En liten flicka i en skola i Israel sade vid ett besök av blivande lärarinnor från ett religiöst lärarseminarium: "Jag ville alltid be till G-d, men jag visste inte hur man gör det".
Detta uttalande uttrycker den judiska själens inre längtan att känna samhörigheten och sambandet mellan människan och världens Skapare. I bönen uttrycks denna längtan i klara ord i stunder med djupt sammanbindande med G-d.
Varje jude, oavsett var han befinner sig på "stegen" beträffande hur mycket han håller på judendomens regler och föreskrifter eller inte, vet innerst inne att han tillhör det judiska folket, att han är förenad med dess framtida öde och även med gångna generationer. Han är son till Abraham, Isak och Jakob, och varje judisk kvinna är en värdig dotter till Sara, Rebecka, Rakel och Lea.
Under alla gångna generationer hölls den judiska gnistan vid liv genom täta bönetillfällen på vardagar, Shabat och helgdagar. Det är dock inte alltid som vi förstår vad vi läser på hebreiska och förklaringen är följande:
Så här skriver Rambam (Maimonides) i Mishne Tora, Hilchot Tefila:
"Det är ett påbud i Tora att be varje dag, som det står: "Och ni ska tjäna He-rren eder G-d". Genom nedärvda förklaringar lärde våra vise att denna "tjänst" åsyftar bön, såsom det står: "Och ni ska tjäna Honom med hela era hjärtan", och våra vise förklarade: "vilken tjänst utförs i hjärtat ? Det är bön.
Antalet böner står ej föreskrivet i Toran, och inte heller är bönens form föreskriven i Tora. Tora föreskriver inte heller en bestämd tid för bön. Därför är även kvinnor ålagda att be, då det är ett påbud från Tora utan bestämd tid.
Innebörden i detta bud är att var och en ska be och bönfalla varje dag; först tackar man G-d för allt och därefter bönfaller och ber han om allt han behöver, och därefter uttalar han lovsägelser över den godhet som Han redan givit honom, var och en efter sin förmåga.
Den som var van uttalade många böner och bevekelser, och den som hade svårt att finna ord bad efter sin förmåga och när han ville. Även antalet böner sades efter var och ens förmåga. Det fanns de som bad en gång om dagen och det fanns sådana som bad många gånger om dagen. Alla bad i riktining mot Templet i Jerusalem var de än befann sig. Detta var det allmäna tillvägagångssättet från Moses till profeten Ezra.
När det judiska folket gick i landsflykt på Nebukadnessars tid, blandades de med persier, greker och andra folk, där nya generationer med barn föddes. Dessa barns språk uppblandades och förvanskades och deras tungomål var blandat med många språk. Ingen kunde uttala sina behov på det heliga språket utan att blanda in ord från andra språk, som det står: "Och deras barn talade hälften språket i Ashdod och de kunde inte tala på judarnas språk utan på varje folks språk."
Därför var det svårt för dem att be till G-d och lovprisa Honom på det heliga språket hebreiska utan att blanda in andra språk. När profeten Ezra och hans råd såg detta, instiftade de 18 välsignelser i viss ordning.
De första tre välsignelserna (i arton-bönen Shmona Esre) innehåller lovprisningar till G-d och de tre sista innehåller tacksägelser. Texten mellan dem innehåller böner vilka utgör huvudpunkter för alla individens och allmänhetens behov.
Avsikten var att dessa böner skulle vara välkända av alla och att var och en skulle lära dem, och på så sätt kunde även de som inte visste hur man ber till G-d kunna be på samma sätt som de som kunde uttrycka sig på vältaligt och flytande sätt. Av samma orsak ordnade de alla välsignelser och böner för alla judar så att innehållet i varje välsignelse skulle vara välkänt även av de som hade svårt att finna ord.
De instiftade även att antalet böner skulle motsvara antalet hos offrena i Templet - två dagliga böner motsvarande de två dagliga offrena. När ett tilläggs-offer frambars på Templets tid, instiftade de en tredje bön motsvarande detta offer. Den bön som motsvarar det offer som frambars varje morgon kallas för Shacharit, och den bön som instiftades i stället för eftermiddags-offret kallas för Mincha. Den bön som motsvarar tilläggsoffret kallas för Mussaf
De instiftade även att man ska be en bön på aftonen motsvarande de delar av offren i Templet som förtärdes på altaret under hela natten.
Bönerna som står skrivna i Siddur (den judiska bönboken) är alla uppbyggda efter våra Vises lärdom, till stor del i enlighet med Toras "dolda" aspekt. Även om vi inte begriper allt det, kan vi genom att be såsom skrivet i Siddur uppnå denna nivå av helighet. Det är en av orsakerna till att vi läser bönerna på hebreiska och därmed förenar vi oss också med hela det judiska folket, var de än befinner sig, då alla ber på samma sätt.