Vad skiljer en jude från en icke-jude?
Det judiska folket är det utvalda folket (och vem som vill kan ansluta sig genom att konvertera till judendomen i enlighet med den judiska lagen, där kärnpunkten i övergången är att man åtar sig att hålla alla judendomens bud och därigenom bli en del av det judiska folket).
Detta val är inte i någon form en gåva med vissa speciella privilegier utan det är förbundet med speciella befallningar. Av en jude krävs långt mer än vad som krävs av övriga folk, just genom det att Gud utvalde dem.
Varje jude är ålagd att utföra en lång rad av uppgifter för att bevisa att hen är värdig att vara del i ett folk som upphöjts över alla andra.
Och liksom i fallet med allting som har med helighet att göra, får man ingenting "gratis" utan var och en måste förtjäna det genom stor möda.
Därför är varje judisk individ ålagd att hålla 613 bud, till skillnad från världens övriga folk som har fått 7 bud att utföra.
Merparten av dessa 613 bud kan endast utföras i Israels heliga land när Templet är byggt. Men även på återstoden av buden finns det mycket att göra, och de omgiver juden från det att hen öppnar ögonen på morgonen och avslutas när hen anförtror sin själ i Guds hand innan hen somnar på kvällen.
-2-
Lagföreskrifterna finns skrivna i den judiska lagkodexen Shulchan Aruch.
I varje grundlag deklarerar man redan i början på vilka grundvalar lagen stödjer sig, moraliska principer, rättvisa, hederlighet osv.
En av de första paragraferna i Shulchan Aruch behandlar ämnet att inte skämmas inför de som förlöjligar vår tro. Med andra ord: detta är grundvalen för en judes liv. Omvärlden – och även vissa judar – förlöjligar och skämmer ut oss. Därför kommer förvarningen: Skäms inte inför dem som förlöjligar vår tro! Utför alla buden som du ska, även om det föreligger hinder inifrån och utifrån.
Det är därför som judendomen överlevt i tusentals år – genom en stark inre drivkraft att hålla på buden till graden av att betala priset för det även på bekostnad av ens liv – men vi överger inte och förnekar inte vår tro.
-3-
Judendomen är inte en serie med teser med vilka människan indoktrineras. Judendomen finns inne i själen redan från början, och den yttrar sig även innan man fått konkret information om judendomens innehåll.
Vad är en själ? Den kan inte vara ett organ eller en körtel eftersom den finns överallt i kroppen. Det är definitivt inte vad vi kallar jaget eller egot. De senare är rent ytliga.
Snarare är själen en grundläggande kraft som förklarar fenomenet liv i din kropp. Precis som vi åberopar existensen av en gravitationskraft för att förklara saker som faller, och en elektromagnetisk kraft för att förklara en mängd annars mycket mystiska fenomen, så förklarar existensen av en själskraft vår inre upplevelse av att leva, vara medvetna och självständiga.
Faktum är att livsupplevelsen huvudsakligen handlar om icke-materiella, icke-observerbara fenomen: glädje och sorg, kärlek och fiendskap, tankar, attityder och övertygelser – allt detta börjar i en icke-materiell sfär och manifesteras sedan i människans fysiologi.
"Upplevelse" i sig är inte något som vare sig kan vidröras eller mätas.
Att säga att själen är klädd i blodet betyder ungefär som att säga att gravitationen är klädd i materia. Utan materia förblir gravitationskraften inget annat än en potential möjlighet. Genom ett massobjekt träder gravitationen i kraft.
På ett något liknande sätt, genom ett förvånansvärt komplext nätverk av miljarder invecklade cellstrukturer som kallas en mänsklig kropp, och särskilt blodet i den kroppen, blir själskraften en aktiv aktör i vår verklighet. På grund av denna sammansmältning av kropp och själ agerar vår kropp själsligt som en enda enhet med en instinkt för självbevarelsedrift och reproduktionsdrift vilka en sten aldrig skulle kunna ha.
-4-
Det ovanstående gäller alla levande varelser.
Men den judiske individen har fått ännu en själ – en del av Gudomlighet från Ovan vilken sammanbinder honom i ett oupplösligt förbund med Skaparen.
En jude kan inte, och vill inte, avskära sitt band med Gud.
Denna himmelska själ vill ha sin näring, vilket är studium av Toran och utförandet av buden. Endast då kan juden finna ro för sin själ.
Och här kan vi se skillnaden mellan en jude och en icke-jude.
Ge en icke-jude allt han önskar sig materiellt sett: välstånd, hälsa, hustru och barn – och han kommer att vara tillfredsställd med det.
Men hos juden är det inte så: även om han har alla materiella ting som han behöver, och även i lyx och överflöd, kommer han ständigt att märka att något fortfarande saknas hos honom – utan att egentligen förstå varför. Han har ju allting – men ändå.....
Och även om han försöker fylla ut tomrummet inom sig med allehanda slags förströelser och tidsfördriv, kommer han aldrig att uppnå inre frid.
Resultatet blir en inre tomhet och skuldkänslor som han inte vet orsaken till. Men ge honom rätt näring – tillse att hans Gudomliga själ får sina behov tillfredsställda– och tomrumskänslan kommer verkligen att försvinna.
För att summera: Judendomen är inte en yttre manifestation– den är en integrerad del av den judiska människans innersta väsen.
JUDENDOMENS GRUNDER
Avsikten här är att ge läsaren en liten inblick i den judiska religionens grundläggande principer, sedda ur synvinkeln från en jude som själv söker hålla på judendomens bud. Mycket har skrivits om den judiska religionens principer, men beträffande den litteratur som står till utbjudande kan man säga att det oftast rör sig om författare som betraktar judendomen utifrån sett. Meningen är att här försöka överföra en bild av någon som själv identifierar sig med den levande judiska tron och dess bud.
(Varje del nedan inleds med några ord ur Tora den skriftliga läran eller ur den muntliga läran. Dessa ord skrives med nödvändighet på hebreiska, det heliga språket, vilket är det gemensamma språket för alla judar, var de än befinner sig. Orden står därefter transkriberade och översatta.)
TORA TZIVA LANU MOSHE, MORASHA KEHILAT JA'AKOV.
Toran som Moses befallde oss är Jakobs församlings arv." (5 Mos. 33:4)
Förklaring: Den Tora (i betydelsen av lära eller vägledning) som Moses fick i uppgift att vidarebefordra till Israels folk, är vårt arv. Det finns en skillnad mellan att köpa något och att ärva något. Att köpa någet innebär att en sak övergår från en persons egendom till en annans. Varje land har sina föreskrifter för hur detta går till; enligt Torans lag t ex räcker det inte med att betala pengar utan man måste utföra en viss handling för att bli ägare till saken i fråga, t ex hålla saken i handen eller hämta hem den. Inte alla människor har rätt att köpa något: om t ex en fem-åring överlämnar en stor summa pengar och inhandlar en bil räknas detta inte som laga köp och bilen övergår inte i femåringens äge, då han inte räknas som fullgod köpare.
Detta är dock ej fallet beträffande arv, där man inte behöver utföra någon som helst handling för att vara berättigad till arvet, då ju t.o.m en nyfödd baby räknas som arvtagare. Detta beror på att arvet automatiskt förenar sig med arvtagaren och blir till en del av honom själv. Och det är detta som meningen i Tora vill lära oss: den Tora som G-d gav sitt folk Israel är en oskiljaktlig del av det judiska folket. På samma sätt som ett barn fött av judiska föräldrar automatiskt blir jude, får barnet även i arv den Tora G-d givit oss i uppdrag att följa och för vars skull vi över huvud taget finns till.
SHEMA JISRAEL: ADONAJ ELOHEJNU, ADONAJ ECHAD.
"Hör Israel: G-d är vår Herre, G-d är En" (5 Mos 6:4)
Förklaring: Denna mening ur Tora säges varje morgon och varje kväll. När en jude stiger upp på morgonen måste han göra upp sin "dagordning" - vad han tänker göra med sin dag, vilken inriktning han ska följa; vad han ska vilja och vad han inte ska vilja; han ska sätta upp ett riktmärke och fastställa för vilken uppgift han finns till på denna jord. Detta måste noga inpräntas i sinnet, och därför börjar meningen med "Hör" - hör noga och tänk noga på det faktum att G-d är En, och att det utom G-d inte finns någon existens.
Det att jag ser mig själv som en självständigt existerande varelse och tycker mig vara i besittning av mina egna viljor är egentligen inte riktigt, då allt som finns hos mig är skapat av G-d och det är G-d som under varje sekund håller mig vid liv. Därför måste jag klargöra för mig själv vilken uppgift jag har i livet ech det är för denna uppgifts skull som jag får all min livskraft tillförd mig.
Därför lyder de följande orden: "Och du skall älska G-d med allt ditt hjärta och med all din själ och med all din kraft, och du ska inskärpa dessa ord hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus, och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp."
En jude får inte för ett ögonblick glömma bort bandet med G-d och att han fått i uppgift att tjäna sin Skapare. Denna uppgift fullföljs just genom att lära och utföra de bud som G-d givit oss. Därmed skiljer sig det judiska folkets uppgift från alla andra nationers.
Detta måste inpräntas på morgonen när man stiger upp och innan man lägger sig dvs. man måste även sova som jude. Detta ska även inskärpas i barnen och man ska tala om det när man sitter i sitt hem eller går på vägen.
Ovanstående två meningar ur Tora är de allra första ord som varje judisk person ska lära sig. Den som lär sig orden utantill på hebreiska förenar sig därmed med den judendomen och det judiska folket som helhet, varhelst den judiske individen än utplacerats för att uppfylla sin uppgift. Speciellt föräldrar som önskar ge sina barn en grundläggande judisk utbildning måste själva se till att barnen lär sig dessa meningar och även förklarar innebörden för dem.
BECHOL DOR VADOR CHAJAV ADAM LIROT ET ATZMO KEILU HU JATZA MIMITZRAIM.
"I varje generation måste människan betrakta sig själv som om hon själv uttågat ur Egypten." (Talmud, Pesachim 116b)
Varje detalj hos det speciella med det judiska folket började i och med uttåget ur Egypten. Abraham var den första judiske individen, men det judiska folket som folk betraktat började i och med att de lämnade Egyptens land. Därför måste varje jude, i vilken generation han än må befinna sig, komma ihåg att det judiska folket fördes ut ur Egyptens slaveri för att fullfölja en mycket speciell uppgift. Det var därför som Tora gavs till Israels folk bara några veckor efter uttåget, ty just genom judendomens föreskrifter kan uppdraget fullföljas.
Djupare sett menas med "Egypten" den typ av syn på världen som allmänt sett går ut på att hänge sig åt sina lustar och njutningar så långt detta bara är fysiskt och psykiskt möjligt. Det oerhörda utbudet av sex, sprit, knark, film, nattklubbar osv osv i västerländska nöjescentra speglar denna livssyn.
Det är därför Tora varnar det judiska folket: LÄMNA EGYPTEN !
Den som lever sitt liv i "Egypten" (Mitzraim på hebreiska) kan endast påräkna "tzores" (besvärligheter, problem, svårigheter - Mitzraim och "tzores" har på hebreiska samma ordrot) var han än befinner sig.
Det judiska folket måste hålla noga i minne att denna världen njutningar till slut enbart ger upphov till problem och psykiskt/fysiskt lidande, då den judiska själen inte alls kommit till denna värld för att hejdlöst underkasta sig omvärldens löpande efter lustar och njutningar. Resultatet blir i stället bara att han känner livet tomt och meningslöst när nöjet tagit slut.
Djupt inne inom sig känner varje jude att detta inte är något för honom. På samma sätt som det judiska folket lämnade Egypten för att mottaga Tora, måste man ge avkall på materiella nöjen och följa den väg som judendomen föreskriver vilket leder till ett långt lyckligare liv. Det ställer förvisso högre krav på människan, men i gengäld känner man att man fyller den uppgift för vilken man skapats på ett påtagligt sätt mycket djupt inne i sig.
"KOL JISRAEL JESH LAHEM CHELEK LEOLAM HABA, SHENE'EMAR VEAMECH KULAM TZADIKIM LEOLAM JIRSHU ARETZ, NETZER MATA'AI MA'ASEI JADAJ LEHITPAER" (Talmud Sanhedrin 90a)
"Hela Israels folk har del i den kommande världen, såsom det är sagt: Och alla hos ditt folk är rättfärdiga; de kommer att ärva landet i evighet; de är Min planterings gren, Mina händers verk, vilka Jag är stolt over."
När man sätter en stickling-planta i jorden vill man nå två huvudsakliga syften:
1) Att plantan ska växa upp till ett fint utvecklat träd
2) Att plantan ska ge upphov till ytterligare generationer av träd, vilka i sin tur ger upphov till ytterligare generationer i all evighet.
Det är det judiska folket som åsyftas med ovanstående ord, och visar att det judiska folket är avskilt från andra nationer. Därför säger den Helige, lovad vare Han, att Han planterar denna stickling med sina egna händer. Varje jude måste veta att han är denna planta, som efter hand ska ge fin avkastning och uppfylla den uppgift för vilken han skapats. Vidare måste han även vara ansvarig för att även kommande generationer ska kunna fylla sin uppgift på rätt sätt.
Båda dessa principer är från början inplanterade i varje judisk själ även om juden inte alltid är direkt medveten om detta. Men något inom honom driver honom ständigt framåt - ett sökande efter något som saknas.
Förståndet söker ständigt att analysera denna påtagliga känsla av att det finns någonting som saknas, men resultatet blir oftast att hjärnan översätter det enbart i enlighet med omgivningens begrepp. När omgivningen så t ex eftersträvar rikedom, makt eller berömmelse försöker den judiske mannen fylla tomrummet inom sig efter dessa begrepp (och därför förekommer så många judiska namn i toppen på listan över Nobel-pris, rika affärsmän och t ex). Men även om juden nått sitt mål att ha en miljon på banken, nöjer han sig inte med detta utan vill ha två miljoner (utan att egentligen veta varför), och från två till fyra osv osv i ett ständigt sökande där tomrummet aldrig fylls, beroende på att han inte letat på rätt ställe!
Speciellt bland ungdomen märks detta än mer och får komma till uttryck i anslutning till olika rörelser och ideologier, men inte heller här kan de finna någon ro för sin själ. Det är först när juden når fram till den oförfalskade judendomens källor, (vilket är att följa judendomens föreskrifter utan att kompromissa varken med omgivningen eller med sig själv) som en judisk individ kan finna ro för sin själ, och verkligen känna att han hittat vad han letat efter.
Och det är just de praktiska föreskrifterna som ger upphov till detta - att hålla Shabat, att äta kosher mat, att lägga tefillin, sätta upp mezuzot, ge pengar till välgörenhet, tända Shabat-ljus, att följa reglerna för det judiska äktenskaps-livets renhet (där mikven utgör centralpunkten) och framför allt att studera den judiska religionens källskrifter såsom förklarade av judar som själva håller på Torans föreskrifter.
"KI KAROV ELECHA HADAVAR MEOD BEFICHA UVILEVAVCHA LA'ASOTO."
"Det ligger dig mycket nära att följa Tora i tal, känsla och handling." (5 Mos. 30:14).
Det är ofta man hör yttranden som att "i dagens moderna samhälle är det svårt att hålla på Toras föreskrifter" "jag skulle gärna hålla på Shabat men jag är så enormt röksugen"; "kosher-köttet är alldeles för dyrt"; "jag har ingen lust just nu att gå i synagogan" - osv osv. Men sanningen bakom alla dessa påståenden är att det i själva verket inte alls är så "svårt att vara jude", ty det ligger dig mycket nära att följa Tora i allt du gör. När du väl fastställt och definierat din livsuppgift och på ett djupt sätt funderat över meningen med din existens, vilket är att följa de riktlinjer som världens Skapare uppsatt - då är det inte alls svårt att sätta igång med uppfyllandet av Toras bud.
Detta kräver dock att du ger avkall på dina egna egoistiska tycken och viljer och i stället förenar dig med det mål för vilket du skapats av G-d. Och detta är förvisso inte alltid lätt: varje människa har av Skaparen utrustats med karaktärsdrag, drifter, viljor och önskningar som står i motsats till Tora, och avsikten är att var och en ska förädla sin karaktär och överkomma dessa hinder och på så sätt nå till sin egen fullkomning. Den som i stället underkastar sig sina egna lustar och drifter förfelar därmed helt avsikten med sin existens.
I praktiken blir skillnaden än mer märkbar: för den ene tycks livet såsom något innehållslöst och förfalskat, och för den andre som en tillvaro fylld av äkta och sant innehåll, där varje minut är dyrbar för att utnyttjas till att utföra det uppdrag för vilket han skapats, och där han klart inser den G-domliga kraften bakom allt som händer. Detta står inom möjligheten för varje judisk individ, oavsett var han befinner sig just nu i själsligt avseende.
(För den som inte förmår sig att tro på vår religions grundprincip att det är G-d som skapar allt läs fortsättningen på förklaringen till nästa mening.)
"VEHINE HASHEM NITZAV ALAV UMELO KOL HA'ARETZ KVODO, UMABIT ALAV UBOCHEN KLAJOT VALEV IM OVDO KARAUJ"
"Och se, G-d står över honom, och hela världen är fylld av Hans ära, och Han söker hans sinne och hjärta för att se om han tjänar Honom på rätt sätt." (Jesaja 6:3; Jeremia 11:20; Tanya kap. 41)
Ovanstående ord uttrycker bland annat att G-d skapar världen och under varje ögonblick håller oss vid liv. G-d finns inte bara "i himlen" som ett avlägset begrepp utan hela jorden är full av Hans ära. Varje liten växt vittnar om en oerhörd skapelse - laboraterier som producerar komplicerade kemiska produkter, minidatorer som bestämmer växtens framtida uppbyggnad, utnyttjande av solenergin osv osv. När man får upp ögonen för de stora tekniska underverk som uppenbarar sig i den allra vardagligaste sak börjar man förstå att bakom allt detta döljer sig en oerhörd skapande kraft. För att illustrera detta återger vi en liten berättelse:
Rabbi Schneur Zalman från Liadi i Ryssland (den kanske störste judiska tänkaren under de senaste 200 åren), fick en gång besök av en professer som behärskade flera av den dåtidens vetenskaper i genialiskt mått och sökte bevisa för Rabbi Schneur Zalman vilka primitiva åsikter den judiska religionen har i jämförelse med vetenskapens framsteg. Trots att rabbinen visade på de stora under som ständigt sker runt omkring oss vägrade professorn att acceptera detta såsom en G-domlig skapelse utan sade sig kunna åstadkomma liknande saker med hjälp av sitt eget intellekt.
"Om du ger mig två vecker", sa professorn, "ska jag åstadkomma en helt ny skapelse."
Efter två veckor återvände han med ett belåtet ansiktsuttryck: "Om du går fram till fönstret och tittar ut på gården ska du få se något som ingen tidigare skådat", sade han. Och vad fanns så där? Ja, en flygande oxe! Han hade anbringat vingar på en oxe så att denne kunde flyga omkring i luften!
När Rabbi Schneur Zalman såg denna syn började han skratta och sade: "Är det dig man kallar för en stor professor? Du är inget annat än en dumbom! Är det detta du påstår vara en helt ny skapelse? Oxar är ju redan skapade, och vingar finns ju redan till i världen. Vad du gjort är att du kombinerat dessa tillsammans - men att skapa något alldeles nytt som inte alls finns till i världen, det kan du inte!"
Och professorn blev till slut tvungen att erkänna att det verkligen inte står i någon annans kraft att göra detta. Rabbi Schneur Zalman förklarade därefter för honom hur G-d inte bara skapar allt utan även ger livskraft till hela världen under dess existens, och om det finns en Skapare finns det även en djup avsikt bakom hela skapelsen: ett uppdrag att slutfölja hos alla skapade varelser, var och en efter Skaparens önskan, och G-d övervakar ständigt hela skapelsen. Och om nu varje liten kärnpartikel, varje bakterie och varje liten växt har sin uppgift att fylla då de ingår som en integrerad och oundgänglig del i kedjan så gäller detta säkerligen människan som är kronan på hela skapelseverket. Det judiska folkets uppgift är att utnyttja sitt fria val till att studera G-ds Tora och följa dess bud på ett helhjärtat sätt, och var och en som gör detta märker efter hand att livet blir till ett äkta och sant liv, fyllt av mening och att Tora verkligen ger vägledningen om hur man kan nå sin egen fullkomlighet.
BERESHIT BARA ELOH-IM ET HASHAMAYIM V'ET HA'ARETZ
"I begynnelsen skapade G-d himlen och jorden" (1 Mos. 1:1)
När man ser sig om i vår värld och var och en ser att där sker saker och ting som man önskar inte borde ske, kan detta få mindre positivt inflytande på människan, och hon kan tänka i sitt hjärta: Hur ska jag kunna överkomma allt detta? Finns det över huvud taget någon möjlighet att jag ska kunna ändra på allt som sker?
Och det finns människor som ger upp hoppet och i stället följer med strömmen och uppför sig inte stort bättre än alla andra.
För den som dock vill leva ett meningsfullt liv och skapa något av värde, finns det åtskilligt att göra. Tora, som är handledningen för hur varje judisk människa ska använda de livsdagar hon fått sig tilldelade, visar människan den väg hon ska följa. Redan de första orden i Tora avslöjar för oss att det är G-d som skapar världen och att Han övervakar den även nu. Detta innebär att v inte är här av en tillfällighet utan för att fullgöra en speciellt uppgift.
Människan är ju formad av omgivningen: hon föddes av sådana här föräldrar, hon växte upp i en sådan här miljö, hennes natur och karaktärsdrag går i en sådan här inriktning - allt detta är saker som formar människan och hennes liv. Eftersom det är G-d som övervakar allt detta, innebär det att människan utrustats med just dessa karaktärsdrag och i just denna omgivning för att hon under dessa omständigheter ska fullgöra sin uppgift, vilket är att trots alla störningar inifrån och utifrån ska vi hålla på judendemen.
Därmed kan man bara inte säga att "uppgiften är för svår", ty människan har förvisso utrustats med krafter som möjliggör slutförandet av uppgiften. Det är ju orimligt att säga att man får i uppdrag att utföra någonting som man sedan omöjligt kan utföra!
Det allra första jag måste göra för att rätta till missförhållandena i världen är att rätta till mina egna felaktigheter, för även jag är ju en del av världen. Om jag så förbättrat mindre goda karaktärsdrag hos mig själv kan jag förvisso säga att jag ändrat på en del av världen till det bättre. När man så visar gott exempel inför sin egen familj och inför sina egna vänner, får detta utan tvivel återverkningar på flera andra håll.
Slutsumma: Man behöver inte tänka i internationella perspektiv för att ändra på världen. Det räcker till att börja med att förbättra sig själv - att uppfylla föreskrifterna i Tora både människor emellan och även mellan Skapare och människa. Detta garanterar att man använder sina livsdagar på bästa möjliga sätt.
VESHINANTAM LEVANECHA VEDIBARTA BAM, BESHIVTECHA BEVEITECHA UVELECHTECHA VADERECH UVESHOCHBECHA UVEKUMECHA.
"Och du ska inskärpa dessa ord hos dina barn, och du ska tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp." (5 Mos. 6:7)
Det berättas i Midrash (den muntliga läran) att när G-d ville ge judarna Tora, bad han dem att ställa borgen för att de verkligen skulle hålla på Tora sedan. Det judiska folket sa då, att deras föräldrar får vara borgen för detta, men G-d vägrade att acceptera denna form av garanti. Det judiska folket föreslog då att profeterna skulle borga för Toras hållande, men inte heller detta accepterades. Till slut sade judarna att barnen fick vara borgen, och detta accepterades av G-d och de fick Tora.
Förklaringen till denna Midrash är följande: Det judiska folkets uppgift är att hålla på judendomens bud, och det är dem mycket kärt att studera Tora, ty om Tora står det (5 Mos. 4:10) "Ty den är er klokhet och kunskap (även) i andra folks ögen." Det kan dock beroende på olika omständigheter och svårigheter inträffa att man trots upphöjdheten och den underbara njutningen inte följer och studerar Tora. Därför ville G-d redan innan han gav oss Tora säkerställa att Tora skulle följas genom en form av garanti från judarnas sida.
Deras första förslag var att "våra fäder får vara borgen för oss". Den äldre generationen kan studera och hålla på Tora. Man har en gammal pensionerad far, och för att han ska ha något att syssla med på ålderdomens dagar kan han läsa i Tora, gärna tillsammans med några andra gubbar. Därmed ska de ha något att pyssla med och alla är nöjda och belåtna. Denna form av garanti för att Tora skulle hållas godtogs inte av Skaparen.
Judarna föreslog då profeterna. Ordet Navi på hebreiska kommer av ordroten "niv", vilket betyder att tala. Våra "talare", dvs. rabbinerna, får vara borgen för att Tora studeras och följs. Man betalar rabbinen hans lön, och han får sköta om de religiösa angelägenheterna på det sätt han önskar medan judarna under tiden sköter om sina affärer och företag. Men detta godtogs inte av G-d. Det räcker inte med att rabbinerna kan Tora. G-d vill att alla ska känna till och hålla på dess föreskrifter. Därmed begärde Han annan borgen.
Judarna sade då att "våra barn får vara borgen för att Tora ska studeras." När barnen är små kan man ju inte låta dem sköta affären, och för att de ska få någon judisk fostran sänder man dem till någon form av judisk undervisning. Men denna form av garanti godtogs av G-d. När barnen får rätt judisk uppfostran vill de även fortsätta på denna väg när de blir äldre, trots att föräldrarna kanske inte hade så allvarligt menade planer när de först sände sina barn dit. Och än mer: barnen kommer att berätta så mycket om vad de lärt sig att de till slut kommer att lyckas övertala föräldrarna att även de ska börja lära sig mer om judendemen och följa buden mer än vad de gör i dagens läge, till dess att judendomen märks under varje ögonblick av den judiska människans liv.
Därför betonar Tora speciellt att "du ska inskärpa dem hos dina barn", då barnens uppfostran är grunden för det forsatta judiska folkets existens. G-d give att denna fostran blir i form av "inskärpning" - att den uppväxande generationen verkligen klart och skarpt inser det underbara i att följa den judiska livsvägen och följa de dagliga föreskrifterna i Tora.
JAGATI VELO MATZATI - AL TA'AMIN. LO JAGATI UMATZATI - AL TA'AMIN; JAGATI UMAΤZΑΤΙ - ΤA'AMIN.
Jag har arbetat hårt men ej funnit - tro inte på det! Jag har inte arbetat hårt men har funnit - tro inte på det! Jag har arbetat hårt och funnit – tro på det! (Talmud Megilla 6b)
Det kan tyckas såsom en paradox att Talmud i en och samma mening talar om att "arbeta hårt" och att "tro". Oftast är ju "tro" något som man på rent personlig nivå accepterar eller inte accepterar, och därmed punkt slut. Den judiska läran vill därför visa, att man måste arbeta med hårt tankearbete och på ett grundläggande sätt för att uppnå judendomens tro: "Jag har arbetat hårt och lyckats och då kan du börja tro!"
Därför är det allra första budet (såsom skriven i Rambams uppräkning av de 613 buden i Tora) att man ska veta att det finns Någon som föregår alla skapade varelser. När man så på förståndets väg nått fram till detta och skaffat sig så mycket insikt som människans förstånd förmår - och människan är begränsad i sin tankeförmåga - då tar tron över.
Först måste man alltså sträva med sitt eget förstånd så långt man kan, och bortom detta förstånd tar den rättframma tron över. Därför är det ett krav att varje intellektuell person sätter sig in i judendomens grundprinciper för att förstå dem på rätt sätt innan han kan säga att han tror eller inte.
En av dessa grundprinciper är givandet av Tora på Sinaiberget, där den Ende G-den uppenbarade sig för hela det judiska folket just med avsikt att inga som helst tvivel skulle finnas. Där fanns olika slags folkgrupperingar representerade: från enkla människor till personer med stor intellektiell kapacitet och män med de allra djupaste insikter, och alla såg och hörde samma sak. Denna händelse av oerhörd betydelse, bevittnad av 2-3 miljoner människor (600,000 män förutom kvinnor, barn och ett stort antal icke-judar som följde med vid uttåget), fördes vidare av föräldrar till barn i alla generationer. Även i våra dagar finns miljoner avkomlingar till de människor som såg uppenbarelsen, och många av dagens judar kan intyga att de ord för ord hört berättelsen av sina föräldrar, som i sin tur hört precis samma sak av sina föräldrar.
Därmed skiljer sig judendomen från andra religioner, för dessa erkänner att den uppenbarelse de tillskriver sin religion enbart skedde hos en enskild individ (såsom i islams fall) eller inför en liten grupp (som i kristendomens fall). Likaledes saknas hos dem denna direkta kedja av oavbrutet vittnesmål från far till son hos hela folket.
Det är helt oacceptabelt att säga att denna berättelse är påhittad vid en viss tidpunkt, då det är omöjligt att alla judiska fäder och mödrar samtligen vid en viss tidpunkt skulle börja berätta en sådan sak om det inte varit sanning. Förutom detta skulle ju den allra enklaste undersökning ge vid handen att föregående generationer inte hört berättelsen, då ju hela folket varit vittnen. Utan faktum kvarstår: ännu efter 3,300 år fortsätter den levande judiska religionen på samma sätt som tidigare.
"VEAHAVTA LEREACHA KAMOCHA; AMAR RABBI AKIVA: ZE KLAL GADOL BATORA."
"Och du ska älska din nästa som dig själv". Sade Rabbi Akiva: Detta är en stor regel i Toran."
Det berättas om en icke-jude som kom till den berömde Tora-lärde Hillel och bad honom förklara kärnpunkten i Tora och det judiska folket. Hillel svarade: "Det som är hatfullt för dig ska du inte göra mot andra", dvs. du måste älska din nästa precis som du älskar dig själv. Judendomens syn på denna "gyllene regel" skiljer sig helt och hållet från icke-judiskt synsätt genom själva utgångspunkten för vem jag är, och kärleken till medmänniskan är ju helt avhängig av hur jag ser på mig själv.
Det finns sådana människor som har som livssyn att få ut så mycket njutning som möjligt och gör allt för att tillfredsställa sina lustar och drifter. En sådan människa saknar förvisso sann kärlek till medmänniskan, för det allra viktigaste i hans liv är att få ut njutningen i hans viljor, hans njutning och hans önskningar, och när han älskar nästan, älskar han enbart sig själv. Den andres viljor som sådana är han mycket litet intresserad av, och eftersom en sådan människas synsätt oftast är att alla människor är här av tillfälligheter finns det inget direkt band mellan honom och den andre.
Det finns dock sådana som ser på annat sätt och vill bidra till världens uppbyggnad på ett konstruktivt sätt, och för att nå detta mål måste människorna hjälpa varandra. Detta kan dock inte kallas kärlek till medmänniskan, utan kan liknas vid en person som har t ex en ko som ger honom mjölk. Han tycker mycket om kon och sköter om den på bästa sätt, men detta är ändå inte kärlek till kon utan enbart till sig själv. Beviset för detta ligger i det faktum att han är beredd att slakta kon när det passar honom bättre. Hjälpen till medmänniskan är i grund och botten för sin egen skull och för det utbyte han själv får.
Det är inte alltid fråga om materiellt utbyte: han kan ibland visa kärlek till nästan för att han skäms över att neka hjälp, eller av rädsla för följderna, eller för att visa inför alla vilken fin person han är. Ibland kan en människa uppoffra sig för sin medmänniska helt enkelt därför att han inte står ut med att se hur den andre lider, och för att inte plåga sig själv, hjälper han för att bli av med det. Det kan även inträffa att han ångrar sig över att ha hjälpt, när han ej fått i utbyte det han velat. När medmänniskan inte är i behov av hans hjälp eller inte vill ta emot hjälpen, förbyts kärleken till nästan i hat och kan t.o.m vara beredd att slå ihjäl honom för hans vägran att mottaga hans "kärlek".
Utan just judendomens synvinkel blir synsättet annorlunda. Jag har skapats för att uppfylla Skaparens inre önskan genom att följa Tora och dess bud, och inför detta upphöjda mål måste jag ge efter på alla mina egna viljor.
Kärleken till min egen person och existens beror på att jag uppfyller G-ds önskan - men även min judiske broder uppfyller G-ds önskan precis som jag! Därmed finns det ingen skillnad mellan oss, och jag kan verkligen älska honon som mig själv. Hela Israels folk blir till en enhet med avsikten att tillsammans uppfylla G-ds önskan med oss, medvetet eller omedvetet.
På samma sätt som det i människokroppen finns olika kroppsdelar, bildar de i alla fall tillsammans en enhet. Varje kroppsdel bidrar till enheten på sitt speciella sätt: ögonen att se, öronen att höra, händerna att utföra arbeten, andningsorgan osv osv ända tills där finns tarmar som tar hand om kroppens avskräde.
På samma sätt förhåller det sig med det judiska folket som helhet. Var och en fyller sin uppgift att uppfylla det mål för vilket han skapats av G-d, ända tills det finns sådana som i exemplet med tarmarna sysselsätter sig med avskrädet (ur själslig synvinkel).
Men på samma sätt som en människa inte kommer sig för med att avsky sina tarmar för att de sysslar med avskräde (då tarmarna ju är en del av människan själv och hennes uppgift) - på samma sätt kan en jude verkligen älska sin nästa då han är en del av honom själv. Därför kallas hela Israels folk för bröder, för de är alla en del av en kropp och utgör en enhet, och är skapade för att tillsammans fullgöra det mål Skaparen av världen vill: att genom hållandet av Tora och dess bud förädla sig själva och världen.
Detta var Hillels svar på icke-judens fråga. Det är Tora och dess bud som leder till den sanna kärleken till medmänniskan, för utan detta är det omöjligt att hålla på grundprincipen "Älska din nästa som dig själv." Denna inre önskan att fullfölja Skaparens uppgift finns hos varje jude, medvetet eller omedvetet. Ibland är det bara en djup längtan, dold i själens innersta kammare som dock kan flamma upp i klar låga på oväntat sätt. Denna önskan finns hos varje jude och binder honom mycket starkt samman med hela det judiska folket och uppfyllandet av hela det judiska folkets syfte.
Nästa utdrag är från Ba'al Shem Tovs lära såsom framlagd av hans efterföljare, Rabbi Schneur Zalman från Liadi (1745-1813) i hans kortfattade men epokgörande verk "Tanya".
"Veze kol ha'adam vetachlit briato uvriat kol haolamot, eljonim vetachtonim, lihjot lo dira zo betachtonim."
"Avsikten med skapandet av varje jude och alla världar är att göra en boning åt G-d i denna värld" (Tanya, kap. 33, fri översättning).
En av förklaringarna till detta är följande: var och en är skyldig att inför sig själv fastställa sitt mål och sin uppgift i världen. Och detta är judendomens starka och rättframma tillkännagivande: varje jude är skapad för att i sig själv göra en boning åt G-d genom att följa Tora och dess bud. Genom att ge avkall på sina egna viljor bereder man "plats" åt G-ds avsikt med människan. När man handlar på så sätt kallas detta för det sanna goda, och det känns djupt inne i människan att hon fyller sin uppgift och verkligen lever ett sant liv.
Hela världen är som en stor apparat med ett oändligt antal komponenter, sammanbundna till en enhet, och om man gör ingrepp på en plats i apparaten får detta återverkningar på många andra håll. Allt - mineraler, växter och djur - fyller sin speciella uppgift, och under det senaste seklet har vetenskapen kommit fram till att ingenting i världen är överflödigt utan att allting finns till för att fylla en speciell funktion. Frågan måste dock bli: vad är avsikten bakom hela denna apparat som kallas "denna värld"? Den kan ju inte vara ett ändamål i sig själv utan det måste vara fråga om ett högre mål för vars skull allting verkar. Och det är här människan kommer in i bilden.
Människans uppgift är att rena och förfina sig själv och sin omgivning och lyfta upp allting till en nivå av helighet och upphöjdhet. För att åstadkomma detta sändes människans själ, som är en del av G-d, till denna värld och förenades med en djursjäl. Alla människans viljor härstammar antingen från djuret inom henne eller från denna gudomliga del.
Av sin djursjäl dras människan enbart till fysiska behov såsom ätande och drickande och allt som överhuvudtaget bereder henne njutning. Trots att djursjälen även inkluderar förstånd, nyttjar hon detta enbart för att bättre kunna uppnå det hon vill ha och för att tänka ut allehanda slags påfund (inte alltid ärliga) för att öka sina tillgångar, makt och ära. Likaså fungerar denna djursjäls förstånd för att rättfärdiga sina egna dåliga handlingar, trots att människan blir upprörd över andras handlingar när de gör precis samma sak. Denna djursjäl älskar enbart sig själv, och kärleken täcker över alla fel.
I motsats till detta ser vi den gudomliga delen av människan, vars enda önskan är att förena sig med världens Skapare. Denna själ befinner sig liksom i fångenskap hos djursjälen och utnyttjas av djursjälen. Ett litet exempel på detta: det judiska folket har skapats med en kraft som kallas "mesirut nefesh" - självuppoffring - vilket innebär att man är beredd att hellre dö än att skära av banden med G-d (t.ex. genom avgudadyrkan).
Denna kraft utnyttjas dock i "fångenskapen" på ett sådant sätt att den judiska individen är beredd att offra sitt liv även för en ideologi som står i rak motsats till judendomen. Avsikten är dock att människan ska följa sin gudomliga själ och behärska "djuret inom sig" just genom att följa Toras bud: att sätta upp mezuzot, att lägga tefillin, att ge pengar till välgörenhet, att tända Shabbat-ljusen, att hålla på kosher utan kompromisser, att hålla på familjelivets renhet genom att gå i mikve. Därmed är det den judiska individen som behärskar sina egna handlingar och inte tvärtom, Gud förbjude.
Var och en måste veta och inse att det är för detta mål han skapats och även utrustats med krafter att utföra sin uppgift. Man måste gå framåt och inte stå på samma plats. Genom att lägga till en mitzva idag, och när man så känner sig stå på säker grund beträffande denna mitzva kan man gå ännu ett steg framåt och lägga till ännu något. Därmed får den gudomliga själen sin del och en mycket djup inre känsla av förverkligande av sig själv blir följden.
"Jismach Jisrael beosav, perush shekol mi shehu mizera Jisrael jesh lo lismoach besimchat Hashem, asher sass vesameach bedirato betachtonim." (Tanya, kap. 33)
"Israels folk ska glädja sig i sin Skapare, dvs. att var och en som är av judisk börd ska ha del i G-ds glädje, som glädjer sig åt sin boning i denna värld."
När det judiska folket bygger en värdig boning åt G-d hos sig själva och i världen, bereder detta stor glädje hos världens Skapare, ty just genom att människan av Skaparen utrustats med ett fritt val och väljer rätt trots allt som drar henne åt motsatt håll, blir hon kallad för medhjälpare i skapelseverket. Innebörden av "valmöjlighet" är ju att människans handlingar tillskrivs henne själv, vilket ej är fallet med växter och djur, vilka enbart är G-ds automater och ej faller inom ramen för belöning eller straff.
Så förhåller det sig dock inte med människan, som skapats på ett sådant sätt att hon betraktar sig själv som en definitivt avskild varelse och som om hon själv bestämde över sina handlingar.
Ur själva det faktum att hon befinner sig så långt borta från Skaparen som man bara kan komma (dvs. att hon ej uppfattar bandet med G-d och tror sig vara en självständigt existerande varelse), kan människan nå till den allra högsta nivån: att vara medhjälpare till G-d i skapelseverket genom att offra sina "djuriska" viljor och i stället följa den väg Tora föreskriver.
Det är detta som är den inre önskan hos G-d: att Israels folk ska göra en boning mitt i det onda, och världen i sig själv är enbart ett hjälpmedel för att bygga denna boning åt G-d. När en jude så använder de materiella tingen för att utföra mitzvot, förvandlar han dem till något upphöjt och sant gott. På så sätt görs människan till partner och samarbetare till G-d i skapelseverket, och det judiska folket har då fullbordat den gudomliga avsikten med denna apparat som kallas för "vår värld".