TANYA

Tanya 

(Originaltitel: Likutei Amarim) är ett av den chassidiska rörelsens mest grundläggande verk. Boken författades av Rabbi Schneur Zalman från Liadi (1745-1812). Denne store judiske filosof ägnade 20 år åt att skriva boken, som även idag studeras av många.

Boken ger en djupgående analys av människans själ och ger råd för hur man ska övervinna inre själsliga problem. Den är lika aktuell idag som när den skrevs.

Det finns en hel del böcker med uttolkningar till Tanya på flera språk. Här ges originaltexten översatt till svenska så nära originalet som möjligt.

Tanyas genomgående tema är att visa dig vägen till din själs innersta väsen, att väcka den och bryta den ur sitt skal, så att den ska lysa och varje fiber i ditt väsen ska genomsyras av dess ljus. När detta uppnås kommer ditt hjärta, dina tankar, dina ord och dina handlingar alla att vara i synk, förbundna Ovan i varje ögonblick. Men för att uppnå detta måste du själv investera din egen möda med både ditt förstånd och ditt hjärta.

Rabbi Schneur Zalman kallade sin metod Chabad – en akronym för sinnets tre förmågor: chochmah, binah och da'at (som vi kommer att utforska i kapitel 3). Trots att boken är kort, är det inte en lätt bok. Men det är en mycket stark bok när den läses på djupet och visar dig vem du verkligen är.

Sefer

LIKUTEI AMARIM

Första delen

som kallas vid namnet

SEFER SHEL BEINONIM

Sammanställd från böcker och från visa, upphöjda heliga män, vars själar är i Eden, grundat i versen ”Ty saken är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta att utföra” [5 Mos. 30:14] för att klart förklara hur det är mycket nära, på lång och kort väg, med hjälp av Gud, lovad vare Han.

 Approbation

av den berömde rabbinen och chassiden, den gudfruktige mannen av helig ryktbarhet, vår lärare Rabbi Yehuda Leib HaCohen:

"Mannens visdom upplyser jorden." När jag ser de heliga händernas verk hos författaren, rabbinen och geniet – en gudfruktig man, helig och ren, from och ödmjuk, vars fördoldhet sedan länge har uppenbarats – när han satt i de visas råd tillsammans med vår herre, mästare och lärare, världens geni, och drog vatten ur livets källa.

Nu ska Israel glädjas när hans heliga ord uppenbaras i detta samlade verk som nu förs till tryckeriet, för att lära Guds folk helighetens vägar, vilket var och en kan se i det inre av [författarens] ord. Och det som är allmänt känt behöver inget bevis.

Endast på grund av farhågan att någon skulle förstöra och åsamka förlust för tryckarna har jag kommit för att utfärda en stark varning, att ingen ska lyfta hand eller fot för att trycka [detta verk] under en period av fem år, räknat från nedanstående datum. Den som hörsammar dessa mina ord ska välsignas med gott.

Detta är orden av en som talar för Torans ära denna dag, den tredje dagen i veckoavsnittet Tavo, år 5566.

Yehuda Leib HaCohen

Approbation

av den berömde rabbinen och chassiden, den gudomlige helige mannen, vår lärare Rabbi Meshulam Zusil från Anipoli:

Jag har sett skrifterna av denne rabbin och geni – en gudomlig man, helig och ren, med klart lysande syn – och väl har han handlat. I sin underbara godhet har Gud ingivit i hans rena hjärta att utföra allt detta för att visa Guds folk Hans heliga vägar.

Det var [författarens] önskan att inte offentliggöra dessa skrifter i tryck, eftersom detta inte är hans sed. Men då dessa kuntresim har spridits i många avskrifter bland hela Israel av olika skrivare, och till följd av de många avskrifterna hade felen mångfaldigats i hög grad, såg han sig nödsakad att låta dessa kuntresim gå i tryck.

Gud väckte då anden hos de två kompanjonerna, den framstående och lärde Rabbi Shalom Shachne, son till Rabbi Noach, samt den framstående och lärde Rabbi Mordechai, son till Rabbi Shmuel haLevi, att föra dessa kuntresim till tryckeriet i Slavita. Om denna goda gärning sade jag: Må er kraft stärkas.

De har dock farhågor över det antal tryckerier, som ofta orsakar skada och förstör de rätteliga. Därför har vi beslutat i vårt hjärta att ge vårt samtycke till att ingen ska lyfta hand eller fot för att, Gud förbjude, tillfoga de nämnda tryckarna någon som helst skada genom att på något sätt inkräkta på deras ensamrätt.

Det är förbjudet för någon person att trycka denna bok utan de nämnda tryckarnas vetskap under en period av fem fulla år, räknat från nedanstående datum.

Den som lyder dessa mina ord ska välsignas med gott.

Dessa är orden från en som kräver detta till Torans ära denna dag, den tredje dagen – två gånger välsignad med orden ”det är gott” – i veckoavsnittet Tavo, år 556, פדותינו.

Den ringe
Meshulam Zusil från Anipoli

Approbation

av rabbinerna (må de leva länge), sönerna till geniet, författaren av välsignat minne, vars själ är i Eden.

Eftersom det hos oss har överenskommits att bevilja tillstånd och rättighet att föra till tryckpressen, till minne hos Israels folk, rättskaffenhetens och sanningens skriftliga ord, den levande Gudens ord av vår herre, fader, lärare och mästare, av välsignat minne, egenhändigt skrivna med hans heliga hand och på hans heliga språk, vars alla hans ord är som brinnande kol som sätter hjärtan i brand för att föra dem närmare deras Fader i himlen;

och som fick benämningen Igeret HaKodesh ("Heligt brev"), och utgjorde till större delen brev som sändes av hans heliga eminens för att visa Guds folk den väg de ska vandra och den handling de ska utföra;

och eftersom han på flera ställen hänvisar till sin bok Likutei Amarim, och eftersom Torans ord på ett ställe är kortfattade och på ett annat utförliga, och i synnerhet då han i Kuntres Acharon introducerade nytt material till vissa kapitel som han skrev i samband med författandet av Likutei Amarim, med djupgående diskussioner av avsnitt i Zohar, Etz Chaim och Pri Etz Chaim, vilka synes motsäga varandra, men som han – med sitt inspirerade intellekt – förklarar, varje sak i enlighet med sitt innehåll, såsom han skrev i Likutei Amarim, ansåg vi det lämpligt och riktigt att foga dem till böckerna Likutei Amarim och Igeret HaTeshuva av hans heliga eminens, vår herre, fader, lärare och mästare, av välsignat minne.

I enlighet med det har vi beslutat att upprätta ett starkt stängsel och utfärda ett rabbinskt förbud om bannlysning utan botemedel, att ingen må lyfta sin hand för att trycka dessa skrifter i deras nuvarande form, vare sig helt eller delvis, under en period av fem år räknat från nedanstående datum.

Detta bör dock meddelas: tyvärr finns de ursprungliga handskrifterna, skrivna med hans egen heliga hand och med yttersta noggrannhet – utan en enda överflödig eller saknad bokstav – inte längre bevarade. Endast detta ringa återstår av allt och har samlats in en efter en från de kopior som var utspridda bland lärjungarna. Om ett fel trots allt skulle upptäckas (vem kan förstå [och förhindra] fel?) ska det uppenbara felet betraktas som ett tryckfel, medan innebörden förblir klar.

Förkunnat av Dov Ber, son till min herre, far, lärare och mästare, geniet och chassiden, Israels helige man, vår lärare och mästare Schneur Zalman, av välsignat minne. Hans själ finns i himmelens skatter.

Även förkunnat av Chaim Avraham, son till min herre, far, lärare och mästare, geniet och chassiden, vår lärare och mästare Schneur Zalman, må den rättfärdiges minne vara välsignat. Hans själ finns i himmelens skatter.

Även förkunnat av Moshe, son till min herre, far, lärare och mästare, geniet och chassiden Schneur Zalman, av välsignat minne. Hans själ finns i himmelens skatter.

 Sammanställarens förord

Vilket är ett brev som sändes till alla våra trogna, må den Allsmäktige vakta över dem.

Till er, män, kallar jag. Lyssna till mig, ni som eftersträvar rättfärdighet och söker Herren. Må Gud lyssna till er, från de stora till de små, alla de trogna i vårt land och i de närliggande. Må var och en på sin plats uppnå frid och evigt liv för alltid. Amen. Må det vara Hans vilja.

Se, det är välkänt som ett vanligt uttryck bland alla våra trogna att det inte är samma sak att lyssna till moraliskt råd som att se och läsa i böcker. För den som läser i böcker läser på sitt eget sätt och efter sitt eget sinne, i enlighet med sin uppfattningsförmåga och insikt, på den nivå där han befinner sig.

Om nu hans intellekt och sinne är förvirrade och han vandrar i mörker beträffande hur han ska tjäna Gud, kommer han med svårighet att se det underbara ljus som är förborgat i böckerna, trots att ljuset är ljuvt för ögonen och bringar läkedom för själen.

Och därtill är de böcker om Gudsfruktan som grundar sig på mänskligt förstånd sannerligen inte likvärdiga för alla själar, för inte alla intellekt och sinnen är likadana. Det som påverkar och uppväcker en persons intellekt påverkar och uppväcker inte nödvändigtvis en annans.

Detta uttrycks av våra rabbiner, av välsignat minne, [Talmud Berachot 58a] beträffande välsignelsen ”Den Som är vis i hemligheterna”, som sägs när man ser 600 000 judar: ”deras uppfattningar är inte lika” osv. Och som Rabbi Moshe ben Nachman, av välsignat minne, förklarar i sin bok Milchamot, där han tolkar Sifrei beträffande Jehoshua, om vilken det står att han var ”en man med ande inom sig” [4 Mos. 27:18], att ”han kan gå i enlighet med anden hos var och en”.

Men även böckerna om Gudsfruktan som grundar sig på de heliga bergen, våra vises Midrashim, genom vilka Guds ande talar och Hans ord är på deras tunga, och [trots att] Tora och den Helige, lovad vare Han, är ett och detsamma, och alla de allmänna 600 000 själarna i Israels gemenskap och deras särskilda själar ända tills gnistan hos de mest lättsinnige och nedrige i vårt folk, Israels barn, alla är sammanbundna med Tora, och Tora binder dem samman med den Helige, lovad vare Han som känt från den helige Zohar [Del 3, 73a], gäller detta band [bara] i allmänhet för hela Israels gemenskap. [Men beträffande individen], trots att Tora gavs för att tolkas allmänt och i detalj för varje individuell själ i Israel, som har sin rot i den, är ändå inte varje person förunnad att känna sin individuella plats i Tora.

Och även beträffande lagarna om det förbjudna och det tillåtna, vilka har uppdagats för oss och våra barn, finner vi och ser åsiktsskillnader bland Tannaim och Amoraim, verkligen från den ena ytterligheten till den andra. Ändå är ”de alla den levande Gudens ord” [Talmud Eruvin 13b]. Pluralformen här av Guds namn syftar på livskällan för Israels själar, vilka i allmänhet kan uppdelas i tre linjer – höger, vänster och mitten – som betecknar mildhet, stränghet osv. De själar som har sin rot i mildhetens attribut uppträder följaktligen med böjelse för förmildring och lenhet i sina lagbeslut, som är välkänt.

Och i än större grad och långt mer gäller detta de ting som är dolda [och endast uppenbarade] för Herren, vår Gud: fruktan och kärlek i var och ens hjärna och hjärta efter hans förmåga, det vill säga enligt värderingen i hans hjärta, som förklarat i Zohar [Del 1,103a] till versen ”hennes make är känd i portarna” osv [Ordspr.31:23].

Jag talar nu till dem som känner mig väl, var och en av våra trogna i vårt land och i de närliggande länderna, hos vilka kärleksfullhetens ord har varit vanliga mellan oss. De har uppenbarat för mig allt som varit dolt i deras hjärta och hjärna i tjänsten av Gud som beror på hjärtat.

Till dem ska mina ord strömma, och min tunga ska bli som skrivarens penna i dessa kuntresim, som kallas Likutei Amarim, sammanställda från böcker och från visa, upphöjda heliga män, vars själar är i Eden och som är välkända hos oss.

Vissa av dessa [utläggningar] finns antydda för de vise i de heliga breven från våra lärare i det heliga landet, må det byggas och grundas snart i våra dagar. Amen.

Jag har delvis hört dem från deras heliga mun när de var hos oss, och allt detta utgör svar på de många frågor som våra trogna i vårt land ständigt ber om råd i, var och en efter sin nivå, för att få själslig vägledning i tjänsten av Gud.

Eftersom tiden inte längre tillåter att svara i detalj på var och ens fråga, och eftersom även glömskan är vanlig, har jag därför skrivit ned alla svaren på alla frågorna, så att de ska bevaras som riktmärke och vara till minne mellan var och ens ögon, så att han inte längre behöver tränga sig in och komma för att tala med mig privat.

För i dessa [svar] kommer han att finna ro för sin själ och rätt råd i varje sak som han finner svår i tjänsten av Gud. Hans hjärta kommer då att tryggas i Gud, som fullkomligar allt för oss.

Vad gäller den vars förståelse är alltför begränsad för att förstå råden i dessa kuntresim, ska han framlägga sitt problem inför de stora lärda i sin stad, och de ska ge honom insikt. Min önskan till dem är att de inte ska lägga handen för munnen och uppträda med falsk ödmjukhet och undergivenhet, Gud förbjude.

Det bittra straffet är känt för "den som hindrar föda", [kunskap], liksom den stora belöningen [för den som förmedlar den], enligt det rabbinska uttalandet [Talmud Temura 16a] beträffande versen ”Gud lyser upp ögonen hos de båda” [Ordspr. 29:13]. Ty Gud kommer att låta Sitt anlete lysa över dem – ljuset från Kungens anlete,[källan till] liv. Må Givaren av allt liv göra oss värdiga att få uppleva de dagar då ”man inte längre ska lära den andre … ty alla ska känna Mig” [Jer. 31:33], "Ty jorden ska bli full av kunskap om Gud" [Jesaja 11:9]. Amen, må det vara Hans vilja.

Efter att dessa kuntresim spridits bland alla de trogna i många avskrifter av varierande och olika skrivare har mångfalden av kopior lett till ett stort antal kopieringsfel. Därför har de nobla män vars namn står på andra sidan bladet generöst åtagit sig, både personligen och ekonomiskt, att föra dessa kuntresim till tryckeriet, renade från alla misstag och fel och noggrant granskade. Till deras goda gärning säger jag: Må ni stärkas!

Och eftersom det uttryckligen står i versen: ”Förbannad vare den som flyttar sin grannes landmärke” [5 Mos. 27:17], och eftersom ”förbannad” innefattar fördömelse och bannlysning [Talmud Shevuot 36a], Gud förbjude, utfärdar jag härmed, som ”Juda och en skriftvers som tillägg” [Talmud Kiddushin 6a], ett strängt förbud för alla tryckare att inte trycka dessa kuntresim, varken själva eller genom ombud, utan tillstånd från de ovan nämnda, under fem år från den dag då tryckningen avslutats.

Detta kommer att vara till gagn för dem som lyssnar, och de kommer att välsignas med gott.

Dessa är orden från sammanställaren av Likutei Amarim.

 KAP 1

Det lärs i Talmud [Nidda 30b]: ”[Innan en människas själ träder ner i denna värld] får hon svära en ed: ’Du ska vara rättfärdig och inte vara ond, och även om hela världen säger dig att du är rättfärdig, ska du se dig själv som om du vore ond’.”

Detta kräver en förklaring, eftersom [det motsäger] vad som står i Mishna [Avot 2:13] ”Och var inte ond inför dig själv.” Dessutom, om man ser sig själv som ond blir ens hjärta bedrövat och man blir nedstämd och kan inte tjäna Gud med glädje och med glatt hjärta. Men om man inte alls har ett bedrövat hjärta, kan det leda till lättsinne, Himlen förbjude.

Men saken är: i Talmud [Berachot 7a, Rosh Hashana 16b] finner vi fem särskilda typer: en rättfärdig som har det bra, en rättfärdig som har det dåligt, en ond som har det bra, en ond som har det dåligt, och en beinoni (en person på mellannivå). Det förklaras där i Talmud att den ”rättfärdige som har det bra” är den fullständigt rättfärdige. Den ”rättfärdige som har det dåligt” är den ofullständigt rättfärdige.

Och i Zohar Ra'aya Mehemna, Parshat Mishpatim [II 117b], förklaras att den ”rättfärdige som har det dåligt” betyder att det onda inom honom är underkastat det goda osv. Och i Talmud [Berachot 61b] står det att ”de rättfärdiga motiveras av den goda driften osv.; de onda motiveras av den onda driften, medan beinonim (de som befinner sig på mellannivån) motiveras av båda drifterna osv. Rabbah sade: ”Jag, till exempel, är en beinoni”. Abaye sade till honom: ”Mästare, du låter inte någon annan varelse leva” osv.

För att förstå allt det ovanstående på ett utförligt sätt, och för att likaledes förstå vad Job sade: ”Världens Herre, Du har skapat rättfärdiga och Du har skapat onda” osv. [Talmud Bava Batra 16a] – men det är inte förutbestämt om en människa ska bli rättfärdig eller ond.

Vi måste också förstå vad det innebär att vara beinoni (på mellannivå). Självklart handlar det inte om någon vars gärningar är till hälften goda och till hälften syndiga, för i så fall, hur kunde Rabbah missta sig när han kallade sig en beinoni? Vi vet att han aldrig avbröt studiet av Toran, till den grad att inte ens dödsängeln kunde få makt över honom. Hur kunde han missta sig att hälften av hans gärningar var syndiga, Gud förbjude?

Dessutom, när en människa syndar kallas hon för helt ond (och om hon sedan gör bot kallas hon för helt rättfärdig). Till och med den som bryter mot ett lättare rabbinskt förbud kallas ond, som det står i Talmud [Jevamot kap. 2, Nidda kap. 1], och till och med den som kan varna en annan person mot att synda men inte varnade honom, kallas ond [Talmud Shevuot 39b].

Ännu mer gäller det den som försummar något påbud som han kunnat uppfylla, exempelvis den som har möjlighet att engagera sig i studiet av Toran men inte gör det, om vilken de Talmud-lärda har förklarat versen: ”Ty han har föraktat Herrens ord osv., [den själen] ska helt utrotas” osv. [4 Mos. 15:31]. Självklart räknas en sådan person som mer ond än den som bryter mot ett rabbinskt förbud. Och om så är fallet måste vi dra slutsatsen att en beinoni inte är skyldig ens till synden att försumma studiet av Toran. Därför kunde Rabbah ha misstagit sig att säga att han var en beinoni.*

*Not: Och vad som står i Zohar [III, 231]: Den vars synder är få, [klassas som en ”rättfärdig som har det dåligt”] är detta Rav Hamnunas fråga till Elia. Men enligt Elias svar där, är förklaringen till ”en rättfärdig som har det dåligt” som det står i Ra'aya Mehemna till Parshat Mishpatim, enligt ovan. Och Toran har sjuttio tolkningssätt.

Men vad som man i allmänhet säger att den som är till hälften rättfärdig och till hälften syndig kallas beinoni, medan den vars dygder överväger hans synder kallas rättfärdig (tzaddik), är det ett låneord i sammanhanget av belöning och straff eftersom en människa döms enligt merparten [av sina handlingar] och därför döms som ”rättfärdig” eftersom hon blev frikänd i det här fallet. Men beträffande den sanna definitionen och graden hos de distinkta graderna och nivåerna tzaddik och beinoni sade våra vise att de rättfärdiga motiveras [enbart] av sin goda drift, som det står: ”Och mitt hjärta är tomt inom mig” [Ps. 109:22] att han [David] inte längre har någon ond drift, för han hade dödat den genom fasta.

Men den som inte har uppnått denna nivå, även om hans dygder överstiger hans synder, befinner sig inte alls på den rättfärdiges grad och nivå. Det är därför som våra vise har förklarat i Midrash: ”Den Helige, lovad vare Han, såg att de rättfärdiga var få, och därför planterade Han några i varje generation” osv. [Talmud Joma 38b] och som det står skrivet: ”Och en tzaddik är världens grundval” [Ordspr. 10:25].

Men förklaringen [till ovanstående frågor] är i enlighet med vad Rabbi Chaim Vital skriver i Sha'ar HaKedushah (och i Etz Chaim, Portal 50, kap. 2), att var och en i Israels folk, såväl rättfärdig som ond, har två själar, som det står: ”Och Jag har skapat neshamot (själar)” [Jesaja 57:16], vilket är två [sorters] själar.

En själ kommer från ”kelipa” [”skal”, som övertäcker och döljer Gudomligheten] och kommer från ”sitra achra” [den andra, onda, sidan] och den klär sig i människans blod för att hålla kroppen vid liv, och som det står: ”Ty köttets själ är i blodet” [3 Mos. 17:11]. Från den kommer alla dåliga karaktärsegenskaper från de fyra onda elementen som finns i den. Dessa är: ilska och högmod från eldens element, vars natur är att stiga uppåt; dragningen till njutningar från vattnets element, för vattnet får all slags njutningar att frodas; lättsinne och hån, skryt och tomt prat från luftens element; och lathet och sorgsenhet från jordens element.

Från denna själ härrör även de goda egenskaper som finns i hela Israels folks medfödda natur, som barmhärtighet och givmildhet, för i fallet med Israels folk är denna själ från kelipa härledd från kelipat nogah, som också innehåller gott, och den har sitt ursprung i det esoteriska begreppet om ”Kunskapens träd på gott och ont”.

Så är inte fallet med världens folks själar, vilka kommer från de övriga, orena kelipot som inte innehåller något gott alls, som det står i Etz Chaim, Portal 49, kap. 3, att ”Allt gott som folken gör, kommer av egennyttiga motiv”, och Talmud [Bava Batra 10b] kommenterar till versen ”Folkens godhet är synd” [Ordspr. 14:34] att all välgörenhet och godhet som görs av världens nationer är endast för deras egen självförhävelse osv.

  KAP 2

Och den andra själen hos Israels folk är verkligen en del av Gud ovanifrån [Job 31:2] som det står: ”Och Han inblåste en livsande i hans näsborrar” [1 Mos. 2:7] och ”Du andade in den [själen] i mig”. Och som det står i Zohar: ”Den som utandar, andar ut inifrån sig,” det vill säga från sitt inre och från sin innersta väsen, för det är hans interna och innersta livskraft som han för ut när han utandar med kraft.

Så har, allegoriskt sett, Israels folks själar uppstått i den [Gudomliga] tanken, som det står: ”Min förstfödde son Israel” [2 Mos 4:22] och ”Ni är barn till Herren, er Gud" [5 Mos 14:1]. Det vill säga, på samma sätt som ett barn har sitt ursprung i sin fars hjärna, så, för att använda en antropomorfism, kommer själen hos varje person i Israels folk från Guds tanke och vishet, lovad vare Han. Ty Han är vis, men inte genom en känd vishet, utan Han och Hans vishet är Ett; och som Maimonides skriver:*

*Not: Och kabbalans vise instämde med honom som det står i Rabbi Moshe Cordoveros Pardes [Shaar Mahut veHanhaga kap. 13]. Också enligt Arizals kabbala (Rabbi Isak Luria) har detta fullt stöd i den esoteriska principen om iklädseln av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, genom talrika förtätningar i kärlen hos ChaBaD i Atzilut-världen, men inte högre än Atzilut, och som förklaras annorstädes att den Oändlige, välsignad vare Han, är upphöjd och höjer sig i oändlig upphöjdhet långt över ChaBaDs väsen och nivå, tills ChaBaDs väsen och nivå i relation till Honom betraktas som en fysisk handling, som det står: ”Du har gjort dem alla med vishet” [Ps. 104:24].

Att ”Han är kunskapen och Han är Den som vet osv. och det här ligger inte inom människans förmåga att klart förstå osv.” [Mishne Tora, Hilchot Yesodei haTora 2:10] som det står: ”Kan du genom att forska finna Gud?” [Job 11:7] och det står också: ”Ty Mina tankar är inte era tankar” osv. [Jesaja 55:8].

Och även om det finns en mångfald av olika graderingar hos själarnas nivåer, än högre och högre utan slut, såsom den upphöjda nivån hos patriarkernas själar och Moses, vår lärare, över själarna i våra generationer i perioden före Messias ankomst, vilka är som själva fotsulorna jämfört med hjärnan och huvudet, och på samma sätt finns det i varje generation Israels folks överhuvuden, vars själar är i kategorin ”huvud” och ”hjärna” i jämförelse med massorna och de okunniga, och likaså [finns det skillnader mellan] själarna själva, för varje själ består av nefesh, ruach och neshama – men icke desto mindre härstammar roten till varje nefesh, ruach och neshama från den högsta nivån till den allra lägsta, som är klädd i kroppen hos de olärda och de mest lättsinniga bland de lättsinniga, [kommer] alla, så att säga, från det Högsta Intellektet som är den Högsta Visheten.

Metaforiskt liknar detta en son som härstammar från sin fars hjärna, där till och med hans fotnaglar kom till från denna fysiska sperma-droppe genom att förbli i moderns mage under nio månader och ha gått ner grad för grad och förändrats till dess att även naglarna uppstod ur den. Dock är den fortfarande bunden och förenad i en underbar och mäktig enhet med dess ursprungliga väsen och essens, som var droppen från faderns hjärna. Och även nu, hos sonen, får naglarna sin näring och livskraft från hjärnan i huvudet, som det står i Talmud [Nidda 31a]: ”Av det vita i faderns droppe bildas senorna, benen och naglarna.” (Och i Etz Chaim, Shaar HaChashmal, står det likaledes, i samband med den esoteriska läran om Adams dräkter i Edens Lustgård, att de [dräkterna] var naglar [härledda] från hjärnans intellektuella förmåga).

Och på samma sätt förhåller det sig verkligen, så att säga, beträffande roten ovan till varje nefesh, ruach och neshama hos Israels folks gemenskap, att i nedstigningen nivå efter nivå genom den gradvisa nedstigningen i världarna Atzilut (Emanation), B'ria (Skapelse), Yetzira (Formation) och Asiya (Handling) från Hans välsignade Vishet, som det står: ”Du har skapat dem alla med vishet” [Ps. 104:24], uppstod från Honom nefesh, ruach och neshama hos de okunniga och mindre värda – men ändå förblir de bundna och förenade i en underbar och mäktig enhet med sitt ursprungliga väsen och essens, vilket är tillflödet från den Högsta Visheten, för näringen och livskraften hos nefesh, ruach och neshama hos de okunniga hämtas från nefesh, ruach och neshama hos de rättfärdige och vise, Israels folks överhuvuden i deras generation.

Genom detta kommer att klargöras våra vises kommentar till versen: ”Och att fästa sig vid Honom” [5 Mos. 30:20] – att ”den som fäster sig till en Toralärd räknas av Toran som om han hade fäst sig vid själva Shechina (den Gudomliga närvaron)” [Talmud Ketubot 111b]. För genom att fästa sig vid de Toralärda blir de okunnigas nefesh, ruach och neshama sammanbundna och förenade med sitt ursprungliga väsen och sin rot i den Högsta Visheten, ty Han och Hans vishet är Ett, och ”Han är Kunskapen” osv. (Och hos dem som medvetet syndar och rebellerar mot de vise, får deras nefesh, ruach och neshama sin näring från baksidan av de Toralärdes nefesh, ruach och neshama).

Och beträffande vad som står i Zohar [Zohar II, 204b; Zohar III 80-82] och Zohar Chadash [Bereshit s. 11] att den väsentliga faktorn är att uppföra sig på ett heligt sätt, speciellt under tiden för sexuell förening, vilket inte är fallet med de okunniga osv., är det på grund av att det inte finns någon nefesh, ruach och neshama som inte besitter en dräkt från nefesh hos hans fars och mors essens, och alla bud som han uppfyller kommer alla genom den dräkten osv., och till och med det välstånd som man ger till honom från Himlen är allt genom den dräkten, och om man helgar sig, för man ned en helig dräkt för sitt barns själ; och hur hög själ den än må vara, behöver den fortfarande faderns helgelse osv. Men beträffande själen i sig själv kommer ibland själen hos oändligt hög människa att bli son till en föraktad och nedrig man osv. Allt detta har förklarats av Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, i Likutei Tora till Parshat Vajera och i Ta'amei HaMitzvot till Parshat Bereshit.

 KAP 3

Varje särart och grad hos dessa tre – nefesh, ruach och neshama – inbegriper tio kategorier, motsvarande de tio Högsta Sefirot (Gudomliga manifestationer) från vilka de härleds och som uppdelas i två, nämligen de tre ”mödrarna” och de sju ”multiplarna”: chochma (vishet), bina (förståelse) och da'at (kunskap); och ”skapelsens sju dagar”: chesed (godhet), gevura (stränghet), tiferet (prakt) osv.

På samma sätt förhåller det sig med människans själ, som är uppdelad i två – intellekt och känslokvaliteter. Intellektet inkluderar chochma, bina och da'at (ChaBaD), medan känslokvaliteterna är kärlek till Gud, fruktan och bävan inför Honom, förhärligandet av Honom osv. ChaBaD [de intellektuella förmågorna] kallas ”mödrar” och utgör källan till känslokvaliteterna, vilka är ”avkomlingar” till ChaBaD.

Förklaringen är följande: intellektet i den rationella själen i vilket alla förnuftsbaserade ting uppkommer, kallas för chochma – כ”ח מ”ה – ”potentialen till något.” När man frambringar denna kraft från potentialen till det faktiska, det vill säga när man mediterar över något med sitt förstånd för att grundligt förstå och gå till djupet i något intellektuellt ämne som har uppkommit i hans förstånd, kallas detta 'bina'. Dessa [chochma och bina] är ”fadern” och ”modern” som ger upphov till kärlek till Gud och fruktan och bävan inför Honom.

För när intellektet i den rationella själen begrundar och fördjupar sig mycket i Guds storhet – hur Han fyller alla världar och omfattar alla världar, och inför Honom är allting som noll och intet – föddes och uppväcktes attributet med fruktan inför det Gudomliga majestätet i hans intellekt och tankar att frukta och skämmas inför Hans välsignade storhet, som är utan slut och begränsning, och känna Guds fruktan i sitt hjärta. Och därefter kommer hans hjärta att flamma upp i intensiv kärlek, liksom brinnande flammor, med lust, önskan och längtan och en trängtande själ till storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han. Detta är själens försmäktande, som det står ”Min själ längtar, ja, till och med försmäktar” osv. [Ps. 84:3] och ”Min själ törstar till Gud” osv. [Ps. 42:3] och ”Min själ törstar till Dig” osv. [Ps. 63:2.]

Denna törst kommer från eldens element i den Gudomliga själen, såsom de naturkunniga förklarar och så står det i Etz Chaim att eldens element befinner sig i hjärtat, medan källan till vatten och fukt kommer från hjärnan, som det står i Etz Chaim, Portal 50, vilket är kategorin chochma, som kallas för ”vattnet i den Gudomliga själen”. De övriga känslokvaliteterna är alla förgreningar av fruktan och kärlek och deras avkomlingar, som förklarat på annan plats.

Och ”da'at”, vars etymologi finns i versen: ”Och Adam kände (jad'a) Eva” [1 Mos. 4:1], vilket betyder 'sammanbindning och förening', det vill säga att man binder sitt sinne med ett mycket fast och starkt band och fäster starkt fast sin tanke till den välsignade Oändliges storhet, utan att avleda sitt sinne [från Honom]. För även den som är vis och inser den välsignade Oändliges storhet – se, om han inte binder sitt sinne och fäster sina tankar med styrka och beständighet, kommer han inte att i sin själ ge upphov till sann kärlek och fruktan utan endast fåfänga föreställningar. Det är således ”da'at” som utgör upprätthållandet av känslokvaliteterna och utgör deras livskraft; den inbegriper mildhet och stränghet, det vill säga kärlek med dess förgreningar och fruktan med dess förgreningar.

 KAP 4

Dessutom har varje Gudomlig själ tre dräkter: tanke, tal och handling i Torans 613 bud. När en person aktivt fullgör alla de föreskrifter som kräver fysisk handling, och med sin talkraft sysselsätter sig med förklaringarna till alla de 613 buden och deras praktiska tillämpningar, och med sin tankekraft begriper allt som han kan begripa i Torans uttolkningar – då är hela hans själs 613 lemmar klädda i Torans 613 bud.

Mer specifikt: ChaBaD (de intellektuella förmågorna) i hans själ är klädda i förståelsen av Toran, i det som han förstår i Torans uttolkningar till graden av hans andliga fattningsförmåga och hans själs rot Ovan; och känslokvaliteterna, nämligen fruktan och kärlek och deras förgreningar och avkomlingar, är klädda i uppfyllandet av buden i handling och i tal, vilket är studiet av Toran som ”motsvarar och uppväger alla buden” [Mishna Pea 1:1].

För kärleken är roten till alla de 248 påbuden, vilka alla har sitt ursprung i den och inte har någon verklig existens utan den, ty den som uppfyller dem i sanning är den som älskar Guds Namn och önskar att fästa sig vid Honom i sanning; och man kan inte fästa sig vid Honom i sanning annat än i uppfyllandet av de 248 påbuden, vilka är ”Kungens 248 lemmar” [Tikunei Zohar, Tikun 30], så att säga, såsom förklaras på annan plats.

Och fruktan är roten till de 365 förbuden, för han fruktar attgöra uppror mot kungarnas Högste Kung, den Helige, välsignad vare Han; eller en ännu mer innerlig fruktan än denna: att han skäms inför Hans storhet att göra någonting emot Hans majestätiska ära och göra något som är ont i Hans ögon, nämligen alla de vederstyggligheter som Gud hatar, vilka är kelipot och sitra achra, som suger sin näring från människan nedan och håller sitt grepp om henne genom [överträdandet av] de 365 förbuden.

Dessa tre dräkter hos Toran och dess bud – trots att de endast kallas 'dräkter' för nefesh, ruach och neshama – är ändå till sin rang oändligt mycket högre och större än rangen hos nefesh, ruach och neshama i sig själva, såsom skrivet i Zohar [I 24a] att Toran och den Helige, välsignad vare Han, är Ett. Innebörden av detta är att Toran, som är den Heliges vishet och vilja, och den Helige i Hans själva härlighet är Ett, eftersom Han är ”Den som vet och Han är själva vetskapen” osv., som förklarats ovan i Maimonides namn. Och trots att Han kallas Oändlig (Ein Sof), och ”Hans storhet kommer aldrig att kunna utforskas” [Ps. 145:3] och ”Ingen tanke alls kan fatta Honom” [Tikunei Zohar 17b], och likaså Hans vilja och Hans vishet, som det står: ”Det finns ingen utforskning av Hans förstånd” [Jesaja 40:28], och ”Kan du genom forskning finna Gud?” [Job 11:7], och det står ”Ty Mina tankar är inte era tankar” [Jesaja 55: 8], – är det ändå i detta sammanhang som det har sagts: ”Där du finner den Heliges storhet finner du också Hans ödmjukhet” [Talmud Megilla 31a]. Ty den Helige, välsignad vare Han, komprimerade Sin vilja och vishet i Torans 613 bud och i dess föreskrifter, såväl som i kombinationerna av bokstäverna i Toran, Profeternas böcker och Skrifterna och i utläggningarna därav i våra vises Aggadot och Midrashim – allt detta för att varje neshama eller ruach och nefesh klädd i en människokropp ska kunna begripa dem med sin kunskapsförmåga och uppfylla allt det som är möjligt att uppfylla av dem i handling, tal och tanke, och därigenom kommer den att iklädas med alla sina tio förmågor i dessa tre dräkter.

Och därför har Toran jämförts med vatten [Talmud Bava Kama 17a], för precis som vatten går ner från en högre till en lägre nivå, så har Toran stigit ner från sin ärbara plats, vilken är Hans vilja och Hans vishet; [ty] Toran och den Helige, välsignad vare Han, utgör en enhet, och ingen tanke kan fatta Honom alls. Därifrån har [Toran] fortsatt att stiga ner i förborgade stadier, steg för steg, i världarnas gradvisa nedstigning tills den klätt sig i fysiska ting och denna världs saker, vilka omfattar huvuddelen av Torans bud och deras lagföreskrifter, och i kombinationerna med materiella bokstäver, skrivna med bläck i bokform, nämligen Torans, Profeternas och Skrifternas 24 böcker, så att varje tanke ska kunna begripa dem, och till och med i form av tal och handling, vilka är på en lägre nivå än tankenivån, ska kunna uppfatta dem och kläs i dem.

Och således, eftersom Toran och dess bud iklär själens alla tio förmågor och alla dess 613 lemmar från huvud till fot, blir den [själen] helt och hållet bunden i livets förbund med Gud [1:a Sam. 25:29], och Guds ljus verkligen omger och klär den från sitt huvud till fot, som det står : ”Min klippa, jag vill ta min tillflykt till Honom” [Ps. 18:3], och det står också: ”Med nåd ska Du omringa honom som med en sköld” [Ps. 5:13], det vill säga med Hans vilja och vishet som är klädd i Hans Tora och dess bud.

Därför har det sagts: ”Bättre är en stund med botgöring och goda gärningar i denna värld än hela livet i den kommande världen” [Mishna Avot 4:17] ty den kommande världen är det tillstånd där man åtnjuter strålglansen från den Gudomliga närvaron [Talmud Berachot 16b] vilket är insiktens njutning, men ingen skapad varelse – inte ens i de övre världarna – kan förstå mer än en reflektion av Guds ljus; och därför benämns den med namnet ”utstrålningen från den Gudomliga närvaron” (Ziv HaShechina). Men vad gäller den Helige, lovad vare Han, i Hans själva härlighet, kan ingen tanke alls begripa Honom, utom när den fattar och är iklädd i Toran och dess bud; då begriper den och blir iklädd i den Helige, välsignad vare Han, i verklighet, eftersom Toran och den Helige, välsignad vare Han, är Ett.

Och trots att Toran har klätts i nedre materiella ting, är det som att omfamna kungen, metaforiskt talat. Det finns ju ingen skillnad vad gäller graden av närhet och fäste till kungen om han omfamnar kungen när kungen bär en dräkt eller när han bär flera klädnader, eftersom kungens kropp befinner sig i dem. Likaså är det när konungen omfamnar honom med sin arm, även om den är klädd i hans klädedräkter; som det står: ”Och Hans högra hand omfamnar mig" [Höga Visan 8:3], vilket syftar på Toran som gavs från höger sida, vilket är aspekten av godhet och vatten.

 KAP 5

Och för att ytterligare förklara på ett utförligt sätt uttrycket 'tefisa' (uppfattande) i Elijas ord: ”Ingen tanke kan fatta Dig” osv. [Tikunei Zohar 17a]:

Se, varje intellekt, när det uppfattar och förstår något begrepp med sitt förstånd, griper förståndet detta begrepp och omsluter det med sitt förstånd, och detta begrepp blir fattat och omslutet och klätt i det förstånd som han har begripit och uppfattat.

Förståndet å sin sida är också iklätt i begreppet när det förstår och fattar det med sitt förstånd. Till exempel: när en person förstår och begriper en lagföreskrift i Mishna eller Talmud klart och tydligt, fattar hans intellekt och omsluter den, och även hans förstånd är klätt i den i samma stund. Denna lagföreskrift är den Heliges, lovad vare Han, vishet och vilja, för det var Hans vilja att när till exempel Ruben anför sina yrkanden så och så, och Simon så och så, ska domen mellan dem vara så och så; och även om en sådan rättstvist aldrig har förekommit, och den aldrig någonsin skulle uppkomma inför domstol med sådana anspråk och krav, men ändå, eftersom det är den Heliges vilja och vishet att i fallet med en person som åberopar så här och den andre åberopar så där, ska domen bli så här – och därför, när en person vet och uppfattar med sitt förstånd ett sådant rättsavgörande i enlighet med lagen såsom framlagt i Mishna, Talmud eller hos de rabbinska lagstiftarna, förstår han således och fattar och omsluter med sitt förstånd den Heliges vilja och vishet, som ingen tanke kan fatta, och inte heller [kan man fatta] Hans vilja och vishet, förutom när de är klädda i de lagar som har framlagts för oss, och även hans förstånd är klätt i dem.

Detta är en underbar förening, och det finns ingen förening som den, och det finns inte någon motsvarighet alls i den fysiska existensen till att uppnå en sådan fullständig enhet och förening från varje sida och vinkel.

Detta är den oändligt stora och underbara fördelen som finns i budet att vara kunnig i Toran och förstå den, vilket står över alla bud som inbegriper handling, och till och med de som är beroende av tal, och till och med budet att studera Toran genom tal. För genom alla bud som inbegriper tal eller handling, iklär den Helige, välsignad vare Han, själen och omger den med Guds ljus från huvud till fot. Men i kunnandet av Toran, förutom det att intellektet är klätt i Guds vishet, finns även Guds vishet inne i honom, i det som intellektet förstår, fattar och omsluter i hans intellekt till den nivå som det förmår att fatta och förstå i kunnandet av Toran, var och en enligt sitt intellekt och med kraften av sitt kunnande och sin förståelse i Torans uttolkningar.

Och eftersom i fallet med kunnandet av Toran, är Toran klädd i människans själ och intellekt och är omsluten i dem, kallas den vid namnet ”bröd” och ”näring” för själen. För precis som det materiella brödet ger näring åt kroppen när man faktiskt förtär det, och där det omvandlas till att bli blod och kött liksom ens kött, och därigenom kommer man att kunna leva och existera – så är det också med kunnandet av Toran och dess förståelse i själen hos den person som studerar den grundligt med fördjupat intellekt, tills Toran blir uppfattad i hans intellekt och förenas med den och de blir till en enhet – då blir den till näring för själen och till liv i den från Livgivaren till allt liv, den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i Hans vishet och i Hans Tora, som finns inne i själen. Detta är innebörden av versen: ”Och Din Tora är i mina inälvor” [Ps. 40:9].

Och som det står i Etz Chaim, Portal 44, kap. 3, att själarnas dräkter i Edens lustgård är buden, och Toran är näringen för de själar som i denna världen ägnade sig åt att studera Toran för Torans egen skull, och så står det även i Zohar Vajakhel sid. 210. När det gäller innebörden av uttrycket ”för dess egen skull” är avsikten att fästa sin själ till Gud genom förståelsen av Toran, var och en efter sitt intellekt, som förklaras i Pri Etz Chaim.

(Själens ”näring” har karaktären av ett inre ljus, medan ”dräkterna” har karaktären av ett omgivande ljus. Därför sade våra rabbiner, av välsignat minne: ”Studiet av Toran är jämlikt med alla buden tillsammans” [Mishna Pea 1:1], för buden är bara ”dräkter”, medan Toran är både ”näring” och ”dräkt” för den intellektuella själen, i vilken den klär sig i dess fördjupning och studium, och desto mer när man uttalar orden med sin mun i tal, för talets andedräkt får karaktären av ett omgivande ljus, såsom förklarats i Pri Etz Chaim.)

 KAP 6

”Det ena gentemot det andra har Gud gjort” [Pred. 7:14]. Precis som den Gudomliga själen består av tio heliga Sefirot och klär sig i tre heliga dräkter, inbegriper sitra achras själ, som härstammar från kelipat nogah och som är klädd i människans blod, orenhetens tio ”kronor”. Dessa är sju onda känslokvaliteter som kommer från de ovannämnda fyra onda elementen, och intellektet som ger upphov till dem, som är uppdelat i tre, nämligen vishet, förståelse och kunskap, som är källan till känslokvaliteterna, eftersom känslokvaliteterna är i enlighet med intellektets kvalitet. Därför är ett litet barn förtjust i och tycker om småsaker av lågt värde, eftersom dess intellekt är alltför litet och alltför kort för att uppskatta saker som är mer värdefulla än dem, och likaså vredgas och rasar över obetydligheter; och samma sak gäller skryt och övriga känslokvaliteter.

Och dessa tio orena kategorier, när en person tänker eller talar eller utför dem, då betraktas hans tankar i hans hjärna och hans tal i hans mun och handlingskraften i hans händer och likaså hans andra kroppsdelar som ”orena dräkter” för dessa tio orena kategorier, i vilka de är klädda vid tiden för handlingen eller talet eller tanken. Det är dessa som utgör alla de handlingar som görs 'under solen', vilka alla är ”fåfänga och dålig ande” [Pred. 1:14], såsom förklarat i Zohar, Beshalach [II 59a], att de är ”andens trasighet” osv.

Så är också fallet med allt tal och alla tankar som inte är avsedda för Gud och Hans vilja och Hans tjänst, för detta är innebörden av uttrycket sitra achra – det vill säga ”den andra sidan”, vilken inte är helighetens sida. Ty helighetens sida innebär enbart närvaro och nedförande av heligheten från den Helige, välsignad vare Han, och Han är närvarande enbart hos något som är underordnat Honom, antingen faktiskt, som i fallet med änglarna ovan, eller potentiellt, som i fallet med var och en i Israels folk här nere, som har i sin potential att helt uppge sin egen existens beträffande den Helige, välsignad vare Han, genom martyrdöden för att helga Guds Namn.

Det är därför som våra vise har sagt att ”även när en enskild individ sitter och engagerar sig i studiet av Toran, vilar Shechina (den Gudomliga närvaron) över honom” [Mishna Avot 3:6] och ”över alla tio judar vistas Shechina ständigt” [Talmud Sanhedrin 39a].

Men allt det som inte är underkastat Honom, utan är en avskild sak för sig själv, får inte livskraft från heligheten hos den Helige, välsignade vare Han, det vill säga från helighetens inre väsen och essens i dess själva härlighet, utan endast som från baksidan, som stiger ner grad för grad i myriader av grader i världarnas stegvisa nedstigning, genom orsak och verkan och en mångfald av förtätningar, tills ljuset och livskraften minskades upprepade gånger tills de kunde komprimeras och kläs i ett tillstånd av exil inom detta avskilda ting, och ge det livskraft och upprätthålla dess existens från intet, så att det inte ska återgå till att vara noll och intet liksom det var innan det skapades.

Därför kallas denna värld, med allt vad den innehåller, kelipots och sitra achras värld. Därför är alla handlingarna i denna värld svåra och onda, och de onda tar överhanden i den, såsom förklaras i Etz Chaim, Portal 42, slutet av kap. 4.*

*[Not: I den finns dock Asiyas tio Sefirot från helighetens sida, såsom det står i Etz Chaim, Portal 43, och inne i Asiyas tio Sefirot finns Yetziras tio Sefirot och i dem B'rias tio Sefirot och i dem Atziluts tio Sefirot, i vilka ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, finns. Således fyller ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, denna nedersta värld genom att vara klädd i de tio Sefirot i de fyra världarna, nämligen Atzilut, B'ria, Yetzira och Asiya, såsom det står i Etz Chaim, Portal 47, kap. 2, och i Sefer HaGilgulim, kap. 20.]

Kelipot är dock uppdelade i två nivåer, den ena lägre än den andra. Den lägre nivån består av de tre kelipot som är helt och hållet orena och onda och inte innehåller något gott alls, och i Hesekiels ”vehikel” kallas de ”virvelvind”, ”stort moln” osv. [Hes. 1:4]. Från dem inflyts och härleds själarna hos alla världens nationer och deras kroppars existens, och även själarna hos alla levande varelser, vilka är orena och otillåtna för konsumtion, och deras kroppars existens, såväl som existensen och livskraften hos all förbjuden föda i växtriket, såsom ”orla” [3 Mos. 19:23] och ”blandade frön i vingården” osv. [5 Mos. 22:9] såsom förklaras i Etz Chaim, Portal 49, kap. 6, och likaså förekomsten och livskraften hos alla handlingar, tal och tankar hos de 365 förbuden och deras förgreningar, såsom förklaras där i slutet på kap. 5.

 KAP 7

Men beträffande Israels folks livgivande djuriska själ som härstammar från kelipan och som är klädd i människans blod enligt ovan, samt själarna hos boskapen, djuren, fåglarna och fiskarna som är rena och tillåtna för konsumtion, och existensen och livskraften hos alla mineraler och allt i växtvärlden som är tillåtet för konsumtion, såväl som existensen och livskraften hos varje handling, yttrande och tanke i världsliga angelägenheter som saknar beröring med något förbjudet, varken som rot eller gren hos de 365 förbuden och deras förgreningar, varken i Torans direkta förbud eller genom rabbinsk förordning – men ändå inte utförs för Himlens skull utan för kroppens vilja och dess önskan och begär, även om det gäller kroppens faktiska behov och dess existens och livskraft, men hans avsikt är inte för Himlens skull för att därigenom tjäna Gud –är då inte dessa handlingar, yttranden och tankar bättre än den livgivande djuriska själen i sig själv; och allting som helhet inflyts och hämtas från den andra nivån i kelipot och sitra achra, vilket är en fjärde kelipa som kallas kelipat nogah. För i denna värld, vilken kallas ”handlingens värld” (Asiya) är den [kelipat nogah] till största delen ond, och endast lite gott är inblandat i den (från vilken kommer de goda egenskaperna som finns i den djuriska själen hos Israels folk, som förklarats ovan).

Den [kelipat nogah] utgör en mellankategori mellan de tre helt orena kelipot och kategorin och graden för helighet. Av denna anledning inbegrips den ibland i de tre orena kelipot (som förklaras i Etz Chaim, Portal 49, början av kap. 4, i Zohars namn), och ibland inbegrips den och upphöjs till helighetens kategori och rang, det vill säga när det goda som är inblandat i den utvinns ur det onda och tar övermakten och stiger upp och införlivas i heligheten.

Så är till exempel fallet med den som äter fett oxkött och dricker kryddat vin för att vidga sitt sinne för Gud och Hans Tora; som Ravah sade: ”Vin och doft [gjorde mitt sinne mer mottagligt för studium]” [Talmud Joma 76b] eller för att uppfylla budet om att njuta av sabbaten och helgdagarna. I sådant fall utvinns livskraften hos köttet och vinet, som härstammar från kelipat nogah, och stiger upp till Gud som ett brännoffer och ett slaktoffer.

Likaså när man säger något humoristiskt för att öppna sitt sinne och glädja sitt hjärta i Gud och Hans Tora och tjänst, vilka ska utövas med glädje, såsom Ravah brukade göra med sina lärjungar, när han först berättade något humoristiskt för dem och rabbinerna blev muntrade [Talmud Pesachim 117a].

Å andra sidan, den som tillhör dem som frossar i kött och super vin för att tillfredsställa sin kroppsliga aptit och djuriska själ, vilket är det så kallade ”vattnets element” i de fyra onda elementen inom den, varifrån lustarnas egenskaper kommer – i sådant fall degraderas energin i köttet och vinet som konsumerats av honom och införlivas tillfälligt i de tre orena kelipots totala ondska, och hans kropp blir tillfälligt en dräkt och ”vehikel” för dem, tills personen ångrar sig och återvänder till tjänsten av Gud och Hans Tora. Eftersom köttet och vinet var kosher kan de därför återvända och stiga upp med honom när han återvänder till Guds tjänst. Detta är innebörden av termerna 'tillåtelse' och 'tillåtet', det vill säga något som inte är fjättrat och bundet i de ”yttre [orena] krafterna” så att det inte kan återvända och lyftas upp till Gud. Dock blir ett intryck [av det onda] kvar i kroppen, och därför måste kroppen genomgå ”gravens kval”, som kommer att förklaras senare.

Samma sak är det beträffande livskraften hos de spermadroppar som utsöndrats från kroppen med djurisk lust hos den som inte har uppfört sig på ett heligt sätt under intimiteten med sin hustru i hennes tillstånd av renhet.

Så är dock inte fallet med förbjudna maträtter och förbjudna sexuella föreningar, vilka har sitt ursprung i de tre helt orena kelipot. Dessa är fjättrade och bundna till de yttre [orena] krafterna för evigt och kan inte uppstiga därifrån förrän den dag kommer då döden kommer att uppslukas för alltid, som det står: ”Och den orena anden skall Jag bortföra från landet” [Sak. 13:2] eller tills han gör bot i en sådan utsträckning att hans avsiktliga synder förvandlas till veritabla förtjänster.

 Det uppnås genom att göra bot av kärlek, vilket är botgöring ur hjärtats djup med stor kärlek och lust med en trängtande själ som önskar att fästa sig vid Honom, välsignad vare Han, och hans själ törstar till Gud som ett uttröttat och uttorkat ökenland. Eftersom hans själ tills nu har varit i ett uttorkat land och i dödsskuggan, vilket är sitra achra, och befunnit sig långt borta från det Gudomliga Anletets ljus helt och hållet, törstar hans själ nu [till Gud] med ännu mer styrka än törsten hos de rättfärdigas själar, som våra vise sade: ”På den plats där de botgörande står, kan inte ens de fullkomligt rättfärdiga stå” [Talmud Berachot 34b]. Beträffande botgöringen genom denna stora kärlek har våra vise sagt: ”Den botgörandes avsiktliga överträdelser blir till förtjänster” [Talmud Rosh Hashana 29a], eftersom han genom detta har uppnått denna stora kärlek.

Men botgöring som inte kommer från sådan kärlek, även om det är sann botgöring och Gud kommer att förlåta honom, förvandlas hans synder ändå inte till förtjänster, och de stiger inte helt upp från kelipan förrän vid tidens ände, när döden för alltid kommer att uppslukas.

Men den livskraft som fanns i spermadropparna som utsöndrats från honom och gått till spillo, även om den har dragits ner och införlivats i de tre orena kelipot, kan ändå upphöjas därifrån genom sann botgöring och intensiv inlevelse under reciteringen av Shemabönen vid bädden, vilket är känt från vår Mästare, Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, och antyds i Talmud: ”Den som läser Shema vid bädden är som om han höll ett tve-eggat svärd” osv. [Talmud Berachot 5a] för att dräpa de yttre [orena] krafternas kroppar som har blivit till dräkt för livskraften i spermadropparna, och livskraften kommer att stiga upp från dem, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran.

Därför nämns inte synden med att spilla sperma i Toran bland förbjudna sexuella föreningar, trots att den är strängare än de; och stor är hans synd på grund av kvantiteten och förökningen av orenhet och kelipot som han ger upphov till och förökar i ytterst stor utsträckning genom att utsöndra sperma till spillo, till och med mer än genom förbjudna föreningar. Skillnaden är bara att i förbjudna sexuella föreningar tillför han styrka och livskraft till en högst oren kelipa, tills han inte kan upphöja livskraften därifrån genom botgöring,*

*Not: (Anledningen är att denna livskraft har absorberats av det ”feminina” elementet i kelipan, som tar emot och absorberar livskraften från heligheten, vilket inte är fallet med spilld sperma, där det inte finns något feminint element av kelipa, utan endast dess krafter och styrkor tillhandahåller dräkterna för den [slösade] spermans livskraft, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska visheten.)

såvida han inte gör bot med så stor kärlek att hans avsiktliga synder förvandlas till som förtjänster.

Av det ovanstående kan man förstå våra vises yttrande: ”Vad är 'en förvriden sak som inte kan rättas till?' [Pred. 1:15] – Det är att ha begått incest och föda en bastard” [Talmud Chagiga 9a], för i ett sådant fall, även om syndaren gör en sådan stor botgöring, är det omöjligt för honom att upphöja livskraften till helighet, eftersom den redan har stigit ner till denna värld och blivit klädd i en kropp med kött och blod.

 KAP 8

Det finns en ytterligare aspekt när det gäller förbjudna maträtter. Anledningen till att de kallas ”bundna” (issur) är att även om en person omedvetet konsumerat en förbjuden maträtt med avsikt att den ska ge honom styrka att tjäna Gud genom energin i intagandet av födan, och dessutom handlade och gjorde så samt läste och bedjade med energin i detta födointagande, upphöjs ändå inte den livskraft som finns i den, och den kläs inte i Torans och bönens ord som i fallet med tillåten föda, eftersom den är bunden i sitra achra hos de tre orena kelipot. Detta gäller även när förbudet är en rabbinsk lag, eftersom ”de skriftlärdas ord är ännu strängare än Torans ord” osv. [Mishna Sanhedrin 11:3].

Av denna anledning är även den onda driften och kraften som väcker begär till de förbjudna sakerna en ”demon från icke-judiska demoner,” vilket är den onda driften hos världens folk, vars själar härstammar från de tre orena kelipot. Detta gäller inte den onda driften och kraften som orsakar åtrå till tillåtna saker för att tillfredsställa hans begär, vilket är en ”demon från de judiska demonerna,” eftersom den kan återgå till helighet, enligt ovan. Men ändå, innan den har återgått till helighet, är den sitra achra och kelipa, och även därefter lämnar den spår i kroppen, eftersom varje maträtt och dryck genast omvandlas till blod och kött i hans kropps kött. Därför måste kroppen genomgå ”gravens kval” för att rengöra den och rena den från sin orenhet, som den har fått genom denna världsnjutning och nöjen, vilka härrör från kelipat nogahs orenhet och judiska demoner; med undantag av den som inte njutit av denna värld under hela sina livsdagar, såsom vår helige mästare [Rabbi Jehuda HaNasi].

Vad gäller tillåtna gagnlösa ting, som i fallet med en okunnig som inte kan studera, måste hans själ renas från orenheten hos denna kelipa genom att rullas i ”Kaf haKelah,” som det står i Zohar, Parshat Beshalach, sid. 59. Men vad beträffar förbjudet tal, såsom hån och förtal och liknande, vilka härrör från de tre helt orena kelipot, räcker inte (enbart) ”Kaf haKelah” för att rena och bortskaffa själens orenhet, utan den måste gå ner i Gehinnom [skärselden].

Detsamma gäller den som kan engagera sig i studiet av Toran, men istället sysslar med meningslösa handlingar, där ”Kaf haKelah” i sig inte effektivt kan skura och polera hans själ, utan stränga straff utdöms som bestraffning för försummelsen av Toran i synnerhet, förutom det allmänna straffet för försummelsen av varje påbud på grund av lathet, i Gehinnom med snö, som förklaras på annan plats.

Detsamma gäller den som sysselsätter sig med världens nationers vetenskaper, vilket räknas som gagnlösa ting, beträffande synden att försumma Toran, såsom förklaras i föreskrifterna för studiet av Toran. Därutöver är orenheten i nationernas vetenskaper större än i gagnlösa ting, eftersom gagnlösa ting klär och besudlar enbart de känslokvaliteter som härrör från elementet av den heliga 'ruach' i hans Gudomliga själ med orenheten hos kelipat nogah som finns i gagnlösa ting, vilka har sitt ursprung i elementet av denna kelipas onda ruach i hans djuriska själ, som nämnts ovan. Han orenar dock inte ChaBaDs [intellektuella] förmågor i sin själ, eftersom de bara är dumheter och okunnighet, för även dumma och okunniga kan tala på samma sätt.

Detta är inte fallet med nationernas vetenskaper, där han klär och förorenar ChaBaDs intellektuella förmågor i sin Gudomliga själ med orenheten i kelipat nogah som finns i dessa vetenskaper, dit de har fallit genom ”krossandet av kärlen” från den så kallade ”baksidan” av helighetens vishet, vilket är välkänt för dem som är bekanta med den esoteriska läran, såvida han inte utnyttjar [dessa vetenskaper] som ”en yxa för att hugga med dem,” det vill säga för att skaffa ett bättre uppehälle genom dem för att tjäna Gud, eller om han vet hur man ska tillämpa dem i tjänsten av Gud eller Hans Tora. Detta är anledningen till att Maimonides och Nachmanides av välsignat minne och deras efterföljare sysselsatte sig med dem.

 KAP 9

Sätet för den djuriska själen, som härstammar från kelipat nogah i varje judisk individ, är i hjärtats vänstra kammare, som är fylld med blod, som det står: ”Ty blodet är själen” [5 Mos. 12:23]. Därför finns alla lustar och skryt och vrede och deras likheter i hjärtat, och från hjärtat sprider de sig i hela kroppen och stiger också upp till hjärnan i huvudet för att tänka och reflektera över dem och tillämpa insikten om dem, på samma sätt som blodet har sin källa i hjärtat, och från hjärtat strömmar det till varje lem och stiger också upp till hjärnan i huvudet.

Men den Gudomliga själens säte är i hjärnan i huvudet, och därifrån sprider den sig till alla lemmar; och även till hjärtat i den högra kammaren, där det inte finns något blod, som det står: ”Den vise mannens hjärta är på hans högra sida” [Pred. 10:2]. Här är [källan till] människans kärlek till Gud som en brinnande uppflammande eldslåga i hjärtat hos de insiktsfulla, vilka förstår och mediterar med kunskapsförmågan i deras hjärna över saker som väcker denna kärlek; och likaså hjärtats glädje i Guds prakt och Hans majestätiska härlighet, när den vise mannens ögon, som finns i hans huvud – det vill säga i hjärnan, som hyser hans vishet och förstånd – betraktar Kungens härlighet och Hans outgrundliga storhets prakt, som är utan slut och ändlighet, som förklarats på annan plats; och likaså de övriga heliga känslokvaliteterna (middot) i hjärtat som härstammar från ChaBaD [vishet, förståelse, kunskap] i hjärnan.

Det står dock skrivet: ”Och den ena nationen skall sträva att övervinna den andra” [1 Mos. 25:23]. Kroppen kallas en ”liten stad,” och på samma sätt som två kungar som kämpar över en stad, där var och en vill inta den och härska över den, det vill säga att styra dess invånare efter sin vilja, så att de ska lyda honom i allt vad han påbjuder dem, så kämpar de båda själarna – den Gudomliga och den livgivande djuriska själen som kommer från kelipan – mot varandra över kroppen och alla dess lemmar.

Den Gudomliga själens önskan och vilja är att den ensam ska härska över personen och leda honom, och att alla lemmar ska lyda den och underkasta sig den helt och hållet och vara en ”vehikel” för den, och bli till dräkt för dess tio förmågor och dess tre dräkter som nämnts ovan, vilka alla ska kläs i kroppens lemmar, och hela kroppen ska vara fylld enbart av dem utan någon främmande påverkan, Gud förbjude.

Det vill säga att de tre sorters intellektuella kapaciteter som finns i huvudet ska vara genomsyrade av ChaBaD i den Gudomliga själen, det vill säga Guds vishet och Hans förståelse genom att meditera på Hans outgrundliga och oändliga storhet; och ur dem ska födas genom da'at (kunskap) fruktan i hans hjärna och bävan inför Gud i hans hjärta, och kärlek till Gud som en glödande eld i hans hjärta, som en brinnande uppflammande eldslåga, där hans själ längtar och suktar i lust och önskan att fästa sig vid den Oändlige, välsignad vare Han, med hela sitt hjärta och själ och kraft, ur djupet av hjärtats högra kammare, så att den ska vara genomsyrad av kärlek och fyllas och flöda över tills den sprider sig även till den vänstra sidan för att underkuva sitra achra med dess element av ”onda vatten,” det vill säga begäret som härrör från kelipat nogah, och förändra den och omvandla den från denna världs nöjen till kärlek till Gud. Så står det skrivet: ”Med hela ditt hjärta [5 Mos. 6:5] – med dina båda drifter” [Talmud Berachot 54a], det vill säga att man ska stiga upp och komma och nå graden av stor kärlek och överflödande kärleksfullhet, som överträffar nivån hos den intensiva kärleken som är som brinnande eldsflammor.

Detta är vad som i Skriften kallas ”njutningens kärlek” [Höga Visan 7:7] vilket är upplevelsen av en Gudomlig njutning i liknelse med den kommande världen. Denna njutning finns i vishetens hjärna i det intellektuella nöjet att förstå och känna Gud enligt förmågan i hans intellekt och vishet. Detta är ”vattnet” och ljusets sådd som såtts i den Gudomliga själens helighet och omvandlar till gott ”vattnet” i den djuriska själen, från vilket begäret till denna världs njutningar ursprungligen kommit.

Det anges i Etz Chaim, Portal 50, kap. 3, i Zohars namn, att det onda omvandlas till helt gott, såsom den goda driften själv, genom att bortskaffa de smutsiga dräkterna från honom, vilka är denna världs nöjen i vilka han är klädd.

Och på samma sätt ska alla de övriga känslokvaliteterna i hjärtat, vilka är förgreningar av fruktan och kärlek, vara tillägnade endast Gud; och hela talets gåva i munnen och tankeförmågan i hjärnan ska helt och hållet vara fyllda enbart av den Gudomliga själens tanke- och talsdräkter, nämligen meditation över Gud och Hans Tora, som ska vara temat för hans tal hela dagen och hans mun ska inte upphöra att citera den; och handlingskraften i hans händer, liksom även i de övriga 248 lemmarna, ska vara uteslutande för utförandet av buden, vilket är den Gudomliga själens tredje dräkt.

Men den djuriska själen som härstammar från kelipan – dess vilja är raka motsatsen, men det är för människans bästa, så att hon ska övervinna den och besegra den, som i liknelsen med skökan i den heliga Zohar.

 KAP 10

När så en person uppbådar krafterna i sin Gudomliga själ och för krig mot sin djuriska själ till den grad att han fördriver och utrotar det onda i den vänstra kammaren, som det står: ”Och du skall utrota det onda från ditt inre” [5 Mos. 21:21], men där det onda inte har omvandlats helt till gott, kallas han ”ofullständigt rättfärdig” eller ”en rättfärdig man som har det dåligt.” Det vill säga att det fortfarande finns kvar en rest av ondska i den vänstra kammaren, men den är underkastad och upphävd i relation till det goda på grund av dess ringhet. Därför tycks det honom som om han har fördrivit den och att den helt har försvunnit. Men i verkligheten, om den helt hade försvunnit och gett sig iväg, skulle allt det onda inom honom ha förvandlats till sant gott.

Förklaringen till detta är att hos en helt rättfärdig man, där hans ondska har omvandlats till gott och som följaktligen kallas ”en rättfärdig man som har det bra,” sker det genom det fullkomliga bortskaffandet av ondskans smutsiga dräkter, det vill säga att totalt avsky denna världs njutningar, och inte finna njutning i mänskliga njutningar bara för att uppfylla kroppsbegären i stället för till Guds tjänst, eftersom de härrör sig och får tillflöde från kelipan och sitra achra; och allt som kommer från sitra achra hatas av den fullkomligt rättfärdige mannen med absolut hat på grund av hans stora kärlek till Gud och Hans Helighet, med stor kärleksnjutning och överflödande kärleksfullhet, som nämnts ovan, för de står i motsättning till varandra, som det står: ”Jag hatar dem med absolut hat; de är mina fiender. Sök mig och känn mitt hjärta” osv. [Ps. 139:22, 23]. Följaktligen, i direkt proportion till graden av styrkan i kärleken till Gud står graden av styrkan i hatet mot sitra achra och den totala avskyn för det onda, eftersom avsky, liksom hat, är den sanna motsatsen till verklig kärlek.

Den ”ofullständigt rättfärdige” är den som inte hatar sitra achra med absolut hat, och därför avskyr han inte heller totalt det onda. Och så länge som hatet och avskyn inte är absoluta, måste det finnas kvar något spår av kärlek och njutning till det [onda], och de smutsiga dräkterna har inte helt och hållet tagits av totalt; och därför har det onda inte omvandlats till att bli verkligt gott, eftersom det fortfarande har ett visst fäste i de smutsiga dräkterna, men det är försumbart på grund av sin minimala mängd och räknas som ingenting. Därför kallas en sådan person för rättfärdig, men det onda har [dock bara] underkastats och underordnats hos honom, och därför är hans kärlek till Gud inte heller fullständig, med resultatet att han kallas ”ofullständigt rättfärdig.”

Den här nivån uppdelas i otaliga grader beträffande graden av ringhet i det onda som finns kvar [i honom] från något av de fyra onda elementen, såväl som i förhållande till dess nullifiering i dess ringhet, som till exempel i förhållandet ett till sextio, eller ett till tusen, eller ett till tiotusen, och så vidare. Sådana är graderingarna hos de många rättfärdiga som finns i varje generation, såsom nämnt i Talmud att ”arton tusen rättfärdiga män står inför den Helige, välsignad vare Han” [Talmud Sanhedrin 97b].

Det är dock beträffande den allra högsta graden hos de fullständigt rättfärdiga som Rabbi Shimon ben Jochai sade: ”Jag har sett upphöjda män och deras antal är få” osv. [Ibid]. Anledningen till att de kallas ”upphöjda män” är att de omvandlar det onda och upphöjer det till helighet, som det står i inledningen till Zohar, att när Rabbi Chiya ville uppstiga till Rabbi Shimon ben Jochais himmelska residens, hörde han en röst komma ut som sade: ”Vem av er har förvandlat mörker till ljus och bitterhet till sötma? [Annars] närma er inte hit” osv.

En ytterligare förklaring varför de kallas ”upphöjda män” är att även deras tjänst i kategorin att ”göra gott” i uppfyllandet av Toran och dess bud, är för Ovans skull, till den allra högsta av de högsta graderna, och inte bara för att fästa sig vid Gud för att släcka törsten i sina egna själar, vilka törstar till Gud, som det står: ”Hå, alla som törstar, gå till vattnet” [Jesaja 55:1], såsom skrivet på annan plats, utan såsom förklaras i Tikunei Zohar: ”Vem är en Chassid? Det är den som visar godhet till sin Skapare – till Hans bo, och förenar den Helige, välsignad vare Han, och Hans Shechina i de nedersta världarna,” och som också förklarats i Ra'aya Mehemna till Parshat Tetze: ”Liksom en son som bemödar sig för sin far och sin mor, vilka han älskar mer än sig själv och sin egen nefesh och ruach och neshama osv. och är beredd att offra sitt eget liv för dem för att frilösa dem” osv., och som förklaras på annan plats.

(Och båda tolkningarna är komplementära, för genom handlingar med förädling av det goda ur nogah upphöjer man ”Mayin Nukvin” och orsakar ”Övre föreningar” för att nedbringa ”Mayin Dechurin”, vilka är ”godhetens vatten” som finns i vart och ett av de 248 påbuden, vilka alla är i kategorin av godhet och ”Mayin Dechurin”, det vill säga nedförandet av Hans välsignade Gudomlighets helighet från Ovan nedåt för att klädas i de nedre världarna, som förklarats på annan plats.)

 KAP 11

”Och den ena är motsatsen till den andra” [Pred. 7:14] – den ”onde som har det bra” är motpolen till den ”rättfärdige som har det dåligt”, det vill säga att det goda som finns i hans Gudomliga själ i hans hjärna och i den högra kammaren i hans hjärta är underkastat och underordnat [det onda] på grund av kelipans ondska i den vänstra kammaren. Även detta uppdelas i myriader av olika grader beträffande kvantiteten och kvaliteten för underkuvelsen och underkastelsen av det goda till det onda, Gud förbjude.

Det finns den person hos vilken underkastelsen och underordnandet är minimala, och inte ens då permanent eller återkommande med täta mellanrum, utan endast vid sällan förekommande tillfällen segrar det onda över det goda och erövrar den ”lilla staden”, det vill säga kroppen – men dock inte i sin helhet utan bara en liten del av den. Och han lyder den [ondskan] och blir en ”vehikel” och dräkt för den och blir klädd i en av dess tre ovannämnda dräkter, nämligen antingen enbart i gärning och begår mindre överträdelser, men inte större, Gud förbjude; eller enbart i tal och säger något som gränsar till förtal och hån och liknande; eller enbart i tankar i syndiga föreställningar, vilka är allvarligare än verklig synd [Talmud Joma 29a], och även om han inte tänker på en synd för att utföra den, utan beträffande den köttsliga föreningen mellan man och kvinna i allmänhet, varigenom han överträder förmaningen i Toran: ”Och du ska bevara dig från varje ond sak” [5 Mos. 23:10], vilket betyder att ”man får inte hysa orena tankar under dagen” osv. [Ketubot 46a], eller när det är lämplig tid att studera Toran och han vänder sitt hjärta till fåfänga ting, såsom vi har lärt i Mishna i Avot [3:4]: ”Den som är vaken på natten [eller som går ensam på vägen] och vänder sitt hjärta till fåfänga” osv. För genom någon av alla dessa saker och likartade kallas han ond vid en sådan tidpunkt, när det onda i hans själ tar överhanden hos honom och klär sig i hans kropp och får den att synda och orenar den.

Men efteråt får det goda i hans Gudomliga själ övertaget, och han ångrar sig, och han ber Gud om ursäkt och förlåtelse, och Gud kommer att förlåta honom om han omvänder sig med passande botgöring enligt våra vises råd, av välsignat minne, nämligen den trefaldiga försoningsuppdelningen som framlagts av Rabbi Ishmael [Talmud Joma i slutet], såsom förklaras på annan plats.

Det finns också den person i vilken det onda råder starkare, och alla ondskans tre dräkter klär sig i honom och får honom att begå större synder och oftare, men emellanåt ångrar han sig, och botgöringstankar kommer till honom från aspekten av det goda i hans själ, som under tiden får litet övertag. Men han har inte tillräckligt med inre själsstyrka för att besegra det onda och helt avstå från sina synder och vara i kategorin av de som 'bekänner och överger' [sina onda vägar, en gång för alla]. Och beträffande en sådan person sade rabbinerna, av välsignat minne, att ”De onda är fulla av ångerkänslor” [Talmud Nedarim 9b]. De representerar majoriteten av de onda, i vars själar det fortfarande finns aspekten av det goda.

Men den som aldrig känner ånger och hos vilken inga tankar på botgöring någonsin uppkommer, kallas för en ”ond som har det dåligt”, eftersom enbart det onda i hans själ finns kvar i honom, då det har fått övertaget över det goda till den grad att det goda har lämnat hans inre och står i omgivande form över honom från Ovan. Därför har de vise sagt: ”Över alla tio judar vistas Shechina (den Gudomliga närvaron)” [Talmud Sanhedrin 39a].

 KAP 12

En beinoni är en person i vilken det onda aldrig får tillräcklig makt för att erövra den ”lilla staden” och klä sig i kroppen och få den att synda. Det vill säga att den djuriska själens tre dräkter, vilka är tankar, tal och handling som har sitt ursprung i kelipan, får aldrig övertaget inom honom över den Gudomliga själen till den grad att de klär sig i kroppen i hjärnan, i munnen och i de övriga 248 lemmarna för att få dem att synda och förorena dem, Gud förbjude.

Det är enbart den Gudomliga själens tre dräkter, och enbart dem, som klär sig i kroppen, vilka är tanke, tal och handling i Torans 613 bud. Han har i hela sitt liv aldrig begått en överträdelse, och kommer aldrig att begå någon överträdelse; inte heller kan benämningen ond tillskrivas honom ens för en stund eller ens för ett ögonblick under hela hans liv.

Dock har den Gudomliga själens väsen och essens, vilka är dess tio förmågor, inte ständigt oinskränkt herravälde och styre över den ”lilla staden” förutom vid vissa tidpunkter, såsom under tiden för reciteringen av Shema eller Artonbönen, vilket är den tidpunkt då det Högre Intellektet är i ett upphöjt tillstånd; och likaså här nedan är det en gynnsam tid för varje person, när han binder sina intellektuella förmågor (ChaBaD) till Gud och fördjupar sitt sinne i storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, för att uppväcka den brinnande kärleken i den högra kammaren i hans hjärta att fästa sig vid Honom i uppfyllandet av Toran och dess bud i kärlek. Detta är en sak som beskrivs i Shemabönen, vars recitering föreskrivs av Toran, och i välsignelserna som föregår och följer efter den, vilka är en rabbinsk föreskrift och utgör förberedelsen för utförandet av att läsa Shema-bönen, som förklaras på annan plats. Då blir det onda som finns i den vänstra kammaren underkastat och underordnat det goda, som sprider sig till den högra kammaren från de intellektuella förmågorna (ChaBaD) i hjärnan, vilka är sammanbundna med storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han.

Men efter bönen, när inspirationen upphör från det Högre Intellektet hos den Oändlige, välsignad vare Han, vaknar det onda igen i den vänstra kammaren, och han börjar känna begär till världslustar och dess njutningar.

Men eftersom det onda inte utgör den enda auktoriteten och styret över ”staden”, kan han inte förverkliga sina frestelser från potential till gärning genom att klä sig i kroppsdelarna i faktisk handling, tal och tanke och fördjupa sina tankar i denna världsnöjen hur han ska tillfredsställa sitt hjärtas lockelse, eftersom hjärnan styr över hjärtat (som förklarat i Zohar Ra'aya Mehemna, Parshat Pinchas) från hans födsel och genom naturen i hans skapelse. För så är människan skapad från födseln att varje person med viljekraften i sin hjärna kan tygla sig själv och behärska frestelsens ande som finns i hans hjärta att inte uppfylla sitt hjärtas önskningar i handling, ord eller tanke, och avleda sitt sinne helt och hållet från sitt hjärtas lockelse till raka motsatsen, och i synnerhet till helighetens sida.

Så står det skrivet: ”Och jag såg att det finns en fördel hos vishet över dårskap, som ljusets fördel från mörkret” [Pred.2:13]. Detta betyder att precis som ljuset har fördel, styre och herravälde över mörkret, så att litet fysiskt ljus skjuter undan mycket av mörkret, som skjuts bort från det av sig självt, så skjuts mycket dårskap bort av sig självt hos kelipan och sitra achra (som våra vises yttrande: ”En människa syndar inte såvida inte en dårskapens ande kommer in i henne” osv. [Talmud Sota 3a]) på grund av visheten i den Gudomliga själen i hjärnan, vars önskan är att ensam regera över ”staden” och klä sig i dess ovannämnda tre dräkter i hela kroppen i dess helhet, enligt ovan, nämligen tanken, talet och handlingen i Torans 613 bud, som förklarats tidigare.

Men ändå kallas en sådan person inte alls för tzaddik (rättfärdig), eftersom denna fördel som den Gudomliga själens ljus har över mörkret och dårskapen i kelipan, som skjuts bort av sig självt, existerar endast i de ovannämnda tre dräkterna, men [råder] inte i dess själva väsen och essens över kelipans själva väsen och essens. Ty den djuriska själens själva väsen och essens [som stammar] från kelipan i den vänstra kammaren har inte alls förskjutits från sin plats hos beinonim efter bönen, när den brinnande kärleken till Gud inte längre är i ett uppdagat tillstånd i den högra kammaren i hans hjärta. Dock är han invärtes fylld med latent kärlek, vilket är den naturliga kärleken som finns i den Gudomliga själen, vilket kommer att förklaras senare.

Då kan den onde dårens dumhet uppdaga sig i den vänstra kammaren i hans hjärta och väcka begär till alla materiella ting i denna värld, oavsett om det är tillåtet eller, må Gud bespara oss, förbjudet, som om han inte hade bedjat alls. Dock, när det gäller en förbjuden sak, faller det honom inte in att verkligen bryta mot förbudet, Gud förbjude, utan endast syndiga tankar, ”som är ännu värre än synden själv”, kan påverka honom till att stiga upp i hans hjärna och distrahera honom från Toran och tjänsten av Gud, som våra vise sade: ”Det finns tre synder från vilka man dagligen inte kan räddas: syndiga tankar, distraktion i bön” osv. [Talmud Bava Batra 164b].

Men intrycket [av bönen] på intellektet och fruktan till Gud och hans dolda kärlek i den högra kammaren gör det möjligt att övervinna och behärska detta onda som åsamkar lusten, så att det inte kommer att få makt och herravälde över ”staden” och utföra frestelsen från potential till gärning och klä sig i kroppsdelarna. Det har inte heller någon makt och herravälde att ens enbart i hjärnan tänka på det onda och reflektera, Gud förbjude, med viljan i hans hjärna att självmant ta emot, Gud förbjude, denna onda tanke som stiger upp av sig själv från hjärtat till hjärnan, enligt ovan; utan så snart den kommer dit, stöter han bort den med båda händerna och upphör att tänka på den i samma ögonblick som han kommer ihåg att det är en ond tanke, och han accepterar den inte av egen vilja till att ens villigt reflektera över den; och än mer att övertänka att sätta den i verket, Gud förbjude, eller att ens tala om den. Ty den som av egen vilja reflekterar på sådana tankar kallas för ond vid en sådan tidpunkt, och en beinoni är aldrig ond ens för ett enda ögonblick.

Detsamma gäller vad som berör en persons förhållande till sin nästa : så snart en tanke sänds upp från hans hjärta till hans hjärna innehållande någon fientlighet eller hat, Gud förbjude, eller någon avundsjuka eller ilska eller agg och liknande, tar han inte emot dem alls i sin hjärna av sin egen vilja. Tvärtom, hjärnan råder och styr över anden i hans hjärta till att göra precis tvärtom och uppträda mot sin medmänniska med medveten godhet och överströmmande kärleksfullhet, och lida av honom till det yttersta utan att bli uppretad till vrede, Gud förbjude, och inte heller att betala honom tillbaka för det han gjort, Gud förbjude; utan tvärtom återgälda de skyldiga med gott, som det står i Zohar [ I 201a] att man ska lära sig av Josefs exempel gentemot sina bröder.

 KAP 13

Därmed kan vi förstå våra vises ord [Talmud Berachot 61b]: ”Beinonim döms av de båda” (det vill säga både av den goda och den onda driften), som det står: ”Ty Han står till höger om den fattige för att rädda honom från dem som dömer hans själ.” De sade inte att de båda härskar, Gud förbjude, för när den onda driften får viss makt och herravälde över den ”lilla staden”, även om det bara är för en kort stund, kallas han för ond under den stunden, utan den onda driften är inte mer än exempelvis som en domare eller lagman som uttalar sin åsikt i en rättsfråga, men det utgör inte nödvändigtvis ett slutgiltigt lagbesked som ska genomföras i praktiken, eftersom det finns en annan domare eller lagman som bestrider hans åsikt. Det är därför nödvändigt att avgöra mellan de två, och det slutliga domslutet blir i enlighet med avgörarens ord.

I likhet med detta uttalar den onda driften sin åsikt i hjärtats vänstra kammare, och från hjärtat stiger den upp till hjärnan för övervägande. Omedelbart bestrider dock honom den andre domaren, vilken är den Gudomliga själen i hjärnan, som sprider sig till den högra kammaren i hjärtat, vilken är den goda driftens boning. Det slutliga domslutet kommer från avgöraren – den Helige, välsignad vare Han, som hjälper den goda driften, som våra vise sade: ”Om den Helige, välsignad vare Han, inte hjälpte honom, kunde han inte övervinna sin onda drift” [Talmud Kiddushin 30b]. Hjälpen utgörs av en utstrålning av Guds ljus som lyser upp över den Gudomliga själen så att den ska få övertaget och behärska dårens dumhet och den onda driften, liksom ljusets övertag över mörkret, enligt ovan.

Men eftersom det onda i den vänstra kammaren hos en beinoni befinner sig i sin medfödda styrka i längtan efter alla denna världsnjutningar och inte har upphävts i sin ringhet i förhållande till det goda, och inte heller har bortskjutits från sin plats alls – med det undantaget att den inte har makt och herravälde för att sprida sig till kroppens lemmar, eftersom den Helige, välsignad vare Han, ”står till höger om den fattige” och hjälper och lyser upp den Gudomliga själen – kallas han därför som om han vore ond. Som våra vise säger: ”Även om hela världen säger till dig att du är rättfärdig, ska du betrakta dig själv som om du vore ond” [Talmud Nidda 30b] – men inte ond i verkligheten, utan han ska anse sig vara en beinoni och inte sätta tilltro till omvärldens åsikt som säger att det onda inom honom har upphävts i förhållande till det goda, vilket är nivån hos en tzaddik. Snarare borde han se sig själv som om det ondas väsen och essens befann sig i sin fulla styrka och kraft i den vänstra kammaren som från födseln, och att ingenting av den har upphört eller försvunnit; tvärtom, under tidens lopp har den stärkts än mer, då han har använt den avsevärt i att äta och dricka och övriga angelägenheter i denna världen.

Även en person vars hela önskan är i Guds Tora, som han studerar dag och natt för dess egen skull, är detta ändå inget som helst bevis för att det onda har förskjutits från sin plats, utan det kan vara så att dess väsen och essens står i dess fulla styrka och kraft i dess boning i den vänstra kammaren, med det undantaget att dess dräkter, vilka är djursjälens tanke, tal och handling, inte klär sig i hjärnan och munnen och händerna och de övriga kroppsdelarna, eftersom Gud har gett hjärnan överhöghet och herravälde över hjärtat. Därför härskar den Gudomliga själen i intellektet över den ”lilla staden”, det vill säga alla kroppsdelarna, så att de ska utgöra dräkt och ”vehikel” för dess tre dräkter i vilka de ska klädas, det vill säga tanken, talet och handlingen i Torans 613 bud.

Dock har den Gudomliga själen i dess väsen och essens i en beinoni ingen makt och herravälde över den djuriska själens väsen och essens, förutom vid den tidpunkt då hans kärlek till Gud befinner sig i ett uppdagat tillstånd i hans hjärta vid speciella tillfällen, såsom under bön och liknande. Även då är det enbart [temporär] övervikt och herravälde, som det står: ”Och den ena nationen skall sträva att övervinna den andra” [1 Mos. 25:23], det vill säga att när den ena reser sig, faller den andra, och vice versa – när den Gudomliga själen uppbjuder sin kraft och får övertaget över den djuriska själen i källan till dess styrka som är bina (förstånd), genom att begrunda Guds storhet, den Oändlige, välsignad vare Han, och därigenom frambringa en intensiv och flammande kärlek till Gud i den högra kammaren i hans hjärta – då underkuvas sitra achra som befinner sig i den vänstra kammaren. Men den blir inte helt upphävd hos en beinoni; så är fallet enbart hos en tzaddik, om vilken det sägs: ”Mitt hjärta är tomt inom mig” [Ps. 109:22], och som avskyr och hatar det onda med fullkomligt hat och avsky, eller utan ett sådant fullständigt hat, som förklarats ovan.

Men hos en beinoni är det exempelvis som med en person som sover och som återigen kan vakna upp ur sömnen. På samma sätt är det onda i en beinoni såsom i sovande tillstånd i den vänstra kammaren vid tiden för reciteringen av Shema och bön, när hans hjärta glöder av kärlek till Gud, men efteråt kan det återigen vakna upp.

Av denna anledning ansåg sig Rabbah vara som en beinoni, trots att hans mun aldrig upphörde att studera Toran, och hans önskan var enbart i Guds Tora dag och natt, med önskan och lust och längtan och en trängtande själ till Gud med stor kärlek, såsom under reciteringen av Shema och bön. Därför trodde han sig vara som en beinoni som bedjar hela dagen, som våra vise har sagt: ”Det vore gott om man bedjade hela dagen” [Talmud Berachot 21a].

Denna sorts kärlek som omtalas i fallet med beinonim vid tidpunkten för bönen genom den Gudomliga själens övertag etc. – se, i jämförelse med rangen hos tzaddikim som tjänar Gud i absolut sanning, kallas inte denna kärlek för ”sann tjänst” alls, eftersom den upphör och försvinner efter bönen, och det står skrivet: ”Sanningens läpp skall bestå för evigt, men en lögnaktig tunga bara för en stund” [Ordsp. 12:1].

Icke desto mindre, i förhållande till rangen hos beinonim kallas detta som fullständig tjänst i äkta sannhet beträffande deras [nivå av] sanning, var och en i enlighet med sin nivå hos beinonim. Ty jag kallar även deras kärlek under deras bön för ”Sanningens läpp skall bestå för evigt”, eftersom deras Gudomliga själ har kraften att ständigt återuppväcka aspekten av denna kärlek, när den får övermakten vid tiden för bönen dag efter dag genom lämplig förberedelse, varje själ enligt dess ställning och rang.

Ty sanningsattributet är Jakobs attribut, som kallas ”mellanbulten som genomtränger [allt] från ände till ände”, från de högsta graderna och nivåerna till den lägsta av alla nivåer. Och hos varje grad och nivå penetrerar den sig in i kärnpunkten, vilket är dess sanningsattributs punkt och aspekt. Och sanningsattributet är ett obegränsat arv som inte har någon gräns uppåt, ända upp till de högsta graderna, medan alla lägre grader och nivåer är som intet jämfört med de grader och nivåer som står över dem. (Såsom är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran att aspekten av ”huvudet” och ”intellektet” hos lägre grader står lägre än aspekten av ”fotsulor” och ”fötter” hos de grader som står över dem. Jämför våra vises uttalande: ”Änglarnas fötter är lika stora som alla innan nämnda nivåer tillsammans” (Talmud Chagiga 13a).

 KAP 14

Rangen av en beinoni är en rang som kan uppnås av var och en, och varje människa ska sträva efter den. Varje människa kan vara beinoni vid varje tidpunkt och i varje stund, eftersom en beinoni inte avskyr det onda, vilket är något som tillhör hjärtats domän, och alla tider är inte likadana.

Dock kan var och en ”vända sig bort från det onda och göra gott”, det vill säga i faktisk handling – i gärning, tal och tanke, i vilka valfriheten och förmågan och tillståndet har givits till varje person att göra, tala och tänka, även beträffande en sak som står i strid mot hans hjärtas begär och utgör dess direkta motsats. För även under den stund när hjärtat längtar efter och åtrår någon fysisk frestelse, vare sig den är tillåten eller förbjuden, må Himlen bevara oss, kan han behärska sig och avleda sin uppmärksamhet från den helt och hållet genom att säga till sitt hjärta: ”Jag vill inte vara ond ens för ett enda ögonblick, för jag vill inte avskiljas och separeras, må Himlen bevara oss, från den Ende Guden på något som helst sätt, som det står: 'Dina missgärningar åtskiljer dig från Gud' [Jesaja 59:2].

Det enda jag vill är att fästa min nefesh, ruach och neshama till Honom, genom att klä dem i Hans tre välsignade dräkter, nämligen handling, tal och tanke tillägnade Gud, Hans Tora och Hans bud, genom den kärlek till Gud som är dold i mitt hjärta, liksom i hjärtat hos hela Israels gemenskap, som kallades 'Ditt Namns älskare' [Ps.5:21]. Till och med den mest lättsinniga bland de lättsinniga kan offra sitt liv för helgandet av Guds Namn; sannerligen är jag inte underlägsen honom. Det är bara en dårskapens ande som har ingått i honom, och det tycks honom som om han i denna överträdelse fortfarande blir kvar i sin judiskhet och att hans själ inte blir avskild från Israels Gud. Han glömmer också sin kärlek till Gud som är dold i hans hjärta. Men jag vill inte vara en dåre som han och förneka sanningen.”

Så är dock inte fallet med något som är anförtrott hjärtat, det vill säga att det onda verkligen ska avskys i hjärtat och hatas med absolut hat, eller inte ens med så absolut hat. Detta kan inte uppnås i absolut sanning annat än genom den stora och starka kärleken till Gud, den sorts kärleksnjutning där man njuter i Gud liksom njutningen i den kommande världen. Om detta sade rabbinerna: ”Din värld kommer du att se under din livstid” osv. [Talmud Berachot 17a] och inte varje människa kan uppnå denna nivå, för det är som en slags belöning, och som det står: ”En gåvas tjänst ska Jag ge din prästerliga tjänst” osv. [4 Mos. 18:7] vilket förklaras på annan plats. Därför sade Job: ”Du skapade tzaddikim” osv. som det står i Tikunei Zohar [1b] att det bland Israels själar finns flera sorters graderingar och kategorier – fromma män, starka män som övervinner sin drift, Tora-lärda, profeter osv. tzaddikim osv. Se där.

Därmed kan vi förstå edens dubbla formulering: ”Du ska vara rättfärdig (tzaddik) och inte vara ond,” vilket kan tyckas märkligt. Ty eftersom han ska avlägga ed att vara rättfärdig – varför ska han om igen avlägga ed att inte vara ond? Svaret är att inte varje person är förunnad att bli en tzaddik, och man har inte full valmöjlighet här att i sanning njuta i Gud och att det onda verkligen ska bli föraktat i sanning. Därför ska han avlägga ännu en ed: ”Du ska i vilket fall inte vara ond!” Här finns det valfrihet, och tillstånd har givits till varje person att kunna behärska anden i hans hjärtas lockelser och underkuva sin drift, så att han inte ens för en kort stund ska vara ond under hela sitt liv, vare sig i kategorin av att vända sig bort från det onda eller i kategorin av att göra gott, och det finns inget gott förutom Toran [Talmud Berachot 13a], det vill säga studiet av Toran, som ”motsvarar och uppväger alla bud.”

Men icke desto mindre måste man också fastställa särskilda tider för att finna råd i sin själ till att avsky det onda, såsom till exempel våra vises förmaning att ”kvinnan är ett kärl fullt med smuts” osv. [Talmud Shabat 152a] och dylikt, och likaså att alla läckerheter och delikatesser till slut blir till ett dylikt ”kärl fullt med osv.” Likaså förutser den vise mannen vad slutet blir av alla denna världsnjutningar: att de till slut ruttnar och blir till maskar och dynga. Och det motsatta – att njuta och glädjas i Gud genom att begrunda storheten hos den Oändlige, välsignade vare Han, efter sin bästa förmåga, även om han i sin själ förstår att han inte kan nå denna nivå i sanningens fulla mått annat än i illusion; icke desto mindre ska han göra vad han kan för att uppfylla den ed som man låtit honom avlägga: ”Var rättfärdig,” och Gud kommer att göra vad som är gott i Hans ögon.

Och dessutom: vanan regerar över allting och blir till en andra natur. När han vänjer sig till att avsky det onda, kommer det i viss mån att bli sant avskytt; och när han vänjer sig att glädja sin själ i Gud, genom meditation över Hans storhet – för genom ett uppvaknande nedifrån framkallas ett uppvaknande uppifrån– kommer kanske genom allt detta en ande från Ovan att uppväckas över honom, och han kommer att få aspekten ruach (ande) från någon tzaddiks rot som kommer att ingå i honom, så att han kan tjäna Gud med sann glädje, som det står: ”Gläd er, tzaddikim, i Gud” [Ps. 97:12]. Då kommer det hos honom att i sanning uppfyllas den ed som man låtit honom avlägga: ”Du ska vara rättfärdig.”

 KAP 15

Genom ovanstående kan vi nu förstå vad som står: ”Och ni skall återkomma och se skillnaden mellan den rättfärdige och den onde, mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar Honom” [Mal. 3:18].

Skillnaden mellan ”den som tjänar Gud” och en rättfärdig man (tzaddik) är att ”den som tjänar Gud” – i presens – är den som är mitt i ”aktiv tjänst”, vilket är kampen mot hans onda drift i strävan att få herravälde över den och driva ut den från den ”lilla staden”, så att den inte ska klä sig i kroppens lemmar. Sannerligen kräver det mycket ansträngning och möda att föra ständigt krig mot den, vilket är [fallet med] en beinoni.

Den rättfärdige kallas dock för ”Guds tjänare”, vilket är en titel som redan har förvärvats, liksom titeln ”en vis man” eller ”en kung” tilldelas den som redan är vis eller kung. På samma sätt är det med denna person som redan har genomfört och helt fullbordat sin uppgift att föra krig mot det onda tills han har fördrivit det och det har gått iväg, och hans hjärta har blivit ”tomt inom honom” [utan ondska].

I kategorin 'beinoni' finns det också två graderingar, nämligen ”den som tjänar Gud” och ”den som inte tjänar Honom.” Ändå är den sistnämnde inte ond, för aldrig i sitt liv har han begått ens en mindre överträdelse, och han har även uppfyllt alla bud som det är möjligt för honom att uppfylla, inklusive Torastudiet som uppväger allt annat, och hans mun upphör aldrig att tala om Tora. [Anledningen till att han räknas som ”den som inte tjänar Honom” är att] han inte för någon kamp mot sin [onda] drift för att besegra den med hjälp av det Gudomliga ljuset som strålar in i den Gudomliga själen, vars boning är i hjärnan som härskar över hjärtat, som förklarats ovan; för hans onda drift reser sig inte mot honom alls och distraherar honom inte från studier och bön, och han behöver följaktligen inte alls föra krig mot den.

Så är till exempel fallet med den som till sin natur är en flitig student genom sin medfödda natur på grund av övervikten av ”den svarta gallan”. Likaså har han ingen konflikt med avseende på sexuellt begär på grund av sin kalla natur, och likaså är det med andra världsliga njutningar där han är i avsaknad av njutningslust till sin natur. Därför behöver han inte kontemplera så mycket på Guds storhet för att genom sitt förstånd ge upphov till en ande med kunskap och fruktan för Gud i sin hjärna för att bevara sig för att inte överträda förbuden; och Guds kärlek finns i hans hjärta för att fästa sig vid Honom genom uppfyllandet av påbuden och Torastudiet som uppväger allt annat. I hans fall räcker det med den dolda kärleken, som finns i hjärtat hos hela Israels gemenskap, vilka kallas ”de som älskar Hans Namn” [Ps. 69:37]. Därför kan han inte alls kallas för ”den som tjänar”, då denna latenta kärlek inte är hans verk eller hans arbete alls, utan den är vårt arv från patriarkerna till hela Israels gemenskap, vilket kommer att diskuteras senare.

Så är också fallet med den som till naturen inte är en flitig student utan bara har vant sig att studera med stor flit, så att vanan blivit en andra natur hos honom; för honom räcker denna dolda kärlek - förutom när han vill studera mer än hans vana.

Genom detta kan vi förstå uttalandet i Talmud att ”den som tjänar Gud” syftar på den som repeterar det avsnitt han lärt 101 gånger, medan ”den som inte tjänar Honom” syftar på den som repeterar det avsnitt han lärt enbart 100 gånger [Talmud Chagiga 9b]. Detta beror på att det på den tiden var brukligt att repetera varje avsnitt hundra gånger, såsom illustrerat i Talmud, ibid. genom exemplet från åsneförarnas marknad, där de brukade hyra ut sig för tio parasanger för en zuz, men för elva parasanger begärde de två zuz, eftersom det översteg deras gängse praxis.

Av samma anledning blir denna 101:e gång, som överstiger det normala sedvanebruk som han blivit van vid sedan barndomen, likvärdig med alla de föregående hundra gångerna tillsammans, och överträffar dem ännu starkare och ännu mer kraftfullt, och han kallas då ”den som tjänar Gud.” Ty för att ändra på sin invanda natur måste han uppväcka kärlek till Gud genom att begrunda Guds storhet i sin hjärna och tygla naturen i den vänstra kammaren, som är full av djursjälens blod från kelipan, därifrån naturen kommer, och det här är en fullständig tjänst för en beinoni.

Eller [alternativt] att uppväcka den kärlek som är dold i hans hjärta för att genom den behärska naturen i den vänstra kammaren, för också detta kallas tjänst – att föra krig mot sin natur och drift genom att uppväcka kärleken, som är dold i hans hjärta. Men om han inte för något krig alls, kan denna kärlek i sig själv inte på något sätt benämnas som hans tjänst.

 KAP 16

Och detta är en viktig princip i tjänsten av Gud hos beinonim: det väsentliga är att styra och behärska naturen i den vänstra kammaren med hjälp av Guds ljus, som strålar in i den Gudomliga själen i hans hjärna och härskar över hjärtat när han begrundar i sin hjärna storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, och genom sitt förstånd ger upphov till en ande med kunskap och Gudsfruktan i sin hjärna, vilket får honom att vända sig bort från ont, [som är förbjudet] av Tora och rabbinerna, och inte överträda ens ett mindre rabbinskt förbud, Himlen förbjude; och [likaledes uppväcka] Guds kärlek i hans hjärta i den högra kammaren, med lust och önskan att fästa sig vid Honom genom uppfyllandet av Torans och rabbinernas föreskrifter och genom studiet av Toran som ”motsvarar och uppväger alla bud.”

Och än mer måste man känna till en viktig princip i tjänsten hos beinonim. Det är att även om kapaciteten i hans intellekt och hans förstånds ande inte når upp till nivån att uppväcka kärlek till Gud i uppenbarad form i sitt hjärta så att den ska brinna som med flammande låga och önska med en i hjärtat påtagligt känd önskan och lust och längtan att fästa sig vid Honom, utan kärleken är dold i hans hjärna och i hans hjärtas dolda djup,*

*Not: Anledningen till detta är att livskraften i hans intellekt och nefesh, ruach och neshama kommer från aspekten av 'ibbur' (havandeskap) och fördoldhet inne i förståndet, och inte från aspekten av födsel och uppdagande – vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran.

det vill säga att hjärtat förstår med vishetens och förståelsens ande i hans hjärna storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, och att inför Honom betraktas allting som noll och intet, och därför är det passande inför Honom, välsignad vare Han, att själen i varje levande varelse ska längta till Honom för att fästa sig vid Honom och införlivas i Hans ljus; likaså är det passande för hans nefesh och ruach i honom att försmäktas till Honom, med längtan och önskan att lämna deras hölje, vilket är kroppen, för att fästa sig vid Honom; mot deras vilja lever de i kroppen och är bundna i den som övergivna hustrur; och deras tanke kan inte fatta Honom alls utom när den begriper och är klädd i Toran och dess bud, som i liknelsen med den som omfamnar kungen, som nämnts ovan. Därför är det passande för dem att omfamna Honom med helt hjärta och själ och kraft, det vill säga uppfyllandet av de 613 buden i handling, tal och tanke, vilket är begripandet och kunskapen i Toran, som förklarats ovan.

Se, när han fördjupar sig i detta i sitt hjärtas dolda förståelse, och hans hjärna och mun och hjärta är i samklang och uppfyller med sin mun vad som beslutats i förståelsen i hans hjärta och hjärna, nämligen att hans önskan ska vara i Guds Tora, och han ska begrunda den dag och natt i muntliga studier, och likaså ska hans händer och övriga kroppsdelar utföra buden i enlighet med beslutet i hans hjärtas och hjärnas förståelse, då kläds denna förståelse i handlingen, talet och tanken hos Toran och dess bud och blir för dem aspekten av intellekt, livskraft och ”vingar” för att lyfta sig upp i höjden liksom om han utförde dem med verklig fruktan och kärlek i uppenbarad form i sitt hjärta (med önskan, lust och längtan som känns i hans hjärta och hans själ som törstar till Gud på grund av kärlekens eldflammor i hans hjärta, som nämnts ovan), eftersom det är denna förståelse i hans hjärna och hans hjärtas dolda djup som får honom att engagera sig i dem; och om han inte hade begrundat det med detta förstånd skulle han inte ha sysselsatt sig med dem alls utan enbart med sina fysiska behov. (Och även om han till sin natur är benägen att studera flitigt, skulle han ändå älska sin kropp mer till sin natur.)

Våra vise, av välsignat minne, antydde detta när de sade: ”Den Helige, välsignad vare Han, förenar en god tanke med handling” [Talmud Kiddushin 40a], där ordalydelsen borde ha varit ”Toran betraktar den goda tanken som om den hade omsatts i praktiken”. Förklaringen är att den fruktan och kärlek som finns i uppdagad form i hjärtat är de som kläds i utförandet av buden och ger dem livskraft att lyfta sig upp i höjden, för även hjärtat är materiellt liksom de andra kroppsdelarna som är handlingsinstrumenten, men det [hjärtat] utgör deras inre och deras livskraft; därför kan det klä sig i dem och bli dem till ”vingar” för att lyfta upp dem.

Men den ovan nämnda fruktan och kärlek som dväljs i hjärnans intellekt och hjärtats dolda djup är av ett långt högre väsen än den fysiska handlingens sfär, och de kan omöjligen klä sig i budens materiella utförande och bli dem till deras intellekt och livskraft för att höja dem uppåt till Ovan, om inte den Helige, välsignad vare Han, sammanbinder dem och förenar dem med handlingen.

Därför kallas de ”en god tanke”, för de är inte verklig fruktan och kärlek i ett uppenbarat tillstånd i hjärtat, utan bara i hjärnans intellekt och i hjärtats dolda djup, som nämnts ovan.*

*Not: (Och så som det står i Zohar och Etz Chaim, att תבונה (intellekt) innehåller bokstäverna בן ובת (”son och dotter”), som syftar på fruktan och kärlek; och ibland stiger intellektetet ner för att bli intellektskapaciteten i den feminina aspekten ze'er anpin, vilka är bokstäverna i Toran och buden, vilket den intelligente kommer att förstå.)

Men den Helige, lovad vare Han, genomför denna förening för att upphöja det fysiska utförandet av buden och sysselsättningen med Toran som utförs genom den nämnda goda tanken, upp till B'ria- världen, till den plats dit Toran och buden stiger upp när de utförs genom intellektuell fruktan och kärlek som verkligen uppenbaras i hjärtat. Men även utan detta stiger de fortfarande upp till Yetzira-världen genom den naturliga fruktan och kärlek som finns latent i hjärtat hos hela Israels folk från födseln, vilket kommer att förklaras i detalj senare.

 KAP 17

Med det ovanstående i åtanke kan man förstå bibelversen: ”Ty saken är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta att göra den” [5 Mos. 30:14].

Vid första anblick förefaller påståendet ”Saken är dig mycket nära osv. i ditt hjärta” motsäga vår förnimmelse (och Toran är evig), för det är inte en ”mycket nära sak” att omvandla sitt hjärta från världsliga lockelser till sann kärlek till Gud, och som det står i Talmud [Berachot 33b]: ”Är fruktan [för Gud] en småsak?” – och än mer vad gäller kärlek. Dessutom sade rabbinerna att endast tzaddikim har kontroll över sina hjärtan [Bereshit Rabba 34:11].

Men orden ”att göra den” syftar på den kärlek som endast leder till fullgörandet av buden, vilket är hjärtats inre önskan i hjärtats dolda djup, även om den inte brinner i uppdagad form i hans hjärta som flammande eld. Detta är något som är mycket nära och lätt för varje person som har en hjärna i sitt huvud, för hans hjärna står under hans kontroll, och han kan begrunda med den allt som han önskar. När han så med sitt intellekt mediterar över storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, kommer han av sig själv att åtminstone i sin hjärna ge upphov till kärlek till Gud och vilja att fästa sig vid Honom genom att utföra Hans bud och Hans Tora.

Och detta är hela [avsikten med] människan, som det står: ”Att idag göra dem” [5 Mos. 7:11] – ”idag” syftar specifikt på den [fysiska] handlingens värld [Talmud Eruvin 22a], medan ”imorgon” [det vill säga livet efter detta, är tiden för belöning], som förklaras på annan plats. Och hjärnan behärskar genom sin inneboende natur hjärtats vänstra kammare och munnen och alla kroppsdelarna som är handlingsredskapen, utom hos den som är sant ond, som rabbinerna sade: ”De onda är under sina hjärtans styre, och deras hjärtan styrs inte på något sätt av dem” [Bereshit Rabba 34:11]. Detta är straffet för omfattningen och mäktigheten i deras synder, men Toran talar inte om dessa ”döda” som [även] under deras livstid kallas för ”döda” [Talmud Berachot 18b]. För det är i sanning omöjligt för de onda att börja tjäna Gud utan att först ångra sitt förflutna och krossa kelipot, vilka utgör en skiljevägg och en järnridå som står mellan dem och deras Fader i himlen – genom hans hjärtas förkrosselse och hans själs bitterhet över hans synder, som förklaras i Zohar till versen: ”Guds offer är en krossad ande: ett förkrossat hjärta” osv. [Ps. 52:18]. Ty genom ett förkrossat hjärta krossas orenhetens ande i sitra achra (se ibid, Parshat Pinchas, s. 240, och Parshat Vayikra, s. 8 och s. 5, och Ramaz-kommentaren därpå).

Detta är kategorin ”lägre botgöring”: att upphöja 'hei' [den sista bokstaven i Tetragrammaton] för att uppresa den från sitt fall när den föll till ondskans krafter i enlighet med den esoteriska läran om Shechinas exil som våra rabbiner av välsignat minne sade: ”När de [Israels folk] förvisades till Edom, följde Shechina med dem” [Talmud Megilla 29a]. Det vill säga att när en person gör ”Edoms” handlingar, förnedrar han och nedför dit den Gudomliga gnistan, som ger liv åt hans nefesh, ruach och neshama, vilka är klädda i honom i kelipans djursjäl i den vänstra kammaren i hans hjärta, som råder över honom så länge som han är ond och har herraväldet över hans ”lilla stad” när nefesh, ruach och neshama är underkuvade i exil hos den. Men när hans hjärta krossas inom honom, och orenhetens och sitra achras ande krossas och skingras, då uppreser sig [Shechina] från sitt fall och ställer sig upprätt, såsom förklaras på annan plats.

 KAP 18

Och för att ytterligare klargöra på utförligt sätt ordet ”mycket” i versen: ”Men saken är dig mycket nära” osv. [5 Mos. 30:14] ska man i sanning veta att även en person vars insikt i kunskapen om Gud är begränsad och inte har [tillräckligt stort] hjärta för att förstå storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, och därigenom frambringa fruktan och kärlek [till Gud], inte ens enbart i hans intellekt och i hans förstånd – är det trots detta ”mycket nära” honom att hålla och utföra alla Torans bud, och Torastudiet motsvarar och uppväger alla bud, i hans mun och i hans hjärta i verkligheten ur hans hjärtas djup i sann uppriktighet med fruktan och kärlek, vilket är den dolda kärlek som finns i hjärtat hos hela Israels folk och som är ett arv till oss av våra förfäder.

Men det är nödvändigt att inleda och först klargöra på utförligt sätt denna kärleks ursprung och väsen, samt hur den blivit vårt arv och hur även fruktan är inkorporerad i den.

Saken är följande: Patriarkerna utgjorde i sanning ”vehikeln”, och därför fick de förtjänsten att överföra till sina avkomlingar efter dem för evigt, nefesh, ruach och neshama från helighetens tio Sefirot i de fyra världarna Atzilut, B'ria, Yetzira och Asiya, var och en enligt sin nivå och enligt sina gärningar. Men i varje fall, även hos den mest lättsinniga bland de lättsinniga och syndarna hos Israels folk, nedförs i deras kopulering en nefesh d'nefesh från Malchut d'Asiya, vilket är den lägsta graden av helighet i Asiya-världen. Men ändå, eftersom den har sitt ursprung i de tio heliga Sefirot, är den sammansatt av dem alla, inklusive Chochma d'Asiya (vishet i handlingens värld), i vilken är klädd Chochma d'Malchut d'Atzilut (vishet i det kungliga attributet i Emanationsvärlden), vari finns Chochma d'Atzilut (vishet i Emanationsvärlden) i vilken strålar ljuset från den välsignade Oändlige Själv, som det står skrivet: ”Herren har grundat jorden i vishet” [Ordspr. 3:19], och ”Med vishet har Du gjort dem alla” [Ps. 104:24].

Således är den Oändlige, välsignad vare Han, klädd i vishetsattributet i den mänskliga själen, vem det än må vara i Israels folk. Och vishetsattributet i den, tillsammans med ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i den, utbreder sig i hela själen och ger den livskraft från ”huvud till fot”, så att säga, som det står: ”Vishet ger liv åt dess ägare” [Pred. 7:12], (Och ibland kan Israels syndare föra ned [till världen] mycket höga själar, som hade befunnit sig i kelipots djup, vilket förklaras i Sefer HaGilgulim.)

Nu är chochma (vishet) källan till intellekt och förståelse, och den står över bina som är intellektets förståelse och begripande, medan chochma överstiger intellektuell förståelse och begripande och utgör deras källa. Detta är den etymologiska uppbyggnaden i ordet חכמה – כ”ח מ”ה (”potentialet till något”), vilket är något som ännu inte är begripet och förstått och ännu inte har uppfattats intellektuellt; därför kläs i den ljuset från Oändlige, välsignad vare Han, Som inte kan fattas av någon tanke alls.

Av den orsaken tror hela Israels folk, även kvinnorna och de okunniga, på Gud, eftersom tron överstiger kunskap och begripande, för ”Den enfaldige tror på allt, men den kloke människan förstår” osv. [Ordspr. 14:15]. Och med hänsyn till den Helige, välsignad vare Han, Som står över intellekt och kunskap, och Som inte på något sätt kan förstås av någon tanke – blir alla som enfaldiga inför Honom, välsignad vare Han, som det står skrivet: ”Och jag är okunnig; jag är som boskap inför Dig, men jag är ständigt med Dig osv." [Ps. 73:22], med vilket menas att ”genom att jag är okunnig och som ett djur, är jag ständigt med Dig.”

Därför offrar även de mest lättsinniga bland de lättsinniga och syndarna hos Israels folk sina liv för helgandet av Guds Namn i de flesta fall och utstår svåra plågor för att inte förneka den Ende Guden, även om de är obildade och ignoranta och okunniga om Guds storhet. Och även beträffande det lilla de vet tänker de inte på det alls, och de offrar inte sina liv på grund av någon kunskap och begrundande på Gud alls, och [de lider martyrdöden] utan någon kunskap och begrundande, utan det är bara som om det vore något absolut omöjligt att förneka den Ende Guden, utan någon som helst förklaring eller resonemang alls. Detta beror på att den Ende Guden belyser och ger livskraft till hela själen genom Sin iklädnad i dess förmåga av chochma, vilken står över begriplig och rationell kunskap och intellekt.

 KAP 19

Och som ytterligare förklaring är det nödvändigt att på ett utförligt sätt klargöra innebörden av versen ”Guds ljus är människans själ” [Ordspr. 20:27]. Det innebär att själarna hos Israels folk, som kallas ”människa” [Talmud Jevamot 61a], metaforiskt är som en ljuslåga, vars natur är att alltid fladdra uppåt, för ljuslågan strävar till sin natur att skiljas från veken för att fästas vid sin källa Ovan i det universella elds-elementet unden månens sfär, som förklaras i Etz Chaim. Och även om den därigenom skulle släckas ut och inte lysa alls här nere, och även Ovan i sin källa skulle dess ljus förlora sin existens i sin källa, är detta ändå vad den önskar enligt sin natur.

På samma sätt önskar och längtar människans neshama (själ), och även aspekterna ruach och nefesh önskar och längtar till sin natur att separera sig och lämna kroppen för att fästa sig vid sitt ursprung och källa i Gud, Livgivaren till allt liv, välsignad vare Han, även om den därigenom skulle bli noll och intet och fullständigt förlora sin egen existens och ingenting alls kommer att finnas kvar av dess tidigare väsen och essens. Icke desto mindre är detta dess vilja och önskan till sin natur.

Och ”natur” är ett låneord för allting som inte ligger inom ramen för logisk förklaring, och även här är meningen att denna vilja och önskan i själen inte ligger inom ramen för logisk förklaring och förstånd som kan begripas och förstås, utan står över det förstånd som kan begripas och förstås; för denna natur härstammar från chochmas förmåga som finns i själen, i vilken finns ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han.

Och det är en generell princip i hela helighetens rike – att den [heligheten] är endast vad som kommer från chochma (vishet), som kallas ”den Högsta Heligheten” och upphäver sin egen existens i ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i den och inte utgör någonting separat, som förklarats ovan; därför kallas det ”koach ma” [ödmjukhetens och försakelsens kraft].

Detta är raka motsatsen till aspekten av kelipa och sitra achra, från vilka nationernas själar kommer, vilka gör allting enbart för sin egen skull och kräver: ”Ge, ge!” [Ordspr. 30:15] och ”Fyll mig!” [1 Mos. 25:30] och vill förbli avskilda existenser, som nämnts ovan, i direkt motsats till aspekten av chochma. Därför kallas de för ”döda” [Talmud Berachot 18b], ty ”Vishet (chochma) ger liv” [Pred. 7:12], och det står också skrivet: ”De kommer att dö men utan vishet” [Job 4:21].

Så är det även med Israels onda och syndare innan de ställdes inför provet att helga Guds Namn. Ty aspekten av chochma som finns i den Gudomliga själen med den Gudomliga gnistan från ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i den, är i form av exil i deras kropp i den djuriska själen genom kelipan i hjärtats vänstra kammare, som regerar och styr över deras kroppar, såsom förklarat i den esoteriska läran om Shechinas exil, som tidigare nämnts.

Därför kallas denna kärlek i den Gudomliga själen, vars vilja och önskan är att fästa sig vid Gud, välsignad vare Han, Som ger liv åt allt liv, för ”dold kärlek”, för den är dold och övertäckt i fallet med Israels syndare i kelipas säckväv, varifrån en dårskapens ande kommer in i dem och får dem att synda, som rabbinerna har sagt: ”Ingen skulle synda om inte en dårskapens ande hade kommit in i honom” [Talmud Sota 3a].

Dock når denna exil hos förmågan av chochma endast till den aspekt av den som sprids ut från den till hela själen för att ge den livskraft, men roten och huvudsaken hos chochmas förmåga i den Gudomliga själen är i hjärnan och klär sig inte i kelipans säckväv i hjärtats vänstra kammare i formen av veritabel exil, utan den är i slumrande form i fallet med de onda, och den har inte aktivt inflytande på dem så länge som deras kunskap och förstånd är sysselsatta med världens frestelser. Icke desto mindre, när de ställs inför en prövning i något som vidrör tron som överstiger kunskapen och som berör själva själen och chochmas förmåga inom den, då väcks den upp ur sin sömn och utövar sitt inflytande på grund av den Gudomliga kraft som är klädd i den, som det står: ”Då vaknade Gud som ur sömnen” [Ps. 78:65].

[I sådant fall uppväcks han till] att bestå provet som vidrör tron på Gud utan någon som helst logisk förklaring och begripligt förstånd för honom, och han övervinner kelipot och denna världsfrestelser, oavsett om de är tillåtna eller förbjudna, vilka han vant sig vid – och [i stället] avsky dem och välja Gud som sin del och sin lott och offra sin själ för Honom [i martyrdöden] för att helga Hans Namn. För även om kelipot skulle ha haft övertag över honom under hela hans liv och han inte har lyckats motstå dem, som rabbinerna sade att ”De onda är under sina hjärtans styre” [Bereshit Rabba 34:11], men ändå – när han ställs inför ett prov [som utmanar] hans tro på den Ende Guden, [en tro] som har sina rötter i helighetens högsta sfärer, nämligen chochmas förmåga i den Gudomliga själen i vilken är klätt ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han - då upphävs totalt existensen av alla kelipot, och de försvinner som om de aldrig funnits till alls, inför Guds närvaro. Så står det skrivet: ”Alla folken är som ingenting inför Honom” osv. [Jesaja 40:17] och ”Ty se, Dina fiender, o Gud, ty se, Dina fiender ska förgås, och de orättfärdiga ska skingras” [Ps. 92:10] och ”Liksom vax smälter inför eld, så skall de onda förgås” [Ps. 68:3] och ”Bergen smälte som vax” [Ps. 97:5].

Och ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i själens chochma, är så stort och kraftfullt att det fördriver och skjuter bort sitra achra och kelipot så att de inte ens kan röra vid dess dräkter, det vill säga tanke, tal och handling beträffande tron på den Ende Guden - det vill säga att bestå en prövning med att offra sitt liv till den grad att han till och med vägrar att göra någon som helst handling som motsäger tron på den Ende Guden, som till exempel att böja sig inför en avgud även om han inte alls tror på den i sitt hjärta, eller att yttra någon falskhet, Himlen förbjude, angående Guds Enhet, även om det bara är i form av läpptjänst medan hans hjärta förblir fast i tron på Gud.

Detta kallas ”fruktan som ingår i kärleken”, vilken är den medfödda kärleken som finns i den Gudomliga själen hos Israels folk som helhet, och som till sin natur har önskan och viljan att fästa sig vid sitt ursprung och källa i ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han. Ty på grund av denna kärlek och denna önskan fruktar och rädslas själen instinktivt från att vidröra ens utkanten på avgudadyrkans orenhet, Himlen förbjude, vilket är emot tron på den Ende Guden, för att inte ens göra det med sina yttre dräkter, vilka är tal eller handling utan någon tro i hjärtat alls.

 KAP 20

Alla känner till påbudet och förmaningen om avgudadyrkan, vilka är de två första buden [i de 10 budorden] – ”Jag är Herren din Gud” [2 Mos. 20:2] och ”Du skall inte ha några andra Gudar” [2 Mos. 20:3], omfattar hela Toran. Ty budet ”Jag är Herren din Gud” omfattar alla de 248 påbuden, medan budet ”Du skall inte ha” omfattar alla de 365 förbuden. Det är därför vi bara hörde ”Jag är Herren din Gud” och ”Du ska inte ha” direkt från den Allsmäktige, som våra vise förklarade [Talmud Makot 24a], eftersom de omfattar hela Toran.

För att mer utförligt klargöra denna sak är det nödvändigt att först kortfattat nämna innebörden och essensen av den Heliges Enhet, välsignad vare Han, som kallas En och Unik, och ”Alla tror på att enbart Han är En”, precis som Han var innan världen skapades när enbart Han fanns, som det står: ”Du är densamme innan världen skapades; Du är densamme sedan världen skapades” osv. Detta betyder att Han är precis densamme utan någon som helst förändring, som det står: ”Ty Jag, Gud, har inte förändrats” [Mal. 3:8], eftersom denna värld och likaså alla himmelska världar ovanför den inte åstadkommer någon som helst förändring i Hans välsignade Enhet genom deras skapelse från  intet. För precis som Han var den Ende, Ensam och Unik innan de skapades, så är Han den Ende, Ensam och Unik efter det att Han skapade dem, eftersom allting inför Honom räknas som ingenting och som verkligen noll och intet.

För alla de övre och nedre världarnas tillblivelse från intet och deras livskraft och existens som bibehåller dem så att de inte ska återgå till att vara noll och intet såsom de var dessförinnan, är bara Guds ord och Hans andedräkt från Hans mun, välsignad vare Han, som är klädd i dem.

Med en metafor från människans själ: när någon yttrar ett ord, räknas detta yttrande i sig som absolut ingenting, även om endast jämfört med hans ”artikulerande själ” som helhet, vilket är den så kallade mittersta dräkten, nämligen dess talförmåga, som kan frambringa ord utan gräns eller slut; och än mer i jämförelse med den så kallade innersta dräkten, vilket är dess tankar, från vilka talet härstammar och utgör dess livskraft; för att inte nämna jämförelsen med själens väsen och essens, vilka är dess tio förmågor som nämnts ovan, dvs. chochma, bina, da'at (ChaBaD) osv. från vilka denna tankes ”bokstäver” härleds, vilka är klädda i talet när han talar. Ty även tankar är i kategorin ”bokstäver” liksom tal; de är bara mer förandligade och förfinade.

Men de tio förmågorna ChaBaD osv. är roten och källan till tanken, och de besitter ännu inte formen av ”bokstäver” innan de klär sig i tankens dräkt. Till exempel: när personen får en väckelse till någon kärlek eller längtan i sitt hjärta, innan den stiger upp från hjärtat till hjärnan för att tänka och reflektera över den, har den ännu inte fått formen av ”bokstäver”; det är bara en enkel odefinierad önskan och lust i hjärtat till föremålet för hans trängtan. Och än mer är det så innan han fick impulsen till begäret och längtan i sitt hjärta till den saken; det var bara potentiellt i hans vishet och intellekt och kunskap som denna sak blivit bemärkt hos honom som något önskvärt och behagligt och gott och bra att förvärva och att fästa sig vid, till exempel att studera någon lärdom eller äta en läcker maträtt. Det är först efter det att impulsen till lusten och lockelsen uppkommit i hans hjärta genom kraften i hans vishet, intellekt och kunskap, och sedan återigen stigit upp från hjärtat till hjärnan för att tänka och reflektera över hur han ska förverkliga sitt begär från potentialen till det praktiska i syfte att faktiskt skaffa den maträtten eller förvärva den lärdomen – [det är här] som formen av ”bokstäver” föds i hans hjärna, vilka utgör de ”bokstäver” som finns i varje folks språk som de brukar för att tala om och tänka kring allt som existerar i världen.

 KAP 21

Dock är ”Guds sätt inte som sättet hos en varelse av kött och blod” [Talmud Berachot 40a]. När någon yttrar ett ord, är talets andedräkt i hans mun märkbar och urskiljbar som något separat och åtskilt från dess källa, nämligen själva själens tio förmågor. Men hos den Helige, välsignad vare Han, är Hans tal inte, Himlen förbjude, avskilt från Honom, lovad vare Han, för det finns ingenting förutom Honom, och det finns ingen plats utan Hans tillvaro. Därför är Hans välsignade tal inte som vårt tal, Gud förbjude, (liksom Hans tanke inte är som vår tanke, som det står: ”Ty Mina tankar är inte som era tankar” [Jesaja 55:8] och ”Likaledes är Mina vägar högre än era vägar” osv. [Jesaja 55:9]).

Hans tal, lovad vare Han, kallas tal endast som en metafor, liksom med människan i denna nedre värld, vars tal uppdagar för åhörarna vad som varit höljt och dolt i hennes tankar. Så är det också Ovan hos den Oändlige, välsignad vare Han, där utflödet av ljus och livskraft från Honom, välsignad vare Han, från doldheten till uppenbarelsen för att skapa världarna och uppehålla dem – kallas vid namnet tal. Dessa [emanationer] är de tio yttranden genom vilka världen skapades, liksom de övriga delarna av Toran, Profeterna och Skrifterna, som profeterna uppnådde i sin profetiska vision.

Och Hans så kallade tal och tanke är förenade med Honom i absolut förening, liksom i exemplet med en persons tal och tanke när de ännu bara är i potentiell förmåga i hans vishet och intellekt, eller i längtan och åstundan i hans hjärta innan de stigit upp från hjärtat till hjärnan för att begrunda dem i form av bokstäver, för då var denna tankes och tals bokstäver, som härrör från denna längtan och åstundan, i potentiell förmåga i hjärtat och de var helt förenade med sin rot, nämligen visheten och intellektet i hjärnan och åstundan och längtan i hjärtat.

Precis så, metaforiskt uttryckt, är den Heliges, välsignad vare Han, tal och tanke helt förenade med Hans välsignade väsen och essens, även efter det att Hans välsignade tal redan materialiserats i världarnas skapanden, precis som det var förenat med Honom innan världarna skapades. Det finns ingen som helst skillnad inför Honom, välsignad vare Han, utan endast beträffande de skapade varelserna, som får sin livskraft från Hans välsignade tal, som redan omsätts i handling genom skapandet av världarna, där det kläs i dem för att ge dem liv genom en process med stegvist nedstigande från orsak till verkan och en nedåtgående ordning med många och olika förtätningar, tills de skapade varelserna kan få sin livskraft och sin tillblivelse från det utan att upphävas i sin existens.

Dessa förtätningar har alla karaktären av ”det förhöljda Anletet”, att övertäcka och dölja ljuset och livskraften som härrör från Hans tal, så att det inte ska uppenbara sig i större utstrålning än vad de lägre världarna är kapabla att ta emot. Därför förefaller det dem som om ljuset och livskraften i den Allsmäktiges välsignade tal, som är klätt i dem, vore som något som är avskilt från Hans välsignade väsen och essens, men det kommer bara från Honom, välsignad vare Han, precis som talet hos en människa [utgår] från hennes själ.

Men beträffande den Helige, välsignad vare Han, finns det ingen som helst förtätning eller övertäckning eller fördöljande, som täcker över eller döljer inför Honom, och mörker är som ljus, som det står: ”Även mörkret skymmer inte för Dig” osv. [Ps. 139:12]. Ty förtätningarna och dräkterna är inte något avskilt från Honom, Himlen förbjude, utan ”likt snigeln vars hölje är del av den” [Bereshit Rabba 21], som det står: ”Herren, Han är Gud” [5 Mos. 4:35], som förklaras på annan plats. Därför är inför Honom allting som fullständigt noll och intet.

 KAP 22

Men eftersom ”Toran använder mänskligt språk” [Talmud Berachot 22a] kallas Guds tal, välsignad vare Han, verkligt tal, liksom människans tal, för i sanning är det så genom livskraftens nedstigning och utströmmande till de lägre världarna genom mångfaldiga och kraftfulla förtätningar av olika slag, så att en mångfald av olika varelser ska skapas från dem.

Förtätningarna och ”förhöljandet av Anletet Ovan” var så stora och kraftfulla att även orena ting och kelipot och sitra achra kunde uppkomma och skapas och få sin livskraft och sin existens från Guds tal och från Hans välsignade muns anda, i döljande av Hans Anlete och genom de stegvist nedåtgående graderingarna.

Därför kallas [kelipot] ”andra Gudar”, för deras näring och livskraft kommer inte från kategorin ”Anlete” utan från helighetens ”baksida”. Innebörden av ”baksida” är som hos en person som mot sin vilja ger något till sin fiende och kastar det till honom över axeln och vänder bort sitt ansikte från honom i sitt hat mot honom.

Så är det Ovan: termen ”Anlete” innebär det innersta i den Högsta Viljan och Hans sanna önskan: att Gud vill förläna livskraft från helighetens rike till alla som är nära Honom.

Men sitra achra och orenheten är ”en styggelse för Gud som Han hatar” [5 Mos. 12:31], och Han ger den inte livskraft från Hans inre vilja och sanna önskan, som om Han verkligen önskade det, Gud förbjude, utan det är som någon som kastar något över axeln till sin fiende i motsats till sin vilja. [Han gör det] bara för att straffa de onda och ge god belöning till de rättfärdiga som underkuvar sitra achra, och detta kallas för ”baksidan” hos den välsignade Högsta Viljan.

Den Högsta Viljan, i kategorin ”Anlete”, är livskällan som ger alla världarna liv, och eftersom den inte vilar över sitra achra alls, och inte heller är ”baksidan” hos den Högsta Viljan faktiskt klädd i den utan omger den bara ovanifrån, är sitra achra därför platsen för döden och orenheten, må Gud bevara oss. Ty det ringa ljus och livskraft som den får till sin näring och upptar inom sig från ”baksidan” av den Högsta Heligheten befinner sig i ett tillstånd av verklig exil i den, i enlighet med den esoteriska läran om Shechinas exil, som omnämnts ovan.

Därför kallas den för ”andra Gudar”, eftersom den utgör verklig avgudadyrkan och förnekande av Enheten hos kungarnas Högste Konung, den Helige, välsignad vare Han. Ty eftersom helighetens ljus och livskraft befinner sig i ett tillstånd av exil inom den, är den inte i någon grad underkastad heligheten hos den Helige, välsignad vare Han. Tvärtom, den lyfter sig uppåt som en örn och säger: ”Jag finns till, och förutom mig finns det ingenting” [Jesaja 47:8], och som det även står: ”Min flod är min egen, och jag har skapat mig själv” [Hes. 29:9].

Därför sade rabbinerna, av välsignat minne, att högmod verkligen är jämställt med avgudadyrkan [Talmud Sota 4b] för kärnan och roten till avgudadyrkan är något som anses vara en sak i sig själv, avskild från den Allsmäktiges helighet; men dock inte ett totalt förnekande av Gud, som det står i Talmud [Menachot 110a] att de kallar Honom ”Gudarnas Gud”, utan de betraktar även sig själva som att utgöra en egen existens och en separat varelse, och därmed avskiljer de sig från den Allsmäktiges helighet, välsignade vare Han, eftersom de inte underkastar sig Honom, för den Högsta Heligheten vilar endast på något som är underkastat Honom, som förklarats ovan. Därför kallas de i den heliga Zohar [I, 158a] ”separationens toppar”, och detta utgör ett förnekande av Hans sanna Enhet att allting inför Honom är som ingenting och i sanning upphävt inför Honom och inför Hans vilja, som ger dem alla liv och ständigt ger upphov till deras existens ur noll och intet.

 KAP 23

I ljuset av allt som har sagts ovan blir det förstått och utförligt klargjort med ytterligare förtydligande uttalandet i Zohar [I, 24a] att ”Toran och den Helige, välsignad vare Han, är helt och hållet Ett”, och i Tikunim [Tikun 30] förklarade de att ”de 248 buden är kungens 248 lemmar.”

För buden utgör det innersta i den Högsta Viljan och Hans sanna önskan, som är klädd i alla de övre och de nedre världarna och håller dem vid liv, eftersom all deras livskraft och tillflöde är beroende av utförandet av buden i praktiken i världen här nere, vilket är välkänt.

Och av det följer att de i praktiken utförda buden och uppfyllelsen av dem är den innersta dräkten för det innersta i den Högsta Viljan, eftersom det är på grund av denna handling som den Högsta Viljans ljus och livskraft flödar till att kläda sig i världarna.

Därför kallas buden metaforiskt för kungens ”lemmar”, på samma sätt som den mänskliga kroppens lemmar utgör en ”dräkt” för dess själ och är helt och hållet underordnade den, för så snart som det uppstår en önskan hos en person att sträcka ut sin hand eller fot, lyder de hans vilja omedelbart utan någon befallning eller yttrande till dem och utan något dröjsmål alls utan i samma ögonblick som det uppkom i hans vilja; på samma sätt, metaforiskt, är livskraften i utförandet av buden och deras uppfyllande fullständigt underordnad den Högsta Viljan som är klädd däri, och blir för den verkligen som en kropp till en själ.

Likaledes blir den Gudomliga själens yttre klädnad hos den människa som utför budet – vilket är dess handlingsförmåga – klädd i livskraften i det praktiska utförandet av budet och blir således som en kropp i förhållande till en själ, där ”själen” är den Högsta Viljan inför vilken den är fullständigt underordnad. På samma sätt blir den mänskliga kroppens lemmar som utför budet – i vilka den Gudomliga själens handlingsförmåga är klädd vid tiden för handlingen och budets uppfyllande – verkligen en ”vehikel” för den Högsta Viljan; som till exempel handen som delar ut välgörenhet till de fattiga eller utför ett annat bud; eller fötterna som bär en person för att utföra ett bud; och likaså munnen och tungan som uttalar Torans ord, eller hjärnan som begrundar Torans ord och fruktan inför Himlen eller Guds storhet, välsignad vare Han.

Detta är vad de vise avsåg när de sade att ”patriarkerna är verkligen vehikeln” [Bereshit Rabba 47:6], för alla deras lemmar var heliga och avskilda från vardagliga angelägenheter och tjänade enbart som en ”vehikel” för den Högsta Viljan under hela deras liv.

När det gäller tanken och meditationen om Torans ord i hjärnan, och talets kraft som är engagerad i Torans ord i munnen, vilka är den Gudomliga själens innersta dräkter, och desto mer beträffande själva den Gudomliga själen som är klädd i dem – blir de alla fullständigt förenade i total enhet med den Högsta Viljan och inte bara en ”vehikel”. Ty den Högsta Viljan är identisk med den judiska lagföreskrift som man begrundar och talar om, eftersom alla lagföreskrifterna utgör detaljer i nedförandet av det inre i själva den Högsta Viljan, eftersom Hans välsignade vilja är att en viss sak ska vara tillåten, och en viss mat ska vara kosher (rituellt lämplig för konsumtion), och att i ett visst fall ska man bli befriad från straff och i annat fall ska man bli helt frikänd, eller tvärtom. Likaledes är alla bokstavskombinationerna i Toran, Profeterna och Skrifterna en förkunnelse av Hans vilja och vishet, vilka är förenade med den Oändlige, välsignad vare Han, i fullständig enhet, eftersom Han är Den som vet, och Han är kunskapen, osv. Detta är innebörden av det ovan nämnda citatet att ”Toran och den Helige, välsignad vare Han, är helt och hållet Ett” och inte bara kungens ”lemmar” såsom buden.

Och eftersom den Högsta Viljan, som är förenad i fullkomlig enhet med den Oändlige, välsignad vare Han, är fullständigt uppdagad och på intet sätt fördold i den Gudomliga själen och dess innersta dräkter, vilka är dess tanke och dess tal – följer av detta att när man engagerar sig i Torans ord blir även själen och dessa dräkter verkligen förenade med den Oändlige, välsignad vare Han, i fullkomlig enhet vid den tidpunkten, såsom föreningen av ”talet” och ”tanken” hos den Helige, välsignad vare Han, med Hans väsen och essens, som nämnts ovan.

Ty det finns inte något separat förutom i det ovan nämnda ”beslöjandet av Anletet”, och än mer: deras förening är än starkare och ännu mer intensiv än den välsignade Oändliges förening i de övre världarna, eftersom den Högsta Viljan faktiskt är uppenbarad i själen och dess dräkter när de är engagerade i Toran. Orsaken till det är att Han är själva Toran, medan alla de övre världarna får sin livskraft från ljuset och livskraften som härrör från Toran, som är Hans vilja och vishet, som det står: ”Med vishet har Du skapat dem alla” [Ps. 104:24]. Således står Hans vishet, det vill säga Toran, över dem alla, och den är identisk med Hans välsignade vilja som kallas för ”omfattande alla världar”, det vill säga den aspekt som inte kan klä sig i världarna, utan bara ger dem livskraft och lyser från Ovan i omgivande form. Det är just den som kläs i den mänskliga själen och dess dräkter i en verkligt uppenbar form när man engagerar sig i Toras ord, även om man inte varseblivar det osv. (– och därför kan man tåla det, eftersom man inte förnimmer det; vilket ej är fallet med de övre världarna).

Av det ovanstående blir det förståeligt varför studiet av Toran har ett sådant stort företräde framför alla andra bud, och till och med beträffande bön, som är de övre världarna förenande. (Och vad gäller den judiska lagföreskriften att en person, vars Torastudium inte är hans enda sysselsättning, ska avbryta sitt studium för att be, beror det på att han i alla fall avbryter sina studier [Talmud Shabat 11a]).

Från detta kan den intellektuella personen bringa en känsla av stor fruktan över sig när han engagerar sig i Toran, när han begrundar hur hans själ och dess dräkter i hans hjärna och i hans mun blir verkligt förenade i fullständig enhet med den Högsta Viljan och ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som uppdagas i dem, medan alla världarna, de övre och de nedre är som obefintliga inför Honom och verkligen som noll och intet, till den grad att det [Gudomliga ljuset] inte är klätt i dem i verkligheten, utan bara omger alla världar i ”omfattande” form för att hålla dem vid liv med deras huvudsakliga livskraft; utan endast någon mindre utstrålning kläs i dem, som de kan tåla utan att helt förlora sin egen existens.

Detta är innebörden av versen: ”Och Gud befallde oss alla dessa stadgar för att frukta Gud” osv. [5 Mos. 6:24] (och angående denna stora fruktan sades det: ”Om det inte finns vishet, finns det ingen fruktan” [Mishna Avot 3:17], och i förhållande till den kallas Toran ”en port till boningen” [Talmud Shabat 31b], som förklaras på annan plats), och inte varje hjärna kan tåla en sådan fruktan. Men även den vars hjärna inte kan tåla en sådan fruktan alls, vare sig helt eller delvis, på grund av ringheten i hans själs nivå i sin rot och källa i de lägre graderna av de tio Gudomliga attributen i Asiya-världen, utgör ändå [avsaknaden av] denna fruktan inget hinder i praktiken, vilket kommer att förklaras nedan.

 KAP 24

”Och det ena står i motsats till det andra” – dessa är de 365 förbuden i Toran och även de rabbinska förbuden. Eftersom de står emot Hans välsignade vilja och vishet och är rena motsatsen till dem, är de totalt och fullständigt avskilda från Hans välsignade Enhet och Enighet, liksom sitra achra och kelipa som kallas avgudadyrkan och ”andra Gudar” på grund av ”förhöljandet av Anletet” i den ”Högsta Viljan”, som förklarats ovan.

Likaså själens tre dräkter som härrör från kelipat nogah hos Israels folk, nämligen tanke, tal och handling klädda i Torans 365 förbud eller i de rabbinska förbuden, och likaså själva själens egen essens, som är klädd i dessa dräkter – blir alla verkligen förenade med denna sitra achra och kelipa som kallas för avgudadyrkan. Och inte bara det: de blir underkastade och underlägsna den [kelipan] och mycket värre och nedrigare än den. Ty den [kelipan] är inte klädd i en fysisk kropp, och den känner till sin Mästare och gör inte uppror mot Honom när den utför sitt arbete genom att sända sina onda sändebud utan att få uppdraget av den Allsmäktige, välsignad vare Han, Himlen förbjude, och såsom Bileams ord: ”Jag kan inte överträda Guds ord” osv. [4 Mos 22:18].

Och även om det kallas avgudadyrkan, kallar de Honom ändå för ”Gudarnas Gud”, och de kan inte överträda Hans välsignade vilja alls, för de vet och förstår att Han är deras livskraft och existens, eftersom de hämtar sin näring från den mest avlägsna aspekten i baksidan av den välsignade Högsta Viljan som omger dem. Dock är deras näring och inre livskraft i exil inom dem så att de betraktar sig själva som Gudar, vilket är ett förnekande av Hans Enhet. Ändå är de inte så fullständigt kätterska att de helt förnekar Gud och hävdar att Han inte existerar, utan de kallar Honom för ”Gudarnas Gud”, det vill säga deras livskraft och existens som härrör och nedförs till dem från Hans välsignade vilja, och det är orsaken till att de aldrig överträder Hans välsignade vilja.

Det är därför klart att den person som överträder Hans välsignade vilja är ytterligt långt värre och nedrigare än sitra achra och kelipa, som kallas avgudadyrkan och ”andra Gudar”, och han befinner sig i total åtskillnad från Enheten och Enigheten hos den Helige, lovad vare Han, ännu mer än den [kelipan], och det är som om han förnekar Hans Enhet mer än den, Gud förbjude.

Och som det står i Etz Chaim, Portal 42, slutet av kap. 4, att det onda som finns i vår materiella värld är de grova kelipots avskräde osv. och utgör reningsprocessens lägsta nivå osv. Detta är orsaken till att alla handlingar i denna värld är svåra och onda, och de onda råder i den osv.

Därför sade våra vise, av välsignat minne, beträffande versen ”Om en mans hustru går åt sidan” [4 Mos. 22:18] att ”Ingen begår någon överträdelse” [om inte en dårskapens ande har kommit in i honom] [Talmud Sota 3a]. För till och med en kvinna som begår äktenskapsbrott genom sin lättsinniga natur, skulle kunna ha behärskat sin frestelses ande om det inte vore för dårskapens ande i henne som övertäcker, skymmer och döljer den dolda kärleken som finns i hennes Gudomliga själ, som längtar efter att fästa sig vid tron på Gud och Hans Enhet och Enighet och inte avskiljas från Hans Enighet, Gud förbjude, även om det skulle kosta henne livet genom att dyrka avgudar, Gud förbjude, och inte ens bara för att buga sig utan någon tro i hennes hjärta alls. Säkerligen skulle hon kunna underkuva sin drift och äktenskapsbrottets frestelse, vilket är mindre lidande än döden, må Gud beskydda oss! Men den distinktion hon gör mellan förbudet mot äktenskapsbrott och mot att böja sig inför en avgud är också bara en dårskapens ande, som härrör från kelipan som iklär den Gudomliga själen upp till, men inte inklusive chochmas förmåga som finns i den på grund av Guds ljus som är klädd i chochma, enligt ovan.

Men den verkliga sanningen är att även den som begår en mindre synd överträder den välsignade Högsta Viljan och är fullständigt avskild från Hans välsignade Enhet och Enighet ännu mer än sitra achra och kelipa, vilka kallas ”andra Gudar” och verklig avgudadyrkan, och mer än allting som får sitt tillflöde av den i denna världen, vilka är oren boskap och djur och orena fåglar och insekter och kräldjur. Såsom det är sagt: ”Myggan skapades före dig” [Talmud Sanhedrin 38a] vilket innebär att till och med myggan – som intar föda men inte avsöndrar något alls, vilket är den allra lägsta kelipan och den mest avlägsnade från helighet, [ty helighet] förlänar välgörenhet även på längsta möjliga avstånd – föregår den syndiga människan i livsflödets gradvisa nedgång från den välsignade Högsta Viljan. Desto mer är så fallet med övriga orena levande varelser och till och med rovdjuren, vilka inte avviker från sin uppgift utan lyder Hans befallning, välsignade vare Han, även om de själva inte kan förnimma det [men deras livskälla Ovan ser det] osv. som det står: ”Och fruktan inför er och rädsla inför er skall vara över alla jordens djur” [1 Mos. 9:2], såsom våra vise, av välsignat minne, förklarat, att ”Inget rovdjur har makt över en människa förutom när hon tycks vara ett djur” [Talmud Sanhedrin 38a]. Och inför de rättfärdiga, där den Gudomliga avbilden aldrig lämnar deras ansikten, underkuvas alla odjur, som det står i Zohar om Daniel i lejonhålan.

Det står därför klart att den som syndar och överträder Hans välsignade vilja, även genom en mindre förseelse, blir han vid tidpunkten för handlingen fullständigt avlägsnad från den Högsta Heligheten, vilket är Hans välsignade Enhet och Enighet, ännu mer än alla orena levande varelser och insekter och kräldjur som får sin näring från sitra achra och avgudadyrkans kelipa.

Och vad gäller principen att i fall av livsfara åsidosätts övriga förbud [Talmud Joma 82a] och det är tillåtet att begå en överträdelse för att räddas ur dödsfara [Talmud Sanhedrin 74a] – är detta i enlighet med den förklaring som våra vise, av välsignat minne, givit oss, att ”Tora förklarar: 'Bryt en sabbat för honom, så att han ska kunna hålla många sabbater'” [Talmud Shabat 151b] och inte på grund av syndernas relativa mildhet eller stränghet. (Och det här får stöd av det faktum att vanhelgandet av sabbaten är ytterst allvarligt och jämförbart med avgudadyrkan beträffande lagen om kosher djurslakt av en person som är vanemässig överträdare av en judisk föreskrift, såsom kodifierats i Jore Deah kap. 2, till skillnad från fallet med en person vars vanemässiga synd är incest. Men ändå, när det är fråga om livsfara, upphävs sabbatens förbud, men aldrig incest. Det är alltså ett Skriftens dekret.)

Men efter den syndiga handlingen, om det är en överträdelse vars straff varken är karet (andlig utrotning) eller död genom Gudomligt hemsökelse, när den Gudomliga själen inte helt dör och inte blir helt avskuren från sin rot i den levande Guden, utan dess fäste och förbindelse med sin rot bara har försvagats i någon mån genom denna synd*

*Not: I enlighet med omfattningen och den specifika karaktären hos skadan [som orsakas] i själen och i dess rot i de övre världarna, kommer de olika reningsprocesserna och straffen i skärselden eller i denna världen, ty för varje överträdelse och synd finns det ett specifikt straff för att rena och bortskaffa smutsen och skadan, och likaså är inte skadan densamma [vid överträdelser] med dödsstraff eller andlig utrotning (karet).

– då återvänder och uppreser sig också hans livgivande djursjäl som är klädd i kroppen, och även hans kropp, från sitra achra och kelipa och närmar sig den Gudomliga själens helighet i vilken de är klädda, och som tror på den Ende Guden och var Honom trogen även vid tidpunkten för synden. Dock var den då i ett tillstånd av veritabel exil inom den djuriska själen från sitra achra som får kroppen att synda och drar ner den tillsammans med sig själv in i undervärldens djup, långt lägre ner än orenheten hos sitra achra och avgudadyrkans kelipa – må Gud bevara oss. Det finns inte någon större exil än denna – ”att falla från ett högt tak ner i en djup grop” – och som tidigare har förklarats att roten och källan till alla judiska själar finns i den Högsta Visheten, och Han och Hans vishet är Ett och detsamma osv. Detta kan jämföras med en person som griper kungens huvud och drar ner det och doppar hans ansikte i en latrin full med avföring, och det finns ingen större förnedring än så, även om han gör det bara för ett ögonblick, för kelipot och sitra achra kallas ”kräk och exkrement” [Jesaja 28:8] som bekant.

 KAP 25

Detta är innebörden av vad som står: ”Men saken är dig mycket nära”osv. [5 Mos. 30:14]. För i varje tid och varje stund är en person kapabel och har fri vilja att skjuta bort dårskapens och glömskans ande ur sitt inre och påminna sig och uppväcka sin kärlek till den Ende Guden, som definitivt finns latent i hans hjärta utan något tvivel alls. Det är innebörden av orden ”i ditt hjärta” [5 Mos. 30:14], och inkluderat däri finns också fruktan, det vill säga fruktan för att inte avskilja sig under några som helst omständigheter från Hans välsignade Enhet och Enighet, även på bekostan av själva hans liv, utan någon som helst förklaring och begripligt förstånd utan enbart genom Gudomlig natur, och ännu mer vad det gäller brytandet av frestelserna, vilket är lättare än dödsplågor. Att övervinna sin onda drift är något som är honom nära, både i kategorin av att ”vända sig bort från det onda”, till och med när det gäller ett mindre förbud av de skriftlärda för att inte bryta mot Hans välsignade vilja, eftersom han i överträdelsens ögonblick avskiljs från Hans Enhet och Enighet i samma mån som om han hade begått faktisk avgudadyrkan, och även beträffande avgudadyrkan kan han ju göra bot efteråt.

Och trots att ”den som säger: jag ska synda och omvända mig efteråt, ger man honom inte möjlighet att göra det” [Mishna Joma kap 8:9] betyder detta bara att en sådan syndare inte beviljas ett gynnsamt tillfälle att omvända sig. Om han däremot själv tagit initiativet och ångrat sig ”finns det ingenting som kan stå i vägen för botgöring” [Talmud Kiddushin 40a].

Ändå är varje jude beredd och står redo att lida martyrdöden för helgandet av Guds Namn, och kommer inte att dyrka en avgud ens temporärt med avsikt att göra bot efteråt. Detta är på grund av Guds ljus som är klädd i hans själ, som förklarats ovan, och ligger inte inom tidens sfär alls utan överskrider den och härskar och har herravälde över den, som bekant.

Samma gäller för ”att göra gott” – att mobilisera sina krafter som ett lejon med hjärtats kraftfullhet och mod gentemot den [onda] driften som tynger ner hans kropp och fäller lathet över honom från ”jordelementet” i djursjälen, som vill hindra honom från att ihärdigt anstränga sin kropp med allt slags bemödande och arbetsbörda i Guds tjänst, vilket kräver ansträngning och möda, såsom en kraftansträngning i Torastudiet med djup koncentration och även muntligt när hans mun inte upphör att studera. För att citera rabbinerna, av välsignat minne: ”Man ska alltid sätta sig till Torans ord som oxen under oket och åsnan under lasten” [Talmud Avoda Zara 5b]. Detsamma gäller bön med inlevelse och verkligen med all sin kraft. Detsamma gäller tjänandet av Gud i ekonomiska angelägenheter, såsom arbetet med välgörenhet och liknande med den onda driftens krigföring och lister för att avkyla människans själ från att uppoffra sina pengar och sin fysiska hälsa.

 Det är honom mycket nära att motstå den och undertrycka den, när han i hjärtat överväger att det är mycket lättare att besegra den onda driften i allt ovanstående, och mer än så – att göra precis tvärtom, än att utstå dödens våndor, må Gud bevara oss! Men ändå skulle han ha accepterat dödsplågorna, må Gud bevara oss, kärleksfullt och villigt, för att inte ens under ett ögonblick skiljas från den Välsignades Enhet och Enighet genom att buga sig inför en avgud, Gud förbjude.

Och desto mer måste han kärleksfullt och villigt åta sig att fästa sig vid Honom för alltid, för när han uppfyller Hans välsignade vilja genom denna tjänst, kommer det i den att uppenbaras det innersta i den Högsta Viljan i aspekten av ”Anlete” och stor uppenbarelse och utan någon doldhet alls; och när det inte finns något som helst ”beslöjande av Anletet” i den Högsta Viljan, då finns det helt och hållet inte något separat alls som utgör en egen och oberoende existens. Då kommer hans själ, både den Gudomliga och den livgivande själen, tillsammans med deras dräkter, alla att förenas i en fullständig enhet med den Högsta Viljan och den Oändliges välsignade ljus, som har förklarats ovan.

Denna förening Ovan är evig och beständig, för Han, lovad vare Han, och Hans vilja står över tiden, och på samma sätt är uppenbarandet av Hans vilja i Hans ord, som är Toran, evigt, som det står: ”Men Guds ord skall bestå för evigt” [Jesaja 40:8] och ”Hans ord är levande och bestående” osv. och ”Han kommer inte att ändra eller byta ut Sin lag för evigt” osv. [Rambams 13 trosprinciper].

Men här nedan är [föreningen] underställd tidens begränsning och finns endast när han är sysselsatt med att studera Toran eller att utföra ett bud. För efteråt, om han ägnar sig åt något annat, blir han här nere skild från den Högsta Enheten, det vill säga när han sysselsätter sig med fullständigt fåfängliga ting vilka är totalt onyttiga i Guds tjänst. Men när han efteråt omvänder sig och återvänder till Guds tjänst, till Tora och bön, och ber om förlåtelse av Gud för att han kunde ha ägnat sig åt Toran då men inte gjorde det, kommer Gud att förlåta honom. För att citera rabbinerna: ”Om någon har brutit mot ett påbud och gjort bot, förlåts han genast” [Talmud Joma 86a]. Därför instiftade de att välsignelsen ”förlåt oss” ska sägas tre gånger dagligen för synden att försumma studiet av Toran, en synd som ingen kan undgå varje dag, och detsamma var avsikten med det dagliga brännoffret, som bringade försoning för försummelsen av påbuden.

Detta är inte samma sak som att säga: ”Jag kommer att synda och göra bot efteråt”, såvida han inte vid själva tidpunkten för synden förlitar sig på senare botgöring och syndar på grund av den, som förklarats på annan plats.

I ljuset av ovanstående kommer det att förstås varför vår lärare Moses, frid över honom, i Femte Moseboken befallde den generation som skulle komma in i Israels land att läsa Shema två gånger dagligen och acceptera Himmelriket med självuppoffring, trots att han hade lovat dem: ”Herren, din Gud, skall inge din fruktan och bävan över hela landet” [5 Mos. 11:25]. Anledningen är dock den att uppfyllandet av Toran och dess bud är beroende på att man ständigt ska komma ihåg sin självuppoffring av sitt liv till Gud för Hans Enhets skull, så att denna medvetenhet permanent ska inpräntas i hans hjärta på påtagligt sätt och inte lämna hans minne dag och natt. För genom det kan man motstå sin onda drift och alltid besegra den, i varje tid och i varje stund, som ovan har förklarats.

 KAP 26

Det ska göras känt som en grundprincip att liksom med en seger för att övervinna en fysisk motståndare, som i fallet med två män som brottas med varandra, där var och en strävar att fälla den andra – om nu den ene är i ett tillstånd av lathet och slöhet kommer han med lätthet att besegras och kommer att fällas ner, även om han är starkare än den andre. Precis så förhåller det sig med att övervinna människans onda drift; det är omöjligt att besegra den med lathet och slöhet, som har sitt ursprung i sorgmod och i ett hjärta som är apatiskt som en sten, utan endast med aktiv livskraft som härstammar från glädje och ur ett hjärta som är fritt och renat från varje spår av oro och nedstämdhet i världen.

Vad gäller det som står: ”I all sorgsenhet ska det finnas en fördel” [Ordspr. 14:23] vilket kunde betyda att viss fördel och dygd skulle kunna uppstå ur den, visar versen tvärtom att sorgsenhet i sig självt inte har någon dygd, förutom det att visst gagn kommer att nås och uppstå ur den, nämligen den sanna glädjen i Herren, hans Gud, som kommer efter äkta sorg över hans synder i vissa stunder med bitterhet i själen och brustet hjärta. För därigenom bryts orenhetens och sitra achras ande, liksom även den järnridå som skiljer honom från hans Fader i Himlen, som det står i Zohar till versen: ”En brusten ande och ett brustet hjärta” osv. [Ps. 51:19], och då kommer de föregående verserna att uppfyllas hos honom: ”Låt mig höra fröjd och glädje osv. Återställ till mig fröjden över Din räddning och Din generösa ande” osv.

Detta är den enkla förklaringen till att Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, införde läsningen av denna psalm efter midnattsbönen innan Torastudiet för att kunna studera med den sanna glädjen i Gud som kommer efter sorgkänslan. För sådan glädje har en fördel såsom fördelen hos ljus som kommer just ur själva mörkret, som det står i Zohar till versen: ”Och jag såg att vishet har fördel över dårskap, såsom fördelen hos ljus ur mörkret” [Pred. 2:13]; se där. Och det här bör räcka för den som begriper. Dessutom säger skriften uttryckligen: ”Därför att du inte tjänade Herren din Gud med glädje” osv. [5 Mos. 28:47] – och alla är bekanta med Rabbi Isak Lurias kommentar till denna vers.

Om det råd som givs för att rena sitt hjärta från allt sorgmod och från varje spår av bekymmer över den fysiska världens angelägenheter, även beträffande barn, hälsa och livsuppehälle, känner alla till rabbinernas uttalande att ”Precis som man måste uttala en välsignelse över det goda, [måste man också uttala en välsignelse över det dåliga]” [Mishna Berachot 9:8]. I Talmud förklaras att man ska acceptera det med glädje, på samma sätt som glädjen över det uppenbarade och synliga goda, för även det [till synes dåliga] är för det bästa. Dock är det inte uppenbart och synligt för mänskliga ögon, eftersom det kommer från ”den dolda världen”, som står på högre nivå än den uppenbarade världen. Den senare härstammar från bokstäverna Vav och Hei i Tetragrammaton, medan ”den dolda världen” kommer från bokstäverna Yod-Hei, och därför står det: ”Lycklig är den man som Du, o Gud (Yod-Hei), tuktar” [Ps. 94:12].

Och därför sade rabbinerna, av välsignat minne [Talmud Joma 23a], att beträffande dem som gläds i sina lidanden, säger bibelversen: ”Och de som älskar Honom ska bli som solen som stiger fram i sin kraft” [Dom. 5:31]. För glädjen kommer ur hans kärlek till Guds närhet mer än allt annat i denna världsliv, som det står skrivet: ”Ty Din godhet är bättre än livet” osv. [Ps. 63:4], och Guds närhet är oändligt mycket starkare och ännu mer upphöjd i ”den dolda världen”, då döljandet av Hans styrka finns där och ”Den Högste förblir i doldhet” [Ps. 41:1]. Därför förtjänar [mannen som accepterar sitt lidande med glädje] att se ”Solen stiga fram i sin kraft” i den kommande världen, det vill säga solens utstigande ur sitt hölje i vilken den är innesluten i denna världen. Men i den kommande världen kommer den att uppdagas ur sitt hölje, det vill säga att ”den dolda världen” då kommer att uppenbaras och kommer att skina och lysa med stor och intensiv uppenbarelse för dem som tar sin tillflykt till Honom i denna världen och tar skydd i Hans ”skugga” – vishetens skugga, det vill säga i form av ”skugga” men inte ljus och uppdagad godhet. Och det här räcker för den som förstår.

Vad beträffar nedstämdhet som är förknippad med andliga saker, måste man finna råd i sin själ för att bli av med den. Det är onödigt att nämna detta när det gäller tiden för bön, då man ska tjäna Gud med glädje och glatt hjärta. Men även om han är affärsman och sysslar med världsliga angelägenheter – om det skulle komma över honom någon melankoli eller oro över andliga frågor när han sysslar med sina affärer, är det säkerligen en list från den onda driften för att sedan få honom att falla för frestelser, Gud förbjude, som är välkänt. För om det inte varit så, varifrån skulle ett äkta sorgmod härrörande från kärlek till Gud eller fruktan för Honom komma till honom mitt i hans affärer?

Oavsett om nu sorgmodet kom till honom vid tiden för tjänsten av Gud i Torastudium eller bön, eller om det kommit till honom vid annan tid än i tjänsten av Gud, ska han lägga på sitt hjärta att det inte är rätt tid nu för äkta vemod, inte ens för bekymmer över allvarliga överträdelser, Gud förbjude. Till detta behöver man bestämda tider och rätta förutsättningar med sinnesro för att begrunda Guds storhet, mot Vilken han har syndat, så att hans hjärta därigenom verkligen kommer att bli förkrossat i sann bitterhet. Det förklaras på annan plats när denna tid ska vara, och det förklaras där också att så snart hans hjärta har blivit förkrossat vid dessa specifika tillfällen, ska han genast helt ta bort sorgen från sitt hjärta och tro med fast och fullkomlig tro att Gud har tagit bort hans synd i Hans stora nåd. Detta är den sanna glädjen i Gud som kommer efter sorgsenheten, såsom nämnts ovan.

 KAP 27

Om sorgsenheten inte kommer från oro över synder, utan över onda tankar och onda begär som uppkommer i hans sinne – om de inte uppkommer under tjänsten av Gud utan när han är upptagen med sina egna göromål och vardagliga angelägenheter och liknande, ska han tvärtom glädjas över sin lott. För trots att de [onda tankarna] faller in i hans sinne, avleder han sin uppmärksamhet från dem för att uppfylla påbudet: ”Och ni ska inte ströva efter ert eget hjärta och era egna ögon, efter vilka ni går på avvägar” [4 Mos. 15:39]. Versen talar inte om de rättfärdiga för att benämna dem som sådana som ”går på avvägar”, Gud förbjude, utan talar om beinonim och liknande, i vars sinne erotiska tankar uppkommer, vare sig de är tillåtna eller osv. och när han avleder sitt sinne från att tänka på dem, uppfyller han detta påbud. Och rabbinerna, av välsignat minne, har sagt: ”Den som passivt avstår från att begå en synd får en belöning som om han hade utfört ett bud” [Talmud Kiddushin 39b]. Följaktligen ska han glädja sig över uppfyllandet av ett förbud, precis som vid utförandet av ett direkt påbud.

Och tvärtom, sådan sorgsenhet beror på högmod, när han inte känner till sin rätta nivå. Därför grämer han sig i sitt hjärta över det faktum att han inte har uppnått rangen hos en tzaddik, för hos de rättfärdiga uppkommer säkerligen inte sådana dumheter i deras tankar. Ty om han hade insett sin ställning att han är långt bort från en tzaddiks nivå, och det vore bra om han skulle vara en beinoni och inte vara ond ens för ett enda ögonblick under hela sitt liv – för detta är verkligen beinonims nivå och deras arbete: att betvinga den onda driften och impulsen som stiger från hjärtat till hjärnan, och fullständigt avleda tankarna därifrån och stöta bort den med båda händerna, som tidigare förklarats.

Och varje gång han skjuter den åt sidan och driver ut den ur sina tankar, undertrycks sitra achra här nere, och eftersom ”ett uppvaknande nedifrån framkallar ett uppvaknande uppifrån”, undertrycks Ovan sitra achra, som lyfter sig upp som en örn, för att uppfylla vad som står: ”Även om du lyfter dig uppåt som en örn, kommer Jag att föra dig ner därifrån, säger Herren” [Obad. 1:4]. Sålunda prisar Zohar, Parshat Terumah [s. 128] mycket det stora välbehaget inför Honom, välsignad vare Han, när sitra achra underkuvas här nedan, för då upphöjs äran hos den Helige, välsignad vare Han, över allt annat, mer än genom någon annan lovprisning, och denna upphöjelse är större än allt annat osv.

Därför ska ingen känna sig nedslagen i sitt hjärta, och inte heller ska han gräma sig mycket i sitt hjärta, även om han under hela sina livsdagar kommer att befinna sig i denna strid, ty kanske skapades han för detta, och det är hans arbete – att ständigt underkuva sitra achra.

Och om detta sade Job [Talmud Bava Batra 16a]: ”Du har skapat onda människor” – inte så att de verkligen ska vara onda, Gud förbjude, utan bara att något som liknar de ondas gärningar ska vidröra dem, men enbart i deras tankar och reflektioner, och de ska ständigt föra krig för att avleda tankarna från dem och underkuva sitra achra; även om de inte kan eliminera det helt och hållet, ty det uppnås genom tzaddikim.

Och det finns två slags välbehag inför Honom, välsignad vare Han: den ena från det fullständiga bortskaffandet av sitra achra och dess omvandling från bitterhet till sötma och från mörker till ljus genom tzaddikim; den andra när sitra achra underkuvas, medan den fortfarande är i sin styrka och makt och lyfter sig upp som en örn, varifrån Gud för ner den genom uppvaknandet nedifrån hos beinonim.

Detta är vad versen syftar på: ”Och gör mig läckerheter som jag älskade” [1 Mos. 27:4]. Ordet ”läckerheter” är i pluralform [för att indikera] två typer av välbehag, och orden är Shechinas ord till sina barn, Israels folks gemenskap, som förklaras i Tikunim. Och som i exemplet med jordiska läckerheter, där det finns två sorters delikatesser: den ena av smakliga och söta maträtter, och den andra av skarpa eller syrliga saker som har kryddats och tillagats så bra att de blir delikatesser som upplivar själen.

Det är detta som åsyftas i versen: ”Gud har gjort allt för Sin skull, och även den onde till dagen [för] ondska” [Ordspr. 16:4], vilket betyder att den onde ska omvända sig från sin ondska och omvandla sitt onda till ”dag” och ljus Ovan, när sitra achra undertrycks och den Heliges ära, välsignad vare Han, framkommer Ovan.

Och mer än så, även beträffande saker som är helt tillåtna – i allt där en person offrar sin drift, om än bara för en kort stund, med avsikt att underkuva sitra achra i den vänstra kammaren, som till exempel när han vill äta men skjuter upp sin måltid en timme eller mindre, och under den tiden engagerar sig i Toran, som det står i Talmud [Shabat 10a]: ”Den fjärde timmen är måltiden för alla människor, medan den sjätte timmen är måltiden för de Toralärda”, eftersom de brukade svälta sig i två timmar med denna avsikt, trots att de även efter måltiden studerade hela dagen; och likaså med att stänga sin mun och inte tala om saker som hans hjärta mycket gärna skulle vilja tala om rörande världsliga ting; och likaså med hans tankars funderingar, till och med i ringa omfattning – genom detta underkuvas sitra achra här nedan och den Heliges ära och helighet upphöjs Ovan i stor utsträckning. Och från denna helighet kommer en upphöjd helighet över människan här nere för att stödja henne med stor och kraftfull hjälp i att tjäna Honom, välsignad vare Han.

Detta är vad rabbinerna sade: ”Om man helgar sig i liten grad nere i den här världen, då helgas man i stor grad Ovanifrån” [Talmud Joma 39a], förutom det att han även uppfyller ett av Torans påbud: ”Och ni ska helga er och vara heliga” [3 Mos. 20:7] genom att han helgar sig [genom återhållsamhet] i tillåtna saker. Innebörden av orden ”Och ni skall helga er” är att ”Ni skall göra er själva heliga”, det vill säga att även om han i sanning inte är helig och avskild från sitra achra, för den befinner sig i sin styrka och makt som vid sin födsel i den vänstra kammaren, men icke desto mindre undertrycker han sin onda impuls och helgar sig – då ”Skall ni bli heliga”, det vill säga till slut kommer han att bli sant helig och avskild från sitra achra genom att han blir helgad i hög grad ifrån Ovan och får hjälp att sakta men säkert driva ut det onda ur sitt hjärta.

 KAP 28

Även om det uppstår hos honom tankar om lockelser eller andra distraherande tankar under tjänsten av Gud i Toran eller i bön med inlevelse, ska han inte bry sig om dem utan omedelbart avleda sitt sinne från dem. Han ska inte heller vara enfaldig och försöka sublimera den distraherande tankens egenskaper, som är känt, för sådant är endast avsett för tzaddikim, hos vilka det inte uppstår några egna distraherande tankar, utan bara andras. Men beträffande den vars distraherande tankar är hans egna genom den aspekt av ondska som finns i den vänstra kammaren av hans hjärta – hur kan han sublimera dem när han själv är bunden nedan?

Men ändå ska han inte bli modfälld i sitt hjärta och känna sig nedslagen och ovärdig i tjänsten av Gud, vilken ska utföras med stor glädje. Tvärtom ska han stärka sig ännu mer och intensifiera ansträngningarna med all sin kraft i bönens inlevelse med ännu mer ökad inre kärlek och glädje, i insikten om att de distraherande tankarna som har uppkommit i hans hjärta kommer från kelipan i den vänstra kammaren, vilken hos en beinoni för krig mot den Gudomliga själen inom honom.

Och det är välkänt att sättet hos de som kämpar och likaså de som brottas med varandra är att när den ena parten får övertaget, då uppbjuder även den andra alla sina krafter för att besegra sin motståndare. När så den Gudomliga själen anstränger sig och får övertaget under bön, då uppbjuder även kelipan sin kraft gentemot den för att förvirra den och fälla den genom [att sända] sina distraherande tankar till den.

Man ska inte göra det vanliga misstaget som begås av folk, vilka felaktigt drar slutsatsen att infall av distraherande tankar bevisar att deras bön är värdelös, för om man bedjat på riktigt och rätt sätt skulle ju inga distraherande tankar ha fallit honom in. Vad de säger skulle vara sant om det bara fanns en enda själ, densamma som både bedjar och tänker och är sysselsatt med de distraherande tankarna.

Den verkliga sanningen är dock att det finns två själar som för krig mot varandra i personens hjärna, där bådas önskan och vilja är att härska över honom så att hans hjärna ska bli fylld uteslutande av den. Således kommer alla tankar om Tora och fruktan inför Himlen från den Gudomliga själen, medan alla världsliga angelägenheter kommer från den djuriska själen – det är bara det att den Gudomliga själen är klädd i den.

Detta är som i exemplet med en person som bedjar med inlevelse, och framför honom står en ond hedning som talar strunt och pratar med honom för att förvirra honom. Säkerligen skulle man i ett sådant fall inte svara honom varken på gott eller ont utan låtsas vara som en döv som inte hör utan följa vad som står i versen: ”Svara inte en dåre i hans dårskap, så att inte även du ska bli som han” [Ordspr. 26:4]. Därför ska han inte svara något alls med några som helst argument eller motargument mot de distraherande tankarna, för den som brottas med en smutsig person blir själv nedsmutsad. Snarare ska han låtsas som om han varken vet om eller hör de infall som uppkommer hos honom; han måste avfärda dem från sitt sinne och stärka kraften i sin inlevelse ännu mer.

Men om han finner det svårt att förskjuta dem från sitt sinne, eftersom de distraherar hans sinne med stor kraft, då ska han ödmjuka sin själ inför Gud och bönfalla Honom, välsignad vare Han, i sina tankar och be att Han ska förbarma sig över honom i Sin stora barmhärtighet, likt en far som förbarmar sig över sina barn, vilka härstammar från hans hjärna; så må Gud förbarma sig över hans själ, som härstammar från Honom, välsignad vare Han, och rädda den från de ”översvämmande hotfulla vattnen” [Ps. 124:5], och för Hans skull kommer Han att göra det, för ”Hans folk är verkligen en del av Gud” [5 Mos. 32:9].

 KAP 29

Men det finns ytterligare något som beinonim måste finna råd till i sina själar, nämligen att de ibland och även ofta känner apati i hjärtat, vilket blivit som förstenat, och är totalt oförmögen att öppna sitt hjärta för hjärtats tjänst, det vill säga bön [Talmud Ta'anit 2a]. Dessutom kan han ibland inte kämpa mot den onda driften för att helga sig i det som är tillåtet på grund av tyngden i sitt hjärta.

Och det här är rådet som ges i den heliga Zohar [III 168a], som överhuvudet för den Himmelska Akademin sade i Paradiset: ”En träbjälke som inte tar eld ska spjälkas osv.; en kropp, i vilken själens ljus inte visar sig, ska spjälkas” osv.

Innebörden av ”själens ljus” är att själens och intellektets ljus inte strålar i en sådan utsträckning att det får dominans över kroppens grovhet. Trots att han förstår och med sitt intellekt begrundar Guds storhet, uppfattas och inplanteras det inte i hans hjärna till den grad att han kan behärska hjärtats grovhet på grund av dess grovhet och råhet.

Orsaken är kelipans arrogans, som upphöjer sig över ljuset hos den Gudomliga själens helighet och döljer och förmörkar dess ljus. Därför måste han bryta den och stuka den till stoft, det vill säga att avsätta fasta tider för att förödmjuka sig själv och känna sig ovärdig och förkastlig, som det står skrivet: ”Ett förkrossat hjärta, en förkrossad ande” [Ps. 51:29] – detta är sitra achra, som är människan själv hos beinonim, i vars hjärta den livgivande själen som besjälar kroppen fortfarande besitter sin medfödda styrka i hans hjärta; och därför är den människan själv. Men beträffande den Gudomliga själen inom honom sägs det: ”Själen som Du ingav i mig är ren.” Orden ”som Du ingav i mig” antyder att människan i sig själv inte är den rena själen – förutom hos de rättfärdiga, hos vilka det motsatta är sant, nämligen att den ”rena själen”, det vill säga den Gudomliga själen, utgör människan, och deras kropp kallas ”människans kött”.

Jämför Hillel den äldres uttalande till sina lärjungar [Vajikra Rabba 34:3]: när han gick för att äta brukade han säga att han går för att utöva välgörenhet till den ”eländiga och fattiga varelsen”, med vilket han syftade på sin kropp, som han betraktade som om den vore en främling för honom. Därför använde han uttrycket ”att utöva välgörenhet” till den genom att ge den mat, eftersom han själv utgjorde enbart den Gudomliga själen, då enbart den ger liv åt hans kropp och kött. För det onda som fanns i den livgivande själen, som var klädd i hans blod och hans kött, hade förvandlats till gott och helt införlivats i den Gudomliga själens helighet, såsom är fallet hos de rättfärdiga.

Men hos en beinoni – eftersom den livgivande djuriska själens väsen och essens, som härstammar från sitra achra och är klädd i hans blod och hans kött inte har förvandlats till gott – utgör den människan själv.

Och om så är fallet, befinner han sig långt bort från Gud i ytterst avlägsenhet, för dragningskraften i hans djuriska själ kan även få honom att lockas till förbjudna saker som står i motsats till Hans välsignade vilja, även om han inte frestas till att utföra dem i faktisk handling, Gud förbjude; men ändå är de inte sant avskydda hos honom såsom hos tzaddikim, som förklarats ovan (kap. 12). Genom detta blir han värre och mer avskyvärd och motbjudande än de orena djuren och insekterna och kräldjuren, som nämnts ovan, och som det står: ”Och jag är en mask och inte en människa” osv. [Ps. 22:7].

 (Även när hans Gudomliga själ får överhanden över honom och väcker hans kärlek till Gud under bönen är den inte helt äkta, eftersom den är flyktig och upphör efter bönen, såsom diskuterats tidigare, slutet på kap. 13.)

Och i synnerhet när han minns sin själs förorening genom ungdomssynderna och den defekt han har orsakat i de övre världarna där allt är tidlöst, och det är som om han hade orsakat defekten och föroreningen just i dag, Gud förbjude. Och även om han har gjort sann bot, är ändå den huvudsakliga botgöringen i hjärtat, och i hjärtat finns många distinktioner och nivåer, och allt beror på vilken sorts människa han är och allt i enlighet med tiden och platsen, som är känt för de kunniga.

Följaktligen, nu vid denna tidpunkt, när han ser hos sig själv att själens ljus inte uppdagar sig i honom, blir slutsatsen att i dag har hans botgöring inte accepterats, och hans synder avskiljer honom, eller att man vill höja upp honom till en mer sublim nivå med botgöring, ännu mer ur hjärtats djup. Därför sade kung David: ”Och min synd är alltid inför mig” [Ps. 51:5].

Och även den som är ren från ungdomens svåra synder ska inrikta sitt hjärta till att uppfylla den heliga Zohars uttalande att vara en av ”räkenskapsmännen” [III 178a], det vill säga att han ska göra upp räkning med sin själ angående alla de tankar, yttranden och handlingar som har kommit och gått sedan hans tillblivelse och fram till denna dag, om de alla kom från helighetens sida eller från orenhetens sida, må Gud bespara oss, det vill säga alla de tankar, yttranden och handlingar som inte är [tillägnade] Gud och Hans vilja och Hans tjänst, vilket är innebörden av uttrycket sitra achra (”den andra sidan”), såsom förklarats ovan (kap. 6). Och det är känt att under varje stund som en person tänker heliga tankar blir han vid den tidpunkten en ”vehikel” för helighetens residens, varifrån dessa tankar har sitt ursprung, och likaledes vice versa blir han vid den tidpunkten en oren ”vehikel” för orenhetens residens, varifrån alla onda tankar stammar, och detsamma gäller tal och handling.

Dessutom ska han ta till sitt hjärta mångfalden av hans drömmar, vilka är ”fåfänga och dålig ande”, beroende på att hans själ inte stiger upp till Ovan, som det står skrivet: ”Vem ska bestiga Herrens berg? Den som har rena händer och ett rent hjärta” [Ps. 24:3,4]. Men ”De onda sidorna kommer och fäster sig vid honom och meddelar honom i drömmen världsliga ting osv. och ibland hånar man honom och visar honom falska saker och plågar honom i hans drömmar” osv., som det står i Zohar Vayikra (s. 25a, b). Se där mer i detalj.

Och ju mer tid han ägnar åt dessa saker i sina tankar, och även fördjupar sig i böcker för att krossa sitt hjärta inom sig och vara ovärdig och föraktad i sina egna ögon, som det står i Skrifterna [Ps. 15:4], med sådan total avsky att han föraktar själva sitt liv – desto mer avskyr han och förnedrar därigenom sitra achra och stukar den till stoft och för ner den från sitt högmod och arrogans och självupphöjelse med vilken den upphöjer sig över ljuset i den Gudomliga själens helighet och förmörkar dess ljus.

Han ska också dundra mot den med kraftig röst och vrede för att förödmjuka den, enligt rabbinernas yttrande [Talmud Berachot 5a]: ”En person ska alltid uppreta den goda driften mot den onda driften, som det står skrivet: 'Vredgas, och synda inte'” [Ps. 4:5]. Det vill säga man ska vredgas mot djursjälen, som är hans onda drift, med kraftig röst och vrede i sina tankar och säga till den: ”Du är ond och ondskefull, skamlig och avskyvärd och usel” osv. med alla de epitet med vilka våra vise, av välsignat minne, med rätta kallat den. ”Hur länge ska du dölja inför mig ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, Som fyller alla världar, vilken var, är och kommer att vara densamma, även på den plats där jag befinner mig, på samma sätt som ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han ensamt existerade innan världen skapades, utan någon förändring, som det står: ”Ty Jag, Gud, har inte förändrats”[Mal. 3:6], ty Han är tidlös osv? Men du är en usling etc. som förnekar sanningen som klart kan ses med påtaglig syn att allt inför Hans närvaro verkligen är som ingenting alls.

Genom detta kommer han att vara sin Gudomliga själ till hjälp att upplysa dess ögon i sanningen om enheten i ljuset från den Oändlige, med påtaglig syn och inte bara enbart i form av ”hörsel” och insikt, såsom förklaras på annan plats att detta är roten till hela tjänsten [till Gud].

Och orsaken är att det i sanning inte finns någon substans alls hos sitra achra, och därför liknas det vid mörker som inte har någon som helst verklig substans och försvinner av sig självt inför ljuset. På samma sätt är det med sitra achra, som trots att den besitter riklig livskraft, med vilken den ger liv till alla orena djur och världens nationers själar; och även Israels folks djursjäl, enligt ovan, har den ändå ingen egen livskraft, Gud förbjude, utan får den från helighetens domän, såsom förklarats ovan. Därför upphävs fullständigt dess egen existens i närvaron av heligheten, liksom mörkret som upphävs inför fysiskt ljus, med det undantaget att när det gäller den Gudomliga själens helighet i människan, har den Helige, välsignad vare Han, givit den tillåtelse och möjlighet att resa sig upp mot den [Gudomliga själen] med avsikten att människan ska uppväckas till att övervinna den och förödmjuka den genom människans egen självförödmjukning och självförnedring och skamkänsla. Och "ett uppvaknande nedifrån framkallar ett uppvaknande uppifrån" för att uppfylla det som står skrivet: ”Därifrån kommer Jag att dra dig ner, säger Herren” [Obad. 1:4], det vill säga att Han avskaffar dess herravälde och förmåga och tar ifrån den styrkan och tillåtelsen, som Han givit den för att resa sig upp mot den Gudomliga själens helighets ljus, och då upphävs den och försvinner av sig självt, precis som mörkret upphör att finnas till inför fysiskt ljus.

Detta finner vi uttryckligen i Toran i samband med de 12 spionerna, vilka först förklarade: ”Ty han är starkare än oss” [4 Mos. 13:31] – ”Läs inte ”än oss”, utan ”än Honom””osv. [Talmud Arachin 15a], för de trodde inte på Guds förmåga. Men efteråt ändrade de på sig och sade: ”Se, vi är beredda att gå upp” osv. [4 Mos. 14:40]. Varifrån återställdes och återkom till dem tron på Guds förmåga? Vår lärare Moses, frid över honom, hade ju under tiden inte visat dem något tecken eller mirakel angående detta. Han hade bara berättat för dem hur Gud vredgades över dem och svurit att inte föra in dem i landet. Till vad nytta skulle det vara för dem om de inte trodde, Gud förbjude, på Guds förmåga att besegra landets trettioen kungar, vilket var orsaken till att de över huvud taget inte ville gå in i landet?

Utan förvisso är orsaken att judarna i sig själva är ”troende, och söner till troende”, men det var bara det att sitra achra – som är klädd i deras kroppar – hade rest sig upp över deras Gudomliga själars helighets ljus, med dess högmod och arrogans, med fräckhet utan förnuft och logik – och därför, så snart Gud vredgades över dem och dundrade i vrede: ”Hur länge ska Jag stå ut med denna onda församling osv. Era kadaver skall falla i denna öken osv. Jag, Gud har talat, och Jag kommer sannerligen att göra så mot hela denna onda församling osv. [4 Mos. 14:27, 29, 35],” kuvades och krossades deras hjärtan inom dem när de hörde dessa stränga ord, som det står: ”Och folket sörjde mycket” [4 Mos. 14:39]. Av sig självt störtades då sitra achra ner från sitt herrevälde och från sitt högmod och arrogans, och Israels folk självt är troende.

Av detta kan varje person lära sig att om det i hans tankar infaller tvivel i tron är det enbart dumheter från sitra achra, som reser sig upp över hans själ. Men judarna själva är troende osv. Även sitra achra själv hyser inga trostvivel, utan har bara fått tillstånd att förvilla mannen med falskheter och svek, så att han ska få större belöning, som med skökans försök att förföra kungens son med falskheter och bedrägeri med kungens tillstånd, som det står i den heliga Zohar.

 KAP 30

Dessutom bör var och en ta till sig i sitt hjärta att uppfylla våra rabbiners föreskrift: ”Och var ödmjuk inför alla människor” [Mishna Avot 4:10]. Detta ska ske med sann uppriktighet, inför vem det än må vara, till och med inför de mest lättsinniga bland de lättsinniga. Detta är i enlighet med våra vises instruktion: ”Döm inte din nästa förrän du har kommit till hans plats” [Mishna Avot 2:4]. Ty det är hans ”plats” som får honom att synda, eftersom hans livsuppehälle kräver att han ska vara på marknaden hela dagen och han är en av dem som ”vistas vid gathörnen”, där hans ögon ser alla frestelser: ögat ser och hjärtat längtar, och hans onda drift brinner som en bagares glödheta ugn, som det står i profeten Hoseas bok [7:6]: ”Den brinner som en flammande eld” osv.

Förhållandet är annorlunda för någon som bara då och då kommer till marknadsplatsen men stannar hemma större delen av dagen; och även om han skulle tillbringa hela dagen på marknaden, kanske han inte är så eldad till sin natur – för människornas onda drift är inte densamma hos alla: det finns någon vars natur osv. som förklaras på annan plats.

Men i sanning, inte heller den som är mycket passionerad till sin natur och vars arbete kräver att han ska vistas hela dagen bland dem som sitter vid gathörnen, har någon som helst ursäkt för sina synder, och han kallas för helt ond därför att det inte finns fruktan för Gud inför hans ögon. Han borde nämligen ha undertryckt och behärskat impulsen till begäret i sitt hjärta på grund av fruktan för Gud, Som ser alla hans gärningar, som ovan förklarats, för hjärnan har i sin natur övertag över hjärtat.

Det är sannerligen en stor och hård kamp att bryta sin drift, som brinner som en flammande eldslåga, av fruktan för Gud; det är som en verklig prövning. Därför måste varje person i enlighet med sin plats och nivå i Guds tjänst, väga och granska sig själv huruvida han tjänar Gud på ett sätt som står i proportion till dimensionerna i en sådan hård kamp och sådan prövning – i aspekten av att ”göra gott”, exempelvis i bönens tjänst med kavana (inlevelse) och utgjuta sin själ inför Gud med verkligen hela sin kraft tills själen inte förmår mer, och kämpa mot sin kropp och den djuriska själen inne i den, vilka hämmar hans inlevelse, i en hård kamp för att bryta ner dem och mala dem till stoft innan bönen morgon och kväll, dag efter dag. Också under bönen ska han uppbjuda all den kraft han har i andens bemödande och köttets bemödande, vilket kommer att förklaras mer utförligt senare.

Och den som inte har nått detta mått av att föra ett sådant mäktigt krig mot sin kropp, har ännu inte nått aspekten och dimensionen i kriget hos den onda driften, som brinner som en flammande eld, och vara ödmjukad och förkrossad i fruktan inför Gud.

Likaledes när det gäller bordsbönen efter måltiden och övriga välsignelser, vare sig innan man äter något eller innan man utför ett bud, [ska välsignelsen sägas] med inlevelse, för att inte nämna att man ska utföra buden själva med inlevelse ”för deras egen skull.” Och likaså när det gäller engagemanget i studiet av Toran, att studera mycket mer än önskan och viljan i hans natur och vana, genom denna mäktiga kamp mot sin kropp. Ty för den som studerar endast något mer än sin natur blir det en liten strid som inte har någon jämförelse eller likhet med kriget hos den onda driften som brinner som eld; och han kallas för helt ond om han inte besegrar sin drift så att den underkuvas och nedgörs inför Gud.

Ty vilken skillnad finns det mellan kategorin ”vänd dig bort från det onda” och kategorin ”gör gott”? De är alla den Helige Konungens dekret, den Ende och den Unike, välsignad vare Han. Detsamma gäller för de övriga buden, särskilt penningärenden, som välgörenhet (tzedaka) och dylikt.

Även i kategorin ”vänd dig bort från det onda” kan varje intellektuell person upptäcka inom sig själv att han inte vänder sig bort från det onda helt och hållet och i alla avseenden i en situation som kräver en sådan hård kamp som ovan beskrivits, eller inte ens på en lägre nivå än den ovan nämnda: till exempel att upphöra mitt i pratet eller i en berättelse som förringar en medmänniska, även med minimal negativ anmärkning, och även om det är sant, och även när syftet är att rättfärdiga sig själv – såsom är känt från vad Rabbi Shimon sade till sin far, vår heliga lärare: ”Det är inte jag som har skrivit det, utan skräddaren Judah skrev det”, och hans far svarade: ”Håll dig borta från förtal!” (Notera där i Talmud, början av kap. 10 i Bava Batra.)

Detsamma gäller många liknande ofta förekommande saker, särskilt beträffande att helga sig i tillåtna ting, vilket är ett bibliskt påbud, som det står ”Ni ska vara heliga” osv. [3 Mos. 19:2] och ”Helga er" osv. [3 Mos. 20:7] Dessutom är ”rabbinska föreskrifter till och med strängare än bibliska lagar” osv. [Talmud Brachot 3b]. Men alla dessa och liknande saker utgör de synder som människan trampar på under sina fötter och ses som ”tillåtna” till följd av att man överträder dem om och om igen osv. [Talmud Avoda Zara 18a].

Men i sanning, om han är lärd och håller på Guds Tora och vill vara nära Gud, är hans synd alltför stor för att bära och hans skuldbörda ökas mångfaldigt i det att han inte kämpar och övervinner sin drift i proportion till dimensionen i den hårda strid som nämnts ovan, och är ännu större än skulden hos de mest lättsinniga bland de lättsinniga som sitter vid gathörnen och befinner sig långt borta från Gud och Hans Tora, och vars skuld inte är lika stor om de inte behärskar sin drift, som brinner som en flammande eldslåga – av fruktan inför Gud, Som förstår och ser alla deras gärningar – som skulden hos den person som är långt närmare Gud och Hans Tora och Hans tjänst. Såsom rabbinerna, av välsignat minne, sade om ”Acher”: ”Ty han kände Min härlighet” osv. [Talmud Chagiga 15a]. Och därför sade rabbinerna beträffande de okunniga att ”avsiktliga brott mot Tora betraktas, i deras fall, som oavsiktliga handlingar” [Talmud Bava Metzia 33b].

 KAP 31

Även om man skulle ägna tid och fördjupa sig i dessa saker i en timme eller två och bli modlös och få ett krossat hjärta och därigenom sjunka ner i djup nedstämdhet, behöver man inte bekymra sig. För trots att sorgmod har sitt ursprung i kelipat nogahs sida och inte från helighetens sida – ty beträffande helighetens sida står det skrivet: ”Kraft och glädje är på Hans plats” [1 Krön. 16:27] och ”Den Gudomliga närvaron (Shechina) befinner sig endast där det finns glädje” osv. [Talmud Shabat 30b], och likaså ska ”studiet av Toras lagar göras med glädje” – om sorgmodet uppkommer från andliga ting, stammar det från det goda som finns i nogah (och därför skrev Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, att inte ens oro över synder är lämpligt utom vid tiden för syndabekännelse, men inte under bön och Torastudie, som ska utföras uteslutande med glädje, som kommer från helighetens sida).

Ändå ska sättet att underkuva sitra achra utföras med dess egen taktik och dess eget exempel, som rabbinerna, av välsignat minne, sade: ”Från skogen själv tas yxans handtag med vilken träden fälls” och ”Han mötte sin jämlike” [Talmud Sanhedrin 39b]. Om detta står det skrivet: ”I all sorgsenhet ska det finnas en fördel” [Ordspr. 14:23], och fördelen är den glädje som kommer efter sorgsenheten, vilket kommer att förklaras senare.

Men i sanning – ett förkrossat hjärta och själens bitterhet över sin stora avlägsenhet från det Gudomliga Anletets ljus, och att den är klädd i sitra achra – kallas inte alls för ”atzvut” (sorgmod) på det heliga språket, för sorgmod innebär att hjärtat är apatiskt som en sten och saknar livsenergi. Men när det gäller ”merirut” (inre bitterhet) och ett förkrossat hjärta, är det tvärtom – det finns livskraft i hjärtat till att väckas och förbittras. Skillnaden är bara den att denna livskraft kommer från de heliga strängheternas egenskaper, medan glädje kommer från mildheternas egenskaper, för de båda inbegrips i hjärtat.

Ibland måste man uppväcka de heliga strängheternas egenskaper för att mildra de stränga domarna, som härrör från den djuriska själen och den onda driften, när den behärskar, må Himlen bespara oss, människan, för de stränga domarna kan bara mildras i deras rot. Därför sade rabbinerna, av välsignat minne, att ”en person ska alltid uppreta den goda driften mot den onda driften” [Talmud Berachot 5a], det vill säga närhelst han ser i sin själ att han är i behov av det. Men den gynnsamma tiden, vilket är den speciella tid som passar de flesta människorna, är när man redan är ledsen på grund av världsliga angelägenheter, eller utan någon som helst orsak. Då är det en gynnsam tid för att omvandla sorgsenheten genom att vara en av ”räkenskapsmästarna” som nämnts tidigare och uppfylla rabbinernas råd att ”alltid uppreta” osv., som ovan nämnts. Genom detta kommer han att befrias från det sorgmod som orsakas av profana angelägenheter.

Och efteråt kommer han att uppnå sann glädje, det vill säga att han ska ta detta till sitt hjärta för att tröstas i ett dubbelt mått efter dessa ovan nämnda sanningens ord och säga till sitt hjärta: ”Det är utan tvivel sant att jag är ytterst långt bort från Gud, och jag är avskyvärd och vämjelig osv. Men allt detta är enbart jag, det vill säga kroppen med dess livgivande själ. Men finns det ändå inom mig en sann del av Gud, som finns även i den mest lättsinniga bland de lättsinniga, nämligen den Gudomliga själen med en gnista av sann Gudomlighet som är klädd i den och ger den liv; det är bara det att den befinner sig i ett tillstånd av exil. Och därför, tvärtom, ju längre bort jag befinner mig från Gud i total föraktlighet och avskyvärdhet, i desto djupare exil befinner sig min Gudomliga själ och desto större är förbarmandet över den. Därför ska jag göra det till hela min riktpunkt och önskan att befria den och förlösa den ur denna exil för att återföra den 'Till sin faders hus som i sin ungdom' [3 Mos. 22:13] innan den kläddes i min kropp, när den var införlivad i Hans välsignade ljus och var fullständigt förenad med Honom. Och även nu ska den likaledes införlivas och förenas med Honom, lovad vare Han, när jag helt ska inrikta mig på Toran och buden och kläda i dem alla sina tio förmågor, som nämnts ovan, och i synnerhet i budet att bedja, att åkalla Gud i dess [själens] trångmål av exil i min avskyvärda kropp, och befria den från sin inspärrning så att den kan fästa sig vid Honom, välsignad vare Han.”

Detta är aspekten av ”återvändande och goda gärningar”, vilka är de goda gärningar som man utför för att återföra Guds del till källan och roten i alla världarna.

Och detta ska vara hans tjänst i hela sitt liv med stor glädje, vilken är själens glädje när den lämnar den vämjeliga kroppen och ”Återvänder till sin faders hus som i sin ungdom” vid tiden för Toran och bön. Såsom yttrandet av våra rabbiner, av välsignat minne, att ”man ska tillbringa alla sina dagar i återvändande” [Talmud Shabat 153a]. För det finns ingen större glädje än befrielsen från exil och fångenskap, som i exemplet med kungasonen som hölls i fångenskap och tvingades att mala i fängelset och blev nedsmutsad med avskräde och blev frisläppt [och återvände] till sin fars kungahus.

Och även om kroppen fortfarande förblir i sitt avskyvärda och vämjeliga tillstånd – som det står i Zohar att den kallas för ”ormskinn” – för den djuriska själens väsen och essens har inte omvandlats till gott och inte införlivats i helighet, kommer dock hans själ att vara dyrbarare i hans ögon än den föraktade kroppen, och han kommer att glädja sig i dess glädje och inte låta kroppens enländighet ofrida och störa själens glädje.

Denna [frigörelse av själen från sin exil i kroppen] är ett slags ”uttåg ur Egypten”, i samband med vilken det står att ”folket flydde” [2 Mos. 14:5]. Vid första påseende är det märkligt att det skulle ha föregått på detta sätt. Ty om de hade sagt till Farao att frisläppa dem för alltid, hade han inte varit tvungen att frisläppa dem?

Men eftersom det onda i Israels folks själar fortfarande fanns kvar i sin kraft i den vänstra kammaren – för deras orenhet upphörde inte förrän Toran gavs [Talmud Shabat 146a] – var ändå deras riktpunkt och önskan att befria deras Gudomliga själar från deras exil i sitra achra, vilket är ”Egyptens förorening” för att fästa sig vid Honom, välsignad vare Han, som det står skrivet: ”Herren är min styrka och min fästning och min tillflykt på trångmålets dag” osv. [Jer. 16:19], ”Mitt höga torn och min tillflykt” osv. [2 Sam. 22:2], ”Och Han är min tillflykt” osv., [och så var likaledes det fysiska uttåget ur Egypten i form av flykt]. Därför står det skrivet om den kommande tiden, när Gud ska avlägsna orenhetens ande från jorden, att ”[Ni ska inte gå ut i hast] och inte fly, ty Herren ska gå före er” osv. [Jesaja 52:12].

Denna aspekt av botgöring kommer att bli allt starkare och allt mer intensiv ur hjärtats djup, och likaså kommer själens glädje att få ett extra mått av ljus och glädje när man insätter i sitt hjärta kunskap och förståelse för att tröstas i sin eländighet och sorg och säga som ovan: ”Det är utan tvivel sant osv. – men jag har inte skapat mig själv. Varför har då Gud gjort något sådant, att föra ner en del av Hans välsignade ljus, som fyller och omger alla världar, och inför Vem ingenting har någon betydelse, och klä den i ett 'ormskinn' och i en stinkande droppe? Det kan enbart vara för att denna nedgång är avsedd att bli uppgång – att upphöja till Gud hela den livgivande djuriska själen, som härrör från kelipat nogah, och alla dess dräkter, vilka är dess tankar, tal och handlingar, genom att de kläds i Torans handling, tal och tanke.” (Och senare kommer innebörden av denna uppgång att förklaras utförligt – hur den utgör det slutliga syftet för världens skapelse.) ”Och om det är så, ska jag göra det, och det här ska vara min enda riktpunkt under hela mitt jordelivs dagar, att införliva min andes och själs liv i dem, och som det står: ”Till Dig, Gud, ska jag lyfta upp min själ” [Ps. 25:1], det vill säga att binda min tanke och mitt tal till Hans välsignade tanke och tal, vilka är själva de lagföreskrifter som har lagts fram inför oss, och likaså i handling i de bud som inbegriper handling.”

Därför kallas Toran för ”Återförandet av själen” [Ps. 25:1], det vill säga till sin källa och rot, och om det står det: ”Guds bud är rättvisa och gläder hjärtat” [Ps. 19:9].

 KAP 32

Genom att uppfylla det ovannämnda – att betrakta sin kropp som usel och avskydd, och finna glädje enbart i själens glädje – är detta ett direkt och enkelt sätt att uppnå uppfyllandet av budet ”Du ska älska din nästa som dig själv” [3 Mos. 19:18] som avser varje själ hos Israels folk, både stor och liten.

Ty eftersom hans kropp är avskydd och vämjelig inför honom, men när det gäller själen och anden – vem kan väl känna till deras storhet och upphöjdhet i deras rot och källa i den levande Guden? Ty alla är likvärdiga och alla har samme Fader, och därför kallas hela Israels folk i sanning bröder på grund av deras själars källa i den Ende Guden; endast kropparna skiljer dem åt. Därför kan det inte finnas sann kärlek och broderskap bland dem som gör sina kroppar till det väsentliga och deras själar till något sekundärt, för då blir det endast en villkorad kärlek [Mishna Avot 5:16].

Detta är vad Hillel den äldre sade angående uppfyllandet av detta bud: ”Detta är hela Toran, och resten är kommentarer” osv. [Talmud Shabat 31a]. Ty grunden och roten till hela Toran är att lyfta och upphöja själen över kroppen allt högre till källan och roten till alla världar, och även nedbringa den Oändliges välsignade ljus in i Israels gemenskap, vilket kommer att förklaras senare, det vill säga i källan till hela Israels folks själar, så att de precis ska bli ”ett i Ett” – men inte när det råder oenighet, Gud förbjude, hos själarna, för den Helige, välsignad vare Han, vistas inte på en ofullständig plats, som det står: ”Välsigna oss, vår Fader, alla tillsammans, i Ditt Anletes ljus”, vilket har förklarats i detalj på annan plats.

Och beträffande det talmudiska uttalandet [Shevuot 30a] att den som ser sin vän synda, är det ett påbud att hata honom och även säga till sin lärare att också han ska hata honom, gäller detta någon som står honom jämlik i Toran och dess bud, där han redan har fullgjort sin plikt till honom att ”Du ska upprepade gånger tillrättavisa din nästa” [3 Mos. 19:17] vilket avser ”den som är med dig i Toran och dess bud,” men trots det inte har omvänt sig från sin synd, som det står i Sefer Charedim.

Men vad gäller en person som inte är med honom och inte står honom nära, sade Hillel den äldre: ”Var bland Arons lärjungar, älska frid och sträva efter frid, älska varelserna och närma dem till Toran” [Mishna Avot 1:12]. Det betyder att även när det gäller dem som är fjärran från Guds Tora och Hans tjänst och därför endast kallas för ”varelser”, ska man föra dem närmare med kärlekens starka band, och kanske kommer man att lyckas närma dem till Toran och tjänsten inför Gud. Även om man inte lyckas, har man inte gått miste om förtjänsten i budet om kärlek till sin nästa.

Också beträffande dem som står honom nära och som han har tillrättavisat men inte har omvänt sig från sina synder, där det finns ett påbud att hata dem, finns det även ett påbud att älska dem, och båda är sanna: hat på grund av det onda i dem; och kärlek på grund av aspekten av det goda som är dolt i dem, vilket är den Gudomliga gnistan i dem, som besjälar deras Gudomliga själ. Han ska också väcka medkänsla i sitt hjärta över den Gudomliga själen, för den befinner sig i andlig exil i sitra achras ondska, som har fått övertaget över den hos de onda. Och barmhärtigheten upphäver hatet och uppväcker kärleken, vilket framgår av versen ”Till Jakob som förlöste Abraham” [Jesaja 29:22].

(Och vad gäller kung David, frid vare med honom, som sade: ”Jag hatar dem med ett fullkomligt hat” [Ps. 29:22] avsåg han [judiska] kättare och förnekare som inte har någon del i Israels Gud, som det står i Talmud, Traktaten Shabbat, i början av kap. 16).

 KAP 33

Detta kommer också att bli själens sanna glädje, särskilt när han märker i sin själ vid lämpliga tillfällen att han ska förädla den och lysa upp den med hjärtats glädje. Då ska han fördjupa sitt tänkande och åskådliggöra i sitt intellekt och sin förståelse insikten om Hans välsignade sanna Enhet: hur Han fyller alla världar, både de övre och de nedre, och till och med denna jord är fylld av Hans välsignade härlighet; och hur allting inför Honom är som verkligen obefintligt; och endast Han är i sanning, allestädes närvarande i de övre och nedre världarna på samma sätt som endast Han existerade innan de sex skapelsedagarna; och även på denna plats där denna värld skapades, himlen och jorden och hela deras härskaror – Han ensam fyllde denna plats; och även nu är det också likadant att Han ensam finns till utan någon förändring alls.

Ty allt skapat är verkligen helt utan egen existens inför Honom, likt bokstäver i tal och tanke som saknar egen existens i sin källa och rot, vilket är själens väsen och innersta natur, som är dess tio förmågor chochma, bina, da'at osv. när de ännu inte besitter formen av ”bokstäver” innan de kläds i tankens dräkt (som har förklarats i detalj i kap. 20 och 21, se där), och som också förklaras på annat ställe med en fysisk liknelse beträffande avsaknaden av egen existens hos solstrålarna och solljuset [när de befinner sig] i sin källa, vilket är solkroppen; även där lyser och sprids säkerligen dess strålning och ljus, och ännu starkare än dess utstrålning i världsrymden; men där [i solen] är de utan eget väsen i sin källa som om de inte existerade alls.

Precis så, bildligt uttryckt, är världen och allt som fyller den i avsaknad av egen existens i förhållande till sin källa, som är ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som förklarats i detalj ovan.

När han fördjupar sig mycket i detta kommer hans hjärta att glädjas och hans själ kommer också att jubla i glädje och lovprisning, med helt hjärta, själ och kraft, i [intensiteten av] denna tro som är mycket stor, för den innebär verklig närhet till Gud, och detta är hela människans [ändamål] och syftet med hennes skapelse, såväl som med skapandet av alla världar, både övre och nedre, att Han ska ha en boning här nere, vilket senare kommer att förklaras i detalj.

Se hur stor glädjen är hos en enkel och nedrig person i hans nära samvaro med en jordisk kung, som accepterar hans gästfrihet och vistas tillsammans med honom i hans hem! Hur oändligt mycket större då blir [glädjen i] närheten och samvaron med konungarnas Högste Konung, den Helige, välsignad vare Han, och som det står skrivet: ”Ty vem är den man vars hjärta har förmätenheten att närma sig Mig?, säger Herren” [Jer. 30:21].

Av denna anledning instiftades det att ge lovprisning och tacksägelse till Hans välsignade Namn varje morgon och säga: ”Lyckliga är vi! Hur god är vår del, och hur angenäm är vår lott, och hur underbart är vårt arv!” Med andra ord, liksom en person gläder sig mycket över att få ett arv med en ofantlig förmögenhet, som han inte bemödat sig för, hur oändligt mycket mer ska vi glädjas över vårt arv som våra fäder har låtit oss ärva, nämligen Guds sanna Enhet: att inte ens här nere på jorden finns något annat förutom Honom, och detta är Hans boning i de lägre världarna.

Detta är vad våra rabbiner, av välsignat minne, sade [Talmud Makot 24a]: ”Sex hundra tretton bud gavs till Israel. Kom så profeten Chavakok och uppställde dem [alla] i ett, som det står: ”Den rättfärdige ska leva i sin tro” [Hab. 2:4], det vill säga som om det inte hade funnits mer än ett bud, nämligen tron allena , ty bara genom tron kommer han [till slut] att uppfylla alla de 613 buden. Det vill säga att när hans hjärta kommer att fröjdas och glädjas i sin tro på Guds Enhet i fullkomlig glädje som om han bara hade ålagts detta enda bud, och enbart det var det slutliga syftet med hans skapelse och skapandet av alla världar – då kommer hans själ, med styrkan och livskraften i hans själ i denna stora glädje, att höja sig alltmer över allt som hindrar honom inifrån och utifrån för att uppfylla alla de 613 buden.

Detta är innebörden i orden att ”leva i sin tro” med betoning på ordet ”leva”, såsom de dödas uppståndelse, bildligt talat, så kommer hans själ att upplivas i denna stora glädje. Detta är en fördubblad och mångfaldig glädje, ty förutom den rationella själens glädje i Guds närhet och Hans boning hos honom, kommer han även att glädja sig i dubbelt mått i Guds glädje och det stora välbehag [han väcker] inför Honom, lovad vare Han, i denna tro. Ty genom den underkuvas sitra achra verkligen och mörker förvandlas till ljus, vilket är kelipots mörker i denna materiella värld, som skymmer och övertäcker Hans välsignade ljus fram till tidens slut, som det står: ”Han gör slut på mörkret” [Job 28:3] (vilket avser den yttersta tiden, då ”orenhetens ande kommer att bortskaffas från jorden” [Sak. 13:2], och Herrens härlighet kommer att uppenbaras och allt kött kommer att se tillsammans [Jesaja 40:5], vilket kommer att förklaras senare) i synnerhet i avgudadyrkarnas länder, där atmosfären är oren och full med kelipot och sitra achra; och det finns ingen glädje inför Honom, lovad vare Han, såsom ljuset och glädjen över ljusets övertag just när det kommer ur mörkret .

Detta är meningen med versen ”Israel ska glädja sig i sin Skapare” [Ps. 149:2], det vill säga att var och en som är av Israels säd ska glädja sig i Guds glädje som har välbehag och glädje i Hans boning i de lägre världarna, vilka är i kategorin av konkret fysisk handling. Det är därför som orden står i pluralform: ”dem som gör honom,” vilket syftar på denna fysiska värld som är full av kelipot och sitra achra och som kallas ”offentlig plats” och ”separationens berg” och deras omvandlande till ljus, och de blir ett ”privat område” för Hans välsignade Enhet genom denna tro.

 KAP 34

Det är välkänt att patriarkerna utgör ”vehikeln”, ty under alla deras livsdagar upphörde de inte ens för ett ögonblick att binda sina sinnen och sina själar till världens Herre med det ovan nämnda absoluta självupphävandet inför Hans välsignade Enhet. Och efter dem alla profeterna, var och en efter sin själs nivå och graden av sin insikt, och vår lärare Moses' rang, frid vare med honom, överträffar dem alla, ty om honom sade man: ”Shechina talar ur Moses hals” [Zohar III 232a].

Något liknande upplevde Israels folk vid Sinaiberget, men de kunde inte uthärda det, som rabbinerna sade: ”Vid varje [Gudomligt] uttalande lämnade deras själar sina kroppar” [Talmud Shabat 88b], vilket innebär upphävandet av deras egen existens, enligt ovan. Därför sade Gud genast till dem att de skulle göra en helgedom åt Honom, och i den skulle det finnas det Allra Heligaste för att härbärgera Hans Shechinas närvaro, vilket är uppenbarelsen av Hans välsignade Enhet, vilket kommer att förklaras senare.

Men sedan Templet förstördes, har den Helige, lovad vare Han, i Sin värld ingen helgedom eller etablerad plats för Sin boning, det vill säga för Sin välsignade Enhet, förutom ”den judiska lagens fyra alnar” [Talmud Berachot 8a], vilket är Hans välsignade vilja och vishet som är klädda i de lagföreskrifter som framlagts inför oss. Och således, efter det att man har fördjupat sina tankar beträffande detta självupphävande, som ovan beskrivits, enligt sin förmåga, ska han säga till sitt hjärta: ”Eftersom mitt intellekt och roten till min själ är alltför begränsade för att utgöra en ”vehikel” och helgedom för Hans välsignade Enhet i absolut sanning, eftersom mina tankar inte kan begripa och förstå något hos Honom på något sätt eller i någon som helst grad av insikt i världen, och inte ens en bråkdel av patriarkernas och profeternas insikt – då ska jag göra åt Honom en helgedom och etablerad plats för Hans boning genom att studera Toran, enligt min beskärda tid, med bestämda tider på dagen och på natten enligt de föreskrifter som givits till varje individ i lagarna angående studiet av Toran och som rabbinerna sade: 'Även ett kapitel på morgonen osv.'” [Talmud Menachot 99b].

Och genom det kommer hans hjärta att glädjas och han kommer att fröjdas och lovprisa sin del med glädje och glatt hjärta över det att han har fått förmånen att gästa den Allsmäktige två gånger om dagen, efter omständigheterna och hans tillgängliga tid i det generösa mått som Gud förlänat honom.

Och om Gud skulle skänka honom ännu mer rikare tillfällen, då kommer den som har rena händer att anstränga sig ännu mer och ”en god avsikt” osv. Och även under resten av dagen, när han är sysselsatt med sina affärer, ska han utgöra en etablerad plats för Hans boning, lovad vare Han, genom att ge välgörenhet av intäkterna från sitt arbete, vilket är ett av de Gudomliga attributen: ”Liksom Han är barmhärtig [ska även du vara barmhärtig]” osv. [Talmud Shabat 133b] och som det står i Tikunim [17a] att ”välgörenhet är den högra handen.” Och även om han inte ger mer än en femtedel, upphöjer denna femtedel de övriga fyra delarna tillsammans med den till Gud, för att etablera för Honom en plats för Hans boning, välsignad vare Han, såsom det är känt från det rabbinska uttalandet att budet om välgörenhet är jämställt med alla offer [Talmud Suka 40b]. Och genom offren upphöjdes alla levande varelser till Gud genom att offra ett djur, och alla växter genom en tiondel av ett mått fint mjöl blandat med olja, osv. Och förutom det, under Torastudier och bön upphöjs till Gud allt som man har ätit och druckit och njutit av de andra fyra delarna för kroppshälsan, vilket kommer att förklaras senare.

I alla de ovan nämnda detaljerna angående själens olika sorters glädje ska ingen av detta hindra personen från att se sig själv som usel och avskyvärd med förkrossat hjärta och ödmjuk ande, just i själva stunden för glädjen. Ty det att han betraktar sig som usel osv. kommer från kroppens och djursjälens sida, medan hans glädje kommer från den Gudomliga själens sida och den Gudomliga gnista som är klädd i den och ger den liv, enligt ovan (kap. 31). På liknande sätt står det i Zohar [II 255a]: ”Gråt är inhyst i mitt hjärta från den ena sidan, och glädje är inhyst i mitt hjärta från den andra sidan.”

 KAP 35

Låt oss ytterligare förtydliga orden ”Att göra det.” Låt oss också försöka förstå, åtminstone i liten mån, syftet med skapandet av beinonim och deras själars nedstigning till denna värld, att klädas i den djuriska själen som härrör från kelipan och sitra achra, eftersom de inte kommer att kunna avlägsna den [djursjälen] under hela sitt liv, och inte heller förskjuta den från dess plats i hjärtats vänstra del, så att det från den inte ska uppstiga [orena] tankar till hjärnan. Ty den djuriska själens väsen och essens, som härrör från kelipan, förblir i sin fulla kraft och styrka som vid födseln, med undantag för att dess dräkter inte ikläds deras kroppar, som diskuterats ovan. Om så är fallet, varför har då deras själar nedstigit till denna värld för att anstränga sig förgäves, Gud förbjude, med att föra krig under hela sina livsdagar mot den [onda] driften utan möjlighet att besegra den?

Men låt detta bli deras tröst för att trösta dem med fördubblad kraft och glädja sina hjärtan i Gud, Som vistas hos dem i deras Tora och tjänst; och det är med inledningen av Jenukas ord (Zohar, Parshat Balak) till versen: ”Den vise mannens ögon är i hans huvud” [Pred. 2:14], [och frågar] ”Var annars skulle mannens ögon vara? osv. Men tolkningen av versen är förvisso följande: vi har lärt oss att en man inte får gå fyra alnar med blottat huvud. Vad är anledningen till det? Ty Shechina vilar på hans huvud; och varje vis mans ögon och alla hans angelägenheter är 'i hans huvud', det vill säga hos Den som vilar och finns närvarande över hans huvud. När hans ögon befinner sig där, måste han veta att det ljus som lyser över hans huvud behöver olja, för en mans kropp är en veke, och ljuset lyser ovanför den. Och kung Salomo ropade och sade: 'Det får inte saknas olja på ditt huvud' [Pred. 9:8]. Ty ljuset på en mans huvud behöver olja, vilket åsyftar goda gärningar, och detta är meningen med versen: 'Den vise mannens ögon är i hans huvud.'” Slut på citatet.

Förklaringen till denna liknelse, där Shechinas ljus liknas vid en oljelampas ljus, som inte kan lysa och hålla sig fast vid veken utan olja, och att Shechina likaså vilar över en människas kropp, som liknas vid en veke, endast genom goda gärningar, och att det inte räcker med att hans själ, som är en del av Gudomlighet från Ovan, ska vara som olja till veken – är klart och begripligt för och en med förstånd.

Ty en persons själ – även om han är helt rättfärdig och tjänar Gud med fruktan och kärleksnjutning – är ändå inte i så total avsaknad av egen existens att den i sanning upphävs och integreras i Guds ljus, till den grad att de blir ett och detsamma i fullkomlig förening, utan personen förblir en avskild varelse, som fruktar Gud och älskar Honom.

Så är dock inte fallet med buden och goda gärningar, vilka utgör Hans välsignade vilja. Hans välsignade vilja är livskällan till alla världar och skapade varelser och flödar ner till dem genom många förtätningar (tzimtzumim) och fördöljande av den Högsta Viljans Anlete, välsignad vare Han, och nivåernas nedstigning, tills det gjordes möjligt för varelser att bli till och skapas till existenser från intet och utgöra separata ting och inte upphäva sin egen existens [i sin upplevelse], som diskuterats ovan. Detta är dock inte fallet med buden, vilka utgör det innersta i Hans välsignade vilja, och där finns det inget som helst beslöjande av Anletet; och den livskraft som finns i dem är inte på något sätt en separat sak i sig själv, utan är förenad och införlivad i Hans välsignade vilja, och de blir verkligen förenade i fullkomlig förening.

Innebörden av Shechinas närvaro är uppenbarelsen av Hans välsignade Gudomlighet och ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, i någon sak, det vill säga att denna sak införlivas i Guds ljus, och dess egen existens upphävs fullständigt inför Honom; ty det är då som Gud, Som är En, vistas och uppenbarar sig i den. Men i varje sak, vars existens inte är fullständigt upphävd inför Honom, är inte Guds ljus närvarande och uppenbarar sig inte däri, även om det är en fullkomligt rättfärdig person, som fäster sig vid Honom med stor kärlek, ty ingen tanke alls kan sant begripa Honom. För sanningen om ”Herren, den sanne Guden” [Jer. 10:10] är Hans Enhet och Enighet – att Han är den Ende Som finns till, och förutom Honom finns det verkligen ingenting alls [Jesaja 45:6]. Av detta följer att den som älskar Gud men förblir en egen separat existens och inte är noll och intet – kan inte genom sin tanke fatta Honom alls; och Guds ljus är inte närvarande och uppenbarar sig inte i honom, förutom genom uppfyllandet av buden, vilka verkligen utgör Hans välsignade vilja och vishet utan något som helst beslöjande av Anletet.*

*Not: Detta är i enlighet med kommentaren och förklaringen som jag hörde från min lärare, frid vare med honom, vad som står i Etz Chaim att ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, inte förenas ens i Atzilut- världen om det inte först klär sig självt i chochma (vishetens attribut), och anledningen till det är att den Oändlige är den Sanne Ende och endast Han finns, och förutom Honom finns det ingenting, och detta är vishetens nivå osv.

När en person således sysselsätter sig med Toran, blir hans neshama, som är hans Gudomliga själ, med enbart sina två innersta dräkter, nämligen tal- och tankeförmåga, införlivad i den välsignade Oändliges Gudomliga ljus och förenas med det i en fullständig förening. Detta utgör Shechinas närvaro över hans Gudomliga själ, som rabbinerna sade: ”Även om en person sitter ensam och sysselsätter sig med Toran, är Shechina med honom” [Talmud Berachot 6a].

Men för att föra ner ljuset och strålglansen från Shechina också över hans kropp och djuriska själ, vilket är den livgivande själen som är klädd i den fysiska kroppen, behöver han uppfylla de bud som inbegriper handlingar som ska utföras av kroppen själv, för då integreras själva kroppens energi, som är innesluten i denna fysiska handling, i det Gudomliga ljuset och i Hans vilja och förenas med Honom i en fullständig förening. Detta är den Gudomliga själens tredje dräkt, och då omvandlas också energin i den livgivande själen, som finns i den fysiska kroppen, vilken har sitt ursprung i kelipat nogah, från ont till gott och integreras verkligen i helighet liksom den Gudomliga själen själv, eftersom det är denna [djursjäl] som handlar och utför budet i praktiken, för utan den skulle den Gudomliga själen inte alls kunnat verka i kroppen, eftersom den är andlig, medan kroppen är fysisk och materiell. Mellanledet som förenar dem är den livgivande djurska själen, som är klädd i människans blod i hennes hjärta och i hela kroppen.

Och trots att den djuriska själens väsen och essens, som finns i hans hjärta, vilka utgör dess onda karaktärsdrag, ännu inte har införlivats i helighet, men eftersom de underkuvar sig inför helighet och, om än ovilligt, svarar ”Amen” och instämmer och ger samtycke till att utföra budet tack vare dominansen hos den Gudomliga själen, som finns i hans hjärna och behärskar hjärtat, och i denna stund befinner sig dessa [onda drifter] i ett tillstånd av exil och slummer, enligt ovan, utgör detta inte något hinder för att Shechina ska kunna vistas över människokroppen vid denna tidpunkt. Det innebär att den livgivande själens energi, som är klädd i utförandet av budet, faktiskt blir införlivad i det Gudomliga ljuset och förenas med det i en fullständig förening och för därigenom ner en utstrålning till den livgivande själens helhet som finns i hela kroppen, och även över den fysiska kroppen själv i form av ett ”omslutande ovanifrån” från huvud till fot. Detta är innebörden av vad som står: ”Och Shechina vilar över hans huvud” med tonvikt på ordet ”över”, och likaledes ”över varje [församling med] tio vistas Shechina” [Talmud Sanhedrin 39a].

Varje sådant nedförande av Shechinas ljus, vilket innebär uppdagandet av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, kallas inte för förändring hos Honom, Gud förbjude, eller mångfald. Se vad som står i Talmudtraktaten Sanhedrin [39a], där en kättare sade till Rabban Gamliel: ”Ni säger att Shechina vilar över varje församling med tio män. Hur många Shechina har ni då?” Och han svarade honom med ett exempel från solljuset som samtidigt kommer in genom många fönster osv., och en intelligent person kommer att förstå.

 KAP 36

Det finns ett välkänt rabbinskt uttalande att syftet med denna världs skapelse är att den Helige, välsignad vare Han, önskade att ha en boning i de lägsta världarna [Midrash Tanchuma Naso 16] – men inför Honom har åtskillnaden mellan ”övre” och ”nedre” ingen betydelse, för Han fyller alla världar i samma omfattning.

Förklaringen till saken är dock följande: Innan världen skapades var Han Ensam, En och Unik, och fyllde hela denna plats där Han skapade universum. Detsamma gäller även nu inför Honom, eftersom förändringen gäller endast dem som mottar Hans välsignade livskraft och ljus, vilket de mottar genom många dräkter som övertäcker och döljer Hans välsignade ljus, som det står skrivet: ”Ty ingen kan se Mig och leva (chaj)” [2 Mos. 33:20], och, såsom våra rabbiner, av välsignat minne, har förklarat, att inte ens änglar, vilka kallas ”chajot,” kan se Honom osv. [Sifre, i slutet av Parshat Behaalotcha].

Detta är innebörden av världarnas stegvisa nedåtgående ordning och deras nedstigning grad för grad genom mängder av dräkter som döljer ljuset och livskraften som utgår från Honom, tills denna fysiska och verkligen materiella värld skapades. Den befinner sig på den allra lägsta nivån, och det finns inget lägre än den beträffande fördöljandet av Hans välsignade ljus; [en värld med] fördubblat och mångfaldigt fördubblat mörker, till den grad att den är full av kelipot och sitra achra, som verkligen är mot Gud och hävdar: ”Jag finns till, och förutom mig finns det ingenting” [Jesaja 47:8].

Se, syftet med världarnas stegvisa nedåtgående ordning och deras nedstigning grad för grad är inte för de övre världarnas skull, eftersom det för dem är en nedgång från ljuset i Hans välsignade Anlete, utan slutmålet är denna lägsta värld, ty så var Hans välsignade vilja att Han ska få välbehag när sitra achra underkuvas och mörkret förvandlas till ljus, så att det Gudomliga ljuset hos den Oändlige, välsignade vare Han, ska lysa på platsen för mörkret och sitra achra i hela denna värld, än starkare och än mer intensivt och såsom ljusets fördel när det framträder ur mörkret, ännu mer än dess strålglans i de övre världarna, där det lyser genom dräkter och Anletets beslöjande, som avskärmar och döljer ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, så att de inte ska upphöra att finnas till.

För detta syfte gav den Helige, välsignad vare Han, Toran till Israel, vilken kallas ”kraft” och ”styrka” [Höga Visan Rabba 2:19], som rabbinerna, av välsignat minne, sade [Talmud Sanhedrin 100b], att den Allsmäktige ger kraft till de rättfärdiga så att de kan erhålla sin belöning i den kommande världen utan att fullständigt förlora sin egen existens i det Gudomliga ljuset, som kommer att uppenbaras för dem i livet efter detta utan någon täckande slöja, som det står: ”Din Lärare kommer inte längre att dölja sig för dig (det vill säga att Han inte kommer att övertäckas för dig med mantel och dräkt) osv. men dina ögon ska se din Lärare” [Jesaja 30:20]. Det står också: ”Ty de skall se öga mot öga” osv. [Jesaja 52:8] och ”Solen skall inte längre vara ditt ljus om dagen osv. utan Herren skall vara ditt eviga ljus” osv. [Jesaja 60:19].

Det är välkänt att den messianska tiden, och i synnerhet tiden för de dödas uppståndelse, är det yttersta syftet och fullbordandet av denna världs skapelse, för vilket syfte den redan från början skapades.*

*Not: Och erhållandet av belöningen är i huvudsak under det sjunde årtusendet, som det står i Arizals (Rabbi Isak Luria) Likutei Tora, av välsignat minne.

Något som liknar denna uppenbarelse har redan upplevts i världen vid tidpunkten för givandet av Toran, som det står: ”För Du har visat Dig, för att ni ska veta att Herren är Gud; det finns ingen annan förutom Honom” [5 Mos. 4:35] – ”Du har visat Dig” med konkret sinnlig synförnimmelse, som det står: ”Och hela folket såg ljuden” [2 Mos. 20:15] – ”de såg vad som [normalt] hörs.” [Mechilta till 2 Mos. 20:15]. Och rabbinerna, av välsignat minne, förklarade: ”De tittade österut och hörde talet som gick fram: 'Jag är', etc., och likaledes mot de fyra vädersträcken och uppåt och neråt”, som det också står förklarat i Tikunim att ”Det fanns ingen plats varifrån Han inte talade till dem” osv.

Detta var på grund av uppenbarelsen av Hans välsignade vilja i de tio budorden, vilka omfattar hela Toran [Zohar II 90b], som är det inre i Hans välsignade vilja och vishet, där det inte finns något som helst beslöjande av Anletet, som det står: ”Ty i ditt Anletes ljus har Du givit oss den levande Toran.” Därför upphävdes verkligen deras existens, såsom rabbinerna har lärt att ”Vid varje [Gudomligt] yttrande lämnade deras själ kroppen, men den Helige, välsignad vare Han, återförde den till dem med dagg med vilken Han ska återuppliva de döda.”[Talmud Shabat 88b]. Detta är Torans dagg som kallas ”kraft”, som rabbinerna har sagt: ”Var och en som sysslar med Toran, återupplivas av Torans dagg” osv. [Talmud Ketubot 111b].

Senare medförde dock synden [med guldkalven] att både de och världen förgrovades till dagarnas ände, då kroppens och världens materialism kommer att bli förfinad, och de kommer att kunna förnimma uppdagandet av det Gudomliga ljuset, som kommer att lysa för Israels folk genom Toran, som kallas ”kraft”. Och från ljusets överflöd till Israel kommer även folkens mörker att lysas upp, som det står: ”Och nationerna ska vandra i Ditt ljus” osv. [Jesaja 60:3] och ”Jakobs hus, kom och låt oss vandra i Herrens ljus” [Jesaja 2:5]; och det står: ”Och Herrens härlighet skall uppenbaras, och allt kött skall se tillsammans” osv. [Jesaja 40:5]; och det står: ”Att gå in i klippornas grottor och in i stenarnas klyftor, av fruktan för Herren och för Hans majestäts ära” osv. [Jesaja 2:21]. Och såsom vi ber: ”Lys fram i Din makts prakt och styrka över alla Din världs invånare” osv.

 KAP 37

Denna slutliga fullbordan i den messianska tiden och de dödas uppståndelse, vilket är uppenbarelsen av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, i denna materiella värld, beror på våra handlingar och vår tjänst under hela exilens varaktighet. Ty vad som orsakar belöningen av ett bud är budet i sig självt [Mishna Avot 4:2], för genom att utföra budet bringar personen ner en uppdagelse av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, från Ovan till nedan för att klä sig i denna världs fysiska existens, till något som tidigare stod under kelipat nogahs herravälde från vilken den fått sin livskraft, vilka är alla de saker som är [rituellt] rena och tillåtna och genom vilka budet utförs i praktiken, såsom pergament [på vilket skrivs] Tefillin och Mezuza och Torarullen, och som rabbinerna har lärt: ”Ingenting passar för heligt syfte om det inte är rent och tillåtet för konsumtion” [Talmud Shabat 108a] och likaså en etrog som inte är orla;*

*Not: Orla är en av de tre helt orena kelipot som aldrig kan stiga upp [till helighet] som förklarats i Etz Chaim, och så är fallet med varje bud som involverar en överträdelse, Gud förbjude.

och pengar som ges till välgörenhet och som inte har införskaffats genom stöld eller liknande. När nu en person genom dem utför Guds bud, stiger livskraften i dem upp och absorberas och integreras i ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, vilket är Hans välsignade vilja, som är klädd i dem, eftersom det där inte finns något som helst beslöjande av Anletet som döljer Hans välsignade ljus.

På samma sätt blir kraften i den livgivande djuriska själen, som finns i kroppsdelarna hos den person som utför budet likaledes klädd i denna handling, och den stiger upp från kelipan och införlivas i budets helighet, vilket är Hans välsignade vilja, och absorberas i ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han.

Detsamma gäller budet om Torastudiet och reciteringen av Shema och bön och liknande föreskrifter, även om de inte i strikt mening involverar fysisk handling, som befinner sig under dominansen av kelipat nogah. Dock har det fastställts att meditation inte räknas som talhandling [Talmud Berachot 20b], och man fullgör inte sin skyldighet förrän man uttalar [orden] med sina läppar, och det har fastställts att läpparnas artikulation räknas som en handling [Talmud Bava Metzia 90b]. Ty den Gudomliga själen kan inte uttrycka [någonting] med de kroppsliga läpparna och munnen och tungan och tänderna, utan enbart genom den livgivande djuriska själen, som är klädd i de fysiska kroppsdelarna. Ju större kraft man lägger in i sitt tal, desto mer för man in och klär den livgivande själens krafter i dessa ord. Detta är innebörden av versen: ”Alla mina ben skall förkunna” osv. [Ps. 35:10]. Detta är också vad rabbinerna menade när de sade: ”Om Toran är ordnad i alla de 248 lemmarna kommer den att bevaras, annars kommer den inte att bevaras” [Talmud Eruvin 54a]. Ty glömskan kommer från kroppens kelipa [Zohar I 193b] och den livgivande djuriska själen, vilka kommer från kelipat nogah, som ibland integreras i helighet. Detta åstadkoms när man försvagar deras kraft och för in hela deras kraft i Torans eller bönens helighet.

Därutöver, vad gäller den livgivande själens energi, som är klädd i de artikulerade bokstäverna i Torastudier eller bön och liknande eller i bud som inbegriper handling, kommer hela dess tillväxt och livskraft från blodet som kommer från kelipat nogah själv, vilka utgör all mat och dryck som man ätit och druckit och som har blivit blod efter att ha varit under dess [kelipat nogahs] herravälde och hämtat sin livskraft från den. Och nu omvandlas detta från ont till gott och integreras i helighet genom kraften i den livgivande själen, som växer genom den och som nu har klätt sig i dessa bokstäver eller i denna handling som utgör det innersta i Hans välsignade vilja utan något beslöjande av Anletet. Och deras livskraft integreras också i ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är Hans välsignade vilja, och i deras livskraft integreras och upphöjs även den livgivande själens energi.

 Därigenom kommer även hela kelipat nogah att upphöjas, vilket är hela den allmänna livskraften i denna fysiska och grova materiella värld, när varje neshama och Gudomlig själ hos hela Israels folk, som specifikt uppdelas till 600 000, och varje specifik själ kommer att uppfylla alla 613 bud i Toran: de 365 förbuden, för att avskilja den livgivande själens 365 blodsådror i kroppen, så att de inte ska få näring och erhålla livskraft genom denna överträdelse från en av de tre helt orena kelipot, från vilka stammar de 365 förbuden i Toran och deras förgreningar, såsom fastställts av rabbinerna; ty den livgivande själen kan inte längre lyftas upp till Gud om den blivit orenad med orenheten hos de tre orena kelipot, vilka aldrig kan upphöjas utan måste fullständigt tillintetgöras och bortskaffas, som det står: ”Och Jag skall bortskaffa den orena anden från jorden” [Sak. 13:2]; och de 248 påbuden, för att föra ned ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, till världen här nedan, och lyfta upp till Honom och binda och förena med Honom den livgivande själen i sin helhet i kroppens 248 lemmar, i en fullständig förening för att bli verkligt förenade, såsom det uppkom i Hans välsignade vilja att Han ville ha en boning i de lägsta världarna, och de ska bli en ”vehikel” för Honom, liksom patriarkerna.

Och eftersom den livgivande själen i sin helhet i hela Israels gemenskap kommer att bli en helig ”vehikel” för Gud, kommer denna världs livskraft i sin helhet, som nu utgör kelipat nogah, att då stiga ut ur sin orenhet och smuts och upphöjas till helighet och bli en ”vehikel” för Gud i uppenbarelsen av Hans härlighet ”Och allt kött skall se tillsammans” [Jesaja 40:5], och Han kommer att stråla fram över dem i Hans majestätiska storhet, och hela världen kommer att fyllas av Herrens härlighet, och Israels folk ska se öga mot öga såsom vid givandet av Toran, som det står: ”För Du har visat Dig, för att ni ska veta att Herren är Gud; det finns ingen annan förutom Honom” [5 Mos. 4:35]. Och genom det kommer alla de tre orena kelipot att fullständigt uppslukas och omintetgöras, för deras nuvarande näring och livskraft från helighet kommer till dem genom kelipat nogah, som är mellanledet mellan dem.

Härav följer att hela syftet med den messianska eran och de dödas uppståndelse, vilket är uppenbarelsen av Hans välsignade härlighet och Gudomlighet och bortskaffandet av orenhetens ande från världen är beroende av nedförandet av Hans Gudomlighet och ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, över Israels gemenskaps livgivande själ i alla dess 248 lemmar, genom uppfyllandet av alla de 248 påbuden; och att borttaga orenhetens ande från den genom att iaktta alla de 365 förbuden, så att dess 365 ådror inte ska få näring från den.

Ty Israels folks gemenskap, som består av 600 000 specifika själar utgör den allmänna livskraften i den allmänna världen, för det var för deras skull som den skapades. Och var och en av dem inbegriper och är relaterad till livskraften i en del av 600 000 i den allmänna världen, som är beroende av hans livgivande själ för att upphöja den till Gud genom dess egen [själens] upphöjelse, det vill säga genom det som han använder i denna värld för sin kropps och livgivande själs behov i Guds tjänst, såsom att äta, dricka och dylikt, liksom bostad och alla de redskap som han använder.

Men dessa 600 000 specifika själar utgör rötter, och varje rot delas upp i 600 000 gnistor, där varje gnista är en neshama; och likaledes med nefesh och ruach i var och en av de fyra världarna – Atzilut, B'ria, Yetzira, Asiya.

Och varje gnista steg ned till denna värld – trots att det verkligen är en djup nedstigning och ett tillstånd av sann exil. För även den som är en fullkomligt rättfärdig person och tjänar Gud med fruktan och med stor kärleksnjutning kan inte uppnå de nivåer av sammanfästande till Gud, i fruktan och kärlek, såsom innan den kom ner till denna grova materiella värld, och inte ens en bråkdel av den. Det finns ingen jämförelse eller likhet mellan dem alls, vilket är känt för varje intellektuell person, för kroppen kan inte uthärda, osv. utan dess nedstigning till denna värld för att klädas i en kropp och den livgivande själen är enbart för att rätta till dem och avskilja dem från det onda i de tre orena kelipot genom att iaktta de 365 förbuden och deras förgreningar, och upphöja sin livgivande själ tillsammans med den andel som tillhör den i den allmänna världen, för att sammanbinda och förena dem med ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, vilket personen för in i dem genom att uppfylla alla de 248 påbuden med sin livgivande själ, eftersom det är just den som uppfyller alla de bud som inbegriper handling, enligt ovan. Och som det står i (Etz Chaim, Portal 26) att själen i sig själv inte behöver någon lagning alls, osv. och den skulle inte behöva klädas i denna värld osv. utan det är bara för att föra ner ljus för att förfina dem osv. och det här är exakt likt den esoteriska läran om Shechinas exil i syfte att upphöja gnistor osv.

Och av det ovanstående kan man förstå varför våra rabbiner, av välsignat minne, i så mycket stark grad framhävde meriten av välgörenhet och förklarade att ”den uppväger alla andra bud” [Talmud Bava Batra 9a], och i hela Jerusalems Talmud kallas den för ”budet” utan att specificera vilket bud som avsågs, för så var språkbruket att kalla välgörenhet helt enkelt för ”budet”, eftersom den är det allra viktigaste av de bud som inbegriper handling och överträffar dem alla. Ty de har alla ett och samma syfte att upphöja den livgivande själen till Gud, och det är den [själen] som utför dem och klär sig i dem för att därigenom införlivas i ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i dem. Och det finns inget annat bud i vilket den livgivande själen är klädd i samma utsträckning som i budet om välgörenhet, ty i alla [de andra] buden kläds endast en själskraft hos den livgivande själen, och även då endast vid tidpunkten för utförandet av budet. Men när det gäller välgörenhet, där man ger av sina händers möda, är hela hans livgivande själs kraft klädd i handlingen i hans arbete eller annan sysselsättning genom vilken han tjänade dessa pengar; och när han ger dem till välgörenhet, lyfts hela hans livgivande själ upp till Gud. Även den som inte behöver bemöda sig för sitt uppehälle, skulle han likaväl med dessa pengar kunna köpa livsförnödenheter för sin livgivande själ, och därigenom ger han sin själs liv till Gud.

Därför sade våra rabbiner, av välsignat minne, att den [välgörenhet] bringar förlossningen närmare [Talmud Bava Batra 10a], ty med en välgörenhetshandling lyfter man upp mycket av den livgivande själen, vars krafter och förmågor man inte kunnat upphöja i samma mått, även om man hade utfört flera andra bud som inbegriper handling.

Vad gäller våra rabbiners uttalande att ”studiet av Toran är jämställt med alla andra bud tillsammans” [Mishna Pea 1:1], beror detta på att Torastudiet sker genom tal- och tankeförmågan, vilka är den livgivande själens innersta dräkter; och även aspekten av ChaBaDs väsen och essens från kelipat nogah i den livgivande själen införlivas i faktisk helighet när man engagerar sig i Toran med fördjupning och intellekt.

Och även om känslokvaliteterna chesed, gevura, tiferet, osv. väsen och essens inte kan besegras och omvandlas till helighet av beinonim beror detta på att det onda har ett starkare fäste i känslokvaliteterna än i ChaBaD (intellektet), på grund av att deras näringstillförsel från helighetens sida är större där, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska disciplinen.

Därutöver, och det överträffar allt annat, är företrädet av Torastudium över alla andra bud grundat på det ovan nämnda citatet från Tikunim, att ”de 248 buden är kungens 248 lemmar”. Och som hos en människa, metaforiskt talat, där det inte finns någon som helst jämförelse eller likhet mellan den livskraft som finns i hennes 248 kroppsdelar i relation till den livskraft som finns i hjärnan, det vill säga intellektet, som är uppdelat i de tre aspekterna ChaBaD, på motsvarande sätt, som exempel, men ändå avskilt med myriader av oändliga skillnader, är utstrålningen av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädd i de bud som inbegriper handling, i jämförelse med utstrålningen av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, i aspekterna av ChaBaD, som finns i Torans vishet, var och en efter sitt intellekt och sin förståelse. Och även om hans förståelse bara är i materiella aspekter, liknas ju Toran med vatten, som går ner från en hög nivå osv. som har förklarats ovan.

Trots detta förklarade rabbinerna att ”inte studiet utan handlingen är det väsentliga” [Mishna Avot 1:17]. Det står också skrivet: ”I dag för att göra dem” [5 Mos. 7:11]. Och [det har fastställts att] man ska avbryta studiet av Toran för att uppfylla ett bud i handling i praktiken när det är omöjligt för andra att utföra det [Talmud Moed Katan 9b]. Ty ”detta är hela människan” [Pred. 12:12], och syftet med hennes skapelse och hennes nedstigning till denna värld är att bereda Honom en boning just i de nedre världarna, och förvandla mörker till ljus, så att Herrens härlighet ska fylla just hela denna materiella värld, och ”Allt kött skall se det tillsammans”, enligt ovan.

Så är dock inte fallet när budet kan utföras av andra, då man inte ska avbryta studiet av Toran [Talmud Moed Katan 9b], trots att hela Toran enbart är förklaring till de bud som ska utföras i handling. Anledningen är att [Toran] är aspekten av ChaBaD hos den Oändlige, välsignad vare Han, och när han sysselsätter sig med den för han över sig ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, med långt större intensitet och en oändligt mycket större utstrålning än den utstrålning och nedförande som erhålls genom buden, vilka är ”Konungens lemmar”. Detta är vad Rav Sheshet sade: ”Gläd dig, o min själ! För dig har jag studerat Skriften, för dig har jag lärt mig Mishna” [Talmud Pesachim 68b], som förklaras i detalj på annat ställe.

Detta nedförande och denna utstrålning som människan för ner genom sitt engagemang i Toran och strålar i utflödet av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, över sin själ och över alla själar hos Israels folk, vilket är Shechina, Knesset Israel, som utgör källan till alla Israels själar, som kommer att förklaras senare – benämns med ordet ”kriah” (att kalla); därav ”kore baTora” [kalla med Toran]. [Detta innebär att man] genom sin sysselsättning med Toran kallar på den Helige, välsignad vare Han, att Han ska komma till honom, för att använda en antropomorfism, som en person som kallar på sin vän för att han ska komma till honom, eller som ett litet barn som kallar på sin far för att han ska komma till honom och vara tillsammans med honom, så att han inte ska skiljas från honom och bli kvar ensam, Gud förbjude. Detta är meningen med bibelversen: ”Herren är nära till alla som kallar på Honom; till alla som kallar på Honom i sanning” [Ps. 145:18], och ”Det finns ingen sanning förutom Toran” [Tanna d'bei Eliyahu Zuta kap 21], det vill säga att han kallar på den Helige, välsignad vare Han, just genom Toran. Så är dock ej fallet med den som inte kallar på Honom genom att sysselsätta sig med Toran, utan bara ropar: ”Fader! Fader!” som profeten klagar över honom: ”Och ingen kallar på Ditt namn,” osv. [Jesaja 64:6] som förklaras på annan plats. Den intellektuella personen kommer genom att begrunda detta ingjuta över sig en stor fruktan vid tiden för sysselsättningen med Toran, såsom tidigare har förklarats (kap. 23).

 KAP 38

Mot bakgrund av det ovan nämnda kan vi förstå det halachiska beslutet i Talmud och i de judiska lagverken varför meditation inte räknas som muntligt uttal [Talmud Berachot 20b], och om man har läst Shemabönen endast i sin tanke och i sitt hjärta med hela sin inlevelsekraft, har man inte uppfyllt sin religiösa skyldighet, och måste läsa den om igen [muntligt]. Detsamma gäller bordsbönen, som är förordnad i Toran, och övriga välsignelser förordnade av rabbinerna, och bön. Å andra sidan, om man har uttalat dem med sina läppar men utan sitt hjärtas inlevelse, har man fullgjort sin skyldighet om än på ett minimalt sätt, och är inte skyldig att upprepa dem, förutom den första versen i Shemabönen och den första välsignelsen i Artonbönen, som det står (i Talmud i början av kap. 2 i Berachot): ”Till hit gäller budet om inlevelse (kavana); härifrån och vidare är budet att läsa” osv.

Anledningen till detta är att själen i sig själv inte är i behov av förädling genom buden, utan den ska bara nedbringa ljus för att fullända den livgivande själen och kroppen med hjälp av talets bokstäver som själen uttalar genom de fem talorganen, och likaså genom de bud som inbegriper handling, vilka själen utför genom de övriga kroppsdelarna.

Men ändå sade de [våra vise] att ”Bön eller välsignelser [som reciteras] utan inlevelse är som en kropp utan själ.” Detta innebär att precis som alla skapade varelser i denna värld, vilka besitter kropp och själ, nämligen själen hos allt levande och anden hos allt mänskligt kött och själen hos allt som har livsande i sina näsborrar hos alla djur, allt som Gud ger liv åt och ständigt skapar deras existens från intet genom ljuset och livskraften som Han ingjuter i dem – ty även den materiella kroppen, och till och med verkligen livlösa stenar och stoft, har inom sig ljus och livskraft från Honom, välsignad vare Han, så att de inte ska återgå till att vara noll och intet som förut – finns det ändå inget som helst värde eller likhet mellan aspekten hos det ljus och den livskraft som strålar i kroppen, jämfört med aspekten hos ljuset och livskraften som strålar i neshama, som är själen i allt levande.

Trots att det i de båda finns ett och samma ljus i relation till Anletets beslöjande, och de har samma dräkter där ljuset göms och döljs och iklär sig, ty båda [kropp och själ] härrör från denna värld, i vars helhet ljuset och livskraften från andedräkten hos Hans välsignade mun är likadant dolda i aspekten av förhöljandet av Anletet och nivåernas nedgång i världarnas stegvisa nedstigning från nivå till nivå genom talrika och mäktiga förtätningar tills [ljuset] iklätts kelipat nogah för att ge livskraft till denna materiella värld i sin helhet, det vill säga allt som är tillåtet och rent i denna värld, och från den och genom den får allt som är orent sin näring, ty den är i kategorin av ett mellanled, som har förklarats ovan, är ändå utstrålningen - som är nedförandet av livskraften genom vars dräkt Gud lyser upp dem och ger dem liv - inte densamma för dem alla gällande förtätning och utspridning.

Ty i den fysiska kroppen och i de faktiskt livlösa föremålen, som stenar och stoft, är utstrålningen i form av stor förtätning utan like, och livskraften är så liten att den inte ens har växtkraft, medan utstrålningen i växtriket inte är så kraftigt förtätad. I allmänhet är allting uppdelat i fyra grader – mineraler, växter, djur och människor (som har talförmåga) – motsvarande de fyra bokstäverna i Guds välsignade Namn [Tetragrammaton], från vilka de får sitt inflöde.

Och på samma sätt som utstrålningen och tillflödet av livskraften hos livlösa ting och växter inte har något värde eller likhet med den utstrålning och tillflöde av livskraft som är klädda i djur och människor – även om det hos dem alla finns ett och samma ljus i relation till Anletets beslöjande och är klädd i samma dräkt hos dem alla, nämligen nogahs dräkt – finns det likaså inget som helst värde eller likhet mellan utstrålningen och tillflödet av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han – vilket är det innersta i Hans välsignade vilja, utan beslöjande av Anletet och utan någon som helst dräkt – som strålar och är klädd i de bud som inbegriper faktisk handling; och likaså är det i fallet med bud som är beroende av muntlig artikulation och uttalande av läpparna [men utförda] utan inlevelse, där [artikulationen] betraktas som faktisk handling, som nämnts ovan – i relation till utstrålningen och tillflödet av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som bestrålar och är klädd i inlevelsen i de bud som inbegriper handling, i vilka en person genom att uppfylla dem avser att fästa sig vid Honom, välsignad vare Han, i det att han uppfyller Hans vilja, eftersom Han och Hans vilja är en och densamma. Och likaså med bönens inlevelse och reciteringen av Shema med dess välsignelser och övriga välsignelser, där han genom sin inlevelse fäster sin tanke och sitt intellekt till Honom, må Han vara välsignad.

Det är inte så att sammanfästandet (dvekut) hos den mänskliga tanken och intellektet till Honom, välsignad vare Han, i sig självt överstiger sammanfästandet [som uppnås] genom att utföra buden i faktisk handling, vilket kommer att förklaras senare, utan orsaken är att det också är Hans välsignade vilja att man ska fästa sig vid Honom med sitt intellekt och tanke och inlevelse i de bud som inbegriper handling och likaledes inlevelse i recitering av Shema, bön och övriga välsignelser. Och utstrålningen från denna Högsta Vilja som strålar och är klädd i denna inlevelse är oändligt mycket större och långt mer upphöjd än utstrålningen hos den Högsta Viljan som strålar och är klädd i utförandet av buden själva i handling och tal om de saknar inlevelse. Det är jämförbart med övertaget hos själens ljus över kroppen, som är ett kärl och klädnad för själen, på samma sätt som själva budets kropp är ett kärl och klädnad för dess inlevelse.

Visserligen är i dem båda, i budet och i dess inlevelse, iklädd en och samma vilja som är i fullständig och odelbar enhet utan någon förändring eller mångfald, Gud förbjude, och som är förenad med Hans välsignade väsen och essens i fullkomlig enhet, men ändå är utstrålningen inte densamma med avseende på förtätning och utspridning*

*Not: Och som förklarat i Etz Chaim, att inlevelsen i buden och Torastudiet är i graden av ”ljus” medan buden är grader och kategorier av ”kärl” som utgör ljusets förtätning, för genom förtätningen av ljuset kom kärlen till, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran.

och är också uppdelad i fyra nivåer. För själva budens ”kropp” har två grader, nämligen de bud som inbegriper faktisk handling, och de som utförs verbalt och mentalt, såsom att studera Toran, läsa Shema, bedja, säga bordsbön efter måltider och övriga välsignelser. Inlevelsen i buden för att fästa sig vid Honom, vilket är som själ till kropp, är likaledes uppdelad i två grader, motsvarande själens två grader som finns i en fysisk kropp, nämligen hos djur och hos människor.

Ty den som har tillräcklig intellektuell kompetens för att känna Gud och begrunda Hans välsignade storhet, och genom sitt förstånd ge upphov till en upphöjd fruktan i sin hjärna och kärlek till Gud i den högra kammaren i sitt hjärta, så att hans själ kommer att törsta till Gud för att fästa sig vid Honom genom uppfyllandet av Toran och buden, vilka är tillflödet och utstrålningen av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, över hans själ för att därigenom fästa sig vid Honom; och med denna avsikt studerar han och utför buden, och likaledes bedjar han och uttalar välsignelserna med denna avsikt – då är denna avsikt, bildligt uttryckt, som själen i en människa, som besitter förstånd och fri vilja och talar med insikt.

Men den vars intellekt är alltför begränsat för att känna till och begrunda den välsignade Oändliges storhet för att kunna ge upphov till en kärlek genom sitt förstånd i uppenbarad form i sitt hjärta, och likaledes fruktan i sitt intellekt och bävan inför Gud i sitt hjärta, utan bara minns och uppväcker den medfödda kärleken som är dold i hans hjärta, och för den ut ur hjärtats doldhet och förborgning i uppdagad form åtminstone i hjärnan, så att hans vilja som finns i hans hjärna och i djupet av hans hjärta instämmer och samtycker med fullständig villighet och i absolut sanning att uppoffra sin själ i faktisk handling och [lida martyrdöden] för Guds Enhet för att fästa sin Gudomliga själ och dess dräkter till Honom och införliva dem i Hans Enhet och Enighet, vilket är den Högsta Viljan, som är klädd i Tora-studium och i utförandet av buden enligt ovan, och i denna [naturliga kärlek] finns också inbegripen fruktan [och därigenom] acceptera Hans Kungadöme och inte göra uppror mot Honom, Gud förbjude – och med denna avsikt vänder han sig bort från det onda och gör gott och studerar och bedjar och uttalar välsignelser, dock enbart med ordens bokstavliga innebörd utan någon uppdagad fruktan och kärlek i hans hjärta och hans intellekt – då är denna avsikt (kavana), bildligt talat, som själen hos ett djur som inte är i besittning av intelligens och fri vilja. Alla dess känslokvaliteter - dess fruktan för det skadliga och dess kärlek till det som är behagligt för det härstammar enbart från dess natur och har inte sitt ursprung i dess förståelse och insikt. Så är det bildligt talat med den medfödda fruktan och kärleken som finns latenta i varje judiskt hjärta, för de är vårt arv från våra fäder och är som en naturlig sak i våra själar, enligt ovan.

 KAP 39

Det är också anledningen till att änglarna kallas för djur (chajot) och boskap (behemot), som det står: ”Och ett lejonansikte på höger sida osv. och ett oxansikte på vänster sida” osv. [Hes. 1:10] för de har ingen valfrihet, och deras fruktan och kärlek är i deras natur, som det står i Ra'aya Mehemna till Parshat Pinchas. Därför står de rättfärdiga på en högre nivå än dem, för de rättfärdigas själars boning är i B'ria-världen, medan änglarnas boning är i Yetzira-världen.*

*Not: Detta syftar på vanliga änglar, men det finns högre änglar i B'ria-världen, vilkas tjänst är med intellektuell fruktan och kärlek, såsom förklaras i Ra'aya Mehemna, ibid, att det finns två typer av heliga chajot, nativa och intellektuella, som också förklarats i Etz Chaim.

Skillnaden mellan dem är att i Yetzira-världen strålar endast känslokvaliteterna hos den Oändlige, välsignad vare Han, nämligen kärleken till Honom och bävan och fruktan inför Honom osv. och som det står (i Tikunim och i Etz Chaim) att sex Sefirot häckar i Yetzira. Därför är detta änglarnas ständiga tjänst, utan att vila dag och natt, att stå i fruktan och bävan osv. Dessa är hela Gabriels läger som kommer från vänster, medan tjänsten i Mikaels läger är med kärlek osv.

Men i B'rias värld strålar chochma, bina och da'at från den Oändlige, välsignad vare Han, vilka utgör källan till känslokvaliteterna och deras ”moder” och rot, som det står i Tikunim att den ”Högsta Modern” (Ima Ila'a) häckar i tre Sefirot i den ”[Gudomliga] tronen”, som är B'ria-världen. Därför är den hemvisten för de rättfärdigas själar, som tjänar Gud med fruktan och kärlek, vilka härrör från förståelsen och kunskapen om den välsignade Oändliges storhet. För denna kärlek kallas ”hjärtats längtan” (re'uta d'liba), som redan har nämnts, och från denna ”hjärtats längtans” känslokvaliteter produceras en dräkt för själen i B'ria-världen, som utgör Edens övre lustgård, vilket kommer att förklaras senare, och som det står i Zohar Vayakhel.

Men detta gäller specifikt neshamot, som är i kategorin av en högre form av intellekt hos den Oändlige, välsignad vare Han. Men vad gäller kategorin ande (ruach) hos de rättfärdiga, och likaså alla andra själar hos Israels folk som tjänade Gud med den fruktan och kärlek som finns latent i hjärtat hos hela Israels folk som helhet, uppstiger dessa inte dit, utan enbart på sabbaten och nymånadsdagen genom pelaren från Edens lägre lustgård till Edens övre lustgård, det vill säga B'rias värld, som kallas Edens övre lustgård, där man njuter i Gud och gläder sig i Shechinas strålglans. Ty en skapad varelses intellekt kan inte erhålla nöje eller njutning förutom i det som den kommer till insikt om och förstår och vet och uppfattar med sitt intellekt och förståelse så mycket som det är möjligt för den att förstå och uppfatta av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, genom Hans välsignade vishet och förståelse, som strålar fram där i B'ria-världen.

Vad gäller anledningen till att dessa själar förtjänar att stiga upp högre än änglarna, trots att deras tjänst enbart är naturlig fruktan och kärlek, är det därför att genom deras fruktan och kärlek underkuvas sitra achra, som är klädd i deras kropp, både i aspekten av att ”vända sig bort från det onda” och betvinga och bryta drifterna, och även i aspekten av att ”göra gott”, som diskuterats tidigare. För de hade fri vilja att välja det onda, Gud förbjude, men valde det goda för att underkuva sitra achra och därigenom upphöja den Heliges härlighet, välsignad vare Han, osv. som ljusets fördel osv., som diskuterat ovan.

Allt detta gäller själarnas boning och deras ställning, men deras Tora och tjänst införlivas verkligen i de tio Sefirot som är i kategorin av Gudomlighet och med vilka ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, förenar sig i fullkomlig enhet; det vill säga i B'rias tio Sefirot genom intellektuell fruktan och kärlek, och i Yetziras tio Sefirot genom naturlig fruktan och kärlek. I dem är Atziluts tio Sefirot klädda och är fullständigt förenade med dem, och i dem är Atziluts tio Sefirot fullständigt förenade med deras Emanator, den Oändlige, välsignad vare Han.

Så är ej fallet med själarna som inte införlivas i Gudomligheten i de tio Sefirot, utan har sin plats i residens och boningar i B'ria eller Yetzira och njuter av glansen från Shechina, vilket är ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är förenat med de tio Sefirot i B'ria eller Yetzira, och detta är glansen [som uppkommit] genom deras Torastudium och deras tjänst (se Zohar, Vayakhel, s. 210), för ”belöningen för ett bud är själva budet” [Mishna Avot 4:2].

Atzilut-världen överstiger dock intellektet, förståelsen och förståndet hos ett skapat intellekt, ty den välsignade Oändliges chochma, bina och da'at är där förenade med den i fullständig enhet. Detta är en mäktig och underbar enhet med oändligt större kraft och intensitet än i B'ria-världen dit de gått ner för att lysa i form av förtätning, så att skapade intellekt ska kunna erhålla ChaBaD (chochma, bina, da'at) från dem, för att lära känna Gud och förstå och uppfatta något av ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, i enlighet med kapaciteten hos skapade intellekt, vilka är begränsade och ändliga, så att de inte ska förlora sin egen existens och inte längre förbli i formen av skapade varelser, utan komma att återgå till sin källa och rot, nämligen Gudomligheten själv .

Denna förtätning är upphovet till den utstrålning som ChaBaD hos den Oändlige, välsignad vare Han, utstrålar där till dessa själar i B'ria-världen. Så är ej fallet i Atzilut, där de [ChaBaD] inte befinner sig i samma utsträckning av förtätning,och det är omöjligt för skapade intellekt att uppfatta dem, och det är därför som ingen tanke hos de [skapade intellekten] kan uppfatta någonting alls där. Därför är den boningen för de stora rättfärdiga, vars tjänst vida överträffar till och med aspekten av fruktan och kärlek som härrör från förståelsen och kunskapen om Hans välsignade storhet, precis som Atzilut-världen vida överträffar förståelsen och kunskapen hos ett skapat intellekt, utan deras tjänst var verkligen i karaktären av en ”vehikel” för den Oändlige, välsignad vare Han, att upphäva deras egen existens inför Honom och införlivas i Hans välsignade ljus, de själva och allt de hade, genom uppfyllandet av Toran och buden, såsom man sade om patriarkerna att de själva utgjorde ”vehikeln”, för under hela deras liv var detta deras tjänst.

Men vad gäller den vars själs rot är alltför liten för att innehålla sådan fullkomlig tjänst att ständigt upphäva sig och införlivas i Hans välsignade ljus i hans tjänst utan bara stundtals vid gynnsamma tider från Ovan, såsom under Artonbönen som är i Atzilut, och speciellt när man bugar sig i bönen, för varje bugning är i aspekten av Atzilut (som förklarat i Pri Etz Chaim om bönen vid sabbatens ingång), ty den visar på självupphävandet inför Hans välsignade ljus i att vara som ingenting alls inför Honom – då blir även hans själs huvudsakliga säte i B'ria-världen (och endast ibland, vid gynnsamma tider, stiger hans själ upp till Atzilut, i aspekten av ”Mayin Nukvin”, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran).

”Belöningen för ett bud är själva budet” [Mishna Avot 4:2], vilket betyder att vi genom belöningen kan lära känna dess väsen och rang. Men vi sysslar inte med förborgade saker, som är [relaterade till] de stora tzadikim, som är i kategorin ”vehikel”, utan bara det som är uppenbarat för oss, vilket varje människa ska eftersträva för att med visshet känna till väsendet och rangen i Guds tjänst, med fruktan och kärlek i medveten form i sitt hjärta, som härrör från förståelse och kunskap om storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, [en tjänst] som har sin plats i B'rias tio Sefirot; och att tjäna med den naturliga fruktan och kärleken i sitt intellekt, [vars plats är] i Yetziras tio Sefirot.

Men en tjänst utan att väcka fruktan och kärlek ens i intellektet i uppenbar form - det vill säga utan att ens uppväcka den naturliga kärleken som är latent i hjärtat och frambringa den ur hjärtats doldhet och förborgenhet till medvetet tillstånd åtminstone i hans intellekt och i hans hjärtas dolda djup, men förblir dold i hjärtat som vid födseln, såsom den var före tjänsten – en sådan tjänst stannar kvar här nere, i den avskilda världen, som kallas världarnas ytlighet, och saknar kraft att höja upp sig och införlivas i Hans välsignade Enhet, vilka är de tio heliga Sefirot, som det står i Tikunim [Tikun 10] att ”Utan fruktan och kärlek kan den inte lyfta sig uppåt och inte stiga upp och stå inför Gud.”

Även om man inte faktiskt sysslar [med tjänsten] ”inte för dess egen skull”, det vill säga med egoistiskt syfte, må Himlen förlåta, utan som det står ”Deras fruktan för Mig har blivit [som] en rutinmässig mänsklig föreskrift” [Jesaja 29:13], det vill säga genom den vana som han har vant sig vid sedan han var liten, när hans far och lärare vant honom vid och lärt honom att frukta Gud och tjäna Honom, men han gör det egentligen inte ”för dess egen skull”. Ty det är omöjligt att göra någonting verkligen ”för dess egen skull” utan uppväckande åtminstone av den naturliga fruktan och kärleken och att bringa dem ut från hjärtats doldhet till att uppenbaras i hjärnan och hjärtats dolda djup i alla fall. Ty just som en person inte gör något för sin medbroder för att uppfylla hans vilja såvida han inte håller honom kär eller är rädd för honom, så är det omöjligt att utföra något för Hans välsignade Namn i sanning och endast för att uppfylla Hans vilja, om han saknar någon som helst erinran och uppväckande av sin kärlek och sin fruktan för Honom, åtminstone i sitt intellekt och sina tankar och sitt hjärtas dolda djup.

Och enbart kärlek kallas inte för ”tjänst”, utan [det måste finnas uppväckandet av] åtminstone den lägre formen av fruktan, som är latent i varje judiskt hjärta, vilket kommer att förklaras senare.

Men den som sysslar [med tjänst] som verkligen inte är ”för dess egen skull”, utan görs med något personligt motiv med avsikt att uppnå självglorifiering, exempelvis för att erhålla titeln Toralärd och liknande, då kommer detta motiv, som har sitt ursprung i kelipat nogah, att klä sig i hans Tora, och Toran befinner sig då tillfälligt i ett tillstånd av exil i kelipan, tills han gör bot, som ”bringar läkning till världen” [Talmud Joma 86b], ty i och med hans återvändande till Gud, återvänder också hans Tora tillsammans med honom. Därför förklarade rabbinerna, av välsignat minne: ”Man ska alltid sysselsätta sig [med Toran och buden, även om det inte är för deras egen skull], för även ”genom egenintresse kommer han säkerligen [att till slut göra det] för deras egen skull” [Talmud Pesachim 50b] – för han kommer säkerligen till slut att göra bot, vare sig i denna inkarnation eller i en annan, ”Eftersom ingen kommer att skjutas undan av Honom” [2 Sam. 14:14].

Men om en person handlar utan någon speciell avsikt, varken ”för dess egen skull” eller ”inte för dess egen skull”, är det inte beroende av omvändelse, utan så snart han återigen studerar denna sak ”för dess egen skull”, då kommer det som han hade studerat utan någon speciell avsikt att sammankopplas och ansluta sig till detta studium och stiga upp i höjden, eftersom det ännu inte beklätts med något kelipat nogah. Därför ”ska man alltid sysselsätta sig” osv.

Detsamma gäller bön utan inlevelse, som diskuteras i Zohar.

 KAP 40

Men så länge han ännu inte har studerat denna sak återigen ”för dess egen skull” stiger hans studium inte ens upp till de tio Sefirot som lyser i Yetziras och Asiyas världar, ty Sefirot är i kategorin av Gudomlighet, och i dem kläs och förenas ljuset från den välsignade Oändlige Själv, och ”utan fruktan och kärlek kan det inte lyfta upp sig och stå inför Gud”, som det står i Tikunim, utan hans studium stiger upp till residenser och hemvister i världarnas yttre aspekter i vilka änglarna står. Såsom Rabbi Chaim Vital, av välsignat minne skriver i ”Profetians port”, kap. 2, att genom Tora som studeras utan inlevelse skapas änglar i Yetzira-världen, medan genom bud som utförs utan inlevelse skapas änglar i Asiya-världen – och alla änglar besitter materia och form.

Men Tora som inte alls studeras ”för dess egen skull”, som till exempel i syfte att erhålla titeln Toralärd och liknande, stiger inte alls upp till Ovan och inte ens till helighetens änglars residenser och boningar, utan den förblir här nedan i denna materiella värld, som är kelipots boning*

*Not: Som förklarat i Zohar, del III, s. 31b och 121b, se där: ”Detta ord stiger upp och genomtränger himlarna osv. och uppväcker vad det uppväcker – om det är gott [uppväcker det] gott osv. Se där. Även s. 105a: ”Av ett ord i Toran bildas ett ljud som stiger upp” osv. Även s. 168b: ”Torans och bönens röster genomtränger himlarna” osv.

och som det står i Zohar till versen: ”Vilken förmån har mannen av all sin möda som han bemödar sig under solen?” [Pred. 1:3]: ”Till och med möda i Torastudiet, om han gör det för sin egen äras skull” osv. Detta är också innebörden av uttalandet: ”Lycklig är den som kommer hit med sin lärdom i sin hand” [Talmud Pesachim 50a], vilket betyder att den inte stannade kvar här nedan i denna värld.

[Anledningen till att Tora kräver inlevelse för att stiga upp i höjden är att] trots att Toran och den Helige, välsignad vare Han, helt och hållet är Ett, för Han och Hans vilja är Ett och den Helige, välsignad vare Han, fyller alla världar i lika grad, är ändå världarna inte alla av samma rang. Skillnaden är hos mottagarna, och det i två avseenden: för det första genom att de övre världarna mottar en oändligt mycket större utstrålning än de lägre världarna, och för det andra att de mottar den utan så många dräkter och skärmar som de nedre världarna. Och denna värld är den lägsta världen i båda aspekterna, ty den utstrålning som finns i den är starkt förtätad till yttersta gräns; därför är den materiell och fysisk.

Och även denna [komprimerade utstrålning] kommer i många dräkter och skärmar tills den kläddes i kelipat nogah för att ge livskraft åt alla [rituellt] rena saker i denna värld, inklusive den livgivande, artikulerande själen i människan. Och därför, när den [djursjälen] talar Tora-ord och bön utan inlevelse är dessa förvisso heliga bokstäver, och kelipat nogah i den livgivande själen utgör ingen som helst avskiljande ridå som döljer och övertäcker Hans välsignade helighet som är klädd i dem, som [dock sker när] den döljer och övertäcker Hans välsignade helighet i den livgivande själen när den talar tomt tal, eller som i [fallet med] den livgivande själen hos alla övriga rena djur.

Och trots att det ”inte finns någon plats där Han inte finns”, är Han ändå den ”mest dolda av alla dolda”, och kallas den ”dolde Guden” [Jesaja 45:12]. På samma sätt döljer sig utstrålningen och utspridningen av livskraft från Honom, må Han vara välsignad, i många och kompakta dräkter och skärmar tills den kläddes och doldes i nogahs dräkt. Detta är dock inte fallet med de heliga bokstäverna i Toras ord och bön, där tvärtom kelipat nogah omvandlas till gott och införlivas i denna helighet, som förklarats ovan. Men ändå är utstrålningen från Hans välsignade Helighet som finns i dem i ett tillstånd av förtätning till allra yttersta gräns, eftersom rösten och talet är fysiska.

Men beträffande bön med inlevelse och Torastudium med inlevelse ”för dess egen skull”, kläs inlevelsen i talets bokstäver, eftersom den är deras källa och rot, då han på grund av den och av dess orsak talar dessa bokstäver. Därmed upphöjer den dem till deras plats i Yetziras eller B'rias tio Sefirot, beroende på om inlevelsen är inspirerad av intellektuell eller naturlig fruktan och kärlek osv. enligt ovan. Där lyser och uppenbaras ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, vilket är den välsignade Högsta Viljan, som är klädd i bokstäverna i Toran som han studerar och i deras inlevelse, eller i bön och dess inlevelse, eller i ett bud och dess inlevelse, [och uppenbaras] i en oändligt stor utstrålning, som inte kan stråla och uppenbaras alls i någon som helst mån så länge som bokstäverna och budet fortfarande befinner sig i denna fysiska värld, till dagarnas ände då världen kommer att lyftas upp från sin materialitet ”Och Herrens härlighet kommer att uppenbaras” osv. som tidigare har diskuterats i detalj.*

*Not: Och där [i de tio Sefirot] strålar och uppenbaras också den Högsta Enheten (Yichud Eljon) som orsakas genom varje bud och genom Torastudium, vilket är föreningen av Hans välsignade känsloattribut, som införlivas i varandra, och stränghetsattributen förmildras av godhetsattributen genom den Högsta gynnsamma tiden hos den Oändlige, välsignad vare Han, som strålar ut och uppenbarar sig i stor och kraftig manifestation genom ”uppvaknande underifrån”, nämligen utförandet av budet, eller sysslan med Toran, i vilka den Högsta Viljan hos den Oändlige, välsignad vare Han, är klädd.

Men den huvudsakliga föreningen äger rum långt högre, i Atzilut-världen, där väsendet och essensen hos Hans välsignade känsloattribut är förenade med deras Emanator, den Oändlige, välsignad vare Han, och där finns väsendet och essensen hos den välsignade Oändliges Högsta Vilja, medan endast deras utstrålning lyser i B'ria, Yetzira och Asiya, i varje värld efter sin rang. Och även om själen hos den som sysslar med Toran och detta bud inte stammar från Atzilut, är ändå den Högsta Viljan klädd i detta bud och det är den som är själva lagföreskriften och Toran som han sysselsätter sig med, som är Gudomlighet och ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, Emanatorn, ty Han och Hans vilja är ett, och med Hans välsignade vilja har Han överfört sina med Honom förenade känsloattribut, och genom uppenbarelsen av Hans vilja, som uppenbaras genom sysselsättningen med Toran och budet, införlivas de i varandra och stränghetsattributen förmildras av godhetsattributen vid denna gynnsamma tid.

Genom ovanstående kommer det att tydligt förstås varför fruktan och kärlek metaforiskt kallas ”vingar”, som det står skrivet: ”Och med två [vingar] flyger han” [Jesaja 6:4] (och som Rabbi Chaim Vital, av välsignat minne, förklarade i Shaar HaYichudim, kap. 50) att vingarna är för en fågel vad armar är för en människa osv. Och i Tikunim förklaras att de som sysselsätter sig med Toran och buden i fruktan och kärlek kallas för ”barn”; i annat fall kallas de ”fågelungar”, som inte kan flyga.*

*Not: I Tikun 45 står det att [formen av en] fågel representerar Metatron. Dess huvud är bokstaven 'yod', och kroppen är bokstaven 'vav' och de två vingarna är de två [bokstäverna] 'hei', osv. Detta syftar på Yetzira-världen som kallas för Metatron, där ”kropparna” hos Mishnas lagföreskrifter finns; dess huvud symboliserar de intellektuella aspekterna chochma, bina, da'at (ChaBaD), vilka utgör lagföreskrifternas inre mening, deras esoteriska innebörd och deras orsak; medan de två vingarna – fruktan och kärlek – syftar på den Högre bokstaven 'hei', som är kärlek, och den Lägre bokstaven 'hei', vilket är den lägre fruktan, nämligen himmelrikets ok och Gudsfruktan, såsom den fruktan man känner i närvaro av en kung, till exempel; för detta är en yttre och uppdagad fruktan, till skillnad från den Högsta Fruktan, som är en känsla av inre skam, som utgör ”De dolda tingen som tillhör Herren vår Gud” och som finns i den Högsta Visheten, som symboliseras av bokstaven 'yod' i det välsignade Namnet [Tetragrammaton], som förklaras i Ra'aya Mehemna.

Ty precis som en fågels vingar inte utgör huvudsaken hos fågeln, och dess livskraft inte alls beror på dem – som vi har lärt oss att ”Om dess vingar har tagits bort, är den kosher” [Talmud Chullin 56b], ty det väsentliga är dess huvud och hela dess kropp, medan vingarna bara tjänar huvudet och kroppen för att flyga med dem – likaledes, som exempel, är Toran och buden den huvudsakliga aspekten i den Högsta Föreningen genom uppenbarandet av den Högsta Viljan, som uppenbaras genom dem, medan fruktan och kärleken lyfter upp dem till den plats där viljan hos den välsignade Oändliges ljus och föreningen uppenbaras, nämligen Yetziras och B'rias världar.*

*Not: (Eller till och med i Asiya-världen, i helighetens tio Sefirot, vilka är boningen för de bud som utförs i handling och även för [studiet av] den Skriftliga läran. Men i fallet med Mishna uppenbaras föreningen hos den välsignade Oändliges ljus i Yetzira; och, i fallet med Talmud, i B'ria. Detta betyder att när man studerar den Skriftliga läran, sprids föreningen och ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, från Atzilut till Asiya; och i [studiet av] Mishna [når de] endast till Yetzira; och i [studiet av] Talmud – endast till B'ria, för de finns alla i Atzilut. Men när det gäller Kabbala sprids den inte i någon mån från Atzilut till B'riah, Yetzira och Asiya, som förklaras i Pri Etz Chaim.)

Trots att fruktan och kärlek i sig själva också inbegrips i de 613 buden, kallas de ändå för ”vingar”, för det yttersta målet med kärlek är att tjäna Gud med kärlek, och kärlek utan någon tjänst är ”kärlekens njutning” där man njuter i Gud i likhet med den kommande världen och erhållandet av belöning, som det är skrivet: ”I dag ska man göra dem” [5 Mos 7:11], ”och i morgon” [i den kommande världen] få belöningen för dem” [Talmud Eruvin 22a]. Men den som inte har uppnått denna dimension av försmak av den kommande världen, utan vars själ fortfarande längtar och törstar till Gud och suktar till Honom hela dagen, men ändå inte släcker sin törst med Torans vatten, som finns inför honom – en sådan man är som den som står i en flod och ropar: ”Vatten! Låt mig dricka vatten!” Således klagar profeten över en sådan man: ”Hå, de som törstar – gå till vattnet!” [Jesaja 55:1]. Ty i dess bokstavliga betydelse är det obegripligt: den som är törstig och längtar efter att lära sig, ska ju förvisso självmant studera; varför behöver då profeten förmana honom med ”Hå?” och som förklaras i detalj på annat ställe.

 KAP 41

Man måste dock alltid hålla i åtanke början till tjänsten av Gud och dess kärna och rot, och det är att trots att fruktan är roten till att ”avlägsna sig från det onda” och kärleken – till att ”göra gott”, är det ändå inte tillräckligt att uppväcka enbart kärleken för att ”göra gott”, utan man måste åtminstone först uppväcka den naturliga fruktan, som finns dold i varje judes hjärta att inte göra uppror mot kungarnas högste Kung, den Helige, välsignad vare Han, enligt ovan, så att denna [fruktan] ska vara i uppenbarad form i hans hjärta eller åtminstone i hans hjärna.

 Detta innebär att han åtminstone i sina tankar ska begrunda storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, och Hans Kungadöme, som utsträcker sig till alla världar, både övre och lägre, och att ”Han fyller alla världar och omfattar alla världar”, som det står: ”Ty Jag fyller himmel och jord” [Jer. 23:24]. Ändå åsidosätter Han de övre och de lägre [världarna] och privilegierar Sitt Kungadöme över Sitt folk Israel i allmänhet och över honom i synnerhet, ty man måste säga: ”För min skull skapades världen” [Mishna Sanhedrin 4:5], och även han, från sin sida, accepterar Hans herradöme över honom att vara kung över honom och att han ska tjäna Honom och utföra Hans vilja i alla slags tjänstearbeten.

Och se, ”Gud står över honom,” [1 Mos. 28:13] och ”Hela världen är full av Hans härlighet” [Jesaja 6:3], och Han iakttar honom och "rannsakar hans njurar och hjärta" [Jer. 11:20] [för att se] om han tjänar Honom på passande sätt. Därför måste han tjäna inför Honom med bävan och fruktan som om han stod inför kungen.

Han ska fördjupa sig i denna tanke och tänka över den länge enligt sin mentala uppfattnings- och tankeförmåga och enligt hans tillgängliga tid innan han sysslar med Toran eller budet, exempelvis innan han sätter på sig tallit och tefillin.

Han ska också begrunda hur ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som omfattar alla världar och fyller alla världar, är identiskt med den Högsta Viljan och är klätt i bokstäverna och Torans vishet eller i dessa tzitzit och tefillin, och när han studerar eller tar på sig dessa bringar han över sig Hans välsignade ljus, det vill säga över den del av Gudomlighet från Ovan, som finns i hans kropp, för att införlivas och underordnas i Hans välsignade ljus. Och specifikt beträffande tefillin, [ska han avse] att aspekterna av hans vishet och hans förståelse som finns i hans Gudomliga själ ska underordnas och integreras i aspekterna av vishet och förståelse hos den Oändlige, välsignad vare Han, som är klädda särskilt i avsnitten 'Kadesh' och 'Vehaja ki javiacha'. Det vill säga att han ska använda sin vishet och förståelse som finns i hans själ, endast och allenast för Gud. Och på samma sätt ska aspekten av ”da'at” i hans själ, som inkluderar mildhet och stränghet, det vill säga fruktan och kärlek i hans hjärta, underordnas och integreras i aspekten av den Högsta Da'at, som inkluderar mildhet och stränghet och som är klädd i avsnitten 'Shema' [5 Mos. 6:4-8] och 'Vehaja im shamoa' [5 Mos. 11;13-21]. Detta är vad som står skrivet i [den judiska lagkodexen] Shulchan Aruch [Orach Chajim 25:5]: ”Att man ska underkasta sitt hjärta och sin hjärna” osv.

Och när han insveper sig i tzitzit ska han hålla i sinnet vad som står i Zohar, nämligen att föra över sig Hans välsignade herradöme, vilket är herradömet över alla världar, osv. och har privilegierat det över oss genom detta bud, och det är innebörden av: ”Du skall verkligen sätta en kung över dig” [5 Mos. 17:15].

Och i sådant fall – även om efter allt detta [begrundande] ingen bävan eller fruktan faller över honom på ett uppenbarat sätt i hans hjärta – men eftersom han i alla fall accepterar Himmelrikets herradöme över sig själv och för över sig fruktan för Honom, lovad vare Han, i uppdagad tanke och rationell vilja, och detta åtagande är äkta utan något som helst tvivel, ty det är ju i hela Israels folks själars natur att inte göra uppror mot den välsignade helige Konungen – kallas den Tora han studerar eller det bud han utför på grund av detta åtagande och på grund av den fruktan som han för över sig i sitt intellekt, för ”fullständig tjänst”, liksom all tjänst [som utförs] av en tjänare till sin herre och sin kung.

Så är dock inte fallet om man studerar och utför budet enbart med kärlek för att fästa sig till Honom genom Hans Tora och Hans bud, vilket inte kallas för ”en tjänares tjänst”, och Toran säger: ”Och ni skall tjäna Herren, er Gud” osv. [2 Mos. 23:25], och ”Honom skall ni tjäna” osv. [5 Mos. 13:5] som förklarat i Zohar (Parshat Behar, III 108a): ”Såsom oxen på vilken man först lägger ett ok för att bruka den till något gott för världen osv., så måste också en människa först och främst underkasta sig Himmelrikets ok osv., och om detta inte finns hos henne, kan helighet inte vila över henne” osv. (Se även Ra'aya Mehemna, ibid., 111b). Och var och en ska befinna sig i två kategorier och nivåer, nämligen kategorin tjänare och kategorin son, och även om det finns en son som också är en tjänare, är det omöjligt att uppnå denna nivå utan att den föregås av den högre fruktan, vilket är känt för den invigde.

Vidare, även för den som i sitt intellekt och i sina tankar inte känner någon fruktan eller skam på grund av sin själs ringa värde i dess ursprungsplats i de lägsta graderna i Asiyas tio Sefirot, men ändå, eftersom han med sin tjänst avser att tjäna kungen, är det en fullkomlig tjänst, ty fruktan och tjänsten räknas som två bud i de 613 buden, och det ena utgör inte ett hinder för det andra.

Och vidare uppfyller han också i sanning budet om fruktan genom det att han för in fruktan i sin tanke, ty i denna stund och i detta ögonblick vilar i varje fall Himmelsfruktan över honom, åtminstone som fruktan för en vanlig människa av kött och blod som inte är kung, som iakttar honom, och han avstår från att göra något opassande i den andres ögon. Detta kallas för fruktan, som Rabban Jochanan ben Zackai sade till sina lärjungar: ”Må det vara Guds vilja att Himlens fruktan ska finnas över er liksom fruktan för en människa osv., för ni vet att när en person begår en synd, säger han [till sig själv] 'Må ingen se mig.'” osv. [Talmud Berachot 28b]. Dock kallas sådan fruktan bara för ”lägre fruktan” och ”fruktan för synd” vilken föregår vishet [Mishna Avot 3:9], medan den högre fruktan är fruktan [som uppkommer genom inre] skam osv. för det finns olika sorters fruktan osv.

Men utan någon som helst fruktan stiger den dock inte upp i höjden enbart genom kärlek, liksom fågeln som inte kan flyga med en vinge, ty fruktan och kärlek är de två vingarna (som har förklarats i Tikunim). På samma sätt är fruktan i sig själv bara en enda vinge, och tjänsten kan inte lyftas uppåt med den, trots att den kallas för ”tjänarens tjänst”, utan det måste också finnas aspekten av en son för att åtminstone uppväcka den naturliga kärleken som är dold i hans hjärta, så att den ska vara uppenbarad åtminstone i hans intellekt och därigenom komma ihåg hans kärlek till den Ende Guden i hans tanke och i hans vilja för att fästa sig vid Honom, må Han vara välsignad. Detta ska vara hans avsikt när han sysslar med Toran eller med ett specifikt bud – att hans Gudomliga själ såväl som hans livgivande själ och deras dräkter därigenom ska fästa sig till Honom, som har förklarats ovan.

Men ändå sade rabbinerna, av välsignat minne, att man aldrig ska undanta sig själv från regeln. Därför ska man ha avsikten att förena sig och fästa sig vid Honom, välsignad vare Han, Som är källan till hans Gudomliga själ och källan till hela Israels själar, vilket är Hans välsignade muns ande och som benämns Shechina, ty den är närvarande och klär sig i alla världar för att ge dem liv och upprätthålla deras existens, och det är den som inger honom denna talförmåga för att kunna yttra Torans ord eller denna handlingskraft för att kunna utföra detta specifika bud.

Denna förening uppnås genom att föra ner ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, till [världen] nedan genom sysselsättningen med Toran och buden i vilka [den Oändliges ljus] är klätt. Och man ska avse att bringa ner Hans välsignade ljus över sin själs källa och hela Israels själar för att förena dem, såsom kommer att diskuteras i detalj senare, se nedan. Detta är innebörden av ”För den Heliges skull, välsignad vare Han, och Hans Shechina, i hela Israels namn.”*

*Not: (Därigenom kommer också stränghetsattributen av sig själva att bli förmildrade av godhetsattributen genom de känslomässiga egenskapernas införlivning och deras förening genom uppdagandet av den välsignade Högsta Viljan som uppenbaras Ovan genom uppvaknande underifrån, nämligen dess uppdagande här nedan i sysselsättningen med Toran och budet, som är Hans välsignade vilja, och som står det skrivet i Idra Rabba och i Mishnat Chassidim, traktaten Arich Anpin, kap. 4, att Torans 613 bud härrör från ”vitheten” hos Arich Anpin, som är den Högsta Viljan, källan till godhetsattributen.)

Och även för att denna avsikt ska vara äkta i hans hjärta så att hans hjärta i sanning ska önska denna övre förening, krävs att det finns i hans hjärta den ”stora kärleken” enbart till Gud, att göra enbart det som åstadkommer Honom behag och inte för att släcka sin själs törst till Gud, utan ”som en son som gör allt för sin fars och mors skull, som han älskar mer än sin egen kropp och själ” osv. (som förklarat ovan i Ra'aya Mehemnas namn), ska varje person ändå vänja sig till denna avsikt. Ty även om den inte finns i hans hjärta i så fullkomlig och absolut sanning att han vill detta helhjärtat, önskar hans hjärta det i alla fall i viss grad i sannhet på grund av den naturliga kärleken i varje judiskt hjärta att göra allt vad som är den välsignade Högsta Viljan. Och denna förening är hans sanna önskan, nämligen den övre föreningen i Atzilut, som åstadkoms genom uppvaknande underifrån, genom den Gudomliga själens förening och dess införlivande i Guds ljus, som är klätt i Toran och buden hos den som ägnar sig åt dem så att de blir Ett i verkligheten, som ovan förklarats. Ty genom detta förenas också källan till Toran och buden, vilken är den Helige, välsignad vare Han, med källan till hans Gudomliga själ som kallas vid namnet Shechina. Dessa är de två kategorierna av att ”uppfylla alla världar” och att ”omgiva alla världar”, som förklaras i detalj på annat ställe.

Men själens förening och dess införlivning i Guds ljus till att bli Ett, det är något som varje judisk person önskar i absolut sannhet, helt och hållet, med hela hjärtat och hela själen, på grund av den naturliga kärlek som är dold i varje judiskt hjärta att fästa sig vid Gud och vill inte under några som helst omständigheter separeras och bli avskuren och avskild, Gud förbjude, från Hans välsignade Enhet och Enighet, inte ens på bekostnad av hans liv . Och sysselsättningen med Toran och buden och bönen innebär också faktisk självuppoffring, såsom när den lämnar kroppen efter sjuttio år, när den inte tänker på kroppsliga behov, utan dess tankar förenas med och är klädda i bokstäverna i Toran och bönen, vilka är Guds ord och tanke, välsignad vare Han, och de blir verkligen Ett. Detta är själarnas hela sysselsättning i Edens lustgård, som det står i Talmud och i Zohar, med den skillnaden att de där njuter av sina insikter och sitt införlivande i Guds ljus.

Därför har det fastställts  att recitera i början på morgonvälsignelserna innan bönen: ”Min Gud, själen som Du har givit mig är ren osv. Du har andats in den i mig osv., och Du kommer i framtiden att ta den från mig” osv., med meningen att eftersom Du har andats in den i mig och Du i framtiden kommer att ta den från mig, överlämnar jag den därför redan nu och lämnar den tillbaka till Dig för att förena den med Din Enhet, och som det står skrivet: ”Till Dig, Gud, ska jag lyfta upp min själ” [Ps. 25:1], det vill säga genom att binda min tanke till Din tanke och mitt tal till Ditt tal genom Torans och bönens bokstäver, och speciellt i tal till Gud i andra person, såsom ”Lovad vare Du” och liknande.

Och med denna förberedelse att överlämna sin själ till Gud, ska han påbörja morgonvälsignelserna: ”Lovad vare Du” osv., och likaså ska han med denna förberedelse påbörja Tora-studiet i sin fasta studietid genast efter bönen. Och likaledes under dagens lopp innan han börjar studera Toran är en sådan förberedelse nödvändig i varje fall, då det är välkänt att den huvudsakliga förberedelsen ”för dess egen skull” som nödvändig förutsättning är i början av studiet när det gäller en beinoni. Detsamma gäller skiljsmässodokument eller en Torarulle, där det är en nödvändig förutsättning [att skrivas] ”för deras egen skull”. Och det räcker med att man innan man börjar skriva, säger: ”Jag skriver för Torarullens helighets skull,” eller [i fallet med ett skiljsmässodokument] ”för honom och för henne” osv.

Och när han studerar Toran många timmar i följd ska han tänka på denna ovannämnda förberedelse åtminstone en gång i timmen, ty varje timme kommer ett annat tillflöde från de övre världarna och ger livskraft till de nedre världarna, och nedförandet av livskraften hos den föregående timmen återvänder till sin källa (enligt den esoteriska principen om ”närmande och tillbakadragande” i Sefer Yetzira) tillsammans med hela Toran och de goda gärningarna hos de nedre världarna. Ty under varje timme av dagens tolv timmar råder en av de tolv kombinationerna hos det välsignade Tetragrammaton, medan kombinationerna med namnet Adon-ai härskar på natten, som bekant.

Hela hans avsikt med att överlämna sin själ till Gud genom Tora och bön och lyfta upp den Gudomliga gnistan som finns i den till dess källa, ska endast vara för att åstadkomma behag inför Honom, må Han vara välsignad, som i exemplet med glädjen hos en kung när hans ende son befrias från fångenskap och fängelse, enligt ovan.

Denna avsikt är äkta i absolut sanning, helt och hållet, i varje judisk själ i varje tid och under varje stund genom den naturliga kärleken, som är vårt arv från våra förfäder. Man ska bara fastställa bestämda tidpunkter för att begrunda Guds storhet för att nå intellektuell fruktan och kärlek, och efter allt det kommer man kanske att lyckas, som ovan förklarats.

 KAP 42

Genom vad som ovan sagts angående den lägre typen av fruktan, kan man nu klart förstå talmudkommentaren till versen: ”Och nu, Israel, vad kräver Herren, din Gud, av dig, förutom att frukta Herren, din Gud?” [5 Mos. 10:12] [och Talmud frågar:] ”Är då fruktan en småsak?” [och Talmud svarar:] ”Ja, för Moses var det en småsak,” osv. [Talmud Berachot 33b].

Vid första anblick är svaret svårbegripligt, för det står: ”Vad kräver Herren av dig?” [och inte bara av Moses]. Förklaringen är dock följande: varje själ i Israels hus har inom sig något av vår lärare Moses' aspekt, frid vare med honom, ty han är en av de ”sju herdarna” [Talmud Suka 52b] som låter livskraft och Gudomlighet att strömma till Israels folks själars gemenskap, och därför kallas de vid namnet ”herdar”, och vår lärare, Moses, frid vare med honom, omfattar dem alla och kallas ”den trofaste herden.” Detta betyder att han för ner aspekten av ”da'at” (kunskap) till Israels folks gemenskap så att de ska lära känna Gud, var och en efter sin själs insikt och sin rot Ovan, och den näring den får från vår lärare Moses själs rot, frid vare med honom, som är rotad i ”Da'at Eljon” (den Högsta Kunskapen) i Atziluts tio Sefirot, vilka är förenade med deras välsignade Emanator, för Han och Hans kunskap är Ett, och Han är kunskapen osv.

Utöver detta [allmänna inflytande till Israels folk som helhet] kommer det i varje generation ner ”gnistor” från vår lärare Moses själ, frid vare med honom, och de klär sig i kropp och själ hos varje generations vise, församlingens ”ögon” [4 Mos. 16:24], för att förmedla kunskap till folket så att de ska lära känna Guds storhet och tjäna Honom med hjärta och själ. Ty hjärtats tjänst är i enlighet med ”da'at” som det står skrivet: ”Da' (känn) din faders Gud och tjäna Honom med ett fullkomligt hjärta och med villig själ.” [1 Krön. 28:9]. Och angående den framtida [messianska] eran står det: ”Och de ska inte längre lära var och en sin nästa, och var och en sin bror och säga: 'Känn Herren', ty de kommer alla att känna Mig” osv. [Jer. 31:33].

Men huvudsaken i ”da'at” är inte bara kunskapen att man ska känna till Guds storhet genom bokförfattare och skrifter utan huvudsaken är att fördjupa sitt sinne i Guds storhet och starkt fästa sin tanke till Gud med hjärtats och intellektets kraft och styrka tills hans tankar kommer att bindas till Gud med ett starkt och kraftigt band, såsom bundet till ett fysiskt ting som han ser med sina egna kroppsliga ögon och fördjupar sin tanke i. För det är känt att ”da'at” betyder sammanfästande, som i versen ”Och Adam kände” osv. [1 Mos. 4:1].

Och denna kraft och denna egenskap att sammanbinda sin ”da'at” till Gud finns i varje själ i Israels hus genom dess näring från vår lärare Moses själ, frid vare med honom. Dock, eftersom själen har klätts i en kropp, måste den uppbåda en stor och mäktig ansträngning, mångfaldigt dubblad: för det första det hårda arbetet med köttet för att spjälka kroppen och underkuva den, så att den inte ska skymma själens ljus, som nämnts ovan i Zohars namn, att ”en kropp där själens ljus inte uppdagar sig, ska spjälkas”, vilket åstadkoms genom ångerfulla tankar ur hjärtats djup, som där förklarats.

Och för det andra: själens starka bemödan i att tjänsten till Gud inte ska vara betungande för den i sin möda att fördjupa sig i och begrunda Guds storhet under en lång och oavbruten stund, ty denna stunds längd är inte densamma för varje själ. Det finns en själ som till sin natur är förfinad och som genast när den begrundar Guds storhet uppnår fruktan och bävan inför Gud. Som det står skrivet i Shulchan Aruch, Orach Chajim, kap. 1, att ”när personen begrundar att den store Kungen, kungarnas Konung, den Helige, välsignad vare Han, vars härlighet fyller hela världen, står över honom och ser hans handlingar, kommer han genast att bli fylld av vördnad” osv. Det finns dock en låg själ till sin natur och födsel i sin ursprungsplats i de lägre graderna i Asiyas tio Sefirot, som inte förmår upptäcka Gudomligheten i sina tankar annat än med svårighet och kraftansträngning, och speciellt om den hade blivit förorenad genom ungdomssynden, för synderna avskiljer osv. (som förklaras i Sefer Chasidim, kap. 35).

Icke desto mindre, med svårighet och med kraftansträngning, när han stärker sina tankar mycket med stor kraft och möda och stort djup för att fördjupa sig i [betraktelsen av] Guds storhet under en lång stund, kommer förvisso åtminstone den lägre fruktan att komma över honom som beskrivits ovan, och som rabbinerna, av välsignat minne, har sagt: [”Om någon säger] 'Jag har ansträngt mig och jag har funnit' – tro honom.” [Talmud Megilla 6b]. Det står också: ”Om du söker den som silver och letar efter den som dolda skatter, då kommer du att förstå vad fruktan för Gud är” [Pred. 2:4-5]. Det betyder att på samma sätt som någon letar efter en dold skatt eller rikedom som är dold djupt i jorden, för vars skull han gräver med ihärdig möda, så måste man gräva med outtröttlig möda för att uppdaga den skatt med fruktan inför Himlen som finns förborgad och dold i hjärtats förståelse hos varje judisk individ, vilket är en aspekt och nivå som står bortom tidens gränser, och det är den naturliga, dolda fruktan som nämnts ovan. Men för att detta ska kunna förverkligas i handling, i aspekten av ”fruktan för synd” och vända sig bort från det onda i handling, tal och tanke, måste man uppdaga den ur hjärtats förståelses dolda djup som står bortom tidens gränser och bringa den till aspekten av faktisk tanke i hjärnan.

[Detta innebär] att man ska fördjupa sin tanke i den under en viss tid tills dess verkan definitivt kommer ut från potential till faktisk handling, nämligen att vända sig bort från det onda och göra gott i tankar, tal och handling inför Gud, Som ser och iakttar och hör och lyssnar och känner till alla hans gärningar och rannsakar hans njurar och hjärta. Som rabbinerna, av välsignat minne, sade: ”Betrakta tre saker, och du kommer inte att synda: ett öga som ser och ett öra som hör” osv. [Mishna Avot 2:1].

Och även om Han inte har någon kroppslig likhet, är ju allt desto mer uppenbarat och känt inför Honom oändligt mycket mer än exempelvis fysisk syn- eller hörselförnimmelse. Det är, som en liknelse, som någon som vet och själv känner allt som händer och sker i var och en av sina 248 kroppsdelar, såsom kyla eller värme, och till och med svedan i sina tånaglar, till exempel, om han blir bränd av eld; likaså vet han om och känner i sin hjärna deras väsen och substans och allt som har inverkan på dem.

Och i likhet med denna vetskap, bildligt sagt, vet den Helige, välsignad vare Han, allt som händer hos alla skapade varelser, både i de övre och de lägre [världarna], eftersom de alla får sitt livsflöde från Honom, välsignad vare Han, som det står skrivet: ”Ty allt kommer från Dig” [1 Krön. 29:14]. Och detta är innebörden i vad som står: ”Och ingen skapad varelse kan undanhållas Dig.” Och som Maimonides skrev (och Kabbalans lärda instämmer med det, som Rabbi Moses Cordovero skriver i Pardes), att ”genom att Han känner Sig själv, så att säga, känner Han alla skapade ting som existerar genom Hans sanna existens” osv.

Ändå är denna analogi bara för att vänja örat. I sanningens namn har dock analogin ingen som helst likhet med föremålet för jämförelsen, ty människans själ, även den rationella och den Gudomliga, påverkas av händelserna i kroppen och dess smärta på grund av att den faktiskt är klädd i den livgivande själen, som är klädd i själva kroppen.

Den Helige, välsignad vare Han, påverkas dock inte, Gud förbjude, av företeelserna i världen och dess omväxlingar, och inte heller av världen själv, ty de orsakar inte någon som helst förändring i Honom, Gud förbjude. För att rätt uppfatta det här med vårt intellekt har sanningssökarnas vise män redan behandlat det utförligt i sina böcker. Men alla judar är ”alla troende och söner till troende” [Talmud Shabat 92a], utan någon utforskan alls med mänskligt intellekt, och de förkunnar: ”Du är densamme innan världen skapades osv”, enligt ovan i kap. 20.

Var och en i Israels folk, vem han än må vara, när han begrundar detta under en lång stund varje dag – hur den Helige, välsignad vare Han, verkligen är allestädes närvarande i de övre och lägre [världarna] och verkligen fyller himlen och jorden, och att hela världen verkligen är full av Hans härlighet, och att Han skådar och iakttar och rannsakar hans njurar och hans hjärta och alla hans handlingar och ord, och räknar varje hans steg – då kommer fruktan att planteras i hans hjärta under hela dagen; och när han åter mediterar över detta, även med ytlig reflektion, när som helst och i varje stund, kommer han att vända sig bort från det onda och göra gott i tanke, tal och handling och inte göra uppror, Gud förbjude, i åsynen av Hans härlighet, varav hela världen är full, såsom Rabbi Jochanan ben Zackai sade till sina lärjungar, som citerat ovan.

Detta är vad versen säger: ”Utan bara att frukta Herren, din Gud, och vandra på alla Hans vägar” [5 Mos. 10:12], vilket är den fruktan som leder till uppfyllandet av Hans välsignade bud genom att vända sig bort från det onda och göra gott. Detta är den lägre fruktan som nämnts tidigare. Vad gäller Moses, det vill säga beträffande aspekten av ”da'at” som finns i varje Gudomlig judisk själ, är det en småsak, som har sagts ovan. (För ”da'at” är [förmågan] som binder hjärtats dolda förståelse till en direkt uppenbarad aspekt i tanken, vilket är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran.)

Förutom det ska han komma ihåg att som i fallet med en kung av kött och blod är den huvudsakliga fruktan för hans inre och hans livskraft och inte för hans kropp – för när han sover finns det ju ingen fruktan alls för honom. Hans inre och hans livskraft kan förvisso inte förnimmas med fysiska ögon, utan endast med intellektuell syn genom de fysiska ögonen som ser hans kropp och kläder och vet om den livskraft som är klädd i dem. Och om det är så, ska han på precis samma sätt frukta Gud när han med sina fysiska ögon betraktar himlen och jorden och alla deras härskaror, i vilka ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, är klätt för att ge dem liv *

*Not: (Och det kan också ses med kroppsliga ögon hur de är underkastade inför Hans välsignade ljus när de bugar sig varje dag mot väster i deras nedgång. Som rabbinerna, av välsignat minne, kommenterade till versen: ”Och himlens härskara bugar sig för Dig” [Esra 9:6] att Shechina vistas i väster, och sålunda är deras gång hela dagen mot väster i form av bugning och underkastelse [Talmud Sanhedrin 91b]. Även den som aldrig sett kungen och inte alls känner honom, likväl när han stiger in på kungens gård och ser många och förnäma furstar buga sig inför en person, faller över honom bävan och rädsla.)

Och även om det sker genom att iklädas många dräkter, finns det ju inte alls någon skillnad eller olikhet i fruktan för en mänsklig kung vare sig han är naken eller klädd i ett plagg eller flera plagg.

Utan huvudsaken är vanan att ständigt vänja sitt sinne och tanke till att det ständigt ska förbli fastställt i hans hjärta och hans hjärna att allt han ser med sina ögon – himlen och jorden och allt som finns däri – utgör Kungens, den Heliges, yttre dräkter, välsignad vare Han. På så sätt kommer han ständigt att påminna sig om deras inre och deras livskraft. Detta är också inbegripet i ordet 'emuna' (tro), som är ett ord som [etymologiskt] betecknar ”träning”, något som man vänjer sig vid, liksom en hantverkare som tränar sina händer osv.

Man ska också ständigt hålla i minnet uttrycket hos rabbinerna, av välsignat minne: ”Åtagandet av himmelrikets ok”, vilket är parallellt med påbudet ”Du skall förvisso sätta en kung över dig” [5 Mos. 17:15], som har förklarats på annan plats osv. Ty den Helige, välsignad vare Han, åsidosätter de övre och lägre världarna och privilegierar Sitt kungadöme över oss, osv. och vi accepterar det osv. Och detta är innebörden av bugningarna i Amidabönen efter det muntliga accepterandet av himmelrikets ok i recitationen av Shema, och att om igen acceptera det i verklig praktisk form i handling osv., som det står på annan plats.

 KAP 43

 När det gäller denna lägre fruktan, som är nödvändig för uppfyllandet av Hans bud i aspekterna av ”Vänd dig bort från det onda och gör gott”, sägs det: ”Om det inte finns någon fruktan [för Gud], finns det ingen vishet” [Mishna Avot 3:17], och den finns i kategorin ”litenhet” och i kategorin ”storhet”. Den första är den slags fruktan som har sitt ursprung i begrundan över Guds storhet – att Han fyller alla världar, och ”Från jorden till himlen är ett avstånd på 500 år osv. och avståndet från en himmel till nästa osv.; änglarnas fötter är lika stora som alla innan nämnda nivåer tillsammans” osv. [Talmud Chagiga 13a] och likaså det gradvisa uppstigandet hos alla världar allt högre och högre upp till de högsta höjderna. Men trots detta kallas denna fruktan en ”yttre” och ”lägre” fruktan, eftersom den har sitt ursprung i de världar som utgör Kungens dräkter, den Helige, välsignad vare Han, Som döljer sig och höljer sig och iklär Sig dem för att ge dem livskraft och upprätthålla deras existens, så att de kan förbli i existens från intet osv., men denna [fruktan] utgör ändå porten och ingången till uppfyllandet av Toran och buden.

Men den ”Högre fruktan”, en fruktan som härrör från en känsla av skam och en inre fruktan som har sitt ursprung i de inre aspekterna av Gudomlighet i världarna, sades det om den att ”Om det inte finns vishet, finns det ingen fruktan” [Mishna Avot 3:17]. Ordet chochma är [uppbyggt av bokstäverna] כ”ח מ”ה (”potentialen till något”), och ”Chochma framträds från intet” [Job 28:12] och ”Vem är vis? Den som ser det som föds” [Mishna Avot 2:9], vilket betyder att han ser hur allting uppstår och blir till existens ur noll och intet genom Guds ord och Hans välsignade muns andedräkt, som det står: ”Och hela deras härskara genom Hans muns andedräkt” [Ps. 33:6]. Därför är himlarna och jorden och hela deras härskara verkligen i total avsaknad av egen existens inför Guds ord och Hans muns andedräkt, och är som helt icke-existerande och som verkligen noll och intet, såsom solens ljus och strålglans är utan egen existens inne i solens himlakropp.

Och människan ska inte undanta sig själv från regeln, ty även hennes kropp och nefesh och ruach och neshama saknar egen existens inför Guds ord, vars välsignade ord är förenade med Hans tanke osv. som i detalj förklarats ovan (kap. 20 och 21) i exemplet med människans själ, där ett yttrande i dess tal och tanke verkligen räknas som ingenting osv. Detta är vad som menas i versen: ”Se, fruktan för Gud är vishet” [Job 28:28].

Dock är det inte möjligt att uppnå denna fruktan och vishet annat än genom uppfyllandet av Toran och buden genom den lägre, yttre fruktan. Och detta är vad som menas med uttalandet: ”Om det inte finns någon fruktan, finns det ingen vishet” [Mishna Avot 3:17].

Även beträffande kärlek finns det två nivåer – ”stor kärlek” (Ahavah rabbah) och ”evig kärlek” (Ahavat olam). ”Stor kärlek” är njutningens kärlek, och den är ”en eldslåga som stiger uppåt av sig själv.” Den kommer från Ovan som en gåva till den som är fullkomlig i fruktan, som känt från rabbinernas yttrande, av välsignat minne, att ”Mannens väg är att söka efter en kvinna” [Talmud Kidushin 2b]. Ty kärlek kallas ”man” eller ”maskulin”, som det står skrivet: ”Han har kommit ihåg sin kärleksfulla godhet” [Ps. 98:3]; medan en kvinna [symboliserar] ”fruktan för Gud”, som bekant. Om den dock inte föregås av fruktan är det omöjligt att uppnå denna ”stora kärlek”, för denna kärlek härstammar från Atziluts rike, där det inte finns något avskiljande eller separering, Gud förbjude.

Men den ”eviga kärleken” (Ahavat olam) är den som kommer ur förståelsen och kunskapen om Guds storhet, den Oändlige, välsignad vare Han, som fyller alla världar och omfattar alla världar och inför Honom är allting som helt obefintligt, liksom obetydligheten hos ett enda enstaka ord i den intellektuella själen när det ännu befinner sig i hans tankeförmåga eller i hjärtats längtan, som tidigare förklarats. Genom en sådan betraktelse kommer av sig självt kärleksegenskapen som finns i själen att befria sig från sina dräkter. Det vill säga, den kommer inte att klä sig i någon form av nöje eller njutning, vare sig fysisk eller andlig, för att älska det. Den kommer inte heller att över huvud taget önska något som helst i världen förutom enbart Gud, livskällan till alla njutningar. För dessa alla saknar egen existens och räknas som totalt noll och intet inför Honom, och det finns ingen jämförelse eller liknelse mellan dem, Gud förbjude, såsom det inte finns någon jämförelse mellan absolut noll och intet i jämförelse med evigt liv. Som det står: ”Vem har jag i himlen [förutom Dig] och det finns ingenting på jorden som jag önskar med Dig. Mitt kött och mitt hjärta försmäktar, [men Du är] mitt hjärtas klippa” osv. [Ps 73: 25-26], och som kommer att förklaras senare .

Också den vars själs kärleksegenskaper inte är klädda alls i någon fysisk eller andlig njutning, kan tända sin själ som med glödande eld och intensiv låga och en flamma som strävar upp mot Himlen genom ovannämnda begrundan, som kommer att förklaras senare.

Denna slags kärlek föregår ibland fruktan, i enlighet med den aspekt av ”da'at” som ger upphov till den, som bekant. (För ”da'at” omfattar både mildhet och stränghet, vilket är kärlek och fruktan; och ibland stiger först de milda egenskaperna ner och uppenbarar sig.) Därför är det möjligt för en ond och syndig person att göra bot genom den kärlek som föds i hans hjärta när han minns Herren, sin Gud.

Men ändå är även fruktan inkluderad däri [i kärleken] av sig själv, dock bara i aspekten av ”litenhet” och ”fördöljande”, det vill säga fruktan för att synda och göra uppror mot Honom, Gud förbjude, medan kärleken är i ett uppenbart tillstånd i hans hjärta och hjärna. Ett sådant fall är dock bara tillfälligt och utgör ett undantag genom Guds särskilda försyn i en viss situation, som i fallet med Rabbi Eliezer ben Durdaia [Talmud Avoda Zara 17b].

Men den vanliga ordningen i tjänsten, som är beroende av människans eget val, är att först börja med uppfyllandet av Toran och buden genom den lägre fruktan, åtminstone i kategorin av ”litenhet”, i att vända sig bort från det onda och göra gott för att belysa sin Gudomliga själ med Torans ljus och dess bud, och därefter kommer kärlekens ljus att stråla över den (ty orden ”Och du skall älska” har ett numeriskt värde som är dubbelt så stort som ”ljus”– som känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran).

 KAP 44

Var och en av dessa två nivåer av kärlek – den ”stora kärleken” och den ”eviga kärleken” – är uppdelad i en mångfald nyanser och nivåer utan slut, beroende på varje individs kapacitet. Som det står i den heliga Zohar [I 103b] till versen: ”Hennes man är känd i portarna” [Ordspr. 31:23] – ”det syftar på den Helige, välsignad vare Han, som gör Sig känd och fäster Sig vid var och en enligt hans hjärtas mått” osv. Därför benämns fruktan och kärleken ”De dolda ting som är kända för Herren, vår Gud” [5 Mos. 29:28], medan Toran och buden är ”Uppenbarade för oss och för våra barn att göra” osv. [5 Mos. 29:28]. För vi har alla en Tora och en lag vad gäller uppfyllandet av hela Toran och buden i aspekten av handling. Så är det inte med fruktan och kärlek, som varierar beroende på kunskapen om Gud i hjärnan och hjärtat, som ovan nämnts.

Det finns dock en kärlek som omfattar alla distinktioner och nivåer av ”stor kärlek” och ”evig kärlek”, och den är densamma i varje judisk själ och är vårt arv från våra förfäder. Och det är vad Zohar säger till versen: ”Min själ; jag önskar dig om natten” osv. [Jesaja 26:9] att ”Man ska älska den Helige, välsignad vare Han, med själens och andens kärlek, såsom de är fästa vid kroppen och kroppen älskar dem” osv. [Zohar III 67a]. Detta är tolkningen av versen: ”Min själ, jag önskar dig”, vilket betyder att ”Eftersom Du, Gud, är min själ och mitt sanna liv, därför önskar jag Dig”, det vill säga ”Jag längtar och trängtar till Dig som någon som längtar till sin själs liv, och när han är svag och utmattad, längtar och trängtar han till att hans själ ska återföras till honom. Och på samma sätt som han längtar när han går och sover och önskar att hans själ ska återföras till honom när han vaknar upp från sin sömn – så längtar och trängtar jag till ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som är den sanna Livgivaren till allt liv, för att införa det i mig genom sysselsättningen med Toran när jag vaknar upp på natten ur min sömn; för Toran och den Helige, välsignad vare Han, är helt Ett. Så står det i Zohar, ibid., att ”Av kärlek till den Helige, välsignad vare Han, ska man gå upp varje natt och anstränga sig i sin tjänst till morgonen” osv.

Och en stor och mer intensiv kärlek än den – som likaså är dold i varje själ i Israel i arv av våra förfäder – är den som beskrivs i Ra'aya Mehemna: ”Som en son som bemödar sig för sin fars och mors skull, vilka han älskar mer än sin egen kropp, själ och ande” osv., ty ”Vi har ju alla en Fader” [Mal. 2:10].

Och även om ”Vem är den man och vem kan det vara, som vågar vara så övermodig i sitt hjärta att han närmar sig för att ens uppnå en tusendel av graden i kärleken hos den trofaste herden [Moses]?” – men ändå – ytterkanten och en bråkdel av hans [Moses] stora godhet och ljus lyser ju till Israels gemenskap i varje generation, som det står i Tikunim att ”En utspridning från honom finns i varje generation för att belysa dem” osv. [Tikun 69 112a]. Dock är denna utstrålning i kategorin av stark doldhet och fördöljande i själarna i hela Israels hus, och att kunna frambringa denna dolda kärlek från sitt fördöljande och doldhet till uppdagelse, så att den blir i uppenbarad form i hans hjärta och hjärna, är ”Inte utom räckhåll och inte heller långt borta, utan saken är dig mycket nära i din mun och i ditt hjärta” [5 Mos. 30:11-12]. Det vill säga, det ska vara invant i hans tunga och hans röst att väcka sitt hjärtas och hjärnas inlevelse och fördjupa sin tanke i Livgivaren till allt liv, den Oändlige, välsignad vare Han, för Han är bokstavligen vår sanna Fader och källan till våra liv, och väcka kärleken till Honom som en sons kärlek till sin far. Och när han ständigt vänjer sig vid detta, kommer vanan att bli till natur.

Även om det förefaller honom vid första anblick att detta är en inbillning, ska han inte oroa sig, eftersom det i sig självt är absolut sant i aspekten av den ”dolda kärleken”. Dock är syftet med att frambringa den i uppenbarad form att han ska omsätta den i handling, vilket är sysselsättningen med Toran och buden som han studerar och utför som ett resultat av den, för att åstadkomma behag inför Honom, må Han vara välsignad, som en son som tjänar sin far.

Om detta sägs att ”en god tanke förenas av den Helige, välsignad vare Han, med en gärning” [Talmud Kidushin 40a], så att de blir vingar för att lyfta sig uppåt, som tidigare förklarats. Och behaget är som i liknelsen med den glädje kungen får av sin son, som kommer till honom när han lämnar fängelset enligt ovan; eller att utgöra en boning för Honom i de lägre världarna, som redan nämnts.

Även vad gäller den ovan nämnda [kärleken i] kategorin ”Min själ, jag önskar dig”, är saken mycket nära att bringas fram ur fördöljandet till uppdagandet genom att ständigt vänja sig vid det, med mun och hjärta i samklang.

Men om han inte kan frambringa den till att uppenbaras åtminstone i sitt hjärta, kan han ändå sysselsätta sig med Toran och buden ”för deras egen skull” genom att föreställa sig idén om denna kärlek i tanke i sitt intellekt, och ”en god tanke förenas av den Helige, välsignad vare Han” osv.

Dessa två sorters kärlek –även om de är ett arv till oss från våra förfäder och är som något naturligt i våra själar, och likaså den fruktan som är inbegripen i dem, vilken är fruktan för att avskiljas, Gud förbjude, från källan till vårt liv och vår sanne Fader, välsignad vare Han – benämns de ändå inte med namnet 'naturlig fruktan och kärlek', förutom när de endast befinner sig i hans hjärna och i hans tanke och hans hjärtas dolda djup. Då är deras plats i Yetziras tio Sefirot, och dit lyfter de upp, tillsammans med dem, Toran och buden som tillkommit genom dem och är resultat av dem.

Men när de befinner sig i ett uppenbarat tillstånd i hjärtat, kallas de i Zohar för ”hjärtats önskan” och deras plats är i B'rias tio Sefirot, och dit lyfter de upp, tillsammans med dem, Toran och buden som tillkommit genom dem och är resultat av dem.

Att frambringa dem ur hjärtats fördöljande och doldhet till ett tillstånd av uppdagelse kommer genom ”da'at”; att starkt fästa sin tanke med mäktig begrundan ur hjärtats djup än mer och oftare  till den Oändlige, välsignad vare Han, hur Han verkligen är våra liv och vår välsignade sanne Fader. Och det är välkänt vad som står i Tikunim [Tikun 6], att ”i B'ria-världen häckar ”Den Högsta Modern”, vilket är begrundan av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, Livgivaren till allt liv, i enlighet med Elias yttrande: ”Förståndet (”bina”) är hjärtat, och med det förstår hjärtat.”

Dessutom inbegriper de ovan nämnda två sorternas kärlek en aspekt av stor kärlek, som är större och mer upphöjd än den intellektuella fruktan och kärleken, vilket är den kärlek som ovan benämnts Ahavat Olam (”evig kärlek”). Men ändå måste man anstränga sitt intellekt för att uppfatta och uppnå även aspekten av ”evig kärlek” som nämnts ovan, som kommer från förståelse och kunskap om Guds storhet, för att därigenom intensifiera kärlekens eldhärd med glödande eld och intensiv låga och en flamma som strävar upp mot Himlen, tills ”Inte ens mycket vatten kan släcka den osv. och inte heller floder kommer att överskölja den” osv. [Höga Visan 8:7]. Ty det finns en fördel och övertag hos aspekten av kärlek som är som glödande eld och intensiv låga osv. vilken kommer från förståelsen och kunskapen om storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, över de två aspekterna av kärlek som nämnts ovan, när de inte är som glödande eld och låga osv. i likhet med guldets fördel och övertag över silver osv. vilket kommer att förklaras senare.

Och detta är även hela människan och hennes syfte: att lära känna Herrens härlighet och Hans storhets majestätiska prakt, var och en efter sin förmåga, som det står i Ra'aya Mehemna, Parshat Bo: ”För att de ska lära känna Honom” osv., och som är välkänt.

  KAP 45

Det finns ännu en rak väg för människan att sysselsätta sig med Toran och buden ”för deras egen skull” genom vår stamfader Jakobs attribut, frid vare med honom, vilket är barmhärtighetens attribut, och i sitt intellekt först väcka stor barmhärtighet inför Gud över den Gudomliga gnista som ger livskraft till hans själ, som har stigit ned från sin källa, Livgivaren till allt liv, den Oändlige, välsignad vare Han, som fyller alla världar och omfattar alla världar och inför Honom är allt som obefintligt, och har klätts i ett ”ormskinn”, som är avlägset från Kungens ansiktes ljus på största möjliga avstånd, eftersom denna värld är de grova kelipots lägsta nivå osv.

Och i särskilt när han minns alla sina handlingar och ord och tankar sedan den dag han kom till, som inte varit goda, och som gjorde att Kungen blev ”Fängslad i lockarna” [Höga Visan 7:6] – [som förklaras i Zohar] ”I hjärnans tankar”, för ”Jakob är Hans arvs rep” [5 Mos. 32:9], som i bilden med någon som rycker i ett rep osv. Detta utgör den esoteriska läran om ”Shechinas exil”, och om det står skrivet: ”Och han ska vända sig om till Herren och [Han kommer att] förbarma Sig över honom”, genom att uppväcka stor barmhärtighet över Guds Namn som vistas hos oss, som det står: ”Som vistas hos dem i deras orenhet” [3 Mos. 16:16].

Detta är innebörden av versen: ”Och Jakob kysste Rakel och höjde sin röst och grät” [1 Mos. 29:11]. För ”Rakel” står för ”Knesset Israel” (Israels gemenskap), själarnas gemensamma källa; och ”Jakob” – genom sitt Högsta attribut, vilket är barmhärtighetens attribut i Atzilut – är den som väcker stor barmhärtighet för henne. ”Och han höjde sin röst” – upp till källan för den Högsta Barmhärtigheten, som kallas ”Barmhärtighetens Fader” och deras källa; ”Och han grät” – för att uppväcka och därifrån föra ner stor barmhärtighet över alla själar och över Israels gemenskaps källa för att lyfta upp dem ur deras exil och förena dem i den Högsta Enheten i ljuset hos den Oändlige, välsignad vare Han, i aspekten av ”kyssar”, vilket är ”en ande som fästs till en ande”, som det står skrivet: ”Låt honom kyssa mig med Hans muns kyssar” [Höga Visan 1:2], vilket avser fästandet av människans ord till Guds ord, vilket är Torans lagföreskrifter (halacha). Och likaledes [att fästa] tanke till tanke, och handling till handling, vilket avser att följa buden som inbegriper handling, och i synnerhet handlingar med välgörenhet och godhet. För godhet är ”den högra armen”, och detta är som en verklig ”omfamning”, som det står: ”Och Hans högra arm omfamnar mig” [Höga Visan 2:6], medan sysselsättningen med Toran i tal och fördjupad tanke utgör aspekten av verkliga ”kyssar”. 

På detta sätt kan man uppnå aspekten av ”stor kärlek” i uppdagad form i sitt hjärta, som det står skrivet: ”Till Jakob, som förlöste Abraham” [Jesaja 29:22], vilket har förklarats på annan plats.

 KAP 46

Och det finns en rak väg inför människan, som passar alla och ”saken är mycket mycket nära”, nämligen att väcka och låta ljuset i kärleken, som är inplanterad och dold i hjärtat, lysa fram, så att den ska lysa fram med sitt intensiva sken som en brinnande eld i uppdagad form i hjärtat och hjärnan, så att hon kan anförtro sin själ till Gud, tillsammans med sin kropp och sina [materiella] tillgångar med hela hjärtat och med hela själen och kraften från hjärtats djup i absolut sanning, särskilt vid tidpunkten för läsningen av Shema och dess välsignelser, som kommer att förklaras.

Och detta görs genom att lägga på sitt hjärta innebörden av versen: ”Såsom med vatten, där ansiktet [återspeglar] ansiktet, så är människans hjärta till människan” [Ordspr. 27:19].” Detta betyder att liksom med ansiktets avbild och form som man visar i vattnet, reflekteras likaledes samma bild tillbaka till honom i vattnet. På samma är det med hjärtat hos någon som är trogen i sin kärlek till en annan person, för denna kärlek väcker kärlek även till honom i hjärtat hos sin vän, och de blir ömsesidigt trogna vänner, särskilt när han ser sin väns kärlek till honom.

Detta är det naturliga beteendet i varje människas karaktär, även om de båda är av samma ställning. Och hur mycket mer gäller detta om en stor och mäktig kung visar sin stora och intensiva kärlek till en simpel och föraktad och nedrig man, som är nedsmutsad och kastad på dynghögen, och stiger ner till honom från sin ärofulla plats tillsammans med hela sitt följe och reser upp honom och upplyfter honom från hans dynghög och för honom till sitt residens, det kungliga slottet, in i den allra innersta kammaren, en plats dit ingen tjänare eller minister någonsin får tillträde, och är där ensam med honom, i sann samvaro och närhet med omfamningar och kyssar och djup själslig gemenskap med helt hjärta och själ – hur mycket mer kommer då av sig självt att uppväckas en dubbel och mångdubbel kärlek i hjärtat hos denna simple och nedriga individ till kungens själ, med sant själsligt sammanfästande med hjärta och själ ur hjärtats djup utan gräns. Även om hans hjärta vore som förstenat, kommer det med säkerhet att smälta och bli som vatten, och hans själ kommer att utgjutas som vatten i själens verkliga försmäktande till kungens kärlek.

Och se, allt detta, i alla dessa detaljer och med hela den ovan beskrivna bilden, och långt mer, fördubblat och mångdubblat utan slut, har vår Gud gjort med oss. För Hans storhet är bortom förståelse, och Han fyller alla världar och omger alla världar; och det är känt genom den heliga Zohar, liksom också från vår Mästare Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, de oändliga mängderna med residenser och världar, och de oräkneliga änglaskarorna i varje värld och residens. Så noterar Talmud: ”Det står skrivet: 'Finns det något antal för Hans härskaror?” [Job 25:3] Men det står också: 'Tusen gånger tusen tjänar Honom, och tio tusen gånger tio tusen står inför Honom'” osv. [Dan. 7:10]. Diskrepansen förklaras med svaret: ”Tusen gånger tusen osv. är antalet i en 'trupp', men Hans trupper är otaliga” [Talmud Chagiga 13b]. Och ändå, inför Honom, räknas de alla som ingenting alls och som i verklig avsaknad av existens, precis som ett enda ord verkligen saknar betydelse i förhållande till den artikulerade själens väsen och dess essens när ordet fortfarande fanns i tanken eller i hjärtats vilja och längtan, som har förklarats ovan i detalj.

Och alla dessa [änglar] frågar: ”Var är platsen för Hans härlighet?” Och de svarar: ”Hela jorden är full av Hans härlighet”[Jesaja 6:3], det vill säga Hans folk, Israel. Ty den Helige, välsignad vare Han, satte åt sidan de övre och lägre världarna och valde inte dem utan endast Israel, Hans folk, som Han förde ut ur Egypten – ” världens skamfläck” [1 Mos. 42:9], platsen för smuts och förorening – ”inte genom en ängel och inte genom osv. utan den Helige, välsignad vare Han, i själva Hans härlighet” steg ner dit, som det står: ”Och Jag har stigit ner för att rädda honom” osv. [2 Mos. 3:8] för att närma dem till Honom i verklig närhet och enhet, med själens verkliga sammanfästande i form av ”kyssar” mun till mun, det vill säga genom att tala Guds ord, vilket är de judiska lagföreskrifterna (halacha) och andens sammanfästande till anden, vilket är insikterna i Toran och kunskapen om Hans vilja och Hans vishet, vilket allt verkligen är Ett ; och även i formen av ”omfamning”, vilket är uppfyllandet av de bud som inbegriper handling med de 248 lemmarna, ty de 248 påbuden är Konungens 248 lemmar, som förklarats ovan. Och allmänt sett delas de in i tre kategorier – höger, vänster och mitten – nämligen godhet, sträng rättvisa och barmhärtighet – det vill säga de två armarna och kroppen, osv.

Detta är innebörden i [ordalaget i välsignelserna] ”Som har helgat oss genom Sina bud”: liksom en man som trolovar [vilket på hebreiska är samma ord som att helga] en kvinna så att hon ska förenas med honom i fullkomlig förening, som det står: ”Och han ska fästa sig vid sin hustru, och de skall bli ett kött” [1 Mos. 2:24]. Precis så, och oändligt mer, är föreningen i den Gudomliga själen när den är sysselsatt med Toran och dess bud, och den livgivande själen och dess dräkter enligt ovan, med ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han.

Därför liknade Salomo, frid vare med honom, i Höga Visan denna förening vid brudgummens och brudens förening i sammanfäste, lust och önskan, omfamning och kyssar. Detta är också vad som det står: ”Som har helgat oss genom Sina bud”, genom vilka Han har höjt upp oss till den välsignade Högsta Helighetens höjder, vilket är Heligheten hos själva den Helige, välsignad vare Han. Och helighet är en term som indikerar upphöjd särställning, i det att den Helige, välsignad vare Han, är avskild från världarna, och det är aspekten av att ”omfatta alla världar” med vad som inte kan klädas i dem.

Ty genom själens förening och dess införlivande i ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, uppnår den rangen och nivån av heligheten hos den välsignade Oändlige Själv, eftersom den förenar sig med och införlivas i Honom, välsignad vare Han, och de blir verkligen Ett. Detta är innebörden av versen: ”Och ni skall vara Mig heliga, ty Jag, Herren, är helig, och Jag har avskilt er från folken så att ni ska vara Mina”[ 3 Mos. 20:26], och det står ”Ni ska utföra alla Mina bud och ni ska bli heliga för er Gud; Jag är Herren, er Gud” osv. [4 Mos. 15:40-41]. Innebörden är att genom att uppfylla buden blir Jag er Gud, såsom ”Abrahams Gud”, ”Isaks Gud” osv, som kallas så därför att patriarkerna var i kategorin ”vehikel” inför Honom, välsignad vare Han, och saknade egen existens och var införlivade i Hans ljus.

Så är det också med själen hos varje jude när han sysslar med Toran och buden. Därför förpliktade oss rabbinerna, av välsignat minne, att resa oss upp och stå inför var och en som är sysselsatt med utförandet av ett bud, även om han är obildad och okunnig [Talmud Kidushin 33a]. Detta beror på att Gud vistas och klär sig i denna mans själ i denna stund, även om hans själ är ovetande om det på grund av barriären hos den kroppsliga grovheten, som inte har förfinats och som skymmer själens ögon från att se Gudomliga visioner, som det var hos patriarkerna och andra av deras rang, som ”såg deras värld i deras liv.”

Detta är vad Asaf sade, i Gudomlig inspiration, för hela Israels gemenskap i exilen: ”Och jag är okunnig och vet ingenting, jag var som boskap inför Dig. Ändå är jag ständigt med Dig” [Ps. 73:22-23]. Detta betyder att även om jag är som boskap när jag är med Dig, och jag inte vet om och jag inte känner denna förening i min själ, så att det skulle falla över den först bävan och fruktan och därefter stor kärleksnjutning eller brinnande [kärlek] som flammande eld som hos de rättfärdiga vars kroppslighet har förfinats; och som känt att ”da'at” innebär 'känsla i själen', och den omfattar mildhet och stränghet – men ändå är ”Jag ständigt med Dig”, för det kroppsliga materialet hindrar inte själens förening med ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som fyller alla världar, och som det står skrivet: ”Även mörkret kan inte skymma inför Dig” [Ps. 139:12].

Därmed kan vi förstå allvaret i straffet för att överträda förbudet mot arbete på sabbaterna och jäst bröd på Pesach, vilket är detsamma för varje själ. Ty även i själen hos en helt obildad och okunnig person strålar ljuset från heligheten hos sabbaten och högtiden, och hans själ blir dömd till avskiljelse (karet) eller stening för vanhelgandet av denna helighet.

Samma sak gäller [överträdandet av] även en minimal mängd jäst bröd [på Pesach] eller användningen av ting som är förbjudna på sabbaten, vilket skadar den helighet som vilar över hans själ, precis som med heligheten hos en helt rättfärdig mans själ, för vi har alla en och samma Tora.

(Och vad gäller pluralformen ”בהמות” (boskap) är det för att antyda att inför Honom, välsignad vare Han, är till och med den så kallade ”Da'at Elyon” (Den Högsta Kunskapen) – som omfattar mildhet och stränghet– som ”boskap”, det vill säga som en fysisk handling jämfört med ljuset från den Oändlige, som det står: ”Med vishet har Du gjort dem alla” [Ps. 104:24], och detta kallas בהמה רבה [”stort djur”], som förklaras på annat ställe . Och det är namnet ב”ן med siffervärdet för בהמה [djur], som föregår Atzilut.)

 KAP 47

”I varje generation och under varje dag ska man se sig själv som om man idag lämnat Egypten” [Mishna Pesachim 10:5]. Detta syftar på befrielsen av den Gudomliga själen ur kroppens fängsel, ”ormskinnet”, för att införlivas i enheten hos ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, genom att ägna sig åt Toran och buden i allmänhet, och i synnerhet genom att acceptera Himmelriket under läsningen av Shema, där man uttryckligen accepterar och för över sig Hans välsignade Enhet, när man säger: ”Herren är vår Gud, Herren är En” [5 Mos. 6:4].

Det har tidigare förklarats att ”vår Gud” är som ”Abrahams Gud” osv., eftersom han var utan egen existens och införlivades i enheten hos ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, med den skillnaden att Abraham förtjänade detta på grund av sina gärningar och sin vandring i helighet från nivå till nivå, som det står: ”Och Abram färdades och vandrade hela tiden vidare” osv. [1 Mos. 12:9]. Men hos oss är det ett arv och en gåva, i det att Han har givit oss Hans Tora och klätt i den Hans välsignade vilja och vishet, vilka är förenade med Hans välsignade väsen och essens i fullständig enhet; och det är som om Han hade givit oss Honom Själv, i viss mening. Och som det står i Zohar [II 162b] till versen: ”Att de ska ta till Mig en gåva” [2 Mos. 25:2] (”Till Mig” det vill säga ”Mig”; och formuleringen borde ha varit ”Och en gåva”, utan allt är en och samma sak. Studera det noga där.)

Detta är betydelsen av ”Och Du har givit oss Herren vår Gud i kärlek” osv.; ”Ty i Ditt Anletes ljus har Du givit oss Herren vår Gud” osv. och därmed finns det inget som hindrar själens sammanfästning till Hans välsignade Enhet och ljus förutom viljan, nämligen om personen inte alls vill, Gud förbjude, fästa sig vid Honom osv. Men så snart han önskar det, och han accepterar och för över sig Hans välsignade Gudomlighet och säger: ”Herren är vår Gud, Herren är En”, då införlivas hans själ av sig självt i Hans välsignade Enhet, ty ”ande väcker ande och nedkallar en ande,” och detta är en form av ”uttåg ur Egypten”.

Därför fastställdes det att avsnittet om uttåget ur Egypten ska läsas just under läsandet av Shema, trots att det är ett eget bud och inte tillhör budet att läsa Shema, som det står i Talmud [Berachot 21a] och lagböckerna; utan därför att de i praktiken är en och samma sak. Likaså i slutet på avsnittet om uttåget ur Egypten avslutas även det med orden: ”Jag är Herren, er Gud” [4 Mos. 15:41], vilket också är samma sak som ovan förklarat.

 KAP 48

När den tänkande människan mediterar över storheten hos den Oändlige, välsignad vare Han, [kommer hon att inse] att såsom Hans namn visar är Han utan slut, och det finns ingen begränsning eller ändlighet alls hos ljuset och livskraften som sprider sig från Honom, må Han vara välsignad, i Hans enkla odelade vilja, som är förenad med Hans välsignade väsen och essens i fullständig enhet. För om världarnas process med gradvis nedstigning från ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, hade varit utan förtätningar men i gradvis ordning från nivå till nivå genom orsak och verkan skulle denna värld aldrig ha kunnat skapas i sin nuvarande begränsade och ändliga form; ”Från jorden till himlen är det ett avstånd på fem hundra år” [Talmud Chagiga 13a], och likaså mellan varje himmel och den nästa, och likaså diametern på varje himmel. Till och med den kommande världen och Edens högsta lustgård, boningen för de stora rättfärdigas själar och själarna själva, för att inte tala om änglarna – tillhör alla kategorin av gräns och ändlighet, för det finns en gräns för deras förmåga att uppfatta ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som strålar över dem genom att klädas i ChaBaD, osv. Därför finns det också en gräns för deras förnöjelse som de får från Shechinas strålglans och njuter i Guds ljus; ty de kan inte erhålla nöje och njutning i sant oändlig form utan att därigenom upphävas i sin existens och återvända till sin källa.

När det gäller detaljerna i förtätningana, hur och vad de är – är detta inte platsen för deras förklaring. Men generellt sett är de i kategorin av förborgande och döljande av ljusets och livskraftens tillflöde, så att det inte ska lysa och föras ned till de lägre världarna på ett uppenbart sätt och klädas i dem och införas i dem och ge dem livskraft så att de kan existera från intet, utan [de erhåller] endast en ytterst liten del av ljus och livskraft, tillräckligt för att förbli i ett tillstånd av begränsning och ändlighet.

Detta är en ytterst liten utstrålning och räknas som verkligen obefintlig jämfört med aspekten av gränslös och oändlig utstrålning, och det finns ingen som helst relation eller jämförelse mellan dem, som är känt gällande innebörden av ordet 'relation' beträffande siffror, där talet 1 har relation till talet 1 000 000, för det är en miljondel av det; men när det gäller något som befinner sig i oändlighetens dimension och är helt utan nummer har det ingen motsvarighet i siffervärden, för till och med miljarder och triljoner har inte där ens värdet av talet 1 i jämförelse med miljarder eller triljoner, utan räknas verkligen som ingenting alls.

Så är det verkligen med aspekten av denna ringa utstrålning som klär sig i de övre och lägre världarna och ger dem livsflöde så att de ska kunna leva – i jämförelse med det dolda och förborgade ljuset som är i dimensionen av oändlighet och inte klär sig [i dem] för att överföra livsflöde till världarna för att ge dem liv i uppenbarad form, utan det omsluter dem från Ovan och kallas ”omfattande alla världar” (Sovev kol almin). Innebörden av det är inte att det omger och omfattar dem ovanifrån i rumslig aspekt, Gud förbjude, ty aspekten av 'rum' är inte på något sätt tillämplig i andlighetens dimension; utan meningen är att den ”omger och omfattar dem ovanifrån” beträffande aspekten av flödets uppdagande, ty tillflödet som är i uppenbarad form i världarna kallas för ”iklädsel”, som kläds i världarna, ty de ikläds och uppfattar det tillflöde som de erhåller; vilket ej är fallet med det tillflöde som inte är i uppenbarad form utan förblir i förborgad och dold form och inte kan uppfattas av världarna, och inte kallas att ”iklädas” utan är ”omgivande och omfattande”.

Eftersom nu världarna är i begränsad och ändlig form, följer av det att ljusflödet från den Oändlige, välsignad vare Han, inte kläds och uppenbaras i dem i uppdagad form, utan endast en mycket liten och oansenlig och ytterst komprimerad utstrålning, och detta enbart för att hålla dem vid liv i begränsad och ändlig form. Men det huvudsakliga ljuset, utan förtätning i sådan utsträckning, kallas för ”omgivande” (makif) och ”omfattande” (sovev), då dess tillflöde inte uppdagas inom dem, eftersom de är i begränsad och ändlig form.

Som illustration: se, denna fysiska värld – trots att ”Hela världen är full av Hans härlighet” [Jesaja 6:3], vilket är ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som det står skrivet: ”Ty Jag fyller himmel och jord, säger Herren” [Jer. 23:24] – kläds ändå inte [ljuset] i den i form av uppdagat tillflöde utan bara en mycket liten livskraft i kategorin av mineraler och växter, medan hela ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, kallas som ”omgivande” den, även om det faktiskt befinner sig i den, eftersom dess tillflöde inte längre uppenbaras i den, utan bara inflyter den på ett förborgat och dolt sätt; och varje tillflöde i dold form kallas för ”omfattande från Ovan”, för den dolda världen står på ett högre plan än den uppenbarade världen.

För att tydliggöra detta genom en liknelse: när en person utformar en bild i sin hjärna med något som han har sett eller betraktar – trots att hela själva den fysiska existensen hos detta objekt och dess yttre och inre och dess innersta inre helt upptecknas i hans sinne och tanke, då han har sett det hela eller betraktar det, och detta kallas för att hans sinne helt omfattar objektet, och det här objektet är omfattat i hans sinne och tanke – men ändå är det inte omfattat i verkligheten i praktiken, utan bara i människans föreställning och sinne.

Men den Helige, välsignad vare Han, om vilken det står: ”Ty Mina tankar är inte era tankar” osv. [Jesaja 55:8] – Hans tanke och intellekt, som känner till alla skapade ting, omfattar varje skapad varelse från dess huvud till dess botten och dess inre och dess innersta inre, och allt i faktisk verklighet.

Till exempel detta jordklot, där Hans välsignade kunskap omfattar hela jordklotets omfång och allt som finns i det och i dess innersta inre till dess understa djup, allt i faktisk verklighet, ty denna kunskap utgör livskraften i hela jordens sfäriska omfång och ger upphov till dess existens från intet. Den skulle dock inte komma till existens i sin nuvarande form, i begränsning och ändlighet och med ytterst liten livskraft, tillräcklig för mineralernas och växternas kategori, om det inte vore för de många kraftfulla förtätningarna, vilka har komprimerat ljuset och livskraften som klätts i jordklotet för att ge det liv och upprätthålla det i sin begränsade och ändliga form och enbart i kategorin av mineraler och växter.

Men Hans välsignade kunskap, som är förenad med Hans väsen och essens – ty ”Han är kunskapen, vetskapen och Den som vet, och genom att känna Sig själv, så att säga, känner Han alla skapade ting, men inte med en kunskap som är utanför Honom, som människans kunskap, för allting har sin uppkomst från Hans välsignade sanna existens, och denna sak ligger inte inom människans makt att klart förstå,” osv.* -

*Not: Som Maimonides, av välsignat minne, skrev – och de kabbalalärda instämde med honom – som det står i Pardes av Rabbi Moshe Cordovero, av välsignat minne. Detta stämmer också överens med kabbalan hos vår Mästare Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, i den esoteriska läran om förtätningarna och ljusens klädnad i kärl, som tidigare har nämnts i kap. 2.

– denna kunskap, eftersom den är i aspekten av oändlighet, benämns den inte med begreppet att klä sig i jordklotet, som är begränsat och ändligt, utan som ”omfattande och omgivande”, trots att denna kunskap omfattar hela dess omfång och inre i faktisk verklighet, och därigenom ger upphov till dess existens från  intet, som förklaras på annan plats.

 KAP 49

Även om detaljerna i aspekterna av förborgandet och döljandet av ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, i världarnas gradvisa nedstigning tills själva denna materiella värld skapades är för många att beskriva och är av många olika slag, vilket är känt för dem som har smakat på Livets träd, men i stort sett finns det tre typer av kraftfulla och allomfattande förtätningar, vilka ger upphov till tre allmänna världar, och i varje kategori finns det otaliga detaljer. Dessa är B'rias, Yetziras och Asiyas världar, för Atzilut-världen är Gudomligheten själv.

Och för att skapa B'ria-världen, som består av själarna och de högre änglarna, vars tjänst för Gud är i aspekten av ChaBaD [de intellektuella förmågorna] som är klädda i dem och de begriper och får tillflöde från dem, föregicks detta av en mäktig förtätning, som nämnts ovan.

Och på samma sätt från B'ria till Yetzira, ty det ringa ljus som klär sig i B'ria-världen är fortfarande i aspekten av oändlighet i förhållande till Yetzira-världen och kan omöjligt klä sig i den senare annat än genom förtätning och fördöljande, och likaså från Yetzira till Asiya.

(En utförlig förklaring till dessa tre förtätningar för att göra dem mer tillgängliga för våra fattiga intellekt ges på annat ställe.)

Det yttersta syftet med alla förtätningarna är att skapa den materiella människokroppen och för att betvinga sitra achra och för [att uppdaga] ljusets fördel över mörkret – när människan upphöjer sin Gudomliga själ och sin livgivande själ tillsammans med sina dräkter och alla sina kroppskrafter enbart till Gud, som har diskuterats ovan i detalj, för detta är det yttersta syftet för processen med världarnas gradvisa nedstigning.

Och se, ”Såsom i vatten ansiktet [återspeglar ett] ansikte” – såsom den Helige, välsignad vare Han, har liksom lagt undan och skjutit åt sidan, bildligt talat, Hans stora oändliga ljus och undangömt det och dolt det i tre sorters förtätningar – och allt detta på grund av Hans kärlek till mannen i denna nedre värld, för att upphöja honom till Gud, för ”Kärleken trycker undan köttet” [Talmud Bava Metzia 84a] – desto mer, och oändligt mångdubblat många gånger, ska också mannen lägga åt sidan och lämna allt han har, både själsligt och fysiskt, och överge allt för att fästa sig vid Honom, må Han vara välsignad, med sammanfästande, lust och önskan, och det ska inte finnas något hinder inom honom eller utanför honom, varken kropp eller själ eller ägodelar eller hustru och barn.

Därigenom kommer man att verkligen förstå innebörden av bestämmelsen som fastställdes av de vise att säga välsignelser innan Shemabönen – två välsignelser som föregår den osv. [Mishna Berachot 1:4]. Vid första anblick verkar de sakna samband med lälsningen av Shema, som Rashba och övriga lagstiftare har noterat. Varför kallades de då för ”välsignelserna för Shema” och varför ordinerades de att reciteras specifikt före den?

Men anledningen är att kärnpunkten i läsningen av Shema är att uppfylla påbudet ”Av hela ditt hjärta osv.,” ”med båda dina drifter” osv. [Talmud Berachot 54a], det vill säga att överkomma allt som förhindrar kärleken till Gud. ”Ditt hjärta” syftar på hustru och barn, till vilka en mans hjärta är bundet naturligt. Så har rabbinerna, av välsignat minne, tolkat versen: ”Ty Han talade, och det skedde” [Ps. 33:9], att det syftar på hustrun; ”Han befallde, och det stod fast” [Ps. 33:9], att det syftar på barnen [Talmud Shabat 152a]; och ”Din själ och din kraft” menar bokstavligt ditt liv och din levebröd – att ge upp allt för kärleken till Gud.

Men hur kan den materiella människan nå en sådan nivå? För detta instiftade de välsignelserna 'Yotzer or' först, ty [i denna välsignelse] förtäljs och upprepas i längd ämnet och ordningen hos änglarna ”som står på världens höjd” för att förkunna den Heliges storhet, välsignad vare Han – hur de alla saknar egen existens inför Hans välsignade ljus och ”uttalar i fruktan, ”osv.” och helgar,” osv. och ”förkunnar i fruktan: 'Helig'” osv. [Jesaja 6:3], det vill säga att Han är avskild från dem, och Han klär sig inte i dem i uppenbarad form, utan ”hela jorden är full av Hans härlighet”, nämligen Israels gemenskap Ovan och Israels folk här nedan, som har förklarats tidigare.

Och likaledes ”Ofanim och Chajot HaKodesh [änglar] med stort dån osv. [förkunnar] 'välsignad vare Herrens härlighet från Hans plats'” [Hes. 3:12], för de varken känner till eller uppfattar Hans plats, som det står: ”Ty enbart Han är upphöjd och helig.”

Därefter följer den andra välsignelsen: ”Med evig kärlek har Du älskat oss, Herren, vår Gud.” Det vill säga att Han satte åt sidan alla de himmelska heliga härskarorna och lät sin Shechina vila över oss för att kallas ”vår Gud”, med samma innebörd som när Han kallas för ”Abrahams Gud”, som förklarats tidigare. Detta beror på att ”kärlek undantrycker köttet”, och därför kallas den ”Ahavat olam” [en kärlek som har förbindelse med ”olam”, ett ord som även innebär ”doldhet”], vilket är aspekten av förtätningen av Hans stora och oändliga ljus så att det ska klädas i aspekten av ändlighet, som kallas ”olam” (värld), på grund av Hans kärlek till Hans folk Israel, för att föra dem nära Honom så att de ska införlivas i Hans välsignade Enhet och Enighet.

Detta är också vad som står: ”Med stor och överflödande barmhärtighet [har Du förbarmat dig över oss],” vilket innebär [en närhet] långt mer än Guds närhet gentemot alla Himlens härskaror Ovan; ”och oss har Du utvalt bland alla folk och tungomål”, vilket syftar på den materiella kroppen som i sin fysiska aspekt liknar världens folks kroppar; ”och Du har fört oss nära osv. för att lovtacka, ” osv. – innebörden av tacksägelse kommer att förklaras på annat ställe; ”och förkunna Din Enhet,” osv.– så att vi ska införlivas i Hans välsignade Enhet, som har förklarats ovan.

När den intellektuella personen kommer att lägga dessa saker i hjärtats och hjärnans djup, då kommer – såsom ansiktets återspegling av ett ansikte i vattnet – hans själ spontant att flamma upp och klä sig i en anda med välvilja, och av fri vilja lägga undan och lämna allt han har och bara fästa sig vid Honom, må Han vara välsignad, så att han ska införlivas i Hans ljus med sammanfästande, lust osv. i aspekten av ”oskulation” (נשיקין) och sammanfästandet av ande till ande, enligt ovan.

Men hur sker sammanfästandet av ande till ande? Om det står det [i fortsättningen]: ”Och dessa ord skall vara osv. på ditt hjärta och du skall tala om dem” osv. som förklaras i Etz Chaim att ”oskulationsföreningen” i huvudsak är föreningen av ChaBaD med ChaBaD, det vill säga fördjupade Torastudier; och det är munnen som utlåter andningen och dess uppenbarande i uppdagad form, det vill säga talet i Torans ord, för ”Av det som utgår ur Guds mun lever människan” [5 Mos. 8:3]. Men i vilket fall uppfyller man inte sin plikt enbart genom meditation och fördjupning förrän man uttalar orden med sina läppar för att föra ner ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, [även] över den livgivande själen som finns närvarande i människans blod, som bildas genom [intag av föda från] mineral-, växt- och djurrikena – för att upphöja dem alla till Gud, tillsammans med hela världen, och för att införliva dem i Hans välsignade enhet och ljus, som kommer att upplysa världen och dess invånare på ett uppdagat sätt – ”Och Guds härlighet skall uppenbaras, och allt kött skall se tillsammans” osv. [Jesaja 40:5].

Det yttersta syftet med alla världarnas gradvisa nedgång att Guds härlighet ska fylla just denna värld på ett uppdagat sätt för att ”omvandla mörker till ljus och bitterhet till sötma”, som har förklarats ovan i detalj. Och detta är det yttersta målet med avsikten med människan i hennes tjänst: att föra ner ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, hit nedan. Dock måste det föregås av höjandet av ”Mayin Nukvin” [väckelse underifrån] genom att överlämna till Honom sin själ och allt hon har.

 KAP 50

Alla tidigare nämnda kärleksaspekter och nivåer kommer från den ”högra sidan” och hör till kategorin ”Kohen (präst), en man präglad av godhet” [Zohar I 256b] och kallas ”Kesef HaKodashim” (längtan till heliga ting) liksom [språkligt parallellt] i orden ”Du längtade mycket till din faders hus” [1 Mos. 31:30].

Det finns dock ytterligare en aspekt av kärlek som överträffar alla andra, likt fördelen hos guld över silver, och det är en kärlek likt brinnande eldsflammor från aspekten av de ”Högsta Strängheterna” hos den ”Högsta Förståelsen” (Bina Ila'a). Det sker när själen, genom meditation över den välsignade Oändliges storhet, inför vilken allting verkligen räknas som noll och intet, börjar glöda och flamma upp [av längtan] till Hans storhets praktfulla härlighet och för att betrakta Kungens härlighet, likt brinnande eldsflammor och intensiv eld och en låga som striger uppåt för att skiljas från veken eller veden som den fäster sig vid. Detta orsakas av en ökning av det Gudomliga eldselementet som finns i den Gudomliga själen, och genom det väcks den till törst, som det står: ”Min själ törstar till Dig” [Ps. 63:2]; och därefter till aspekten av trånsjuka; och därefter når den ett tillstånd av verklig själsförsmäktan som det står skrivet: ”Också min själ har försmäktat” [Ps. 84:3].

Härifrån utgick leviternas rot nedan (och i den kommande världen, när världen kommer att upphöjas, kommer de att bli prästerna, som vår Mästare Rabbi Isak Luria, av välsignat minne, kommenterade till versen ”Och prästerna, leviterna” [Hes. 44:15], att nutidens leviter kommer att bli framtidens präster). Och leviternas tjänst var att höja rösten i glädje och tacksamhet med sång och musik, med melodi och harmoni, i form av ”närmande och tillbakadragande”, vilket är aspekten av denna intensiva kärlek som liknar lågan som framkommer genom blåsbälgen, som nämns i Talmud (Chagiga, kap. 2).

Det är omöjligt att fullt ut klargöra detta i skrift, utan varje hjärtlig och insiktsfull person som är begåvad med upplyst förstånd och som fördjupar sig för att binda sitt sinne och sin förståelse till Gud, kommer att finna det goda och det ljus som finns djupt inne i hans tänkande själ, var och en efter sin förmåga – (”Det finns den som uppväcks [av det här] osv., och det finns den som uppväcks [av det där]”) – men det måste föregås av fruktan för synd, och man måste vara helt avskild från det onda, så att synderna inte ska skilja osv., Gud förbjude.

Ordningen i tjänsten i sysselsättningen med Toran och buden, som härrör från aspekten av denna intensiva kärlek, är endast i form av ”tillbakadragande”, som det står i Sefer Yetzira: ”Och om ditt hjärta skyndar sig, återvänd till den Ende.” Innebörden av ”Och om ditt hjärta skyndar sig” är att själens längtan som finns i hjärtats högra sida – när den får övertaget och flammar upp i intensivt glödande lågor till ett stadium av verklig själsförsmäktan för att utgjuta sig i sin Faders famn, den välsignade Livgivaren till allt liv, och frigöra sig från dess fängsel i den kroppsliga, fysiska kroppen för att fästa sig vid Honom, välsignad vare Han – måste han återföra till hjärtat rabbinernas erinran, av välsignat minne, att ”mot din vilja lever du” [Mishna Avot 4:22] i denna kropp, och det yttersta målet är att föra ner det Högsta Livet från den välsignade Livgivaren till allt liv genom den levande Toran och skapa en boning i den lägre världen för Hans välsignade Enhet i uppenbarad form, som tidigare har förklarats och som förklaras i den heliga Zohar [II 135a] ”Att det ska bli 'Ett med Ett'”, vars innebörd är att den dolda enheten ska bli i aspekten av en ”uppenbarad värld”.

Och detta är tolkningen av vad som står: ”Kom, min älskade” osv. och av detta kommer rabbinernas uttalande att bli förstått: ”Mot din vilja lever du, och mot din vilja” osv. [Mishna Avot 4:22] – men vad ska vara hans vilja? Och som förklarat på annat ställe i detalj i förklaringen till denna Mishna: ”Mot din vilja lever du” – med hjälp av den välsignade Livgivaren till allt liv.

 KAP 51

Som en ytterligare förklaring till Jenukas ovan nämnda yttrande, behöver man först klargöra för att förstå något om innebörden av närvaron av Shechina, som vistades i [Templets] Allra Heligaste och likaså innebörden av Shechinas närvaro överallt, för ”Hela världen är full av Hans härlighet”, och det finns ingen plats alls där Han inte finns.

Förklaringen till detta finns i versen: ”Från mitt kött ser jag Gud” [Job 19:26]. Analogin kommer från människans själ, som fyller alla kroppens 248 lemmar från huvud till fot, men ändå är dess huvudsakliga säte och närvaro i hans hjärna, och från hjärnan sprids den sig till alla kroppsdelarna, och varje kroppsdel får från den livsenergi och kraft som är anpassad för den enligt dess sammansättning och karaktär: ögat för att se, örat för att höra, munnen för att tala och fötterna för att gå – vilket tydligt märks i det faktum att man i hjärnan känner allt som påverkar de 248 kroppsdelarna och allt som händer med dem.

Skillnaden i mottagandet av krafter och livsenergi hos kroppsdelarna från själens väsen och essens innebär inte att dess [själens] väsen och essens skulle vara uppdelad i 248 olika delar, iklädda i 248 platser i enlighet med kroppsdelarnas form och placering, eftersom det då skulle innebära att dess väsen och essens är formad i en materiell gestalt, i en likhet och form som är kongruent med kroppens form, må Himlen förlåta! utan den är helt och hållet en enda odelad andlig helhet, som till sitt väsen och essens är helt avskild från någon materiell form och någon som helst kategori eller dimension av rum, mätbarhet eller fysisk begränsning. Det är därför omöjligt att säga beträffande dess väsen och essens att den är belägen i huvudets hjärna mer än i fötterna, eftersom dess väsen och essens inte faller inom definitionen och aspekten av fysiska dimensioner och begränsning. Däremot ingår i dess väsen och essens 613 olika sorts krafter och livsenergier, som kan föras fram ur det dolda till att bli i aktiv och uppenbarad form för att besjäla kroppens 248 lemmar och 365 ådror genom deras iklädelse i den livgivande själen, som också besitter dessa 248 och 365 krafter och livsenergier.

När det gäller frambringandet av alla de 613 sorternas krafter och livsenergier från själens doldhet till kroppen för att ge den liv, sades det att detta livsflödes huvudsakliga boning och vistelse och uppdagelse är helt i huvudets intellektuella förmågor. Därför får de först den kraft och livsenergi som är anpassad för dem i enlighet med deras sammansättning och karaktär, nämligen ChaBaD (Chochma, Bina, Da'at) och tankeförmågan och allt som hör till intellektskapaciteterna; och dessutom också hela det övergripande flödet med livsenergi till de övriga kroppsdelarna är även det införlivat och klätt i intellektskapaciteterna i huvudet, och där finns kärnan och roten till detta nedförande i aspekten av uppdagat ljus och livskraft hos hela själen i sin helhet. Därifrån sprids en utstrålning till alla de andra organen, vilka var och en tar emot den kraft och livsenergi som är anpassad för den i enlighet med dess sammansättning och karaktär: synförmågan uppenbarar sig i ögat, och hörselförmågan i örat osv. Men alla krafterna sprids från hjärnan, som är välkänt, ty däri är belägen hela själens huvudsakliga boning i uppenbarad form, eftersom det där uppenbaras den allomfattande livskraft som sprids från den. De [respektive] krafterna hos den allmänna livskraften strålar [sedan] ut och sprider sig därifrån till alla kroppens delar, likt ljuset som sprider sig och strålar ut från solen in i de innersta rummen. (Och till och med hjärtat får livskraft från hjärnan, och därför behärskar hjärnan hjärtat genom sin inneboende natur, som ovan förklarats.)

Precis på samma sätt, bildligt talat, fyller den Oändlige, välsignad vare Han, alla världar och ger dem liv, och i varje värld finns det skapelser utan slut eller ändlighet, med myriader av olika grader av änglar och själar osv. och på samma sätt mångfalden av världar utan slut eller gräns, den ena högre än den andra osv.

Den välsignade Oändliges väsen och essens är densamma i de övre och lägre världarna, som i exemplet med själen som beskrivits ovan, och som det står i Tikunim att ”Han är den mest dolda av alla de dolda”, det vill säga att till och med i de övre, dolda världarna är Han dold och förborgad i dem, precis som Han är dold och förborgad i de lägre världarna, för ingen tanke kan fatta Honom alls, inte ens i de övre världarna. Av detta följer att på samma sätt som Han finns där, så finns Han på exakt samma sätt i de lägre världarna.

Skillnaden mellan övre och lägre världar beror på nedförandet av den livskraft som den Oändlige, välsignad vare Han, bringar ner och utstrålar i aspekten av ”uppdagande ur doldheten” (vilket är en av anledningarna till att tillflödet och nedförandet av denna livskraft bildligen kallas ”ljus”), och därigenom ge livskraft till världarna och skapelserna i dem. För de övre världarna får den i en något mer uppdagad form än de lägre världarna; och alla skapelser som finns i dem får den var och en i enlighet med sin kraft och karaktär, vilket är karaktären och formen hos det särskilda tillflöde som den Oändlige, välsignad vare Han, nedbringar och belyser den med.

Men de lägre världarna, även de andliga, får inte [ljuset] i en sådan uppenbarad form, utan bara genom många dräkter, i vilka den Oändlige, välsignad vare Han, klär den livskraft och det ljus som Han för ned och utstrålar till dem för att ge dem livsenergi.

Dessa dräkter, i vilka den Oändlige, välsignad vare Han, klär och döljer ljuset och livskraften, blev allt flertaliga och kraftfulla tills Han i dem skapade denna konkreta materiella och fysiska värld. Han ger den existens och ger den liv med den livsenergi och det ljus som Han för ned och låter stråla till den – ett ljus som är klätt, övertäckt och dolt i de talrika och kraftfulla dräkterna, vilka döljer och skärmar ljuset och livskraften till den grad att inget ljus eller livskraft som helst är synligt och uppdagat, utan bara materiella och fysiska ting som förefaller vara livlösa. Ändå innehåller de ljus och livskraft som ständigt skänker dem existens från intet, så att de inte ska återgå till att bli noll och intet liksom de varit innan. Detta ljus kommer från den Oändlige, välsignad vare Han, men är klätt i många dräkter, som det står i Etz Chaim, att ljuset och livskraften hos det materiella jordklotet, som kan ses med kroppsliga ögon, kommer från Malchut d'Malchut d'Asiya och i den finns Malchut d'Yetzira osv., tills det att det i dem alla finns Atziluts tio Sefirot, som är förenade med deras Emanator, den Oändlige, välsignad vare Han.

 KAP 52

Och liksom i människosjälen, där det huvudsakliga uppdagandet av den allmänna livskraften är i hjärnan, medan alla kroppsdelar bara får ljus och kraft som strålar till dem från uppdagandet av livskraftens källa i hjärnan, så är verkligen, bildligt talat, det huvudsakliga uppdagandet av den generella livskraftens tillflöde, vilket ger liv åt världarna och varelserna i dem, klätt och införlivat i Hans välsignade vilja, vishet, förståelse och kunskap, som kallas ”intellektskapaciteterna”, och det är dessa som är klädda i Toran och dess bud.

Uppdagandet av detta övergripande livsflöde är källan till den livskraft som världarna erhåller, var och en specifikt, men detta är bara en [liten] utstrålning som sprids och lyser fram från denna källa i likhet med ljuset som strålar ut från solen, till exempel, och som krafterna hos kroppsdelarna från hjärnan, enligt ovan.

Det är denna källa som kallas ”den uppdagade världen” eller ”adelsdamen” eller ”den nedre matriarken” eller ”Shechina” enligt etymologin i versen: ”Och Jag ska vistas [veshachanti] i dem” [2 Mos. 25:8]. För denna källa är början till uppdagandet av ljuset från den Oändlige, som Han för ned och utstrålar till världarna på ett uppdagat sätt. Från denna källa förs ner till var och en ljuset och den specifika livskraft som är anpassad för dem, och är närvarande och kläs i dem och ger dem liv. Därför kallas den metaforiskt för ”barnens moder” och ”Israels gemenskap”, för från denna källa har Atziluts själar utgått och B'rias själar skapats osv., och alla har [uppkommit] endast genom spridningen av livskraften och ljuset från denna källa som kallas ”Shechina”, såsom spridningen av solens ljus.

Men vad gäller Shechina själv, som är begynnelsen och huvudpunkten i det uppdagande som den Oändlige, välsignad vare Han, strålar till världarna i uppenbarad form och som är källan till allt nedförande av livskraft till alla världarna (för all den livskraft de besitter är inget annat än ljuset som sprider sig från den, såsom ljuset som sprids från solen), kan världarna omöjligt uthärda och ta emot ljuset från denna Shechina, för att faktiskt vara tillstädes och kläs i dem utan dräkt som döljer och avskärmar dess ljus från dem, med avsikten att de inte helt ska förlora sin existens i deras källa, likt solens ljus som saknar egen existens i sin källa i solen själv, där detta ljus inte syns, utan endast själva solkroppen.

Vad är då denna dräkt som kan dölja och klä [Shechina] utan att inte själv fullständigt upphävas i dess ljus? Detta är Hans välsignade vilja och vishet osv., som är klädda i Toran och dess bud vilka uppenbarats för oss och för våra barn, för ”Toran utkommer från vishet”, vilket är den Högsta Visheten, som är gränslöst högre än den uppdagade världen, för ”Han är vis, men inte med en känd vishet” osv. Och som tidigare förklarats att ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, är klätt i och förenat med den Högsta Visheten, och Han, välsignad vare Han, och Hans vishet är Ett. Dock har den stigit ned i förtäckta nivåer, nivå efter nivå i världarnas gradvisa nedstigning, tills den har klätts i materiella ting, vilka utgör Torans 613 bud.

När [denna vishet] steg ner i det successiva nedstigandet från värld till värld, steg även Shechina ner och kläddes i varje specifik värld. Detta är det ”Allra Heligastes” residens som finns i varje värld, som det står i Zohar och Etz Chaim, att Shechina – som är Malchut d'Atzilut (som är aspekten av uppdagandet av ljuset och livskraften hos den Oändlige, välsignad vare Han, som strålar till världarna och därför kallas ”Guds ord” och ”Hans muns andedräkt”, så att säga, såsom i fallet med en människa där talet uppdagar för åhörarna hennes förseglade och dolda tanke) – klär sig i det Allra Heligastes residens i B'ria, nämligen ChaBaD i B'ria, och genom deras klädnad i Malchut d'B'riah har de själar och änglar som finns i B'ria-världen skapats.

Därifrån kommer också den Talmud som vi besitter. Det har redan tidigare förklarats i Tikunims namn att i B'ria-världen lyser och strömmar Chochma, Bina och Da'at (ChaBaD) från den Oändlige, välsignad vare Han, på ett kraftfullt sammandraget sätt, så att själarna och änglarna, som är begränsade och ändliga varelser, ska kunna erhålla tillflöde från dessa ChaBaDs aspekter. Därför härstammar därifrån Talmud, som också är i kategorin ChaBaD, för Talmud är förklaringarna till de judiska lagföreskrifterna i klart definierade termer. Dessa förklaringar är i kategorin ChaBaD, medan lagföreskrifterna själva härstammar från känsloegenskaperna hos den Oändlige, välsignad vare Han, nämligen godhet, rättvisa, barmhärtighet osv. från vilka utgår det tillåtna och det förbjudna och det rituellt passande och det rituellt odugliga och skyldighet och dispens, som förklaras i Tikunim.

Och när Malchut d'Atzilut klär sig i Malchut d'B'riah, klär den sig i Yetziravärldens Allra Heligastes residens, vilket är ChaBaD i Yetziravärlden, och när de kläddes i Malchut d'Yetzira, skapades andeväsena och änglarna i Yetzira-världen. Därifrån kommer också den Mishna som vi besitter, vilken är fastställda lagföreskrifter som likaså härrör från ChaBaD hos den Oändlige, välsignad vare Han. Dock är aspekterna av ChaBaD, vilka är förklaringarna till de judiska lagföreskrifterna, klädda och dolda i själva lagföreskrifterna men inte i uppdagad form, medan lagföreskrifterna själva, vilka är i uppdagad form, i sig själva utgör utstrålningen från den välsignade Oändliges känsloattribut i uppenbarad form, som det tidigare förklarats i Tikunims namn, att sex Sefirot häckar i Yetzira. De utgör allmänt sett två riktningar – höger och vänster – att lätta, som kommer från godhetens sida, det vill säga att tillåta en sak så att den kan stiga upp till Gud, eller att vara sträng osv. Och allt detta är i enlighet med Chochma Ila'ah d'Atzilut (”Emanationsvärldens Högsta Vishet”); och bina och ”da'at” är del av den, och de är förenade med den Oändlige, välsignad vare Han, för i dem alla är Atzilut-världens ChaBaD klädda, där ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, är förenat med dem i fullständig förening.

På ett liknande sätt steg Shechina ner och klädde sig i Asiya-världens Allra Heligastes residens, och var och en av dessa tre världar är uppdelad i tiotusentals nivåer, vilka också kallas specifika världar, och Malchut d'Atzilut som är klädd i Malchut*

*Not: Därmed kommer orden i versen att förstås: ”Ditt rike (Malchutecha) är alla världars rike.”

i varje specifik värld stiger ner och klär sig i det Allra Heligastes residens, vilket är ChaBaD i världen under den i rang.

Från Shechina, som är klädd i det Allra Heligastes residens i varje allmän eller specifik värld, förs ned och sprids ljus och livskraft från den till hela den världen och de skapelser som finns i den, själar, änglar osv., för de skapades alla genom de tio yttrandena i skapelseverket, vilka är Guds ord, som kallas vid namnet Shechina.

 KAP 53

Under det första Templets tid, när arken och budtavlorna fanns i det Allra Heligaste, var Shechina, som är Malchut d'Atzilut, som är aspekten av uppenbarandet av ljuset från den välsignade Oändlige, närvarande där och klädd i de tio budorden, kraftfullare och mer intensivt och med en större och mäktigare uppenbarelse än dess uppenbarelse i de Allra Heligaste residensen Ovan i de övre världarna. För de tio budorden utgör de allomfattande principerna för hela Toran, som kommer från den Högsta Visheten [Zohar II 85a], som står ojämförbart högt över den synliga världen. Och för att gravera in dem på materiella stentavlor steg den [Shechina] inte gradvis ner, enligt den vanliga ordningen för världarnas gradvisa nedstigning till denna materiella värld, för denna materiella värld verkar genom iklädnad i den fysiska naturen, medan budtavlorna är ”Guds verk, och skriften är Guds skrift” [2 Mos 32:16], bortom denna materiella världs natur som inflyts från Shechinas utstrålning i Asiyas Allra Heligastes residens, varifrån ljus och livskraft nedförs till Asiya-världen, i vilken även denna vår värld inbegrips – utan aspekten av Atziluts Högsta Vishet, vilken är Toran i dess helhet [såsom den är sammanfattad] i de tio budorden, klädde sig endast i Malchut d'Atzilut och d'B'ria.

Och enbart de är förenade med ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, som finns inom dem, och det är de som kallas vid namnet ”Shechina” som vistas i det Allra Heligaste i det första Templet genom sin iklädnad i de tio budorden, ingraverade i budtavlorna i arken på ett mirakulöst sätt och som är den Levande Gudens verk (vilken är den dolda världen som häckar i B'ria-världen, som är känt för dem som är bekanta med den esoteriska läran).

Beträffande det Andra Templet, där arken och budtavlorna inte fanns [Talmud Joma 21b], sade våra rabbiner, av välsignat minne, att Shechina inte vistades i det [Talmud Joma 9b]. Förklaringen är att rangen hos Shechina som var närvarande i det Första Templet inte var enligt ordningen för världarnas stegvisa nedstigning, men i det Andra Templet vistades den enligt ordningen för gradvis nedstigning och iklädnad av Malchut d'Atzilut i Malchut d'B'riah och d'B'riah i Malchut d'Yetzira, och d'Yetzira i Asiyas Allra Heligastes residens, och Asiyas Allra Heligaste var klätt i Templets Allra Heligaste här nedan. I den var Shechina närvarande, det vill säga Malchut d'Yetzira som var klädd i Asiyas Allra Heligaste, och därför fick ingen människa träda in där utom översteprästen på Försoningsdagen.

 Men efter Templets förstöring har den Helige, lovad vare Han, inget mer i Sin värld förutom ”den judiska lagens fyra alnar” [Talmud Berachot 6a]. Till och med i fallet med en enskild individ som sitter och sysslar med Toran är Shechina med honom, som det står i det första kapitlet i Talmudtraktaten Berachot. Förklaringen till uttrycket ”Shechina är med honom” är enligt den vanliga ordningen för Malchut d'Atziluts gradvisa nedstigning och iklädnad i Malchut d'B'riah och Yetzira och Asiya. För merparten av Torans 613 bud är bud som ska utföras i handling, inklusive de som är beroende av tal och tanke, såsom Torastudium och bordsbön efter måltider och reciteringen av Shema och bön, för det har fastställts att reflektion i tanke inte räknas som tal, och man kan inte fullgöra sin skyldighet enbart genom kontemplation och inlevelse, utan man ska uttala orden med sina läppar; och det har fastställts att läpparnas rörelser räknas som handling.

Torans 613 bud, tillsammans med rabbinernas sju bud, har samma siffervärde som 'keter' (krona) som är den välsignade Högsta Viljan, som är klädd i Hans välsignade vishet, och de är förenade med ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, i en fullständig förening. ”Gud har genom vishet grundat jorden”[Ordspr.3:19], vilket syftar på den muntliga läran, som kommer från den Högsta Visheten, som det står i Zohar: ”Fadern [vishet] födde dottern” [den muntliga läran] [Zohar III 248a].

Och detta är vad Jenuka sade att ”Det Översta ljuset som lyser över hans huvud, är Shechina, som behöver olja” [Zohar III 187a], det vill säga att klä sig i vishet, som kallas ”den heliga smörjelseoljan” [2 Mos. 30:31] som förklaras i Zohar, att ”dessa är de goda handlingarna”, nämligen de 613 buden, som härstammar från Hans välsignade vishet. Därigenom kan Shechinas ljus fästa sig vid veken, vilken är den livgivande själen i kroppen, som metaforiskt kallas ”veke”. För som i fallet med ett materiellt ljus där ljuset lyser genom att veken tillintetgörs och förbränns och omvandlas till eld, vistas likaledes Shechinas ljus över den Gudomliga själen genom den djuriska själens tillintetgörelse och dess omvandling från mörker till ljus och från bitterhet till sötma hos de rättfärdiga, eller åtminstone genom tillintetgörelsen av dess dräkter, vilka är tanke, tal och handling, och deras omvandling från kelipots mörker till den välsignade Oändliges Gudomliga ljus, som är klätt och förenat i tanken, talet och handlingen i de 613 buden i Toran, i fallet med beinonim.

Ty genom omvandlingen av den djuriska själen, som härrör från kelipat nogah, från mörker till ljus, osv., uppkommer aspekten av den så kallade ”Mayin Nukvin‑uppstigningen” [ett uppvaknande nedifrån] för att föra ner Shechinas ljus, det vill säga aspekten av det manifesterade ljuset från den Oändlige, välsignad vare Han, över sin Gudomliga själ, som finns i huvudets intellektuella förmågor. Därigenom kommer det också att bli klart förstått vad som står skrivet: ”Ty Herren, din Gud, är en förtärande eld” [5 Mos. 4:24], som förklaras på annan plats.

SLUT PÅ DEN FÖRSTA DELEN MED GUDS HJÄLP, MÅ HAN VÄLSIGNAS OCH UPPHÖJAS.