ב"ה
"Dra mig till Dig. Efter Dig ska vi springa. Kungen har fört mig in i Sin kammare, vi ska glädjas och fröjdas i Dig." (Höga Visan 1:4)
Rashi förklarar: "Dra mig till Dig, efter Dig ska vi springa." Detta sa Israels folk till G-d: "Jag hörde från dina sändebud Moses och Aron en antydan att Du sa att Du ville dra mig till Dig, och jag svarade: Vi ska springa efter Dig. Kungen har fört mig in i sin kammare och även idag känner jag glädje och fröjd över att jag är förenad med Dig."
Kung Salomo säger denna vers med G-domlig inspiration om situationen för Israels folk vid tiden för uttåget ur Egypten och när de vandrade genom Röda havet och öknen tills de kom till Sinaiberget och fick Toran. Detta är innebörden av "Dra mig till Dig": när jag var i Egypten hörde jag denna antydan från Dina sändebud Aron och Moses att Du vill dra mig nära Dig och jag sa att jag inte bara skulle gå efter Dig utan springa.
Att gå kan betyda att man går motvilligt eller slött, medan att springa visar på vilja, glädje och entusiasm. Det är betydelsen av "vi ska springa efter Dig" med glädje. Detta visar på trygghet, som uttåget ur Egypten var tills de kom till Sinaiberget. Israels folk gick med trygghet och stor självuppoffring genom havet och öknen tills de nådde Sinaiberget för att ta emot Toran. Detta är meningen med orden "Kungen har fört mig in i Sin kammare, vi ska glädjas och fröjdas i Dig."
Men vi måste förstå varför det i början av versen står "Dra mig till Dig" i singular och sedan "Vi ska springa efter Dig" i plural. Vi måste också förstå varför versen använder dessa två uttryck: "Dra mig till Dig, efter Dig ska vi springa" i andra person, och "Kungen har fört mig in i Sin kammare" i tredje person, och "vi ska glädjas och fröjdas i Dig" återigen i andra person.
Vi måste även förstå vad Israels folk menade när de sa: "Jag har hört från Dina sändebud en antydan att Du sa att Du ska dra mig till Dig."
Allt detta finns i människans tjänst inför G-d och vi måste förstå vad innebörden är av dessa sändebud och antydan i "Dra mig till Dig" och vad det betyder att springa i vår tjänst inför G-d.
Det är så här: "Dra mig till Dig" innebär ett G-domligt uppenbarande som kommer från G-d utan förberedelse eller uppvaknande hos människan. Detta G-domliga uppenbarande innehåller den G-domliga kraften som drar till det G-domliga även hos de mest jordnära människor av enklaste slag, som när någon köper något och flyttar saken från dess plats till en annan plats. Detta dragande och flyttande innebär köpandet av saken, och den G-domliga uppenbarelsen till Israels folk i Egypten var ett dragande där G-d köpte Israels folk genom detta dragande och förde ut dem ur orenhetens 49 portar och lyfte upp dem till en förfinad andlig nivå.
Även när de var i Egypten kunde de höra vad G-ds sändebud Moses och Aron sa - inte bara höra och ta till sina hjärtan utan även förstå antydan från G-ds sändebud. När människor är nedsänkta i orenhetens portar, må Himlen beskydda oss, blir de så förråade av orenhetens liv att de inte ens förstår vad G-ds sändebud säger. Orenhetsliv, att äta förbjuden icke-kosher mat och vanhelga sabbaten, får dem till slut att helt förneka G-d och Hans Tora. Det är inte bara det att de syndar utan får även andra att synda. Men Israels folk i Egypten nådde nivån "dra mig nära Dig" - det G-domliga "dra mig nära Dig" förde ut dem ur orenhetens 49 portar och de hörde vad G-ds sändebud sa till dem och förstod antydan i det.
Sammanfattning: Det förklaras att "dra mig till Dig" betyder ett G-domligt uppenbarande till Israels folk i Egypten som förde dem ut ur orenhetens 49 portar. "Vi ska springa efter Dig" handlar om tiden för uttåget ur Egypten tills de kom till Sinaiberget. Detta kallas att springa för det skedde med självuppoffring av egen fri vilja. "Kungen har fört mig in i Sin kammare, vi ska glädjas och fröjdas i Dig" handlar om tiden när Toran gavs.
Kapitel 2
Det finns tre aspekter i "Dra mig till dig":
1. Att man genom den G-domliga kraften kan lämna orenhetens 49 portar och renas så att man får insikt och förstår även det som G-ds sändebud säger och antyder
2. Den frivilliga självuppoffringen att acceptera Toran
3. Mottagandet av Toran i sig själv
Alla dessa saker finns även i människans andliga tjänst till G-d. Det står: "Och jag har skapat själar." G-d har skapat två sorters själar: den G-domliga själen och djursjälen, och Han införlivade båda i människan.
Detta är innebörden av "Dra mig till dig" i singular form. Detta avser den G-domliga själens tjänst, och "efter Dig ska vi springa" i plural avser djursjälens tjänst, vilken är de heliga "gnistorna" som finns i den fysiska tillvaron. Syftet är att människan ska upphöja dem och då upphöjs de till sin rot och blir en del av G-ds enhet. Eftersom dessa "gnistor" förfinas genom den fysiska tillvaron är de många, och även förfinandet av de fysiska tingen står i plural; men den som gör denna förfining - den G-domliga själen - står i singular.
För att bättre förstå detta kan vi ta exempel från själens förmågor. Människans främsta fördel är hennes förstånd. Vishet och kunskap är människans fördelar, men ändå står viljestyrkan över förståndet, eftersom viljan påverkar förståndet. När människan har en sann vilja kan hon få insikt även i de allra största och djupaste tingen. Så är det även med den G-domliga själen. Trots att dess fördel är G-domligt förstånd och den G-domliga själen förstår det G-domliga, är det viktigaste dragningen till det G-domliga som finns i den G-domliga själen.
Denna vilja finns på två olika nivåer:
1. Det finns en vilja till det G-domliga som kommer genom förstånd och begrundan när man tänker på G-domliga ting, till exempel G-domlig försyn, hur G-d styr världen och hur G-d styr hen och hens familj. Eller att hen tänker med sitt förstånd för att förstå skapelsen ur intet genom att fördjupa sig i G-ds storhet med djupt förstånd, och då väcks inom hen viljan till det G-domliga. Denna vilja kommer från intellektuell insikt och fördjupande i det G-domliga.
Det är känt att själen har fem nivåer: nefesh, ruach, neshama, chaya och yechida. Denna vilja kommer från nivån av neshama och chaya. Om neshama står det: "Och själen [vars källa är] den Allsmäktige kommer att låta dem förstå." Om chaya står det: "Och visheten kommer att ge liv." Därför är denna viljas aspekt begränsad till det förstånd som ger upphov till viljan.
Varje vilja ger upphov till kärlek och därför är även den kärlek som kommer från viljan begränsad, eftersom det i grunden är en vilja som grundar sig på förstånd och djup begrundan.
2. Det finns ytterligare en aspekt av viljan i den G-domliga själen som är en obegränsad vilja och går utöver förståndet och existerar utan något "varför". Denna viljas aspekt kommer inte genom förstånd utan från själen som går utöver förstånd och begrundan. Denna vilja är inte begränsad. Varje begränsning kommer genom förståndet som i sig själv är begränsat och skapar inskränkningar i allt.
Den vilja som kommer från själen är inte begränsad och den kommer från nivån yechida, som är förenad med den ende G-den. Denna vilja är endast riktad mot det G-domliga, det vill säga denna vilja uttrycker sig och finns endast i den G-domliga själen och vill förena sig med det G-domliga. Den finns hos varje jude, för varje jude är beredd att offra sig själv för det G-domliga. Det är vad vi säger: "Omfamnad och förenad med Dig." Israels folks gemenskap är omfattad och förenad och blir en del av DDg och bär Din börda, vilket är att man tar på sig att följa Tora och dess bud. "En enhet till Din enhet" betyder att de är beredda att offra sig själva för Din enhet.
Sammanfattning: Det förklaras att den G-domliga själens tjänst inte bara handlar om förstånd i G-domliga ting, som det mänskliga förståndet i den fysiska världen, utan det viktigaste är själens vilja, vilket är den G-domliga själens dragning till det G-domliga. Det finns en vilja som kommer från neshama, och denna vilja är hämmad av förståndets begränsningar. Detta står i kontrast till den vilja som kommer från yechida, som inte är begränsad och ger upphov till självuppoffring. Denna obegränsade vilja finns hos alla.
Kapitel 3
"Och det ena gentemot det andra skapade G-d." Även i den djuriska själen, som är motsatsen till den G-domliga själen, finns det två sorters viljor: den ena är den vilja som kommer genom förstånd och begrundan av fysiska ting i världen. Den djuriska själen tror sig inte ha några begränsningar beträffande Tora och dess bud, tvärtom, hela dess väsen står emot Tora och dess bud. Detta är djursjälens väsen, en djurisk vilja som står emot den G-domliga själens väsen, som är den G-domliga viljan i allting.
I djursjälen finns det även en vilja som står över förstånd, där man inte frågar "varför", som vi tydligt ser hos människor som är avlägsnade, G-d förbjude, från Tora och dess bud. Djursjälen styr dem och leder dem på två sätt:
1. Det finns de som är gränslöst hängivna sina begär och gör allt som deras grova och njutningslystna hjärtan längtar efter. Förutom att de inte känner sig begränsade av Tora och dess bud, saknar de även mänskligt uppförande genom avsaknaden av skamkänsla tills de liknar djur. Precis som boskap och djur saknar skam, har även de ingen skamkänsla. Allt som dessa njutningslystna människor gör beror på en orsak, vilken är att de är fångade i och hängivna sina begär, men dock inte för att orsaka vrede.
2. Men det finns sådana människor som vill framkalla vrede. Allt de gör är för att håna Tora och dess bud och göra uppror mot världens Skapare. Dessa onda människor nöjer sig inte med att de själva syndar på allt möjligt sätt, utan de får även andra att synda med stor oförskämdhet, med största fräckhet och med Amaleks fräckhet hånar de världens Skapare och Tora och dess bud. Detta är deras hela njutning och hela deras stolthet, som vi tydligt ser i den fräckes karaktärsdrag att hela hens stolthet är att hen visar fräckhet mot en stor och upphöjd människa. Även en fräck människa har dock gränser för sin fräckhet, så att inför en stor och upphöjd person visar hen viss respekt.
Men den verkligt fräcka, med den grövsta fräckheten, har inga gränser. Den fräcka vet att hen är en låg varelse. Den fräckas stolthet är hens fräckhet att visa respektlöshet för en stor berömd person, och ju fräckare hen är, desto större blir hens fräckhet.
Det finns tre typer av fräcka människor:
1. Den som visar fräckhet i tal. Hen hånar världens Skapare med största oförskämdhet och hånar Tora och dess bud, och hen saknar gräns.
2. Den som inte nöjer sig med fräckhet i tal mot G-d och Hans Tora – hen är en fräck som biter. Hen är en fräck som gör med Tora och dess bud vad hen vill. Hen är fräck och tvingar på dem som följer Tora och dess bud sin tolkning av Tora med sin grova fräckhet.
3. Den som förnekar all tro på Skaparen och följandet av Tora och dess bud och säger att hens åsikt står över allt.
Dessa tre fräcka typer mot Skaparen och Tora och dess bud kallar Kung David för hund, lejon och bagge. Den som är fräck i sitt tal kallar David för hund, som det står: "Rädda mitt inre från hunden." Hundens natur är att skälla. Den skäller till och med på månen. Den som visar fräckhet mot Tora kallar Kung David för lejon, som det står: "Rädda mig från lejon." Den tredje typen, som är den som stoltserar över sitt motstånd mot världens skapare och att göra uppror mot hans bud, kallar David för bagge.
Dessa tre typer av onda personer styrs av sina djursjälar. G-d gav dock den G-domliga själen en G-domlig kraft som har möjlighet att bevara oskadda de som påverkas och tar intryck av dessa tre typer av fräcka onda. Det är innebörden av "Dra mig till Dig", vilket är kraften i den G-domliga själen som kommer från yechida. Detta kan påverka djursjälen så att även den vill närma sig G-d, vilket menas med orden "vi ska springa" i plural. "Dra mig till dig" tar bort inflytandet från dessa tre oförskämda typer genom att ta på sig Tora, som gavs till två typer av människor:
1. De som är kunniga i Tora och dess uppenbara och dolda aspekter, vilket är innebörden av att "kungen har fört mig in i Sin kammare."
2. Enkla judar som ber, säger psalmer och lyssnar när man lär ut Tora, vilket är innebörden av att "vi ska glädjas och fröjdas i dig" – att glädjas i Torans 22 bokstäver, som det står i Midrash.
Genom att ta på sig Tora och följa buden räddas man från de fräcka och förtjänar att den G-domliga själen "dras till Mig" så att man kan förstå antydningarna från G-ds sändebud, vara stark i sin tro, studera Tora och utföra buden med sann tro.
Sammanfattning: Det förklaras att den G-domliga själen är motsatsen till den djuriska själen som har två sorters viljor. Det finns njutningslystna människor som saknar skamkänsla, likt djur, och som är hängivna sina lustar. Det finns onda som vill orsaka vrede, och där finns det tre sorters fräcka som Kung David ger tre namn. Det finns fräcka som hånar judendomen och talar mot G-d och hans Tora och bud, vilka Kung David kallar för hund. Det finns fräcka som tolkar Tora och buden enligt sin egen vilja, och dem kallar Kung David för lejon. Det finns fräcka som anser sig stå över Tora och dess bud, och dem kallar Kung David för bagge. Genom studiet av Tora och att uttala Torans bokstäver räddas man från dessa fräcka människor, vilket stärker tron och följandet av Tora samt utförandet av buden i praktiken.
"Hur goda är dina tält, Jakob; dina boningar, Israel." (4:e Mosebok 24:5)
Tält utgör ett skydd och "dina boningar" som nämns i versen är viloplatsen inne i tältet.
I Talmud står det att "den som kallar Abraham för Abram bryter mot budet 'och ditt namn ska inte längre kallas för Abram'." I Talmud frågar man om Jakob, som senare fick namnet Israel - skulle man inte också bryta mot budet "ditt namn ska inte mer kallas för Jakob." Men det finns inget sådant förbud, utan bara om Abraham. Talmud förklarar att namnet Jakob skiljer sig från namnet Abraham. När G-d gav namnet Abraham till Abram, nämns hans namn därefter bara som Abraham i Toran, men efter det att G-d gav Jakob namnet Israel, står det i Toran även namnet Jakob. Namnet Abraham ersatte helt namnet Abram. Abram står inte mer i Toran och den som kallar Abraham för Abram bryter mot ett bud, men så är det inte med namnet Jakob, för hans namn nämns i Toran många gånger även efter det att G-d gav Jakob namnet Israel.
Vi behöver också förstå skillnaden mellan namnet Abraham och namnet Jakob. I båda fallen står det i versen "ditt namn ska inte längre kallas för..." Vad är skillnaden mellan dessa två namn? Vi ska även förstå varför man måste kalla Abraham enbart med detta namn, men för Israel är det inte nödvändigt att använda bara namnet Israel och även namnet Jakob kan användas.
Sanningen är att namn är mycket betydelsefulla, för människan får sin livskraft genom sitt namn. När någon är mycket sjuk, må Himlen beskydda oss, lägger man till ett namn till hens tidigare namn, eftersom bokstäverna i namnet är kärlen för livskraft. Detta gäller enbart namn på det heliga språket som är enligt Toran, som det står i den heliga boken Shnei Luchot Habrit att Adam, den första människan, visste hur man ger namn, för han såg i namnet den himmelska motsvarigheten varifrån den G-domliga livskraften kommer till alla skapelser, och han gav dem namn enligt den.
I Talmud står det: Rabbi Meir var mycket uppmärksam på människors namn. Han kunde förstå människans väsen genom hennes namn, för namnet är mycket betydelsefullt.
Enligt detta finns det säkert en skillnad mellan namnet Jakob och namnet Israel. Precis som namnet Abraham har en fördel över namnet Abram, så har namnet Israel en fördel över namnet Jakob, som ängeln uttryckligen sa till Jakob när han fick namnet Israel: "För du har kämpat med änglar och med människor och du har segrat över dem."
Vi måste förstå varför namnet Jakob finns kvar efter att han fått ett annat namn. Vi ska även förstå varför det för namnet Jakob står "dina tält" och för namnet Israel står det "dina boningar."
Sammanfattning: Man frågar vad skillnaden är mellan namnen Abraham och Jakob. Bara den som kallar Abraham för Abram bryter mot förbudet "ditt namn ska inte längre kallas för..." Vad är fördelen med namnet Abraham över Israel? Det förklaras även vikten av namn på det heliga språket som förmedlar G-domlig livskraft.
Kapitel 2
Skillnaden mellan namnet Abraham och namnet Israel är att namnet Abraham är ett förändrat namn, medan namnet Israel betecknar en högre nivå. Skillnaden mellan ett förändrat namn och ett namn som står på en högre nivå är att det förändrade namnet inte bara betecknar en högre nivå, utan det ersätter det tidigare namnet så att det tidigare namnet inte längre finns. Men ett namn som betecknar en högre nivå ersätter inte det tidigare namnet. Det nya namnet visar på överlägsenhet och fördel över det tidigare namnet men ersätter det inte. Namnet Israel är på en högre nivå än namnet Jakob, men ersätter inte namnet Jakob.
För att förstå detta i människans tjänst inför G-d: alla de fyra namnen Abram, Abraham, Jakob och Israel är fyra olika nivåer i människans tjänst.
Den första nivån är Abram och efter den kommer nivån med Abraham. Vår stamfader Abraham började sitt arbete i tjänsten av G-d med att upphöja sig själv, och han ville att även andra människor skulle nå de fördelar som han själv hade. Han ägnade sig åt att förklara det G-domliga och gjorde bara gott mot mänskligheten. Han utövade välgörenhet och hjälpte alla.
Han lyfte upp sig själv till en högre nivå tills han behärskade sin kropp helt. Hans kroppsdelar blev förädlade. Det finns fem kroppsdelar som människan har svårt att behärska. När Abraham förfinade sig själv med alla sina övriga 243 lemmar, vilket är innebörden av namnet Abram, fick han även kraften att behärska dessa fem kroppsdelar, vilket är betydelsen av namnet Abraham som har siffervärdet 248, så att alla hans 248 kroppsdelar och hans fem sinnen var hängivna till G-ds tjänst.
Som Midrash säger att patriarkerna utgjorde en "vagn". Precis som en vagn lyder den som styr den, så var de heliga patriarkerna en vagn för det G-domliga. Detta är innebörden av de två namnen Abram och Abraham. Abram innebär att människan arbetar och uppnår vad hen kan med mänsklig styrka. Människan behöver arbeta mycket för att förfina sig, och hen har möjlighet att nå en högre nivå och då ger G-d hen den G-domliga kraften att övervinna även de fem kroppsdelarna så att även de kommer att vara hängivna enbart till G-ds tjänst. Det vill säga att Abrahams tjänst ersätter Abrams tjänst.
Abraham kom genom sin tjänst till en så hög nivå att den tidigare nivån upphörde, men i nivåerna i tjänsten av Skaparen med innebörd i namnen Jakob och Israel betecknar namnet Israel en högre nivå och ersätter inte namnet Jakob.
Jakob och Israel är två olika nivåer i tjänsten av Skaparen. Jakobs tjänst är en tjänares tjänst, som det står: "Lyssna till mig, min tjänare Jakob", och en tjänares tjänst handlar om enkla saker och genom vördnad.
Israels tjänst är som en son som tjänar sin far, som det står: "Min förstfödde son Israel", och sonens tjänst kommer genom insikten i G-ds storhet. Sonens tjänst har en fördel över tjänarens tjänst, men den ersätter inte tjänarens arbete.
Detta är innebörden av "Hur goda är dina tält". Tält är något som omger, vilket symboliserar den fruktan som ger upphov till Jakobs tjänst.
"Dina boningar, Israel" är sonens tjänst som inte kommer i omgivande form utan i inre form.
Sammanfattning: Det förklaras de fyra namnen i tjänsten av G-d. Abram är den tjänst som man kan nå med mänsklig kraft. Abraham är den G-domliga kraften som får alla kroppsdelarna och de fem sinnena att tjäna G-d. Abraham ersätter namnet Abram. Jakob är tjänarens tjänst och Israel är sonens tjänst. Tält är något omgivande och boning är det inre.
"Trösta, trösta Mitt folk," kommer er G-d att säga." (Jesaja 40:1)
Vi måste förstå vad det betyder att det står "trösta, trösta" två gånger – en dubbel tröst. Rashi tolkar det dubbla uttrycket som "trösta, mina profeter, trösta Mitt folk." Efter profetian sades det till profeterna att de skulle trösta Israels folk. Så säger också en annan uttolkare (Metzudat David): "G-d kommer att säga till profeterna att trösta Mitt folk." En annan uttolkare (Rabbi David Kimchi) skriver: "Allt detta är tröst som kommer att ske i framtiden, i Mashiachs dagar."
Vi ska nu förstå skillnaden mellan profetian om tröst jämfört med alla andra tröstprofetior där G-d säger till profeterna att de ska trösta Israels folk, och trösten kommer genast eftersom profetian i sig själv är en uppenbar tröst [medan profetian "Trösta, trösta Mitt folk" kommer att uppfyllas först i Mashiachs dagar].
I andra profetior, när G-d talar till profeterna och ber dem att förmedla profetian till Israels folk, står det huvudsakligen "så säger G-d," och därefter kommer innehållet i profetian. Men i tröstens profetia står det inte "så säger G-d" eller liknande utan börjar med G-ds egen tröst. Detta är den G-domliga trösten som G-d ger till profeterna och därefter den tröst som profeterna ska ge till Israels folk.
Allt detta betyder att det finns en högre form av tröst, högre än profetian [det vill säga den första trösten som inte är del av själva profetian], och vi måste förstå vad denna höga tröst är, som står över profetian om trösten.
I Pesikta står det att när man för bort en kungs barn i fångenskap, vilket motsvarar Israels exil, eller bränner ner hans palats, vilket motsvarar Templets förstörelse, ska man trösta kungen angående hans barns fångenskap och förlusten av hans palats. På samma sätt ska man trösta G-d för förstörelsen och förskingringen av Israels folk, som spreds till världens fyra hörn, som Talmud säger: "Ve den far som sände sina barn i exil och ve de barn som sändes bort från sin fars bord."
Både fadern och barnen upplever en dubbel smärta. Faderns smärta är att hans barn inte är hemma i det goda hem som han byggt för dem. Och ännu större är smärtan över deras dåliga beteende. Han sände bort dem från deras goda hem, och i sin stora bitterhet förstörde den hängivna fadern barnens hus, och även kungens palats, som han beordrat att bygga speciellt för att hans barn skulle kunna vistas där, gav kungen order om att förstöra.
Barnens smärta är dubbel: först över att de har fördrivits, även om det bara är för en viss tid, från sitt hem och lider stor själslig smärta. Den andra saken är den stora smärtan av deras kringflackande i olika länder dit de fördrivits. På varje plats de kommer till ses de som överflödiga och blir föraktade, och ingen plats är deras liv säkra, som det står i förmaningarna i Toran, vilket nu sker i Mashiachs födelseplågor, tills Israels folk kommer att återvända till G-d, som det står: "och du ska återvända till Herren din G-d." Som Rambam skriver: "Israel befrias endast genom återvändande."
Sammanfattning: Man frågar vad innebörden är av det dubbla ordet "trösta." Rashi förklarar att G-d tröstar profeterna så att de ska trösta Israels folk. Man frågar: Vad är skillnaden mellan profetian om trösten som talar om Mashiachs dagar jämfört med alla andra profetior? I Pesikta står det att G-d ber att man ska trösta honom. Den dubbla smärtan hos G-d och Israels folk.
Kapitel 2
Midrash förklarar varför trösten nämns två gånger. Eftersom de straff som Israels folk fått har varit dubbla, följer att även vår tröst kommer att bli dubbel. Profeten Jeremia använder till exempel dubbla uttryck: "katastrof efter katastrof"; "gråter gör hon, gråter"; "mina ögon, mina ögon överflödar med tårar"; "syndade gjorde Jerusalem, syndade." Eftersom synden var dubbel blev straffet dubbelt, och även trösten efteråt blir dubbel.
Vi ska förstå logiken bakom det dubbla straffet och trösten. Även om en synd är dubbel, det vill säga mycket stor, är det ändå bara en synd som förtjänar ett straff och skulle leda till en tröst efter att syndaren ångrat sig. Varför är då denna tröst dubbel, och vad betyder dubbel överträdelse av buden?
Midrash till versen "Syndade gjorde Jerusalem, syndade" förklarar begreppet med dubbel synd genom att citera versen "För två onda saker har Mitt folk gjort: de har övergivit Mig, källan till levande vatten, och har huggit ut trasiga brunnar som inte håller vatten."
För ett så allvarligt brott blir världen förstörd. Det är om sådant dåligt beteende som versen säger "Må himlarna bli ödelagda". Inte bara jorden utan även himlen ska bli ödelagd, G-d förbjude, eftersom sådant beteende står direkt emot den G-domliga avsikten med skapelsen.
G-d skapade denna värld och lät heliga själar stiga ner i den för att kläs i kroppar av kött och blod med avsikt att förfina världens grovhet genom Tora-studier och andlig tjänst. Det är av denna anledning som buden är knutna till fysiska ting. En välsignelse ska uttalas över allt man äter och dricker; ingången till huset ska ha en mezuza (skriftrulle) fastsatt; skägg och sidolockar är de tecken genom vilka ett judiskt ansikte kan kännas igen; tzitzit (klädesplagg med fransar) bärs så att varje jude kan identifieras genom sin klädsel, och så vidare.
Dessa och andra bud har ett dubbelt syfte:
1. De förfinar den som utför buden när hen inser att inte allt är tillåtet att äta och att man inte får umgås med alla man vill, och att man inte kan gå vart som helst man vill.
2. Buden tjänar också till att förfina och upphöja hela världen så att det G-domliga kan kännas här.
I själva verket är varje jude ålagd att förstå det G-domliga, som bibelversen säger "Och du ska veta idag och ta till ditt hjärta att Herren är G-d." Varje jude ska känna till sanningen att det är en G-domlig livskraft som skapar, upprätthåller och ger liv till naturen, även om den inte är uppenbar, som versen säger: "Om du utforskar det G-domliga, kommer du att finna det?"
Det är på grund av människans nära bekantskap med världen som hen inte märker det G-domliga i världen. Människan ska dock önska att verkligen förstå det G-domliga, som versen säger "Från mitt kött kan jag förstå det G-domliga." Från den egna kroppen och själen är det möjligt att förstå det G-domliga som genomsyrar skapelsen.
Detta är meningen med "dubbla bud" för de förfinar både individen och världen. Om en person syndar, gör hen en dubbel överträdelse eftersom både hen själv och världen förlorar i sin förfining på grund av hens synd. Detta leder till ett dubbelt straff då den dubbla förfiningen uteblir. Men när man vänder om får man tröst både från ovan och från nedan, med den slutliga trösten som kommer att uppnås med Mashiachs snara ankomst.
Sammanfattning: Varför är straffet och trösten dubbel? Detta är en naturlig följd av att alla buden är dubbla bud som förfinar både människan och världen så att det G-domliga kan uppfattas och förstås. Mashiach är den sanna trösten.
"Jag dras till min vän och min vän dras till mig; den som låter fåren beta bland rosorna." (Höga Visan 6:3)
De första bokstäverna i de fyra orden "Jag dras till min vän och min vän till mig" är på hebreiska Elul, vilket är den sista månaden i det judiska året.
Innan detta står det: "Min vän dras till mig och jag dras till min vän, som låter fåren beta bland rosorna." Tora-kommentatorn Rashi förklarar att "min vän dras till mig" syftar på G-d som endast ber om något av mig – det judiska folket, och enbart till mig säger Han att jag ska fira pesachfesten, helga de förstfödda, bygga en helgedom, ge offer och ber inte detta av andra folk, och "Jag dras till honom" och mina behov ber jag om från Honom och inte från några andra G-dar. G-d låter sina får beta bland rosorna på en bra betesplats.
Vi måste förstå skillnaden mellan bibelversen "Jag dras till min vän och min vän dras till mig" och den andra versen "Min vän dras till mig och jag dras till min vän". Det handlar om att det finns två olika sätt att väckas till tjänsten av G-d. Ett sätt är det uppvaknande som kommer ovanifrån, från himlen – att man väcks till tjänsten av G-d från ovan.
Uppvaknande ovanifrån sker på olika sätt och av olika orsaker. Det står: "Och Han tänkte tankar att ingen skulle stötas bort från Honom helt." Människan ges många möjligheter att gå på den rätta vägen genom Toran och dess bud. Även de som har avvikit från den rätta vägen kan vända om och göra gott för det onda de har gjort tidigare. Skaparen tänker på att rädda även de som känner sig avskilda från det judiska folket. G-d ger människan ett fritt val så att hen själv kan välja sin livsväg. Som det står: "Se, Jag har lagt framför dig idag livet och det goda, döden och det onda."
G-d ger människan båda valmöjligheterna:
1. Vägen att göra gott, vilket innebär ett kroppsligt och andligt lyckligt liv
2. Den onda vägen, som leder till kroppslig och andlig död
Människan väljer sin livsväg efter egen önskan. När människan väljer att följa dåliga vägar och går så långt att hen avskiljer sig från judendomen och Israels folk, gör G-d i sin stora barmhärtighet olika saker på olika sätt så att även den som har avskilt sig från judendomen och det judiska folket kan vända tillbaka till G-d.
Detta uppvaknande kan ibland ske genom drömmar och ibland genom plötsliga minnen. Utan någon känd orsak minns personen sina föräldrar eller ungdomsvänner. Genom alla dessa nämnda orsaker fylls hen av en stark smärta i hjärtat, och det gör mycket ont när hen ser sin låga andliga situation. Hen kan bli mycket nedbruten. Hen fattar ett starkt beslut att från och med nu hålla fast vid Toran och dess bud. Hen gör sig av med sina icke-kosher matkärl och bryter kontakten med dåliga vänner. Hen börjar lägga tefillin, äta kosher, följa familjelivets renhet, hålla shabbat och utföra alla bud som G-d har gett.
Detta är ett sätt till uppvaknande och omvändelse i tjänsten av G-d. Ett annat sätt är när människan själv väcker sig för att vända om och förbättra sitt beteende.
Denna form av teshuva handlar inte bara om att rätta till synder. Teshuva innebär att bli bättre och mer förfinad än man har varit tidigare. Detta sker genom att tänka igenom avsikten med människans skapelse i världen.
Skillnaden mellan det som står "Min vän dras till mig och jag dras till honom" och det som står "Jag dras till min vän och min vän dras till mig" är följande: den första formen av uppvaknande kommer ovanifrån, från himlen, genom drömmar eller påminnelser. Den andra formen av uppvaknande innebär att människan själv aktivt väcker sig till att vända om och börja tjäna G-d.
Sammanfattning: G-d ger människan ett fritt val att välja mellan gott och ont. Även om hen gör fel val kommer ändå "Min vän dras till mig och jag dras till honom" att gälla. Detta är ett uppvaknande som kommer ovanifrån, genom drömmar eller påminnelser. Till och med den som har avskilt sig från judendomen väcks från ovan. Nivån "Jag dras till min vän och min vän dras till mig" innebär att människan själv väcker sig genom att tänka över den slutliga avsikten med människans skapelse.
Kapitel 2
Det är innebörden i att de fyra första bokstäverna i bibelversen "Jag dras till min vän och min vän dras till mig" på hebreiska bildar ordet Elul, eftersom tiden för månaden Elul är tiden för självrannsakan. Under Elul ska man tänka igenom allt som hänt med en under det gångna året. Denna självrannsakan ska gälla både saker som man skulle ha gjort men inte gjorde, och saker som man gjorde men inte skulle ha gjort.
Det står: "Vänd bort från det onda och gör gott; sök frid och sträva efter den." Ba'al Shem Tov förklarar denna vers så här: I varje tillåten sak finns både gott och ont. Den materiella aspekten är ond men den G-domliga livskraft som besjälar den är god. Den person som använder saken ska vända sig bort från det onda, det vill säga hen ska inte söka den fysiska njutningen som saken ger utan "göra gott", det vill säga få näring genom den G-domliga livskraft som finns i det fysiska föremålet.
"Sök fred och sträva efter den" innebär att man ska vända sig bort från fysiska njutningar och istället få sin kraft från den G-domliga livskraften. Man ska söka och aktivt sträva efter den. Målet är att skapa fred mellan det fysiska föremålet och den G-domliga livskraft som besjälar det, vilket uppnås genom att upphöja det fysiska så att det omvandlas till något andligt. Detta är det yttersta syftet med människans skapelse och vistelse i denna värld - att hen ska upphöja det fysiska till en nivå av andlighet.
I självrannsakan under månaden Elul om allt som hänt ska man ta hänsyn till inte bara sina handlingar under det gångna året utan även sitt tal. När en person talar illa om någon annan talar hen i verkligheten om sig själv. I Talmud står det att en människa aldrig ska tala på ett sätt som ger Satan möjlighet att anklaga, det vill säga man ska inte säga något ont om sig själv. Generellt ser vi att Tora uppmanar människan att vara försiktig med vad hon säger och tala endast på ett rent och förfinat sätt. Till exempel: Tora skriver om Noak och djuren i arken "och av de djur som inte är rena". Det hade varit enklare att säga "de orena djuren" vilket skulle spara några bokstäver. Detta lär oss att man alltid ska tala på ett förädlat sätt.
Vi finner i böckerna om judisk etik det stränga straffet för en person som förbannar någon annan och den stora belöningen man får om man välsignar den andre. Denna belöning för välsignelsen är så stor eftersom "Älskat är Israels folk. De kallas G-ds barn, och genom ytterlig kärlek har det även tillkännagetts för dem att de kallas G-ds barn, som det står: 'Ni är barn till Herren er G-d'". En förälder som älskar sitt barn är mycket nöjd och belönar den som välsignar hens barn och straffar den som förbannar hens barn. Samma sak gäller G-ds barn, det judiska folket. Den som välsignar dem kommer att bli belönad och den som förbannar dem kommer att bli strängt straffad.
På samma sätt ska man akta sig för att yttra hårda ord om sig själv. Baal Shem Tov förklarar Mishnan "Och betalning utmäts från personen med eller utan hens vetskap". Med "hens vetskap" menas här en person som säger ett hårt ord mot sig själv. Vi ser att när någon lider eller upplever motgångar gällande barn eller saker som rör hälsa eller försörjning kan det hända att hen säger att livet inte är värt att leva, G-d förbjude, och hen kan ibland säga att istället för att fortsätta att leva önskar hen motsatsen och liknande yttranden.
"Utan hens vetskap" syftar på en person som säger om en annan att eftersom hen har talat så ont och har gjort en så ond handling, förtjänar hen ett sådant straff. Att tala så innebär att döma någon - men i verkligheten dömer hen inte den andra utan sig själv. Att "betalning utmäts utan hens vetskap" innebär att trots att personen inte är medveten om det har hen omedvetet utmätt straffet för sig själv genom att säga att den andra förtjänar straffet.
Sammanfattning: Elul är tiden för andlig räkenskap. Varje fysiskt föremål är i sig självt ont, men den G-domliga livskraften i det är god. Därför måste man vända sig bort från det onda och göra gott, söka frid och sträva efter den. Det finns ett strängt straff för att tala illa om andra och stor belöning för tröstande ord. Det straff som vi dömer andra till är i verkligheten en dom över oss själva.
Kapitel 3
Yttrandet att "En person aldrig ska tala på så sätt att hen ger möjlighet för Satan att anklaga" kan alltså tolkas på två sätt: att inte tala ont om sig själv och att inte tala ont om andra. Om det skulle hända att en person, G-d förbjude, skulle genomgå lidande på grund av barn, hälsa eller försörjning, ska hen inte göra uppror. Istället ska hen vara medveten om att hens lidande plågar G-d långt mer än en förälder som lider när hen ser sitt barns plågor. G-d lider när hen ser en judes svårigheter, som det står: "I alla deras plågor plågas även Han." Människans lidande kommer genom G-ds barmhärtighet. En person ska därför granska sina tidigare handlingar och vända om. När en person inser att hens plågor i verkligheten är en handling av G-domlig barmhärtighet, kommer hen att ta emot dem med glädje. Denna glädje kommer i sin tur att förvandla lidandet till något gott i synlig form, för vi ser att det som en person trodde var en plåga eller smärta under en viss tid ofta visar sig vara orsaken till stor räddning och absolut gott.
Det andra exemplet när en person ger Satan möjlighet att anklaga är när man talar ont om andra, för genom det dömer man i verkligheten sig själv. Förutom att man under alla omständigheter alltid ska tänka gott om andra och alltid försöka hitta förmildrande omständigheter för deras handlingar, har ingen rätt att döma sin medmänniska förrän hen själv befinner sig i samma situation. Ingen kan ju veta vad den andra gått igenom och hur svårt det är för hen att göra det hen skulle göra och avstå från att göra det hen inte skulle göra.
På samma sätt som människor är olika i sin intellektuella förmåga och utseende, är de också olika i sina karaktärsdrag, viljor och känslor. Det är omöjligt att veta vad den andra har i sitt hjärta. Förutom att man av medmänsklighet ska finna förmildrande omständigheter för andras handlingar och se på dem med gott öga och betrakta det de gör som gott, kan den som har ett skarpt sinne och sunt förstånd och medkänsla förstå svårigheterna som en annan person gått igenom genom att jämföra den personen med sig själv. Var och en vet mycket väl att hen har negativa intellektuella och känslomässiga tendenser, grova lustar och begär. Det är så stora brister att någon annan inte ens kan föreställa sig dem. Hen själv vet hur allvarliga hens fel är och de kval de orsakat. Hen vet också om den stora ansträngning hen behövt för att övervinna sina negativa tendenser. Hen kan därför använda sig själv som exempel för hur svårt det är att motstå frestelser och döma sin medmänniska positivt. Som en naturlig del av medmänsklighet ska man alltid se på den andra i välvilligt ljus och betrakta hens handlingar som goda. Att inte tala ont om andra och alltid döma dem välvilligt är ett gott karaktärsdrag i sig, men det finns ytterligare en anledning att inte tala illa om andra - för genom det dömer man sig själv.
Botgöringen för synden att tala ont kräver två saker:
1. Man måste gottgöra vad man gjort i proportion till syndens storlek. Om man talat ont om sin medmänniska ska man nu istället tala enbart gott och trösta nedstämda människor.
2. Man ska också rena sitt tal genom ord med bön och Torastudier. Förutom att varje yttrande under bön och Torastudier ska vara tydligt uttalade ord utan att stamma eller mumla, ska man också kvantitativt yttra många av Toras ord och därigenom rena sin själ från de många ord som uttalades syndfullt.
Den mest lämpliga tiden för att rätta till synden att tala ont är under månaden Elul. Att rätta till sina handlingar passar särskilt under denna månad som kallas för barmhärtighetens månad. Alter Rebben citerade Baal Shem Tovs välkända yttrande att under månaden Tishrei (årets första månad) ger G-d oss försörjning för hela året på kredit. När så den sista månaden på året kommer, vilket är Elul, måste vi betala våra skulder och det görs genom omvändelse och botgöring. När G-d ser att vi betalar och att vi vill betala våra skulder efterskänker Han resten av skulden. Detta uppnås genom att läsa förlåtelsebönerna Selichot, och den botgöring vi gör under Selichot-dagarna försäkrar att när Rosh Hashana kommer, kommer G-d återigen att ge oss kredit och uppfylla våra behov för det kommande året.
Det är därför de fyra första bokstäverna i orden "Jag dras till min vän och min vän dras till mig" bildar ordet Elul, för Elul är den lämpliga tiden för den omvändelse som man ska väcka inom sig för att dra sig nära till G-d. Detta i sin tur tjänar som den rätta förberedelsen för att skrivas in och förseglas i livets bok till ett gott och ljuvligt år.
Sammanfattning: En person ska aldrig tala på så sätt att hen ger möjlighet för Satan att anklaga, det vill säga hen ska inte yttra något ont eller säga något ont om sig själv. Även om saker inte går så bra och hen lider ska hen inte göra uppror. Det är också förbjudet att tala ont om andra. Om man talat ont ska det uppvägas genom många ord från Toran för att rätta till synden med ont tal. Elul och Selichot är tiden för förberedelserna för att skrivas in och förseglas i livets bok till ett gott år.
"Han ger oss liv genom två dagar; på den tredje dagen kommer Han att resa oss upp, och vi kommer att leva inför Honom." (Hosea 6:2)
Dessa två dagar syftar på de två dagarna av Rosh Hashana, det judiska nyåret, som alltid är två dagar, och den tredje dagen syftar på försoningsdagen Jom Kippur. Man kan alltså läsa versen som: "Vår källa till livskraft kommer från Rosh Hashanas två dagar, och på den tredje dagen, Jom Kippur, lyfter Han oss upp så att vi kan leva inför Honom."
Att "leva inför Honom" betyder att vårt sätt att leva är ett fullt liv, till skillnad från de som gör ont och vägrar att vända om och därför räknas som döda. Versen "Han ger oss liv" är en fortsättning på den tidigare versen som säger: "Kom, låt oss återvända till G-d. Han har gjort sår, och Han kommer att läka oss. Han har slagit, och Han kommer att förbinda oss."
När en person går igenom sina handlingar under det gångna året, kommer hen att se hur hens tid har använts. Hen kommer att inse att hen misslyckats med att avsätta tid för gemensam bön och Torastudier. Hen har inte utfört de praktiska buden med inre livskraft och entusiasm. Dessutom kommer hen att inse att hen blivit distraherad av världsliga ting i sin strävan efter att öka sin rikedom så mycket som möjligt.
En person kan tro att hen bara missat fastställda tider för gemensam bön och Torastudier för att få ekonomiska fördelar, men så är inte fallet. En människa kan inte uppnå någonting alls på egen hand. Det är endast G-ds välsignelse som ger rikedom och framgång. Men människan kan lura sig själv i stor utsträckning, särskilt en person som inte känner dragning till gemensam bön. En sådan person avlägsnar sig från den varma och ljusa miljön i gemensam bön, om vilket det står: "På en plats där tio judar samlas, vilar den G-domliga närvaron." En person som under hela veckan inte deltar i gemensam bön blir kall och sjunker allt lägre. Detta gäller särskilt den som inte avsätter tid för att studera Tora. Sådana människor blir obildade och slutar känna den skam de borde känna.
Vi ser att det finns personer som blir förolämpade när de får höra att deras intelligens inte passar för ämnen som kräver hög intelligens, men när dessa personer får höra att de är okunniga i Tora känner de ingen skam alls. Många är så förhärdade att de inte bara inte skäms, utan till och med öppet erkänner att deras intellekt inte kan förstå Toralärdomarna. Men så är verkligen inte fallet. Till och med sådana personer kan säkert förstå de fem Moseböckerna, Mishna och Talmuds berättelser som man lär ut. Det är bara det att de saknar vilja att förstå detta och nöjer sig med ursäkten att de inte kan förstå, och istället slösar bort den tid som var avsedd för Torastudier i jakten på världsliga nöjen.
Detta gör dem ännu mer förråade, tills de, må Himlen beskydda oss, når den lägsta punkten av förråning och gör vad deras hjärtan begär utan att bry sig om det är kosher eller inte, tillåtet eller förbjudet. Större delen av detta slags beteende beror på omgivningen, för mycket dåligt beteende är resultatet av dåliga vänner. När en person befinner sig bland Toralärda, kommer det heliga ljuset i Tora att påverka hen så att hen förändras till det bättre. Men när man befinner sig i en rå omgivning med lustar och med människor som hela tiden jagar efter vad deras hjärtan dikterar för dem, då dras de till deras livsstil, må Himlen beskydda oss, så att de förlorar sina förfinade känslor och är omedvetna om att de faller lägre och lägre.
Men allt har sin tid. Det finns en tidsgräns för allt. När föräldrar ser att deras barn blir allt sjukare för varje dag, G-d förbjude, gör de allt de kan för att rädda sitt barn. Det står: "Ni är barn till Herren er G-d." Vi judar är Hans barn. När G-d ser att en jude går vilse och avlägsnar sig från den raka vägen i Tora och dess bud, låter Han först hen avvika från vägen, för människan har fritt val att välja sin egen väg. Men när Han ser att personen har fallit så lågt att hen har blivit nedsmutsad av sina egna synder och håller på att drunkna i träsket och inte kan ta sig ut därifrån själv, då får hen hjälp ovanifrån för att vända om.
Sammanfattning: De två dagarna är dagarna av Rosh Hashana. Den tredje dagen är Jom Kippur. "Han ger oss liv" är en fortsättning på den tidigare versen "Kom, låt oss återvända." Varje jude måste göra en ärlig genomgång av hur hen har använt det gångna året. Hen kommer att upptäcka att hen led av en form av själslig obalans i sin besatthet av att jaga efter rikedomar och har försummat tiderna för gemensam bön och Torastudier. Hen kommer då att inse att hen har blivit mycket förråad. Mycket beror på omgivningen. Om en person inte väcker en känsla av omvändelse inom sig själv, kommer hen att bli väckt till omvändelse från ovan.
Kapitel 2
För att bättre förstå uppvaknandet till omvändelse från ovan: vi ser att alla skapade varelsers kroppar har en källa som de kommer från. Detta gäller för de fyra kategorierna av fysisk existens: mineraler, växter, djur och människor. Alla växter, till exempel, har rötter som ger dem näring. Dessa rötter finns i jorden, en plats som är lägre än själva växten. G-d har lagt kraften att växa i dessa rötter. Detta kan jämföras med en byggnad—ju djupare grunden är, desto starkare står byggnaden. Samma sak gäller för växtriket—ju djupare rötterna är, desto starkare växer växten. Självklart finns det skillnader mellan olika växters frukter, precis som det finns skillnader bland skapelsens varelser. Samma princip gäller även själarna.
Själen hos varje varelse som G-d har skapat har sin speciella källa. Det är från denna källa som själen får sin livskraft, vilket ger den förmågan att ge liv åt den fysiska kroppen som den finns i. Människans själ ger henne livskraft och gör det möjligt för henne att tänka, tala, se, höra och gå. Alla kroppsdelar utför de funktioner som G-d har gett dem, men kroppens existens kommer inte helt från själen. Även efter att själen lämnat kroppen fortsätter kroppen att existera under en viss tid. Detta visar att kroppens existens inte är helt beroende av själens närvaro.
Under den tid som själen ger liv åt kroppen måste den också få andlig näring från sina högre delar och nivåer, vilka är för höga för att direkt komma in i och ge liv åt kroppen. Midrash lär oss att själen har fem benämningar: nefesh- ruach- neshama- chaya- yechida
Detta innebär att varje judisk själ består av fem olika delar. De tre delarna som kallas nefesh, ruach, och neshama är de som ger liv åt personen. Chaya och yechida stannar ovan och kommer inte ner i kroppen för att ge den liv. Chaya och yechida är rötterna till de tre lägre delarna av den judiska själen, vilka är nefesh, ruach, och neshama. Chaya och yechida utgör själva grunden för de tre nivåer som ger liv åt kroppen. Detta kan liknas vid rötter som ger näring åt en växt eller en grund som stöder ett hus. Skillnaden är att rötterna hos en växt eller grunden till ett hus är under dem, medan själens källa är ovanför.
Det är från själens källa ovan som det plötsligt kan komma ett uppvaknande inom en jude till omvändelse. Detta uppvaknande kan inträffa utan någon tidigare tanke på omvändelse, och personen är ofta helt omedveten om källan till detta uppvaknande och förstår inte varför det hände. När detta uppvaknande kommer, blir en människa ytterst bedrövad över sitt tidigare liv, som varit inriktat enbart på det fysiska utan tanke på Toran. När hen reflekterar över detta, inser hen att hens beteende varit värre än ett djurs, eftersom djuret saknar fri vilja, medan hen hade möjligheten att välja sin egen väg. Dessa insikter leder till en djup ånger och en stark önskan att studera Toran, följa dess bud, delta i gemensam bön och avsätta tid för Tora-studier.
Det är detta som bibelversen säger: "Kom, låt oss återvända till G-d." När man gör en uppriktig genomgång av det gångna året, ångrar sina tidigare misstag och bestämmer sig för att göra gott i framtiden, kommer personen att "leva genom de två dagarna" och bli inskriven på Rosh Hashana för ett gott år, och på den tredje dagen, Yom Kippur, kommer hens dom att förseglas för ett gott och ljuvligt år, både andligt och materiellt.
Sammanfattning: Kropp och själ kan jämföras med varandra genom att de, precis som kropparna hos skapade varelser, har en källa som de kommer från och får näring från. Detta gäller även för själen. Precis som växters rötter påverkar de frukter växten ger, har även själar en källa som de får sin livskraft och styrka från. Nefesh, ruach och neshama är nivåer i varje judisk själ som har sin källa i de högre delarna av själen, chaya och yechida. Det är från dessa högre nivåer som uppvaknandet till omvändelse kommer, och detta uppvaknande kommer ibland helt plötsligt. Genom omvändelse förtjänar vi att bli inskrivna i Livets bok på Rosh Hashana och förseglade för ett gott år på Jom Kippur.
"En förlossare ska komma till Sion och till de i Jakob som ångrar sina överträdelser, säger G-d." (Jesaja 59:20)
Denna vers fortsätter på samma tema som nämns i de föregående verserna, där profeten talar i G-ds namn. G-d förutser att judarna i exilen kommer att bli moraliskt fördärvade, och deras synder kommer att skapa en barriär mellan Honom och Hans folk. På grund av deras onda beteende kommer de att bli straffade. G-d förutser också att judarna kommer att sakna en helt rättfärdig människa som kan be för dem, vars böner Han skulle acceptera. G-d förundras (så att säga) över att de rättfärdiga inte berörs av det judiska folkets lidande.
G-d kommer sedan att straffa de folk som visat ondska mot det judiska folket. Till och med på avlägsna öar kommer folk att bli strängt straffade för sitt hat mot judarna. Det kommer att bli tydligt för alla att det är G-d som ger detta straff. Fientligheten mot det judiska folket under exilen kommer att vara så omfattande att den kommer att påverka alla länder, som en flod som svämmar över sina bräddar och orsakar en okontrollerbar översvämning. Men till slut kommer G-ds vrede att uppsluka fienden, och G-ds namn kommer att helgas genom det som sker i västerlandet. Vid denna tid kommer helig respekt att spridas från händelserna som sker i öster, vilka kommer att överväldiga mänskligheten. Judarna kommer då att vända om, och "en förlossare ska komma till Sion och till de i Jakob som ångrar sina synder, säger G-d."
Rashi kommenterar: "Så länge som de är i ett tillstånd av förstörelse har förlossaren ännu inte kommit." Denna kommentar måste förstås i sitt djupare sammanhang. Det är uppenbart att förlossarens huvudsakliga uppgift är att återuppbygga det som har förstörts. Hens ledarskap och kraft kommer att vara så stark att hen säkerställer att allt återuppbyggs på ett varaktigt sätt. Så länge förstörelsen pågår har förlossaren uppenbarligen inte kommit. Men vad är den djupare insikt som Rashi vill förmedla?
I själva verket är Rashis kommentar mycket djup och viktig att förstå. Talmud kommenterar versen "och en förlossare ska komma till Sion" och förklarar: Varför kommer en förlossare till Sion? För att i Jakob kommer man att göra bot för sina överträdelser. Talmud lär oss att förlossning endast kan komma genom omvändelse. Rashi säger egentligen samma sak och varnar oss för att inte låta oss luras. Även om Israels land håller på att bli fysiskt återuppbyggt, har förlossaren ännu inte kommit. Alla byggnader räknas fortfarande som ruiner, eftersom de religiösa angelägenheterna är i ruiner så länge makten ligger hos Israels överträdare—motsatsen till de som har gjort bot för sina synder. Därför kan allt som har byggts och byggs beskrivas som ruiner, eftersom förlossaren endast kommer när folket i Jakob har ångrat sina överträdelser.
Sammanfattning: "En förlossare ska komma" fortsätter på det tema som började i de tidigare verserna, vilka beskriver judarnas låga andliga nivå i exil och straffet de får för sitt beteende. Straff kommer även att ges till de folk som visat hat mot det judiska folket. Allt detta kommer att leda till att judarna vänder om. Rashi kommenterar att varje byggnad i Israels land kallas ruin så länge som överträdarna i Israels folk har makten.
Kapitel 2
Jerusalems Talmud och Midrash säger: "Rabbi Elisha säger: Israels folk befriades ur Egypten på grund av följande fem saker:
1. Trångmål
2. Omvändelse
3. Patriarkernas förtjänster
4. Barmhärtighet
5. Det slutliga datumet för exilens upphörande
På samma sätt kommer befrielsen ur den slutliga exilen att komma på grund av dessa fem saker. Vi vet att vi kommer att vara i trångmål, för versen säger: "när de kommer att vara i trångmål". Sedan fortsätter versen: "och du kommer att återvända till Herren din G-d", vilket visar på omvändelse, och nästa vers säger: "för din G-d är barmhärtig", vilket visar på barmhärtighet. Versen avslutas med orden: "och Han kommer inte att glömma sitt förbund som Han gjorde med era förfäder", det vill säga patriarkernas förtjänster. Tidigare säger också versen: "och allt som kommer att hända i de sista dagarna", vilket syftar på det slutliga datumet för exilens slut.
För att mer fullständigt förklara dessa fem saker:
1. Trångmål: Var än det judiska folket kommer att vistas i exilen, kommer de alltid att känna sig förtryckta och hånade. Detta gäller även de som blir rika och njuter av fysiska nöjen genom att vara nära makthavarna och hedras av landets härskare, för härskarna verkar bara vara vänner när det gagnar deras egen nytta.
2. Omvändelse kommer som resultat av att G-d visar en kraftig och sträng hand, som genomför alla de varningar om straff som står i Toran. Till slut kommer det att leda Israels folk till omvändelse, som Talmud säger: "G-d kommer att ge makt åt en person vars beslut kommer att vara lika onda som Hamans. Detta kommer att få Israels folk att återvända till den goda och rätta vägen och vända om, och då kommer de att befrias."
Dessa två sätt leder till omvändelse. Det liknar en förälder som uppfostrar sitt barn, som inte uppför sig på rätt sätt. Först handlar föräldern med tålamod och mildhet, och hoppas att detta kommer att påverka barnet att lämna sina dåliga vägar och uppföra sig som hen ska och lyssna på och lyda sin förälders vilja. Men om denna metod inte lyckas, kommer föräldern att handla strikt med sitt barn och straffa hen tills barnet ångrar sitt tidigare onda beteende och börjar uppföra sig enligt sin förälders vilja. Det finns inget behov av att förklara denna liknelse i detalj, för den är mycket tydlig. Det är bara nödvändigt att påminna och varna dem som, tillsammans med sina familjer och ägodelar, har förblivit, G-d vare tack, oberörda av de bittra straffen. Sådana människor ska inte tro att de har räddats och att de inte behöver göra bot för sina synder. Rambam säger: "Alla profeterna profeterade om omvändelse", för Israels folk kommer att befrias genom omvändelse. Toran lovar att i slutet på den bittra exilen kommer judarna att vända om, och då kommer de att befrias.
3. Patriarkernas förtjänster: Även om omvändelse är mycket viktig, måste en annan faktor i befrielsen vara patriarkernas förtjänster.
4. Barmhärtighet: Förutom patriarkernas förtjänster måste vi även få ta del av G-domlig barmhärtighet.
5. Den slutliga tiden för exilens upphörande, när judarna måste befrias eftersom tiden har kommit. Befrielsen kommer endast genom omvändelse och patriarkernas förtjänster tillsammans med stor barmhärtighet. Detta är när allt kommer omkring orsaken till alla plågor som till slut leder till omvändelse, och genom omvändelse kommer vi att förtjäna förlossningen. Detta är innebörden i versen: "Och en förlossare kommer till Sion och till dem i Jakob som gör bot" och ångrar sina överträdelser.
Sammanfattning: Jerusalems Talmud och Midrash räknar upp fem saker som är nödvändiga för vår fullständiga förlossning Trångmål: Israels folk kommer att känna sig förtryckta och nedtrampade i de länder de befinner sig i. Omvändelse: Ett barn som inte uppför sig som hen ska och inte ändrar sig till det bättre trots sin förälders kärlek, kommer att rätta till sina vägar när hen blir strängt bestraffad. Även de som inte har blivit bestraffade måste vända om. I exilens sista dagar kommer patriarkernas förtjänster och G-domlig barmhärtighet att väckas, så att Israels folk kommer att förstå den underliggande meningen med allt lidande i sina liv. Då kommer de att vända om, och detta kommer att föra den rättfärdige förlossaren.
Kapitel 3
I motsats till vad många tror är omvändelse inte bara avsedd för dem som gör verkliga överträdelser. Det är självklart att en person som inte uppfyller ett påbud, som att lägga tefillin eller hålla shabbat, måste göra bot och börja lägga tefillin och hålla shabbat. Den som vanhelgar shabbat, äter icke-kosher mat och inte följer reglerna för familjelivets renhet, måste naturligtvis också vända om och börja leva ett rent familjeliv, äta kosher och så vidare. Omvändelse innebär förvisso att man ska rätta till det som inte gjordes och ångra det som gjordes på fel sätt.
Men omvändelse handlar inte bara om att rätta till de påbud som man inte uppfyllt och de förbud som man brutit mot. Omvändelse innebär att man återvänder till den väg som man förväntar att den judiska individen ska följa enligt Toran. Kärnan i omvändelse är att bli bättre. Man kan tala om två nivåer som är lovvärda: saker som är goda och saker som är bättre. Omvändelse handlar inte bara om att vara "god", utan om att bli "bättre", för jämfört med bättre är bra inte det bästa.
Vilken underliggande orsak man än har för att vända om, finns det oundvikligen i den ett kall från ovan.
Det finns fyra orsaker till att väckas till att göra bot:
1. Uppväckande av en människas själ i himlen. När själen hör den G-domliga proklamationen "återvänd till Mig, Mina olydiga barn", påverkar den del av själen som är i himlen den del av själen som finns i kroppen, så att även den ska väckas att vända om. Vi kan se att en person ibland blir plötsligt överväldigad med känslor att vända om och verkligen förbättra sig i allt som har med Tora att göra.
2. Omvändelse kan också komma genom eftertanke. En person kan då inse att hens livsstil är svag i följandet av Tora och dess bud och fina karaktärsdrag. Hen ser att hen har blivit förråad. Genom att tänka djupt på livets mening tvingas hen erkänna att större delen av hens år har ägnats åt fysiska angelägenheter och att uppfylla de kroppsliga behoven. Att tänka över allt detta väcker en känsla att vända om till den grad att personen ändrar sin livsstil och börjar noggrant följa Tora och dess bud och avsätter tid för att studera Tora.
3. Omvändelse kan också komma genom G-domlig välvilja, där människan välsignas med framgång och lycka i allt som har att göra med barn, hälsa och materiella ägodelar. Denna välvilja kan också väcka personen till att vända om.
4. Trångmål och smärta. När människan drabbas av plågor – må Himlen beskydda oss – är det en annan väg som leder till omvändelse.
Dessa fyra saker väcker en person att vända om, inte bara för tidigare överträdelser, utan för att bli bättre istället för att bara vara god. Omvändelsen förbereder oss för att snart ta emot vår rättfärdige Mashiach.
Sammanfattning: Även om omvändelse innebär att man rättar till de påbud som man inte uppfyllt och de förbud som man överträtt, är ändå kärnan i omvändelse att bli bättre. Jämfört med bättre är gott inte tillräckligt. Fyra saker väcker en person att vända om:
1. Själen i himlen väcker hen att vända om genom den himmelska proklamationen
2. Att tänka över livets mening
3. G-domlig välvilja
4. Himmelskt straff
Ständig förbättring är den bästa förberedelsen för Mashiachs ankomst.
"Och Du är helig och tronar på Israels lovsånger." (Ps. 22:4)
Detta ska förstås enligt följande midrash: "Rabbi Shmuel sa: när Israels folk prisar G-d vistas Hans heliga närvaro bland dem."
När Alter Rebben var elev hos Magidden från Mezritch hörde hen sin lärare berätta om sin lärare, den helige Baal Shem Tov. Innan han blev känd brukade han vandra från stad till stad och från by till by. Han gjorde det eftersom ett av hans sätt att tjäna G-d var att fråga alla judiska män och kvinnor, unga och gamla, hur det gick för dem. Han frågade hur de mådde, hur deras barn mådde och om de hade tillräcklig försörjning. Han blev mycket glad av att höra de lovprisningar som människorna svarade med på hans frågor. De brukade använda uttryck för lovprisning som:
- "Välsignat vare Hans namn"
- "G-d till tack"
- "G-d till lov"
- "Må den käre Skaparen fortsätta sin välgörenhet"
- "Den underbara Fadern ger oss försörjning, lovat vare Hans namn"
- "Välsignad vare Han och Hans heliga namn"
- "Han är den sanna läkaren för alla sjuka"
och liknande uttryck. Männen lovprisade G-d på sitt sätt för sina familjers hälsa och för sin försörjning. Kvinnorna tackade G-d på sitt sätt för försörjning och barn. Barnen lovprisade G-d på sitt sätt och tackade Honom för att de hade fått föräldrar som ger dem allt de behöver och lär dem Tora.
I de olika städerna och byarna som Baal Shem Tov brukade besöka, klädd som en enkel byinvånare, sökte han kontakt med vanliga människor – alla åldrar och kön. Han mötte dem i synagogan, på gatorna, i deras hem, i affärerna och på arbetsplatserna. Vid varje tillfälle och på alla platser fokuserade Baal Shem Tov sina ord på människornas hälsa och försörjning. Hans heliga avsikt var att få dem att uttala lovprisningar till G-d, som nämnts ovan.
En gång hände det att Baal Shem Tov besökte en viss stad, och enligt sin vana ville han få judiska människor att uppnå förtjänster genom att lovprisa G-d. I den staden bodde en stor judisk lärd som hade studerat Tora dag och natt i 50 år, i avskildhet och helighet. Hen satt insvept i sin bönmantel och tefillin till sent på eftermiddagen och fastade tills efter aftonbönen. Då bröt hen sin fasta med en bit torrt bröd och lite vatten.
När Baal Shem Tov steg in i denna stora Toralärdes avskilda rum i ett hörn av synagogan frågade han om hens hälsa och om hen hade allt hen behövde. Denna person, som levde i avskildhet, såg på Baal Shem Tov, som var klädd som en enkel bonde, och ignorerade honom. Men Baal Shem Tov upprepade sina frågor flera gånger.
Till slut blev den store Toralärde upprörd, pekade på dörren och ville att Baal Shem Tov skulle lämna hens rum. Baal Shem Tov sa: "Varför ger du inte G-d Hans försörjning? Du orsakar, G-d förbjude, Honom hunger och Han kommer att lämna världen."
Den Toralärde blev förvirrad när hen hörde en enkel byinvånares tankar om att man ska se efter G-ds behov. Baal Shem Tov läste personens tankar och sa: "Israels folk existerar genom att G-d ger dem försörjning, men vad ger Honom försörjning? Detta besvaras av Kung David i Tehillim när han säger: 'Och Du är helig.' Vad är Din försörjning? Han upprätthålls av Israels lovord och lovprisningar, genom det judiska folkets ord av lovprisning för deras hälsa och försörjning. För dessa lovprisande ord återgäldar G-d oss med barn, hälsa och riklig försörjning."
Sammanfattning: När Baal Shem Tov ännu inte var känd, letade han efter tillfällen att låta judiska människor få förtjänster genom att få dem att tacka G-d och lovprisa Honom för deras hälsa och försörjning. Baal Shem Tovs möte med en stor Toralärd, som studerade i avskildhet och helighet, avslutas med det sätt på vilket Baal Shem Tov tolkade versen "Och Du är helig."
Kapitel 2
Alter Rebben förklarade Baal Shem Tovs sätt att få judarna att uppnå förtjänster genom att låta dem lovprisa G-d i deras dagliga liv, i deras hem och på deras arbetsplatser genom att tacka Honom för sina barn, hälsa och försörjning. Midrash säger att "Israels folk är Mina vänner och Mina stödjare, för de förser Mig med vad Jag behöver" genom de två dagliga offren i Templet i Jerusalem, på morgonen och på kvällen." Morgonoffret gav förlåtelse för de synder som begåtts under natten, och kvällsoffret för de synder som begåtts under dagens lopp.
Midrash fortsätter: en annan orsak till att de kallas "Mina vänner" är att G-d säger: "De upprätthåller Min värld, för de har tagit emot Tora. Om de inte skulle ha tagit emot Tora, skulle Jag ha låtit världen återgå till kaos."
Det G-domliga syftet med världens skapelse är att det judiska folket ska följa Toran. Alla andra delar av skapelsen tjänar endast som ett medel för att uppnå detta mål. Det viktigaste är att det judiska folket genom sitt Torastudium och utförandet av buden, som föreskrivs i Tora, och deras goda karaktärsdrag, som beskrivs i Tora, ska upplysa denna värld, full av fysiska nöjen, genom ett andligt och själsligt ljus. G-ds avsikt är att den andliga förfiningen och förädlingen av den fysiska världen ska uppnås genom det judiska folket med deras egen kraft. Denna tjänst ska vara utmanande, och därför placerade G-d den onda driften i människan – en drift som visar på njutningarna i denna värld och drar uppmärksamheten till alla kroppsliga nöjen. Genom detta försöker den onda driften hålla en person borta från att vara helt hängiven det syfte för vilket G-d skapade världen och Israels folk, och för vilket Han gav oss Tora och dess bud.
Midrash kommenterar versen "I begynnelsen skapade G-d himlen och jorden": Det finns två slags begynnelse: Tora som kallas begynnelse och det judiska folket som kallas begynnelse." G-d skapade himmel och jord för dessa två saker – Tora och det judiska folket – så att judarna genom Tora ska kunna lysa upp världen med ett andligt ljus.
Detta är också innebörden i versen "Mina vänner, Mina understödjare," som våra vise sa: "Israels folk understödjer sin Fader i himlen." Vi 'understödjer' Honom genom att frambära offer i allmänhet, och särskilt genom morgonoffret och kvällsoffret. Denna andliga tjänst finns även idag under exilen. På den tid när det heliga Templet existerade, hade offret två delar:
1. Offrandet av djur, som oxar, får och getter
2. Den bekännelse som den som frambar offret gjorde
Botgöring var en viktig del av bekännelsen. Tillsammans med själva offret renades personen från sin synd och fördes närmare sin Skapare.
I andlig mening finns offertjänsten även nu, för även på det heliga Templets tid var den huvudsakliga aspekten i offret inte det fysiska offret, utan den åtföljande andliga bekännelsen och tankeprocessen hos prästen som frambar offret. Detta är också meningen med versen "En person som kommer att offra från er ett offer till G-d." Tora förklarar de olika lagarna som har att göra med offertjänsten. Eftersom vi här sysslar med en person som frambär ett offer, skulle det vara mer naturligt för versen att säga: "En person från er som offrar ett offer till G-d," men versen säger i en annan ordning: "En person som kommer att offra från er ett offer till G-d."
Alter Rebben förklarar: "En person som kommer att offra" har på hebreiska även innebörden att närma sig. Med andra ord: för att en person ska kunna närma sig G-d, Hans Tora och dess bud och goda karaktärsdrag, måste personen offra "från er," vilket betyder att offret måste komma från personen själv. Då blir innebörden av versen: "En person som offrar en del av sig själv som offer till G-d." Offren från er förfinar människan och för henne närmare G-d och Hans Tora, med dess bud och moraliska dygder.
Det finns tre typer av offer: oxar, får och getter. De representerar tre olika uttryck för den onda driften, som vanligen liknas vid ett djur:
- Oxen är ett mycket starkt djur, vilket visar på kraft och styrka. När den onda driften vill ha någonting, samlar den all sin styrka för att påverka människan så att hen ska ge efter för frestelsen.
- En get syftar på fräckhet: "Ingen är som jag; Jag gör precis allt vad jag vill."
- Fåret syftar på eftergivenhet (men är ändå fullt av begär).
Man ska 'offra' och omvandla dessa egenskaper och använda dem på ett positivt sätt i tjänsten av Tora, bud och moraliska dygder.
Detta var också Baal Shem Tovs avsikt: att få judarna att uppnå förtjänster i deras dagliga liv, i deras hem och arbete, genom att ständigt tacka G-d, och därigenom göra dem andligt renare och närmare G-d. Detta är också innebörden av offren: oxen, geten och fåret, som representerar den onda driften, och när den omvandlas, kommer den att stärka den goda driften.
Sammanfattning: Alter Rebben kommenterar Baal Shem Tovs andliga väg att få judiska människor att få förtjänster genom att få dem att prisa och tacka G-d för hälsa och försörjning. G-d kallar judarna "Mina vänner, mina understödjare" eftersom Israels folk tog emot Tora och dess bud, och genom deras förtjänst fortsätter världen att existera och blir mer andligt förfinad. I andlig betydelse var innebörden i offren en omvandling av de starka krafterna hos den onda driften för att använda den till att stärka den goda driften.
"Må Herren besvara dig på dagen för ditt trångmål; må Jakobs G-ds namn stärka dig." (Ps. 20:2)
G-domlig energi skapar och ger liv åt både den lägre världen med alla dess varelser och de högre världarna där det finns själar och änglar. Den gör det på två sätt: genom att ge fysiskt eller andligt liv. Dessa två livskrafter kallas naturliga och övernaturliga.
Det fysiska elementet i allting som finns på jorden eller i havet, från mineraler och stenar till den mest förfinade hjärnvävnaden, tillhör alla kategorin materiella härskaror och finns alla inom det naturligas område. Detta gäller även molnen och andra himlakroppar samt änglar. Det finns tio kategorier av änglar som räknas upp av Rambam. De fysiska aspekterna i dessa himmelska härskaror är också del av naturvärlden.
Men de andliga aspekterna hos alla varelser, från den specifika växtkraften i växter som finns i särskilda klimat till de högsta andliga krafterna som finns i själar och änglar, kommer alla under kategorin övernaturlig. Jordens förmåga att producera växter beror huvudsakligen på plats och klimat. Talmud kommenterar versen "Dessa är Seirs barn: horéerna som bor på marken" och frågar: ska vi genom detta förstå att endast horéerna bor på marken och resten av mänskligheten bor i himlen?! Talmud svarar att horéerna var jordbrukare som var mycket väl bekanta med varje fält. De visste hur man kunde få ut maximalt av fältet så att det skulle ge skördar i enlighet med de speciella övernaturliga krafter som finns i det.
Det naturliga såväl som det övernaturliga är uttryck för det G-domliga ljus som lyser och genomtränger alla världar och deras skapelser. De skiljer sig endast i att det naturliga i större eller mindre grad kan förstås, medan det övernaturliga i alla världar och deras invånare, inklusive själar och änglar, är oförståeligt. Genom att studera hur själskrafterna påverkar kroppens olika organ, som de finns i, kan vi uppnå en viss insikt om dessa krafters natur.
Som exempel vet vi att hjärnan innehåller tre speciella delar med tre olika typer av hjärnvävnad:
1. En del är kall och fuktig
2. En annan del är varm och torr
3. Den tredje har andra egenskaper
Varje del är ett kärl för en av de tre intellektuella förmågorna: visdom, förstånd och djup insikt. Dessa tre delar av intellektet kallas:
- Chochma (vishet)
- Bina (förstånd)
- Daat (förmågan att koncentrera alla sina intellektuella energier för att fördjupa sig i ämnet)
Ju större koncentration, desto mer och bättre kommer begreppet att förstås. Trots att dessa tre intellektuella komponenter är delar av något större, är var och en en separat sak i sig själv.
Vi kan till exempel se att dessa intellektuella förmågor inte finns i samma utsträckning hos olika människor:
- Vissa utmärker sig i att komma på nya idéer och begrepp. Dessa personer kallas uppfinnare och nytänkare.
- Andra har sin intellektuella styrka i förmågan att förstå och förklara saker tydligt men saknar förmågan att komma på egna nya idéer.
- Det finns även de vars intellektuella styrka ligger i förmågan att fördjupa sig och koncentrera sig intensivt på ett ämne och dess innebörd. De gör det till den grad att de kan komma på nya idéer baserade på den ursprungliga idén och dess intellektuella förgreningar och att förnya något av en redan existerande idé.
Här ligger överlägsenheten hos Daat över Chochma och Bina. Men ändå är allt vi kan förstå om själskrafterna, genom att se deras verkningar i kroppen, endast en begränsad intellektuell utstrålning.
Sammanfattning: G-domligt ljus uttrycker sig i den lägre världen såväl som i de högre världarna på två sätt: det som skapar och ger liv till alla skapelsers kroppar, och det som skapar och ger liv åt själarna och änglarna. Det G-domliga ljus som skapar och ger liv till kropparna kallas naturligt och det som ger liv åt själarna kallas övernaturligt. Det vi kan förstå av det övernaturliga är endast en uppskattning.
Kapitel 2
Av det ovanstående skulle man kunna dra slutsatsen att det finns en skillnad mellan den intellektuella insikten i det naturliga och det övernaturliga. Det naturliga kan tydligt förstås, men när det gäller det övernaturliga kan man endast gissa vad det handlar om. Det vill säga, det är möjligt att dra slutsatser om den som utför det övernaturliga, vilket är den G-domliga kraft som skapar och ger liv åt det övernaturliga, genom att observera dess effekter.
Men sanningen är att denna skillnad inte är välgrundad, för det finns ingen verklig skillnad mellan vår insikt i det naturliga och det övernaturliga. När vi tänker djupare på G-domligheten i den andliga livskraft som ger liv både till naturen och det som står över naturen, får det oss att dra slutsatsen att det inte bara är de övernaturliga andliga krafterna som inte kan förstås, utan även naturen i sig själv kan inte förstås. Detta är för att det vi förstår i naturen inte är dess verkliga väsen. Naturen är lika oförståelig som det övernaturliga – skillnaderna mellan de två handlar bara om att G-d har dolt naturens övernaturliga aspekter. I sig själv står naturen över förstånd, och gör det möjligt för oss att uppfatta och få någon uppfattning om det övernaturliga.
En sann analys av naturen på djupet får oss att inse att även den är övernaturlig i sig själv. Naturen och det som står över naturen är egentligen ett och samma. Det är bara det att det finns saker som vi har blivit vana vid och därför ser som naturliga. Ett exempel är när solen varje morgon går upp i öster och sedan färdas i sydvästlig riktning tills den går ner i väster. Vi är så vana vid att solen följer sin dagliga bana att vi ser dess dagliga rutt som solens natur. Eftersom vi är så vana vid detta fenomen väcker det inte någon känsla av en övernaturlig händelse, men när vi tänker på det faktum att solen troget har följt sin bana i alla dessa år utan någon grundläggande förändring, måste man erkänna att detta är ett övernaturligt fenomen av första graden. Samma sak gäller alla naturliga saker. Vi betraktar dem som naturliga endast därför att de ständigt upprepas.
I själva verket finns det bara en skillnad mellan naturen och det övernaturliga, och det är att det G-domliga ljus som skapar och ger livskraft åt själarna och änglarna inte alls kan förstås. Men G-d gav människan möjlighet att få viss insikt i skapelsen, och detta får oss att göra en förfinad gissning om det G-domliga ljus som står över naturen, för det var den G-domliga avsikten att detta ljus ska döljas i det som är närmare den fysiska människan, för att få oss att uppnå en liten förståelse av det som står över vårt förstånd.
Detta är den sanna inre meningen med naturen som fungerar på ett regelbundet sätt: det G-domliga ljuset är inbäddat i den, precis som vattnet i havet omsluter och döljer vad som finns i dess djup. Det är också meningen med versen "I begynnelsen skapade G-d himmel och jord" – både himmel och jord skapades genom det G-domliga namnet Elokim, vars numeriska värde på hebreiska är detsamma som naturen. Källan till alla världar, änglar och själar är det G-domliga namnet Havaya, vilket betyder Skapare. Den skapande kraften visar sig genom namnet Elokim. Elokim är den G-domliga kraft som skapar naturen, medan Havaya står över naturen. G-d inte bara skapar utan styr världen på ett sätt som går utöver naturen, även om Hans styre döljs i naturliga former.
Detta gäller särskilt när det handlar om Hans styre över det judiska folket. Här står Hans styre helt utanför naturens gränser, i enlighet med det välkända uttrycket att det judiska folket liknar ett får bland 70 vargar, och ändå beskyddas. Vi är alla medvetna om den stora fientlighet som världens folk hyser mot oss under hela vår bittra exil. Alla folk har utfärdat olika former av dödsdomar över det judiska folket, men vi fortsätter ändå att existera och frodas, och vi kommer att fortsätta att existera i evighet, för vi håller fast vid den eviga Toran och dess bud och tror på våra förfäders G-d.
Detta är meningen med "Må G-d, genom det G-domliga namnet Havaya, besvara dig på nödens dag; må Jakobs G-ds namn stärka dig". Varje judisk man, kvinna och barn måste veta att i tider av nöd leder G-d det judiska folket på ett sätt som helt går utöver naturen. G-ds namn ska stärka våra hjärtan och inge oss full tillit och tro på den kommande förlossningen som Rebbe en gång sa till en person: "Var stark och stolt i Jakobs G-ds namn, och då kommer G-d att besvara dig i nödens tid med godhet och barmhärtighet."
Sammanfattning: Den tidigare påvisade skillnaden mellan natur och det övernaturliga är inte välgrundad eftersom naturen i sig själv också är övernaturlig. Det tar bara tid för människan att vänja sig vid vissa övernaturliga fenomens ständiga upprepning och därför kalla dem naturliga. Ett exempel är solens upp- och nedgång varje dag på precis samma sätt. G-d, som står över naturen, skapade och styr världen på ett sätt som verkar naturligt. G-ds handlande när det gäller judarna är ofta helt övernaturligt, för att stärka vår tro på det G-domliga namnet.
"Ni ska veta att Herren är G-d. Han har skapat oss, och vi är Hans folk och Hans hages får."
(Ps. 100:3)
Rabbi Abraham ibn Ezra förklarar versen så här: vi ska veta att endast Herren är G-d och att vi är hans folk. Rashi förklarar: Han skapade oss innan vi fanns i denna värld. Metzudat David tolkar orden "Han är G-d" som att G-d är allsmäktig. Hen tolkar också orden "Han har skapat oss" som att G-d har gjort oss stora och upphöjda. Metzudat David tolkar vidare orden "vi är Hans" som att vi är det enda folket som kallas Hans folk och Hans hages får.
Vi måste förstå vad som menas med att "endast G-d är G-d." Det är uppenbart att G-d är allsmäktig, och dessa saker är självklara för människorna. Vi måste också förstå Rashis kommentar att Han skapade oss innan vi fanns i världen. Om vi inte fanns ännu, hur kunde Han redan ha skapat oss? Och tvärtom, om Han skapade oss, fanns vi redan.
Genom att tänka djupare på denna bibelvers inser vi att den vill visa att kunskapen om att:
- Endast Han är G-d
- Han är allsmäktig
- Han skapade oss innan vi fanns i denna värld
alla är förutsättningar för att veta att vi är Hans folk och Hans hages får. Vi ska också förstå meningen med bibelversen "Du har blivit visad att Herren är G-den" (med G-ds namn i bestämd form).
Det står också: "Du ska veta denna dag och lägga det på ditt hjärta att Herren är G-d." Även i den bön som uttalades av profeten Elia vid altaret på Karmelberget står det: "Svara mig, Herre, svara mig så att detta folk ska veta att du är Herren." Svaret från det judiska folket var att de alla förklarade G-ds enhet, som det står: "Och hela folket såg och föll på sina ansikten och sa: 'Herren är G-den, Herren är G-den.'"
Vi måste förstå skillnaden mellan G-ds namn med och utan bestämd artikel. Orden v'lo - "Vi är Hans" står skrivet på hebreiska med Alef, men uttalas som med bokstaven Vav. Skillnaden i betydelsen av orden är "Vi är Hans" respektive "Vi är inte." Midrash Rabba förklarar versen enligt båda läsningarna:
- Rabbi Yehuda berav Simon säger: "Du ska veta att endast G-d är G-d; Han har skapat oss, och vi har inte skapat våra egna liv."
- Rabbi Acha säger: "Du ska veta att endast G-d är G-d, och till Honom helgar vi våra liv – vi är Hans."
Rabbi Yehudas kommentar följer den skriftliga versionen av ordet "v'lo" med Alef, medan Rabbi Acha kommenterar utifrån den muntliga versionen med bokstaven Vav – "Vi är Hans." Båda är överens om meningen i början av versen att vi ska veta att Herren är G-d. När vi inser detta, kommer vi att förstå att det judiska folket är Hans hages får.
Sammanfattning: Vad betyder "Herren är G-d"? G-d är allsmäktig. Vad innebär det att Han skapade oss innan vi fanns i världen? I Toran och vid utropandet på Karmelberget står det "Herren är G-den" i bestämd form, medan det i denna vers står "Herren är G-d" utan bestämd artikel. Den skriftliga och den muntliga versionen av ordet "v'lo" förklaras av Rabbi Yehuda och Rabbi Acha.
Kapitel 2
Ordet 'veta' i versen "Ni ska veta att Herren är G-d" visar att det är nödvändigt att tänka mycket på de förklaringar och begrepp som vi lär oss. När vi på ett djupare sätt begrundar meningen med versen "Ni ska veta att Herren är G-d", börjar vi inse att det finns fyra saker vi ska veta:
1. Att Herren är G-d
2. Att Han har skapat oss
3. Att vi är Hans, och att vi är Hans folk och Hans hages får
4. Att vi inte har skapat oss själva
Dessa fyra saker följer en viss ordning där varje sak förklarar det som kommer före. Först måste vi förstå att Herren är G-d. Versen använder ordet 'veta' istället för 'tro' eftersom förståelse kommer före tro. Det är först efter att man förstått som tron kan bli stark. Detta beror på att 'tro' endast kan användas för sådant som inte kan förstås.
Enkla judiska människor, som saknar kunskap, tror på G-d och Hans Tora med fast tro. För de som har intellektuell förmåga är förståelse en förutsättning för tro. Tro innebär inte bara att tro att G-d skapade himmel och jord, alla varelser, änglar och själar, ger dem liv och styr dem efter Hans vilja. De som anser att detta är definitionen av tro gör ett allvarligt misstag. Allt det ovannämnda tillhör kategorin 'förståelse', eftersom detta kan förstås av varje person, som det står: "Från mitt kött kan jag förnimma det G-domliga."
Det står i Avot d'rabbi Natan att människan är ett universum i miniatyr. Av det följer att genom att utforska våra egna liv och se hur våra själar ger liv och styr våra kroppar, kan vi förstå hur G-d styr världen. Vi kan se att inte bara varje kroppsdel, utan även naglarna, får sin livskraft genom själen, och att varje liten rörelse i den minsta hudvävnaden får sin kraft från själen.
Samma sak gäller för hela universum, som liknas vid en stor kropp. Det är inte bara så att G-d skapar och ger liv till världen, utan även till synes de mest triviala händelserna kommer från Honom. Allt detta ingår i kategorin vetande och förståelse, för detta kräver inte tro, utan kan förstås genom att observera världen. Tro kommer in när det gäller G-ds absoluta enhet – att Han är allt och allt är Honom.
Kropp och själ är två olika saker. Det är endast genom G-ds vilja som själen ger liv åt kroppen. G-d är förenad med alla skapelser, både fysiska och andliga, eftersom Han är allt.
Detta är innebörden av "Herren är G-d". Namnet Herren visar på Skaparen, och namnet G-d syftar på skapandet av den fysiska existensen, och allt är ett och samma. Det betyder att det G-domliga namnet Herren, som betecknar barmhärtighet, klär sig i det G-domliga namnet G-d, vilket syftar på sträng rättvisa, med det slutliga syftet att visa barmhärtighet. Denna förening mellan barmhärtighet och sträng rättvisa kan bara uppstå eftersom G-d är allsmäktig och därför kan få två motsatta saker att förenas för att uppfylla Hans vilja.
"Han har skapat oss." I Midrash står det att tanken om det judiska folket föregick alla andra tankar. Detta är innebörden av uttrycket att Han skapade oss innan vi fanns i denna värld – det vill säga att det judiska folket skapades i tanke innan allt annat. Detta i sig visar på det judiska folkets upphöjdhet. När det står "och vi är Hans" och "vi är inte", betyder det att vi inte har skapat våra egna själar, utan vi är Hans folk, och vi måste hänge oss åt att fullfölja Hans vilja genom att vi har möjlighet att uppfatta det G-domliga och känna inom oss att Herren är G-d. Det att Han är allt och allt är Honom beror på att vi är Hans folk och Hans hages får.
Sammanfattning: Att 'veta' innebär att meditera över det vi lär oss i versen, som syftar på fyra saker: att Herren är G-d; att Han har skapat oss; att vi är Hans folk och Hans hages får; och att vi inte har skapat oss själva. Förståelse kommer före tro. Att G-d skapade alla världar och deras invånare, ger dem liv och styr dem efter sin vilja är något man kan förstå genom att reflektera över sin egen fysiska existens. Vi måste däremot tro på att Han är allt och att allt är Honom.
"Och judarna tog på sig det som de hade börjat göra." (Esters bok 9:23)
Talmud kommenterar: Vid den tiden [när Purimundret ägde rum] uppfyllde judarna det som de tidigare hade åtagit sig att göra. Detta betyder att det judiska folket ångrade sig och beslutade att följa allt som de hade lovat att göra när Toran gavs.
När Purim ägde rum fanns det judar i varje hörn av Achashveroshs kungarike. Med tiden blev dessa judar mer avlägsnade från att följa buden. Det finns två anledningar till denna andliga nedgång:
1. Rabbi Shimon ben Yochai säger att det andliga fallet kom som ett resultat av den inställning som många hade under kung Nevuchadnetsars tid, att människans största ära ligger i att uppnå fysisk perfektion. Människan, trodde de, skulle använda sitt intellekt och sina färdigheter för att utveckla världen materiellt. Detta var också grunden för Nevuchadnetsars filosofi.
Detta är vad som menas med Rabbi Shimon ben Yochais uttalande att [det judiska folkets synd var att] "de böjde sig för en avbild av Nevuchadnetsar." Att buga innebär att låta andras åsikter ersätta ens egna. Denna felaktiga logik ledde så småningom till att många judar vanhelgade Sabbaten och Toran och dess bud.
2. Den andra åsikten är att den andliga nedgången var ett resultat av den nära relationen mellan judarna och perserna, mederna och babylonierna. Det judiska folket hade mycket nära band till det kungliga hovet och deltog i de icke-kosher kungliga festmåltiderna. Detta ledde till att de ytterligare distanserade sig från Toran och dess bud.
Flera år före befrielsen från den babyloniska exilen började Satan - må Himlen beskydda oss - att fresta det judiska folket att synda. Satans avsikt var att genom att få judarna att synda, skulle G-d, Himlen förbjude, låta dem tyna bort i exilen. Det judiska folket, som inte kunde motstå prövningen, föll för frestelsen.
Mordechai och medlemmarna av Sanhedrin [den judiska högsta domstolen] försökte stoppa denna upprorsvåg, men utan framgång. Ett antal fräcka och respektlösa individer ställde sig i spetsen för den oG-daktiga och irreligiösa gruppen och hånade alla försök att få judarna att vända om. Mordechai och Sanhedrin försökte få judarna att vända om genom att berätta för dem budskapet om befrielsen från den babyloniska exilen, som skulle ske inom en inte alltför avlägsen framtid.
Genom sitt hån lyckades dessa respektlösa Satans budbärare påverka några av de bättre judarna som fram till dess uppriktigt hade trott på den kommande förlossningen. Efter att ha lyssnat på de icke-religiösa ledarna började även de tvivla. Situationen förvärrades ytterligare av att några medlemmar av Sanhedrin inte öppet vågade tala om den kommande förlossningen Andra förblev helt tysta i frågan. De kunde inte säga att befrielsen, G-d förbjude, inte skulle komma, för de trodde starkt på den. De var dock osäkra på när det skulle ske. De trodde inte heller att Mordechai och medlemmarna i Sanhedrin kände till den exakta tiden. De förblev därför helt tysta om saken.
Deras tystnad gav styrka åt Satans budbärares ord, vilket gjorde det möjligt för dem att väcka förakt för Mordechai och Sanhedrin själv och att leda det judiska folket allt längre ner på den syndiga vägen att äta förbjuden mat, vanhelga sabbaten och gifta sig med icke-judar. Detta ledde i sin tur till en ännu närmare relation mellan det judiska folket och de icke-judiska invånarna.
Denna tystnad hos de troende skapade tvivel hos den judiska befolkningen i sin helhet. Dessa tvivel och osäkerheter visade sig på olika sätt:
- Vissa judar gav helt upp tron på förlossningen, Toran och buden
- Andra höll fast vid vissa aspekter av Toran och buden men tappade delvis tron på den kommande förlossningen och närmade sig de onda ledarna i olika frågor
Så skedde det att dåtidens judar sjönk ner i syndens djup. Detta hände genom det korrupta inflytandet från de dåliga ledarna, som förnekade G-ds existens och Hans Toras giltighet, såväl som genom de som höll sig tysta om förlossningen.
Sammanfattning: Det fanns två grundläggande skäl till det judiska folkets syndiga tillstånd vid tiden för Purimmiraklet:
a) Åsikten att ett gott materiellt liv är avgörande och kan uppnås genom ens egen kraft och styrka
b) Uppfattningen att det är nödvändigt att bli helt assimilerad, eller åtminstone förenad med landets invånare
De som förnekade tron hånade Mordechais uppmaning att vända om som förberedelse för den kommande befrielsen, medan några av de judiska ledarna var tysta i frågan. Detta ledde till tvivel och osäkerhet bland den allmänna troende judiska befolkningen och stärkte förnekarna.
Kapitel 2
När G-d såg att Satans sändebud fick judarna att synda, och att efterlevnaden av Toran och dess bud blev allt sämre, lät Han judarnas ärkefiende Haman övertyga kungen att utfärda olika stränga dekret mot dem. Haman samlade omkring sig personer som precis som han var fanatiska judehatare för att bestämma när den bästa tiden på året skulle vara för att genomföra det onda dekretet att förinta det judiska folket, må det aldrig ske.
Sedan gick han till kung Achashverosch för att få kungligt tillstånd att genomföra förintelsen. Haman hittade på listigt förtal mot judarna. Han var säker på att hans planer skulle lyckas och att kungen skulle ge sitt tillstånd till hans plan att förinta folket. Haman var säker på att de onda dekreten skulle verkställas, för han visste hur syndfullt det judiska folket var och att rättvisans attribut skulle anklaga dem, G-d förbjude. Detta var den underliggande avsikten med Hamans förtal. Han förtalade judarna genom att säga: "Det finns ett folk som är utspritt och förskingrat bland folken vars lagar skiljer sig från alla andra folks lagar, och de följer inte kungens lagar." Ordet "finns" på hebreiska innebär styrka och vilja. Den andliga motsvarigheten till detta förtal var Satan, som förtalade judarna inför Kungen i himlen genom att anklaga dem för att deras styrka, som de fått av G-d och därför kallas "ett folk" – såsom versen säger "Och vem är som Ditt folk, ett folk på jorden" – inte användes på rätt sätt.
Israels folk har en stark vilja och en kraft som är så stor att de genom att studera Tora och utföra buden och förfina sina goda karaktärsdrag kan 'föra ner' den ende G-den i denna materiella värld, så att även här Hans enhet kommer att erkännas och Hans G-domlighet kännas. Men Satan sa att judarna är spridda och förskingrade bland folken. De använder sina G-dagivna gåvor och talanger till olika "folkliga" ting, det vill säga profana saker. Satan sade även att det judiska folkets lagar skiljer sig från alla andra folks lagar. Judarna är olika alla andra folk. Varje folk har sin fysiska och andliga livsstil som de håller fast vid. Detta är inte fallet med det "enda folket", vars lagar skiljer sig från alla andra folks lagar. De är villiga att ändra på allting, G-d förbjude, för att likna alla de andra folken. Det är på grund av detta som Satan sa att kungens lagar, det vill säga G-ds lagar, lyder de inte.
Rava sade i Talmud om detta förtal: ingen kan överträffa Hamans förmåga att tala illa om det judiska folket. Haman lyckades förtala judarna inför kungen, och judarna i alla länder kände den stora fara som hotade dem genom Hamans påbud. Denna smärtsamma plåga väckte hos delar av judenheten krossade hjärtan som fick dem att återvända till judendomen.
Denna underkastelse väckte vreden hos de G-dsförnekande ledarna. De försökte visa att de hårda dekreten inte var så dåliga när allt kom omkring utan kom från kungens uppriktiga önskan att visa godhet mot det judiska folket. Denna godhet, lovade kättarna, skulle komma när judarna arbetade flitigt och deltog i folkens kultur. Dessa ledare fortsatte med att säga att judarna inte skulle tro på G-ds räddning genom befrielse ur exilen, utan tvärtom hävdade att det är viktigare nu, mer än tidigare, att bli del av folkens kultur. Genom sådana lögnaktiga ord och bedrägliga handlingar lyckades Satan övertyga många judar att vända sig bort från att göra bot och på olika sätt stärka sina relationer till landets invånare, så att judarna skulle fortsätta att synda. Hemsökelserna ökade i enlighet med detta, och ingenting kom från de tomma löftena från de kätterska ledarna förutom vanhelgande av heligheten, att äta icke-kosher mat och andra synder. Under tiden ökade judarnas plågor och smärtor alltmer.
Mordechai kände till allt som hände. Det står i Midrash att han visste hur man skulle bota hemsökelsen. Han visste att synderna orsakade smärtorna och att man måste göra bot. Han samlade hela det judiska folket och berättade för dem att deras plågor kom genom att de vanhelgade sabbaten, att de åt förbjuden föda och begick andra synder. Han väckte judarna till en mycket stark ånger och försäkrade dem att den förestående förlossningen var nära. Det judiska folket följde Mordechais uppmaning till ånger och trodde med fast tro på den nära förestående förlossningen.
Detta är innebörden av orden "och judarna åtog sig att göra vad de hade börjat att göra". De blev G-dsfruktiga och höll fast vid Toran och dess bud med sann självuppoffring. Befrielsen kom ett år senare och inom fyra år återuppbyggdes det heliga Templet i Jerusalem.
Häri ligger den oerhört starka kraften i att göra bot. Judarna var under denna prövande tid omgivna av motståndare till sin religion. De befann sig även under inflytande av människor som förnekade G-d och hatade judendomen; människor som föraktade Tora och dess bud och hånade den rättfärdige Mordechai och Sanhedrins medlemmar. Trots allt detta kunde de genom att återvända till judendomen uppnå en andlig nivå liknande den som de hade när de tog emot Toran på Sinai-berget. G-d accepterade deras uppriktiga ånger över deras tidigare missgärningar och deras beslut att från och med nu vara lojala mot Tora och dess bud. G-d gav dem stor glädje genom Purim-miraklet, och judarna fick privilegiet att befrias ur sitt trångmål.
Sammanfattning: Hamans dekret och de resulterande plågorna drabbade det judiska folket genom det korrupta inflytandet från deras kätterska ledare. Haman fick kraft genom Satans förtal av judarna, att det utvalda folket använde sina G-dagivna krafter enbart för världsliga ting. Satan ansträngde sig så mycket som möjligt för att se till att det judiska folket assimilerades i de omgivande folken och blev bortryckta från G-ds lagar. Mordechais uppmaning till ånger påverkade hela det judiska folket. Deras totala självuppoffring för Tora och dess bud ledde till Purim-miraklet.
Kapitel 3
År 1782 var det tredje året i rad som Chabad-chassidim led oerhört genom sina motståndares förföljelser. Deras lidande var mycket svårt att uthärda. Under purimfesten det året sade Alter Rebben: "Vi måste utstå ännu mer." Han syftade på den bittra bannlysningen den sommaren, men alla ska veta att det har försäkrats i himlen att det vi åtar oss och beslutar här nere kommer att fastställas i himlen, och vi kommer att segra. Vad som behövs är att stärka oss i vår botgöring, för varje befrielse kommer enbart efter botgöring. Vi måste befrias från de som baktalar oss. Vi måste förbereda oss genom botgöring.
Det året var tiotusentals Chabad-chassidim eld och lågor. Från de mest berömda lärda och framstående i deras andliga tjänst till enkelt folk, fördjupade de sig alla i botgöring. Under Purimfesten 1783 var Alter Rebben mycket upprymd. Han förkunnade: "Vi har vunnit!" Glädjen hos chassidim kan inte beskrivas i ord. Alter Rebbens äldste son och efterträdare Dovber, som då bara var nio år gammal, anmärkte att situationen liknade de två perioderna i Purim. Under den första perioden kallade Mordechai judarna till ånger, och de instämde. Beträffande den perioden står det: "Och judarna tog på sig det de hade börjat göra." Orden "tog på sig" på hebreiska har även betydelsen att beklaga, och "det de hade börjat" betyder även att "göra profant." Beträffande denna period kan man således läsa versen som att "judarna beklagade det de hade gjort profant." Mordechais väckelse av det judiska folket att omvända sig lyckades. Judarna ändrade sitt beteende och gjorde bot, och under hela det året visade de total självuppoffring för judendomen i hoppet att G-d skulle rädda dem ur deras hemska situation.
Detta hände under den andra perioden, vilket är Purim-miraklet. Under denna andra period kan man läsa versen som att "judarna åtog sig det de hoppades på." Under den andra Purim-perioden fick judarna det de hoppades på – att de skulle räddas genom den Allsmäktige, och deras böner blev besvarade. I vår tid, när även vi väntar på förlossningen, må G-d visa sin välvilja mot oss, ska vi återvända av hela våra hjärtan och ångra det vi har gjort profant. Vi ska uppfylla Tora och dess bud i total sanning och stärka vår tro och förtröstan på den fullständiga förlossningen genom vår rättfärdige Mashiach, och må vi se våra förhoppningar uppfyllas mycket snart.
Sammanfattning: Vid tiden för Purim-undret hade det judiska folket avlägsnat sig från att följa Toran och dess bud, delvis på grund av inflytandet från icke-judiska kulturer och materiella strävanden. Mordechai, tillsammans med Sanhedrin, försökte väcka folket till omvändelse, men mötte motstånd från kätterska ledare och dem som hånade förlossningens löften. När Haman planerade att förinta judarna, vände sig många judar tillbaka till sin tro och visade total självuppoffring för judendomen. Genom deras botgöring och tro på G-d räddades de, vilket ledde till Purim-miraklet och deras befrielse, och samma sak gäller för oss.
"I varje generation måste människan se sig själv som om hon har vandrat ut ur Egypten." (Talmud Pesachim 116b)
Detta innebär att i varje generation, under alla tider och omständigheter, måste alla judar, oavsett kön, ålder eller status, känna sig som om de personligen har vandrat ut ur Egypten.
Vi måste förstå innebörden av denna plikt. Om hela saken bara handlade om att varje jude ska känna sig som om hen personligen vandrat ut ur Egypten, skulle denna mening vara överflödig, eftersom det strax därefter står att "inte bara våra förfäder befriades ur det egyptiska slaveriet, utan även vi." Vad betyder då "i varje generation"? Ordet generation syftar inte bara på tid, utan även på kvalitet. Den enklaste personen, liksom den mest ansedda Toralärde, har båda samma plikt att betrakta sig som om de vandrat ut ur Egypten. För uttåget var inte bara en fysisk händelse, utan även en andlig. Den andliga frigörelsen från Egypten ska finnas i varje individ i alla aspekter av hens liv och beteende.
Detta är innebörden av yttrandet "i varje generation", för varje själ som G-d förenar med en kropp är därigenom underkastad den andliga motsvarigheten till det egyptiska slaveriet. Vår uppgift är att andligt befria oss från Egypten. Det är visserligen sant att frihet från slaveri kommer som ett resultat av G-domlig välvilja – konungarnas konung, den Helige, lovad vare Han, uppenbarade sig för dem och befriade dem – men det skedde först efter att vi höjde våra röster till Herren, våra fäders G-d. Då hörde G-d vår röst och såg vårt lidande, vårt hårda arbete och vårt förtryck.
Våra böner till G-d besvaras inte alltid omedelbart, men de hörs alltid. Under slaveriet i Egypten tog G-d emot våra böner och såg vårt lidande, vårt arbete och vårt förtryck. Samma sak gäller den andliga befrielsen: när vi höjer våra röster till G-d om våra andliga plågor hör Han oss, och vi befrias då från det andliga Egypten.
Sammanfattning: Ordet generation syftar på människan. Såväl de främsta Toralärda som de allra enklaste människorna har plikten att känna att de personligen har lämnat Egypten. Frigörelsen från Egypten kom efter det att vi ropade till Herren, våra fäders G-d.
Kapitel 2
De judiska högtiderna och festerna som G-d har givit oss som privilegium är inte begränsade bara till en viss tidsram. Även om varje sjunde dag är shabbat och den första dagen i månaden Tishrei är Rosh Hashana, det judiska nyåret, och den 15:e dagen i månaden Nissan är Pesach, så återspeglar varje fest det andliga livet hos varje jude. Det andliga livet hos en jude är hens sanna liv. Det var för detta syfte som G-d sände ner våra G-domliga själar för att ge liv åt våra fysiska kroppar och uppfylla skapelsens syfte.
Slaveri och befrielse från Egypten upplevs ständigt på nytt, liksom alla andra andliga aspekter i människans andliga tjänst. När själen förs ner i en kropp där den G-domliga själen klär sig i den rationella, naturliga själen och den animaliska själen kallas det "exil i Egypten", eftersom ordet Egypten på hebreiska betyder begränsningar och trånghet. När den G-domliga själen stiger ner i kroppen och förenas med den naturliga själen, begränsas dess andlighet avsevärt. Man kan inte jämföra vad själen nu känner och förstår av det G-domliga med vad den kände och förstod innan dess nedstigning.
Processen med förenandet begränsar starkt själens andliga status. Dock tjänar denna exil i Egypten ett syfte, och det är den andliga frigörelsen från Egypten. Det står: "Lyft upp dina ögon mot himlen och se vem som skapade allt." Denna vers säger oss att vi ska använda vår intellektuella förmåga för att förstå det G-domliga och inse vem som skapade allting. För detta är det nödvändigt att studera Tora och den chassidiska läran. Då får man insikt om att endast G-d, må Han vara välsignad, skapade allt. Att förstå och meditera över dessa saker leder människan till en djupare och klarare insikt i G-ds storhet. En djup insikt i det G-domliga leder oundvikligen till ett uppvaknande av kärlek och fruktan inför G-d. Det står att "människan berömmas efter hennes förstånd" – detta syftar på känslomässiga egenskaper. Varje människas känslomässiga egenskaper står i relation till hennes intellektuella insikter, eftersom intellektuella insikter ger upphov till känslor. De intellektuella insikterna skapar en önskan och längtan djupt i hjärtat. Dessa känslor är resultatet av eftertanke och insikt.
Sammanfattning: Alla fester och högtider har en motsvarighet i en judes andliga liv. När den G-domliga själen stiger ner i kroppen och förenas med det naturliga, rationella intellektet utgör det en andlig exil, eftersom själens insikter och känslor är mycket begränsade jämfört med dess tidigare nivå. Känslor är ett resultat av insikt.
Kapitel 3
Detta är vad som menas med orden "och se vem som skapade dessa": På hebreiska syftar ordet "dessa" på känslomässiga egenskaper. Den Moder som ger upphov till dessa egenskaper kallas bina eller förstånd. Innebörden av orden "vem har skapat dessa" blir att förståndet ger upphov till de känslomässiga egenskaperna. Eftersom varje egenskap är ett resultat av det intellektuella koncept som skapar den, är det uppenbart att var och en av de känslomässiga egenskaperna har sin egen intellektuella källa.
Till exempel: Det finns en specifik intellektuell källa för kärlek och en specifik intellektuell källa för fruktan. Kärlek och fruktan har olika egenskaper. Kärlek innebär att närma sig. Den som älskar dras till föremålet för sin kärlek, som föräldrar som dras till sitt barn och barnet som i sin tur knyter an till sina föräldrar. Samma sak gäller en elev vars lärare undervisar hen i Tora och goda karaktärsdrag. Genom detta samspel kommer lärjungen nära sin lärare.
Samma närhet uppstår när en person mediterar över att G-d ger liv åt alla. När man begrundar G-ds storhet, hur Han ger liv åt alla skapade varelser, och att judarna är ett folk som står Honom nära, väcker detta en stark kärlek till G-d i hjärtat. Man kommer sedan att hänge sig åt att studera Tora och utföra buden med stort engagemang.
Fruktan, å andra sidan, innebär avstånd. Ett exempel skulle vara känslan av fruktan som kommer över en människa när hen möter en framstående lärd person, någon som är känd för sina föredömliga karaktärsdrag eller en betydelsefull ledare. Denna känsla av fruktan får personen att dra sig tillbaka.
Samma sak gäller en person som begrundar G-ds obegränsade storhet. När hen inser att allt som G-d skapat verkligen är obetydligt i jämförelse med Honom, och att hela skapelsen är ytterst obetydlig – som om den inte alls existerade – kommer personen att känna en stark fruktan inför G-d, en känsla av stor ödmjukhet inför Honom som fyller hela världen med sin ära. Denna känsla kommer att leda personen till att studera Tora och utföra buden med accepterande av det Himmelska oket.
Att befinna sig i andlig exil innebär att trots att en människa studerar och helt förstår något i G-ds visdom, som till exempel att hela världen är full av Hans ära eller att Han ger liv åt allt, så uppstår inte automatiskt de känslomässiga egenskaper som borde följa. Personen känner varken kärlek eller fruktan för G-d. Om så är fallet är det nödvändigt att ropa till Herren att Han ska föra oss ut från vår låga nivå. När vi gör det kommer G-d att se vår begränsade insikt i det G-domliga och vårt andliga arbete och förtryck, som gör att vi tjänar Honom endast genom en pliktskyldig tjänst. Då kommer sedan befrielsen ur Egypten så att vi återigen studerar Tora och utför buden med djup andlig tillfredsställelse.
Sammanfattning: Ordet "dessa" syftar på de känslomässiga egenskaper som uppstår genom förstånd. Varje egenskap har en specifik intellektuell källa. Kärlek och fruktan har olika egenskaper: kärlek innebär att närma sig, medan fruktan innebär att dra sig tillbaka. Kärlek får människan att tjäna G-d med stor livskraft, medan fruktan ger upphov till utförandet av Tora och dess bud med ett djupt känt accepterande av det G-domliga oket. Genom att ropa till G-d uppnår vi förlossningen ur Egypten.
"Altaret var av trä, tre alnar högt och två alnar långt, och det hade hörn. Dess långsidor och väggar var av trä. Han sa till mig: "Detta är bordet som ska stå inför G-d." (Hesekiel 41:22)
Profeten Hesekiel talar här till judarna i exil och förmedlar G-ds löfte: Efter att de har fått sitt straff kommer Han att samla oss från alla länder där vi befinner oss i exil genom vår rättfärdige Mashiach, och vi kommer alla att återvända till Israels land. Inte en enda jude kommer att stanna kvar i exilen, och då kommer G-d att bygga upp det heliga Templet.
När Hesekiel beskriver Templet och dess detaljer nämner han guldaltaret. Han berättar att det är gjort av trä och täckt med guld. Han talar också om bordet där man lade skådebröden. I Talmud ställs frågan varför versen börjar med att beskriva altaret men avslutar med att tala om bordet. Talmud svarar att både Rabbi Jochanan och Rabbi Eliezer säger att under Templets tid gav altaret, genom offren, försoning för judarnas synder. I exilen uppnås detta genom människans bord, det vill säga att försoning uppnås genom att bjuda gäster till sitt bord.
Vi bör förstå Rabbi Jochanans och Rabbi Eliezers uttalande så att vi i vår tid uppnår samma försoning genom att bjuda gäster till vårt bord som man tidigare uppnådde genom att offra i Templet, inklusive det inre altaret där rökelse offrades. Hur kan man jämföra en människas måltid med altarets konsumtion? Människan intar fysisk föda, medan altarets konsumtion var andlig till sin natur. Att jämföra människans ätande idag med den högsta nivån av försoning som uppnåddes genom offren i Templet är mycket anmärkningsvärt.
Men förklaringen är följande: Rabbi Jochanan och Rabbi Eliezer säger båda att människans bord åstadkommer försoning. Varför använder de uttrycket "människans bord" istället för "människans måltid" eller "människans ätande"? Deras ordval är genomtänkt och har ett specifikt syfte. Varje ord som våra vise yttrade har inte bara en bokstavlig betydelse utan även en djupare innebörd. Torans inre aspekter, dess själ, finns i varje avsnitt och lagföreskrift som man studerar. Precis som kroppen får sitt liv från själen, har även Toran en kropp och själ. Den yttre aspekten är kroppen, och den esoteriska delen är själen som ger den liv. Detta gäller alla Tora-studier och alla lagar i Tora, och ännu mer i de dolda hemligheterna som våra vise avslöjar för oss, där den bokstavliga innebörden endast är en antydan till något djupare.
Alter Rebben lär att större delen av Torans hemligheter finns i den tolkande delen av Tora. Det är därför när man studerar de tolkande lärdomarna i boken "Ein Yaakov" tillsammans med tio judar, så medför detta förlåtelse för människans synder.
Det finns också ett annat sammanhang där uttrycket "människans bord" används, i ett av exemplen på gynnsamma handlingar som leder till långt liv. Det uppnås genom att förlänga bordet, som Talmud säger. Även här används ordet bord istället för måltid och ätande, och säkerligen är ordvalet medvetet och betydelsefullt.
När någon frambar ett offer skulle det vara av högsta möjliga kvalitet. När det gäller människans bord är det viktiga att förlänga bordet, det vill säga att man inte ska äta för njutningens skull, utan för de fördelar man får genom att stärka sin hälsa. Våra vise lärde oss: "Detta är vägen till att uppnå Torakunnande: att äta bröd med salt." Tora lär varje jude inte bara vad som är tillåtet eller otillåtet att äta, utan också syftet med den föda man äter. Därför anses varje jude vara både barn och tjänare till G-d.
Sammanfattning: Profetian om återuppbyggandet av det heliga Templet, som kommer att ske när Mashiach kommer, förklaras i versen som citeras i början av vårt avsnitt. Där nämns altaret och bordet med skådebröden. Talmud säger att under Templets tid medförde altaret försoning, och i vår tid sker det genom människans bord. Följande frågor ställs: Vilken jämförelse finns mellan altaret och människans bord? Vad menas med människans bord? Varför används ordet bord istället för måltid? Den tolkande delen av Tora visar att även de enkla, bokstavliga meningarna pekar på djupare ting. Tora lär oss hur man ska äta med rätt avsikt.
Kapitel 2
Innan man äter och när man vaknar på morgonen ska man tvätta händerna. På hebreiska kallas detta att "ta" och att "lyfta upp" händerna. Det görs på två sätt: det första när man vaknar på morgonen och tvättar händerna, och det andra sättet innan man äter en måltid med bröd. På flera sätt är båda formerna liknande. I båda fallen ska vattnet vara rent och inte ha använts till något annat. Välsignelsen som man säger efteråt är densamma, och även kravet att vattnet ska täcka varje del av händerna är likadant i båda formerna av handtvagning.
Det finns dock en skillnad: När man vaknar på morgonen ska man hälla vatten på händerna växelvis, tills varje hand har tvättats tre gånger. Tillvägagångssättet är följande: Kärlet med vatten ska tas i den högra handen och föras över till den vänstra handen. Sedan häller man vattnet med den vänstra handen över den högra handen. Därefter för man kärlet till den högra handen och häller vatten över den vänstra handen. Denna process upprepas tills varje hand har tvättats tre gånger.
När man tvättar händerna innan en måltid, häller man också vatten på händerna tre gånger, men här häller man vattnet på varje hand tre gånger i följd, och inte växelvis. Kärlet tas i den högra handen och förs över till den vänstra, och därefter häller man vatten tre gånger i följd på den högra handen. Sedan för man kärlet till den högra handen och tvättar den vänstra handen tre gånger. När båda händerna är tvättade och fortfarande är våta gnuggar man dem tillsammans. Båda händerna lyfts sedan upp och välsignelsen för handtvagning uttalas.
Vi ska nu förstå innebörden av att hälla vatten på händerna när man vaknar, efter toalettbesök, och innan man börjar en måltid med bröd. Varför ska händerna tvättas och vad är skillnaden mellan att tvätta händerna på morgonen, då de tvättas växelvis, och att tvätta sig innan en måltid, då man häller tre gånger i följd på varje hand? I båda fallen tar man kärlet med vatten i den högra handen och i båda fallen ska man hälla vatten på den högra handen först.
Vi måste också förstå varför tvättandet av händerna kallas att "ta" och "lyfta upp" händerna istället för att tvätta eller skölja händerna. De senare uttrycken antyder mer att man renar händerna. På liknande sätt kallas vattenkärlet på arameiska för "att upplyfta". Alla dessa tre termer – att tvätta, att lyfta upp och vattenkärl – beskriver inte handlingen med att hälla vatten över händerna på samma sätt som att använda ord som tvätta eller skölja. Egentligen borde något av dessa mer beskrivande ord ha använts.
Att välsignelsen för handtvagning kallas för att "ta" och "lyfta upp" händerna visar att det inte bara handlar om att rena händerna. Det är viktigt att handtvagningen utförs som en form av upplyftande. Detta innebär att det finns två specifika handlingar: att ta och att lyfta upp händerna. Upplyftandet av händerna utförs med ett vattenkärl, som måste vara helt och kunna hålla vattnet. Vattnet måste även hällas ut manuellt av en medveten person.
Sammanfattning: Det finns två sätt att tvätta händerna: på morgonen när man vaknar och innan man äter en måltid med bröd. Den huvudsakliga skillnaden är att på morgonen tvättas händerna växelvis, medan man innan en måltid häller vatten tre gånger i följd. På hebreiska betyder orden att ta eller lyfta upp, och detta beskriver även kärlet som används. Frågan är varför välsignelsen inte anger att man renar eller tvättar händerna. Varför är det viktigt att kärlet ska vara helt och kunna hålla vatten, och varför måste vattnet hällas medvetet av en person?
Kapitel 3
Föreskrifterna för handtvagningen beskrivs i detalj i de judiska lagkodexerna. Dessa lagar har alla sin motsvarighet i människans andliga tjänst, såsom det lärs ut i den esoteriska läran, vilken är "lagens själ". Det framgår tydligt i judiska lagföreskrifter att människan alltid är ansvarig för sina handlingar, oavsett om de gjorts avsiktligt eller oavsiktligt, vare sig hen är vaken eller sover. Det står också att händerna alltid är aktiva.
Den andliga motsvarigheten till att "människan alltid är ansvarig" avser den nivå inom varje individ som kallas för människa (Adam på hebreiska), som alltid ska bära ansvar för sina handlingar, oavsett om de utförts avsiktligt eller oavsiktligt, vare sig hen är vaken eller sover. Att händerna alltid är aktiva innebär att händerna ständigt är sysselsatta med något.
Händerna har naglar, och smuts kan samlas under dem. Det står i den heliga Zohar att de orena krafterna får fäste i naglarna. Syftet med att tvätta händerna är att få orenheten att förlora sitt fäste i den mycket begränsade livskraft som de får genom naglarna, och naglarna är därför en plats där orenhetens krafter lätt får sin livskraft. Detta gäller särskilt när smuts samlas under naglarna. När smuts har samlats hjälper inte handtvagningen att bli av med orenheten, för händerna måste noggrant renas innan man häller vatten över dem på morgonen eller innan en måltid. Endast när naglarna är helt rena kan man rituellt tvätta händerna.
Innebörden av detta är följande: Händerna symboliserar de känslomässiga egenskaperna eftersom känslor leder till handlingar, och händerna har naglar. Här ligger skillnaden mellan hur intellekt och känslor tar sig uttryck. Intellektet är rationellt och behärskat, medan känslorna är intensiva. När en person är i ett känslomässigt upprivet tillstånd, vare sig det handlar om kärlek eller hat, uttrycker sig känslorna på ett intensivt och brinnande sätt.
Den andliga motsvarigheten till handtvagningen, att hälla vatten på händerna, det vill säga känslorna, är att vi ska använda intellektet ("vattnet") för att lugna känslorna och få dem under vår rationella kontroll. Känslorna renas på två sätt – på morgonen genom att hälla vatten växelvis på händerna, vilket steg för steg avlägsnar den orena anden som kommer från bindningen till materiella ting, steg för steg. Först ska en känsla renas och sedan nästa, tills alla känslor blir renade.
Handtvagningen innan en måltid görs på ett framåtskridande sätt. Här är syftet inte att rena sig från det onda, utan att helga de känslomässiga egenskaperna. Att gnugga händerna tillsammans visar på en harmonisk förening mellan dessa känslor. Inom det heliga ska alla känslomässiga egenskaper smälta samman. Till exempel ska både kärlek och fruktan under intellektets ledning. När detta sker förenas alla känslomässiga egenskaper och påverkar varandra positivt. Genom detta uppnår människan helhet.
Vår stamfader Abraham älskade G-d. Efter prövningen med att offra sin son Isak säger G-d till Abraham: "Nu vet jag att du är G-dfruktig." Den harmoniska föreningen mellan kärlek och fruktan hos människan innebär att uppnå människans fullkomlighet. Det är av denna anledning som välsignelserna för att tvätta händerna på de två beskrivna sätten är desamma. Att tvätta händerna på morgonen på det beskrivna sättet innebär att man driver bort den orena anden, vars källa är mörkret hos de fysiska frestelserna. I det fallet innebär handtvagningen att man frigör de naturliga känslomässiga egenskaperna från deras världsliga angelägenheter. När man tvättar händerna innan en måltid innebär handtvagning att man lyfter upp känslorna till helighet, såsom det står i bibelversen "Lyft upp dina händer i helighet". I båda fallen måste vattnet komma från ett helt kärl. Kärlet måste kunna hålla vattnet, och vattnet måste hällas medvetet av en person. I den andliga motsvarigheten innebär det att intellektet, som renar och upplyfter de känslomässiga egenskaperna, måste vara ett G-domligt intellekt av högsta rang, för det G-domliga intellektet har en djup påverkan på människans andliga tjänst genom att rena och helga. Trots att både renandet och upplyftandet ska göras med människans kraft, det vill säga den kraft och styrka som det G-domliga intellektet ger, måste styrkan genom detta komma från den intellektuella aspekten av djupt känd känsla, för denna nivå representerar intellektets fullkomlighet.
Det är vad som menas med yttrandet att under den tid när det heliga Templet stod var det altaret som orsakade försoning, medan det i våra dagar är människans bord som ger upphov till fullkomligheten i intellektet, vilket påverkar känslorna och åstadkommer försoning.
Sammanfattning: De detaljerade föreskrifterna för handtvagning återspeglas i människans andliga tjänst och är källan till den lag som står i de uppenbara delarna av Tora. Människan är alltid ansvarig och hennes händer är ständigt sysselsatta. Händerna representerar de känslomässiga egenskaperna. Naglarna är den plats där orenheten fäster sig, och smutsen under naglarna ger dem näring. Att tvätta händerna på morgonen innebär att man avlägsnar den orena anden från de fysiska angelägenheterna. Denna rening görs växelvis, del efter del efter del. Att tvätta händerna innan en måltid innebär att man helgar känslorna, och detta måste göras på ett konsekutivt sätt. Vattnet, som representerar de G-domliga insikterna, kommer från aspekten av djup känsla och försoningen sker genom människans bord.
Rabbi Joshua Ben Levi sade: "Varje dag utgår en himmelsk röst från Chorevs berg och förkunnar: 'Ve över skapelserna för kränkningen av Toran.'" Rambam förklarar att kränkningen av Toran syftar på att Toran kränks eftersom Hans folk inte ägnar sig åt dess studium. Rambam säger: "Från den skam som de bringar över Toran, för att Toran skäms över att ingen ägnar sig åt den." (Avot 6:2)
Vi ska nu förstå vad som menas med Torans skam, och vad Rambam menar när han säger att Toran skäms för att ingen ägnar sig åt den. Vad betyder detta uttryck, eftersom ordet Torastudium bättre skulle uttrycka att ingen studerar den? Vad antyder Rambam genom att använda ordet "ägna sig åt"?
Vi ska också förstå syftet med den himmelska rösten som kommer från Sinai berg, som även kallas Chorevs berg. Självklart är avsikten att människorna ska börja granska sitt levnadssätt och återvända till Toran. Det finns flera olika himmelska kallelser till omvändelse. En av dem är: "Vänd om, vänd om från era onda vägar, varför ska ni dö, Israels hus?" För när en person lever på ett G-dfruktigt sätt försäkras hen om liv, som det står: "G-dsfruktan leder till liv." Beträffande Toran står det i versen: "Den är livets träd för dem som håller fast vid den." Det finns också många andra himmelska kallelser till omvändelse, som den välkända versen "Vänd om, ni olydiga barn," och liknande. Alla dessa himmelska kallelser har som syfte att få judarna att omvända sig, rätta till sina vägar och följa Torans och budens väg.
Men vad hjälper dessa himmelska kallelser när människan är oförmögen att höra dem på grund av sin låga andliga nivå? Vad hjälper det dagliga himmelska ropet som säger "Ve över skapelserna för kränkningen av Toran," när människan är fysiskt oförmögen att uppfatta den himmelska rösten?
Sammanfattning: Rabbi Joshua Ben Levi säger att en himmelsk varning utgår varje dag från Chorevs berg för dem som kränker Toran. Toran skäms för att ingen ägnar sig åt den. Varför används uttrycket "ägna sig åt" istället för "studera"? Det finns olika himmelska kallelser vars uppgift är att väcka människan till omvändelse, men vilket syfte kan de tjäna när människan är oförmögen att höra dem?
Kapitel 2
Människan liknar resten av skapelsen genom att hon består av kropp och själ. Kroppen är en fysisk företeelse som kan förnimmas med sinnena, medan själen är en himmelsk och andlig företeelse som inte kan förnimmas fysiskt. Den andliga aspekten hos skapade varelser – deras själar – kan endast uppfattas genom intellektet.
Det är självklart att den som försöker undersöka något måste ha en koppling till det som undersöks. Den fysiska kroppen är i sin essens en fysisk företeelse och kan därför endast förnimmas genom fysiska sinnen, eftersom dessa i sin essens är fysiska. Själen, däremot, är en andlig företeelse och kan därför endast utforskas genom den intellektuella aspekten, da'at på hebreiska, vilket är insikten om andliga fenomen.
Det finns två typer av förnimmelser: en som kommer från intellektet och en som uppfattas genom de fysiska sinnena. Båda är mycket exakta i att fastställa tillståndet hos det som uppfattas, men de är helt olika, eftersom den fysiska förnimmelsen är just fysisk, medan den intellektuella förnimmelsen är andlig.
Kroppen hos alla skapade varelser är fysisk, och deras själar är andliga. Även om det finns skillnader mellan kroppar och själar inom de fyra kategorierna – mineraler, växter, djur och människor – finns det också likheter. Den fysiska kroppen hos mineraler harmonierar med den kraft som håller dem vid liv, precis som det fysiska materialet hos växterna överensstämmer med deras själ. På samma sätt är djurens kroppar anpassade till deras själar, och människokropparna motsvarar deras själar.
I alla dessa fall är det livskraften från själen som gör att kroppen lever. Kroppens fysiska liv är helt beroende av den själ som ger den liv. Kropparna själva kan varken höra, se eller förstå. Men själen klär sig i kroppen på ett sådant sätt att hela kroppen lever i varje enskild del: ögonen kan se, händerna kan arbeta. Detta skiljer sig från en maskin som arbetar som svar på en yttre kraft, eftersom kroppen har en inre, G-domlig enhet med sin själ. Detta gör att både kroppen och själen kan uppfatta syftet för vilket G-d skapade dem och uppfylla G-ds vilja genom att förverkliga sin roll i skapelsen.
Sammanfattning: Människan, liksom alla andra skapelser, består av kropp och själ. De kan uppfattas på olika sätt – kroppen genom de fysiska sinnena och själen genom intellektuell insikt. Den fysiska kroppen är en G-domlig kraft, anpassad av Skaparen för att ge liv åt kroppen.
Kapitel 3
G-ds önskan att förena kropp och själ gör att den fysiska kroppen anpassar sig exakt till den själ som ger den liv. På samma sätt anpassar sig själen till den fysiska kroppen för att kunna ge den liv. Således leder föreningen mellan den andliga själen och den fysiska kroppen till att kroppen når en högre nivå än tidigare. Å andra sidan sänks en del av den andliga själen, som genomtränger kroppen, till en lägre andlig nivå när den träder in i kroppen. Tidigare var själen en rent andlig existens utan koppling till det materiella och befann sig på en hög andlig nivå.
Midrash säger att själen delas in i fem olika nivåer: nefesh, ruach, neshama, chaya och yechida. Varje nivå representerar en aspekt av själens funktion. Den högsta nivån är yechida och den lägsta är nefesh, vars uppgift är att ge liv åt kroppen. Alla fem nivåerna är sammankopplade, och innan G-d sänder ner en själ för att ge liv åt en kropp integreras nefesh med de övriga fyra nivåerna. När nefesh ska stiga ner i en kropp, sänks den andligt sett. G-d sänker den till en nivå där den kan ge liv åt en fysisk existens.
Detta tillstånd står i många avseenden i kontrast till nefeshs tidigare existens, eftersom själens huvudsakliga upplevelse är andlig medan den materiella världens primära fokus är fysiskt. Ändå förblir själen efter nedstigningen i en kropp i viss mån förenad med de högre nivåerna, även om denna koppling är mer begränsad.
Under människans fysiska liv kan hon inte fullt ut förstå den himmelska kallelsen, men genom förmedlingen av nefesh blir det möjligt för en fysisk varelse att uppfatta den himmelska kallelsen, som är mycket tydligare på själens högre nivåer. Detta förklarar varför människan ibland plötsligt överväldigas av en känsla av omvändelse. Man börjar då fråga sig själv: "Vad har jag gjort i mitt liv för att förbättra min andliga tillvaro? Hittills har jag levt som ett djur och bara tänkt på materiella njutningar." Personen beslutar sig då för att förbättra sitt beteende och leva ett mer andligt liv. Sådana plötsliga uppvaknanden kommer från den himmelska kallelse som själen hör. Dessa kallelser når människan, även när hon lever ett materiellt liv, genom nefesh.
Dessa känslor av omvändelse ska nu omsättas i handling genom att utföra buden och förfina sina karaktärsdrag. Detta är syftet med att ägna sig åt Toran – att Toran ska vägleda människan till att utföra buden och förbättra sina karaktärsdrag. Om man studerar Toran men är svag i att utföra buden och att förädla sina karaktärsdrag, vanhedrar man Toran. Varje jude känner instinktivt den himmelska kallelsen till omvändelse. Denna kallelse måste omsättas i praktisk handling genom att aktivt utföra buden och arbeta på att förbättra sina karaktärsdrag.
Sammanfattning: Själen består av fem nivåer, och varje nivå representerar en specifik funktion. När kropp och själ förenas lyfts den fysiska kroppen upp genom att den får liv av själen, medan nefesh, som tidigare befann sig på en hög andlig nivå, stiger ner till en lägre nivå. Men det finns fortfarande en koppling mellan själen och dess högre andliga nivåer. Genom förmedlingen av nefesh känner människan instinktivt den himmelska kallelsen till omvändelse.
Rabbi Chanina Ben Dosa säger: "Hos den vars fruktan för det G-domliga föregår hens visdom, kommer visdomen att bestå. Hos den vars visdom föregår fruktan för det G-domliga, kommer visdomen inte att bestå." (Talmud Jebamot 109b)
Man behöver två förmågor: 1) Visdom, det vill säga att studera Tora både på egen hand och i en grupp där en person undervisar och de andra lyssnar. 2) Fruktan inför G-d. Att vara G-dfruktig innebär en kärlek till att utföra buden och ett avståndstagande från överträdelser.
Rabbi Chanina Ben Dosa adresserar frågan: "Vad ska komma först?" och säger att fruktan för det G-domliga inte bara ska föregå visdomen, utan att den måste göra det om visdomen ska kunna bestå. Om personens Tora-visdom föregår fruktan för det G-domliga, kommer visdomen inte att bestå, eftersom fruktan inför G-d måste komma först.
Bartenora (berömd Mishna-uttolkare) förklarar denna Mishna genom att visa att den syftar på en tankeprocess. Man ska tänka på sin fruktan för det G-domliga innan man tänker på Toran. Detta innebär att de första tankarna ska gälla det slutgiltiga resultatet av kunskapen – att man ska handla i enlighet med sin lärdom. På så sätt försäkras att visdomen kommer att bestå, det vill säga att Tora-studiet leder till att man i hjärtat vill utföra buden.
När en person agerar på detta sätt kan hen vara säker på att hens studier kommer att bära frukt genom att förbättra hens handlingar. Men när visdomen kommer före fruktan för synd, studerar personen enbart för att förvärva kunskap och lärdom utan att vilja omsätta den i praktiken. Eftersom hens hjärta vänder sig bort från G-dsfruktan, blir även den Tora-kunskap hen uppnår inte varaktig. När hen studerar utan fruktan för G-d, kommer hens lust att studera endast att vara under en kort tid. Till slut kommer hens otyglade drifter att ta över, och hen kommer att sluta studera. Således är fruktan för synd inte bara grunden för den judiska individens andliga liv, utan G-dsfruktan måste föregå Tora-studiet.
Det finns personer (må G-d beskydda oss) som vill studera Tora men inte vill utföra buden. Det finns också andra (må G-d beskydda oss) som värderar Tora-studium högt men tar lätt på bönen. Dessa individer ber inte, eller om de ber, tar de bönen lättvindigt och söker irrelevanta lagtolkningar för att förkorta bönen. Om sådana individer står det i Talmud: "Den som säger: 'Jag har bara Tora', saknar Tora."
Talmud lär oss att en person som endast önskar studera och inte vill utföra buden eller be, inte ens förstår vad hen studerar. Tora-kunskap kan endast förvärvas när den åtföljs av utförandet av buden och bön. När något av dessa saknas, blir även Tora-kunskapen bristfällig, för den är inte sann Tora, utan blir till ett skadligt element. Som Talmud säger: "Om personen förtjänar Toran, blir den som en läkande medicin. Om man inte förtjänar den, det vill säga att Tora-kunskapen inte åtföljs av utförandet av buden och bön, blir den som ett gift."
Vi kan tydligt se detta bland individer som tidigare i livet studerade Tora men som sedan har lämnat Torans väg. Dessa människor faller allt djupare, både i förnekelse och i överträdelser, långt mer än de som aldrig har studerat Tora. Andliga brister bland dem som aldrig har studerat kommer från deras önskan att uppfylla kroppsliga behov, och de bryter inte mot buden medvetet. Den som har studerat och sedan tappar tron är en förnekare och bryter mot buden avsiktligt. Det första steget i en sådan nedgång inträffar när personen studerar Tora men saknar innerlig känsla i bönen. Då blir det fullt begripligt varför det står att "den som säger 'Jag har bara Tora' saknar även Tora", eftersom personen saknar G-dsfruktan.
I denna Mishna, som diskuterar Torastudium och fruktan för synd, talar man om en person som inte bara önskar utföra buden, utan också noggrant observerar bönen och har fruktan för synd. Hens enda misstag är att hans Torastudium föregår hans fruktan för synd. Även om det inte är hens fel, kommer visdomen inte att bestå. Vi måste förstå det stora värdet i att låta fruktan för synd föregå Torastudium, och att det endast är på detta sätt som visdomen kan bestå.
Sammanfattning: Att låta fruktan för synd föregå Torastudium får Torakunskapen att bestå. Bartenora förklarar varför fruktan för synd stärker Toravisdomen och gör den varaktig. Det finns sådana som har studerat Tora men som inte vill följa buden eller som tar lätt på bönen. Sådana personer saknar även Tora. Men varför består inte visdomen hos dem som har fruktan för synd men inte låter den föregå Torastudiet?
Kapitel 2
När vi djupare begrundar skillnaden mellan fruktan för synd och Tora-studium kommer vi till slutsatsen att Tora-studium står högre än fruktan för G-d, eftersom Tora är visdom och intellekt, vilket är den högsta förmågan som inte bara finns hos människan utan även hos änglarna, som beskrivs som rationella varelser av högsta nivå. Rambam skriver att det finns tio olika nivåer bland änglarna, och varje nivå har ett separat namn. Namnen indikerar nivån på deras intellektuella och känslomässiga förmågor inom deras kategori. Ju högre upp ängeln befinner sig, desto större är dess förstånd och insikt i det G-domliga.
I motsats till intellekt står fruktan för synd i proportion till de emotionella attributen, vilka inte är människans primära egenskap. Människans primära egenskap är visdom och intellekt, medan känslor även finns hos djur. Fördelen med människans emotionella attribut jämfört med djurens uppdagas i att människans känslor genomsyras och styrs av intellektet. Tora-studium, som är intellekt och visdom, ska stärka fruktan för synd, vilket är ett emotionellt attribut. Om så är fallet är det svårt att förstå varför fruktan för synd måste föregå Tora-studium för att studiet ska kvarstå. Allt ovanstående leder oss till insikten att fruktan för synd verkligen övergår Tora-studium, men ändå finner vi att våra vise säger att Tora liknas vid de inre portarna och nycklarna, medan fruktan för G-d liknas vid de yttre portarna och deras nycklar, vilket visar att Tora andligen är överlägsen G-dsfruktan. Varför måste då fruktan för synd föregå Tora-studium?
Detta kan förstås enligt följande: Tora är visdom och intellekt, medan fruktan för synd är en känslomässig egenskap. Även om det är riktigt att intellektet är andligt överlägset känslor, har G-d inplanterat i de känslomässiga egenskaperna en förmåga som överträffar den som finns inplanterad i intellektet. Fördelen ligger i att känslorna är innerliga, medan intellektet är omslutande och ytligt. Intellektet i sig självt räknas som innerligt i jämförelse med själsförmågorna vilja och njutning. Detta beror på att intellektet har ett specifikt organ i kroppen (hjärnan) och är anpassat till det, medan vilja och njutning saknar specifika kroppsorgan där de befinner sig. När man jämför de omslutande krafterna vilja och njutning anses intellektet som något inre, men jämfört med de känslomässiga egenskaperna kallas intellektet omslutande och känslorna kallas inre. Intellekt räknas alltså som både omslutande och inre, medan känslorna endast är inre.
I enlighet med detta kan vi förstå de chassidiska utläggningarna som handlar om ämnet Sukka (lövhyddan) och dess övertäckning. Det förklaras där att egenskapen bina (förstånd), vilket är det andra av de tre intellektuella egenskaperna, är källan till de omslutande nivåerna. Vid första anblicken verkar detta strida mot logiken: bina (förstånd) är den nivå som klargör ett intellektuellt begrepp. Förstånd i sig innebär att den upplysande aspekten av intellektet klär sig i själens kärl och därmed blir en inre kraft. Detta sker genom nivån hos bina – men hur kan då bina vara källan till de omslutande krafterna?
Detta kan förstås på följande sätt: Det är riktigt att intellektet är en upplysande själsförmåga som klär sig i ett speciellt kärl och därför kallas "inre", men den specifika egenskapen hos intellektet är omslutande, eftersom intellektet bara förstår en sak - det förenar sig inte med saken. Känslor, å andra sidan, blir ett med det man känner. Detta är sant både när det gäller kärlek och närhet, samt när det gäller fruktan då man distanserar sig från något. Det är därför en person kan tänka objektivt om något som är motbjudande för hen. I motsats till detta ligger det i känslornas natur att om något är helt motbjudande kan man inte uthärda det. Orsaken till detta är att intellektet endast förstår något, medan känslorna förenar sig med det.
Detta är anledningen till att fruktan för synd måste föregå Tora-studium. Utan fruktan för synd, det vill säga utan att frukta att man gör något fel, kan Tora-studium inte bli varaktigt och kan till och med bli som gift. Genom att börja med fruktan för synd blir Tora-studiet varaktigt och helande.
Sammanfattning: Intellekt är den högsta nivån hos skapade varelser. Änglarna är indelade i kategorier beroende på deras förståelse av det G-domliga. Känslor är på en lägre nivå och kan därför återfinnas även hos djur. Tora, som är intellekt och de inre portarna, är högre än fruktan för synd, vilket är en känsla och de yttre portarna. Fördelen med känslor är att de är innerliga och helt genomsyrar människan, i kontrast till Tora, som är visdom och intellekt och endast finns i omslutande form.
Rabbi Chanina Ben Dosa brukade säga: "Den vars handlingar överstiger hens visdom – hens visdom kommer att bestå, och den vars visdom överstiger hens handlingar, kommer hens visdom inte att bestå." (Avot 3:9)
Uttrycket "Han brukade säga" visar att han ofta upprepade denna visdom. Rabbinerna i Talmud, särskilt de som ledde Tora-akademier, lade stor vikt vid att sammanställa visdomsord för att hjälpa andra att utveckla G-dsfruktan, goda karaktärsdrag och rätt beteende. Dessa visdomsord kom till stor nytta genom att hjälpa människor att bli mer G-dsfruktiga och hängivna till Tora-studier. De upprepade dessa visdomsord så ofta som möjligt, och till slut blev dessa lärdomar så välkända för dem som hörde dem att de levde enligt dem.
Detta är också innebörden i orden "Han brukade säga." Rabbi Chanina Ben Dosa, som var en mycket from person och känd för sina mirakulösa gärningar, brukade ofta uttrycka sina favoritlärdomar, precis som andra judiska ledare i hans generation gjorde.
De tre visdomsord som han ofta nämnde handlar alla om hur en människa bör uppfylla buden och leva sitt liv. När en person följer buden och har ett beteende som överensstämmer med goda karaktärsdrag, kommer hens Tora-studier att bestå. Sådant beteende garanterar också att personen inte kom till världen förgäves, eftersom hen lever sitt liv i enlighet med G-ds avsikt.
Trots att Rabbi Chanina Ben Dosas visdomsord är mycket meningsfulla, är de allmänna till sin natur och behöver förklaras mer ingående.
Ytlig kunskap om ett intellektuellt ämne räknas inte som sann insikt. Sant förstånd kommer endast när man förstår alla detaljer och förgreningar av ämnet. Detta är den verkliga fördelen med insikt, vilket är mer än att bara förstå den allmänna idén. Den intellektuella kraften "chochma" (visdom) syftar på uppfattandet av kärnan i ett koncept, som kommer som en ljuspunkt i hjärnan och utgör källan till förståelse och insikt. "Bina" (förstånd) syftar på förmågan att hitta lämpliga paralleller och liknelser för att utveckla det ursprungliga konceptet, så att man kan dra korrekta slutsatser.
Det finns ett uttryck i Zohar: "En punkt i sitt palats." Uppfattningen av kärnpunkten i ett begrepp (chochma) är bara en punkt utan längd och bredd. Den är icke-beskrivande och fortfarande obegriplig i sig själv, men kommer med en ljuspunkt av intuitiv insikt. Förståelseprocessen inom "bina" (förstånd) sker när punkten befinner sig i sitt "palats", och då utvecklas ett detaljerat och korrekt förstånd.
Detta är ännu viktigare när det gäller saker med praktiska konsekvenser, såsom att visdomen ska bestå. Förståelse kräver mer än en allmän och vag kunskap; den måste vara detaljerad och precis, för endast då kan idén bära frukt.
Rabbi Chanina sade att "den vars gärningar överstiger hens visdom," det vill säga, den vars handlingar överstiger hens Tora-kunskap, kommer att förtjäna att hens visdom består, medan den vars visdom överstiger hens handlingar inte kommer att se sin visdom bestå. Vi måste förstå varför Rabbi Chanina kopplade bestående Tora-studier med ett överflöd av goda gärningar.
Rabbi Chanina sade tidigare att bestående Tora-kunskap beror på att det föregås av fruktan för synd. Här säger Rabbi Chanina dock att detta i sig självt inte är tillräckligt; för att Tora-studier ska bestå måste personens goda gärningar överstiga hens kunskap.
I jämförelse med de relativa nivåerna av mänskliga själsförmågor finner vi att visdom är den högsta och handling är den lägsta. Detta gäller också de G-domliga attributen i de högsta världarna ovan. Där är också visdom det högsta av alla G-domliga attribut, medan handling är det lägsta av alla attribut i den övre världen. Om detta är fallet, varför säger Rabbi Chanina att handling är en förutsättning för visdom? Vidare säger Talmud att det allra viktigaste är studier, eftersom det leder till handling. Detta innebär att handlingarna är beroende av studier. Varför sade då Rabbi Chanina det han sade?
Rabbi Chanina sa att inte bara är handling väsentlig för att Tora-studier ska bestå (för man måste handla i enlighet med föreskrifterna i Tora), men det är också nödvändigt att de goda gärningarna överstiger visdomen. Vi måste förstå vad som menas med detta, och varför visdomen endast kommer att bestå då.
Sammanfattning: "Han brukade säga" syftar på visdomsord som ofta yttrades och upprepades av rabbinerna i Talmud beträffande Tora-studier, hållandet av buden, fruktan för G-d och goda karaktärsdrag. Visdomsorden är meningsfulla men allmänna till sin natur och måste förklaras ytterligare. Detaljerat och explicit förstånd, såsom "en punkt i sitt palats", förklarar varför bestående visdom är beroende av handling och varför goda gärningar måste överstiga visdomen för att Tora-studier ska bestå.
Kapitel 2
Rabbi Chaninas yttrande beträffande någon vars goda gärningar överstiger hens visdom innebär att handlingarna ska vara fyllda av kärlek och fruktan inför G-d. Förutom att kärlek och fruktan är källan till alla påbud och alla förbud är det också nödvändigt att varje bud i sig självt ska utföras med kärlek och fruktan inför G-d, som Zohar säger: "kärlek och fruktan är de två vingarna med vilka buden kan flyga uppåt."
Alla buden räknas som handlingar – även förbuden. När en person avstår från att göra något, räknas detta som handling, som våra vise säger: "Om någon sitter och avstår från att överträda ett förbud blir hen belönad som om hen utfört ett påbud."
Vidare räknas även hjärnans och hjärtats plikter, såsom budet att tro på G-d, begrunda G-domliga ting, djupt meditera över kärleken till G-d, och väcka kärlek och fruktan för Honom i sin själ, också som handlingar.
Begreppet handling är inte begränsat enbart till det som utförs med den fysiska kroppen. Handling inkluderar även det slutgiltiga resultatet av allt. Att förstå hur G-d skapade världen ur intet räknas som en del i att tro på G-d. En kärlek till G-d som känns i hjärtat räknas som en del av handlingen att älska G-d. En djup inre fruktan för G-d räknas som en del av handlingen att frukta G-d.
Det är vad Rabbi Chanina menade när han säger att "den vars goda gärningar överstiger hens visdom..." Det är inte bara det att buden ska utföras i enlighet med den kunskap som förvärvas genom Tora-studium, utan de ska utföras med kärlek och fruktan inför G-d som gav oss Toran. När detta görs lyfts både det praktiska utförandet av buden och studiet av Toran till en mer upphöjd nivå.
Detta beror på att de känslomässiga egenskaperna innehåller något som intellektet saknar. När man betraktar de väsentliga fördelarna i själsförmågorna är intellektet visserligen andligt överlägset känslorna. Men G-d inplanterade i känsloegenskaperna ett drag som har en kvalitet som överstiger det som finns i intellektet. Detta visas i orden "den vars goda gärningar överstiger hens visdom." Fördelen hos känslorna är att de är mer innerliga än intellektet, som är omfattande och omslutande.
Vi kan lätt se att intellektet finns i hjärnan medan de känslomässiga egenskaperna finns i hjärtat. Den naturliga tendensen hos intellektet är att omfatta allt som kräver förstånd. Genom detta skapas en enhet hos den som förstår saken med det som ska förstås, vilket är en förening på en omslutande nivå. Det ligger i intellektets natur att tolerera något även om det kan vara motbjudande. Vi kan observera att man kan tänka på eller föreställa sig något som man inte alls tycker om på samma lätta sätt som man kan tänka på någonting som man tycker om. Orsaken är att intellektet är en omslutande kraft. Om inte särskilda åtgärder vidtas, blir dess gillande och ogillande neutralt.
Av denna anledning ger den andliga övningen att begrunda G-domliga begrepp såsom skapelse ur intet, G-domlig övervakning och liknande inte upphov till stark rörelse hos människan eftersom intellektet är omslutande. Förstånd i sig självt ger inte upphov till intellektuell upphetsning, medan känsloegenskapernas natur är något innerligt – de kan helt enkelt inte tolerera någonting som de anser vara motbjudande.
På grund av denna fördel räknas den som utför buden med kärlek och fruktan inför G-d som någon vars goda gärningar överstiger hens visdom. Självklart måste det finnas visdom (Tora-studium), för därmed lär man sig hur man ska leva som en jude. Men det är nödvändigt att känslorna ska överstiga kunskapen, för detta försäkrar att visdomen kommer att bestå.
Sammanfattning: Även förbud och saker som involverar medvetandets och hjärtats plikter räknas som handlingar, för termen omfattar det praktiska resultatet av varje sak. Till exempel är insikten i "skapelse ur intet" del av handlingen att tro på G-d, och "den vars goda handlingar överstiger..." syftar på kärlek och fruktan inför G-d, vilka inkluderas i kategorin av handling. Detta beror på att de känslomässiga egenskaperna har fördel över intellektet i det att de är inre, medan intellektet är något omslutande. Handlingar som utförs med kärlek och fruktan får människans visdom att bestå.
Rabbi Chanina ben Dosa brukade säga: "Den som varelserna är tillfreds med, visar att G-d är tillfreds med hen, och den som varelserna inte är tillfreds med, är inte heller G-d tillfreds med." (Avot 3:10)
Syftet med människans skapelse är att bereda G-d glädje genom hennes goda beteende, studium av Tora, utförandet av buden och förädlade karaktärsdrag. Detta uttrycks i det G-domliga yttrandet: "Det ger Mig glädje att Jag har talat och att Min vilja har fullföljts."
Toran kallas G-ds visdom och buden kallas G-ds vilja. Visdom når sitt mål genom intellektuellt resonemang, medan viljan når sitt mål genom kraft, i form av påbud utan något "varför". Den grundläggande strävan mot det G-domliga inom varje jude leder till självuppoffring. En jude lider inte bara för sin tro på G-d och judendomen, utan hen offrar sitt liv för sin tro. Allt detta kommer från själens inre önskan att alltid vara förenad med det G-domliga. Detta är orsaken till att en jude varken vill eller kan skiljas, G-d förbjude, från det G-domliga. Själens mycket starka längtan till G-d övervinner alla fysiska hänsyn. Denna brinnande längtan uppenbaras enbart när människans vilja är sant förenad med G-ds vilja.
Den andra utmärkande egenskapen hos viljan är att den ska utföras exakt i minsta detalj. Detta är skillnaden mellan Tora och buden. Eftersom Tora är visdom, finner vi olika logiska insikter i varje sak, vilket i sin tur leder till de olika lagbesluten. Vi finner dock inte i något bud olika sätt att utföra det. Detta beror på att buden är uttryck för G-domlig vilja och ska utföras exakt i enlighet därmed. Endast när buden utförs precis enligt föreskrifterna bereder det G-d glädje. G-d är också tillfreds när människan uppvisar fina karaktärsdrag. Det står: "Ni är barn till Herren, er G-d." Israels folk kallas G-ds barn. Vi ser att en förälder får stor glädje av sina barn när de gör vad hen säger till dem och avstår från att göra det som deras förälder förbjuder. En förälder får sin största glädje när hens barn också visar ädla karaktärsdrag.
Detta är innebörden i uttrycket "den som varelserna är tillfreds med". Ordet "varelser" syftar på vanliga enkla människor som utför buden utan att kräva förklaringar. Dessa människor tror på G-d och Tora med enkel, klar tro och utför buden därför att G-d så önskar. Rabbi Chanina ben Dosa, en from individ och en person som var van vid underverk, visste vad som krävs för att G-d ska vara tillfreds med människorna och visste också värdet av enkel uppriktighet, för den huvudsakliga fördelen hos enkelt folk ligger i att de gör allting utan frågor och på helhjärtat sätt. Allt sådana människor gör är genomsyrat av uppriktighet, för att G-d har befallt det så.
Uppriktig tjänst räknas från Ovan till och med som större än den tjänst som kommer genom de allra högsta insikterna. Till och med vår lärare Moses blev ödmjuk inför sådan uppriktighet och självuppoffring. Det står: "Och mannen Moses var den ödmjukaste av alla människor på jordens yta." Moses ödmjukhet kom inte genom att jämföra sig själv med judarna i hans generation - och hans generation var en generation med stor insikt - utan hans ödmjukhet kom efter att G-d visade honom alla människor på jorden.
G-d uppenbarade för Moses alla mänsklighetens generationer tillsammans med deras ledare, fram till vår rättfärdige Mashiachs ankomst. Moses såg att kort innan Mashiachs ankomst skulle det finnas en generation vars kunskap om Tora och det G-domliga – till och med hos den generationens främsta Tora-lärda – skulle vara som intet i jämförelse med Moses kunskap. Men ändå – just dessa människor, särskilt de vanliga enkla människorna bland dem, skulle hålla fast vid Tora och buden med total självuppoffring. Inför sådan uppriktighet blev Moses ödmjuk.
Beträffande dessa varelser säger Rabbi Chanina ben Dosa att när deras handlingar och goda beteende finner uppskattning i andras ögon, är det ett tecken på att G-d är tillfreds med dem.
Vi har tidigare sett att Rabbi Chanina ben Dosa påvisade två saker med stort djup: 1) På samma sätt som man ska frukta och utföra goda handlingar och att dessa ska överstiga ens visdom, ska man ha förädlade karaktärsdrag för att G-d ska vara tillfreds med en. 2) När stora Tora-lärda är tillfreds med någon bevisar inte detta att G-d är tillfreds med hen, utan beviset är att enkla och helhjärtade personer ska vara tillfreds med hen, för tjänsten med ett helhjärtat och uppriktigt levnadssätt är mer värdefullt i G-ds ögon.
Sammanfattning: Människans fullkomlighet är ädla karaktärsdrag tillsammans med att "visdomen ska bestå", som uppnås genom att utföra buden med fruktan för synd och en mångfald av goda gärningar med kärlek och fruktan. Tora är visdom med olika förklaringar till samma ämne. Buden har sitt urspring i G-ds vilja och uttrycker sig i form av dekret med exakt utförande. Fördelen hos uppriktighet finns vanligen hos enkla människor. Moses blev ödmjuk inför sådan enkel uppriktighet. Rabbi Chanina ben Dosa förklarar att 1) enkla människor har karaktärsdraget av uppriktighet och 2) att den nåd man finner i varelsernas ögon visar att även G-d är nöjd med honom.
Kapitel 2
Vi behöver också förstå innebörden av "den som varelserna är tillfreds med". Vi måste också tydligt förstå Rabbi Chaninas två förklaringar beträffande det särskilda värdet av uppriktighet hos enkla människor, och att vara uppskattad av varelserna är ett bevis för G-ds gillande. Alter Rebbe skriver: syftet med den gradvisa nedstigande kedjan av världar är denna lägsta värld, för det var Hans välsignade vilja att Han ska få glädje när mörkret hos den orena "andra sidan" omvandlas till helighetens ljus.
Syftet med skapelsen är just denna vår värld, för här kan människan genom sin andliga tjänst i studiet av Tora, utförandet av buden och utvecklandet av goda karaktärsdrag åstadkomma att världen upplyses av den evige G-den. Detta uppnås enbart genom handling, som det står i Zohar: "Handling överstiger allt annat". Detta är innebörden av att Tora-studium är viktigare än allt annat, för det leder till handling. Handling i praktiskt utförande är den högsta nivån, och storheten i Tora-studium ligger i att det leder till handling. Handling, generellt sett och särskilt när det utförs med uppriktighet, skapar glädje och tillfredsställelse Ovan.
Till versen "G-d kommer att förnöja sig i Hans verk" säger våra vise: Det står inte att G-d har blivit förnöjd i dåtid, utan att G-d kommer att få glädje i framtiden. Versen säger oss att G-d kommer att få glädje av de goda handlingarna hos de rättfärdiga. Vi ser alltså att G-d har glädje av den andliga upphöjningen av fysiska ting när mörkret hos den fysiska existensen omvandlas till helighetens ljus.
Glädje kommer från något nytt. Det finns en välkänd liknelse om undersåtarna hos en regent som överlämnar en anhållan och ger regenten en gåva: en talande fågel som framför deras önskan. Regenten blir så förtjust i detta nya tillvägagångssätt, tillsammans med den uppenbara uppriktigheten hos undersåtarna som arbetat länge och hårt tills de lärt papegojan att uttala deras önskan, att hen beviljar deras önskan.
Analogin är att glädje skapas Ovan genom att upphöja det kroppsliga genom andlig förfining i den fysiska världen. Detta är innebörden av yttrandet: "De rättfärdigas handlingar överstiger till och med skapelseverket med himmel och jord." Verket med himmel och jord är skapelse ur intet, som uttryckt i det berömda yttrandet "Han gjorde av det som inte fanns, att finnas till". Att G-d kan skapa något är inte oväntat, men att de rättfärdigas handlingar omvandlar den fysiska, kroppsliga existensen till andlighet är förvisso något nytt och bereder G-d stor glädje.
Det var av denna anledning som det står beträffande Isaks födelse (den första som föddes som jude): "G-d (Elokim) gav mig glädje". Den G-domliga glädjen som skapas genom att förädla och upphöja den materiella världen åstadkoms genom det G-domliga namnet Elokim. Att skapelsen kommer från namnet Elokim vet vi, där det står: "I begynnelsen skapade Elokim himmel och jord". Genom att upphäva materialismen i denna värld och upphöja den till en nivå av helighet, skapar vi G-domlig glädje. G-ds främsta glädje kommer genom själens nedstigning i en fysisk kropp, där den genom sin tjänst i studiet av Toran och uppfyllandet av buden förädlar de heliga gnistorna som finns i fysiska ting och upphöjer dem till deras källa.
Detta är orsaken till änglarnas invändning när de motsatte sig människans skapelse. G-d gav den jordiska människan Hans heliga Tora och gav den inte till de himmelska änglarna. Änglarna är medvetna om att själarna är andligt högre än till och med de högsta änglarna. Dessa upphöjda änglar kan också förstå hur ljuset lyser i själarnas värld, som står högre än den högsta nivån hos änglarna. Ramban förklarar att änglarnas kroppar härstammar från de formlösa grundämnena av luft och eld. Änglarna är därmed underkastade begreppet om rum. Det finns änglar som är så stora som en tredjedel av hela universum. Vidare kan änglarnas sång höras, och hördes av profeterna, som det står: "Och jag hörde bakom mig ett stort dånande ljud". Själarna, så som de existerar ovan, har inga kroppar, inga namn och är inte underkastade begreppet rum. Deras sång är en svag, tyst röst i den mest upphöjda av alla världar, och kan inte höras ens av profeterna.
Vidare sjunger änglarna sina lovsånger till G-d vid vissa bestämda tider, då de också är underkastade tidens begrepp. Själarna är inte underkastade vare sig rum eller tid. Detta är innebörden av "Och de heliga prisar varje dag Dig ständigt". Själarna prisar G-d utan uppehåll. Alla dessa förtjänster, som finns enbart hos själarna, var kända av änglarna, men de ansåg att fördelen och övertaget hos själarna endast fanns när själarna befann sig Ovan. När själarna steg ned och kläddes i fysiska kroppar och kom i kontakt med den animaliska själen och fick stor glädje av alla fysiska ting, trodde änglarna att deras andliga existens var högre än människans fysiska existens – men de tog fel.
Uppfyllandet av G-ds önskan att skapa en boning för Honom i denna lägsta värld är det som bereder Honom mest glädje. Detta uppnås enbart genom själar som befinner sig i fysiska kroppar, studerar Tora och utför buden med fysiska ting i denna kroppsliga värld, för tjänsten med handlingar i denna värld är det slutliga målet med skapelsen. Detta är innebörden i Rabbi Chanina ben Dosas yttrande "den som varelserna är tillfreds med", som syftar på vanliga enkla judar som utför buden med uppriktighet. Om varelserna är tillfreds med dem, är det ett tecken på att även G-d är tillfreds, för sådana personer uppfyller det G-domliga syftet med livet. Men när varelserna inte är tillfreds med en person, därför att hen saknar goda karaktärsdrag – även om hens visdom består – har G-d inte glädje av hen.
Sammanfattning: Syftet med hela skapelsen är just denna fysiska värld, i vilken människan genom sin andliga tjänst uppnår målet med skapelsen. Upphävandet av den fysiska existensen och dess upphöjande till helighet är något nytt och bereder G-d glädje. Här ligger fördelen hos själarna i jämförelse med änglarna. Änglarnas sång är luft, starkt ljus och eld, medan själarnas sång är en tyst, svag röst. Varelserna är nöjda med en person när denne uppfyller den G-domliga avsikten. De som utför buden med uppriktighet visar genom varelsernas gillande av dem att även G-d är tillfreds.
"På den åttonde dagen ska det vara Atzeret för er" (4:e Mosebok 29:35)
Atzeret har tre olika betydelser på hebreiska: att stanna kvar, att vara stark och att härska eller styra. Detta är innebörden av orden "På den åttonde dagen ska det vara Atzeret för er" – det ska vara en dag av styrka där man stannar kvar och härskar på ett styrande sätt.
För att bättre förstå detta, att Atzeret är en högtid där man stannar kvar och härskar, berättar Midrash en liknelse. En regent anordnade en stor festmåltid i sju dagar och bjöd in alla sina undersåtar. När de sju dagarna var över sa hen till sin nära vän: "Nu har vi gjort vår plikt gentemot invånarna i landet, låt oss nu fira tillsammans, bara vi två, med det vi kan finna."
Analogin är att under de sju dagarna av Sukkot-högtiden offrades det för alla världens folk, men på den åttonde dagen, Shmini Atzeret, är offren enbart för Israels folk. Efter den åttonde dagen har man även fastställt högtiden Simchat Tora, där man gläds över Toran. Vem är det som kan glädja sig över Toran? Det är judarna, och hur gläds man över Toran? Genom att dansa runt den plats i synagogan där man läser ur Toran.
Här uppstår en fråga: varför fastställs Simchat Tora på Shmini Atzeret och inte på Shavuot, då Toran gavs? Skulle det inte vara logiskt att fira Simchat Tora efter Shavuot? Svaret är att Simchat Tora firas till minne av att de andra stentavlorna gavs på Jom Kippur. De första budtavlorna gav G-d till Moses efter Torans givande på Shavuot, då Israels folk befann sig på en rättfärdig nivå – fria från överträdelser. De som lämnade Egypten var på en rättfärdig nivå eftersom de helt följde G-ds instruktioner, förmedlade genom Moses.
Judarna var djupt påverkade av orenhetens krafter då omgivningen av Egyptens orenhet påverkade även dem. Även om de inte bröt mot lagen på ett direkt sätt, var deras andliga tillstånd påverkat av sin miljö. Detta visar hur människan påverkas av sin omgivning, både positivt och negativt. I en negativ omgivning, där judendomen försummas, kan en person bli likgiltig inför buden och gradvis förlora sin känsla för deras betydelse. Även om personen fortsätter att hålla buden, kan hens utförande sakna engagemang och innerlighet.
Det händer ibland att en person upplever ett andligt uppvaknande, som under bönen på Rosh Hashana eller Jom Kippur, eller under glädjen på Sukkot och dansen på Simchat Tora. Men det är inte något bestående eftersom lättsinnet som kommer från den negativa omgivningen påverkar hen att bli likgiltig och okänslig tills hen, G-d förbjude, kan komma till att överträda ett allvarligt förbud som att vanhelga sabbaten och liknande. Inte bara det att hen inte har styrka att motstå prövningen utan för hen är det som av underordnad betydelse då hen anser att hen inte kan klara av att utföra buden. Men sanningen är att det bara är ett lättsinne som kommer från en negativ omgivning med en felaktig tro att det materiella välståndet är beroende av ens egen kraft, och hen glömmer att det är G-d, som ger liv, även ger livets nödvändigheter.
I en sådan negativ omgivning kan en person sjunka allt djupare tills hen blir okänslig och faller djupt ned i andlig orenhet. Början till denna nedgång är omgivningens negativa inflytande.
Våra vise säger: "Den goda kraften är starkare än den onda". Vi ser i livet hur en positiv omgivning kan väcka inre styrkor, inte bara i utförandet av buden, utan även i att utveckla självuppoffring och djup inre styrka i sin judendom. När judarna lämnade Egypten var de grova, men de syndade inte, och därför förtjänade de att ta emot Toran.
Sammanfattning: Atzeret har tre betydelser: att stanna kvar, att vara stark och att härska eller styra. Frågan uppstår varför Simchat Tora firas efter Shmini Atzeret och inte efter Shavuot. Vid givandet av Toran var judarna rättfärdiga, men deras kontakt med Egyptens orenhet hade påverkat dem negativt. Texten förklarar också betydelsen av en god omgivning och dess inverkan på människans andliga tillstånd.
Kapitel 2
Talmud säger att när Israels folk stod vid Sinai-berget upphörde deras orenhet och de renades från sin andliga orenhet. Detta innebär att Israels folk, på grund av deras förfinade andliga tillstånd, blev värdiga att ta emot uppenbarelsen vid Torans givande. Därför kom uppenbarelsen av G-ds oändliga ljus, som det står: "Och G-d steg ner på Sinai-berget," och det G-domliga sågs och uppenbarades öppet för alla. Det G-domliga ljuset lyste i judarna i en uppenbarad form, som det står: "Och hela folket såg ljuden." Våra vise förklarar att man då "såg vad man vanligtvis hör." Normalt hör man och ser inte ljuden, men vid Torans givande var judarna på en sådan hög nivå att själva själen uppenbarades, högre än de yttre själsförmågorna. Det vill säga, vid Torans givande lyste själva själen i deras kroppar.
Själens livskraft ger alltid kraft åt kroppen men det är inte själva själen utan endast en utstrålning från själen där en utstrålning kommer från själens krafter och ger liv åt kroppens lemmar. Varje kraft ger liv till en specifik kroppsdel men vid givandet av Tora upphörde deras orenhet.
Det kroppsliga livet kom direkt från själen själv, som är högre än själsförmågorna. Därför såg de vad som vanligtvis hörs och hörde vad som vanligtvis ses. Eftersom judarna då var på de rättfärdigas nivå, skedde Torans givande med stort ljud, vilket märktes i hela världen. Detta motsvarade de rättfärdigas tjänst, där allt är uppenbart.
När G-d gav de andra budtavlorna efter guldkalvsöverträdelsen, då judarna befann sig på en nivå av botgörare, skedde detta i tystnad, enligt den botgörandes väg, som handlar om att verka i stillhet utan offentlighet. Därför gav G-d de andra budtavlorna på den heliga dagen Jom Kippur, en dag för förlåtelse och försoning. Det innebär att de andra budtavlorna gavs genom omvändelse, som det står i den heliga boken Zohar: "Den som återvänder strömmar med mycket större kraft."
Genom varje handling en jude gör – att studera Tora, utföra buden och leva ett gott liv – drar hen ner ljus från ovan. De som återvänder är mycket hängivna och arbetar med stor kraft, och genom sitt arbete drar de ner ett djupare ljus, som det står: "Från djupen ropade jag till dig, G-d." Genom ånger från hjärtats djup för man ner ett djupare ljus från ovan, vilket sker genom omvändelse. G-d omvandlar då medvetna överträdelser till förtjänster för den som återvänder, och gör mörker till ljus. Istället för att ha vandrat på en mörk väg full av överträdelser, vandrar hen nu på en ljus väg genom att utföra G-ds bud. Därför omvandlar G-d hens medvetna överträdelser och de blir till förtjänster. Istället för vad hen gjorde innan omvändelsen och var full med brott mot buden, blir hen efter omvändelsen full med goda gärningar genom att G-d omvandlar de tidigare överträdelserna till förtjänster.
Men de goda gärningar som omvandlas från överträdelser skiljer sig från de gärningar som från början var goda. Det betyder att de rättfärdigas goda gärningar är ett "rakt ljus" som det står "och G-d gjorde människan rak" och "G-ds bud är klara och lyser upp ögonen," för buden är ljus. Däremot är de goda gärningarna hos dem som återvänder som mörker som omvandlas till ljus.
I den materiella världen ser vi att ett barn som har fjärmat sig från sin förälder och sedan återvänder, väcker stor glädje efter separationen. På samma sätt gäller det i andligt hänseende. Glädjen i närheten efter omvändelsen på Jom Kippur är mycket stor, och därför har man fastställt att Simchat Tora ska vara i månaden Tishrei, som det står: "G-d ska glädja sig med sina skapelser" och "Israel ska glädja sig med sin Skapare." Det är dubbel glädje: tiden för vår glädje och glädjen ovan, att judarna har renat sig från sina överträdelsers orenhet genom Jom Kippur och närmat sig det G-domliga. Detta skapar stor glädje hos judarna efter separationen. Därför har man fastställt Simchat Tora efter Jom Kippur, som ett uttryck för glädjen som kommer efter separationen.
I sanning borde Simchat Tora ha fastställts direkt efter Jom Kippur. Men varför fastställdes Simchat Tora istället efter Shmini Atzeret? Bibelversen säger: "På den åttonde dagen ska ni ha Atzeret." Shmini (den åttonde dagen) betyder på hebreiska också "fet," vilket antyder en rik dag, Atzeret, som är en högtidsdag. Inskrivningen på Rosh Hashana till ett gott nytt år och den goda försäkran på Jom Kippur om ett gott år ska vara i form av att kvarhållas vilket betyder att det ska genomföras och det sker genom att man behärskar sitt beteende och utför Toran och dess bud. Då kommer Simchat Tora – glädjen över Toran – eftersom man förtjänar alla de viktiga sakerna: barn, hälsa och försörjning genom studiet av Tora, och varje jude ska fastställa tider för att studera den.
Sammanfattning: Vid Torans givande upphörde orenheten hos judarna, och de var på en rättfärdig nivå, vilket gjorde dem värdiga att uppfatta uppenbarelsen av G-ds essens, vilket skedde vid givandet av Toran. Då lyste själva själen upp judarna vilket är högre än själsförmågorna som kommer genom själens belysning. De andra budtavlorna gavs till judarna på Jom Kippur genom omvändelse. Därför kommer Simchat Tora efter Shmini Atzeret: 1) Glädjen efter separationen, och 2) det goda och ljuva året som judarna får genom att studera och upprätthålla buden.
"Mina tårar var mitt bröd dag och natt när man sade till mig hela dagen: 'Var är din G-d?'" (Ps. 42:4)
Det innebär att i varje judisk svårighet, G-d förbjude, säger världens folk: "Var är er G-d?" De judiska förnekarna, om vilka våra vise säger att de har avkastat sig allt ansvar, är större förnekare än världens folks förnekare. Beträffande de troende bland världens folk kallar våra vise dem de rättfärdiga bland världens folk. Men de judiska förnekarna frågar inte bara judarna som håller fast vid Israels religion: "Var är din G-d?", utan hånar även de religiösa judarna.
Beträffande de stora prövningar med vilka G-d prövar Israels folk, må G-d ha barmhärtighet över oss, är syftet att de ska göra omvändelse, så som alla de hundratals bibelverserna i Tora, profeterna och de heliga skrifterna säger. Alla judiska prövningar, G-d bevare oss, i alla generationer är en G-domlig varning för att få judarna att återvända. När judarna gör omvändelse, sänder G-d befrielsen. Men förnekarna av G-d och Hans Tora använder den G-domliga varningen på motsatt sätt. De förlöjligar och hånar Tora och dess bud. De utnyttjar den judiska nedslagenheten och förtvivlan för att, med sitt hån, föra bort judarna från Torans och budens väg. De får också judarna att förneka det G-domliga löftet om befrielse. De leder judarna på de gamla förnekande, falska vägarna där judarna söker skydd och hjälp hos världsmakterna, såsom Assyrien och Egypten.
Om detta klagar profeterna, Korachs söner: "Mina tårar var mitt bröd dag och natt när man sade till mig hela dagen: 'Var är din G-d?'" Förutom de stora, fruktansvärda fysiska lidanden som judarna utstår under exilen, plågas vi också själsligt, både av folken och ännu mer av våra "bröder", våra fiender, som förnekar Tora och dess bud och får judarna att förneka sin identitet och religion.
Korachs barn, Asir, Elkana och Aviasaf, hade ursprungligen tagit del i sin fars sammansvärjning att göra uppror mot Mose och Aron, men de gjorde omvändelse och ville inte delta i själva upproret. När marken öppnades för att sluka Korach och hans följeslagare, föll även Asir, Elkana och Aviasaf ner. Men eftersom de ångrade sig, förblev den plats där de föll öppen, och de begravdes inte som Korach och hans anhängare.
När de upplevde denna mirakulösa räddning, sjöng de G-ds lov. Efter att de kommit upp ur djupet, vilade en profetisk ande över dem, och de förutsåg Templets förstöring och de bittra tiderna i exilen. Denna psalm är således en av dem som beskriver de fruktansvärda tiderna i exilen. Under sådana tider lider vi inte bara fysiskt, utan värre: våra känslor för Tora och dess bud blir svaga och ytliga. Allt detta sker genom förnekare som förnekar G-d och Hans Tora, och som liknar folket Amalek, om vilka det står: "som mötte dig på vägen." Vi ska veta hur de mötte oss på vägen till Israels land och försökte förgöra oss. "Mötte dig" betyder också på hebreiska "som kylde ner dig." Det syftar på Tora och budens väg. Således försökte Amalek kyla ner judarna på Toras och budens väg, så att de skulle bli förnekare och förneka G-d och Hans Tora.
Förnekarna gör detta genom att sprida den falska uppfattningen att Israels folk liknar alla andra folk. Detta står i direkt motsats till vad som står i den heliga Toran: "Ni ska vara Min skatt bland alla folken" och "Jag har åtskilt er från alla folken."
Vi finner också i Tora hur Mose, den sanna vännen och Israels herde, ber inför G-d att "vi ska utmärkas, jag och Ditt folk, från alla folken på jorden." Förnekarna, som avvisar allt detta, vanhelgar Torans upphöjda värde. Judarna har en G-domlig uppgift i denna värld, så som Midrash säger när den kommenterar orden: "I begynnelsen skapade G-d himlen och jorden." På hebreiska betyder detta två begynnelser, två saker som räknas som begynnelse: Tora och det judiska folket. Det vill säga att världen skapades för att judarna skulle hålla fast vid Tora. Syftet är att judarna ska fullkomna världen. Detta är orsaken till att judarna behövs i denna materiella värld.
Detta stämmer väl överens med den välkända berättelsen om en av Alter Rebbens efterföljare, som var en stor Tora-lärd, mycket välbärgad och gav mycket till välgörenhet. På grund av hans hederlighet investerade människor i hans affärer och anförtrodde honom sina besparingar. Det hände att denna persons ekonomiska situation plötsligt försämrades, och hen led mycket stora förluster. Hen förlorade inte bara sina egna pengar utan även dem som hen fått av andra.
När denna chassid kom till Alter Rebben i Liozna, grät hen högljutt över sin svåra situation och sade till Alter Rebben att hen behövde pengar för att betala sina skulder, för att gifta bort sina barn och försörja sig själv och sina redan gifta barn. Alter Rebben tänkte en stund och sade sedan till chassiden: "Du berättar för mig vad du behöver. Men vad du behövs till, det vill säga din G-domliga uppgift, det talar du inte om." Detta är innebörden av att det judiska folket har en G-domlig uppgift, vilket är att förädla världen genom Tora och dess bud.
Sammanfattning: Förutom de fysiska prövningarna i exilen, lider judarna också själsligt. Detta lidande orsakas genom folken och än mer av de judiska förnekarna, som hånar tron på den slutgiltiga förlossningen Dessa förnekare leder judarna ner på den länge diskrediterade vägen till assimilation och förnekelse, och vanhelgar heligheten hos Tora och dess bud. Deras inflytande beklagas av profeterna, som sörjer över att det judiska folket har glömt sitt G-domliga uppdrag.
Kapitel 2
De flesta Tora-uttolkarna förklarar versen "Mina tårar har varit mitt bröd dag och natt, för de (mina fiender) säger till mig hela dagen: 'Var är din G-d?'" som en beskrivning av den låga andliga nivån hos judarna under exilen. Profeterna beklagar här att det som judarna gråter över är att de har fallit så lågt att deras tårar endast rinner för det de saknar på det materiella planet — det som de verkligen borde gråta över, gråter de inte alls för. Allt detta kommer från det skadliga inflytandet från förnekarna, som gör judarna likgiltiga till Toran och dess bud.
Judarna på denna nivå säger: "Mina tårar kommer av oro för mitt bröd." Deras enda sysselsättning är deras fysiska behov, men de borde hela tiden höra: "Var är din G-d?" Var är din andliga tjänst i Tora-studium och budens utförande? Varför är din inställning så totalt likgiltig, och varför bryr du dig inte om din bristande kunskap i Tora och din bristande efterlevnad av buden?
Denna fråga framkallar inga tårar alls. Men i sanning borde motsatsen vara fallet. Man behöver inte oroa sig över materiella ting. Det räcker med att skapa ett kärl för G-ds välsignelse, så som det står: "G-d kommer att välsigna dig i allt du gör." G-d, som ger föda till alla skapelser, kommer att se till att det kärl en person skapar fylls med välsignelser och framgång. Man ska bara se till att kärlet man skapar för sin försörjning är helt i enlighet med Tora — det vill säga att man håller Shabbat på rätt sätt och att affärerna bedrivs utan bedrägeri eller oärlighet. När kärlet är rent, ger G-d sin välsignelse i överflöd.
Men när en person inser att hens beteende inte är i enlighet med Toran, att hen alltför ofta försummar bön i synagogan, saknar fastställda tider för Tora-studium och har begått många överträdelser, då skulle hen känna sorg och begråta detta. Hens bedrövelse och tårar bör komma från insikten att hen har kastat av det himmelska oket, vilket är källan till alla överträdelser. Att kasta av det himmelska oket innebär, G-d förbjude, att man tar av sig ansvaret för Tora och dess bud, vilket leder till en känsla av att man kan göra vad man vill utan att frukta G-d. En sådan person har inga tankar på att vara G-dfruktig och respektera G-ds vilja. Hen tar inte ens i beaktande att hens handlingar går emot G-ds vilja och att hen därmed befläckar sin själ.
Att kasta av det himmelska oket är än värre än att vara likgiltig inför fruktan för G-d. Detta sker ofta hos de som är väldigt upptagna på grund av sin rikedom, ekonomiska framgångar och den tillfredsställelse de känner från sina barn och deras respekterade status. Men allt detta är enbart tillfälligt. När situationen förändras och människan förlorar sin rikedom eller sin tillfredsställelse från sina barn, då sörjer hen i sitt hjärta och börjar visa tecken på omvändelse. Hen börjar hålla buden och studera Tora.
Men den som har kastat av det himmelska oket gör inte omvändelse, även när hens materiella situation helt försämras. Först när en extraordinär händelse inträffar, såsom fysiskt lidande, erkänner denna typ av människa att "det är G-ds hand som har gjort detta", och då gör hen omvändelse. Liknande uttryck för att kasta av sig det himmelska oket kan finnas hos var och en. Misslyckandet att acceptera det himmelska ansvaret är det första tecknet på att en person i någon form har avvisat det. Det är nödvändigt att gråta över detta, och tårarna kommer att föra med sig G-ds räddning så att personen kan tjäna G-d på rätt sätt.
Alter Rebben förklarar att genom att känna förbittring över sin låga andliga nivå uppnår man "brödet" av Tora, som ska studeras dag och natt, det vill säga ett kapitel i Tora på morgonen och ett kapitel på kvällen. Detta leder till insikten att det är G-d som ger barn, hälsa och försörjning.
Sammanfattning: De flesta uttolkarna förklarar versen som ett uttryck för den andligt låga nivån hos judarna i exilen, som gråter över materiella ting men inte över sin själsliga fattigdom. Det borde vara motsatsen: när det gäller materiella saker räcker det att man skapar ett rent kärl, håller Shabbat och så vidare, och G-d ger en riklig välsignelse. Men när man saknar andlighet, då ska man gråta. Att kasta av det himmelska oket är källan till alla överträdelser. Genom att känna förbittring över sin själsliga nivå uppnår man "brödet" av Tora.
Vad är Chanuka? Rabbinerna lärde: "Den 25:e Kislev börjar de åtta dagarna av Chanuka. När grekerna gick in i det heliga templet, förorenade de all olja. När Chashmoneerna lyckades ta överhanden och besegrade dem, genomsökte de det heliga templet och fann endast ett oljekrus som fortfarande hade översteprästens sigill intakt. Det fanns bara olja för att räcka i en dag. Ett under inträffade, och oljan räckte i åtta dagar. Året därefter fastställdes dessa dagar som högtidsdagar genom recitationen av Hallel och tacksägelseböner." (Talmud Shabat 21b)
Rashi förklarar Talmuds fråga "Vad är Chanuka?" Talmud vill veta vilket mirakulöst skeende som var orsaken till högtiden. Rabbinerna lär att den 25:e dagen i Kislev är början på de åtta Chanuka-dagarna, vilket nu kommer att förklaras närmare.
Alla rituella föremål som användes i det heliga templet måste först granskas noggrant för att säkerställa att de var felfria. Djur och fåglar som offrades behövde vara helt fullkomliga utan minsta tvekan. Träet som användes på altaret måste vara helt fritt från maskar eller röta. De olika typerna av mjöl till offergåvorna behövde siktas noggrant, och vinet som användes till offren måste vara fritt från bottensats. Oljan till menoran behövde vara av den högsta och bästa kvaliteten.
Toran säger att oljan måste vara ren och pressad. Det finns nio kvalitetsnivåer i olja som kan utvinnas från oliver, men för menoran användes endast de tre finaste kvaliteterna. Oljan var därför ett av de dyrbaraste föremålen i det heliga templet.
Alla dessa föremål — mjöl, vin, olja och kärl — skulle hållas rena från rituell orenhet. Om de kom i kontakt med något orent skulle de inte längre vara lämpliga för tjänst i templet. Därför förvarades den olja som valdes ut för menoran i krus, och översteprästens sigill fästes på varje krus. Dessa krus förvarades sedan på en särskild plats.
När grekerna erövrade Jerusalem (må det återuppbyggas snart i våra dagar, Amen) och intog det heliga templet, förorenade de all olja som de fann där. När Chashmoneerna, med G-ds hjälp, besegrade grekerna, fann de endast ett enda oljekrus som fortfarande hade översteprästens sigill intakt. Talmudkommentatorerna förklarar att detta krus var nedgrävt i marken, vilket var ett bevis på att det inte hade vidrörts av grekerna.
I detta krus fanns bara tillräckligt med olja för en dag, men G-d lät den brinna i menoran i åtta dagar — tillräckligt länge för att ny olja skulle kunna framställas. På grund av detta stora under fastställdes de åtta dagarna som börjar den 25:e Kislev som högtidsdagar, med recitation av Hallel och tacksägelseböner till G-d.
Kampen mot grekerna var mer andlig än fysisk. Den var olik krig som utkämpas för materiella syften, såsom territorium eller plundring. Grekerna var mycket kultiverade och betraktade Toran som en betydelsefull text. De hade också stor respekt för judarna för deras intellektuella förmåga att förstå ett så djupt verk. Grekerna till och med beundrade många av de bud som judarna följde. Men trots detta var de stora förnekare som förnekade G-ds existens och Torans och budens helighet.
Midrash säger: "En död kropp orenar inte [logiskt], och vatten renar inte heller [rationellt]. Men G-d säger: 'Jag har beslutat så och fastställt så; ni får inte överträda Mina förordningar.'"
Det finns ingen logisk anledning till varför en mikve (rituellt bad) renar; det är ett G-domligt påbud, och judarna får inte handla på annat sätt. Toran är inte bara ett djupt intellektuellt verk, utan den är G-ds intellekt och vilja, vilket överskrider mänskligt förstånd.
Sammanfattning: Alla föremål som användes i det heliga templet — mjöl, vin, olja, ved och kärl — måste hållas rena från rituell orenhet. Endast de tre finaste kvaliteterna av olivolja fick användas i menoran, vilket gjorde oljan till ett av de dyrbaraste föremålen i templet. Grekerna förde en andlig strid; när de intog templet förorenade de avsiktligt oljan. På grund av undret med oljekruset fastställdes de åtta dagarna av Chanuka som en högtid.
Kapitel 2
Versen säger: "Dessa är edut, chukim och mishpatim..." Alla positiva bud (de vi är skyldiga att göra) och negativa bud (de vi måste avstå från att göra) delas in i tre allmänna kategorier: edut (vittnesbörd), chukim (påbud) och mishpatim (lagar). Edut är de bud som tjänar som vittnesbörd [eller ett minne av viktiga händelser], som Shabbat, Pesach, Sukkot och liknande.
Chukim är bud som inte har någon rationell förklaring. I kommentaren till versen: "Detta är Torans chukah..." noterar Rashi: "Eftersom Satan och folken frågar judarna: 'Vilken sorts bud är den röda kvigan, och vad finns det för skäl till det?' skriver Toran 'chukah'; det är ett G-domligt påbud förordnat av G-d, och det är inte tillåtet att ifrågasätta det."
Inte ens kung Salomo, den visaste av alla människor, kunde förstå logiken bakom budet om den röda kvigan. Som det är skrivet: "Jag sa: 'Jag ska uppnå visdom', men den är långt bortom min förmåga." Kung Salomo ville förstå budet om den röda kvigan, men fann att det översteg även hans intellekt.
Offret av den röda kvigan skiljde sig från alla andra offer. Den röda kvigan brändes tillsammans med ved från en ceder (ett av de största träden) samt med ezov (en av de minsta växterna) och röd ull. Askan från denna blandning, när den blandades med vatten, renade rituell orenhet. Ändå blev den person som förberedde blandningen oren. Detta är innebörden av chukim – de är G-domligt förordnade påbud som övergår mänsklig logik.
Mishpatim är de bud som skulle föreskrivas även av mänskligt intellekt. Exempel är att hedra sina föräldrar, ge välgörenhet och förbudet mot att stjäla.
Logiskt sett är det lättare att utföra edut och mishpatim — bud vars syften är mer eller mindre begripliga — än att utföra chukim. Ändå ska chukim utföras med samma engagemang som edut och mishpatim.
Men i sanning bör även edut och mishpatim utföras med samma acceptans av det G-domliga ansvaret som krävs för chukim, eftersom anledningen till buden är att G-d befallde det, och inte för att de passar in i vår logiska övertygelse.
Här låg orsaken till grekernas andliga krig mot judarna: de ville övertyga det judiska folket om att Toran inte var mer än en vis lära, och därigenom beröva oss insikten om budens helighet, särskilt chukim. Detta antyds i den särskilda Chanuka-bönen som säger: "de ville att de skulle glömma Din Tora och bryta mot Din viljas påbud", det vill säga att få judarna att glömma att Toran är G-domlig visdom och att bryta mot de bud som är chukim.
Grekerna försökte skilja det judiska folket från deras tro på och självuppoffrande hängivenhet till G-d. Detta är vad våra vise säger: "Grekerna förklarade för det judiska folket: 'Skriv på oxens horn att ni inte har någon del i Israels G-d.'" Av denna anledning, när de tillfälligt lyckades i striden och invaderade det heliga templet, förorenade de avsiktligt menorans olja, eftersom deras avsikt var att släcka det G-domliga ljuset inom judarna.
Men Mattityahu och hans söner, tillsammans med den del av det judiska folket som var hängivna Tora och buden, besegrade grekerna med sitt innerliga rop "Shema Yisroel" ["Hör, O Israel"] och deras självuppoffrande tro att "Herren vår G-d, Herren är en." Efter att ha besegrat de G-dsförnekande grekerna ville judarna återigen tända det G-domliga ljuset i sitt folk. G-d gav oss därför en dubbel gåva: ett krus med ren olja hittades, och det brann i åtta nätter.
Den andliga kampen mot grekerna och deras likasinnade utkämpas i varje generation, eftersom det alltid finns icke-judar, liksom judiska förnekare, som försöker skilja oss från det G-domliga. Det finns fritänkare av olika slag: vissa är fullständiga förnekare, andra är delvis förnekare, och några är en tredjedel eller en fjärdedel förnekare. Sedan finns det de så kallade "moderna" smickrarna, som erkänner principen om familjens renhet men inte anser att det är nödvändigt att använda mikve, som anser att judisk utbildning är viktig men inte följer förbudet mot att ha en icke-judisk partner, och så vidare.
Det finns också en form av grekisk-liknande förnekelse som kommer från ens miljö. Till och med vår största motståndare, Bileam, berömde det judiska folket med fraser som "Ett folk som bor åtskilt" och "Hur vackra är dina tält, Jakob..." Men dessa andligt blinda och materialistiska människor hävdar att judar och icke-judar ska blandas. Detta skulle släcka (Himlen förbjude) det G-domliga ljus som finns inom det judiska folket.
Detta är innebörden av Chanuka-ljusen: genom självuppoffringen som antyds i utropet "Herren är vår G-d, Herren är en", kan vi även nu finna "kärlet" med äkta judisk utbildning, för att lysa upp judiska hem med den G-domliga menoran av Tora och dess bud.
Sammanfattning: Buden delas in i edut, chukim och mishpatim. Edut och mishpatim förstås rationellt, medan chukim är G-ds G-domliga påbud. Grekernas andliga strid var avsedd att utplåna den G-domliga heligheten som finns inom oss. En liten grupp med judar, motiverade av självuppoffringen som antyds i förklaringen "Herren vår G-d, Herren är en", besegrade de grekiska förnekarna och återupptände det heliga ljuset. Den andliga kampen mot förnekelse fortsätter i varje generation, men äkta judisk utbildning – det heliga "oljekruset" – kommer till slut att lysa upp Torans och budens menora.
"Ty ett bud är ett ljus och Toran är belysning, och moraliska tillrättavisningar är livets väg."
(Ordspr. 6:23)
Denna vers förklarar tre saker: bud, Toran och livets väg.
Ordet ljus omfattar två delar som, när de förenas, skapar och ger upphov till upplysning. För att det ska finnas ljus behövs tre saker: en veke, olja och ett kärl för att hålla ihop dem. En veke utan olja lyser inte, för veken brinner snabbt ut. Olja utan veke lyser inte heller. För att få ordentlig och stabil belysning måste det finnas ett kärl som för samman veken och oljan.
Det finns två betydelser av ordet ljus: Enligt Rashis tolkning syftar ljuset på kärlet som håller veken och oljan. Det kallas ljus eftersom det är först när veken och oljan är tillsammans som ett klart och stabilt ljus uppstår. Den andra betydelsen av ljus är själva veken och oljan [utan kärlet som håller dem], den kombination som ger belysning. Även om belysningen från veke och olja, när de inte är placerade i ett kärl, inte kan jämföras med kvaliteten på ljuset som uppstår när de är tillsammans — för utan ett kärl fladdrar och flämtar ljuset — kan det fortfarande betraktas som ett ljus.
Budet liknas vid ljus och Toran vid belysning. Precis som korrekt belysning endast uppstår när veke och olja är inrymda i en behållare, så kommer upplysningen av Toran endast till stånd genom budens ljus. Tre saker omfattas av frasen "bud är ett ljus": kärlet, veken och oljan. Bara när dessa tre existerar kommer Toran att lysa upp. Det innebär att Toran endast kommer att belysa sina studenter när deras studier föregås av kärlet, veken och oljan.
I andliga termer symboliserar kärlet accepterandet av det himmelska oket utan förbehåll — att bära budens ansvar. Veken är själva uppfyllandet av buden, och oljan är glädjen som uppstår vid varje utfört bud. Accepterandet av budens ansvar är kärlet som innehåller budens olja och veke. Med andra ord involverar accepterandet av det himmelska oket två aspekter: Det måste finnas acceptans av budens ok, medvetenheten om att ett visst bud ska utföras vid en viss tidpunkt, och att ett annat bud ska utföras vid en annan tidpunkt. Detta måste hållas i minnet både när det gäller uppfyllandet av buden och efterlevnaden av judiska seder, eftersom judiska seder liknar verkliga bud, som våra vise säger: "Våra fäders seder är Tora."
Att bära budens ok innebär att minnas vilket bud eller vilken sed som ska utföras vid en given tidpunkt och att inte glömma att göra dem. Det finns personer som följer buden, men saknar budens ok, så att de ibland, på grund av upptagenhet med affärer eller andra saker, glömmer vilket bud som borde utföras. Några av dem glömmer att säga bordsbönen, glömmer att säga eftermiddags- och kvällsbönerna, eller glömmer att recitera Shema innan de går och lägger sig. Även om dessa personer kan bli upprörda över sin glömska, berör det dem inte tillräckligt för att ta på sig budens ok.
Att acceptera det himmelska ansvaret innebär också att uppfylla G-ds bud och judiska seder som en plikt — utan att ifrågasätta varför. Det innebär att man inte får göra skillnad mellan buden. Till exempel kan de säga morgonbönerna medan de bär tefillin, men de vill inte bära tzitzit, för de tar lätt på det budet. Dessutom, även om de säger morgonbönerna, kommer de inte att recitera eftermiddags- och kvällsbönerna. När det gäller judiska seder kommer vissa personer att välja bort några av dem, men de kommer att följa seden med "kaparot" (att ta en tupp dagen före Yom Kippur och använda den i en ceremoni för symbolisk försoning). I själva verket ska alla bud och judiska seder utföras i acceptans av det himmelska oket utan att ifrågasätta "varför."
Buden liknas vid en veke, som är själva uppfyllandet av buden och de judiska sederna, och oljan liknas vid glädjen och livskraften med vilken man utför dem. Detta är känt som "hiddur mitzva", förskönandet av ett bud, genom att till exempel köpa ett värdefullt par tefillin, tzitzit-plagg av ull och liknande. Sådana handlingar får Toran att "upplysa" våra liv och världen omkring oss.
Sammanfattning: Versen "ett bud är ett ljus" har tre element: kärlet, veken och oljan. När dessa tre är tillsammans uppstår rätt belysning. En veke utan olja brinner snabbt ut. Olja utan veke brinner inte. Veke och olja som inte är placerade i ett kärl flämtar och ger inte ett stabilt ljus. Endast när de tre är tillsammans ger de ett klart och varaktigt ljus. De tre aspekterna av "ett bud är ett ljus" är: [1] Kärlet syftar på att acceptera det himmelska oket. Detta är uppdelat i två delar: a) budens ok och b) det ovillkorliga accepterandet och utförandet av buden. [2] Veken är utförandet av buden och de judiska sederna, och [3] oljan är glädjen i att utföra varje bud på ett vackert sätt.
Kapitel 2
För att Toran ska vara en "upplysning" måste budet först vara ett "ljus". Detta kan förstås enligt följande:
Det finns tre nivåer i Torans yttre del: a) Toran, b) "Torans upplysning" och c) "Toran själv är upplysning".
Först och främst är nivån Toran — det är nödvändigt att veta att Toran är G-ds visdom. Även om människan kan förstå Torans koncept med sitt begränsade intellekt — för människan är ålagd att använda sin intelligens för att förstå Toran — måste vi alltid vara medvetna om att det är G-ds visdom, långt djupare och större än någon kunskap som människan besitter.
Även de områden av Toran som människan uppfattar som enkla innehåller djupa aspekter av G-domlig visdom. Till exempel den Mishna som säger att "Två personer som [kommer inför en domstol] håller fast i ett plagg. Den ena säger: 'Jag fann det och det är helt mitt' och den andra personen säger: 'Jag fann det och det är helt mitt...'"
Vid första anblick verkar detta vara ett enkelt fall. Men att avgöra vem föremålet faktiskt tillhör, och om den personen har rätt till hela plagget eller bara en del av det, är bara en aspekt av denna lag. Det döljer en upphöjd andlig mening, och på detta sätt studeras denna Mishna i den himmelska akademin.
Naturligtvis existerar inte fysiska ting i den himmelska Tora-akademin, så tanken på två personer som står inför en domstol och gör anspråk på ett fysiskt plagg är otänkbar. Ändå studeras denna Mishna i den himmelska Tora-akademin för den andliga förståelse som är dold i den.
Så här studeras denna Mishna i himlen: Två själar träder inför den himmelska domstolen och ställer en fråga. Medan de var i den fysiska världen fick de båda en person som överträtt buden att vända om. Till exempel en person som tidigare vanhelgade sabbaten började hålla sabbaten, eller en lärare som tidigare undervisade judiska barn och själv var en som överträdde buden och ledde barnen vilse; dessa två själar fick hen att göra omvändelse. Hen blev då en lärare i en sant religiös skola och fick många förtjänster.
Alla tre — de två själarna som hade ett gott inflytande på den som återvände till buden, liksom den som återvände själv — befinner sig nu i Sanningens Värld. De två själarna träder inför den himmelska domstolen och håller båda fast i "plagget" — den stora förtjänsten att ha omvandlat en som överträdde buden och fick andra att göra detsamma till en som återvänt och gjorde andra förtjänta. En själ gör anspråk på hela förtjänsten för att ha hittat och lett denna person till omvändelse och önskar erhålla förtjänsten av denna goda gärning. Den andra själen säger också att det är hen som har väckt den tidigare överträdaren till omvändelse, och gör anspråk på att få förtjänsten.
Så är det också med varje fråga som diskuteras i Toran och som man tror bara kräver ytlig bearbetning. Varje detalj i Toran döljer G-domlig visdom som sträcker sig även till den mest upphöjda nivån. Den person som är medveten om att Toran är G-ds visdom kommer att respektera och hedra den på ett sant sätt.
Detta är då de yttre nivåerna av Toran. Toran är intellekt och visdom. Det finns de som bara studerar den yttre visdomen och finner glädje i det djupa intellekt som finns [även] där, och de presenterar nya Tora-tolkningar. De tror på Torans helighet, men fäster ingen djupare vikt vid den. Dessa personer är högmodiga och likställer ibland sitt intellekt med Torans G-domliga intellekt, vilket man naturligtvis inte får göra.
"Torans upplysning" innebär att en person förstår att Toran är G-domlig visdom och inser att de djupt intellektuella aspekterna av dess yttre delar bara är de yttre klädnaderna.
Detta är då vad som menas med "Torans upplysning." När en person når denna nivå, studerar och förstår hen inte bara Torans yttre djup, utan är också medveten om dess inre upplysning och helighet.
"Toran är upplysning" är den tredje nivån av Torans yttre del, vilket betyder att Toran får sina studenter att bli upplysta med helighet.
Alla dessa nivåer i Toran träder i kraft när "budet är ett ljus."
Sammanfattning: Torans yttre del innehåller tre nivåer: a) "Toran" — den G-domliga visdom som överträffar all annan visdom. Den inre G-domliga visdomen som är dold i de yttre delarna är obegriplig för människans begränsade intellekt. Djup G-domlig visdom är dold inom [till och med] en enkel talmudisk diskussion, exempelvis fallet med "två personer som håller fast i ett enda plagg" som det lärs ut i den himmelska Tora-akademin, b) "Torans upplysning", c) "Toran själv är upplysning" — den gör sina studenter upplysta med helighet. Alla tre nivåer av Toran är beroende av att förstå innebörden av orden "budet är ett ljus."
"Ty Jag, G-d, har inte förändrats, och ni, Jakobs barn, har inte förgåtts." (Malaki 3:6)
Rashi noterar att G-d här säger [till det judiska folket]: "Även om Jag väntar med att visa Min vrede mot dem som handlar fel, betyder det inte att Jag har ändrat Mig eller att Jag har börjat älska det onda och förakta det goda," eftersom G-d är oföränderlig.
Även om vi ser att de som handlar felaktigt "har framgång", både vad gäller hälsa och välstånd, medan många goda och G-dsfruktiga personer är svaga i hälsan och fattiga, betyder detta inte att den felaktiga vägen är den rätta. Istället sker sådana saker av skäl som endast är kända för G-d; Han avslöjar inte dessa skäl ens för de mest rättfärdiga, inte ens för vår lärare, Moses.
I Talmud berättas det att G-d visade Moses alla framtida generationer och deras Tora-ledare. Moses såg då Rabbi Akivas generation. Rabbi Akiva började som en helt okunnig person som ogillade de Tora-lärda och fann nöje i att skada dem när han kunde. [Vid 40 års ålder] slutade han vara herde och började studera Tora intensivt i 24 år. Han började med det hebreiska alfabetet och avslutade med att kunna tolka de kronor som står på bokstäverna i en Tora-rulle.
När Moses i en vision bevittnade Rabbi Akivas stora Tora-kunskap bad han G-d att avslöja för honom den belöning Rabbi Akiva skulle få för sitt självuppoffrande engagemang. G-d visade då Moses hur Rabbi Akiva, för att han vägrade lyda ett kejserligt påbud som förbjöd undervisning i Tora, blev fängslad och fruktansvärt bestraffad genom att hans kropp slets sönder med järnkammar.
När Moses bevittnade Rabbi Akivas fruktansvärda prövning, då hans kropp revs sönder som en kropp på ett slakteri, ropade han i förtvivlan: "Universums Herre, är detta Tora och är detta dess belöning?" G-d svarade: "Var tyst. Så uppstod det i Mina tankar."
Att de som handlar fel "har framgång" och att de rättfärdiga ibland lider svårt är något vars orsak är dold även för de mest rättfärdiga. Men G-ds kärlek till dem som gör gott och Hans avståndstagande från dem som gör ont förblir oförändrad, för "Jag, G-d, har inte förändrats."
Vi måste dock förstå hur G-ds väsen är opåverkat av förändringar. Det faktum att det överallt finns olika nivåer, där varje nivå skiljer sig från den andra, verkar antyda förändring. Även vad gäller uppenbarelsen av det G-domliga finns det olika nivåer.
Vi finner att alla fysiska ting består av essens och existens. Varje fysiskt objekt har sin essens. Varje objekt har också sin existens, det sätt på vilket det manifesteras. I den materiella [världen] är objektets så kallade "ande" dess essens, och dess existens är dess kropp.
När det gäller andliga fenomen är deras grundläggande tillstånd deras essens och deras uppenbarade tillstånd deras existens.
På samma sätt finns det, vad gäller det G-domliga, olika grader av uppenbarelse inom de fyra världarna Atzilut, Beriah, Yetzirah och Asiyah.
Världen Atzilut — som är helt god — är helt upplyst av det G-domligas essens.
Världen Beriah, som är mestadels god men har en liten del av det onda (och detta onda är åtskilt från det goda), är upplyst av det G-domligas existens.
Världen Yetzirah är jämnt fördelad mellan gott och ont. Därför är uppenbarelsen av det G-domliga i den världen bara en glimt av det G-domligas existens.
Världen Asiyah består till större delen av det onda och endast en liten del godhet. Därför är den G-domliga upplysningen i den världen bara en glimt av en glimt av det G-domligas existens.
Detta gäller särskilt denna vår materiella Asiyah-värld, en plats av andligt mörker där det G-domliga är mycket dolt.
Allt detta representerar olika grader av G-domlig uppenbarelse. Hur kan vi då förstå att "Jag, G-d, har inte förändrats?"
Sammanfattning: Även om G-d väntar med att visa Sin vrede mot dem som handlar fel, betyder det inte att Hen har ändrat sig angående Sin kärlek till de rättfärdiga och motsatsen till dem som gör fel. Det faktum att de rättfärdiga kan lida medan de som handlar fel "har framgång" är något vars orsak är helt dold; endast G-d själv har insikt i det. Detta bevisas genom berättelsen om den vision som vår lärare Moses hade när han såg Rabbi Akiva och hans fruktansvärda lidande. Inom uppenbarelsen av det G-domliga finns nivåerna av essens, existens (en glimt av existens), och en glimt av en glimt av existens — [och i denna materiella värld, till och med total fördoldhet]. Hur kan det då vara att "Jag, G-d, har inte förändrats?"
Kapitel 2
Det finns olika nivåer av G-domlig uppenbarelse. Detta gäller både för de fyra världarna Atzilut, Beriah, Yetzirah och Asiyah, samt nivåerna inom var och en av dessa världar, med de 10 G-domliga attributen i varje värld. Manifestationen av det G-domliga inom de 10 G-domliga attributen i varje värld skiljer sig från det G-domliga som manifesteras i de himmelska boningarna. Detsamma gäller för själar och änglar. Det finns en stor skillnad mellan det G-domliga som upplyser själarna i en värld och det G-domliga som upplyser änglarna i samma värld.
Det faktum att det finns så många nivåer av uppenbarelse verkar tyda på förändring. Ändå gäller versen "Jag, G-d, har inte förändrats." Även om det G-domliga uppenbaras på olika nivåer, bibehåller det en fullständig enhet. Detta kan förstås genom liknelsen med en Talmud-lärare som har olika typer av elever. De mer avancerade eleverna kan snabbt helt förstå en komplicerad talmudisk diskussion. De kan också analysera Rashis terminologi exakt och förstå Tosafots analys av ämnet, tillsammans med Rishonims tolkningar.
De mindre avancerade eleverna kan bara förstå den grundläggande talmudiska texten med kommentarer från Rashi och Tosafot. Dessa elever kan inte fördjupa sig i ämnet, eftersom de ännu inte har uppnått den intellektuella nivå som krävs för att få en djupgående förståelse av Talmud.
En tredje kategori av elever är ännu mindre avancerad, och deras tankeförmåga är otillräcklig för att förstå Tosafots kommentar. De kan med stor möda förstå Rashis kommentar. Dessa elever måste undervisas i den grundläggande betydelsen av Talmud, och varje ord måste översättas för dem. Läraren måste också upprepa texten flera gånger tills de kan förstå vad som lärs ut.
För att den sistnämnda typen av elever helt ska förstå vad de lär sig, måste läraren förklara varje koncept med exempel på något som eleverna är bekanta med. Genom sådana exempel kan eleverna sedan förstå och komma ihåg vad de lär sig.
Samma lärare undervisar således tre helt olika typer av elever och instruerar var och en enligt deras förmåga. De tre typerna av elever skiljer sig markant åt. Den första typen är så intellektuellt avancerad att läraren kan förmedla de mest komplexa koncepten utan hjälp av exempel.
Den andra kategorin har också god tankeförmåga, men de är inte lika avancerade som den första. Läraren måste undervisa dem med mindre djup, och för att de ska kunna förstå koncepten helt ger läraren dem lämpliga förklaringar. Det viktigaste för dessa elever är dock själva ämnet; exemplet fungerar endast som stöd för deras förståelse.
Den tredje typen av elever förstår däremot endast ämnet genom de exempel som ges till dem; själva ämnet är sekundärt.
Läraren som undervisar så olika typer av elever måste anpassa sina förklaringar efter elevernas nivå; hen måste förmedla begreppen på ett sätt som motsvarar deras förståelsenivå.
När vi begrundar denna lärares arbete kan vi dra slutsatsen att hen själv inte bara besitter de olika intellektuella nivåerna som är inblandade, utan också verkar genomgå en förändring beroende på vilken av de tre nivåerna hen undervisar.
Men vid en djupare reflektion ser vi att läraren själv i grunden förblir densamma. Förändringarna som sker är inte hos läraren, utan i sättet på vilket hen relaterar till sina elever.
På samma sätt kan man förstå att uppenbarelsen av det G-domliga i de fyra världarna Atzilut, Beriah, Yetzirah och Asiyah, liksom inom de G-domliga attributen, de himmelska boningarna, själarna och änglarna, [inte är en förändring i det G-domligas essens, utan endast i dess uppenbarelse]. Världen Atzilut är andligt sett mer förfinad än Beriah, eftersom Beriah befinner sig på nivån av kapaciteten för existens, medan Atzilut är på en nivå bortom existensens begränsningar. I Atzilut är därför det G-domliga i helt uppenbar form.
Detsamma gäller för alla nivåer av världar, de G-domliga attributen, och så vidare; i var och en av dem är det G-domliga uppenbart enligt deras specifika nivå. Förändringen gäller endast vilken sorts uppenbarelse som manifesteras på varje nivå, men i verkligheten, "Jag, G-d, har inte förändrats."
Sammanfattning: Även om uppenbarelsen av det G-domliga i världarna Atzilut, Beriah, Yetzirah och Asiyah, liksom inom de G-domliga attributen, de himmelska boningarna, själarna och änglarna, skiljer sig beroende på deras väsentliga natur, är det ändå så att "Jag, G-d, har inte förändrats." Detta förklaras genom exemplet med en lärare som undervisar tre typer av elever: a) avancerade, b) medelgoda, och c) de med begränsad intellektuell kapacitet. Trots att undervisningsstilen förändras, ligger förändringarna inte i läraren själv.
"Du är [densamme] innan världen skapades; Du är [densamme] sedan världen skapades."
(Tanna d'Bei Eliyahu Rabba kap 21)
När en person just har vaknat på morgonen, är hens själ fortfarande i hens "näsa", det vill säga hens intellektuella och känslomässiga själsförmågor är ännu inte helt alerta. När människan sover, är de mer förfinade själsförmågorna av intellekt och känsla i ett tillstånd av tillbakadragande. Det finns då bara ett svagt eko av dessa förmågor. Från ögonblick till ögonblick efter att personen vaknar, blir själsförmågorna mer förankrade i sina kroppsliga organ, intellektet i hjärnan och känslorna i hjärtat. Därför säger en jude när hen vaknar på morgonen först: "Jag tackar Dig, den levande och evige Kungen för Du har återställt min själ inom mig."
Personen är ännu inte helt vaken och har inte ännu uppnått insikt i det G-domliga; hen erkänner bara tacksamt G-ds godhet, även om hen ännu inte förstår den helt. Även efter morgonvälsignelserna och den "lilla recitationen av det första avsnittet i Shema-bönen som sägs innan morgonbönen" är en persons själ fortfarande i hens "näsa"; hen förstår ännu inte helt det G-domliga. Dock är hen tillräckligt vaken för att vara medveten om att när det gäller skapelsen, "är Du densamme innan världen skapades; Du är densamme sedan världen blev skapad", det vill säga G-d förändras inte på grund av skapelsen, och Hans enhet förblir densamma.
Skapelsen orsakar ingen förändring – G-d förbjude – i det G-domliga, som versen säger: "För Jag, G-d, har inte förändrats." De olika nivåerna av uppenbarelse och mångfalden av världar medför ingen förändring i det G-domliga, för inför G-d finns ingen fördoldhet, och G-d upplyser den lägsta världen och den högsta världen i samma utsträckning.
Det är som en lärare som, medan hen förenklar ett intellektuellt ämne så att det ska vara begripligt även för den svagaste eleven, själv uppfattar konceptets fulla djup även i den förenklade versionen – för inför läraren själv finns ingen fördoldhet. Samma sak gäller det G-domliga – alla begränsningar gäller endast skapade varelser [så att de kan förstå någonting av det G-domliga]; inför G-d själv, däremot, "har Jag inte förändrats."
Detta måste verkligen begrundas djupare. Även om det är sant att uppenbarelsen av det G-domliga i de olika världarna inte medför någon förändring i Honom, verkar ändå själva faktum att Han skapade världarna innebära en förändring. Innan deras skapelse existerade världarna inte [och nu gör de det]; detta verkar i sig självt innebära en förändring. Hur kan vi då förklara att skapelsen inte orsakar någon förändring hos G-d?
Det är dock sant att "Du var [densamme] innan världen skapades; Du är [densamme] sedan världen skapades."
Frågan om hur det kan vara så att ingen förändring har skett, när världarna tidigare inte existerade och nu gör det, skulle endast vara relevant om världarna skulle existera — G-d förbjude — oberoende av Honom. Då skulle det vara möjligt att hävda att skapandet av världarna medförde en förändring — G-d förbjude — i Skaparen. Men det faktum att vi ser världen som en självständig existens i ett oberoende tillstånd är ett misstag från vår sida.
I verkligheten är varje skapad varelse som noll och intet inför det G-domliga och existerar inte självständigt. Frågan om varför skapelsen inte medför en förändring i Skaparen saknar därför grund.
G-d skapade världen på ett sådant sätt att den materiella existensen uppstod från en G-domlig dold kraft. Detta överensstämmer med det välkända uttalandet: "Det finns ingen större skapelse ur intet än den materiella existensen som kommer från den andliga G-domliga kraften."
Den G-domliga kraften är helt andlig, medan den fysiska existensen är helt materiell. Den G-domliga dolda kraft som skapar den fysiska existensen måste ständigt finnas inom den fysiska existensen för att den ska fortsätta att existera. Även om den G-domliga kraften ständigt måste finnas i existensen, måste den vara dold från den, i enlighet med det välkända uttalandet: "Skaparen är dold för de skapade." Därmed är skapelsen av den fysiska existensen (och dess fortsatta existens) helt beroende av den G-domliga kraft som skapar och upprätthåller den, samtidigt som den är dold för skapelsen.
Sammanfattning: När man vaknar, när de intellektuella förmågorna och de känslomässiga förmågorna fortfarande är i ett underordnat tillstånd, är den G-domliga tjänsten endast ett tacksamt erkännande. Efter morgonbönerna, när intellektets och känslornas krafter samlas och blir starkare, innebär tjänsten [till G-d] en intellektuell förståelse av att "Jag, G-d, har inte förändrats." Det kan verka som om skapandet av världarna, som tidigare inte existerade men nu gör det, kräver en förändring, G-d förbjude. Skapelsen har dock ingen självständig existens oberoende av Skaparen. Den G-domliga kraften måste ständigt finnas inom skapelsen, men är dold.
Kapitel 2
Faktum att skapandet av existens från en dold G-domlig kraft måste ske på ett sådant sätt att en G-domlig kraft ständigt är närvarande i all existens och samtidigt förblir dold visar att existensen i sig själv är en icke-entitet. Existensen skapar varken sig själv — eftersom ingen skapad varelse kan skapa sig själv — och ger inte heller sig själv livskraft. Allt detta kommer från en G-domlig kraft som för dem till existens och upprätthåller dem.
Detta blir tydligare när man betraktar versen: "Genom Herrens ord skapades himlarna." Versen säger att det var det G-domliga yttrandet, "Låt det finnas ett fäste", som gav upphov till skapandet av himlarna. Det står också: "För evigt, o G-d, står Ditt ord i himlarna." Det G-domliga yttrandet genom vilket himlarna skapades måste ständigt finnas där för att himlarna ska kunna fortsätta existera.
Även efter att G-d skapade himlarna med yttrandet "Låt det finnas ett fäste" skulle himlarna återgå till intet om yttrandet inte längre skulle vara närvarande i dem, eftersom deras existens helt beror på det G-domliga yttrandet, en dold G-domlig kraft.
På samma sätt gäller detta även för skapandet och upprätthållandet av alla skapade varelser. Alla, stora som små, är beroende av en G-domlig kraft — det G-domliga yttrandet som skapar varje varelse. Hela världen skapades genom de "tio yttrandena" som omfattar alla kategorier av existens — mineraler, växter, djur och människor.
Det G-domliga yttrandet är en dold G-domlig kraft som skapar och upprätthåller existensen hos den skapade varelsen, och denna G-domliga kraft måste ständigt finnas inom existensen. Med andra ord handlar det inte bara om att den G-domliga kraften skapar existens så att den sedan kan fortsätta existera självständigt, utan den G-domliga kraften måste vara ständigt närvarande i existensen, om än på ett dolt sätt.
Anledningen till att en G-domlig kraft måste finnas ständigt i existensen har sin grund i det faktum att det sätt på vilket G-d skapade världen inte är som en hantverkare som skapar ett kärl. När en hantverkare skapar ett kärl kan det existera på egen hand när det är färdigt. Detta beror på att hantverkaren endast bearbetar materialet, men inte ger det liv.
Så är det dock inte med världens skapelse och alla dess varelser. När den G-domliga skaparkraften skapar den materiella existensen måste den omfatta den för att ge den liv.
Skillnaden är följande: Hantverkaren som skapar ett kärl skapar inte råmaterialet som används; hen förändrar endast dess form. G-domlig skapelse innebär däremot att skapa något helt nytt, något som innan dess skapelse inte existerade alls. Därför måste den G-domliga skaparkraften ständigt finnas inom de skapade varelserna, eftersom de skapade i sig själva är en icke-entitet — allt som verkligen existerar är den G-domliga kraften.
Detta är anledningen till att "Du är densamme innan världen skapades; Du är densamme efter det att världen har skapats." Skapelsen orsakar ingen förändring alls i Skaparen.
Sammanfattning: Den G-domliga skaparkraften i de tio yttrandena genom vilka G-d skapade universum och alla dess varelser är en G-domlig kraft som ger liv till varje skapad varelse. Även efter skapelsen måste den G-domliga kraften förbli i den för att ge den liv. Om den G-domliga kraften skulle upphöra, skulle skapelsen upphöra att existera. När en hantverkare gör ett kärl förändrar hen endast råmaterialets form, medan G-domlig skapelse innebär att skapa något helt nytt.
"I varje generation är en person skyldig att betrakta sig själv som om hen hade kommit ut ur Egypten, som det står: "Och du ska på den dagen berätta för din son; “Det är på grund av vad G-d gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'" (2:a Mosebok 13:8)
I varje generation och under alla omständigheter måste varje jude vara medveten om "vad G-d gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten." Exil och befrielse är i första hand andliga företeelser. Trots att exilen i Egypten bara var den första exilen och befrielsen från Egypten bara var den första befrielsen, representerar de symboliskt alla andra exiler och befrielser, fram till den slutliga förlossningen genom vår rättfärdige Mashiach. Angående den slutliga befrielsen står det också: "Likt dagarna då du lämnade Egypten, ska Jag visa underbara ting." Detta beror på att både exil och befrielse i grunden är andliga till sin natur.
När Jakob, tillsammans med sina 70 familjemedlemmar, drog ner till Egypten, gjorde hen det inte av egen vilja. Inte heller lämnade det judiska folket Egypten som ett resultat av sin egen kraft.
G-d förde vår stamfader Jakob och de 70 familjemedlemmarna till Egypten genom att Josef såldes till slaveri. Hen befriade det judiska folket från Egypten genom vår lärare Moses. Så är det också med denna sista exil och den kommande slutliga förlossningen.
Judarna som levde under Rabbi Yochanan Zakkais generation [då denna sista exil började] lämnade inte Eretz Yisrael för att vandra i diasporans länder av egen vilja. Och Israels folk kommer inte återvända till Eretz Yisrael som ett resultat av sin egen kraft.
Vår välsignade G-d förvisade oss från våra förfäders land på grund av vissa överträdelser. När vi uppriktigt gör omvändelse, ska Hen sända den rättfärdige förlossaren för att befria oss från alla de länder i vilka vi befinner oss i exil och leda oss till Eretz Yisrael. Vi kan inte åstadkomma något genom vår egen kraft, eftersom både exil och befrielse är G-domligt ordnade händelser.
Exil är inte en fråga om val. Oavsett om vi önskar det eller inte, måste vi acceptera exilen. Befrielsen är inte heller beroende av vår egen kraft. Versen säger: "Inte genom folkets mängd, inte genom styrka..." ska det heliga Templet och Eretz Yisrael återfås, utan endast genom G-ds vilja att det ska ske. Exil och befrielse är G-domligt ordnade företeelser som det utvalda folket måste genomgå för att fullfölja G-ds vilja, genom att studera Toran, utföra buden och göra omvändelse i alla exilens länder. När det är uppnått, ska G-d uppfylla sitt löfte om befrielsen genom vår rättfärdige Mashiach.
Under exilen i Egypten ledde det judiska folkets rop om omvändelse, "och vi ropade ut till G-d...", till G-ds förlossning [som versen säger: "och Hen hörde vårt rop"] genom den första befriaren Moses. Så också i våra dagar, när judarna kommer att ropa ut till G-d i omvändelse, ska Hen sända den rättfärdige förlossaren.
Hela syftet med exilen och förlossningen är en del av den andliga tjänst som judarna är ålagda att utföra i denna värld.
Våra vise säger att syftet med exilen är att antalet proselyter ska öka, det vill säga att judar ska rena och upphöja de gnistor av helighet som är dolda i denna världens materiella existens. Detta uppnås genom varje judes andliga tjänst, eftersom varje jude har ett andligt syfte som hen måste uppfylla i denna värld.
Detta är innebörden av: "I varje generation är en person skyldig att betrakta sig själv som om hen hade kommit ut ur Egypten", eftersom den fysiska befrielsen ur Egypten beror på den andliga befrielsen därifrån.
Om exilen i Egypten står det i versen: "Och egyptierna tvingade Israels barn till hårt arbete". Talmud ger två tolkningar av orden "hårt arbete". Farao lurade det judiska folket genom att använda milda ord för att ta reda på det maximala antalet tegelstenar de kunde producera på en dag. Hen tvingade sedan dem att producera detta antal varje dag. Således ledde den milda tungan till hårt arbete.
Rabbi Shmuel bar Nachmani säger att Farao, genom att tvinga oss till extremt hårt arbete, bröt ner oss både fysiskt och andligt. Versen hänvisar till detta när den säger, "men de lyssnade inte på Moses på grund av sin andfåddhet och hårda arbete."
Judarna, både under exilen i Egypten och nu, är så nedtryckta fysiskt och bittra andligt att de är otröstliga.
Sammanfattning: Varje jude i varje generation måste känna som om hen själv hade lämnat exilen i Egypten. Den egyptiska exilen och befrielsen är symbolisk för alla exiler och befrielser, alla sker enligt en G-domligt ordnad andlig plan. Exilen uppkommer inte genom en människas egen vilja – det är en konsekvens. Befrielsen kommer inte heller genom en människas egen styrka. Denna slutliga bittra exil är [också] en konsekvens. Genom omvändelse [ska vi förtjäna att] G-d sänder vår rättfärdige förlossare Syftet med exilen är att vi ska rena och upphöja gnistorna av helighet [som finns i materiella ting]. Bitterheten som följer av exilen hindrar trösten i förlossningen.
Kapitel 2
Låt oss bättre förstå de andliga aspekterna av exil och befrielse i förhållande till människans tjänst inför G-d. Alla exiler kallas Egypten, eftersom Mitzraim (Egypten) betyder trångmål och begränsningar.
Versen säger: "Och G-d formade människan." (Det hebreiska ordet för "formade" är "vayitzer") Ordet skrivs med två yud, vilket enligt våra vise antyder att människan föddes med två inriktningar, en för det goda (yetzer tov) och en för det onda (yetzer hara).
Den goda driften får sin andliga näring från den G-domliga själen, medan den onda driften får sin näring från den naturliga själen – den animaliska själen som med sina kroppsliga och instinktiva begär begränsar och hindrar den G-domliga själen och försvagar dess andlighet. Den förgrovar den G-domliga själens förmåga att känna närhet till G-d.
När den G-domliga själen, som är iklädd i den djuriska själen, försöker förmedla en G-domlig insikt till den animaliska själen, mobiliserar den animaliska själen sin kraft och omsluter den G-domliga själen från alla håll. Detta gör att den G-domliga själen blir begränsad och förminskad. Den G-domliga själen är i sin natur intellektuell och har därmed en bred förståelse. Men den grova begränsning som påtvingas av den animaliska själen förhindrar den att komma till fullt uttryck.
Påverkan från den animaliska själen på den G-domliga själen är så stor att även när den G-domliga själen lyckas koncentrera sig på en G-domlig begrundan, påverkas den bara till en viss grad. Den G-domliga själen kan inte bryta de begränsningar som den animaliska själen sätter in i sin tjänst – vare sig det gäller att undertrycka det onda eller att omvandla det onda till gott. Även om den G-domliga själen förstår något andligt, saknar denna förståelse kraften att genomsyra hela individen.
Det finns ett känt uttalande i Talmud: "En tjuv, innan hen gör inbrott, ropar hen till G-d." En tjuv ber till G-d om framgång i sin stöld. Att hen ber till G-d visar att hen tror på G-d och G-domlig försyn. Tjuven tror att om G-d så önskar kan hen lyckas med sin stöld. Men tjuvens tro på G-domlig försyn påverkar inte hens handlingar, och hen gör något som strider mot G-ds vilja. Detta beror på att hens onda drift skymmer hens förståelse.
Detsamma gäller för den G-domliga själens andliga insikt; den förmörkas och begränsas av den animaliska själen och uppnår inte sitt avsedda syfte.
Individens naturliga tendenser återspeglas i hens känslor. Vi ser därför att den som har förfinade kroppsliga tendenser också har förfinade känslor, medan den som har grova kroppsliga tendenser kan ha grova eller ibland till och med ett fördärvat känsloliv.
Generellt sett förfinas känslor av intellekt, som versen säger: "Enligt en persons intellekt ska hen prisas." En persons känslomässiga beteende, vare sig det är grovt eller förfinat, gott eller ont, speglar vanligtvis hens intellekt. Vi ser att ett barn, vars intellekt ännu inte är utvecklat, önskar sig småsaker, medan en vuxen, med ett mer utvecklat intellekt, önskar sig mer meningsfulla ting. Samma sak gäller för de vuxna – ju mer intellektuellt utvecklad en person är, desto mer förfinade är hens känslomässiga egenskaper.
Intellektet är därför ljuset som belyser känslornas väg. Intellektet får en person att inse vad som är en god egenskap – något som bör utvecklas – och hur man förvärvar den. Intellektet pekar också på mindre goda egenskaper och informerar individen om att de behöver förändras. Intellektet instruerar inte bara en person om hur man frigör sig från mindre goda egenskaper utan lär också hur en god egenskap ska ersätta den mindre goda.
I grunden strävar människan efter att ha goda känslomässiga och karaktärsegenskaper och inte mindre goda. Hen tar avstånd från oärlighet, högmod, avundsjuka, illvilligt skvaller, förtal och liknande. Ändå kan olika faktorer påverka hen starkt negativt, som grova naturliga tendenser eller en negativ omgivning. Dessa förstärker hens mindre goda egenskaper och minskar hens vilja till goda.
Intellektet kallas därför ljus, eftersom det belyser känslorna. Detta är exilens och befrielsens andliga tjänst: den animaliska själen är exil, som begränsar den G-domliga själen. När den G-domliga själen lyckas med att förfina den, uppnås befrielse.
Sammanfattning: I människans andliga tjänst kallas alla exiler Mitzraim (Egypten), vilket betyder begränsning och inskränkning. Den onda driften får sin näring från den animaliska själen och den goda driften från den G-domliga själen. När den G-domliga själen förklarar en G-domlig insikt för den animaliska själen, mobiliserar den senare styrka för att förminska förståelsen av ämnet, likt en tjuv vars tro kan vara uppriktig, men som inte påverkar hens handlingar. Känslomässiga egenskaper speglar en persons naturliga tendenser. Intellektet belyser känslorna och ger vägledning om hur man ska utveckla goda egenskaper och förfina mindre goda egenskaper.
"Människan går till sin verksamhet och till sitt arbete som ska göras tills kvällen." (Ps. 104:23)
Alter Rebbe, av välsignat minne, säger i Baal Shem Tovs namn att varje själ som sänds till denna värld av G-d har fått ett uppdrag. Detta uppdrag måste genomföras, för G-d har bestämt att det ska vara själens arbete medan den är på jorden.
Baal Shem Tov tolkar versen: "Människan går till sin verksamhet..." som syftande på själens uppdrag, som ska vara dess arbete, för det var för detta syfte som själen sändes till denna värld. Varje människa måste veta [säger Baal Shem Tov] att "hens arbete [bör göras] innan kvällen", det vill säga att uppgiften måste fullbordas innan det är för sent.
Dagen är indelad i tre delar: morgon, eftermiddag och kväll. Människans liv är också indelat i tre perioder. Toran säger att människan har fått en begränsad tid på denna jord. Precis som någon som åtar sig att fullborda en uppgift inom en viss tid vet att tiden så småningom kommer att ta slut, måste även människan veta att hens livstid är begränsad.
Människans år är indelade i morgon, eftermiddag och kväll. Människans ungdomsår är hens tidiga morgon, när solen först stiger upp. De mellersta åren är eftermiddagen i ens liv. Snart kommer solen att börja sjunka i väster, då den närmar sig tiden för solnedgången. De senare åren i en människas liv är hens kväll. Personen blir svagare och det börjar mörkna.
Om våra livsår på denna jord säger Baal Shem Tov att "människan måste gå till sitt arbete" – det arbete för vilket G-d sände hens själ till världen. Hen måste utföra Torans bud innan det blir mörkt. Den bästa tiden för arbetet att utföras med innerlig längtan och goda karaktärsdrag är under morgon och eftermiddag – under de tidiga och mellersta åren. Under denna tid är en person bäst rustad att arbeta med och förädla sig själv både för att bli verkligt G-dfruktig och utveckla goda karaktärsdrag. När en person gör så, kommer de år hen lever under sina senare år också vara mycket goda.
Den person som ägnat sina morgon- och eftermiddagsår åt att studera Toran, utföra buden och utveckla goda karaktärsdrag kommer i sina senare år finna glädje i att be i synagogan och lyssna till Tora-undervisning. Hen kommer att finna glädje i sin förmåga att utföra buden och vara av god karaktär. På så sätt kommer hen finna glädje i att leva ett genuint judiskt liv. Hen kommer inte bara finna glädje i sitt eget studium av Toran, utförande av buden och utveckling av goda karaktärsdrag, utan även i att skapa en positiv judisk miljö för andra.
Djupt i sitt hjärta är varje jude hängiven Toran, buden och goda karaktärsdrag. Det är bara så att olika världsliga ting dämpar denna hjärtliga hängivenhet. Därför fastställer Rambam, beträffande en person som vägrar ge sin partner skilsmässa, att "hen ska påverkas tills hen säger 'Jag vill det.'" En skilsmässa måste dock ges av egen fri vilja. Vad hjälper det att påverka en person att säga: "Jag vill det"? Men sanningen är att innerst inne vill varje jude göra vad Toran kräver. Därför kan hen "påverkas" att göra det genom att avlägsna det som hindrar framträdandet av hens inre hängivenhet till Toran och buden. [Hens sanna önskan kommer då att framträda, och som i fallet med en skilsmässa, kommer hen frivilligt att ge skilsmässodokumentet].
Alla kroppsliga och världsliga hinder för Toran och buden uppstår under en judes ungdoms- och medelålder. Utbildningen och omgivningen under dessa år har en djup inverkan på en individ. När man har en genuin judisk uppfostran, där läraren förmedlar en tro på G-d och en kärlek till Hens Tora och buden, och när man tillbringar sina medelår i en G-dsfruktig miljö, så blir önskan för Toran, buden och goda karaktärsdrag synlig. Men när en persons uppfostran inte sker enligt judisk lag, och medvetenheten om Torans helighet och respekt för buden saknas, dras personen till en icke-religiös miljö.
När man blir äldre ändrar man sig vanligtvis. Den stora majoriteten av dem som haft en genuin judisk uppfostran och levt ett sunt judiskt liv under sina tidiga år finner stor glädje i att etablera och sprida en genuin judisk miljö senare i livet.
Sammanfattning: Varje själ som sänds av G-d till denna värld har en specifik uppgift. Varje människa måste fullgöra sitt uppdrag innan det är för sent. Människans begränsade liv är indelat i tidig morgon, dag och kväll. Meningsfulla morgon- och eftermiddagsår säkerställer ett gott slut på kvällen.
Kapitel 2
Alter Rebbe visar i sina chassidiska förklaringar att varje jude har förmågan att utvecklas i sin tjänst inför G-d. Baal Shem Tov säger att varje jude – även den enklaste – kan och bör tjäna G-d, och Alter Rebbe förklarar i sina chassidiska föreläsningar hur: genom studier av Tora, utförande av buden och utveckling av goda karaktärsdrag. Genom att helhjärtat och uppriktigt ägna sig åt tjänsten för G-d kan även en enkel person nå en mycket hög andlig nivå; den inre hängivenheten är viktigare än stor Tora-kunskap.
En sådan helhjärtad hängivenhet är möjlig för var och en, från den enklaste till den mest lärda, eftersom den härrör från själen, och alla själar har "en och samma Fader", som Alter Rebbe uttrycker det. Eftersom denna potential finns bland alla judar behöver den bara komma till uttryck. När man studerar Tora, uppfyller ett bud eller utför en handling av kärlek bör det ske med helhjärtad enkelhet och hängivenhet.
Alter Rebbe visar hur vi alla, oavsett vår kunskapsnivå i Tora, kan visa en själslig, helhjärtad hängivenhet till Tora. Hen liknar detta vid att lära sig ett hantverk. För att bemästra något hantverk, vare sig det är att skapa föremål av trä eller metall, konsten att skriva kalligrafi eller teckna, krävs att man först lär som lärling under en kunnig hantverkare och noggrant följer instruktionerna, utan att ifrågasätta lärarens kunnande.
Oavsett hantverk är arbetet som svårast i början, även för den som har fallenhet. Det är särskilt svårt för den som måste "träna sina händer" för att utföra arbetet. Bemästrande uppnås först efter en stor investering av tid och ansträngning. Men när en person väl lärt sig sitt hantverk blir inte bara arbetet lättare - hen finner också glädje i det. Denna tillfredsställelse förenar hen med arbetet. Istället för de svårigheter hen mötte under inlärningen, när hen ibland kunde ha känt frustration över den enorma arbetsinsatsen, finner hen nu glädje i det.
Samma sak gäller tjänsten för G-d. Först ska man lära sig "hantverket" att tjäna G-d, på ett liknande sätt som den som lär sig ett vanligt hantverk. Det första steget är att acceptera det himmelska oket av Tora, buden och goda karaktärsdrag. Att acceptera det himmelska oket innebär att det inte spelar någon roll om man finner glädje i något eller inte; det påverkar inte utförandet av det. Man ska inte låta sig avskräckas av att tjänsten kan vara svår. Den som tjänar G-d genom att ta på sig det himmelska oket vet att tjänsten inte handlar om vad hen vill göra, utan vad hen måste göra.
Således är påtagandet av det himmelska oket av avgörande betydelse för tjänsten för G-d, och början av varje dags arbete måste genomsyras av detta. Det första man måste göra är att delta i gemensam bön och sedan sträva efter att leva varje dag i harmoni med Tora, utan att söka förklaring. Det som står i Tora, vare sig det rör människans relation till G-d eller till sin medmänniska, ska utföras av varje jude som en del av hans eller hennes påtagandet av det himmelska oket.
Genom att acceptera det himmelska oket – vars grund är en uppriktig hängivenhet till Tora, buden och goda karaktärsdrag – stiger man allt högre i sin G-domliga tjänst. Till slut blir denna tjänst inte alls svår utan en källa till glädje och tillfredsställelse.
Detta är hur Alter Rebbe tolkar versen: "Människan går till sin verksamhet". När en jude börjar eller går till sin tjänst inför G-d ("sitt arbete") med påtagandet av det himmelska oket förtjänar hen då att "hens arbete" ska bestå "till kvällen". Ordet "kvällen" på hebreiska betyder också "sötma", så att versen kan betyda att hens tjänst för G-d blir till något ljuvligt.
Sammanfattning: Genom helhjärtad och enkel hängivenhet till Tora, buden och goda karaktärsdrag (vilket finns som potential i varje jude) kan alla stiga allt högre i vår G-domliga tjänst. Detta beror på att den ultimata tjänsten uppnås när idén om hängivenhet [till G-d] omsätts i faktiska handlingar. Den som lär sig ett hantverk måste följa sin lärares instruktioner utan att söka en förklaring. Studierna är långa och krävande, men när de bemästras ger arbetet stor glädje. Samma gäller tjänsten för G-d; genom sitt "arbete" kommer människan att känna sötman i sitt arbete.
"Det är bättre för mig Din muns Tora än tusentals guld- och silverstycken." (Ps. 119:72)
Kung David uttrycker här att även om guld och silver kan användas för att utföra budet om välgörenhet (som, när det utförs korrekt, värderas högt av G-d), är Toran ändå bättre.
Abraham prisas av G-d för sin välgörenhet, då versen lyder: "Jag älskar hen, för Jag vet att hen kommer att uppmana sina barn och sitt hushåll, som ska leva vidare efter hen, att de [också] ska följa den G-domliga vägen med budet om välgörenhet och rättvisa."
Välgörenhet och rättvisa är två olika begrepp. Känslan bakom välgörenhet är medkänsla, medan rättvisa innebär noggrann bedömning — att handla välvilligt endast efter en grundlig undersökning av mottagarens behov. Således skiljer sig välgörenhet och rättvisa inte bara i deras underliggande principer, utan också i deras tillvägagångssätt för en handling av medmänsklig omtanke.
Begreppet välgörenhet innebär att visa medkänsla mot någon både andligt och materiellt, medan rättvisa uppnås genom att först noggrant undersöka en persons ekonomiska eller andliga situation för att avgöra om hen verkligen behöver och förtjänar hjälp. Om undersökningen visar att den potentiella mottagaren inte anses berättigad, skulle rättvisa innebära att hen inte får den efterfrågade hjälpen. Även när personen bedöms berättigad till hjälp, kommer den att ges på ett kallt och uträknat sätt.
Vi ser alltså att välgörenhet och rättvisa skiljer sig på tre sätt: För det första bygger välgörenhet på medkänsla medan rättvisa är strikt. För det andra innebär välgörenhet alltid att hjälpa den andra personen i större eller mindre grad; det är otänkbart att den behövande lämnas utan hjälp. Med rättvisa är det däremot möjligt att den sökandes begäran avslås. Och för det tredje ger välgörenhet hjälp på ett kärleksfullt och varmt sätt, medan rättvisa hjälper på ett kallt och uträknat sätt.
Vi måste därför förstå vad Toran menar när den säger att "G-ds väg" innefattar både välgörenhet och rättvisa. Som vi just förklarat är välgörenhet och rättvisa helt olika. Ändå kombineras de två i den G-domliga vägen. Hur är detta möjligt?
Den chassidiska läran förklarar att föreningen av välgörenhet och rättvisa var Abrahams andliga väg. Abraham gav generöst av sina tillgångar, sin kropp och sin själ. Hen gav bort allt hen ägde, och till och med mer än hen ägde. Det fanns tillfällen då Abvraham inte var särskilt välbeställd, och för att ge välgörenhet behövde hen låna pengar. När hen återvände till platsen [och mötte den person som lånat ut pengarna] återbetalade hen lånet.
Avrahams välgörenhet utmärkte sig på två sätt: a) hen gav allt till andra och behöll lite för sig själv. Detta är innebörden av rättvisa i detta fall — Avraham gjorde den noggrannaste bedömningen av sina egna behov så att hen för sig själv och sin familj skulle ta så lite som möjligt och ge resten till välgörenhet. Detta är verkligen "G-ds väg" — att ge välgörenhet som ett resultat av att bedöma sina egna behov med stor noggrannhet. b) Den andra utmärkande aspekten av Avrahams välgörenhet var att när hen inte hade någon att ge välgörenhet till, blev hen mycket bedrövad.
Avraham förmedlade denna förening av välgörenhet och rättvisa, "G-ds väg", till sina barn och hushåll. Så pass att för Avrahams efterkommande (det judiska folket) är medkänsla och medmänsklig omtanke medfödda egenskaper. Kung David säger om detta: "Rättvisa och välgörenhet har Du gjort [dvs. inplanterat] i Jakob." När G-d välsignar en jude med välstånd, väcks hen av en önskan att ge välgörenhet, och hen bedömer sig själv; "Varför är jag mer värdig än andra, att jag skulle få ett överflöd av gott medan andra inte får det?" Denna bedömning leder hen att ge välgörenhet på ett generöst sätt.
Således ses välgörenhet mycket positivt från Ovan. Ändå säger versen: "Det är bättre för mig Din muns Tora än tusentals guld- och silverstycken" [med vilka personen hade kunnat utföra välgörenhet].
Sammanfattning: Det finns tre skillnader mellan välgörenhet och rättvisa: a) välgörenhet bygger på medkänsla, medan rättvisa kräver bedömning. b) välgörenhet innebär alltid att erbjuda hjälp, medan rättvisa överväger om hjälp ska ges. c) välgörenhet utförs på ett kärleksfullt sätt, medan rättvisans hjälp är objektiv. "Den G-domliga vägen" är en förening av välgörenhet och rättvisa. Hur kan välgörenhet och rättvisa förenas? Svaret demonstrerades av Avraham, som a) bedömde sig själv, tog så lite som möjligt för sig själv och gav resten som välgörenhet, och b) blev bedrövad när det inte fanns någon möjlighet att ge välgörenhet. Denna form av välgörenhet är en medfödd egenskap hos varje jude, ärvd från Avraham.
Kapitel 2
Denna fråga måste förstås på ett djupare plan. Varför skulle studier av Toran vara bättre än att ge "tusentals [stycken av] guld och silver" till välgörenhet, som värderas högt Ovan? Även om det är sant att välgörenhet är ett specifikt bud, medan Toran omfattar alla bud, ligger Torans storhet inte bara i att känna till den, utan i att den leder till utförandet av buden.
Midrash säger att Moses berättade för det judiska folket att G-d gav oss Toran för att vi skulle följa dess lagar. Om vi inte gör det, skulle G-d ta Toran från oss, eftersom hela syftet med att ge den var de lagar den innehåller. Talmud säger också att storheten i studier ligger i att de leder till utförandet av buden. Om så är fallet, varför är Tora "bättre för mig än tusentals guld- och silverstycken"? Vi måste också förstå varför versen nämner guld före silver; vanligtvis nämns det mindre värdefulla först.
Det behöver också förklaras varför det uppstod en stor himmelsk rörelse när Toran gavs. Hela världen skakade, och som Rashi berättar, när folken märkte denna extraordinära händelse, frågade de Bileam (en icke-judisk profet) om orsaken. Hen sa till dem att G-d, universums Skapare, gav Sin Tora till Avrahams, Isaks och Jakobs barn, som Hen valt till Sitt folk.
Eftersom de tio budorden innehåller flera självklara lagar, som att hedra sina föräldrar och visa dem respekt, inte svära falskt och inte stjäla, varför var det en sådan uppståndelse när Toran gavs?
Den chassidiska läran förklarar detta på ett filosofiskt sätt, och förklarar först det G-domliga syftet med att sända en själ till denna materiella värld. I himlen är själen fylld med den högsta graden av kärlek och fruktan inför G-d. Profeten Elia hänvisar till sin själs känslor gentemot G-d före dess nedstigning när hen kallar den "den levande G-d, Israels Herre, inför Vem jag stod."
Innan själen stiger ned till denna materiella värld, står den inför G-d med himmelsk hängivenhet och fruktan. Den heliga boken Zohar säger att varje själ, före sin nedstigning, upptar de högsta nivåerna av världen Atzilut. Även om den del av själen som sänds till denna värld bara är en glimt av dess essens (som förblir Ovan), förblir denna glimt förenad med dess essens.
G-d placerar själen i en materiell kropp där inte bara grova materiella begär finns, utan även den onda driften. Den onda driften får sin näring från den animaliska och den naturliga själen. Genom detta förgrovas den den intellektuella själen, vilket gör den mindre förmögen att förstå G-domlig visdom. När den G-domliga själen anstränger sig för att förklara G-domliga ting för den intellektuella själen, hindras den av den animaliska själens naturliga böjelser, som skymmer den intellektuella själens ljus.
Den G-domliga själen strävar hårt för att få den intellektuella själen att förstå att människan ska känna kärlek och frukta G-d. Den försöker också förklara hur G-d skapade världen ur intet. Även om detta förstås av den intellektuella själen, förgrovas dess förståelse av den animaliska själen. Även när dess (skymmande) förståelse leder till någon grad av kärlek och fruktan, kan det inte jämföras med själens relation till G-d medan den befann sig i "själarnas skattkammare" innan dess nedstigning till materiellt liv i denna värld.
Varför låter då G-d en själ lämna sin högsta andliga tillvaro och låter den stiga ner i en materiell värld? Vad är Hens syfte?
För att besvara denna fråga säger versen: "Det är bättre för mig Din muns Tora än tusentals guld- och silverstycken." Guld hänvisar till fruktan för G-d, medan silver hänvisar till kärleken till Honom. "Tusentals stycken av guld och silver" syftar på den [stora kärlek och fruktan] som själen haft i himlen. Således lär versen att studiet av Toran i denna materiella värld är bättre än den kärlek och fruktan själen hade i Himlen, för genom att fullgöra Toran och dess bud uppfyller människan det G-domliga syftet med skapelsen.
Sammanfattning: Även om välgörenhet är ett specifikt bud och Tora omfattar alla buden, ligger Torans storhet i att den leder till utförandet av buden. Varför är då "Toran från Din mun" bättre än "guld och silver"? Varför nämns guld före silver? Varför var det en sådan rörelse när Toran gavs? Kärleken och fruktan hos en själ i himlen, innan den steg ner i kroppen, beskrivs. Det G-domliga syftet med skapelsen är att människan ska förfina världen genom sitt goda handlande.
"Början på folken är Amalek och hens slut är undergång." (4:e Mosebok 24:20)
Det första folket som stod emot Israel är Amalek, och hen kommer till slut att gå under. Beträffande alla folken säger G-d: "Då kommer jag att omvända folken till ett klart språk, och alla kommer att kalla på G-ds namn och tjäna Honom tillsammans."
När den rättfärdige förlossaren kommer ska G-d göra att alla folk talar på ett klart språk och att de kommer att kalla på G-d och tillsammans tjäna Honom. När Mashiach kommer får de olika folken sin rening, men för Amalek finns det ingen rening. Hen måste utplånas och försvinna, och det är hens rening.
Man måste förstå vad som skiljer Amalek från de övriga folken som även de motsatte sig Israels folk. Trots deras ondska kommer alla folk ändå till slut att genomgå någon form av rening och förtjäna att kalla på G-ds namn och tjäna Honom. Men varför måste Amalek utplånas? Och vad innebär det att Amalek är det första bland folken?
Detta kan förstås genom att göra en jämförelse med människans medfödda själsförmågor. Det står: "Och G-d skapade människan." På hebreiska står det två gånger bokstaven yod i detta ord, och våra vise säger att detta pekar på att G-d skapade människan med två drifter – den goda driften och den onda driften. Den goda driften kallas för den G-domliga själen och den onda driften kallas för den animaliska själen.
Skillnaden mellan en människa och ett djur ligger i naturen och relationen mellan deras förstånd och känslor. Hos djuren är de känslomässiga egenskaperna enbart instinktiva, men hos människan kommer de som ett resultat av människans förstånd, där förståndet ger upphov till känslor.
Även hos djuren finns ett visst mått av förstånd, men deras förstånd är enbart vad man tränar dem till, som profeten Jesaja säger: "Och oxen känner sin mästare och åsnan sin ägares utfodringsplats." Förståndet hos djuren är enbart något inlärt. Men hos människan är det ett medfött förstånd.
Djur och även människor har förstånd och känslor. Skillnaden är att hos människan är förståndet medfött och känslorna följer förståndets vägledning, medan hos djuren är känslorna medfödda och förståndet inlärt.
Därför står det "Och G-d skapade människan" med två yod. Det finns två drifter i människan: den goda driften – den G-domliga själen – och den onda driften – den animaliska själen.
Den G-domliga själen är förståndet och den goda driften är de känslomässiga egenskaper som kommer från den G-domliga själen. Den animaliska själen är det förstånd som upplyser den onda driften och de känslor som kommer från den animaliska själens förstånd.
Den G-domliga själen är ett G-domligt förstånd, och den goda driften är de känslor som uppkommer från insikt i det G-domliga. Den animaliska själen är huvudsakligen känslomässig – hjärtats önskningar som längtar och trängtar till vad ögonen ser. Dess längtan är som hos ett djur, utan begränsningar, som vi kan se hos människor som är styrda av sina begär och så hängivna till sina behov att äta, dricka och andra kroppsliga njutningar att de själva inser att de skadar sitt liv, och ändå kan de inte behärska sig. Deras förstånd har inget inflytande över deras karaktärsdrag. Tvärtom används förståndet hos den animaliska själen bara för att tillfredsställa de kroppsliga behoven och för att påvisa deras fördelar, samt fördjupa sig i världsliga angelägenheter och göra allt för att uppnå bekvämlighet. De söker än mer ägodelar och rättfärdigar sina handlingar med olika ursäkter, även om de inte är rätta och är skadliga för andra.
Inte bara uppmuntrar den animaliska själen den onda driften genom att finna olika vägar för att tillfredsställa sina önskningar, utan den försvarar och rättfärdigar också de destruktiva och skadliga handlingarna hos den onda driften.
Sammanfattning: Det förklaras att Amalek var det första bland folken som motsatte sig Israels folk, och att hens slut kommer att bli undergång. Frågan ställs varför, när Mashiach kommer, det ska ske en positiv förändring hos alla syndfulla folk, men Amalek kommer att gå under. G-d gav människan två själar: den G-domliga själen och den animaliska själen. Den G-domliga själen är den goda driften, och den animaliska själen föder den onda driften och rättfärdigar de skadliga och destruktiva handlingarna.
Kapitel 2
Skapelsen av människan skiljer sig från skapelsen av djuren genom att hennes skapelse beskrivs med två yod (på hebreiska), medan djurens skapelse beskrivs med ett yod. Människans skapelse involverade två yod eftersom hen har både en G-domlig och en animalisk själ. Båda har tio förmågor, varav tre är intellektuella och sju är känslomässiga.
Även om intellekt och känslor existerar i både den animaliska själen och den G-domliga själen, skiljer sig dessa egenskapers väsen betydligt åt. De tydliga skillnaderna mellan förmågorna i den G-domliga själen och den animaliska själen hjälper oss att reflektera över deras väsen och förstå deras uttryck. När vi gör detta leder vissa logiska och observerbara fenomen oss till att dra slutsatsen att den G-domliga själen är främst intellektuell. Den goda driftens känslor gör att intellektet i den G-domliga själen kan komma till liv.
Den animaliska själen är däremot främst känslomässig, vilket innebär att intellektet hos den onda driften är känslomässigt grundat. Den allmänna skillnaden mellan intellekt som är genuint intellektuellt och intellekt som är rotat i känslor är att det intellektuella intellektet tenderar att vara grundligt och djupt (den inre aspekten av intellekt), medan känslobaserat intellekt tenderar mot det ytliga (den yttre aspekten av intellekt).
Vi observerar en intressant manifestation av denna skillnad när vi betraktar skapelsen av världen. G-d skapade "något från intet", som i uttrycket: "Hen fick det som inte fanns att bli till." Men definitionen av "existens" och "icke-existens" beror till stor del på intellektets natur.
Existens och icke-existens är i grunden motsatser. Men för G-d innehåller icke-existensen existens, och det som människor kallar "existens" saknar för Honom betydelse. Dock, från människans perspektiv, inom det människans språk naturligt begränsar, är icke-existensen av existens och existensen av icke-existens helt olika.
Här ligger skillnaden mellan den G-domliga själen och den animaliska själens uppfattning av existensen. Den animaliska själens uppfattning är begränsad till förståelsen av skapelsen – hur G-d skapade världen och allt den innehåller. Den fördjupar sig endast i den aspekten av världen som människor betraktar som "existens", betraktande varje varelses natur och dess fysiska behov, samt dess beteende. Således är den animaliska själens förståelse begränsad till skapade väsen.
Den G-domliga själen å andra sidan reflekterar över grunden till varje skapad varelse och inser hur dess existens i själva verket är icke-existens. Detta beror på att universum inte existerar på egen hand, utan är helt beroende av den Sanna Existensen, som skapar det och ger det liv.
Skillnaden i deras sätt att förstå visar hur fundamentalt olika dessa två själar är. Den G-domliga själen reflekterar över G-domlig existens, medan den animaliska själen reflekterar över skapade väsen. Detta visar inte bara hur väsensskilda dessa själar är, utan lär oss också hur varje själ uttrycker sig.
Den G-domliga själens reflektion över G-ds sanna existens (som skapar och ger liv till alla skapade varelser) leder oundvikligen till en förfining av den goda driftens känslomässiga egenskaper, vilket gör att den ständigt söker G-ds närhet, Toran och dess bud. Den animaliska själen däremot ser de skapade varelserna som en annan form av existens, vilket leder till en allmän förhärdning av den onda driftens känslomässiga egenskaper, vilket gör att den eftersträvar materiellt välstånd och fysiska njutningar.
Ändå är det möjligt för den goda driften, genom den G-domliga själens intellekt, att övervinna den onda driften, och efter hand kan den G-domliga själen till och med påverka den animaliska själens intellekt och göra det möjligt för den att förstå G-domliga ting.
När man talar om att "rätta till de syndiga nationerna", syftar det på känslorna hos den den onda driften som finns inom människan. Amalek är dock annorlunda än de andra folken. Amalek representerar arroganta och oförskämda individer som helt motsätter sig Toran och dess bud.
Vi observerar att vissa människor syndar av en stark önskan efter njutning. Andra syndar däremot av ren arrogans och förlöjligar G-d, Toran och buden. Dessa människor kallas Amalek. Denna egenskap av oförskämdhet och arrogans kan bara korrigeras genom att den utplånas.
Sammanfattning: Även om intellekt och känslor finns i både den G-domliga och animaliska själen, manifesteras de på helt olika sätt i varje själ, vilket ger oss en glimt av deras grundläggande skillnad. Begreppen "existens" och "icke-existens" har en helt annan innebörd för G-d än för skapade varelser. Den animaliska själens intellekt ser bara de skapade varelserna, förhärdar känslorna hos den onda driften och leder till syndfulla handlingar och begär. Den G-domliga själens intellekt reflekterar över G-domlig existens, förfinar känslorna hos den goda driften och leder till G-ds tjänst.
"G-d, kom ihåg vad som har hänt oss; betrakta och se vår skam.” (Klagovisorna 5:1)
Profeten Jeremias, när hen tillrättavisar det judiska folket och beklagar våra prövningar i exilen, vänder sig till G-d i alla judars namn och säger: "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss; betrakta och se vår skam.”
Zohar citerar Rabbi Yossi som säger att G-d svarar judarna som uttalar denna vädjan med orden: "Mitt folk, kom ihåg den [skändliga] plan som Balak, Moavs kung, ville genomföra mot er, och svaret hen fick från Bileam, Be'ors son [att alla hens planer skulle vara förgäves, för G-d älskar det judiska folket]."
Detta innebär att G-d svarar på judarnas hjärtskärande rop i exilen genom att säga: "Om ni, Mitt judiska folk, bara skulle uppfylla [versen]: 'Mitt folk, kom ihåg planen som Balak, Moavs kung, ville genomföra mot er, och svaret hen fick från Bileam, Be'ors son,’ skulle det vara onödigt för er att beklaga er och säga, 'G-d, kom ihåg vad som har hänt oss.'"
Zohar förklarar det på följande sätt: "Judar, kom ihåg att så länge ni var förenade med G-d, skyddade Hen er som en far skyddar sitt barn." Men när vi fjärmar oss från G-d, Tora och dess bud, får vi vårt straff – Himlen förbjude – och beklagar vårt öde genom att klaga: "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss; betrakta och se vår skam.”
När Alter Rebben, författaren av Tanya och Shulchan Aruch, återvände från sin första resa till Mezritch [där hens lärare Mezritcher Maggid bodde], hade hen med sig många Tora-lärdomar. Bland dessa var två olika tolkningar av versen, "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss; betrakta och se vår skam.” Dessa tolkningar hade Baal Shem Tov lärt ut vid två olika tillfällen. Vid båda tillfällena inledde Besht sin undervisning med samma förord.
I sin inledning kommenterade Baal Shem Tov den fysiska heligheten hos alla judar, oavsett kön. G-ds kärlek till varje jude, sa Baal Shem Tov, sträcker sig inte bara till judens själ utan också till hens kropp. G-d älskar alla som är födda judar; den mest lärda i Tora och den enklaste jude är lika älskade.
Baal Shem Tov utvecklade den filosofiska principen att G-d älskar judendomens och judarnas essens. "Tora-geni" och "enkel person" beskriver en individs kunskap. "Kunskap" och "mindre kunskap" relaterar till de uppenbara själsliga egenskaperna, på vilka nivåer det finns skillnader mellan judar. Med avseende på deras inre väsentliga kvalitet är dock alla judar lika.
Anledningen till vår likhet ligger i det faktum att alla judar har sin rot i det G-domliga namnet på 45 bokstäver – "ma" [de hebreiska bokstäverna, mem och hei, vars numeriska värde är 45], som tillhör Atzilut, enligt Tikkunei Zohar, som säger att "Det G-domliga namnet på 45 bokstäver – 'ma' – är vägen till Atzilut."
Med olika bevis från familjerenhet, omskärelse och plikten att rädda liv, visade Baal Shem Tov att alla judar är lika älskade av G-d.
Baal Shem Tov höll denna inledning vid en samling Tora-lärda som diskuterade nya tolkningar av Toran. Hen märkte att dessa lärda var fyllda av självgodhet på grund av sina nya tolkningar.
Efter denna inledning fortsatte Baal Shem Tov: "G-d, kom ihåg vad [på hebreiska, 'ma'] som har hänt oss; betrakta och se vår skam.” Han tolkade versen så här: "G-d, kom ihåg vad som har hänt 'ma' [det G-domliga namnet 'ma' i våra själar]. Betrakta och låt oss se vår skam.”
Vid ett annat tillfälle, i en liten stad där enkla judar, kända för sin självuppoffring i sina ansträngningar att friköpa fångar, bodde, lärde Baal Shem Tov: "G-d, kom ihåg vad – 'ma' – som har hänt oss. Kom ihåg vad som kom som ett resultat av [det faktum att inom dessa enkla judar fanns] 'ma' i deras själar. G-d, betrakta hur de riskerar sina liv på grund av sin kärlek till andra judar."
Sammanfattning: När det finns engagemang för Tora och dess bud och en erinran om hur G-d räddade oss från Balak och Bilam, finns det ingen anledning för judarna att säga: "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss; betrakta och se vår skam.”
Kapitel 2
I sina inledande kommentarer till versen "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss...", förkunnade Baal Shem Tov G-ds stora kärlek till varje judes kropp, född enligt den heliga Torans lagar och som får en sann Tora-uppfostran. En sådan kropp är värdig att vara ett kärl för själen, som är en "del av G-d ovan". Själen är så helig att den kallas "ma" vilket innebär fullständig hängivenhet till det G-domliga.
Om sin bror Aron säger Moses: "Och Aron, vad - 'ma' - är hen, att ni klagar mot hen?" Aron var [så helig att hen var] en "ma", [fullständigt hängiven till G-d]. I praktiken sa Moses: "Hur kan ni jämföra er själva med Aron och kritisera hen?"
Aron, prästen, var självuppoffrande hängiven att främja goda karaktärsdrag. Våra vise informerar oss om att hen var oöverträffad när det gällde att sträva efter fred på ett självuppoffrande sätt. Hen ägnade sig åt att främja enhet och fred bland det judiska folket.
När det gäller både sig själv och sin bror säger Moses: "Vad - 'ma' - är vi", det vill säga Aron och Moses var så i avsaknad av egen existens inför G-d att de båda var på nivån av "ma". Moses visade total självuppoffring för Tora, judar och judendomen.
Den judiska själen, med sin G-domliga självuppoffring för Tora och judendom, kallas "ma". Denna "ma" finns bland alla judar lika, från den mest lärda i Tora till den enklaste personen. All andlig tjänst som involverar Tora-studier, utförande av bud eller att göra goda gärningar tjänar till att stärka och uppdaga "ma". [I sin tur] lyser "ma" upp judens fysiska kropp, så att "Människans visdom - förvärvad genom Tora, dess bud och tjänst av goda gärningar - lyser upp hens ansikte."
Omvänt leder brist på sådan tjänst till en fördold "ma" i själen.
Detta är innebörden av de två tolkningarna som Baal Shem Tov visar till versen, "G-d, kom ihåg vad som har hänt oss...."
När Tora-lärda samlas [och talar om Tora], förväntas det att de nya insikter de presenterar skulle få deras själs "ma" att lysa upp inte bara deras ansikten, utan även världen. Men den stolthet och självgodhet som deras nya insikter framkallade i dem hindrade detta från att ske.
Våra vise berättar att en av de mest lärda i Tora - så lärd att andra lärda blev som "fältets gräs" i jämförelse med hen - plågades av högmod. Detta högmod, säger våra vise, ledde till att hen "blev utesluten ur gemenskapen."
Detta är betydelsen av Baal Shem Tovs första tolkning av versen, "G-d, kom ihåg vad - 'ma' - som har hänt oss," nämligen att själens "ma" misslyckades med att lysa upp dessa lärda, och att de i sin tur misslyckades med att lysa upp andra.
Dessutom misslyckades inte bara deras nya insikter i Toran med att ge upphov till större noggrannhet och förfining i utförandet av buden, G-dsfruktan och gott uppförande, utan de förblev också omedvetna om sina egna brister. Våra vise säger: "Alla brister kan man se, förutom sina egna." Inte bara ignoreras ens egna fel, utan de märks inte ens. Självkärlek och självvärdering får en individ att rättfärdiga och "rena" alla "brister."
Vi hör ofta om människor som, trots att de är mycket lärda i Tora, är så fyllda av högmod att de söker rättfärdiga sina olämpliga handlingar. Deras beteende är så opassande att det skulle vara ovärdigt även för den mest okunniga individen.
Detta är vad Baal Shem Tov lär: "Observera och låt oss se vår förnedring." Bryt igenom vår blindhet. Då kommer vi att kunna se den skam som dessa [självcentrerade] brister orsakar hos dem som inte ägnar sig åt att utveckla G-dsfruktan och goda känslomässiga egenskaper genom att följa den chassidiska lärans väg.
Genom att ge ännu en förklaring till versen, "G-d, kom ihåg vad - 'ma' - som har hänt oss..." visar Baal Shem Tov att "ma" blomstrar i de enkla människornas själar, tack vare deras självuppoffring i kärleken till andra judar.
Under en särskild Tora-lektion sa Baal Shem Tov till sina lärjungar att genom den andliga tjänsten att älska sin medmänniska förtjänar en person en större grad av uppenbarelse av själens "ma" än vad som kan uppnås genom den djupaste intellektuella tjänsten till G-d.
Baal Shem Tov tog därefter lärjungarna till en liten, fattig judisk by, där de utblottade invånarna hade gett bort alla sina jordiska ägodelar för att friköpa en förbipasserande som hölls som gisslan i fängelse. De gjorde detta utan minsta aning om vem personen var; det räckte att friköpa denna fånge var i enlighet med den goda egenskapen av kärlek.
Sammanfattning: Endast en fysisk kropp i enlighet med Tora är ett värdigt kärl för själens "ma" — "en del av G-d ovan." "Ma" innebär att vara i avsaknad av egen existens inför det G-domliga och vara hängiven Tora och judendomen. Högmodets mask hindrar de mycket Tora-lärda från att deras tankar upplyses. Deras självkärlek gör dem blinda för deras egna fel. Minsta bristen hos en Tora-student är allvarlig, eftersom hen också är ansvarig [för de omkring hen]. Baal Shem Tov visade lärjungarna den upplysning av själens "ma" som finns hos enkla människor, vilka förtjänar den genom sin självuppoffring i kärleken till en medmänniska.
"De som älskar Din Tora åtnjuter riklig [frid och] glädje, och de snavar inte." (Ps. 119:165)
Vi måste förstå vad versen menar när den säger att de som älskar Toran åtnjuter riklig glädje. Dessutom, vad innebär det att versen försäkrar dem som älskar Toran att de inte ska snava?
Kärlek och Tora-visdom är helt olika. Visdom kommer från intellektet, som är beläget i huvudet, medan kärlek är en känsla vars säte är i hjärtat. Vi måste därför förstå varför versen säger att riklig glädje åtnjuts av dem som älskar Toran. Det skulle vara mer naturligt att säga att denna rikliga glädje tillfaller dem som studerar Toran.
Dessutom är förtjänsten av att älska Toran så stor att de som gör det får veta att de inte ska snava. Detta innebär att de som älskar Toran besitter en egenskap som saknas hos dem som studerar den, eftersom Tora-studenter tydligen kan snava.
Således representerar de som studerar Toran och de som älskar den två olika slags människor. Trots storheten hos dem som är kunniga i Toran, vilket endast uppnås genom ihärdiga studier, kan de ändå snava. Men de som älskar Toran välsignas inte bara med stor glädje, utan de är även försäkrade om att de aldrig ska snava.
För att tydligare förstå detta: Versen säger: "Bättre en torr brödbit som äts i frid än ett hus fullt av delikatesser och ofrid." Detta gäller även i andlig bemärkelse. Det är bättre att ha mindre [det vill säga att tjäna G-d med begränsad förståelse] men göra det helhjärtat än att besitta mycket kunskap men sakna förmågan att omsätta den i handling.
Det finns en känd berättelse om den heliga Baal Shem Tov och vad hen visade sina lärjungar på den första Pesach-aftonen.
Det var Baal Shem Tovs sed att bjuda in de lärjungar som kom för Shabbat eller de judiska högtiderna att tillbringa Shabbat- eller högtidsmåltiderna med hen. Bland hens lärjungar (på den tiden fanns inte titeln chassidim ännu; den allmänna termen chassid gavs av Alter Rebben. Under Baal Shem Tovs och hens efterträdare, den helige Maggid av Mezritch tid, användes namnen "lärjungar" eller mekusharim – "sammanbundna") och bland dem fanns mycket lärda personer och personer som fick den G-domliga anden uppenbarad för sig.
Bland Baal Shem Tovs mekusharim fanns också enkla och mindre utbildade människor. De flesta av dem var arbetare som bodde i små städer och byar och sysslade med olika yrken.
En av de många lärjungarna var en viss Natan Leventhendler, en linnehandlare från staden Brod. Hen var en lärd person som hade för vana att sitta och studera Toran flitigt efter arbetet och studera långt in på natten.
Reb Natan var dock ganska genomsnittlig när det gällde karaktärsdrag. Hen ägnade sig främst åt Tora-studier och att utföra buden på ett vackert sätt. Hens karaktärsdrag och välgörenhet var enligt den strikta lagen, men sträckte sig inte utöver den. Hen var inte villig att avstå från personlig vinning för att hjälpa andra, vilket man ska göra enligt den chassidiska läran.
Även om Baal Shem Tov påpekade detta för Reb Natan och sa att man borde sträva efter goda karaktärsdrag, fortsatte Reb Natan sitt tidigare levnadssätt. Åren gick, och Reb Natan hade vuxna barn som hen hade uppfostrat enligt sin väg; de var alla mycket lärda i Tora.
En annan av Baal Shem Tovs mekusharim var en enkel jude vid namn Reb Avraham Belishtzenitzer, som bodde i byn Belishtzenitz. Reb Avrahams Tora-kunskaper var mycket begränsade. Hen kunde bara studera böcker skrivna på jiddisch, och även dessa var svåra för hen. Betydelsen av bönerna, Chumash och Tehillim var bortom hens förståelse. Men hen utmärkte sig i att tjäna G-d. Allt som hade att göra med andlig tjänst eller utförande av buden utfördes av hen med stor glädje. Hen strävade också mycket efter att förfina sin karaktär.
Kapitel 2
Det var Baal Shem Tovs sed att visa stor tillgivenhet för sådana lärjungar och säga Tora-insikter uteslutande för dem på deras nivå av förståelse. Baal Shem Tovs lärda följare, trots sin fullständiga hängivenhet till hen och utan att ifrågasätta hens handlingar – G-d förbjude – blev förbryllade av dessa tydliga uttryck för tillgivenhet. Icke desto mindre brukade de också studera dessa lärdomar och fördjupa sig i dem.
Det hände en gång att både Reb Natan och Reb Avraham vistades hos Baal Shem Tov samma Shabbat. Denna Shabbat talade Baal Shem Tov om versen: "Och när ni lyfter upp era händer [i bön], ska Jag dölja Mina ögon för er; även om ni intensifierar era böner, ska Jag inte höra – ty era händer är fulla av blod."
Baal Shem Tov sade: Även om intellektets och hjärtats ansträngning – Tora-studier och bön – är viktiga i andlig tjänst, kan man efter att ha uppnått detta inte vara säker på att ens känslomässiga egenskaper och beteende i världsliga angelägenheter är som de ska vara. Det är fortfarande möjligt att era händer är "fyllda med blod", så att även när en generös gåva ges till en behövande, kanske medkänsla för dennes nöd saknas. Denna brist betraktas som "blodspillan."
Baal Shem Tov fortsatte: Detta är vad versen menar när den säger, "och när ni lyfter upp era händer..." Det vill säga, även om ni sträcker ut era händer och ger frikostigt, "ska Jag dölja Mina ögon för er", för det är inte en sann tjänst. En sann tjänst i hjärtat måste innefatta fullständig medkänsla för sin medmänniskas situation.
[Till slut sade Baal Shem Tov:] "Även om ni intensifierar era böner" – er intellektuella tjänst – anses det fortfarande inte vara en korrekt tjänst eftersom sann medkänsla saknas, och denna brist på medkänsla kallas "blodspillan." Detta är betydelsen av "era händer är fulla av blod" – "era händer", det vill säga även era goda känslomässiga egenskaper [för känslor leder till handling] – är "fyllda med blod."
Både Reb Natan och Reb Avraham hörde denna utläggning. Reb Natan, som var en lärd person, förstod den enligt sin nivå och fördjupade sig i att fundera över skillnaderna mellan hjärnans tjänst och hjärtats tjänst. Reb Avraham uppfattade det hen kunde på sin förståelsenivå: endast det som gällde praktiska handlingar.
Reb Avraham beslutade sig bestämt för att arbeta på att förfina sina känslomässiga egenskaper, eftersom orden "era händer är fulla av blod" inte gav hen någon ro. När hen återvände hem började hen arbeta på sig själv, och med tiden nådde hen nya höjder i sin tjänst.
När Baal Shem Tov satt vid Seder-bordet med sina lärjungar var hen mycket glad. Hen talade om den stora glädje som G-d får från de enkla människornas tjänst och hur deras tjänst överträffar till och med de Tora-lärdas.
Hen bad sedan sina studenter att blunda och lägga händerna på axlarna på den som satt bredvid dem. Baal Shem Tov gjorde det också och började sjunga en melodi.
I en syn såg studenterna hur Reb Avraham Belishtzenitzer satt i sin by med sin familj i ett litet, svagt upplyst rum. På deras Seder-bord stod några lerkärl. De såg Reb Avraham och hens familj genomföra Seder-aftonen med glädje och i högtidlig anda.
Sedan såg de Reb Natan Leventhendler i sitt hem i Brod. Hen och hens familj satt i ett stort, mycket upplyst rum, vid ett bord fyllt med de finaste rätterna. Men de var alla irriterade, arga och missnöjda med varandra.
Efter att Baal Shem Tov hade tagit bort sina heliga händer [från axlarna på lärjungarna bredvid hen] och slutat sjunga melodin, bad hen sina studenter att öppna ögonen.
Hen förklarade att det de hade sett visade skillnaden mellan en som arbetar på sig själv och en som inte gör det. Även om en person kan vara obemärkt, kan hen genom att arbeta på sig själv uppskatta förtjänsten hos andra i alla angelägenheter och detaljer. Hen är därför nöjd och glad hela tiden. Även när hen saknar mat till sina barn under en högtid, gläds hen på den dagen.
Detta är då innebörden av "Bättre en torr brödbit som äts i frid...." Om man inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt att utveckla god karaktär och förfinade känslomässiga egenskaper, anses ens hem vara ett "hus fullt av ofrid" även om man tjänar G-d med hjärna och hjärta.
När människor däremot tillsammans firar en judisk högtid, vilar "den G-domliga närvaron över varje samling av tio personer."
Detta är vad versen menar när den säger: "De som älskar Din Tora åtnjuter riklig [frid och] glädje, och de snavar inte." De som studerar Toran kan snava då och då, men de som älskar Toran snavar aldrig. Detta beror på att de som älskar Toran (och naturligtvis deltar i gemensamma Tora-studier) får hjälp av G-d, som välsignar dem: "Må det vara frid inom dina väggar", vilket avser att försörja sig i frid och lugn. Sådana personer förtjänar även "ro i dina boningar", vilket avser verklig harmoni i familjelivet.
Alla familjer som håller på kosher och följer lagarna om familjens renhet förtjänar att deras hem blir platser fyllda av glädje. Sådana människor har de finaste känslorna av kärlek till sina medmänniskor. Detta är mycket värdefullt inför G-d, och Hen välsignar alla Israels bröder och systrar, alla judiska söner och döttrar och deras barn, att de ska bli inskrivna och beseglade för ett gott och välsignat år, både materiellt och andligt.