Under 2:a Templets tid fanns det tidevarv när judarnas allmänna ställning var god, och de åtnjöt hög levnadsstandard. De började närma sig de dåvarande härskarna i landet, vilka var grekerna och efterlikna deras levnadssätt. På så sätt uppstod en grupp med assimilanta judar vilka kallades hellenister.
De sanna judiska ledarna varnade det judiska folket för att ansluta sig till denna grupp, men allt fler lämnade sin fäderneärvda tro och anslöt sig till hellenisterna.
Och som vanligt när det judiska folket är i fara att uppslukas av den främmande omgivningen, sände G-d påminnelse om judarnas felaktiga val av vänner i form av den antisemitiska kungen Antiokus som förbjöd Tempeltjänsten och införde en avgudabild i Templet. Han gjorde allt för att försvaga bandet med judendomen, dödade tiotusentals judiska familjer och fördrev många andra till avlägsna länder för att säljas som slavar.
När förtrycket och straffen ökade i styrka vaknade det judiska hjärtat och den inre, eviga gnistan uppdagades. En önskan att helga den judiska tron och hålla på Toras föreskrifter vaknade till liv. Trots hoten om fruktansvärda straff, bröt många Antiokus påbud och offrade sina liv för denna saks skull.
Bland de många fångar som den onde konungen ville föra bort från Israel, fanns den rättfärdige mannen Elazar. Han var respekterad av alla hans medfångar och tröstade dem och uppmuntrade dem så att de skulle kunna hålla ut under den svåra fångenskapen och hålla på G-ds föreskrifter i Tora som förut.
Antiokus, som ville få judarna att överge sin religion, insåg att det kunde räcka med att övertala Elazar för att nå sitt mål. Om han instämde i att dyrka avgudar och knäfalla inför en avgudabild, skulle säkert hans medfångar följa honom och göra likaledes.
Antiokus tjänare kom till Elazar och sade honom följande: Den store konungen Antiokus Epifanes ber dig att knäfalla och dyrka samma avgud som han dyrkar. Om du går med på detta kommer kungen att skänka dig stora rikedomar och låta dig få en upphöjd post inom regeringen.
Elazar svarade dem: Jag är född som jude och har för avsikt att fortsätta att vara jude tills mitt sista andedrag.
Vågar du bryta mot kungens befallning? frågade tjänarna häpet. Vet du inte att han bara behöver ge en vink och du befinner dig inte i livet längre ?
Jag föredrar att dö som jude än att leva som hedning! svarade Elazar.
Tjänarna gick till kungen och berättade allt vad Elazar sagt. Kungen sände då återigen tjänare, denna gång med ny order: Ta en bit kosher kött och ät det bredvid avguda-altaret så att folket kommer att tro att du äter av det svinkött som offrats på altaret. Om du gör det, kommer kungen att ge dig en hög befattning och du kommer att bli den lyckligaste mannen i riket.
Det hjälper ingenting hur mycket ni försöker övertala mig, svarade Elazar kraftfullt. Jag har inte minsta avsikt att göra något som kan vanhelga G-ds namn. Om jag äter bredvid altaret kommer judarna att tro att jag verkligen ätit av avgudaoffret och en sådan vanära och skam skulle jag aldrig vilja orsaka.
När Antiokus fick böra dessa modiga ord, gav han order att tortera Elazar med fruktansvärda plågoinstrument. Men han motstod dem och dog en rättfärdig mans död för helgandet av G-ds namn och vägrade in i det sista att följa den grymme kungens befallning.
När judarna fick höra om Elazars öde, stärktes de än mer i sin tro och beslöt sig även de för att offra sina liv hellre än att bryta mot judendomens bud.
Under sådana tider öppnades det judiska hjärtat helt och hållet och alla lyssnade till de judiska ledarna i Israel som förklarade orsaken till förtrycket.
-Allt detta händer oss, förklarade de, därför att vi bryter mot Shabat, äter icke-kosher mat , inte ger tillräckligt pengar till välgörenhet, inte håller på reglerna för mikve osv.
Män och kvinnor återvände med hela hjärtat till judendomens sanna livssätt. Uppfostran till självuppoffrande nådde sådana resultat att t.o.m små barn var beredda att offra sina liv för att upprätthålla den judiska religionens ära.
Till översteprästen Mattitiahus (Mattatias) rop "Mi laHashem elai" (Den som tillhör G-d - följ mig! ) samlades kring honom män inom vilka den judiska livsgnistan brann. De förenades under flaggan på vilket det stod skrivet "Vem är som Du, G-d, bland de starke" (begynnelsebokstäver "Makkabi" på hebreiska) och tog upp kampen mot en långt överlägsen fiende och besegrade dem.
När så Templet renats från avgudadyrkan och man ville tända Menoran (den sjuarmade ljusstaken) i Templet, fann man enbart olja vilken grekerna avsiktligt förorenat. Till slut hittade man ett litet oljekärl förseglad med översteprästens sigill. Denna olja skulle normalt kunna räcka endast en dag, men ett under skedde och oljan räckte i åtta dagar (vilket var den tid man behövde för att framställa ny olja). Till åminnelse av detta tänder vi varje kväll ljus under Chanucka genast efter mörkrets inbrott. Första kvällen tänds ett Chanuckaljus och man säger tre välsignelser:
1) Baruch ata Adonaj Elohejnu Melech haolam asher kidshanu bemitzvotav vetzivanu lehadlik ner shel Chanucka.
2) Baruch ata Adonaj Elohejnu Melech haolam sheasa nisim laavotejnu bajamim hahem bizman haze
3) Baruch ata Adonaj Elohejnu Melech haolam shehechejanu vekijmanu vehigijanu lizman haze.
Det första ljuset tänder man på Chanucka-stakens högra sida. Andra kvällen lägger man till ännu ett ljus till vänster om detta ljus och så vidare varje kväll.
När man tänder ljusen, tänder man dock först det nytillkomna ljuset och fortsätter sedan från vänster till höger. Efter tändandet av ljusen säger man "Hanerot hallalu" och många har som sed att sjunga "Maoz Tzur": Ljusen ska brinna minst en halv timme. Man får inte använda ljusen för eget behov (att lysa upp rummet, läsa vi deras ljus osv) Därför tänder man varje kväll ett extra ljus "shamash" och även elektriskt ljus. På fredag kväll tänder man först Shabat-ljusen och därefter Chanuckaljusen. Vid Shabats utgång tänder man ljusen efter havdala
Och vi kan bara hoppas att även den judiska gnistan inom var och en av det judiska folket kommer att ökas allt mer i styrka. Även om det till en början kan tyckas vara en liten låga som inte kan hålla i sig så länge, kommer den dock att efter hand lysa upp hela existensen tills den blir ett evigt ljus. Detta kan åstadkommas just genom tändandet av Chanucka-ljusen till minne av det lilla oljekruset som på ett underbart sätt räckte till på ett sätt som ingen väntat sig.
Chanucka firas till minnet av vårt folks mirakulösa seger över mörkrets och assimilationens krafter, vilka hotade att utsläcka judendomens ljus. Festen påminner oss även om att denna seger uppnåddes genom några få men helt hängivna män, och att segern firades genom att tända ljus i Helgedomen i Jerusalem med ren, oförorenad olja, vilket gav oss det meningsfulla budet om att tända Chanucka-ljus.
Våra rabbiner sade om Chanucka-ljusen att "Dessa ljus kommer att existera och stråla för alltid". Till skillnad från den sjuarmade Menoran, som upphörde att tändas när Templet förstördes för nästan 2000 år sedan, har tändandet av den åtta-armade Chanucka-staken (vilket instiftades c:a 200 år innan förstörelsen) fortsatt oavbrutet sedan dess, inte bara i det Heliga Landet utan även i diasporan, och inte bara i Templet utan i varje judiskt hem.
Vilka är de eviga budskapen hos dessa eviga Chanucka-ljus ?
En grundläggande sanning är att det judiska folkets öde inte bestäms av materiella eller fysiska kriteria, utan genom den andliga styrka som hämtas ur våra G-dagivna Tora och dess bud. Segern hos de fåtaliga och fysiskt underlägsna judarna över fiendens många och mäktiga styrkor bevisade klart att det är vår själsliga styrka som verkligen betyder något även när det gäller områden där fysisk övermakt vanligtvis är avgörande.
Ännu en lärdom är att den judiska styrkan börjar i hemmet. Ett judiskt hem är en boning för den G-domliga närvaron ur flera synpunkter, på samma sätt som Templet i Jerusalem var detta ur generell synpunkt. Båda inbegrips i det G-domlig budet: "Ni ska göra Mig en helgedom och Jag ska bo i var och en av er".
Detta reflekteras även i Chanucka-ljusen, för de tänds i alla judiska hem. Tiden och platsen för tändandet av ljusen är likaså av betydelse: ljusen tänds "när solen gått ner", och när "mörkret" faller utanför är det hög tid att lysa upp våra hem med de heliga Chanucka-ljusen, vilka symboliserar Toras och dess buds eviga Ijus. Ljusen ska även placeras på ett sådant sätt att de syns utifrån, och detta visar oss att Tora och dess föreskrifter inte får begränsas enbart inom hemmets väggar utan måste lysa upp även utanför.
Ännu en viktig sak måste nämnas här, nämligen att hur tillfredsställande hållandet av Tora och dess bud än är i dag, förväntas det av juden att han ska förbättra sig än mer nästföljande dag, och än mer dagen efter. Det finns alltid rum för förbättringar när det gäller godhet och helighet, vilka är obegränsade och har sitt ursprung i Den Obegränsade.
Detta understrykes även Chanucka-ljusen. Trots att allt som krävs för att fullfölja budet är att man tänder ett ljus första Chanuckakvällen, måste vi ändå tända två ljus nästa kväll, och när ännu en dag gått räcker de inte med den föregående dagens högre nivå utan ännu ett ljus behövs, och så vidare för att öka ljuset för varje dag som går.
Ovannämnda praktiska lärdomar är grundläggande för judisk uppfostran och den judiska livsvägen i allmänhet såsom symboliserat av Chanucka-ljusen.