säger till henne att hon är förslavad och dyrkar "avgudar", dvs. lever efter omvärldens ideologier, blir svaret oftast att hon tvärtom anser sig leva ett fritt liv och är oavhängig.
Hur kan nu en sådan allvarlig missföreställning uppstå? Svaret är att människan "sålt sig själv" till underkastelsen: springandet efter den icke-judiska omvärldens idéer ("dess huvud") eller efter tillfredsställandet av ärelystenhet eller andra lustar (vilka innefattas i det allmänna begreppet "ät-begär" -"dess mage") eller att följa lägre instinkter ("dess fötter") - eller allting på en gång.
Hen är oförmögen att se sin egen situation, förblindad till den grad att hen tror sig vara en fri människa, när hen i själva verket är som ett "foster i moderns mage" - i all avsaknad av egen "psykisk" näringstillförsel och följer automatiskt med omgivningen.
Då kommer Pesach och lär att till och med i en sådan situation räcker det med att komma ihåg: "Och G-d sade till Moses", och då kan man nå fram till "och du ska slakta den, slakta sin avgudadyrkan, och bränna den i en inre eld, dess huvud med dess mage med dess fötter", bränna allt i en eld av "du ska älska din G-d av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft", till dess att människan känner att hon är på väg till detta högre mål.
Då kommer G-d att vända människan från verklig förslavning till sann frihet, vilket är att följa Toras bud och befria sig från alla inre, onda drifter.
Ett av Toras bud är att komma ihåg uttåget ur Egypten varje dag under året, både dag och natt. Självklart räcker det inte enbart med att hålla detta i minnet, utan man måste överföra idén i praktiken.
En jude får inte låta omgivningen avskräcka honom från att ha judiska böcker i hemmet, att sätta upp mezuzot på dörrposterna, att lägga tefillin, att låta frun och döttrarna tända Shabat-ljusen, att stoppa pengar i välgörenhetsbössan varje dag, att hålla kosher, att hålla Shabat, att iaktta reglerna för det judiska äktenskapslivets renhet, och så förstås att lära sig mer om judendomen från okompromissade lärare och böcker.
- Då kommer även G-d att hjälpa människan att nå sitt mål den sanna befrielsen.
DEL 3
Pesach kallas frihetens fest och firas till minne av uttåget ur Egypten. Det judiska folket hade befunnit sig i slaveri under lång tid och fördes ut ur Egypten för att mottaga Tora.
Själva denna tidsperiod förutspåddes redan för Abraham, då det står (1 Mos. 15:13): "Du ska veta att dina avkomlingar kommer att bli främlinger i ett land som ej är deras, och de kommer att förslava dem och plåga dem i 400 år."
I Midrash berättas att G-d gav Abraham en valmöjlighet. Om hans avkomlingar inte handlade på det sätt som Tora föreskriver, skulle de antingen hamna i helvetet eller underkastas de icke-judiska folken. I Midrash står, att Abraham valde att de skulle bli underkastade och förtryckta om de bröt mot Tora.
Frågan ställs här: Abraham, det judiska folkets stamfader, är omtalad såsom godheten själv. Tora berättar åtskilligt om hur han försatte sig i livsfara för att rädda sin brorson Lot ur fångenskap, om hans stora gästfrihet och berömda välgörenhet, hur han gjorde allt för att t.o.m rädda invånarna i Sodom. Hur kunde det så komma sig att han inte fann en utväg för att rädda sina egna avkomlingar i kommande generationer så att de varken skulle hamna i helvetet eller undertryckas av de omgivande folken? Frågan blir än mer betonad, då Tora vid denna tidpunkt ännu inte givits och judarna inte var skyldiga att hålla på dess bud förrän flera hundra år senare.
En av den föregående generationens store judiske män besvarade frågan med själva Torans ord: "i ett land som ej är deras." När det precis innan står skrivet att "Dina barn kommer att vara främlingar", är det ju uppenbart att de inte kommer att vistas i sitt eget land (vilket ju är innebörden av att vara främling) och varför måste Tora förklara att de kommer att vara i ett land som ej är deras" (eller i ordagrann översättning: "i ett land ej dem"). Men förklaringen är, att G-d i dessa ord (genom att fördubbla uttrycket) antydde inför Abraham att han inte behövde hysa oro: Att de kommer att vara främlingar är "inte dem" - det är inte för deras skull (dvs för att bota för sina synder) som de kommer att vistas i främmande land utan för ett annat mål, nämligen att förfina och upphöja hela världen till en nivå av helighet, vart de än kommer.
Då förstår vi även fortsättningen på versen: de kommer att förslavas och plågas, och sedan kommer de att tåga ut med stor egendom dvs. inte bara med materiella tillhörigheter utan även med den rikedom det innebär att vidmakthålla sitt judiska livssätt trots omgivningens tryck, och hålla på sin särprägenhet med stor självuppoffring och utan att låta sig påverkas av andra folk.
På samma sätt som det var på den egyptiska fångenskapens tid, förhåller det sig även i denna sista galut (förskingring), där den huvudsakliga avsikten inte är att straffa för de synder som blivit begångna utan att förvandla världen till en förfinad plats. Genom att utöva välgörenhet (ett mynt i bössan per dag är också bra), genom att ge barnen en sann judisk uppfostran utan undanflykter och kompromisser, genom att köpa judiska böcker och studera den ursprungliga judendomen, genom att lägga tefillin och sätta upp mezuzot, genom att tända Shabat-lus, hålla på kosher och följa reglerna för det judiska familjelivets renhet genom att gå i mikve, vart det judska folket än befinner sig i avlägsna länder, uppfyller de det slutmål för vilket de befinner sig i just detta land.
Därmed kan vi förstå vad som står i Midrash: "En av er hamnar i Barbarien och en i Smatarien (namn på avlägsna länder) och inför G-d räknas detta som om ni alla varit där." (Midrash Shir haShirim 2:3).
Till synes är det svårt att förstå hur det kan komma sig att det räcker med en judisk persons förskingring för att bota hela Israels folks synder, men genom ovanstående förklaring kan vi inse varför. Huvudanledningen till förskingringen är att rena och förfina den plats dit de kommer genom att säga en bracha (välsignelse) eller utföra en av Toras mitzvot (bud) på denna plats. Den G-domliga övervakningen ordnar detta på många olika sätt, till synes just när någon åker på affärsresa eller hälsar på någon eller t.o.m av misstag hamnar på denna plats är det för att han har ett uppdrag att utföra på denna plats genom att utföra en mitzva, och därmed kan det räcka med en enda person för att slutföra avsikten med förskingringen och på så sätt förbereda hela platsen och hela landet för den slutgiltiga förlossningen genom Messias (som vi alla hoppas) snara ankomst.
Pesach är frihetens fest. Den firas till minnet av en historisk händelse: judarnas uttåg ur Egypten. En av de uppgifter den händelsen ålägger oss är att "I varje generation, och varje dag, ska en jude betrakta sig själv som om han i dag befriats ur Egypten". Innebörden är att friheten inte vunnits en gång för alla utan den behöver ständig bevakning. Varje tidsperiod och varje omgivning bär sin egen motsvarighet till "Egypten" – den kraft som underminerar judens frihet. Det kanske allra största hotet kommer från individens inre: övertygelsen om att vissa prestationer ligger utanför hans möjligheter; den starka och bekväma tron på att han inte kommit till världen för att nå judendomens höjdpunkter. En dylik tro innebär att man sätter upp galler runt sig själv, att man fängslar sig själv i en illusion.
Pesach är därför en fortskridande process av självbefrielse. Festen och dess praktiska föreskrifter är symboler för en kamp som ständigt pågår inom juden med målet att skapa den frihet som möjliggör hans eget självförverkligande.
Följande är utdrag ur Pesach-brev från Lubavitcher Rebben.
1. INNEBÖRDEN AV FRIGÖRELSE
Befrielsens fest närmar sig, när vi återigen påminner oss om den stora händelse som inträffade i början på vår historia, när vårt folk fördes ut ur det egyptiska slaveriet för att motta Toran som fria människor.
Minne och föreställningsförmåga är möjligheterna att binda sig samman med en händelse i det förgångna, och på så sätt återuppleva de känslor som fanns när händelsen utspelades. Vi är bundna av tid och rum enbart ur materiell synpunkt. I våra sinnen kan vi däremot färdas utan någon begränsning, och ju mer förandligade vi blir, desto mer kan vi närma oss det förgångna, desto mer intensivt kan vi uppleva dess inspiration och budskap.
Att komma ihåg något är en andlig upplevelse. Rabbinerna kommenterade versen "Och dessa dagar ska ihågkommas och göras" (Ester 9:28) på följande sätt: så fort dessa dagar ihågkommes, återupplevs de i himlen. Den gudomliga godheten som medförde undrena i det förgångna återuppväcks genom vår åminnelsehandling.
Det är en av anledningarna till att vi blivit ålagda att minnas frigörelsen från Egypten i varje generation och varje dag. Varje jude måste betrakta sig själv som om han blivit befriad ur Egypten i dag. Han måste personligen "tåga ut ur Egypten" varje dag, det vill säga han måste befria sig från de begränsningar, frestelser och hinder som hans fysiska existens ställer upp inför honom på hans väg.
Motsvarigheten till den historiska befrielsen ur Egypten är den gudomliga själens befrielse ur dess fysiska omgivnings inskränkningar, och den måste återupplevas varje dag om sann frihet ska kunna uppnås.
När detta krav med G-ds hjälp uppfylls, på samma sätt som Han befriade vårt folk ur Egypten, avslutas en stor andlig konflikt. Den inre motsättningen mellan den materiella världen och den gudomliga delen av judens natur överbryggs. Först då, och enbart då, kan han åtnjuta verklig frihet – den känsla av stillhet och harmoni som är förspelet till frihet och fred i världen som helhet...
(Källa: Brev från 11:e Nissan 5713)
En av de viktigaste lärdomarna hos Pesach-festen är att varje jude har förmågan att även på en kort tidsrymd omvandla sig från en ytterlighet till en annan. Toran och dess tolkningar beskriver omfattet av judarnas slaveri i Egypten och det andliga förfall de nådde. De var slavar i ett land som ingen kunde fly ifrån. De befann sig under Faraos makt – en diktator som badade i judiska barns blod. De befann sig i utblottat tillstånd, nedbrutna fysiskt och psykiskt genom de lägsta formerna av tvångsarbete. Och sedan, plötsligt, bröts Faraos makt! Hela folket befriades och en nation som i går var slavar lämnade landet med "utsträckt arm" och "med stor rikedom".
Deras andliga frigörelse var lika dramatisk. De hade nått "de 49 stadierna av orenhet", ända ned till avgudadyrkan, och så, plötsligt, såg de G-d uppenbarad i hela Hans härlighet. Några veckor senare stod de vid foten till berget Sinai på höjdpunkten av helighet och profetisk vision och hörde hur G-d sade till var och en av dem, utan någon förmedlare: "Jag är Herren, din G-d".
Av ovanstående följer att oavsett var juden eller en judisk menighet står, kommer ropet varje dag att hålla frigörelsen ur Egypten i minnet och öppet sträva efter frihet ("med utsträckt arm") och med total hängivelse ("med stor rikedom") för att bli "ett kungadöme av präster och ett heligt folk" genom att acceptera Toran "såsom under dagarna för frigörandet ur Egypten". De som betraktar saker och ting med mänskliga ögon kan ge upp hoppet, men den som ser med judendomens ögon kommer aldrig att ge upp. Det får inte finnas något uppehåll eller tvekan på den vägen, ingen vila med tillfredställelse över det som redan uppnåtts. Man måste fortsätta framåt oförtrutet tills man upplever kallet: "Jag är Herren, din G-d".
(Källa: Brev från 11:e Nissan 5719)
Ett av de mest slående karaktärsdragen hos judarnas uttåg ur Egypten är deras bevis på tillit till G-ds övervakning.
Begrunda omständigheterna: ett helt folk med män, kvinnor och barn, tillsammans flera miljoner, lämnade villigt ett välutvecklat och blomstrande land, ett land vars hedniska värderingar redan satt sina spår hos dem, och riskerade en lång och farofylld resa utan proviant, men med total tilltro till G-ds ord såsom uttalade av Moses. Och än mer: de följde inte den välkända och kortare vägen genom filistéernas land, vilken visserligen inbegrep risken för krig men i alla fall var långt mer attraktiv än utsikten att gå igenom en vidsträckt och öde öken. I krig har man möjlighet till seger; om man förlorar har man möjlighet att fly, men i en öken utan mat eller vatten tillåter naturen ingen möjlighet att överleva.
Ändå följde de denna väg och tog inte rationella argument i beräkning utan litade på G-ds ord.
Fakta är än mer bemärkansvärda. Judarna hade tillbringat 210 år i Egypten, ett utvecklat jordbruksland där nomadiskt liv betraktades med stor misstro, där jorden var fruktbar och bevattna des av Nilen oavsett klimatets nycker. De avstod från hela den naturliga ordningens säkerhet.
Varför handlade de på så sätt? Den frågan ekar i varje generation. Den sekulära världen och judar som hamnat vid sidan om den judiska sanningen frågar juden som följer Torans bud: "Du lever liksom vi i en materialistisk värld. Du tillhör ett konkurrenssamhälle. Även du möter kampen för det ekonomiska överlevandet. Hur kan du undandra dig samhällets värderingar? Hur kan du hålla fast vid föreskrifter som försvårar ditt liv och begränsar dina handlingar vart du än vänder dig?"
Svaret ligger i uttåget ur Egypten. Judarna besvarade G-ds kall och fäste inte avseende vid det som tycktes förnuftigt vid den tidpunkten utan bröt mot värderingarna i deras egyptiska omgivning. Därav följde att de valde vägen till sann lycka, andligt sett genom att de fick motta Toran och bli G-ds utvalda folk, och materiellt sett genom att de nådde det förlovade landet, som flöt av mjölk och honung.
På samma sätt förhåller det sig i dag och i alla tider. Genom Toran ("Torat Chaim" – livets lag) och dess mitzvot, binder sig en jude samman med världens Skapare och befriar sig från alla naturliga begränsningar. Det är vägen till lycka, i själen och i den materiella världen...
(Källa: Brev från 11:e Nissan 5721)
2. VÅRFESTIVALEN
Pesach är vårens fest. Budet att fira Pesach just i vårmånaden har dikterat formen för den judiska kalendern, för trots att den huvudsakligen är baserad på månens kretslopp, bestäms årstiderna av solen. Som resultat av det läggs en extra månad till året (skottår inträffar i den judiska kalendern vartannat eller vart tredje år) för att hålla solåret och månåret i harmoni så att Pesach alltid faller på samma årstid. Finns det en djupare innebörd i det faktum att Pesach alltid är vårens högtid? Det är visserligen den tid på året då uttåget ur Egypten ägde rum, men varför valde G-d just den årstiden? Och vad är innebörden av det för vår del?
Judarna hade varit förslavade i hundratals år av ett mäktigt folk, som påtvingat sitt styre över alla omgivande nationer inte enbart genom rå styrka (dess "vagnar och ryttare") utan även genom dess enorma övervikt i vetenskap och teknologi, i allt det som vi i dag kallar för "kultur" och "civilisation".
Egyptiernas civilisation var grundad på naturkrafter och naturfenomen, speciellt Nil-floden. Det regnar sparsamt i Egypten, men mänsklig uppfinningsrikedom hade åstadkommit ett utförligt bevattningssystem som fått Egypten att bli en blomstrande oas, omgiven av öken.
Dessa omständigheter gav upphov till en avguda-kultur som karaktäriserades av två kännetecken: förgudningen av naturens krafter och förgudandet av de krafter hos människan som kan använda naturkrafter för sitt eget behov. Härifrån var det endast ett kort steg till att göra Farao till avgud, då han personifierade det egyptiska idealet.
Ovanstående system, som betraktade världen som ett kollektiv av naturkrafter (där det mänskliga elementet ingick som del), kombinerat med den filosofi som uttrycks i versen "min makt och min hands kraft har givit mig denna rikedom" (Devarim 8:17) ledde till extrema former av avgudadyrkan och "rättfärdigade" slaveriet och dess övergrepp mot minoriteter i samhället.
Egyptens kulthandlingar nådde klimax vid tiden för det årliga uppvaknandet av naturkrafterna i vårmånaden, vars stjärnbild i djurkretsen är väduren, en viktig symbol i egyptisk hedendom.
Moses insteg var dramatiskt. Han kom plötsligt med G-ds tillkännagivande att tiden anlänt för befriandet av judarna ur Egypten och slutet på förtrycket. Men det fanns ett villkor: "Dra er bort och ta er ett lamm för era familjer och offra Pesach-offret" (Shemot 12:21).
Det var ordern. "Dra er bort" – bort från landets avgudadyrkan. "Ta er ett lamm" – ta symbolen för den egyptiska gudomligheten och offra den som ett offer till G-d. Det räckte inte med att inom sig förneka avguderiet. De skulle göra det öppet, utan rädsla, i enlighet med alla de detaljer de blivit befallda.
Om det utfördes, försäkrade Moses i G-ds namn att de inte bara skulle befrias ur Egypten, utan Farao själv skulle skynda på dem att ge sig av, och det i vårmånaden, när naturkrafterna inte slumrar och är dolda, utan när de står på höjdpunkten av sin makt.
På så sätt erkände judarna att världen inte är ett konglomerat av naturkrafter, och inte heller en dualism med naturkrafter och övernaturlighet, där naturen och själen strider om herraväldet. Deras handling förklarade öppet att det finns en och enbart en G-d, som är världens Herre och allt utgör en enhet.
Detta fick sitt högsta uttryck i givandet av Toran, vilket var kulmen och det slutliga målet för befrielsen ur Egypten. Det låg i orden: "Jag är Herren din G-d, som fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du ska inte ha några andra gudar..."
Egyptens avguderi har sin fortsättning. Det finns de som i dag baserar sina liv på dyrkandet av naturkrafter och fortfarande säger att "min styrka och min hands kraft har givit mig all denna rikedom". Och det finns de som ger plats åt G-d i sina hem men överger Honom utanför hemmet för sociala normers skull. Det är här Pesach intervenerar med påminnelsen: "Dra er bort" från landets avgudadyrkan, i vilken form den än må vara dold. Gör det öppet, utan rädsla och på värdigt sätt. "Ta till er" alla era krafter och förmågor och tillägna dem åt G-d. Gör detta "i vårens månad", när välstånd, teknologi och förgudandet av mänskliga bedrifter befinner sig på sin höjdpunkt. Kom ihåg att varje prestation i verkligheten är en gudomlig välsignelse, och varje form av välstånd är en aspekt av G-ds godhet.
(Källa: Brev från 11:e Nissan 5725)
3. DEN FEMTE SONEN
Sederaftonen och berättandet ur Haggadan har alltid varit speciellt riktat till barnen: "Och du ska berätta det för din son på denna dag" (Shemot 13:8). Många av våra sedvänjor vid Sederbordet är speciellt avsedda för att attrahera barnens uppmärksamhet. De olika typer av uppfostran som krävs för olika typer av barn illustreras i det avsnitt i Haggadan som berättar om de fyra typerna av söner: den kloke, den onde, den enfaldige och den som inte kan fråga på egen hand. Men det finns en femte och långt mer problematisk son. Det finns en klar orsak till att han inte uttryckligen nämns i Haggadan: det är sonen som inte kom till Sederaftonen.
De "fyra sönerna" skiljer sig visserligen i sin reaktion till Sederaftonen, men ett har de gemensamt, nämligen att de alla är närvarande. Även den så kallade "onde" sonen är där och tar en aktiv del i det som händer i det judiska livet runt omkring honom även om han är av avvikande åsikt. Det rättfärdigar i alla fall hoppet om att han en dag ska bli "klok" och att alla judiska barn i allmänhet som deltar i Sederkvällen kommer att bli medvetna judar och trogna sin uppgift.
Tyvärr finns det i vår tid en annan typ av judiska barn: det barn som märks genom sin frånvaro och inte har något som helst intresse för Toran och dess bud och inte ens är medvetet om Sederkvällen och de under den erinrar om.
Det är en allvarlig utmaning, som borde tilldra sig vår uppmärksamhet långt innan Pesach och Sederkvällen. Inte ett enda judiskt barn får glömmas bort eller anses förlorat. Vi måste göra varje upptänklig ansträngning för att rädda det barnet och föra honom till Sederbordet. Om vi beslutar oss för det och drivs av en djup känsla av ansvar och medkänsla, behöver vi inte hysa någon fruktan för att misslyckas.
För att bota något måste man först ta reda på dess ursprung. I det här fallet ligger orsaken i en felaktig analys av situationen hos exempelvis immigranter som kom till en ny och främmande omgivning. De fann sig utgöra en liten minoritet, och när de stötte på de oundvikliga svårigheterna i att anpassa sig i ett nytt land, fanns det föräldrar som hyste den föreställningen att assimilation var den bästa lösningen, och den idén vidarebefordrade de till sina barn. Deras ansträngningar att överge den judiska livsvägen orsakade emellertid en andlig konflikt inom dem själva. De var fast beslutna om att deras barn skulle besparas slitningen mellan dubbla lojaliteter, och för att förståndsmässigt förklara övergivandet av det judiska arvet intalade de sig själva och sina barn att ett liv i enlighet med Toran och dess bud inte passade in i deras nya omgivning. De sökte efter (och "fann" även) fel i det sanna judiska livssättet, och allting i den icke-judiska omgivningen tycktes tilldragande och bra.
Genom en sådan attityd hoppades föräldrarna försäkra sig om sina barns överlevnad i det nya hemlandet. Men vad för slags "överlevande" var det, när själen offrades för världens materiella fördelar?
Vad de trodde var en "flykt ut till det fria" visade sig i det slutliga skärskådandet vara en flykt till förslavad efterapning, som oftast visade sig vara så märkt av karikatyr och osäkerhetskänsla att den tilldrog sig mycket liten respekt från den nya generation den var avsedd för.
Pesach-festen och den frigörelse festen symboliserar är en aktuell och ständig påminnelse om att judiskt överlevande inte kan grunda sig på en imitation av den icke-judiska omgivningen utan enbart genom fortsatt trofasthet till våra traditioner och religiösa övertygelser.
Våra förfäder i Egypten var en liten minoritet, och de befann sig i en ytterst svår situation. Men de bibehöll sin identitet som judar, såsom berättat i Midrash, och de bevarade sin särprägel och höll på sina traditioner utan ängslan eller skam. Det var det som försäkrade dem om deras överlevande och frigörelse från alla former av tyranni, fysiskt och psykiskt.
I det judiska livet finns det inte någon plats för hopplöshet, och ingen jude får någonsin anses som ett förlorat fall. Genom medkänsla och kärlek till medmänniskan (Ahavat Jisrael) kan även en "förlorad" generation återföras till kärlek till G-d (Ahavat Hashem) och kärlek till Toran (Ahavat Hatora); inte enbart till att inbegripas i de "fyra sönernas" sällskap, utan i sinom tid få sin plats bland "de kloka" sönerna.
Må sammanförandet av dessa "Israels förlorade stammar" till Sederbordet påskynda den sanna och fullständiga förlossningen av vårt folk genom Messias snara ankomst i vår tid.
(Källa: Brev från 11:e Nissan 5717)