Avsnitten skrevs ursprungligen på jiddisch av Rabbi Josef Jitzchak, dåvarande Lubavitcher Rebben, med avsikt att göra dem tillgängliga för alla.
Maamar= chassidisk utläggning där man vanligen inleder med att citera en bibelvers eller utdrag ur Talmud och sedan ingående analysera ämnet.
"G-d ställer inte orimliga krav på sina varelser." (Talmud Avoda Zara 3a)
Midrash (den muntliga lärans homiletiska uttolkningar) säger att G-d vill inte göra det svårt för Hans skapelser; Han begär enbart av en person efter dennes förmåga. Han visade detta när Han gav oss Toran. Hade Han kommit med Sin fulla styrka , skulle vi inte ha kunnat utstå det, som det står skrivet: 'Om vi hör [Herrens röst, vår G-d] mer, kommer vi att dö', , såsom det står: 'Herrens röst är med kraft.' Det står inte "med Hans kraft", utan bara "med kraft" – enligt kraften hos varje individ.
G-d vill inte göra det betungande för Hans skapelser utan Han begär enbart av människan att hon ska göra så mycket hon förmår.
Genom det kan vi klart inse att det att G-d gav oss Toran och dess bud är enbart i enlighet med vår förmåga. Det innebär att vi har kraft att utföra Hans Tora och dess bud som Han givit oss. Det är förvisso ett arbete med stor ansträngning att utföra Toran och dess bud med G-dsfruktan på rätt sätt.
Avsikten med Toran och dess bud är att förädla människan, såsom det står i Midrash att buden gavs för att förfina varelserna.
Varje bud har en speciell innebörd för att göra människan mer förfinad, dvs. att förutom det att varje bud har en viss avsikt, till exempel budet om mezuza (en skriftrulle som fästs på dörposterna), där avsikten är att bostaden med allt som finns i den ska tillhöra G-domlighet; och budet om att avskilja degen – challa - är avsikten att vi ska ge en del av det vi har till dem som sysslar med G-ds tjänst. I varje bud finns det en speciell avsikt, men förutom det besitter varje bud en speciell kraft för att rena människan och förfina henne, vilket allt sker med stor möda. G-d har givit Toran och dess bud just till judarna. Änglarna bad att Toran skulle ges dem, såsom det står i Bibelversen: "Ge Din ära på himlen", men G-d gav dem inte Toran.
Han valde att ge den just till oss, det judiska folket. Detta antydes i versen: "Jag har skapat jorden och skapade människan på den." G-d skapade jorden för människans skull, som i sin tur skapades för att utföra de 613 buden. (Order "skapade" har på hebeiska siffervärdet 613).
Sammanfattning: G-d kräver inte av människan att göra mer än hennes förmåga. Toran och dess bud förfinar en person. G-d gav Toran endast till det judiska folket, och inte till änglar.
Kapitel 2
Det judiska folket fick den unika förmågan att nedbringa G-domlig utstrålning i världen genom att hålla på Toran och dess bud. Att utföra Toran och dess bud gynnar inte bara utföraren (som nämnts ovan), men möjliggör också de fysiska föremål med vilka dess bud utförs till att bli kärl för G-ds vilja.
Anledningen till att judar besitter denna egenskap är på grund av deras mesirut nefesh, total självuppoffring. Moses säger till det judiska folket: ”Inte för att ni var mera än något annat folk visade Herren sin kärlek till dig och valde dig, ty du är det minsta [i antal] av alla folk.” Det vill säga, G-d gav det judiska folket Toran inte för att vi äger större själskrafter - intellektuellt eller karaktärsmässigt än andra nationer, utan för att vi besitter kraften av mesirut nefesh (självuppoffring).
Det finns tre själar i människan. Det finns Nefesh haTivit – den naturliga själen, även kallad djursjälen; Nefesh haSichlit eller den rationella själen; och Nefesh haElokit - den G-domliga själen, som är del av G-domlighet från Ovan.
Även de två första själarna – djursjälen och den rationella själen – är annorlunda hos judarna än hos andra folk. Detta är särskilt sant beträffande den G-domliga själen, som verkligen är en del av G-d från Ovan," och som inom sig bär helighetens intellekt och karaktärsegenskaper.
Helighetens intellekt och karaktärsegenskaper är två nivåer hos den G-domliga själen, som kallas Nefesh haElokit respektive yetzer tov (den goda driften). Nefesh haElokit syftar på intellektet, som i sin tur är sammansatt av chochma, bina och da'at (visdom, förståelse och kunskap), medan yetzer tov hänvisar till de karaktärsdrag som ger upphov till handlingar med godhet gentemot medmänniskorna och det faktiska utförandet av dess bud.
Ändå gav G-d inte judarna Toran och dess bud på grund av deras speciella intellekt eller karaktärsdrag, även om de är helt annorlunda än andra nationers. I stället gav han oss Toran och dess bud eftersom "ni är de minsta".
Termen "minsta" syftar på självuppgivelse och mesirut nefesh som finns endast bland judar. Mesirut nefesh kallas bitul haratzon — upphävande av personliga viljor. För ordet nefesh på hebreiska betyder också 'vilja'.
Mesirut nefesh innebär total självuppgivelse, dvs. hängivenhet till G-domlighet, viket utgör uppgivandet av egna viljor inför det som står över det förstånd som mänskligt intellekt kan uppnå.
Detta kommer till uttryck i orden "na'aseh v'nishmah" - "Vi skall göra och vi skall höra", som judarna yttrade då Toran gavs. Na'aseh betyder att uppge sina egna viljor inför G-domlighet, den Oändlige, viljornas Mästare, med en total avsägelse av personlig vilja. Att de först sa na'aseh, "vi ska göra" innan nishma, "vi ska höra" betyder accepterandet av Himmelrikets ok för att uppfylla allt som G-d bestämmer. Det var på grund av denna mesirut nefesh som G-d gav Toran till judarna.
Sammanfattning: G-d gav judarna kraft att utföra Toran och dess bud trots svårigheterna. Denna kraft kommer från den G-domliga själ, som G-d givit judarna, förutom den "naturliga" och "rationella" själen. Påtagandet av det Himmelska oket fullbordades genom tillkännagivandet av "na'aseh v'nishma." – "Vi ska göra och vi ska höra."
Kapitel 3
Ju längre den nuvarande exilen fortsätter, desto svårare blir det att utföra Toran och dess bud, och till och med det praktiska utförandet av buden blir mycket svårt, då det finns hinder som stör utförandet av buden, och speciellt när det gäller den andliga aspekten av den tjänst i Toran och dess bud som kräver förståelse och känslomässigt uppväckande. Detta kan endast realiseras när intellektet och hjärtat är lugna. Men exilen är en tid för lidande för både kropp och själ, med hårt arbete och människans upptagenhet med att försörja sig, för ”i din pannas svett ska du äta bröd."
Förutom det orsakar exilen en känsla av förnedring och nedstämdhet. På Moses tid, när judarna var förslavade i Egypten, där exilen i själv var svår, vilket Toran vittnar om, kom miraklen hos de tio plågorna, havets delning och givandet av Toran som lyfte upp judiska folket.
Även under tiden för det heliga Templet var det judiska folket högt respekterat, och kunde utföra Toran och dess bud i välstånd. Det var en tid, som versen säger, att "Varje man var under sin vinranka och fikonträd." Det var en period av lugn, då alla judar hade det materiellt och känslomässigt bra och kunde således studera Toran och utföra dess bud, och G-domlighet var i ett uppenbarat tillstånd.
Men under exilens tid blev G-domligheten dold, särskilt i dessa senare generationer, som kallas "Mashiachs hälar". Under dessa tider, "när mörker ska täcka jorden… och Jag ska kläda himlarna i gråväderstämning” — ett dubbelt fördöljande.
Det är en tid då en G-d-fruktig person som håller på Torans bud befinner sig omgiven av törnar och tistlar, vilket orsakar honom beklämning. Den G-d-fruktiga personen känner sig genomborrad med järnspetsar av dem som skrattar och gör narr av honom, som våra vises kommentar till Bibelversen:' "Jag har bli föremål för deras sånger hela dagen lång". - Efter det att de sitter och äter och dricker och berusas, sitter de och pratar om mig och hånar mig.”
Smärtan blir desto större eftersom det är fråga om nedriga människor med usel karaktär som hånar och bespottar honom. Dessa är människor som saknar förståelse och inte har något begrepp om vad det innebär att förfina sig själva, intellektuellt eller känslomässigt. Hela deras liv är centrerat i att uppfylla deras drifter i frosseri och superi och att göra allt som deras förgrovade onda hjärtan lustar till med alla kroppsliga njutningar och med fördärvade karaktäregenskaper. De är människor som vill befria sig från varje ok, så att de kan göra vad deras hjärta än vill, och de är som vilda djur.
Sådana nedriga människor hånar och bespottar dem som studerar Toran och fruktar G-d. Allt detta orsakar de G-dfruktiga mycket skam och smärta. Det liknar en prins som har ett upphöjt intellekt och många naturliga talanger. Han uppfostras i palatset av berömda lärare som inte besparar någon ansträngning för att ge honom bästa möjliga utbildning. Han blir undervisad i de djupaste ämnena i visdom och kunskap och uppfostras till de mest förfinade karaktärsdrag. När en sådan prins syndar inför sin fader kungen, blir det största straffet för honom att överlämnas till händerna hos nedriga människor som förlöjligar honom och hånar honom.
Sammanfattning: I tiderna för bitter exil är utförandet av Toran och dess bud mycket svårt genom de många störningarna och hånet hos de mest nedriga av de lustsökande. Det är liknande en kunglig prins som syndat, och hans största straff är att fängslas i mänsklighetens lägsta sällskap.
Kapitel 4
Bland de nöjessökande finns det också en bättre klass av människor, även om också de är hängivna till endast sina fysiska önskningar. Det här är människor som kan förstå en intellektuell sak, och är åtminstone något involverade i förståndsangelägenheter. De kallas därför "intellektuella". Dock påverkar inte deras intellekt och förstånd deras karaktärsdrag; dvs. att förståndet ska influera deras karaktär och förfina den. I synnerhet påverkar inte deras intellekt deras stolthet för att göra dem ödmjuka. Var och en av dem anser sig tillhöra eliten och att det inte finns någon som honom i världen, och att enbart han besitter intelligens och förstånd, och alla andra människor i världen saknar betydelse i jämförelse med honom. Möjligheten att andra kan ha en större grad av förstånd uppstår helt enkelt inte in deras sinnen. Allt detta beror på deras högmod. Deras huvudsakliga källa till högmod är det lilla stycke av kunskap de besitter i en viss gren av lärdom som de studerar.
Det är jämförbart med en mycket fattig man som plötsligt välsignas av G-d med framgång och har förtjänat en stor summa med pengar. Hans framgång fyller honom med högmod, och han blir nedlåtande även mot de rika. Han fylls med självviktighet och blir högfärdig. Precis så är det med den person vars ego blivit uppblåst pga av hans lilla mått av kunskap. Den som verkligen är vis är blygsam i sitt uppförande. Han bemödar sig för att söka kunskap från alla som har gott förstånd och fina karaktärsegenskaper. Den som på allvar önskar bemästra en kunskapsgren måste lära sig av varje lärd person i besittning av den kunskapen, i enlighet med villkoren och de metoder som krävs för att förvärva kunskapen, såsom Kung David sa: "Av alla mina lärare har jag erhållit insikt".
Det första villkoret för att förvärva kunskap i ett visst ämne är hängivelse till studierna och dedikation till sin lärare. Ju större engagemang och hängivenhet man har till sina studier och lärare, desto bättre och djupare blir förståelsen i denna kunskapsgren. Varje begrepp som man lär sig ska man djupt begrunda och tänka igenom ett antal gånger, tills man är säker på att man riktigt förstått begreppet. Endast under sådana förhållanden kan man korrekt förvärva kunskaper. En högfärdig person saknar inte bara kunskap, utan hans högmod är källan till nedriga karaktärsdrag såsom avund, lustbegär och ärelystnad. Sådana människors förstånd är en separat sak och deras begär är en annan separat sak, och till slut överväldigar dem deras begär, vilket får dem att förlora även deras förstånd.
Människans själva väsen är hennes intellekt, för känslor finns också hos djur. Människans övertag är intellektet, och genom att använda sitt intellekt ska en person övervinna och tygla sina känslor i allmänhet och sitt hjärtats lustar i synnerhet. Den som inte kan hålla tillbaka sina begär och hängiver sig åt fysiska nöjen som ett djur, är ännu värre än ett djur. Det är just dessa nedriga människor som hånar också dem som studerar Toran, vilket orsakar dem stor smärta och beklämdhet.
Sammanfattning; Det finns de som är högfärdiga på grund av sin kunskap eller rikedom. Sannerligen, ju mer lärd en person är, desto ödmjukare borde han vara. De som är högfärdiga och hånar de som upprätthåller Toran och dess bud står lägre än djur.
Kapitel 5
Talmud säger: "Lefum gamla shichna", vilket betyder — som Rashi förklarar - "En kamel lastas i enlighet med sin förmåga att bära." G-d kräver inte mer av människorna än vad de kan klara av.
Under exiltiden, under Ikveta diMeshichas period, vilket är den Mishnaiska termen för "tiden vid slutet på exilen", som Rashi förklarar, innan Mashiachs ankomst, finns det många som stör och hindrar och fungerar som törnen i sidorna till dem som studerar Toran och är G-dfruktiga. Det är därför viktigt att veta att judarna besitter styrkan till att stå emot och övervinna alla dessa störningar. De kan göra detta med ännu större styrka och kraft än de kunde uppmönstra vid tiden för det heliga Templets existens, för kraften till mesirut nefesh (självuppoffring) är ännu större under exiltiden än under den tiden som Templet fanns.
Detta kommer att förstås bättre genom att göra en jämförelse med kroppens organ. Trots deras olika funktioner är alla kroppsorganen lika i det att de alla erhåller sin livskraft från hjärnan. Trots deras likhet är det ändå lättare att sänka ned hälen på fötterna i hett vatten än att doppa huvudet i hett vatten. Den populära förklaringen är att hälen är mindre smärtkänslig än huvudet. Dock måste detta i sig självt förstås. Varför är hälen mindre känslig för smärta än huvudet? Hälen får ju livskraft från själen liksom huvudet. Som Alter Rebben säger i Tanya kap 51: "Den huvudsakliga livskraften finns i hjärnan i huvudet, och varje kroppsorgan erhåller dess livsflöde och kraft därifrån enligt dess sammansättning och verkning", dvs. att hjärnans livskraft sprider sig till alla delar av kroppen.
G-d har ingivit i själen förmågan att besjäla kroppen. Han förordnade att själen skulle gå ner från dess Himmelska residens och klä sig i en fysisk kropp. Detta är verkligen ett av G-ds underverk: förmågan att förena det andliga med det fysiska. Av det följer att det inte finns någon skillnad mellan livskraften som ger livskraft till huvudet och hälen. Varför är det då lättare att sänka hälen i hett vatten än huvudet? Det beror på att hälen är mer lojal mot själens beslut än huvudet. Hälen sitter i slutet på kroppen och är lojalare till själen än de högre kroppsdelarna. .
Detsamma gäller i exilens tid, när vi är ”i Mashiachs hälar”; kraften till mesirut nefesh uppenbaras i en högre grad; inte bara det att man inte tar intryck av de olika hånarna som lägger hinder i vägen för utförandet av Toran och dess bud, utan tvärtom, man stärker hållandet av Toran och dess bud än mer. Med kraften av mesirut nefesh för Toran och dess bud kommer alla judar världen över att förtjäna Moshiachs ankomst, den rättfärdige förlossaren.
Sammanfattning: En jude måste veta att G-d ger honom det heliga kraften av mesirut nefesh som utgår från sanningen i själen. Exil kalls för Ikveta diMeshicha. Fötterna stödjer hela kroppen, och kraften hos mesirut nefesh finns hos alla judar. Genom mesirut nefesh (självuppoffring) kommer vi att förtjäna att uppleva Mashiachs ankomst, den rättfärdige förlossaren.
"Även om jag sover, är mitt hjärta vaket." (Höga Visan 5:2)
Midrash kommenterar till denna Bibelvers: "Israels gemenskap säger till G-d: 'Universums Mästare, jag slumrar i mitt utförande av buden, men mitt hjärta är vaket för generositet; jag slumrar när det gäller att begrunda exilens slut, men mitt hjärta är vaket för förlossningen; Jag slumrar för djupt för att tänka på förlossningen men G-ds hjärta är vaket att befria mig.'" Rabbi Chiya, Abbas barn, sa: "Var kan vi finna att G-d kallas Israels 'hjärta'? [Vi härleder det] från versen: 'Mitt hjärtas klippa, G-d, Du är min del för evigt'."
Talmud säger att judar har tre medfödda karaktärsdrag: de är blygsamma, barmhärtiga och givmilda. Dessa tre egenskaper är inte bara värdefulla i sig själva, utan visar också på det judiska folkets godhet. Varje jude har medfött fått dessa goda egenskaper.
Blygsamhet i sig självt är en upphöjd sak. Det finns två typer av blygsamhet. Vad som avses här är inte skamfullhet, som kommer från svaghet i karaktären, vilket vi kan se tydligt hos en person som kan vara blyg bara för att hen är tillbakadragen av naturen.
Den andra formen av blygsamhet är när man är ödmjuk inför sanningen, för det är känt att "inför sanningen blir alla ödmjuka". Det är denna form av blygsamhet som är värdefull. Trots att det judiska folket har styrka, som Talmud noterar att Israel bland folken utmärker sig i sin starka viljekraft, har de också egenskapen blygsamhet vilket visar att de känner sanningen, det vill säga lyhördhet och medkänsla för andra. Av detta skäl finns medkänsla endast hos dem som har uppnått ett upphöjt moraliskt tillstånd. Ett barn saknar medkänsla eftersom hen saknar förståelse. Ju större förståelse man har, desto större blir ens egenskaper av barmhärtighet och välvilja.
I exilens tid är judarna i en svår situation, där "tjänare härskar över oss". De som står lägst hånar och förlöjligar dem som är G-dmedvetna. Men judarna besitter kraften av självuppoffring [och med denna kraft kan alla hinder övervinnas]. Talmud kommenterar: "En kamel lastas enligt hens förmåga att bära."
Under "Ikveta deMeshicha" [tiden innan Mashiachs ankomst] är kraften av självuppoffring större än den var under tiden för Templets existens. Liknelsen för detta är att det är lättare att sänka ner hälen i hett vatten än huvudet.
Sammanfattning: Judiska medfödda egenskaper är blygsamhet, orsakad av ödmjukhet inför sanningen; medkänsla - empati för medmänniskan och välvilja. Judarna besitter kraften av självuppoffring för Tora och buden.
Kapitel 2
Varför är det faktiskt lättare att sänka ner hälen i hett vatten än huvudet? Det är känt att i den utstrålning av själen som kläder sig i kroppen för att ge den liv finns det två nivåer av själsförmågor. En nivå är intellekt och känslor. De betjänas av tankens, talets och handlingens dräkter, som också kallas "tjänare" till själsförmågorna. Den andra nivån är njutning och vilja.
Den första nivån, intellekt och känsla, är inre själsförmågor, medan den andra nivån med njutning och vilja är omslutande förmågor. Kraften hos njutning och vilja är lika i alla delar av kroppen och därför har de inte specifika kroppsorgan som fungerar som kärl för förmågorna med njutning och vilja. Anledningen till detta är att förmågorna med njutning och vilja är generella och omslutande.
Vi kan tydligt observera att viljekraften påverkar alla delar av kroppen i lika mån. I samma grad som den påverkar den lägsta kroppsliga förmågan att gå med fötterna, påverkar den på samma sätt hjärnan, som är den viktigaste delen av kroppen och som innehåller de högsta nivåerna av förmågor och sinnen. Detta förklarar att så snart som det uppstår en vilja hos en person att röra på sin fot kommer den att röra på sig utan minsta dröjsmål, eftersom viljan påverkar fotens rörelseförmåga. Ovanstående visar också att viljekraften faktiskt finns i foten. Om det inte var så, skulle det oundvikligen ta en viss tid från det ögonblick viljan uppstår till dess faktiska uppfyllelse. Eftersom det inte tar tid, kan vi dra slutsatsen att viljekraften också finns i foten.
Viljekraften utövar lika stort inflytande på foten som på huvudet. När en person vill få kunskap i något ämne, påverkar viljekraften hur hen ska förvärva den kunskapen. Detta är i överensstämmelse med det talmudiska yttrandet "Man bör alltid studera Tora efter sitt hjärtas önskan, som det står 'Ty i G-ds Tora är hens önskan,'" och som Rashi kommenterar "Att studera det som hen önskar," för hens önskan kommer att påverka hens förståelse.
Sammanfattning: Tanke, tal och handling betjänar alla själsförmågor, som är uppdelade i två kategorier: intellekt och känslor som kläds i specifika organ i kroppen, och njutning och vilja som är allmänna förmågor och påverkar alla delar av kroppen i lika mån.
Kapitel 3
Toran är intellekt och visdom. Intellektuell förmåga är en förutsättning för att studera Toran. Varje person föds med sin egen grad av intellektuell kapacitet, som det är känt att "Människorna skiljer sig åt i sin förståelse." Vi ser tydligt att det finns människor som från födseln är begåvade med hög intellektuell förmåga, medan det finns andra som inte har samma förmåga. Därför ser vi att det finns de som redan tidigt i barndomen visar tecken på särskild begåvning medan andra, även som vuxna, har mer begränsad intellektuell förmåga. Detta visar definitivt att intellektuell förmåga och förstånd är medfödda egenskaper.
Om så är fallet, hur är det då möjligt för intellektet att påverkas av viljan? Saken är följande: det viktigaste är viljekraften, och den kan påverka intellektet. Det att en person har begränsad förståelse är bara på en synlig nivå. Endast angående denna synliga nivå har vissa personer mer utvecklad intellektuell förmåga än andra. Men i grunden besitter även den person som har svårare för intellektuella aktiviteter, på grund av fullständigheten i hens själ, en hög grad av latent intellektuell förmåga och förståelse liksom den mest intellektuellt begåvade personen. Den som verkligen har en önskan att utmärka sig i studier kommer genom denna starka vilja att uppnå insikt i det hen studerar och utveckla den nödvändiga intellektuella förmågan, för viljan påverkar de latenta intellektuella själsförmågorna så att de ska komma till uttryck i märkbar form. Detta är innebörden av det talmudiska ordspråket: "Hen är vis när hen så önskar" — när hen verkligen vill det blir hen vis, eftersom viljan påverkar intellektet.
Orsaken är att viljan är en omfattande kraft, medan intellekt och känslor är inre krafter, där varje specifik kraft är bunden till ett specifikt organ. Den intellektuella kraften finns i hjärnan. Förståndets tre specifika krafter, chochma, bina, da'at (visdom, insikt, kunskap) har var och en sitt eget kärl - den särskilda delen av hjärnan där var och en av dessa intellektuella krafter finns.
De känslomässiga krafterna har också sitt eget särskilda kärl - hjärtat. Detsamma gäller beträffande de andra krafterna och de organ i vilka särskilda krafter finns, till exempel synförmågans kraft som finns i ögat, och så vidare. Varje organ är uppbyggt på så sätt att dess material är anpassat precis för funktionen hos den särskilda kraft som hör samman med detta organ. Eftersom intellektet och känslorna är inre krafter som förenas med sina kärl, följer att dessa krafter skiljer sig i den form i vilken de kommer till uttryck, och därför får den intellektuella kraften, vilken är den högsta och mest förfinade kraften bland de inre själskrafterna, sin plats i det högsta och mest förfinade kärlet — hjärnan.
Sammanfattning: Viljan påverkar själens intellektuella kraft och får den att komma till uttryck i högre grad. Begreppet att "vara vis när man så önskar". Var och en av krafterna hos intellekt, känslor, syn, hörsel, lukt, smak och rörelse finns i sitt eget särskilt anpassade organ. Det mest förfinade organet av alla är hjärnan.
Kapitel 4
Detta måste dock förstås på ett djupare plan. Som nämnts tidigare kommer intellektet främst till uttryck i hjärnan. I kroppen lyser inte intellektet på ett tydligt sätt. Det är främst de känslomässiga krafterna som kommer till uttryck i kroppen. Således observerar vi att människor i allmänhet kan vara på gott humör eller nedstämda. Båda dessa sinnestillstånd kommer från de känslomässiga egenskaperna.
För att djupare förstå intellektets uttryck kan vi tydligt observera att intellektet visar sig till och med i sådana lägre organ som händer och fötter. Händerna och fötterna är kärl för själens lägsta kraft – rörelseförmågan, men även där kommer aspekten av intellekt till uttryck. Det finns skickliga konstnärer inom målning och skrift som kräver mycket intellektuell förmåga. Andra har förmågan att dansa fint, vilket också kräver viss intellektuell kapacitet. Vi kan alltså se att intellektet sprids i hela kroppen, men i verkligheten är det enbart en svag glimt av intellektets väsen, och det av flera orsaker.
Den första orsaken är att det här enbart handlar om de intellektuella nivåer som berör handling och rörelse, vilket är den lägsta formen av förstånd. Den andra anledningen är att de handlingar som kräver rörelse i huvudsak är fysiska handlingar. Medan det är sant att rörelserna styrs av intellektet, fungerar intellektet endast som ett medel för att uppnå huvudresultatet, vare sig det är målning eller dans. Det tredje skälet är att intellektet som styr händernas och fötternas rörelser först måste passera genom känslorna.
Av ovanstående följer att intellektet inte lyser på ett uppenbart sätt i kroppen utan endast en glimt av intellektet märks i respektive kroppsdel. Det huvudsakliga intellektet som kommer till uttryck i hjärnan är på ett mycket högre plan än det som kommer till uttryck i resten av kroppen. Andra kroppsorgan tar emot endast de svaga glimtarna av intellekt som är nödvändiga för att de ska kunna uppfylla sina funktioner. Därför är materialet i hjärtats fysiska sammansättning mindre förfinat än hjärnans. På liknande sätt är matsmältningssystemet mindre förfinat än hjärtats struktur. På samma sätt är hälen mindre förfinad än matsmältningssystemet.
Det finns en välkänd princip som säger att "ju högre grad utstrålningen består av, desto större är dess förmåga att sänka sig ner". Eftersom viljekraften är högre än intellektet, följer av det att dess förmåga att sänka sig ner är större än intellektets. Därför finns viljekraften i alla delar av kroppen och påverkar alla organ och krafter.
Som förklarats ovan är hjärnan det fysiskt mest förfinade organet, och i den kommer intellektet till uttryck på ett uppenbart sätt. Av denna anledning märks inte viljans verkan i hjärnans struktur, då dess material är mindre följsamt än foten, som saknar eget uppenbart intellekt. Liksom hjärnans struktur har en unik fördel i jämförelse med fotens struktur, där hjärnans struktur är mer förfinad än alla de andra kroppsorganen, så har foten den unika egenskapen att viljekraften visar sig där mer än i huvudet. Och detta är anledningen till att det är lättare att doppa hälen i hett vatten än huvudet.
Sammanfattning: Alla organ innehåller en glimt av intellekt som tillhör denna kroppsdel. Den huvudsakliga intellektuella förmågan finns dock i hjärnan. Just viljan, den högsta kraften, påverkar det minst förfinade organet, hälen, mer än den påverkar det mest förfinade organet.
Kapitel 5
Versen säger: "I kommande dagar ska Jakob slå rot, Israel ska blomma och knoppas och fylla hela världen med frukt." Versen syftar på exilens tid. Även om plantering berör nivån för "Jakob", är tillväxten på nivån "Israel." Som är känt syftar Jakob och Israel på två andliga nivåer. Jakob är "yud ekev" [ekev på hebreiska betyder häl], och är en lägre andlig nivå. Israel är den höga nivån av "Li rosh" - "huvud för mig." Det vill säga genom den andliga tjänsten under exiltiden stiger man upp från nivån av Jakob till Israels nivå.
Exil beskrivs som "sömn". Under sömnen drömmer man, och i en dröm är det möjligt för helt motsägelsefulla saker att förenas. Samma sak gäller exilen. Den viktigaste punkten i andlig tjänst under exilen är att när man säger orden: "Hör, O Israel, Herren är vår G-d, Herren är En", ska man begrunda innebörden av orden:
"Echad" (En) på hebreiska består av bokstäverna alef, chet, dalet. Siffervärdet för dalet är fyra, vilket syftar på de fyra väderstrecken. Chet har siffervärdet åtta, vilket syftar på de sju himlarna och jorden; och alla är helt underordnade Alef med siffervärdet ett, som syftar på den Oändlige, världens Mästare.
Ändå påverkar exilen en person på ett sådant sätt att strax efter denna djupa begrundan kommer alla möjliga olämpliga tankar in i hens sinne. Det är som om hen aldrig begrundat G-ds enhet. Detta händer särskilt efter bönen, när en person blir upptagen med världsliga angelägenheter. Hen tenderar då att helt glömma det hen begrundade när hen reciterade Shema och proklamerade G-ds Enhet. Det händer ofta att man blir fångad i självupptagenhet och grovhet och helt glömmer bort det G-domliga. Allt ovanstående uppstår eftersom exiltillståndet är som en dröm, där motsatser kan existera samtidigt.
Detta är innebörden av Bibelversen "Även om jag slumrar, är mitt hjärta vaket." Även om jag är i exil, och jag kan befinna mig i ett tillstånd av slummer, är ändå mitt hjärta vaket för mesirut nefesh (självuppoffring), för i exilens tider är det lättare att väcka inom sig kraften till mesirut nefesh än under den tid som Templet i Jerusalem existerade.
Fortsättningen på versen "Mitt hjärta är vaket" syftar på hjärtats kärnpunkt, där judendomens kärnpunkt evigt finns. Denna kärnpunkt existerar alltid, även i exiltider, och kommer just till uttryck genom motstånd. När det finns motståndare till upprätthållandet av Toran och dess bud, väcks hjärtats kärnpunkt och judendomens kärnpunkt, vilket är den judiska individens enkla och rena tro på G-d och hen är beredd att offra sig själv i faktisk handling. Häri ligger den högre förtjänsten hos de enkla och mindre lärda judarna. De överträffar till och med de lärda genom att de har en större grad av självuppoffring och uppriktighet. Dessa enkla judar deltar i gemensamma böner, läser Psalmer och tror på Mashiachs ankomst. De gör allt detta med innerlig uppriktighet, framkallad av enkel och fullständig tro på G-d. Det är vad Israels folk säger: "Mitt sömntillstånd är för stort för att jag ska kunna begrunda slutet av exilen, men mitt hjärta är vaket till befrielsen." Och de judar som tänker och talar om Mashiach kommer att förtjäna att välkomna hen.
Sammanfattning: "Jakob" syftar på människor som är enkla men uppriktiga, medan "Israel" syftar på de lärda. Exil, med dess inre motsägelser, liknas vid en dröm. Men under detta "drömtillstånd" är kraften till självuppoffring gällande Tora och buden starkare. Judar som talar om Mashiach och förbereder sig för hens ankomst genom omvändelse och goda gärningar kommer att förtjäna att välkomna hen.
"Och nu, vår G-d, lyssna till Din tjänares bön och till hans vädjanden och låt Ditt ansikte lysa över Din ödelagda helgedom för Herrens (Adon-ai) skull." (Daniels bok 9:17)
Detta var en bön som Daniel bad till G-d. Daniel, tillsammans med Chanania, Mishael och Azaria (tre andra barn av Davids kungahus), liksom många andra judiska barn, fördes från Jerusalem till Babylon av kung Nevuchadnetzar. Nevuchadnetzar befallde Ashpenaz, hans överstyrman, att välja ut barn av judisk kunglig härkomst, välbyggda och med vackert utseende och utan ens det minsta eller dolda lyte. De skulle också ha utomordentliga karaktärsegenskaper, vara kloka och förståndiga. Sådana barn skulle vara lämpliga att vistas i kungens palats, där de skulle uppfostras av speciella och skickliga lärare under tre år. Med hjälp av utmärkta läkare valde kungen själv den mat och dryck som barnen skulle få som näring för att utvecklas väl.
Vårdnadshavaren valde Daniel, Chananya, Mishael och Azarya, och de fyra pojkarna fick nya namn efter G-dar som kasdeerna tillbad. Daniel fick namnet Beltshatzar, Chananya-Shedrach, Mishael-Meshach och Azarya kallades Abed-Nego.
Deras vårdnadshavare försökte mata dem med den specialkost som kungen bestämt. Daniel hade fattat ett starkt beslut i sitt hjärta att inte äta den mat man serverade honom från det kungliga köket och inte dricka vinet från den kungliga vinkällaren, trots att detta stred mot den kungliga förordningen och var förenat med dödsstraff. Men ändå åt han inte den kungliga maten och drack inte de kungliga dryckerna eftersom de inte var kosher.
Sammanfattning: När Nevuchadnetzar erövrade Jerusalem, valde han ut Daniel, Chananya, Mishael och Azarya, alla av kunglig härkomst. Han ändrade deras namn och befallde att de skulle matas med icke-kosher mat och dryck. Daniel och hans kamrater gjorde självuppoffring och vägrade att äta förbjuden föda.
Kapitel 2
Daniel hade också självuppoffring gällande bön. G-d uppenbarade Nevuchadnetzars dröm för Daniel tillsammans med dess tolkning. Daniel berättade drömmens innebörd för Nevuchadnetzar, varpå kungen höjde Daniels status, utnämnde honom till en av de högsta posterna i sin regering och inhyste honom i ett av de kungliga slotten.
Kung Darius från Medien ansåg sig själv vara G-domlig och krävde att alla skulle dyrka honom. Den som inte lydde påbudet skulle kastas i en grop med hungriga lejon. I den bostad som kungen givit honom, avskilde Daniel ett rum för bön. Rummet hade fönster som vette mot Jerusalem och det heliga Templet, och tre gånger om dagen bad han i detta rum - Shacharit, Mincha och Maariv.
En dag informerade spioner kungen om att Daniel inte lydde det kungliga påbudet utan bad till sin G-d tre gånger om dagen. Kungen höll Daniel i stor aktning och ville rädda honom, men enligt lagarna i Persien och Medien kunde inte ens kungen själv mildra hans straff, och Daniel kastades till lejonen. En massiv sten placerades över gropen och förseglades med kungligt sigill, men G-d räddade Daniel från lejonen.
Och så var det hela tiden: Daniel hade ständigt självuppoffring gällande bön. En av Daniels böner var: "Och nu, vår G-d, lyssna till Din tjänares bön och till hans vädjanden och låt Ditt ansikte lysa över Din ödelagda helgedom för Herrens (Adon-ai) skull."
Vi måste förstå innebörden av ordet "nu", som Daniel använde. "Nu" verkar betyda "i detta ögonblick", det vill säga under bönetiden. Men bönen har ingen bestämd tid, för i alla tider av nöd - vare sig det är kollektiv eller personlig nöd – är det ett bud att be till G-d om räddning.
Grunden till budet att be bottnar i tron som finns i varje judiskt hjärta att G-d ger allting liv med givmildhet, vägleder alla skapade varelser med barmhärtighet, och övervakar varje individ med G-domlig personlig övervakning. Varför säger då versen "nu", vilket innebär endast en viss tid, och när är denna vissa tid?
Sammanfattning: Darius ansåg sig själv vara G-domlig och förordnade, vid dödsstraff, att alla måste be till honom i stället för att be till G-d. Daniel visade återigen självuppoffring och fortsatte att bönfalla G-d tre gånger om dagen. En av hans böner var: "Och nu, vår G-d, lyssna till Din tjänares bön..." Men bön innebär tro på G-d, vilket ska vara ständigt. Varför sa Daniel då "nu"?
Kapitel 3
Vi måste också förstå innebörden av Daniels begäran "och låt Ditt ansikte lysa över Din ödelagda Helgedom", med anledningen som ges "för Herrens (Adon-ai) skull".
Förklaringen är följande: Talmud säger att "Daniels bön bejakades bara på grund av Abrahams förtjänst, som det står: 'Och nu vår G-d, lyssna... för Herrens (Adon-ai) skull.'" Daniel borde ha sagt "för Din skull", så varför sa han "för Herrens (Adon-ai) skull?" Talmud förklarar att meningen är att begäran beviljades på grund av Abrahams förtjänst, som kallade G-d med benämningen "Adon-ai". Som Rabbi Shimon bar Yochai lärde ut: "Sedan världens skapelse var det ingen som kallade G-d med den benämningen förrän Abraham gjorde det."
För att förstå detta måste vi först förstå Talmuds uttalande om att Daniels begäran beviljades bara genom Abrahams förtjänst. Från Talmuds uttryck kan vi förstå att Daniel verkligen inte var värdig att få sin begäran beviljad genom sin egen förtjänst. Talmuds uttryck indikerar en förundran: varför var Daniel beroende av Abrahams förtjänst? Vi finner ju att när Moses bad till G-d att han skulle skona Israels folks gemenskap, nämnde han också patriarkernas förtjänster, som det står skrivet: "Kom ihåg Dina tjänare, Abraham, Isak och Jakob." Varför är det så förvånande att Daniels bön beviljades genom Abrahams förtjänst?
Ännu en annan sak måste förstås: Från Talmuds uttalande verkar det som att uttrycket "för Adon-ais skull" är andligt överlägset uttrycket "för Din skull", för om versen skulle ha sagt "för Din skull", skulle vi inte ha vetat om den verkliga avsikten. Orden "för Adon-ais skull" är alltså en högre andlig nivå. Men hur kan orden "för Din skull" vara på lägre nivå, när ordet "Din" syftar på G-ds inre väsen? När en person till exempel säger "du" till en annan person, syftar han ju på den andres hela väsen.
Detta är också innebörden av orden "Välsignad vare Du", som vi reciterar under Shemona Esre (Artonbönen). Vi välsignar och bönfaller att G-d Själv ska uppfylla vår begäran, vilket innebär att uppfyllandet av välsignelserna ska komma från essensen i Hans Oändliga Ljus. Detta är innebörden av orden "för Din skull".
"För Adon-ai skull" betyder dock på grund av förtjänsten hos Abraham, som kallade den Allsmäktige "Adon-ai." Abraham utförde sin stora tjänst med gästfrihet med självuppoffring för att göra G-ds namn känt även för de lägsta individerna, och han lade ner stora ansträngningar för att även de skulle förmå förstå begreppet G-domlighet och att Han är världens Herre. På så sätt lärde han alla att världen är under G-ds herravälde. Vi måste därför förstå varför uttrycket "för Adon-ais skull", som syftar på Abrahams andliga tjänst, är överlägsen termen "för Din skull", som syftar på G-ds själva väsen.
Sammanfattning: Daniel bönfaller G-d "och låt Ditt ansikte lysa över Din ödelagda Helgedom för G-ds skull." Varför sa han "för Adon-ais skull" och inte "för Din skull?" Hans bön besvarades på grund av Abrahams förtjänst, som var den första som kallade den Allsmäktige för Adon-ai. Abraham gjorde det känt för alla att G-d är Skaparen och Herren i världen.
Kapitel 4
Efter denna allmänna begäran: "Och nu, vår G-d, lyssna..." fortsatte Daniel att be: "Luta Ditt öra, min G-d, och hör; öppna Dina ögon och se vår ödeläggelse och den stad över vilken Ditt namn är kallat."
Enligt kabbala-skrifterna skulle orden "Dina ögon" här betyda "ett öga" [i singular] som i versen: "G-ds öga riktas till dem som fruktar honom." Vi måste förstå varför ibland en vers säger "G-ds öga riktas till dem som fruktar Honom" och i en annan vers: "G-ds ögon är riktade till de rättfärdiga."
Midrash lär ut: "När Israels folk uppfyller G-ds vilja, ser Han på dem med båda ögonen, som det står skrivet: 'G-ds ögon är riktade till de rättfärdiga.' Men när de inte lyder G-ds vilja, ser han på dem med ett öga, som det står skrivet: 'G-ds öga riktas till dem som fruktar Honom.'"
Eftersom den singulära termen endast används när judarna inte uppfyller G-ds vilja, varför använde Daniel det ordet i sin bön? Midrash på Tora-avsnittet 'Lech Lecha' kommenterar: "'G-ds öga riktas till dem som fruktar Honom' syftar på Abraham, om vilken det står skrivet: 'Nu vet Jag att du är G-dfruktig.'" Även denna fråga måste förstås. Eftersom uttrycket "G-ds öga" syftar på en tid då judarna inte uppfyller G-ds vilja, hur kan då detta syfta på Abraham, som är känd som "en kär vän till Kungen"? Och speciellt så då den citerade versen av Midrash hänsyftar till Abraham efter att han hade uppnått nya andliga höjder genom att bestå de 10 prövningarna, som våra visa säger: "Med 10 prov prövades vår far Abraham, och han bestod dem alla."
Ytterligare ett begrepp behöver förstås. Av vilken betydelse är det om G-d ser med ett öga eller med båda? Förklaringen är följande: Kung David säger till G-d: "De undertrycker Ditt folk, o G-d, och plågar Din arvedel...Och de säger: 'G-d ser inte, och Jakobs G-d uppfattar det inte.'" Och David fortsätter: "Tänk igenom, ni vettlösa bland folket; och dårarna, när ska ni förstå? Skall inte Den som implanterar örat inte höra? Skall Han som formar ögat inte se?"
Vad menar så David med detta uttalande? Även den enklaste person förstår att G-d ser och hör. Maimonides ger följande liknelse: Innan en hantverkare tillverkar ett kärl, måste han först göra upp en bild av föremålet i sitt sinne. Detta är särskilt viktigt när han vill att kärlet ska utnyttjas till sin maximala potential. Han måste hålla i sinnet alla detaljerna för de syften som kärlet ska tjäna. Så är det också angående G-d. Om vi skulle säga att G-d inte vet om synens och hörselns egenskaper, hur kunde Han då skapa redskapen för dem? Detta kan förstås även av en vanlig människa, och vad menar Kung David med sitt yttrande?
Sammanfattning: Daniel säger: "Luta Ditt öra, min G-d, och hör; öppna Ditt öga och se." När judarna uppfyller G-ds vilja, säger versen: "G-ds [båda] ögon är riktade till de rättfärdiga." När de inte gör det, säger versen: "G-ds öga är riktat till dem som fruktar honom." Varför använder Daniel då termen (såsom förklarat av kabbalisterna) "Ditt öga", i singular? Midrash säger att versen "G-ds öga..." syftar på Abraham. Kung David säger: "Ska Den som implanterar örat inte höra? Skall Han som formar ögat inte se?" Maimonides liknelse.
Kapitel 5
Saken är som följer: Det finns två nivåer: en progressiv nedstigningskedja från en nivå till nästa, och en nivå som överskrider denna progressiva nedstigningskedja. Det är som en kedja som är sammansatt av många sammanlänkade ringar. Den övre delen av varje länk är kopplad till nederdelen hos länken omedelbart ovanför den, medan den nedre delen av varje övre länk är kopplad till den övre delen av länken omedelbart under den. Även om varje länk är kopplad till nästa, blir varje efterföljande länk längre bort från den översta. På så sätt finns det många länkar, den ena efter den andra, och tillsammans bildar de en lång kedja, där varje länk hålls fast i de andra, och efter hand avlägsnar sig länkarna mer och mer från deras början.
Samma sak gäller kunskap. Det finns högre och lägre kunskap, det vill säga större och mindre. Så är det också med hänsyn till olika kunskapsgrenar och med hänsyn till de olika nivåerna inom varje gren. Det finns olika kategorier av kunskap, såsom naturvetenskaperna, botanik, medicin, etc. Det finns även kategorier av kunskap som övergår naturvetenskaperna, och det finns Torans visdom och G-domlig visdom. I vart och ett av dessa ämnen finns en ordning med högre och lägre. Utforskningen av naturen är lägre än den kunskap som omfattar saker som står över naturen, det vill säga den forskning som utforskar saker som står bortom naturen. De senare är i sin tur lägre än kunskapen av Tora och G-domlighet, för alla dessa kunskapsområden finns inom det mänskliga intellektets rike, medan Tora är G-domligt intellekt. Även om Toran också sänker sig till nivån för mänsklig förstånd, och budet om kunskapen av Toran utförs just genom att man studerar och förstår vad man lär med mänskligt intellekt, är dock de begrepp man lär i Tora G-domligt förstånd. Att uppnå förstånd i G-ds visdom innebär kunskap av G-domlighet och G-d. G-domlighet syftar på det G-domliga ljuset, som bara utgör en utstrålning och inte är dess själva essens. Till exempel kallas solen "ljuskälla", medan ljuset som strålar ut från den kallas "utstrålning". Solen själv är en essentiell sak och inte bara en utstrålning, medan solljuset som sprider sig över världen för att belysa den inte är mer än en reflektion som benämns utstrålning.
Samma sak gäller förståelsen av G-domlighet och det på tvåfaldigt sätt: ett synsätt är att G-d är allt, och det andra synsättet är att allt är G-d. Båda dessa aspekter innehåller stora och djupgående intellektuella begrepp. G-d själv är "atzmi" (essens) och står helt bortom förståelse. Allt som kan förstås är enbart utstrålningen som utgår från Hans väsen. Essensen själv är långt borta från utstrålningen, eftersom de är helt olika varandra, men kan ändå begripas, om än i viss mån och form, för i visdom finns en ordning med lägre och högre, mindre och större.
Sammanfattning: Kunskaper är indelade i olika kategorier, högre och lägre, liknande en lång kedja där varje länk har någon likhet med alla de andra länkarna. Detta är en progressiv nedstigningskedja. Visdomen i Toran och G-domlighet, även om de också kan begripas av mänskligt intellekt, övergår den progressiva nedstigningskedjan. G-domlighet i förhållande till G-d är bara en utstrålning jämfört med essensen, såsom utstrålningen från solen jämfört med solen själv. G-d är allt; allt är G-d.
Kapitel 6
På samma sätt som det finns olika graderingar i vetenskaperna och Tora-kunskapen är högre och större än naturvetenskaperna, är Tora-kunskap, även om den är G-domlig, bara en utstrålning från Hans välsignade och oändliga väsen. Ordningen inom de olika vetenskaperna är sådan att inte bara en kategori är lägre än den andra, utan genom att förstå en lägre kunskapsgren kan man, till en begränsad grad, förstå en högre kunskapsgren. Förmågan att röra sig från en lägre kategori till en högre varierar beroende på vilken gren som är inblandad. På intet sätt kan man likna de insikter som erhålls genom att studera naturvetenskaperna till förståelsen av G-ds essens som erhållits genom Tora-studier, men genom att forska i de lägre kunskapsgrenarna kan man, i begränsad grad, få en djupare förståelse beträffande högre och mer sofistikerade vetenskaper.
Vi kan påtagligt bemärka denna skillnad hos de lärda själva: en lärd person som saknar bakgrund i kunskapen om Toran kommer att förstå visdomen i G-domlighet i mycket mindre grad än den som har bättre bakgrund. Ovanstående illustrerar hur alla kunskapsgrenar är sammanhängande. Trots att de nedre nivåerna inte på något sätt kan jämföras med de högre kan ändå kunskapen i en lägre gren avsevärt förbättra förståelsen i en högre gren. Man kan anta att fördelen med att förstå en högre gren genom en lägre kommer inte bara på grund av deras inbördes förhållande, utan genom det att när man förstår en lägre gren gör det att man blir mer intellektuellt förfinad, vilket i sin tur gör det möjligt att förstå mer djupgående och sofistikerade typer av kunskap. Varje sak som en person förstår, vidgar och förfinar hans sinne och gör det möjligt för honom att förstå allt djupare begrepp. Det är visserligen sant att förståelsen om en lägre kunskapsgren förfinar och breddar ens intellekt, vilket gör det möjligt för personen att förstå djupare kunskapsgrenar, men det är också sant att en lägre kunskapsgren är en inledning till en högre vetenskapsnivå. Den nedre grenen inte bara förfinar hjärnan, utan den fungerar också som en introduktion till de högre grenarna. Detta är på grund av det inre sambandet mellan alla kunskapsgrenar. Detsamma gäller inom varje enskild gren av kunskap. Precis som det finns lägre och högre grenar av kunskap, så kan man även inom varje gren hitta högre och lägre, större och mindre. Detta är innebörden av den progressiva gången i kedjan från en nivå till nästa.
Sammanfattning: Alla former av visdom, från den lägsta formen av naturvetenskap till G-dsfruktans högsta gren, är sammankopplade. Varje kunskapsgren förfinar hjärnan, vilket gör det möjligt för en person att komma till större djupare insikter på högre kunskapsnivåer. Kunskapen om Toran med G-dsfruktan är ett trappsteg i förståelsen av G-d och G-domlighet.
"G-ds öga är på dem som fruktar Honom." (Ps. 33:18)
Midrash förklarar att denna vers handlar om Abraham, som det står: "Nu vet jag att du är G-dfruktig." Midrash berättar att när det judiska folket följer G-ds vilja, ser Han på dem med båda ögonen, som det står: "G-ds ögon är på de rättfärdiga." Men när de inte lyder Honom, ser Han på dem med ett öga, som det står: "G-ds öga är på dem som fruktar Honom."
Abraham tjänade G-d med stor hängivenhet och självuppoffring. Hur kan detta uttryck då passa in på honom, när våra visa säger att det används när judarna inte lyder G-d?
Detta kan vi förstå genom att titta på två nivåer: den stegvisa nedstigningen och den nivå som går bortom den stegvisa nedstigningen. När något flödar från en högre nivå ner till en lägre nivå steg för steg kallas det för stegvis nedstigning. Tänk dig en kedja med ringar, där varje rings övre del vilar på den nedre delen av ringen ovanför.
Det finns olika typer av kunskap, både högre och lägre, enkla och djupa. Alla kunskapsområden hänger ihop, och när man verkligen sätter sig in i ett enklare område, får man ofta bättre förståelse för de högre nivåerna. Varje kunskapsområde har också olika nivåer inom sig - vissa är högre och djupare, andra är enklare och mer ytliga.
Den stegvisa nedstigningen fungerar på två sätt. Det första är när något från en högre nivå strålar ner till en lägre nivå. Det andra är när den högre nivån faktiskt skapar den lägre nivån. Detta andra sätt kallas "orsak och verkan". Den högre nivån kallas då "upphov" eller "orsak", medan den lägre kallas "skapad" eller "verkan".
I de G-domliga egenskaperna finns också denna stegvisa nedstigning. Här flödar en del av kraften från den högre nivån ner till den lägre. Detta beskrivs i Sefer HaPardes, som säger att varje G-domlig egenskap har tre nivåer: den som kommer ner från egenskapen ovanför, själva kärnan i egenskapen, och den del som går ner till egenskapen under.
Ta ett exempel med egenskapen Chochmah, eller visdom. Den första nivån kommer från egenskapen "Keter", som det står: "Chochmah kommer från intet", vilket syftar på "Keter" som kallas "intet". Den andra nivån är Chochmahs egen kärna. Den tredje nivån är den som flödar från Chochmah till Binah, förståelse.
Dessa tre nivåer finns i alla egenskaperna. Det är detta som menas med den stegvisa kedjan där egenskaperna flödar nedåt. Faktum är att kraften från en högre egenskap kan påverka ända ner till en tredje egenskap, genom att gå via en annan egenskap på vägen.
Det finns också ett annat sätt där den lägre egenskapen kommer från den högre. Detta betyder inte att den lägre egenskapen skapats från den högre, utan den fanns gömd inom den högre innan den kom fram. När egenskapen sedan visar sig, kan vi tala om "orsak och verkan". Allt som har med stegvis nedstigning att göra handlar specifikt om nivåer som liknar varandra.
Sammanfattning: Själens krafter och egenskaper finns på två nivåer. En nivå är högre än stegvis nedstigning medan den andra är stegvis nedstigning. Ett exempel på stegvis nedstigning är en kedja, där ringarna hänger ihop. Förhållandet mellan Chochmah och Binah (visdom och förståelse) fungerar som orsak och verkan.
Kapitel 2
Precis som det finns successiv nedstigning i de G-domliga attributen, finns det också i de tre världarna Beriah (Skapelse), Yetzirah (Formation) och Asiyah (Handling). Dessa världar är också inbördes jämförbara med varandra, och på grund av denna likhet kommer “verkan” - den skapade nivån - som av sig själv från sitt upphov, orsaken.
Detta kan förstås bättre genom att betrakta intellekt- och känsloförmågorna, som respektive kallas upphov och verkan. Intellektet är upphovet, orsaken, och känslorna är resultaten. Känslor uppstår som av sig själva från det intellektuella upphovet. När intellektet existerar inom en persons sinne på ett ljust sätt, dvs. med klarhet och på ett ordnat sätt, kommer då nästan som av sig själv hjärtats känslor att väckas och uppdagas i enlighet med innehållet i intellektet som gav upphov till dem.
Vi ser att detta stämmer för både materiella och andliga saker. När det gäller materiella saker: om man verkligen förstår att något är bra för en, växer det fram en önskan, och i hjärtat föds en känsla av kärlek och dragning till det man önskar.
Samma sak händer när vi förstår andliga saker. Till exempel: när någon förstår att G-domlighet är källan till allt liv och alla varelser. Om personen tänker djupt på detta tills det sjunker in helt och hållet, blir denna andliga insikt - den G-domliga visdomen - lika tydlig som förståelsen av vanlig vetenskap.
Människor förstår lätt saker om naturvetenskap och vardagliga ämnen. Detta beror på att ens egna angelägenheter ligger nära hjärtat, och därför förstår man sådana saker mycket klart, ända ner i minsta detalj. Eftersom saken betyder mycket för en, känner man sig starkt dragen till den.
När någon förstår ett andligt begrepp lika bra som en materiell sak, och känner samma dragning till det, blir insikten verklig och levande. Då väcks det naturligt ett fantastiskt varmt känslomässigt gensvar i hjärtat.
Således, både i materiella och andliga frågor, uppdagar och skapar intellektet en känsloreaktion – upphov och verkan.
Anledningen är följande: känslan uppstår när intellektets förmåga att skapa känslor sprider sig och kommer ner på en lägre nivå. Med andra ord måste intellektet först stråla ut något från sig innan det kan skapa en passande känsla. Bara denna utstrålning från intellektet, alltså dess yttre nivå, kan skapa känslor, eftersom intellektets kärna är på en så hög nivå att den inte har någon direkt kontakt med känslor och därför inte kan vara deras källa. Känslor uppstår bara naturligt från intellektets yttre nivåer, eftersom de båda [den yttre nivån i intellekt och känsla] har inbördes samband.
Sammanfattning: I de andliga världarna Beriah, Yetzirah och Asiyah finns också en stegvis nedstigning. Detta liknar förhållandet mellan intellekt och känslor, som kan beskrivas som orsak och resultat. Känslor som kärlek och fruktan för G-d uppstår automatiskt när man verkligen förstår och tar till sig G-domliga begrepp.
Kapitel 3
Känslor är en manifestation av det yttre intellektet. Detta innebär att känslor inte uppstår ur tomma intet, utan är ett resultat av intellektets upphovsförmåga. De är som kläder som intellektet tar på sig för att kunna samspela med världen runt omkring.
Kärlek och hat är två grundkänslor som starkt påverkar hur vi handlar. När vi älskar någon, leder det till positiva handlingar. I den fysiska världen kan det betyda att vi ger generöst och osjälviskt till en vän, och vi gör det med glädje. I den andliga världen betyder det att vi är öppna mot vår bästa vän, delar våra innersta tankar och känslor och söker råd och stöd i frågor som betyder mycket för oss. Detta händer eftersom vårt intellekt och hjärta stämmer överens med vår väns.
Å andra sidan gör fiendskap att vi drar oss undan från någon, både fysiskt och andligt. Fysiskt kan det betyda att vi håller avstånd till en fiende, som Toran lär oss att göra med dem vi bör se upp med. Andligt betyder det att vårt sinne och hjärta stänger sig och inte vill ha något att göra med personen.
Precis som kärlek och hat påverkar varje känsla våra handlingar på sitt särskilda sätt. Hur starka känslorna är och vilka handlingar de leder till beror på det intellekt som ligger bakom. Vi kan se att kärleken till en vän som har hjälpt oss med något litet inte är lika stark som kärleken till en vän som har räddat vårt liv. I det senare fallet kan handlingen väcka total hängivenhet; inget vi kan göra i gengäld kan mäta sig med vad vännen gjorde.
Samma sak gäller för fiendskap. De negativa känslorna mot någon som har orsakat oss ekonomisk förlust är inte lika starka som de vi känner mot någon som har utsatt oss eller andra för fysisk eller andlig fara.
Dessa känslor beror helt på det intellekt som driver dem. Ju bättre någon förstår det goda som en vän har gjort eller skadan som en fiende har orsakat, desto starkare blir känslorna och desto mer påverkar de hur vi sedan handlar.
Detta visar tydligt att intellektet inte bara gör känslorna klarare utan också ger dem liv. Det hjälper oss att förstå varför olika människor kan reagera så olika på samma situation. Till exempel kan två personer som har räddats av samma person känna väldigt olika. En kan bli djupt hängiven sin räddare, medan den andra, trots att hen vet om den stora hjälpen, inte visar samma tacksamhet. Skillnaden i deras inställning hänger direkt ihop med hur djupt de förstår det goda som gjorts för dem.
Sammanfattning: Känslor är en manifestation av det yttre intellektet. Intellektet belyser och vitaliserar känslorna, och både känslorna och de handlingar de leder till är beroende av det intellekt som gav upphov till dem. Detta förklarar varför det finns så varierande grader av kärlek och hat.
Kapitel 4
Från tidigare diskussioner kan vi se att intellektet påverkar känslorna på två huvudsakliga sätt: de formar själva känslan och de påverkar hur vi reagerar känslomässigt. Både känslan i sig och reaktionen kommer från intellektetoch hur starka känslorna blir och vilken reaktion som följer beror på hur mycket kraft och liv tankarna ger känslan.
Trots att intellektet kläder sig i känslorna, är det bara en liten del av deras fulla potential som visar sig i våra känslor. Detta beror på att intellektets allmänna väsen bara är en utstrålning och dess innersta kärna inte överförs.
Hjärnan är kapabel till många olika funktioner, inklusive intellektuell förståelse och beträffande barn. Dessa två processer, även om de båda har sitt ursprung i hjärnan och rör en annan människa, skiljer de sig åt i hur de manifesteras. Kunskap överförs genom tal, vilket kan betraktas som “överföringen av en utstrålning” av intellektet, medan upphovet till barn är “överföringen av essens”.
Denna skillnad i överföring är viktig; kunskap överförs på ett andligt plan, medan överföring av essens sker på ett fysiskt plan. Dessutom fortsätter överföringen av essens från generation till generation, vilket är varför det judiska folket kallas "Barn till Abraham, Isak och Jakob". Till skillnad från detta kan intellektet ibland inte ens föras vidare till nästa generation, och när det lyckas är det bara "en glimt av en glimt" av det ursprungliga intellektet.
Även om det bara är en utstrålning är detta intellektuella glimmer den kraft som ger liv åt alla känslor. Därför blir känslan svagare när intellektet som ligger bakom den bleknar med tiden – vare sig det handlar om uppskattning för något en vän har gjort eller ilska över något ont som en fiende har orsakat –, vilket har gett upphov till uttryck som "gamla goda vänner" eller "gamla fiender". Detta visar tydligt att intellektet som genomsyrar känslan är källan till dess livskraft.
Sammanfattning: Intellektet påverkar både skapandet och styrkan i en känsla. Men intellektet som klär sig i känsla är bara en glimt och anses därför vara en “extern överföring”, i kontrast till den överföring som kommer från hjärnan för att skapa ett barn, vilket är en överföring av essens.
Kapitel 5
Det är viktigt att förstå den djupa skillnaden mellan intellekt och känslor, eftersom de är olika i sin natur. Ordet "väsen" på hebreiska kommer från orden "vad det är". Intellektets väsen är njutning, medan känslors väsen är vilja. Därför skiljer sig intellekt och känslor åt i sin grundläggande natur; intellektet är till sin natur lugnt och stabilt, medan känslan till sin natur är emotionell och upprörd. Trots dessa skillnader hänger de tankemässiga och känslomässiga krafterna i själen ihop, eftersom intellektet automatiskt ger upphov till känslor, vilket påvisar deras nära samband. Detta förhållande blir ännu tydligare när vi ser samspelet mellan orsak och verkan hos känslor och tankar. Tankar uppstår automatiskt från känslor: när vi vill något börjar vi tänka på det. Ofta märker vi inte ens att vi har fördjupat oss i dessa tankar.
När någon fördjupar sig mycket i en tankemässig fråga och verkligen koncentrerar sig, när det betyder mycket för honom att förstå ämnet och han vill komma till botten med det, tänker han väldigt djupt. Ibland kan personen plötsligt upptäcka att han bara tänker på något han önskar sig, [istället för det intellektuella ämnet]. Detta beror på att vi är känslomässigt bundna till våra önskningar, och dessa känslomässiga band leder automatiskt till tankar. Sådan är naturen hos upphov och verkan: genom deras inbördes närhet uppstår såsom av sig självt verkan ur dess upphov.
På samma sätt kan vi förstå hur orsak och verkan fungerar i de andliga världarna. Allt som finns i världen delas in i fyra grupper: livlösa ting, växter, djur och talande varelser (människor). Förutom det judiska folket har allt skapat sin källa i Chayot HaMerkava, de andliga varelserna i den G-domliga "vagnen", vars fysiska motsvarigheter skapas genom att orsak och verkan stiger ner steg för steg. Det behövs många steg av nedstigning för att skapa själarna hos de fyra grupperna av fysiska varelser från deras höga källa i den G-domliga vagnen. Många nivåer av orsak och verkan, var och en lägre än den andra, behövs för att själar till slut ska bli till fysiska varelser. Men det är bara själarna som kommer till genom processen av orsak och verkan; de fysiska kropparna skapar G-d ur ingenting.
Sammanfattning: Den verkliga skillnaden mellan intellekt och känslor är att intellektes inre väsen är njutning medan känslornas inre väsen är vilja. Därför skiljer de sig åt i sina egenskaper. Intellektet är lugnt: känslornas väsen är upprördhet. Dock har de inbördes närhet de de är sammanbundna av orsak och verkan.
Abraham gjorde det känt för alla att G-d skapade himlen, jorden och allt i dem, och att Han vakar över alla varelser med G-domlig omsorg, vilket ger dem liv. Abraham visade självuppoffring för att hjälpa alla förstå vad G-domlighet är.
Detta är meningen med orden: "G-ds öga är riktat på dem som fruktar Honom", vilket handlar om Abraham. Det finns tre tydliga nivåer. Den första, "G-ds öga [i singular]", handlar om tider då judarna inte följer G-ds vilja, vilket är den största bristen. Den andra nivån, "G-ds ögon [i plural] är riktade till de rättfärdiga", handlar om tider då judarna följer G-ds vilja. Den tredje och högsta nivån är också "ett öga", vilket står för den högsta andliga nivån av "Det öppna ögat hos den Evigt Helige". Abrahams själsstyrka att klara alla prövningar och hans självuppoffring gjorde att han kunde nå denna höga andliga nivå. Det var därför som G-d sa till honom: "Nu vet jag att du är G-dfruktig."
"Förstå, ni oförståndiga bland folket; ni ovetande, när ska ni bli kloka?" (Ps. 94:8)
Hur kan en oförståndig person få förståelse eller en ovetande bli klok? Sanningen är att varje person, hur enkel hen än är, kan komma att förstå Toran om hen verkligen vill. Det spelar ingen roll hur ovetande en person kan vara, han kan få insikt i G-domlighet om han verkligen önskar det. Som det står i Pirkei d'Rabbi Eliezer: "En jude som saknar kunskap och inte vet hur man studerar judendomen ska få undervisning av judiska lärda tills hen uppnår förståelse, som det står skrivet: 'Förstå, ni oförståndiga bland folket.'"
Zohar berättar att en medlem i "Det Heliga Broderskapet" [vänner och lärjungar till Rabbi Shimon bar Jochai] en gång besökte Rabbi Shimon bar Jochai. Han mötte Rabbi Shimon när denne förklarade versen: "En oförståndig person kan inte veta, en ovetande kan inte förstå detta." Rabbi Shimon sa: "Så oförståndiga är de människor som varken vet eller bryr sig om att lära känna G-ds vägar och meningen med sitt eget liv. Det som hindrar dem från att förstå G-ds vägar är deras ovilja att studera Toran. Om de studerade Toran skulle de få G-domlig kunskap."
Här finns den verkliga skillnaden mellan judar och "de rättfärdiga lärda bland folken". Till viss del kan "de rättfärdiga lärda bland folken" också förstå G-domlighet. De har en viss filosofisk förståelse av världens skapelse och tror på universums Skapare. Men deras tro och förståelse liknar inte alls det judiska folkets insikt.
Bland de heliga namn som G-d är känd under finns namnet Havayah [Tetragrammaton] och Elokim. Namnet Elokim betecknar G-d som Han visar sig genom naturen. En egenskap som G-d har lagt in i naturen är att skapelsen döljer sin Skapare. Namnet Havayah [Tetragrammaton] betecknar G-d som Han står över naturen och står för det övernaturliga.
Här ligger skillnaden mellan det judiska folket och "de rättfärdiga lärda bland folken". De senare förstår begreppet natur och inser att G-d skapade den. Judar förstår att naturen i sig är övernaturlig och ser därför G-domlighet och G-ds försyn i allt. De tror på Havayah, som det står i versen: "De trodde på Havayah." Därmed skiljer de sig från "de rättfärdiga lärda bland folken", som bara tror på G-d som Han betecknas med namnet Elokim, och inte har någon uppfattning om G-d som Han betecknas med namnet Havayah.
Sammanfattning: Genom en uppriktig önskan kan även en oförståndig person uppnå förståelse och en ovetande visdom, som det står i Pirkei d'Rabbi Eliezer och Zohar. Häri ligger skillnaden mellan judar och de "rättfärdiga bland folken". Judar förstår att naturen i sig själv är G-domlig, och tror på Havayah, som står över naturen. De "rättfärdiga lärda bland folken" tror på och förstår endast G-d såsom Han uppenbaras inom naturen, vilket betecknas med namnet Elokim.
Kapitel 2
För att bättre förstå detta ska vi förklara bibelversen: "G-d är upphöjd över alla folk; Hans härlighet sträcker sig bortom himlen." Folken säger att G-d är så upphöjd att Hans styre över jordiska varelser skulle vara under Hans värdighet. Bara himlen står Honom nära, tycker de, och endast "i himlen finns Hans härlighet."
De tror detta eftersom de tänker att skapelsen kom till genom en kedja av orsak och verkan, vilket bara kan hända när de olika nivåerna liknar varandra. Därför menar de att himlen, som är mer andlig än jorden, står närmare G-domlighet och att Hans styre där är en ära. Men jorden och allt jordiskt har inget gemensamt med Honom. Därför gav G-d - tror de - makten över jorden till stjärnorna och deras konstellationer, alltså naturkrafterna. Dessa naturkrafter ser de som G-ds budbärare, och genom dem kommer allt fysiskt välstånd.
Detta är vad som står i versen: ”Och de [folken] säger: ‘G-d ser inte... förstår inte;’” dvs. enligt dem övervakar inte G-d och intresserar sig inte för de jordiska varelsernas handlingar. De hävdar att G-d är upphöjd över de skapade varelsernas goda eller onda gärningar, för medvetenhet om sådana saker skulle vara förnedrande för Honom.
Det står skrivet: "Han ser inte på Israels folks orättfärdigheter.” Den onde Bileam sa att G-d inte betraktar de synder som Israels folks begår. Detta beror på Hans essentiella kärlek till oss, om vilken det står skrivet: "Kärlek döljer alla orättfärdigheter." Detta är också innebörden av versen "Han såg överträdelsen och begrundade den inte”; Hans stora kärlek till Israels folk gör att våra överträdelser har liten betydelse.
Men när de "rättfärdiga lärda bland nationerna" säger att G-d inte förstår, menar de att det är förnedrande för G-d att ha kunskap om den fysiska världen. Grunden till denna felaktiga tankegång ligger i förmenandet att världen skapades genom en process med orsak och verkan. Detta är uppenbart fel. G-d skapade världen ur intet, som det står i det välkända talesättet "Han gjorde det som inte fanns till att finnas till.” Det grundläggande begreppet för skapandet av någonting ur ingenting är begreppet "ojämförlighet"; det skapade väsendet och dess källa varifrån den skapades, är i avsaknad av all jämförelse, i kontrast till den progressiva nedåtstigningen hos orsak och verkan där de är jämförbara.
Detta påvisar en ytterligare skillnad mellan skapande ur intet och utvecklingen av orsak och verkan. När det gäller orsak och verkan är de inbördes jämförbara, då verkan uppstår från orsaken såsom av sig självt. I skapandet ur intet är emellertid så ej fallet, och eftersom de två nivåerna är inbördes ojämförbara kommer det skapade inte till som en självklarhet utan är ett helt nytt fenomen.
Sammanfattning: Världens folk säger att G-d är upphöjd och drar därför slutsatsen att kunskap om den fysiska världen och dess invånare är förnedrande för Honom. Kunskap om gott och ont hos de jordiska varelsernas handlingar, såväl som deras övervakning över dem, säger de, har givits till stjärnorna och deras konstellationer, d.v.s. till naturkrafterna. Deras misstag ligger i tron att skapelsen kom till genom orsak och verkan, medan allting i själva verket skapas ur intet, vilket skiljer sig från orsak och verkan i två väsentliga aspekter.
Kap 3
För att förstå detta tydligare: Vi säger i välsignelsen innan Shema-bönen "Han som i Sin godhet förnyar varje dag, kontinuerligt, skapelseverket.” Sanningen är att G-d skapar världen på nytt inte bara dagligen utan i varje ögonblick. Därför används ordet 'förnyelse' och inte en progressiv process med resultat och verkan. Orsak och verkan är inbördes jämförbara, och orsaken har samband med resultatet. När resultatet uppstår, kläder sig orsaken i den och ger den livskraft. Innan dess uppkomst som en distinkt entitet, existerar resultatet redan inom dess upphov. Fastän resultatet redan innan befinner sig i orsaken innan den kommer till en självständig fristående nivå, förblir de båda i liknande essens; skillnaden är bara på vilket plan.
Orsak och verkan beträffande intellektet och känslorna, såväl som i tanke och tal, ger två bevis för detta. När det gäller intellektets och känslornas orsak och verkan, finns ju känslorna redan inbegripna i intellektet. Det är den värme som en individ känner när han förstår att en sak är bra för honom, såsom vi påtagligt kan bemärka att när han förstår att en sak är bra för honom, uppkommer inom honom en viss reaktion i huvudet i form av värme. Denna värme uppkommer genom känslorna som finns i intellektet, även om intellektets känslor inte alls liknar hjärtats känslomässiga reaktioner. Känslorna i intellektet är bara ett uttryck för objektiv känsla i erkännandet av värdet av saken i sig själv, i motsats till känslorna i hjärtat, vilka är riktade till det subjektiva känslosvallet att saken är bra för honom.
Den känslomässiga reaktionen på något som är personligt bra skiljer sig mycket från den känsla som kommer när man tänker på värdet av något i sig. Men även om känsloreaktionerna i hjärnan och hjärtat är så olika, tillhör de samma typ av känslor. Därför uppstår hjärtats känslor ur intellektets känslor. Det betyder att hjärtats känslor inte är något helt nytt, utan bara ett synligt uttryck för det som tidigare fanns dolt i intellektet.
Samma sak gäller för hur orsak och verkan utvecklas när det handlar om tanke och tal. Det en person säger är det hen tidigare tänkt. Tal blir osammanhängande om man inte tänkt först. Den rätta ordningen är: först tänker man igenom det man vill säga, sedan formas orden i intellektet som man tänkt igenom. Därefter formar man de ord man vill använda för att uttrycka sina tankar muntligt. Tal är alltså bara ett synligt uttryck för det som tidigare fanns dolt i tankarna och är inte något helt nytt.
Sammanfattning: G-d förnyar världen och allt skapat i varje ögonblick. Orsak och verkan liknar varandra. Även om resultatet visar sig som något självständigt som skiljer sig mycket från hur det var när det fanns i sin källa, förblir dess innersta väsen oförändrat. Detta kan vi se både i känslor och intellekt, liksom i tal och tanke.
Kapitel 4
Bara när det gäller orsak och verkan kan man säga att verkan finns dold i orsaken. Verkans väsen finns i dess orsak, eftersom hur resultatet finns självständigt skiljer sig helt från hur det fanns dolt i orsaken. Vi kan tydligt se denna skillnad när vi jämför hur intellektuella känslor och hjärtats känslor visar sig, där det finns stor skillnad i hur de verkar.
Den andliga effekten av intellektuell känsla är att den skapar känslor i hjärtat, medan resultatet av hjärtats känslor blir en fysisk handling i form av kärlek eller hat eller någon annan handling. Detta gäller särskilt tanke och tal. Tal som finns dolt i tanken kallas funderingar eller "tyst tal". Tyst tal är inte samma sak som verkligt tal, men i grunden är de likadana, och därför finns det inget verkligt nytt i talet jämfört med tankarna.
Detta gäller inte när något skapas ur intet. Förhållandet mellan skapare och det skapade liknar inte alls förhållandet mellan intellekt och känsla, eller mellan tanke och tal, inte bara i hur de finns till utan även i deras innersta väsen. För de skapade tingen har aldrig funnits dolda i sin källa, utan de kommer från intet. Skapelsen är därför inte ett synliggörande av något som tidigare varit dolt, utan är uppkomsten av något helt nytt, och detta kan bara G-d göra, som Rebben, av välsignat minne, säger: "Det är bara Han som har kraft och förmåga att skapa något ur absolut intet."
Detta är meningen med versen: "Allt som Herren har önskat, har Han gjort." Skapelsen kommer från G-ds vilja och önskan utan någon förklaring till varför. Skapelsen är alltså inte ett uttryck för intellekt eller logik, utan för Hans vilja och önskan, som det välkända uttrycket säger: "G-d önskade en bostad i denna lägre värld." Allt som finns kommer bara från önskan och vilja.
När man talar om skapande ur intet kallas den som skapar för "drivkraften", medan det som skapas kallas "det som kom till existens." Skapandet sker genom att drivkraften finns i det som skapats och hela tiden håller det vid liv genom ett konstant inflöde. Ändå är detta inflöde dolt för det som skapats. Detta kallas "Skaparens döljande från det skapade", vilket är miraklet i skapelsen ur intet - att Skaparen är dold för de skapade varelserna.
Således beror själva existensen av allt skapat på att Skaparens kraft ständigt finns inom dem, och ändå är denna kraft dold för dem.
Sammanfattning: Orsak och verkan, om än olika i sin manifestation, är de i huvudsak en och samma sak. Skapare och skapade skiljer sig dock i själva deras essens. Den förborgade andliga skapelsekraften vidmakthåller de skapade varelserna, vilka är det fysiska resultatet av denna skapande kraft. Kraften till existens måste ständigt finnas inom alla skapade varelser, men den är dold inför dem.
Kapitel 5
Rosh HaShana - det judiska nyåret - är tiden för att ta på sig himlens styre. Det liknar på sätt och vis när man accepterar en mänsklig kungs styre, där man tar på sig ansvaret att följa kungens alla beslut. Även om det finns många skillnader i denna jämförelse, är tanken att man på Rosh HaShana ska vända om från sina mindre bra vägar och dåliga egenskaper, och från den skada man orsakat genom att inte alltid följa G-ds, kungarnas kungs, vilja.
Man ska ta på sig ansvaret och bestämma en fast tid varje dag för att studera Toran, be med inlevelse och utan stress, och utföra buden med energi och glädje medan man utvecklar goda egenskaper och visar kärlek till Israels folk.
Detta är alltså meningen med versen: "Förstå, ni oförståndiga bland folket; ni ovetande, när ska ni bli kloka?"
Folk säger att de inte kan förstå Toran eftersom det är svårt för dem att få insikt i den, men sanningen är att allt beror på vad man verkligen vill. På Rosh HaShana ska varje jude väcka inom sig en önskan att studera Toran och följa buden, och genom det kommer hen att få ett gott och välsignat år, både materiellt och andligt.
Sammanfattning: Rosh HaShana är tiden för omvändelse, det vill säga att ångra sina felsteg och ta på sig himlens styre och studera Toran och följa buden. Genom viljestyrka kan man nå den djupaste kunskapen och utveckla de bästa egenskaperna.
"Den som implanterar örat kan säkerligen höra; Den som formar ögat kan förvisso se." (Ps. 94:9)
I denna psalm talar Kung David om de som plågar judarna och hävdar att G-d inte ser och att Jakobs G-d inte förstår vad som händer med de jordiska varelserna. Därför säger han till dem: "Ni oförnuftiga människor ska också förstå; även de ovetande ska bli visa och inse att Den som skapat öga och öra självklart kan se och höra."
De vise som tolkar texten förklarar denna vers så här: Den som uppfinner en maskin vet naturligtvis hur den fungerar. G-d, som skapat alla varelsers ögon och öron så att de kan se och höra, har självklart själv förmågan att se och höra.
Av alla själskrafter valde Kung David just syn och hörsel som exempel, vilket tyder på att dessa förmågor ger starkare bevis än de andra. Vi behöver förstå varför syn och hörsel ger bättre förståelse av G-domlighet än de andra själsförmågorna.
För att förstå detta måste vi först tänka på det som förklarats tidigare - att folken säger: "G-d är högt över alla folk; över himlen är Hans ära." Enligt deras felaktiga uppfattning finns G-d bara i himlen. De menar då att kunskap om jorden, dess invånare och deras handlingar, goda som onda, är under Hans värdighet att bry sig om, och därför gav Han övervakningen av hela skapelsen till stjärnorna och deras konstellationer, alltså naturkrafterna. Deras misstag kommer från deras felaktiga tanke att världen skapades genom en kedja av orsak och verkan. I verkligheten skapades världen ur intet, absolut ingenting, som det välkända uttrycket säger: "Han gjorde det som inte fanns, till att finnas." I skapelsen ur intet finns källan till det skapade inom det som skapats. Ändå är upphovet dolt för de skapade varelserna.
Anledningen till detta döljande är att det i skapelsen ur intet inte finns någon likhet mellan Skapare och det skapade; Skaparen är andlig och skapelsen är fysisk, och fysisk existens kan inte jämföras med andlighet. Eftersom de är så olika betyder det att skapandet av den fysiska existensen är något helt nytt som aldrig funnits förut.
Detta gäller också de andliga nivåerna i den stegvisa nedstigningen, som i de G-domliga egenskaperna börjar med visdomens egenskap som är första länken i nedstigningens kedja. Men visdomsegenskapen kommer från en källa som är oändligt mycket högre än visheten själv, precis som den fysiska tillvaron kommer ur intet. Detta antyds i versen: "Och visdom är funnet ur intet". Här syftar 'intet' på nivån med den G-domliga viljan, för vishet skapas genom den G-domliga viljan på samma sätt som den fysiska existensen skapas ur intet; visdomsegenskapen ses här som något skapat jämfört med den G-domliga viljan, som är det (outgrundliga) 'intet'.
Den tidigare nämnda versen säger att vishet är "funnet", för skapandet av vishet ur intet liknar något man funnit. När man hittar något vet ju inte den som tappat saken var den finns och den som hittar vet inte vem som tappat den.
Samma sak gäller hur visdomsegenskapen kommer ur den G-domliga viljan. Visdomsegenskapen vet inte hur den skapades från viljan; visdomsegenskapen kan omöjligt förstå sitt ursprung ur viljan, det vill säga visdomsegenskapen har ingen aning om viljan. I själva verket är visdomsegenskapen helt och hållet andlig och kallas fysisk bara i jämförelse med den G-domliga viljan. Inom området för den stegvisa nedstigningen kallas visdomsegenskapen för 'intet', eftersom den är andlig. Att visdomsegenskapens andliga väsen "hittats" från intet visar oss att även något så andligt som vishet också är skapat av G-d, precis som allt annat kommer ur intet.
Inte ens andliga ting kan jämställas med sin källa, och de är lika oändligt olika Honom som fysiska skapelser.
Därmed kan vi förstå våra visas ord: "Där du finner Hans storhet, finner du också Hans ödmjukhet."
De nivåer som de rättfärdiga bland folken kallar "över himlen är Hans ära", där de menar att G-d är upphöjd och att dessa andliga nivåer passar Hans ära och därför, enligt dem, kan jämföras med Honom.
Men sanningen är att det är just i dessa andliga nivåer vi ser G-ds ödmjukhet, för andliga nivåer är lika ojämförbara med Honom som de fysiska nivåerna, och Han skapade dem på samma sätt som Han skapade den fysiska världen. I Hans ögon är fysiska och andliga nivåer likvärdiga.
Sammanfattning: Det andliga upphovet ('intet') klär sig i den fysiska existensen på ett dolt sätt, och dess livsflöde kommer på ett sätt som inte går att jämföra. Samma sak gäller också de G-domliga egenskaperna: vishet, som är andlig, ses som fysisk jämfört med den G-domliga viljan, ett "fynd", eftersom även det andliga också är på så sätt att de är inbördes ojämförbara.
Kapitel 2
Detta är det sanna sättet att se på skapelseprocessen: oavsett om det skapade är andligt eller fysiskt finns det ingen som helst likhet mellan Skaparen och det skapade. Kung David uttryckte denna tanke med orden "Den som implanterar örat kan säkert höra; Den som formar ögat kan helt visst se."
Det står: "Från mitt kött kan jag få en glimt av G-d." Job säger att en person kan förstå G-domlighet genom sin egen kropp och själ; det vill säga att genom själskrafterna och kroppens organ kan man få insikt i hur G-d ger världen liv, som det välkända uttrycket säger: "precis som själen fyller och ger liv åt kroppen, så fyller G-d hela världen och ger den liv."
Det finns dock en stor skillnad mellan hur själen ger liv till kroppen och hur G-d ger liv till världen. Själen skapar inte kroppen utan ger den bara liv, medan G-ds skapande kraft inte bara ger världen liv utan också skapar den på nytt i varje ögonblick. Vi säger i våra dagliga böner "Han som i sin godhet varje dag förnyar skapelseverket." Alter Rebben kommenterar: "Det är precis som under de första skapelsedagarna." Precis som under de första dagarna när G-d skapade världen med alla dess varelser ur total intighet, så skapar Han den också nu hela tiden ur intet.
Även om detta visar att själens sätt att ge liv åt kroppen är annorlunda än hur G-d skapar världen, kan det ändå användas som en jämförelse för att förstå hur G-d ger liv åt världen, åtminstone delvis. Det är därför versen särskilt säger: "Från mitt kött kan jag få en glimt av G-d", och inte "Jag kan se G-d." Att se något betyder att man ser klart och tydligt, medan en glimt betyder att man ser oklart. Orden "få en glimt av G-d" används alltså för att visa att vi genom hur själen ger liv åt kroppen inte kan få en helt klar bild av hur G-d ger liv åt världen.
Förutom den nämnda skillnaden att själen bara ger kroppen liv medan G-d både skapar och upprätthåller världen, finns det en skillnad till. Själva livskraften som G-d upprätthåller världen och alla dess skapelser med är helt annorlunda än den livskraft som själen ger kroppen.
Trots dessa olikheter ger exemplet med hur själen ger liv åt kroppen ändå en viss förståelse för hur G-d ger liv åt världen och allt som finns i den. Det är mycket värdefullt att förstå G-domliga begrepp genom en jämförelse, för då blir saken lättare att förstå. Om liknelsen är klart förstådd, blir också det man jämför med bättre förstått. Exemplet med själskrafterna har stor fördel jämfört med andra liknelser, för här får man inte bara en intellektuell förståelse utan det finns även i liknelsen med själskrafterna aspekter där man kan känna att det faktiskt är så. Att känna sanningen är ett av de högsta sätten att förstå. Det är därför Kung David förklarade G-domlighet och G-ds försyn genom exempel med hörsel och syn: "Han som implanterar örat kan säkerligen höra; Han som formar ögat kan förvisso se."
Sammanfattning: Trots att själen bara ger kroppen liv och inte skapar den, medan G-ds livskraft både skapar och ger liv åt världen och allt i den, och trots att G-ds livskraft är helt annorlunda än själens livskraft i kroppen, kan hur själen ger liv åt kroppen ändå hjälpa oss att få en glimt av G-domlighet. Därför förklarar Kung David G-domlighet och G-ds försyn genom exempel med syn- och hörselförmåga.
Kapitel 3
Själskrafterna är inre krafter, för det finns två sorters krafter: de omgivande och de inre. De inre krafterna är själskrafterna visdom och de lägre själskrafterna som följer, och de har var sitt organ i kroppen där kraften finns. De omgivande själskrafterna är "vilja" och "njutning", som inte har något särskilt organ eller kärl i kroppen. När själskrafterna har ett kärl är kroppsorganet särskilt anpassat och skapat av sådant material som passar just den kraften. Synförmågan till exempel är en inre själskraft som har ett kärl, ett organ, vilket är ögat. G-d formade ögats material så att det kan användas för att se. Samma sak gäller hörselförmågan och alla andra inre själsförmågor vars kärl, kroppsorganen, har skapats av G-d så att de ska vara rätt anpassade för varje förmåga och dess funktion. Hjärnans material är ett kärl för intellektet, uppdelat i de tre själskrafterna chochmah, binah och da'at, eller visdom, förståelse och kunskap, medan hjärtats uppbyggnad är anpassad för känslorna som kärlek, hat och andra känslor och egenskaper, samt för längtan och lust. Samma sak gäller alla andra inre själskrafter - de har var sitt särskilt anpassat kärl. Själskrafterna är andliga och har skapats av G-d för att påverka den fysiska världen - så att intellektet, som är andligt, ska kunna förstå något intellektuellt som finns i något fysiskt, och samma sak gäller de andra själskrafterna.
Förutom att själskrafterna finns i fysiska organ har de också att göra med fysiska saker eller med de själsliga delarna av det fysiska som tanke, tal, syn, hörsel och känslor, som alla och liknande inte är strikt relaterade till konkreta fysiska ting, utan snarare till det andliga i det fysiska än med rent fysiska ting.
Fysiska ting begränsas av sin materiella tredimensionella natur och kan kännas konkret. Andliga ting har inga fysiska gränser och kan inte röras med händerna. Alla de nämnda själskrafterna som tanke, tal, syn, hörsel och känslor, som saknar dessa fysiska begränsningar, är andliga. Men eftersom de inte är helt andliga [eftersom de har med fysiska saker att göra] kallas de "det fysiska i det andliga". Synförmågan är begränsad till fysiska föremål med olika former, storlekar och färger. Hörseln gäller andliga saker som har med ljud att göra. Även om ljuden också begränsas av olika frekvenser med olika styrka och längd, är dessa begränsningar dock bara ett låneord och inte en ackurat beskrivning som gör rättvisa åt hörselns inneboende andliga egenskaper.
Ord som beskriver något precis som det är kallas adjektiv, och ett lånat ord betyder att det inte är själva saken och inte beskriver den helt rätt. Det är bara ett lånat namn eftersom ljud är något mer andligt och inte kan beskrivas med samma ord som fysiska saker. Ändå har syn- och hörselförmågan något gemensamt: de kan båda binda sig till det man ser och hör.
Sammanfattning: Själskrafterna delas in i två grupper. Vilja och njutning är omgivande krafter som inte har någon bestämd plats i kroppen. Förmågorna intellekt, tanke, känslor, tal, syn, hörsel och rörelse har särskilda organ i kroppen där de andliga krafterna verkar även som det fysiska i det andliga. Synkraften kan uppfatta materiella ting; hörseln kan uppfatta något andligt, men båda kan binda sig till det man ser eller hör.
Kapitel 4
Med sammanbindande menas att människan ska bindas till något utanför sig själv, vilket sker genom syn- och hörselförmågan. Det finns också en annan själskraft som skapar förening mellan olika saker och människan, och det är kraften hos da'at, som innebär en aktiv förening. Da'at binder samman, men föreningen i da'at är begränsad och finns bara i människans föreställning, på två sätt. Ett sätt är när människan föreställer sig något enligt sitt förstånd; det andra är när föreställningen är något man har sett eller hört. Men i båda fallen, även om människan känner att hon är sammanbunden med det hon föreställer sig, är det bara en bild hon skapar i sina tankar.
Men den förening som kommer genom att se och höra är inte bara en föreställning, utan man förenas med själva det man ser och hör. Till exempel när någon ser ett hus med alla rum och olika inredningar är inget av det man ser jämbördigt med människan, eftersom föremålen är livlösa och människan är en levande varelse som kan tala, och de kan inte jämföras. Men genom att se tingen blir saker som i sig själva inte kan jämföras med människan förenade med henne. Samma sak gäller hörseln, som skapar förening med saker som är långt ifrån varandra. När någon hör en annans röst och tal uppstår en förening mellan den andres tal och röst och den som lyssnar.
Eftersom hörsel och syn skapar förening och sammanbindande har de också förmågan att väcka något inom oss. När man ser något påverkar synen människan, som det står "ögat ser och hjärtat längtar". Synen väcker alltså en längtan i hjärtat med stark önskan, och samma sak gäller hörseln. När man hör rösten och orden från någon som talar klokt och innehållsrikt, får lyssnaren ett tillägg till sin förståelse. Förutom att hen före hen hörde det kloka yttrandet inte visste om denna intellektuella sak, har hen nu genom att höra det också fått ett tillskott till själva intellektet som förädlar och förfinar det allmänna förståndet.
Det är innebörden av orden "Han som implanterar örat kan säkert höra och Han som skapar ögat kan säkert se”. Genom syn- och hörselförmågorna kan man bättre förstå G-ds skapelse av världen och att Han leder den med G-domlig övervakning.
Trots att syn- och hörselkrafterna är andliga har de ändå förmågan att koppla samman människan med saker som inte kan jämföras med henne. Samma sak gäller G-domlig syn och hörsel. Genom dem skapas en koppling mellan alla skapade varelser och G-domlighet, och genom denna förening kommer livskraften att flöda till allt som är skapat.
Vad är då skillnaden mellan G-domlig syn och hörsel och mänsklig syn och hörsel? Hur mycket en människa än tittar på något får saken inte livskraft av att man ser på den. Men den G-domliga synen och hörseln är källan till sakens livskraft.
Sammanfattning: Genom den tredje själsförmågan da'at kan man uppnå sammanbindande, men det är bara som en föreställning och kräver stor ansträngning. Syn och hörsel däremot binder människan till saken och påverkar henne. När Kung David ville beskriva G-ds övervakning använde han liknelsen med syn- och hörselförmågan och förklarar att det är livskällan för alla varelser.
Och det är innebörden av "Förstå, ni oförståndiga bland folket; ni ovetande, när ska ni bli kloka?"
Som det står i Zohar handlar detta om de som inte studerar Toran. Bara de som studerat Toran får förstånd att förstå skillnaden mellan själskrafterna som de finns i den fysiska kroppen och hur de relaterar till G-domlighet. De förstår att man kan få en glimt av G-domlighet genom att begrunda hur själen finns i kroppen, men det är bara som en jämförelse. G-domlighetens upphöjda närvaro känner bara den som studerar Toran, för Toran är Hans G-domliga visdom. De som ännu inte kan studera själva ska lyssna på dem som undervisar, och de ska repetera vad de lärt många gånger tills de själva kan studera Toran.
"Detta är slutsatsen när allt har hörts: Frukta Allsmäktige och håll på Hans bud, för detta är hela människan." (Pred. 12:13)
Denna vers lär ut den ultimata lärdomen i varje sak. Syftet med människans liv kan endast fullföljas genom att frukta G-d och hålla på Hans bud. Detta är anledningen till att människan skapades.
Detta begrepp anspelas också på i versen: "Jag gjorde jorden och skapade människan på den." G-d säger att på grund av människan (dvs. det judiska folket), skapade Han världen. Att ordet ”människan” syftar på judarna härleds från versen: ”Och ni är mina får, min hjords får, ni är människor.” Talmud kommenterar: "Ni, det judiska folket, är 'människor'."
Att G-d skapade världen för det judiska folkets skull står också förklarat i en Midrash (homiletiska utläggningar) till versen: ”I begynnelsen (B'reshit), skapade G-d himlen och jorden.” Midrash säger: ”Ordet B'reshit indikerar att begynnelsen är tvåfaldig, för B'reshit är sammansatt av de två orden] "bet reshit". Bet har siffervärdet två, och ordet "reshit" syftar på två saker som i andra bibelverser kallas för "reshit", vilket är Tora och Israels folk. Enligt denna uttolkning blir innebörden av versen: "För att Israels folk ska hålla på Toran, skapade G-d världen.”
Talmud säger: ”G-d ställde ett villkor till himlen och jorden; "Om det judiska folket utför buden, är allt bra. Om de inte gör det, ska Jag låta er återgå till såsom ni var innan skapelsen.'” Världens fortsatta existens är därmed beroende på att judarna studerar Toran och utför dess bud.
Midrash förklarar till versen: "Dessa är avkomlingarna till himmel och jord:” ”I vilken förtjänst existerar dessa [himlen och jorden?] I förtjänsten av 'Dessa är namnen på Israels folk.” Och i vilken förtjänst existerar dessa [judarna]? I förtjänsten av 'Dessa är vittnesmålen, stadgarna och lagarna'.
Detta är så innebörden av versen: "[Jag gjorde jorden, och skapade (barati) människan på den." Det hebreiska ordet barati har siffervärdet 613. Människan skapades för det specifika syftet att utföra G-ds 613 bud.
Skapelse av människans inbegriper inte bara hennes kropp utan också hennes själ, som är en del av G-domlighet. En kropp utan själ är bara människokött, och en själ utan kropp är bara människans andliga väsen. Det är först när kropp och själ förenas som termen "människa" blir korrekt tillämpad. G-d insatte själen i kroppen så att människan ska kunna utföra G-ds bud med G-dsfruktan. Det står: ”Den Allsmäktige (Elokim) gjorde att människan skulle frukta Honom." [Benämningen som används i denna vers är Elokim, för aspekten av att frukta G-d härrör från G-d som Han är känd i namnet Elokim, [som syftar på G-d som den högste och mäktigaste domaren]. Av denna anledning säger versen [som citerats i början på denna utläggning]: "...frukta den Allsmäktige (Elokim),'' ty fruktan inför G-d stammar från det namnet Elokim.
Sammanfattning: Människan skapades för det specifika syftet att utföra Tora och dess bud (mitzvot), och detta var G-ds villkor med skapelsen. Kroppen är människans kött; själen är hennes ande. Människan är en kombination av en själ i en kropp. Fruktan härrör från det G-domliga namnet Elokim.
Kapitel 2
Det är känt att skapandet av världen och all dess varelser kom till genom det himmelska attributet Malchut. Genom det ger G-d liv åt världen och all dess skapelser, som det står:' "Ditt kungadöme, [det himmelska attributet Malchut] är ett kungadöme över alla världar.” G-ds kungadöme är ett resultat av Hans önskan, så att säga, att regera; det himmelska attributet Malchut aktiverar denna önskan genom att skapa och ge liv till alla världar. Av sig självt följer att hela tillkomsten av världarna och deras skapelser är bara genom en liten utstrålad glimt av Hans väsen.
Allt detta kan lätt förstås genom det sätt som en kung styr sitt land. En kung styr landet genom hans olika undersåtar, som ser till att hans dekret, vilka dikterar hans undersåtars uppförande, ska åtlydas. De större städerna övervakas av kungens högre representanter, medan de mindre platserna övervakas av mindre tjänstemän. Var de än befinner sig är deras uppgift klar: att tillse att kungens undersåtar följer hans dekret, och på varje plats utfärdas dekreten i kungens namn. När ett kungligt dekret förkunnas, står alla kungens undersåtar respektfullt och lyssnar på orden som uttalas i kungens namn som om de faktiskt varit i kungens närvaro. Det är inte så att kungen själv befinner sig överallt, utan det är bara kungens namn som är utspritt över hela landet.
På samma sätt är det med avseende på attributet Malchut; det är bara en utstrålning. Detta är meningen med yttrandet som beskriver förhållandet mellan en kung till sina undersåtar: "Kungens namn förkunnas över dem." Precis som medborgarna i ett land inte är kungens barn utan bara hans undersåtar, och hans namn förkunnas över dem, är likaledes saken med attributet Malchut; det är bara en utstrålning. Därför kallas det himmelska attributet Malchut för det " Övre talet."
Sammanfattning: Världarna skapas genom det himmelska attributet Malchut, och hela deras tillkomst är bara genom en utstrålning, liksom i fallet med en kung: trots att alla stadgar och lagar i landet utfärdas av kungen, är det enbart i kungens namn.
Kap 3
Syftet med tal är att kommunicera med andra. Häri ligger skillnaden mellan tanke och tal: tanken är för människan själv, medan tal används för andra människors skull. Eftersom attributet Malchut innebär att härskar över andra, kallas Malchut för det Övre talet, för tal är bara en utstrålning. Dock utgår utstrålningen av det himmelska attributet Malchut från en mycket upphöjd källa.
Saken är som följer: Avsikten med någon som helst förståelse av G-domlighet är att den ska benyttas i tjänsten av G-d. Detta gäller också beträffande det allmänna konceptet att skapelsen och överförandet av livskraften till världen och dess varelser involverar endast en glimt av G-domlighet. Det stora antalet världar och varelser skapades av G-d bara med ett ord, som det står: "Välsignad vare Han som talade och världen blev till."
Denna tanke uttrycks också i Mishna som säger: Världen skapades genom tio yttranden." Mishna frågar så varför det behövdes tio yttranden, när det räckte med ett yttrande för att åstadkomma skapelsen. Svaret som ges är att allting skapades med ett yttrande, och de övriga nio yttrande detaljerar bara det första yttrandet B'reshit.
Man ska också begrunda över hur ytterst obetydlig en enda individuell människa är i relation till hela universum, speciellt i jämförelse med de högsta andliga världarna. Ändå är människan den slutliga avsikten med skapandet av alla världar, och ända sedan den dag G-d skapade dem väntar änglarna i himlen och alla deras härskaror på att människan ska studera Toran.
När man reflekterar över det faktum att människan är huvudpunkten för hela skapelsen, såsom Mishna säger:"Var och en är skyldig att säga: 'För mig skapades världen [olam].'' kommer man att hänge sig till att vara flitig i studiet av Toran och utförandet av buden. Ordet 'olam' innebär 'fördöljande', för de skapade varelsernas kroppar döljer själarna inom dem, dvs. att man ser kroppen men inte själen. Det är innebärden i Mishnas ord: :"Var och en är skyldig att säga: 'För mig skapades världen." – för hans skull skapade G-d fördöljandet - med avsikten att avlägsna fördöljandet och uppdaga det G-domliga ljuset genom att studera Toran och utföra buden.
Sammanfattning: Det himmelska attributet Malchut är det Övre talet, vars syfte är att kommunicera med andra. Världen skapades genom tio yttranden, även om ett enda hade kunnat räcka. Människan är huvudsaken och den slutliga anledningen till skapelsen, och alla världarnas livskraft beror på Israels folks studium av Toran och utförandet av buden.
Kap 4
Det är människans plikt att reflektera över sitt ultimata syfte med livet, det syfte som G-d hade när Han skapade henne. När man gör en självrannsakan inser man att ens liv och beteende inte alls är som det borde vara, varken när det gäller intellekt eller karaktärsdrag. Istället är allt ofta det rakt motsatta av vad det borde vara; man är ständigt upptagen enbart med sina fysiska och materiella behov, medan de andliga aspekterna får mycket liten uppmärksamhet. Genom ett sådant beteende blir människan grov och okänslig, och när hon gör en uppriktig klartänkt självrannsakan, uppstår en djup längtan att omvända sig och göra bot, att ändra alla sina vanor och att leva enligt Toran och buden i G-dsfruktan.
Och det är slutmålet för allt; att allt man gör ska vara i fruktan inför G-d och i enlighet med Hans bud, för det är människans hela väsen. Det primära syftet med människan, för vilket G-d förenade den andliga själen med den fysiska kroppen, är en förening av det lägsta med det högsta, som det står: “Sist och först har Du skapat mig.” ‘Sist’ syftar på det allra lägsta, människans kropp, som är nedrigare och lägre än till och med djurens kroppar. Våra vise säger att djuren skapades i sin fulländade form, men när det gäller människans kropp står det att “mitt råmaterial såg Dina ögon”, och ‘först’ representerar det högsta av det högsta, själen. Människan är skapad av G-d genom en sammansättning av de högsta nivåerna av andlighet och de lägsta nivåerna av grov materialism, där materialismen är mycket grövre än den kroppsliga existensen. Därför ser vi tydligt att en materialistisk person, G-d förbjude, med nedriga fysiska begär kan orsaka mer skada än det värsta rovdjuret. Å andra sidan har människan en själ som besitter möjligheten att nå de högsta andliga nivåerna, vilket uppnås genom att studera Toran och utföra buden i G-dsfruktan. Detta är slutsatsen när allt har hörts att människan, som besitter förstånd, förstår hur väsendet i alla skapelser utropar att man ska frukta G-d och följa Hans bud.
Sammanfattning: Människan är skapad av G-d i en förening av den grövsta materialismen och den högsta andligheten. Genom detta har man materialistiska människan grova begär, men man kan också nå de högsta nivåerna av andlighet genom att leva enligt Toran och dess bud i G-dsfruktan.
"Hur stora är Dina gärningar, G-d. I alla Dina handlingar ser man Din visdom; det är uppenbart att hela världen tillhör Dig." (Ps. 104:24)
Talmud berättar att när Rabbi Akiva studerade denna bibelvers, brukade han säga: "Hur stora är Dina gärningar, världens Härskare. Du har skapat varelser som lever i havet och varelser som lever på land. De som finns i haven dör genast när de kommer upp på land, och de som finns på land dör genast när de kommer till djuphavet. Det innebär att alla varelser, både de som hör samman med landet och de som lever i vattnet, har av Skaparen fått sin rätta plats där de kan leva i enlighet med sin natur, vilken Skaparen, lovad vare Han, har lagt i dem."
Detta är innebörden av bibelversen "Hur stora är Dina gärningar". Storheten ligger inte bara i mångfalden i kvantitet utan också i storheten av kvalitet, vilket syftar på deras betydelse. Ty G-ds gärningar i skapandet av världen och hur Han leder världen är allt med G-domlig visdom så att alla inser att allt tillhör Dig. Det vill säga att man i allt ser den G-domliga visheten och förstår att allt kommer från Dig, att allt man ser är G-domlighet, och detta är Skaparens, lovad vare Han, avsikt med världens skapelse.
Men detta gäller bara för människor som lever i enlighet med Toran och dess bud - för dem där formen får övertag över materialet – där 'formen' betyder andlighet och 'materialet' den fysiska existensen – där syftet med alla deras fysiska angelägenheter, såsom att äta, dricka, klä sig och hur de uppför sig, är allt i enlighet med Toran och dess bud.
Men för dem där huvudsaken är kroppens behov och där det fysiska får övertaget över det andliga, där man blir allt mer hängiven åt de fysiska angelägenheterna, blir man allt mer förgrovad och deras tankar, tal och handlingar sysslar bara med den materiella existensen och ofta också med olika begär och lustar som är emot G-ds vilja.
När människan gör självrannsakan med djup inlevelse i begrundan av syftet med skapandet av världen och det slutgiltiga syftet varför G-d har skapat henne, måste det komma över henne fruktan. I den fysiska existensen vet vi om den stora fruktan och rädslan att stå inför en kung på grund av hans storhet och styrka, då det är i hans makt att göra allt vad han vill. Men när allt kommer omkring är det bara en kung som inte är mer än kött och blod, men Konungarnas Konung, den Helige, lovad vare Han, lever och existerar evigt och genom Hans tal har Han skapat alla världar och alla varelser, stora och små, i stor mängd, såsom det står: "Hur stora är dina gärningar, G-d", och det står: "Hur mångfaldiga är dina gärningar, G-d", och Han ger liv till allting och alla. Genom denna begrundan faller över människan G-dsfruktan.
Sammanfattning: Rabbi Akiva förklarar den stora vikten av G-ds handlingar, där man i alla skapelser kan se Skaparens storhet. Den som fördjupar sig i "Hur mångfaldiga är dina gärningar, G-d" och "Hur stora är dina gärningar, G-d", förstår det slutliga syftet med skapelsen och deras skapande och uppnår G-dsfruktan.
Kapitel 2
I den tidigare diskussionen har vi sett att intellektet påverkar känslorna på två sätt: det formar själva känslan och det påverkar den handling som följer av känslan. Nu ska vi utforska fruktan och dess koppling till G-ds namn.
I den hebreiska texten står det: "G-d ska ni frukta." Det ord som används på hebreiska är namnet Elokim, som innebär styrka och förmåga. Elokim är ett namn som framkallar fruktan. Det är inte bara ett namn; det är en kraftfull manifestation av G-ds makt och förmåga. Elokim är närvarande i både de andliga och fysiska världarna, och det är genom detta namn som G-d skapar och utför allt.
Det finns många sändebud för G-d, och ibland kan även negativa krafter agera som G-ds sändebud. Vi ser detta tydligt i våra mänskliga relationer. Goda vänner kan bli stora fiender och kan ibland förfölja varandra med stor intensitet. Detta är också en form av G-ds sändebud, även om det ibland kan innebära smärta och lidande. Till exempel, när Kung David blev förbannad av Shimi ben Gera vid tiden då han led av sin son Absaloms förräderi, var det också en form av G-ds sändebud. Shimi ben Gera förbannade David, men det var G-d som sände honom. Även i positiva situationer agerar G-ds sändebud. När G-d är nöjd med en människas uppförande kan till och med negativa krafter bli goda sändebud för att upphäva dekret.
Fruktan är en nyckelkomponent i detta sammanhang. Namnet Elokim, med dess inneboende styrka, ger upphov till fruktan. Fruktan är en yttre nyckel som kommer från attributet Malchut, den sista sfären i det kabbalistiska sefirot-trädet. Malchut är kopplad till den fysiska världen och det är där G-ds kraft manifesteras. Det är genom detta attribut som vi kan förstå och frukta G-d.
Sammanfattning: Fruktan är en manifestation av G-ds styrka, som kommer från namnet Elokim. Det är en nyckelkomponent i vår relation till G-d, och det är genom fruktan som vi kan förstå G-ds storhet och kraft. Namnet Elokim döljer också det heliga Tetragrammaton-namnet, och det är genom detta namn som G-ds kraft och närvaro manifesteras i världen.
Kapitel 3
Toran är de inre nycklarna, eftersom genom Toran förmedlas ett flöde från själva G-ds essens. Det står: "Och dessa ord som Jag befaller er idag", vilket Talmud förklarar att "dessa ord" syftar på Toran. Vid Torans givande står det: "Jag är Herren din G-d", och "det är dessa ord som Jag påbjuder dig idag". Genom studiet av Toran för man ned aspekten av vad G-d sade vid tiden för Torans givande, i enlighet med det välkända yttrandet: "Varje dag ska de vara som nya i dina ögon". När man studerar Toran ska orden man lär sig vara som helt nya, och genom detta för man ned ett flöde från själva essensen. När flödet som förs ned kommer från namnet Elokim befinner det sig i ett tillstånd av fördoldhet. Men när flödet kommer genom Toran, vilket är ett nedförande av flöde från G-d genom Tetragrammaton-namnet, då är det ett ljus i uppenbarad form.
Det är skillnaden mellan när G-d ser på judarna med ett öga, det vill säga att flödet kommer genom namnet Elokim, och när Han ser med båda ögonen, vilket innebär att flödet kommer genom Toran, som är ett essentiellt flöde.
Om Torans ljus ska fortsätta att lysa, är det genom buden, för buden är kärl för Torans ljus. Det står: "Buden är ett ljuskärl och Toran är ljuset". Toran är ljuset i kärlet som innehåller oljan och veken, och då är ljuset ett ljus som lyser klart. Samma sak gäller buden, som är ljuskärl, och Toran är ljuset.
I buden finns det två slags bud: positiva påbud och negativa förbud. Påbuden är kärl för det ljus som man för ned genom utförandet av budet, och de negativa förbuden innebär att man renar för att avlägsna varje oren sak och också för att föra ned ett G-domligt flöde för att avlägsna varje form av störning som kan hindra ljuset från det positiva påbudet att föras ned.
Ett exempel är en boning för en kung eller en viktig person; man måste först rengöra boningen och rensa bort all smuts, och först då är den lämplig för att vara en bostad åt en viktig person. På samma sätt, för att världen ska vara ett kärl för G-domlighet, måste man, enligt det välkända uttrycket, "G-d önskade sig en boning i nedervärlden", ta bort alla orena saker, både genom att avstå från att göra det som man inte får göra och även för att avlägsna de dåliga karaktärsegenskaperna såsom vrede och högmod. Talmud säger att "G-d säger om en högmodig människa att Jag och han kan inte vara tillsammans".
För att avlägsna det onda ska man akta sig för att överträda förbuden och även genom detta tjänar man G-d och tar bort alla hinder för Hans utförande av Toran och buden. Det vill säga att studiet av Toran i sig själv inte räcker; man måste även utföra buden, och först då lyser Torans ljus med sitt rätta ljus. Det är innebörden av våra vises yttrande att "den som säger att jag har bara Toran, har inte ens Toran". Torans ljus lyser huvudsakligen bara när man följer buden, såsom det står i Zohar att utförandet av buden i praktiskt handling står högst. Lärdomen är inte huvudsaken, utan handlingen är huvudsaken, för genom buden lyser det sanna ljuset i Toran, och särskilt genom utförandet av buden med självuppoffring. Men början på tjänandet av G-d är att fördjupa sig i "Hur stora är Dina gärningar, G-d".
Sammanfattning: Toran är de inre nycklarna för att föra ned essentiellt flöde från "Jag är Herren din G-d", som uppenbarades vid givandet av Toran. Torans ljus måste ha ett kärl; buden är dessa kärl. Förbuden renar världen och de positiva påbuden för ned ljus till världen. Huvudsaken är själva den praktiska handlingen i allmänhet och självuppoffring i synnerhet.
Raba, son till Rav Huna, sade: En person som har Toran men saknar G-dsfruktan liknar en skattmästare som fått nycklarna till de inre dörrarna, men inte till ytterdörrarna – hur ska den personen ta sig in? Rabbi Yannai förkunnade: Det är beklagligt för den som saknar en boning men bygger en port till boningen. (Talmud Shabat 32)
Rashi förklarar: G-dsfruktan är som de yttre portarna genom vilka man kommer in till den inre bostaden. Så är det med en G-dfruktig människa: hon gör allt för att följa buden och tillämpa dem i praktiken. Om hon inte gör det, saknar hennes kunskap om Toran betydelse. Hur ska hon komma in? Genom vilken öppning ska hon ta sig in för att öppna de inre dörrarna?
Raba bar Rav Huna menar att hos den som har Toran och har studerat den, men saknar G-dsfruktan, saknas det väsentliga – G-dsfruktan – och även i förhållande till personens kunskap om Toran har G-dsfruktan ännu inte blivit måttstocken för lärandet. Sanningen är att det viktigaste i Torastudier är att lära sig hur man ska följa buden, att känna till alla bud med deras detaljerade utförande. Buden är G-ds vilja, den högsta Viljan.
I själens förmågor ser vi att viljekraften skiljer sig från alla andra krafter. Viljan måste följas exakt som den föreskriver. Om man inte följer viljan till punkt och pricka, är det inte längre den sanna viljan. Vilja skiljer sig från andra själsförmågor som intellekt, känslor, syn och hörsel. När det gäller förstånd finns det flera nivåer: mindre och större förstånd. Förstånd i praktiska angelägenheter är vanligtvis ett lägre och mer grundläggande förstånd. Även om det i förstånd om praktiska handlingar kan finnas stora insikter, är allt i det förståndet kopplat till saker som har med fysisk handling att göra. Handlingens förstånd är den lägsta formen av förstånd.
Insikten i själen är en av de allmänna högre formerna av förstånd, särskilt kunskapen om det G-domliga. Även i insikten om själen och den G-domliga visdomen finns det sådana former av insikt som kan förklaras så att även en helt vanlig människa kan förstå dem väl. Ändå är den allmänna visdomen i kunskap om själen och kunskapen om det G-domliga en högre och mer förfinad form av förstånd. I förstånd i allmänhet finns det högre och lägre nivåer, och samma sak gäller för detaljerna.
Även känslorna, synen och hörseln har olika nivåer. Även när de inte är fullkomliga kallas de ändå för syn- och hörselförmåga. Men begreppet vilja existerar bara när man följer exakt det som viljan föreskriver. Buden är den Högsta Viljan, och för att följa buden i enlighet med G-ds vilja måste man studera Toran för att veta hur man ska utföra buden. Det är huvudsyftet med Torastudier: att studera de lagföreskrifter som rör det dagliga livet. Många människor gör misstag när de följer buden, och det finns flera saker de gör som är helt förbjudna. De begår oavsiktliga överträdelser av misstag eftersom de inte känner till Torans bud.
Sammanfattning: Toran är de inre nycklarna och G-dsfruktan de yttre nycklarna. Rabbi Yannai kallar G-dsfruktan för en bostad och Toran för en port. Det viktigaste i studiet av Toran är att veta hur man ska följa buden. Buden är den Högsta Viljan. Viljan ska följas helt och hållet så som det är föreskrivet i Toran.
Kapitel 2
Låt oss förstå detta tydligare. Det finns två olika aspekter: Torastudier och Torakunskap. Torastudier innebär att man lär sig Toran för att känna till dess lagar så att man kan följa buden i enlighet med den G-domliga viljan. Torakunskap är det särskilda budet att studera Toran för dess egen skull, eftersom att lära sig Toran är ett bud i sig. Rabba, son till Rav Huna, vänder sig till personer som studerar Toran men saknar G-dsfruktan. Dessa individer kan vara kunniga i Toran och finna djupa tolkningar, men deras faktiska följande av buden förblir opåverkat.
En sådan persons kunskap om lagarna leder inte till att noggrant följa buden; personen tar lätt på det faktiska utförandet av buden som ska följas på bästa sätt. Allt detta kommer från brist på G-dsfruktan. En sådan person använder sin Torakunskap till motsatsen av G-dsfruktan. Personen försöker hitta så många undantag och lättnader från lagen som möjligt. Saker som är tillåtna endast i efterhand behandlas som om de var helt tillåtna. Med sina stora kunskaper tror personen att det går att rena det som uppenbart är orent och göra kosher det som uppenbart är treif.
Talmud berättar om en student i staden Javne som var så kunnig att han kunde ge 150 anledningar för att förklara ett orent djur som rent. Grunden för Tora är G-dsfruktan som väcks genom Torakunskap, snarare än bara abstrakt vetande. När man studerar Tora ska man vara medveten om att man studerar G-domlig visdom. G-d gav Toran så att man ska kunna förstå, och budet om Torakunskap kräver verkligen att man har en tydlig förståelse för det ämne som studeras. Ändå måste kunskap om Tora grundas på principen att Tora är G-ds ord och därmed G-domlig.
Versen säger: "Min tunga ska svara på Ditt yttrande." Torastudier måste återspegla samma tro som finns hos den som bara "upprepar efter läsaren". Torastudie och Torakunskap kräver total koncentration, så att personen blir helt fördjupad i det som studeras. Man måste förstå varje detalj tydligt. Vi finner i Talmud att Somachos, en lärjunge till Rabbi Meir, kunde ge 48 förklaringar till varför Toran förklarade något som antingen rent eller orent. Att förstå de många olika anledningarna bakom Torans föreskrifter är den sanna innebörden av Torastudier med G-dsfruktan, för en tydlig kunskap om de olika anledningarna leder till G-dsfruktan, eftersom en person därigenom kommer att känna att Torans visdom är G-domlig visdom.
Sammanfattning: Torastudium och Torakunskap är två olika enheter; Torastudier syftar till att veta hur man följer buden, medan Torakunskap handlar om det särskilda budet att lära sig Tora. Om G-dsfruktan saknas kan Torastudier leda till att det förbjudna förklaras som tillåtet. Grunden för Tora är G-dsfruktan. När det uppnås känner en person att Tora är G-domlig visdom.
Kapitel 3
Om den som studerar Toran saknar G-dsfruktan säger Talmud att personen är som en skattmästare som bara fått nycklarna till innerdörrarna; personen saknar nycklarna till husets ingång. Rabbi Yannai säger: "Ve den person som saknar bostad men ändå bygger en port till bostaden." G-dsfruktan är bostaden och Toran är dess port. Rashi, i sin kommentar till Talmud, säger att Toran är portalen genom vilken man går in för att uppnå G-dsfruktan.
De två ovan nämnda yttrandena verkar motsäga varandra. Enligt det första yttrandet är Toran de inre nycklarna och G-dsfruktan de yttre nycklarna; det vill säga G-dsfruktan föregår Toran. Enligt Rabbi Yannai liknas Toran vid en port som föregår G-dsfruktan, som liknas vid en bostad. Den uppenbara motsättningen löses av Mishna i Pirkei Avot (Fädernas etik) som säger: "Om det inte finns någon fruktan, finns det ingen visdom; om det inte finns någon visdom, finns det ingen fruktan."
Denna Mishna måste förstås grundligt, för det verkar som om det inte finns någon tydlig utgångspunkt. Att börja sin andliga tjänst med G-dsfruktan kan verka ouppnåeligt eftersom man saknar visdom, men å andra sidan verkar det vara ouppnåeligt att börja med visdom, eftersom personen saknar G-dsfruktan. Andlig tjänst måste följa en ordning från lägre till högre, men enligt de ramar som anges av Mishna verkar detta vara ouppnåeligt.
Förklaringen är följande: det finns två nivåer av fruktan – en högre och en lägre nivå. Även inom Torans visdom finns det två nivåer: den lägre nivån av fruktan är en inledning till Toran, och Toran är en inledning till den högre nivån av fruktan.
Det står skrivet: "För G-d har vetskaperna". Detta syftar på två kunskapsnivåer. Den lägre nivån är de skapade varelsernas vetskap om att denna värld utgör deras existens, och att den kommer ur "intet". Betydelsen av "intet" är att de skapade varelserna kallar sin källa "intet" eftersom den är okänd för dem. Den lägre nivån av fruktan kommer från denna lägre kunskapsnivå, om vilken det står skrivet: "Hela jorden skall frukta Honom." Den uppstår ur insikten att allt skapades av endast en glimt av det G-domliga. Denna fruktan är den lägre nivån av fruktan och är en inledning till visdomen i Toran.
Den högre kunskapsnivån är en Högre Kunskap, nämligen att den sanna existensen är Ovan, och alla skapade varelser är som intet inför Honom. När en person förstår att G-d är den enda sanna existensen, kommer personen att nå en nivå av total självuppgivelse, vilket är den högre nivån av fruktan. Toran är en inledning till denna nivå av fruktan.
Detta är alltså de två nivåerna: den lägre nivån av fruktan och den högre nivån av fruktan. Den första kommer från den lägre kunskapsnivån som är en inledning till Torastudier; den senare kommer från att begrunda den högre kunskapsnivån, för vilken Toran är både en inledning och ett kärl.
Sammanfattning: Den uppenbara motsättningen mellan de två analogierna angående en individ som har kunskap men saknar G-dsfruktan förklaras med våra vises yttrande: "Om det inte finns någon fruktan, finns det ingen visdom; om det inte finns någon visdom, finns det ingen fruktan." Det finns en högre och en lägre kunskapsnivå. Den lägre nivån av fruktan är en inledning till Toran, och Toran är ett kärl för den högre nivån av fruktan.
Kapitel 4
Versen säger: "Och G-d befallde oss att följa alla dessa stadgar, för att vi ska frukta Herren vår G-d." Det finns tre olika typer av bud, och varje typ har ett eget specifikt namn, som det står i versen: "Detta är vittnesbörden, stadgarna och lagarna som Moshe talade."
"Vittnesbörd" är de bud som tjänar som ett tecken mellan G-d och Hans hjord, det judiska folket. De omfattar buden om sabbaten, tefillin, pesach, omskärelse och lövhyddan. "Lagar" är de bud som det mänskliga förståndet instämmer i. Bland dem finns att hedra sina föräldrar, välgörenhet, kärlek till Israels folk, och förbuden mot stöld, rån och förtal.
"Stadgar" är bud som inte har någon grund i mänsklig logik och följs enbart för att G-d har befallt det. Ett exempel är lagarna om rituell renhet och orenhet. Midrash säger att en död persons kropp logiskt sett inte orenar, inte heller åstadkommer en mikve (ritualbad) renhet; de gör det bara för att G-d så har bestämt, och ingen har makt att ändra på det. Det är innebörden av en "stadga" – ett G-domligt påbud som står över mänsklig logik.
Som en inledning till budet om den röda kvigan säger Toran: "Detta är Torans stadga." Rashi förklarar: Satan och världens nationer frågar det judiska folket: "Vilken logik finns i ett bud som renar de orena genom att stänka på dem askan från den röda kvigan uppblandad med vatten, medan de som sysslar med att förbereda kvigan och blanda dess aska med vatten blir orena?" Toran beskriver därför detta påbud som en stadga, vilket betyder att man inte har rätt att ifrågasätta den.
Det är av denna anledning som Toran säger: "Och G-d befallde oss att uppfylla alla dessa stadgar," för det sanna utförandet av alla bud innebär att följa dem alla som om de vore stadgar. Även "vittnesbörd" och "lagar" ska inte följas för att de fungerar som tecken och påminnelser eller för att den mänskliga logiken kräver det, utan för att G-d har befallt det. Alla buden ska följas med samma stora hängivenhet som krävs vid utförandet av stadgar, som det står i slutet på versen som nämnts ovan, "att frukta G-d" ("et Havayah"). Ordet "et" på hebreiska saknar motsvarighet i andra språk och syftar på det som är underordnat och uppgivet inför G-d. Vi vet att detta är innebörden av ordet "et" från förklaringen i Talmud till orden "et b'saro" (hans kött), vilket betyder "det som är helt sekundärt eftersom det är uppgivet i förhållande till hans kött."
Även här är G-dsfruktan för "et Havayah" en nivå av G-dsfruktan som är underordnad namnet Havayah (det namn som anger G-ds väsen). Denna högre nivå av G-dsfruktan uppnås genom Toran som tjänar som en inledning till och ett kärl för den högre nivån av G-dsfruktan.
Tjänandet av G-d måste dock börja med att acceptera det G-domliga oket, vilket är den lägre nivån av G-dsfruktan. Detta är innebörden i uttalandet: "Om det inte finns någon G-dsfruktan, finns det ingen visdom." Det första steget i den andliga tjänsten är den lägre nivån av G-dsfruktan, vilket våra visa kommenterar: "Den vars fruktan för synd kommer före visdom, dennes visdom kommer att bestå." Det första steget i G-domlig tjänst måste vara G-dsfruktan.
Beträffande versen "Och detta är porten till himlen" förklarar Zohar: "Detta är G-dsfruktan," och syftar här på den högre nivån av G-dsfruktan, vars kärl är Torans visdom. Toran kallas därför de "inre nycklarna", eftersom den innehåller nycklarna till den inre nivån av den högre G-dsfruktan. Men G-domlig tjänst måste börja med den lägre nivån av G-dsfruktan, vilket uppnås genom att acceptera det himmelska oket. Den lägre nivån av G-dsfruktan liknas därför vid en bostad [och Toran endast vid en port], eftersom det viktigaste är fruktan för G-d. Den lägre nivån av G-dsfruktan leder till Toran, som i sin tur är en inledning till den högre nivån av G-dsfruktan.
Sammanfattning: Det finns tre sorters bud. "Vittnesbörd" är tecken mellan G-d och det judiska folket, som till exempel omskärelse, sabbaten och tefillin. "Lagar" är de bud som även mänskligt förnuft föreskriver, som att hedra sina föräldrar, ge välgörenhet och visa kärlek till Israels folk. "Stadgar" är bud som går bortom logiken och som måste följas helt enkelt för att de uttrycker G-ds vilja, som till exempel att doppa sig i en kosher mikve. Alla bud ska följas som om de vore stadgar och för att de är G-ds vilja. Andlig tjänst börjar med att acceptera det G-domliga oket.
"Ge öra, min G-d, och hör; öppna Dina ögon och se.” (Daniels bok 9:18)
Daniel, som bad denna bön, bad G-d att se på Israels folk med den höga nivån av den Evigt Helige ("det enda ögat") där det inte finns någon "vänstersida" [attributet för stränghet; den innehåller bara den "högra sidan" - attributet för välvilja].
Beträffande denna nivå står det: "Se, Israels väktare slumrar inte och sover inte." Huvudtemat för Daniels bön är [som nämns i föregående vers]: "Och låt Ditt ansikte lysa över Din ödelagda Helgedom för Herrens skull." Talmud säger: "Sedan det heliga Templet förstördes, har G-d ingenting i denna värld förutom fyra alnar judisk lag." Daniel ber den Allsmäktige att ta bort alla hinder för Torastudium och G-dstjänst [de "fyra alnar av judisk lag som för närvarande ersätter Templet].
Han ber detta av G-d "för Herrens (Adon-ai) skull". Namnet Adon-ai är G-ds namn såsom Han uppenbaras i denna fysiska värld, för varje värld påverkas av G-ds namn, motsvarande Hans sätt att uppenbara sig i den världen, och det G-domliga namnet i denna fysiska värld är E-l Adon-ai. Bokstäverna i det hebreiska namnet Daniel har samma numeriska värde [när även själva orden ingår och ges ett värde ("im hakolel")] som E-l Adon-ai. Daniel bad att G-domlighet skulle uppenbaras i denna värld, och att Templet skulle återuppbyggas.
Daniel levde under en tid av svår exil, då judarna var förtryckta, som versen säger: "Slavar har blivit våra härskare." Det var en tid då till och med Shechinah (den G-domliga närvaron) var, så att säga, i exil. Det är en stor skillnad mellan den tid då det Heliga Templet existerade och exiltider. Vid tiden för det Heliga Templet uppenbarades G-domlighet på ett tydligt sätt och judarna stod på mycket hög andlig nivå. Men sedan förstörelsen av Templet och judarnas exil från vårt land är vi i ett förtryckt tillstånd. Detta var särskilt så under Daniels tid. Daniel levde under kung Darius regeringstid, då judar var ännu mer förtryckta än vad de var under kung Nevuchadnetzars regeringstid.
Vid den tiden bad Daniel G-d att "låta Ditt ansikte lysa över Din ödelagda Helgedom." Han bad om den högsta uppenbarelsen av "den Evigt Heliges ena öga".
Det finns tre olika nivåer [på vilka G-d ser det judiska folket]. Den första [och lägsta] är med "ett öga", som indikeras av det midrashiska uttalandet: "När judar inte uppfyller G-ds vilja, ser Han på dem med ett öga." Denna nivå motsvarar det G-domliga namnet Elokim, vilket indikerar ett övertäckande och fördöljande.
Den andra nivån är med båda ögonen och inträffar under tider när judar lyder Honom, som Midrash säger: "När judar uppfyller G-ds vilja, ser Han på dem med båda ögonen." Den här nivån motsvarar de G-domliga namnen Havayah och Elokim [Havayah är ett namn som indikerar uppenbarelse och Elokim indikerar döljande]. Fastän [att se på judar med ögon syftar på en nivå där] G-domlighet uppenbaras, är det bara G-domlighet [såsom uppenbarad i en process med gradvis nedgång i uppkomsten av de skapade världarna].
Den tredje [och högsta] nivån involverar återigen "ett öga", [till skillnad från den första nivån, som indikerar döljande], och är det "ena ögat" hos den Evigt Helige, om vilket det står skrivet: "Se, Israels väktare slumrar inte och sover inte." Daniel bad att denna högsta nivå skulle uppenbaras. Det är av detta skäl han säger: "Öppna Dina ögon - 'einecha'" [det hebreiska ordet "einecha" kan läsas som att betyda ett öga eller båda, för Daniel hänvisar till den nivån] där båda ögonen beaktas som ett, den Evigt Heliges "ena öga", källan till all räddning.
Sammanfattning: Det G-domliga namnet i denna fysiska värld är E-l Adon-ai, numeriskt motsvarande Daniels namn. När Templet existerade uppenbarades G-domlighet och Israels folk stod på en upphöjd nivå. Under exilen döljs G-domlighet och Israels folk är förtryckta. Daniel bad för uppenbarelsen av den Evigt Heliges "ena öga".
Kapitel 2
Talmud säger: "Även Daniel fick svar endast på grund av Avrahams förtjänst." Avrahams andliga tjänst bestod i att uppenbara G-domlighet i världen genom att förklara vad G-domlighet var för även de allra enklaste människorna.
Det står i Toran: "Avraham planterade en 'eshel' [träd] i Be'er Sheva, och åkallade där namnet 'Herre, universums G-d.'" Våra visa säger om denna vers: "Låt inte versen bara betyda 'vayikra' - att Avraham åkallade. Istället kan versen även läsas som 'vayakri' — han såg till att hela världen proklamerade G-ds namn." Avraham åstadkom detta genom den "eshel" [träd] som han planterade. Eshel är begynnelsebokstäverna i de tre orden "achila, shtia, leviya" - "äta", "dricka" och "ledsaga".
Efter det att Avrahams gäster avslutat den mat och dryck han serverade dem, började de tacka honom. Han svarade: "Var det av min mat som ni åt så att ni tackar mig? Allt ni åt tillhör G-d, världens Skapare." Han förklarade sedan begreppen om skapelsen och den G-domliga försynen. Gästerna lovprisade och välsignade alla därefter G-d. Avrahams fullgörande av hans andliga tjänst med total självuppoffring gjorde det möjligt för honom att uppnå de högsta nivåerna.
"G-ds öga riktas till dem som fruktar honom" syftar på Avraham, för han nådde den högsta nivån av den Evigt Heliges "ena öga". Midrash visar att "de som fruktar Honom" syftar på Avraham genom att citera versen: "Nu vet jag att du [Avraham] är G-dfruktig." G-d gjorde detta uttalande efter att Avraham framgångsrikt hade klarat sitt tionde [och svåraste] prov. Det var genom Avrahams andliga självuppoffring och att han klarade prövningarna som han kunde nå de högsta nivåerna, särskilt genom att klara prövningen med bindandet av Isak.
Det är av denna anledning som det står angående bindandet av Isak "Och han band sin son Isak och lade honom ovanför träden [etzim]." "Etz" — träd eller trä, syftar på Livets träd (den skriftliga Toran) och Kunskapens träd (den muntliga Toran) ty genom att studera den muntliga Toran rättar man till synden med att äta från Kunskapens träd. Genom att klara provet med att binda sin son Isak nådde Avraham högre än Livets träd och Kunskapens träd ["ovanför träden"]. Det var nödvändigt för Avraham att nå upp till de högsta nivåerna för att kunna föra ner deras verkan så att de kunde genomsyra även den lägsta nivån. Detta stämmer med den välkända regeln "Ju högre ljuset är, desto större är dess förmåga att påverka nedan."
Vi observerar detta med avseende på syn- och hörselförmågan. Synförmågan är högre än hörselförmågan. Synen kan uppfatta fysiska ting medan hörselförmågan uppfattar ljud vilka jämfört med fysiska objekt är mer andliga. Förklaringen är att eftersom synförmågan är högre, kan den nå lägre och uppfatta även fysiska föremål.
Detsamma gäller för Avrahams andliga tjänst. För att G-domlighet skulle uppenbaras på de lägsta nivåerna, var det nödvändigt för Avraham att föra ner den höga nivån av "den Evigt Heliges öga".
Sammanfattning: Avrahams spridning av G-domlighet till även de enklaste människor gjordes med stor självuppoffring. Genom hans andliga tjänst nådde Avraham en nivå som var ännu högre än Livets och Kunskapens träd — den skriftliga och muntliga Toran; han uppnådde nivån av "den Evigt Heliges öga".
Kapitel 3
Det är detta som Talmud menar när den säger att när Daniel sa i sin bön "och låt Ditt ansikte lysa... för Herrens (Adon-ais) skull," menade han att åberopa Avrahams förtjänst, som kallade G-d "Herren" (Adon-ai). Daniel, som levde under en tid av exil, bad om uppenbarandet av "den Evigt Heliges öga" — den nivå där "Israels väktare inte slumrar och inte sover". Han bad att hans önskan skulle beviljas "för Herrens (Adon-ai) skull," på grund av Avrahams förtjänst, som kallade G-d "Adon-ai." Daniel sa "för Herrens (Adon-ai) skull" och inte "för Din skull", för orden "för Din skull" syftar på ett flöde från essensen som G-d själv frambringar. Därför sa han "för Adon-ais skull", syftande på Avrahams ord, som kallade G-d Adon-ai. Adon-ai innebär också ett flöde från essensen, men den förs ner genom den andliga tjänsten av total självuppoffring.
Daniels bön var olik Moses. Moses bad att G-domlighet skulle uppenbaras inom det judiska folket, och genom dem till resten av världen. Detta visas i versen "Och ni skall göra en helgedom åt Mig, och Jag skall bo bland er," om vilket våra visa kommenterar att versen inte säger "Jag ska bo i den", utan "bland er" — inom var och en av er," vilket är ett inre inflytande.
Daniel bad att det väsentliga flödet av G-domlighet skulle uppenbaras [inte bara internt utan] också externt - att det skulle bli en verklig uppenbar manifestation av G-domlighet genom återuppbyggnaden av det heliga Templet. Daniel bad också att denna nivå skulle uppenbaras inom "miniatyrtemplet" som finns i varje jude, och att alla hinder för Torastudier och G-dstjänst skulle tas bort.
Daniel bad G-d att hans böner skulle besvaras på grund av Avrahams förtjänst, eftersom Avraham hade något som till och med Moses saknade [att han gjorde G-domlighet känd för en värld som var okunnig om Honom]. Även om Moses också levde under en tid av exil, fanns på hans tid en medvetenhet om G-domlighet. Till och med på Josefs tid var Farao medveten om G-d, för Josef nämnde ofta det G-domliga namnet Elokim. På Avrahams tid visste dock ingen om det och de ville inte heller veta om G-domlighet.
Beträffande denna period säger Midrash: "Fram till Avraham var världen i ett tillstånd av mörker; när Abraham kom, började det ljusna." Avrahams totala hängivenhet och självuppoffring för att göra G-domlighet känd lyfte honom till de högsta nivåerna. Detta är vad Talmud menar med uttalandet "Till och med Daniel fick svar endast genom Avrahams förtjänst." Även om Daniel också levde under en period av exil och visade total självuppoffring i bön, skulle det vara rimligt att Daniel skulle få svar på grund av sin egen förtjänst. Ändå fick han svar på grund av Avrahams förtjänst eftersom Avraham var den första som visade total självuppoffring för G-domlighet. Som "banbrytare" gjorde Avraham det möjligt för andra att följa hans exempel och göra självuppoffring för G-domlighet.
Även detta antydde Daniel när han sa "Och nu, vår G-d, lyssna till Din tjänares bön..." Ordet "nu" har en dubbel betydelse. "Nu", i exilen, är det en särskilt lämplig tid för böner att besvaras. I exiltider är judarna brutna och intellektuellt begränsade; den andliga tjänsten av G-d är så svår att utföra att även en mindre handling blir en stor prestation.
Den andra betydelsen av "nu" syftar på tjänsten med botgöring och omvändelse. Omvändelse innebär att "nuet" inte är detsamma som det förflutna, och att människan har förändrat sig till det bättre. Av denna anledning bad han att G-d ska "Lyssna till Din tjänares bön och till hans vädjan." Daniel är den enda personen som G-d anförtrott hemligheten om när exilen kommer att avslutas, och han bad med orden "Och nu, vår G-d" att det judiska folket skulle omvända sig i dagarnas slut och att "Hör våra böner", att Han ska lyssna och ta emot våra böner och vädjan och förlossa oss med en fullständig förlossning genom den rättfärdige Mashiach.
Sammanfattning: Avraham, den första som helt offrade sig själv för G-domlighet, förtjänade att föra ner ett flöde från den G-domliga essensen. Daniel förutsåg vedermödorna under dessa sista dagarna av exilen och bad att G-d skulle acceptera det judiska folkets botgöring och sända oss vår rättfärdige Mashiach.
Så säger Herren G-d: "Se, jag öppnar era gravar, och jag kommer att lyfta upp er ur era gravar, Mitt folk, och Jag ska föra er till Israels land." (Hes. 37:13)
G-d talar genom profeten Hesekiel till judarna som befinner sig i den sista förskingringen. De genomgår stora svårigheter och tvivlar på förlossningen, men G-d lovar att förlossa dem. Inte bara de som lever i de sista dagarna kommer att uppleva förlossningen genom Mashiach, utan även de avlidna. Det gäller inte bara dem som hade förmånen att begravas i Israels land, utan även de som dog i exilens länder. Alla kommer att uppstå och föras till Israels land.
För att bättre förstå detta i relation till G-ds tjänst i människans liv: Adam och Eva var G-ds skapelser. De första människorna som föddes var Adam och Evas barn. Bland deras barn står tre namn omnämnda i Tora. Det fanns fler söner och döttrar som föddes senare, men deras namn nämns inte i Tora. Endast tre barn är nämnda med sina namn: Kain, Abel och Set.
Namnet Kain gavs med anledning av att det betyder "ett förvärvande" på hebreiska. Namnet Set har sin innebörd i att det betyder "att ge". G-d gav dem ett annat barn istället för Abel, som Kain hade dödat. I samband med namnet Kain står G-ds namn Havaya omnämnt, och i samband med namnet Set står namnet Elokim.
Beträffande de två namnen Havaya och Elokim: Havaya är förknippat med barmhärtighet, medan Elokim står för stränghet och kraft. Barmhärtighetens attribut är högre än välviljans attribut. Välviljan sträcker sig bara till dem som är värdiga att få, medan barmhärtigheten omfattar alla, även de ovärdiga.
Namnet Elokim innebär stränghet och begränsning. Vad är då innebörden av att namnet Havaya står i samband med Kain, som betyder "ett förvärvande", medan namnet Elokim står i samband med Set, som innebär att ge något istället för vad som tidigare funnits?
Sammanfattning: Bland de många barn som Adam och Eva födde nämns i Tora bara namnen på tre barn: Kain, Abel och Set. Orsaken till deras namn står i Tora. Namnet Havaya står i samband med Kain, medan namnet Elokim står i samband med Set.
Kapitel 2
Tora-uttolkarna skriver att Kain och Abel symboliserar ont och gott. Kain representerar det onda, medan Abel står för det goda. Enligt detta måste vi säga att Kain, Abel och Set i människornas natur och deras tjänst av G-d symboliserar de onda, de rättfärdiga och de botgörande.
Kain var ond. Han trodde inte på de dödas uppståndelse och var enbart intresserad av den fysiska världen. Han ville inte reflektera över att det finns en kommande värld och brydde sig inte om varför G-d skapade människorna och vilket mål människan bör sträva mot. Kain ägnade sig enbart åt materiella ting, och hela hans väsen var inriktat på jordiska ägodelar. Han såg i hela skapelsen, som G-d har skapat, att det materiella var det centrala, och det var det han önskade sig. Därför hade han mycket dåliga karaktärsdrag.
Allting var enbart för hans egna egoistiska begär: han skulle äta och dricka och klä sig, och allt i stor omfattning och av det bästa och finaste. När det gällde honom själv fanns det aldrig några överflödiga ting eller något som var för mycket – tvärtom: det saknades ständigt något hos honom. Han var aldrig nöjd med det han hade; allt var för lite enligt hans uppfattning. Dessutom tänkte han aldrig på att hjälpa sina medmänniskor. Han var enbart inriktad på sin egen existens och hur han kunde ta från andra.
Om detta står det skrivet: "De liknade djuren." Djuren intresserar sig enbart för sina fysiska behov, såsom mat och dryck och andra kroppsbehov. De känner inte till något högre än den materiella existensen. Varje djur tänker enbart på sig självt. När det gäller andra djur attackerar det starkare djuret det svagare djuret.
Samma princip gäller för människans naturliga egenskaper. När människan beter sig som ett djur, är hon värre än djuren, för människan är en intelligent varelse och det kan hända att hon använder sitt intellekt bara för att få mer och mer för sin egen del utan att ge något till andra. När människan uppför sig som ett djur, är hon värre än djuren.
Sammanfattning: Kain, Abel och Set symboliserar i andlig bemärkelse karaktärerna hos en ond människa, en rättfärdig och en botgörare. Kain var ond, förnekade de dödas uppståndelse och var enbart intresserad av jordiska begär. Vi ser människor som vill ha allt för sig själva och inte ger något till andra och anser att andra inte behöver någonting. Sådana fördärvade karaktärer är värre och lägre än vilddjuren.
Kapitel 3
Abel symboliserar det goda, och han representerar nivån hos en rättfärdig människa, som bibelversen säger: "Säg om en rättfärdig att han är god." Abel hade åsikten att det viktigaste är den kommande världen, och denna värld är en plats där vi förbereder oss för den kommande världen. Abel betraktade G-ds skapelse på rätt intellektuellt sätt och insåg att G-d skapade världen med ett mål. Det slutgiltiga målet är att uppfylla G-ds vilja. G-d önskade ha en boning i denna nedersta värld. Beträffande detta yttrande sade Alter Rebben att om någon önskar något, behövs ingen intellektuell orsak, eftersom den övergår logiken. Eftersom en sådan boning är Hans önskan, följer att denna önskan i sig själv är det slutgiltiga målet.
Innebörden av att göra en boning åt G-d i denna värld är att människan ska omvandla det fysiska till något andligt. Hur man utför detta i praktiken kan vi förstå genom Alter Rebbens yttrande att "judisk materialism är andlighet". Judisk materialism syftar på att man använder alla fysiska saker i enlighet med Tora. Detta omfattar alla fysiska handlingar, till exempel när man sysslar med affärer, arbetar eller äter. När dessa fysiska handlingar utförs enligt Toran, fullgör människan därmed den G-domliga avsikten och omvandlar det fysiska till andlighet. Ju mer av den fysiska existensen som omvandlas, desto större är uppfyllandet av det G-domliga syftet. Genom denna tjänst kan individen också uppnå en nivå av fullkomlighet. Det var anledningen till att Abel valde att vara en fåraherde, för det gjorde det möjligt för honom att leva ett stilla liv och ägna sig åt att begrunda G-ds storhet. Versen säger: "Hur mångfaldiga är dina skapelser, G-d." Själva mångfalden hos de skapade varelserna visar på en Skapare, för det är enbart Han som kan skapa. Sådan begrundan leder en person till att utveckla sant goda karaktärsdrag.
Sammanfattning: Abel symboliserar en rättfärdig man som ser skapelsen i dess rätta perspektiv. Han inser att skapelsens yttersta mål uppnås genom att omvandla det fysiska till andlighet genom att studera Tora, utföra buden och utveckla förfinade karaktärsdrag. Abel ville därför vara en herde, så att han kunde begrunda G-ds storhet utan störningar.
Kapitel 4
Versen säger: "G-d gjorde det ena i motsats till det andra." Krafterna hos den goda drivkraften och den onda drivkraften befinner sig i ständig kamp. Det står också: "Den onde omsluter den rättfärdige." Det goda måste övervinna det onda. I varje strid får ibland ena sidan övertaget, och ibland får den andra sidan övertaget. Om den onda drivkraften tar över, ska människan inte ge upp. Hon ska veta att hon alltid kan göra bot.
En av den onda drivkraftens stridstaktiker är att nedslå människan så att hon inte ens vill försöka göra bot. Vi måste övervinna hindren och förvirringen som den onda drivkraften lägger i vägen för oss när vi strävar efter omvändelse. Det rätta sättet att ångra varje överträdelse beskrivs i de heliga böckerna.
Varje individ har från Ovan fått möjligheten och den nödvändiga inre styrkan att göra bot och tjäna G-d. Detta gäller alla människor, även de som befinner sig på Kains nivå. Även de har möjligheten att omvända sig och förvandla sina dåliga karaktärsdrag till goda. Det finns människor som redan från födseln har en stark böjelse för det onda, men även de har möjligheten att ändra sig helt.
Detta är innebörden i Kains namn: Trots att Kain hade en naturlig dragning till det onda var det G-ds vilja att dessa karaktärsdrag skulle förändras till goda. Därför står det: "Jag har förvärvat [karaktärsdragen hos] en människa med [hjälp av] den barmhärtige G-den." Detta är också anledningen till att det G-domliga namnet Havaya, som betecknar barmhärtighet, används här.
Beträffande namnet Set, som är en symbol för omvändelse, använder Tora det G-domliga namnet Elokim, vilket påvisar styrka. Människan måste samla kraft och stärka sig för att övervinna den onda drivkraften som försöker hålla henne borta från botgöring. Om en person misslyckas med att göra bot på egen hand, påminns hon från Himlen om att hon måste göra bot.
Detta är profetian om de sista dagarna innan Mashiachs ankomst. Av flera skäl kommer vi att vara som torra ben utan Tora och dess bud, uppslukade av den materiella världen. Vid den tiden säger Herren G-d: "Jag ska ta er ur era materialistiska gravar och lyfta er från era kroppsliga gravar. Då kommer ni att göra bot och förtjäna fullständig befrielse genom Mitt sändebud Mashiach, den rättfärdige förlossaren, och Jag kommer att föra er till Israels land."
Sammanfattning: Abel och Kain symboliserar gott och ont. Godhet och ondska är krafter som ständigt strider mot varandra. Båda vill få fullt herravälde över personen. Även om en person syndar ska hon inte tvivla på möjligheten att göra bot. G-d har gett människan möjligheten att besegra och undertrycka även de värsta karaktärsdragen och omvandla dem till goda. Genom botgöring kommer vi att förtjäna den fullständiga förlossningen.
"O, hur stor är den dagen! Det finns ingen som den! Det är en tid av trångmål för Jakob, men han kommer att räddas genom den." (Jer. 30:7)
Denna stora dag syftar på det sista skedet i förskingringen när Gog och Magog-kriget bryter ut. Det är en tid av trångmål för judarna, men denna period är också orsaken till vår sanna befrielse, som kommer att uppenbaras i den slutliga förlossningen.
I Jerusalems Talmud diskuteras förlossningen, och man citerar åsikterna från Rabbi Eliezer och Rabbi Yehoshua om hur G-d kommer att fullborda förlossningen. Rabbi Eliezer anser att botgöring och omvändelse kommer att avsluta exilen och leda till förlossningen. Så länge judarna inte gör bot, kommer de att förbli i exilen, som det står skrivet: "Genom botgöring kommer ni att räddas."
Rabbi Yehoshua anser att förlossningen kommer när den tidsgräns som G-d har bestämt uppnås. Han frågade Rabbi Eliezer: Vad händer om, G-d förbjude, judarna aldrig gör bot? Kommer de aldrig att bli förlossade? Rabbi Eliezer svarade: I så fall kommer G-d att låta dem underkastas en ond härskare liknande Haman, och då kommer de att göra bot. Då kommer G-d att förlossa dem, såsom det står: "Det kommer att vara en tid av trångmål för Jakob, och genom den kommer han att räddas."
Förlossningen genom vår rättfärdige Mashiach kommer då att ske. Maimonides säger att alla profeter talade om nödvändigheten av botgöring, och judarna kommer att förlossas enbart genom botgöring. G-d lovar i Toran att judarna kommer att omvända sig under den sista perioden av exilen, och då kommer Han att förlossa dem. Detta är innebörden av "Detta är ett trångmål för Jakob, och genom det kommer Han att rädda oss" – trångmålet är inte bara ett straff för det förflutna utan också en orsak till den slutliga och fullständiga förlossningen. "Genom det kommer han att räddas" syftar på att den sanna förlossningen kommer genom och på grund av trångmålet.
Sammanfattning: Enligt Rabbi Eliezer kommer den fullständiga förlossningen genom Mashiach som ett resultat av botgöring. Enligt Rabbi Yehoshuas åsikt har tiden för befrielsen ett slutgiltigt fastställt datum. Rambam skriver att G-d har lovat oss i Toran att judarna kommer att göra bot under den sista perioden av exilen, och då kommer de att förlossas.
Kapitel 2
Trångmålet omfattar alla judar, utan åtskillnad mellan G-dsfruktiga judar och Toralärda, och även de som är fria i sina åsikter och kastar av sig oket med Tora och dess bud. Alla judar, till och med de onda som avsiktligt gör ont och bryter mot Tora och dess bud, har en G-domlig själ. Alla ska göra bot för att förtjäna den framtida fullständiga förlossningen.
Vår lärare Baal Shem Tov säger att trångmålet för Jakob kommer att orsaka hans räddning. Genom själva trångmålet kommer räddningen – det vill säga att trångmålet förvandlas till ljus. På hebreiska har orden "trångmål" (Tzarah) och "ljus" (Tzohar) samma bokstäver, men inte i samma ordning mellan bokstäverna.
I tjänandet av G-d innebär det att mörkret självt ska omvandlas till ljus. Det finns flera nivåer i tjänandet av G-d. Det finns en tjänst där ljuset driver bort mörkret, och det finns en tjänst där man omvandlar själva mörkret till ljus.
I Zohar står det att tiden för bön är tiden för en kamp – tiden för bönen är tiden för ett själsligt krig mellan den onda drivkraften (mörkret) och den goda drivkraften (ljuset). Den onda drivkraften är mörker. Hela dess dragning och lust är enbart till fysiska ting, och därför kallas till och med dess intellekt den "djuriska själen". Den onda driften är känslorna med kärlek och stränghet och stolthet och har även nivån med intellekt, men dess intellekt gäller enbart fysiska angelägenheter där hela dess existens är för att erhålla alla de fysiska saker som den tycker om och finner många bevis för att visa att den har rätt.
Det finns stunder där människan själv vet att hon inte gör rätt och ändå hittar hon på olika argument och till och med anledningar som hon själv vet är lögnaktiga och använder dessa falska argument för att utföra det som hon vill. Eftersom ett sådant beteende är som ett djurs kallas intellektet i den onda driften för den djuriska själen.
Huvudsaken hos den onda drivkraften är en stark viljekraft. Viljan hos den onda driften är utomordentligt stark i enlighet med det välkända yttrandet att "om man mättar den blir den hungrig". Samma sak gäller den onda driften: ju mer människan ger efter för den, desto starkare blir dess vilja, tills den, G-d förbjude, förför människan att stjäla och råna och mörda i faktisk handling, vilket är fallet hos den rebelliska sonen som genom att frossa och supa kan, G-d förbjude, mörda i faktisk handling. Därför kallas den onda driften och den djuriska själen mörker, och den goda driften och den G-domliga själen kallas ljus som lyser upp mörkret hos den onda driften och den djuriska själen.
Sammanfattning: Trångmålet omfattar alla judar, och alla måste göra bot. Trångmålet, som är exilens mörker, ska omvandlas till ljus i den fullständiga förlossningen. Det finns möjlighet att driva bort mörkret, och det finns möjlighet att mörkret självt blir till ljus.
Kapitel 3
Också i människans arbete med den goda driften och den G-domliga själen för att lysa upp mörkret hos den onda driften och djursjälen, kallas detta för krig och kamp. Detta gäller både den djuriska själen och den G-domliga själen. Båda sidor utnyttjar sina starkaste krafter och förmågor, och var och en strävar efter att besegra och härska över den andra.
Kraften bakom viljan att dominera motståndaren är så stor att för denna seger är allting värt. Vi ser tydligt i världen att för att uppnå seger i krig slösar man bort till och med de mest värdefulla skatter som samlats under generationer, och de stridande sidorna är beredda att offra till och med sina liv. Samma princip gäller i det andliga kriget mellan den onda driften och den goda driften, där var och en stärker sig för att utnyttja de största själsförmögenheterna för att vinna kriget.
I krig finns olika typer av vapen: kortdistansvapen och långdistansvapen. Även dessa typer finns i det andliga kriget mellan den onda driften och den goda driften. Båda sidorna har olika typer av vapen i sin arsenal. Den onda driften har uppenbara vapen, vilka är fysiska angelägenheter hos tillåtna saker. Alter Rebben säger i Tanya att till och med en tillåten sak kan bli ond om man gör den enbart för sin egen njutning. Kroppslig lust förvandlar det goda till ont, och det onda blir ett redskap för att själsligt skada människan. Även om det inte fullständigt dödar henne, gör det henne defekt andligt sett och hon får sin livskraft från den onda sidan. Det leder henne till ännu mer begär och än mer fysiska njutningar.
Den onda driften har även långdistansvapen, det vill säga att den förför människan att synda med förbjudna saker, även när människan inte är medveten om det. Ett exempel är fallet med den person som kom till Alter Rebben i Liozna och klagade över att hans svärson, som alltid hade uppfört sig väl, plötsligt började tvivla på sin tro. Rebben insåg att svärsonen hade oavsiktligt syndat genom att äta icke-kosher mat. Han gav honom anvisningar för att rätta till detta, och svärsonen blev själsligt helad.
Icke-kosher mat är ett redskap för den onda driften, där den skjuter sina pilar från avstånd och orsakar själslig skada och gör människan defekt andligt sett.
Sammanfattning: Arbetet med att lysa upp mörkret hos den onda driften är ett krig där båda sidorna utnyttjar sina största krafter för att vinna. Den onda driftens uppenbara vapen är fysiska saker som människan gör med lust, och genom detta blir hon förgrovad. Det icke uppenbara vapnet är att den onda driften får människor att oavsiktligt synda med förbjudna saker.
Kapitel 4
Även hos den goda driften finns två typer av vapen: sådana som verkar på kort avstånd och sådana som verkar på långt avstånd. Genom dessa vapen kan man besegra den onda driften, även beträffande det dolda onda. De två typerna av kort- och långdistansvapen hos den goda driften är påtagandet av himmelrikets ok. Att ta på sig himmelrikets ok är den goda driftens vapen som verkar på kort avstånd. Detta avser att utföra varje sak i tjänandet av G-d – både studiet av Tora och utförandet av buden – inte därför att man vet eller vill veta orsaken till budet, utan därför att G-d har befallt det. G-ds befallning är huvudsaken, och påtagandet av oket skyddar oss från den onda driften och dess lustar, då vi har ett fast beslut att inte göra det som den onda driften vill, och detta beslut kommer inte av intellektuell orsak, utan genom att vi tar på oss oket.
Vikten i detta är att beslutet att inte göra vad den onda driften vill inte grundar sig på någon intellektuell orsak. Varje orsak är ju en intellektuell sak, och i intellektet finns det förändringar. Om man enbart följer förståndet kan man ibland komma till en felaktig slutledning, så som vi tydligt kan se att när en klok människa säger något klokt och förklarar innehållet med bra förklaringar som alla förstår, visar det att hon är mycket klok. Men i varje förståndsförklaring finns det ett resultat och en viss slutledning som uppkommer genom detta förstånd, och av sig självt följer att förståndet ger upphov till resultat, det vill säga att den slutliga slutledningen är i enlighet med detta förstånd. Men om man kommer till en annan intellektuell person kan det hända att hon tolkar samma förståndsmässiga innehåll på ett helt annat sätt, och likaså blir även resultatet och slutledningen helt annorlunda.
Detta är innebörden i de förändringar som finns i förståndet, där förändringarna kommer genom att man tidigare hade en viss logisk orsak och sedan fick man en annan logisk orsak. Men i tjänsten av påtagande av oket, som står över förståndsmässiga förklaringar följer av sig självt att det där inte finns några förändringar i beslutet att inte göra något som den onda driften vill att man ska göra. Det är det vapen som besegrar den onda driften att i det tillåtna fysiska tingen ska man göra det utan lust och njutning utan enbart för att hålla kroppen vid liv.
Detta är det dolda vapnet hos den goda driften – G-dsfruktan. G-dsfruktan innebär att vi fruktar att göra det som G-d har förbjudit och att vi visar stor försiktighet i allt vi gör. Detta vapen besegrar det dolda onda hos den onda driften. Innebörden med G-dsfruktan är att den leder till att vi agerar med omsorg och försiktighet i utförandet av buden och i alla våra handlingar.
Sammanfattning: Hos den goda driften finns två typer av vapen – öppna och dolda. De öppna vapnen inkluderar studiet av Tora och utförandet av buden och uppförande med goda karaktärsdrag. Allt görs med påtagande av det himmelska oket vilket inte har några förändringar vilka kan uppkomma i förståndet. Det dolda vapnet är G-dsfruktan som leder till omsorg i utförandet av buden.
Kapitel 5
Platsen och tiden för den andliga striden är under bönen. Det är då som både den G-domliga själen och den djuriska själen stärker sig med sina största ansträngningar för att besegra den motsatta sidan, såsom det står hos Jakob och Esau: "Och den ene försöker överkomma den andre". Var och en vill ha herraväldet över den andre. Jakob och Esau symboliserar materialism å ena sidan och andlighet å andra sidan.
Esau representerar materialismen. Han är en man som strövar omkring ute och enbart ägnar sig åt fysiska njutningar och lever i materialismens sfär. Han lurar andra med lögner och falskt uppförande, till och med sin egen far. Även när han utförde budet om att hedra sin far, inför vem han hade stor aktning och när han skulle tjäna sin far tog han på sig sina finaste kläder, lurade han honom med lögner och bedrägeri.
Jakob symboliserar andlighet. Han är uppriktig och kan inte och vill inte lura den andre och är bara inriktad på själsliga ting. Han tänker bara på hur han ska förädla sig själv och bli en bättre människa, så som det står "gott för människor och gott för G-d." Hans njutning kommer genom att studera Toran och förädla sig själv. Jakob sitter i tältet och studerar Toran.
I tjänandet av G-d representerar Jakob och Esau den G-domliga själen och den djuriska själen. De strider mot varandra, och det är innebörden av att "ett folk står emot det andra". Precis som i den fysiska existensen när två människor strider, uppväcker kampen mod och styrka hos var och en. Samma princip gäller i det själsliga kriget mellan den G-domliga själen och den djuriska själen.
Den huvudsakliga tiden och platsen för detta krig är under bönen. Då upplever vi två motstridiga känslor, vilka kommer från den G-domliga själen och den djuriska själen. Under bönen faller olika tankar in i människans medvetande så att hon helt kan glömma bort att hon står i bön inför alla konungars Konung, den Helige, lovad vare Han.
När människan är upptagen med sina egna sysslor och affärer eller andra fysiska aktiviteter såsom att äta och dricka och så vidare - då kommer inte några främmande tankar in alls. Tvärtom, när människan talar eller lyssnar till struntprat glömmer hon för stunden oron över sitt levebröd - men just under bönen kommer alla störande tankar in.
Vi ser dock ytterligare en företeelse: trots att människan under bönen kanske inte ens tänker på ordens bokstavliga innebörd, finns det ändå delar i bönen som uttalas med stor innerlighet och inlevelse. Dessa två företeelser kommer från den G-domliga själen och djursjälen. Djursjälen för in störande tankar i människans medvetande och hindrar henne från att be, medan den G-domliga själen förser henne med inlevelse och livskraft, vilket visar sig i det plötsliga inre rop som människan uttrycker under bönen med stor innerlighet och omvändelse. Detta kommer från tron och trösten i det säkra hoppet om att räddning från trångmålet ska komma.
Genom den individuella förlossningen av varje jude – vilket uppnås när det goda övervinner det onda inom var och en – kommer den fullständiga förlossningen för hela vårt folk. Då kommer vi att bevittna uppfyllelsen av profetian - "Hur stor är den dagen, det finns ingen liknande..." med Gog och Magogs fall, och alla judars fullständiga förlossning genom vår rättfärdige Mashiach.
Sammanfattning: Tiden och platsen för den andliga striden är under bön. Inom människan representerar Esau och Jakob den G-domliga själen och djursjälen, vilka bekämpar varandra. Djursjälen för in vilseledande tankar i sinnet, medan den G-domliga själen inger livskraft i bönen, vilket får människan att ropa ut till G-d i omvändelse, vilket till slut leder till den fullständiga förlossningen.
"G-d är nära alla de som åkallar Honom; De som åkallar Honom i sanning." (Ps. 145:18)
Detta innebär att det finns två slags åkallanden till G-d: de som kallar på G-d, och de som kallar på Honom i sanning. Sanning syftar på Toran, som det står i Midrash, att det finns ingen sanning förutom Toran. På annat ställe står det att orden "G-d är nära alla de som åkallar Honom" syftar på en situation innan ett dekret har slutgiltigt beseglats. Av detta följer att efter det att dekretet har beseglats, ska åkallandet av G-d ske genom Toran, eftersom kraften hos Toran kan upphäva till och med ett beseglat dekret.
Dekretet har en andlig avsikt. G-d är helt och hållet barmhärtig och dekretet har ett syfte i själsligt hänseende. De stora prövningarna som sker är Mashiachs födelsesmärtor i denna sista exil-tid. Tiden för Mashiach har kommit och Israels folk förlossas bara genom botgöring, och prövningarna är en väckelse till att man ska göra bot. Genom att åkalla G-d i sanning kan man lindra födelsesmärtorna.
För att förstå detta säger Talmud: Rabbi Yitzchak säger att det finns fyra saker som river sönder dekretet som bestämts över en människa. Dessa fyra saker är:
1. Att utöva välgörenhet
2. Att ropa från djupet av hjärtat (och därför står det i de heliga böckerna att under månaden Elul, nyårsdagen och de tio botdagarna och försoningsdagen ska man be med hög röst, med undantag av artonbönen som man måste säga tyst)
3. Att ändra sitt namn
4. Att förbättra sina handlingar
Dessa fyra saker har kraft att upphäva hårda dekret och Talmud visar detta genom bibelverser och verkliga händelser.
Välgörenhet upphäver hårda dekret, såsom det står "Välgörenhet räddar från döden". Att ropa upphäver också dekretet, såsom det står "och de ropade till G-d i deras trångmål och Han förde ut dem ur deras trångmål".
Beträffande stammodern Sara står det att "Sarai var ofruktsam; hon hade inget barn". Och genom att ändra hennes namn, såsom det står "Sarai, din hustru, ska du inte kalla hennes namn Sarai utan Sara ska vara hennes namn och Jag kommer att välsigna henne och Jag kommer att ge dig en son genom henne", visar det att namnändring ändrade hennes dekret. Att förändra sina handlingar ser vi i vad som skedde när G-d sände profeten Jona till staden Nineve med dekretet att staden, på grund av invånarnas synder och dåliga uppförande, skulle förstöras om ytterligare 40 dagar. Invånarna gjorde bot och kungen tillsammans med alla hans ministrar fastade och krävde även av alla invånarna i staden att de skulle fasta och bära säcktyg och till och med djuren skulle inte ges mat. Och efteråt står det att G-d såg deras handlingar, att de omvände sig från sina onda vägar och G-d upphävde det onda dekretet.
På allmän fastedag säger Mishna att man ska säga: "Bröder, hos Nineves botgöring står det inte att G-d såg deras säcktyg och fasta, utan det står att G-d såg deras goda uppförande."
Sammanfattning: Fyra saker i utförandet av buden och omvändelse upphäver hårda dekret: välgörenhet, att be med ett inre rop, att omvända sig i uppförandet och att ändra namnet. Dessa fyra saker upphäver dekreten. Att ändra namnet lär vi från Sara och ändringar i uppförandet genom Nineves invånare.
Kapitel 2
Dessa fyra saker - utrop, namnändring och att ändra sina handlingar - upphäver dekret. Detta är vägarna till omvändelse och botgöring, samt goda handlingar som kommer genom ett brustet och nedtryckt hjärta.
Den person som har medkänsla och känner medmänniskans nöd, ser på henne med välvilja och känner medmänniskans svåra situation, både beträffande hälsa och försörjning. Han ser hur den andra är fattig och lider, och lider tillsammans med den hungriga familjen i kylan. Han ser med klar insikt själva kärnan i deras lidande. Hans medkänsla ökar genom insikten att de står på en mycket högre andlig nivå än han själv.
Människan kan aldrig vara helt säker på att inte ens den rikaste är skyddad mot en tragedi som kan leda till fattigdom. Som Talmud säger ska människan alltid be till G-d att hon inte ska drabbas av fattigdom och nöd, för det finns ett hjul som rullar runt i världen - ibland är man uppe och ibland är man nere. Även om G-d skyddar människan från nöd och fattigdom, kan man inte vara säker på att ens barn inte kommer att bli fattiga och lida nöd. Och även om G-d ger barnen rikedom, kan man inte vara säker på att barnbarnen inte kommer att bli fattiga och lida nöd. Det rätta rådet är att utöva välgörenhet.
Som Talmud berättar, delade Kung Monbaz ut de kungliga skatterna under hungersnöd och när man frågade honom varför han delade ut de stora rikedomarna i skattkammarna som hans förfäder samlat under många generationer, svarade han att hans föräldrar bevarade sina skatter i källare men han gav dem till G-d att bevara. Välgörenhet är en garanti för att skyddas från nöd och när en människa begrundar detta, blir hennes hjärta brustet och hon hjälper den andra med allt hon kan.
Ett utrop: När människan tar i beaktande att allt som händer med henne sker under G-domlig övervakning och G-d ger henne hälsa och försörjning mer än vad hon förtjänar, och om, G-d förbjude, hon inte är frisk eller saknar försörjning, är hon själv ensam ansvarig för detta. Som Mishna säger: "Jag har fördärvat mina handlingar och förstört mitt eget levebröd". När en människa gör en uppriktig självrannsakan och ärlig beräkning och djupt begrundar detta, kommer hon att få ett brustet hjärta. Då kommer hon att be till G-d ur djupet av sitt hjärta, såsom det står "Jag kallar till dig, G-d, och jag bönfaller G-d. Vad för vinst är det om jag faller ner i avgrunden? Kan jorden prisa Dig? Kan den förkunna Din sanning?" Trots att även jorden lovprisar G-d, är Hans avsikt med människans skapelse att människan ska komma att förstå G-domlighet.
För detta ändamål har G-d utrustat människan med intellekt och visdom, men för detta måste människan ha ett visst lugn så att hon har allt nödvändigt. Genom ett brustet hjärta kommer ropet ur djupet av hjärtat med bön till G-d.
Sammanfattning: När man visar medkänsla för medmänniskans fattigdom och lidande och tar i beaktande att även de rikaste människorna eller deras barn och barnbarn inte är skyddade från hotet om fattigdom och nöd, då får man ett brustet hjärta och ber till G-d med ett djupt, innerligt känt utrop.
Kapitel 3
Beträffande bibelversen "och de ropade till G-d i deras nöd och Han förde ut dem ur deras trångmål" står detta i psalm 107 i Psaltaren fyra gånger, med viss skillnad i ordvalet. Beträffande sättet att räddas används tre olika uttryck: "G-d räddar dem", "G-d hjälper dem" och "G-d för ut dem".
Vart och ett av dessa uttryck har en särskild innebörd, det vill säga en annan form av räddning. De fyra gånger det står att de ropade, handlar om fyra sorters trångmål och fyra sorters räddning. Psalm 107 är tacksägelsen för de fyra som ska tacka och lovprisa.
Dessa fyra är de som seglat över havet, de som har gått vilse i öknen och kommit till en bebodd plats, de som varit sjuka med överhängande livsfara och de som suttit i fängelse med livsfara. Beträffande räddningen för de som gått vilse i öknen används ordet "räddas", och beträffande räddningen ur fängelse och svår sjukdom står det att Han "hjälper dem", och beträffande räddningen ur havets faror står det att Han "förde ut dem".
Det står i de judiska skrifterna att denna psalm läser man under fredagens eftermiddagsbön, eftersom det är en tacksägelse till G-d, för under veckodagarna är människan upptagen med att försörja sig och genomgår fyra olika prövningar tills hon tjänar sitt levebröd, som det står "i ditt anletes svett ska du äta ditt bröd".
När Shabbat kommer, vilket är vilodagen efter de sex svåra arbetsdagarna, säger Midrash att "när Shabbat kommer, kommer vila och njutning". Detta är skillnaden mellan Shabbat och övriga helgdagar. Festerna och helgdagarna kallas glädjedagar och Shabbat kallas en vilodag och en njutningens dag.
Innan Shabbat på fredag läser man denna psalm med tacksägelse för alla dessa fyra tillstånd: de som seglat på havet, gått i öknen, en sjuk som tillfrisknat och den som blivit frisläppt ur fängelse.
Motsvarigheten till dessa fyra tillstånd i tjänandet av G-d är fyra allmänna brister hos människan:
- De som går på havet avser en människa som kan drunkna i alla sina fysiska angelägenheter och det sker på flera olika sätt. Det finns de som drunknar i sökandet efter njutningar och begär; det finns de som drunknar i världsliga angelägenheter och dessutom är så djupt upptagna med att göra affärer att de inte har tid att studera Tora eller be i synagogan. Utöver det kastar de av sig Himmelrikets ok genom att syssla med struntsaker, vilket hos dem tar mer tid än affärerna och de drunknar i meningslösheter.
- Det finns de som kallas för ökenvandrare. Öken är en plats där ingenting växer och i G-ds tjänst innebär det att man går omkring utan att göra någonting av vikt och sysslar med saker som saknar innehåll.
- Det finns de som kallas sjuka i själens sjukdomar, som Rambam säger att liksom det finns kroppsliga sjukdomar, finns det även själsliga sjukdomar.
- Det finns de som, G-d förbjude, befinner sig i fängelse hos den onda driften och den djuriska själen.
Just för dessa fyra allmänna brister kan man göra bot genom dessa fyra botgöringar: välgörenhet, rop, namnändring och att ändra sina handlingar. Beträffande detta står det att "G-d är nära alla de som ropar till Honom".
Var och en som kallar på G-d i en av dessa fyra situationer får svar från Honom, men allt detta gäller innan det slutliga dekretet har beseglats. Men när dekretet redan beseglats då förlossas Israel enbart genom omvändelse. Då räcker det inte med dessa fyra olika sätt för att göra bot utan man måste nå nivån att kalla på Honom i sanning, och med sanning menas här Toran - att tro med fast tro på allt som står i Toran i enlighet med våra vises förklaringar.
Under alla år i förskingringen har dessa fyra botgöringssätt funnits och detta var tillräckligt för många, men nu vid tiden för Mashiachs ankomst räcker det inte. Varje jude ska veta och måste veta att tiden har kommit för Mashiachs ankomst. Liksom det hände vid tiden för uttåget ur Egypten när den fräcke och oförskämde Amalek kom och kylde ner judarna så att de inte skulle studera Tora och utföra buden och känna G-domlighet, så är det samma sak nu: denna kraft kyler ner tron och de löften som G-d givit oss genom profeterna och våra visa.
När Toran gavs, gav G-d även kraften i tron på Toran och kraften att göra bot i sanning för att underlätta Mashiachs födelsesmärtor, och man kommer att förtjäna att ta emot vår rättfärdige Mashiach mycket snart i välvilja och barmhärtighet.
Sammanfattning: I tacksägelsen finns det tre ord för räddning: att rädda, hjälpa och föra ut, motsvarande svårigheterna med försörjningens börda under veckans sex dagar. Människan måste skydda sig från att drunkna i affärerna, att gå omkring och sysselsätta sig med struntsaker, bristerna i själens sjukdomar, och att fängslas i den onda driften. Nu när tiden för Mashiach har kommit måste man kalla på G-d i sanning.
"Det är bättre med en stund av omvändelse och goda gärningar i denna värld än hela den kommande världen". (Avot 4:17)
Det finns två sorters liv: en sort är när själen befinner sig i paradiset, både innan den kommer ner i denna värld och även efteråt när den lämnar kroppen och denna värld. Trots att dessa två livssätt är olika, är de båda andliga liv.
Den andra sortens liv är när själen kommer ner i världen och besjälar kroppen. Just beträffande detta sorts liv säger våra visa att det är bättre med en stund av omvändelse och goda gärningar i denna värld än hela livet som man kommer att leva i den kommande världen. Man måste förstå vad innebörden av detta är, för när allt kommer omkring är ju livet i denna värld ett fysiskt, kroppsligt liv.
Inte ens himlens härskara är helt andlig, som det står: "Han gör sina änglar till luft; Hans tjänare till brinnande eld." Änglarna kommer från två element, eld och luft, vilket är en av huvudskillnaderna mellan himlens härskara och jordens härskara.
Jordens härskara har G-d skapat så att den är sammansatt av fyra element: eld, luft, vatten och stoft. Dessa fyra element är fyra olika material där eldens element är det mest andliga och det lättaste av alla de fyra elementen. Det andra elementet är luftens element, som inte heller har tyngd men luftens element är inte så andligt som eldens element, men det är ett andligt element och därför har G-d inplanterat både eldselementet och luftelementet med egenskapen att dras till något högre.
Båda dessa element har stark kraft, trots att deras krafter är olika. Eldselementets kraft är att bränna upp allting och luftens kraft är att sprida allting och bryta ting, men båda är starka krafter. Vattnet är tyngre än luften och i vattnet har G-d inplanterat en annan natur än i de två elementen med eld och luft.
Vattnet har till sin natur att sjunka ner från en högre nivå till en lägre och denna egenskap som G-d har inplanterat i vattnet är raka motsatsen till det som G-d har inplanterat i de två elementen med eld och luft. Orsaken till det är att vattnet är materiellt i jämförelse med de två tidigare elementen. Eld och luft är andliga och deras natur är också andlig med egenskapen att sträva från det lägre till det högre, men vattnet som är mer materiellt har i dess natur en nedgång från det högre till det lägre.
Därför ser vi också i människornas natur att en människa som har en ädlare och mer förfinad natur inte bara tycker om förfining utan hon dras till ädlare saker och till ett högre liv och ett högre förstånd. Den människa som till sin natur är förgrovad tycker om grovheter och dras till grovheter, vilket är en av de allmänna skillnaderna mellan andligt och fysiskt liv. Andlighet är mer förfinad och materialism är grov. Förfinade saker drar sig till det högre och det grova drar sig till det lägre.
Jordens härskara har G-d skapat genom att sammanfoga de fyra elementen eld, luft, vatten och stoft, och himlens härskara har G-d skapat genom att sammansätta de två elementen eld och luft, vilka är andliga. Och det är vad som står: "Han gör sina änglar till luft; Hans tjänare till brinnande eld." Det finns änglar som G-d har skapat genom att sammansätta dessa två element, eld och luft, vilka är andliga element. Det finns änglar som G-d har skapat bara av ett av dessa element, eld eller luft, och alla himlens härskaror lever ett andligt liv.
Men jordens härskara, som G-d har skapat genom att sammanfoga alla fyra elementen, lever i denna värld med ett fysiskt liv. Trots det är ändå omvändelse och goda gärningar högre än den kommande världens andliga liv.
Sammanfattning: Själens liv i paradiset, både innan den stiger ner i världen och även när den lämnar kroppen, är en andlig form av liv. Själen iklädd i en kropp är ett fysiskt liv. Hos de fyra elementen är eld det mest förfinade; luft är grövre; vatten är fysiskt. Det förfinade söker sig till något högre; det materiella till grövre. Stoft är det allra mest grova elementet.
Kapitel 2
Talmud säger att sju saker skapades innan världen, och bland dem är Tora, omvändelse och paradiset. Nu måste man förstå: paradiset är ju belöningen för utförandet av Toran och dess bud som människan har utfört i världen. Belöningen för varje sak får man ju efter att man har utfört saken i fråga, så som till exempel en arbetare som man anlitar för en dag för att göra en viss sak, och belöningen för det som han har utfört kommer efteråt. Om man betalar för en sak måste man först göra saken. Hur kan man ge belöning innan man gör saken?
Dessutom måste belöningen för ens arbete vara större än ansträngningen själv, för annars skulle belöningen inte vara värd ansträngningen. Hur är det möjligt för ett arbete att bli större än dess belöning? Och ändå säger Mishna att omvändelse och goda gärningar är bättre än livet i Paradiset.
Vi måste också förstå hur omvändelse var möjlig innan världens skapelse, eftersom omvändelse förutsätter en negativ handling från en skapad varelse.
Yttrandet "Det är bättre med en stund med omvändelse och goda gärningar i denna värld än hela den kommande världen" är en fortsättning på vad som står innan: "Denna värld liknar en vestibul innan den kommande världen. Gör dig i ordning i vestibulen så att du kan stiga in i festsalen."
Världen som vi lever i är en fysisk, kroppslig värld och liknas vid en ingång till den andliga, kommande världen och dess liv. Man måste förbereda sig i ingången, i vestibulen, för att kunna komma in ren. Dock är denna värld inte mer än en ingång till den kommande världen, och hur kan man säga att det är bättre med en stund med omvändelse och goda gärningar i denna värld, vilket inte är mer än en förberedelse i denna värld för att komma till den kommande världen, än livet i den kommande världen? Den kommande världens liv är ju ett andligt liv, och andlighet och materiell existens är två motsatta saker. Andlighet drar sig till något högre och materialism drar sig till något lägre.
Man måste också förstå denna sak i sig själv att denna värld är en vestibul till den kommande världen och livet i denna värld är en fysisk existens, och livet i den kommande världen är en andlig existens. Hur kan då den materiella existensen vara en inledning till andlighet?
Meningen med vad våra visa säger att paradiset och omvändelse skapades innan världen avser inte kronologisk ordning utan att de är högre än världen. Världen kallas med namnet Olam på hebreiska, vilket är av samma ordrot som ett fördöljande. Man ser inte den rikedom som finns i varje sak som G-d har skapat. Det finns ju den fysiska existensen hos skapelsen och den själsliga existensen. Huvudsaken är ju själen som ger liv åt kroppen, men man ser med köttsliga ögon bara kroppen hos den skapade varelsen, och man ser inte själen då den är dold.
I de heliga böckerna står det att människan kallas en miniatyrvärld och universum kallas en stor kropp. Allt som finns i den stora världen utanför finns också hos människan. I Midrash står det att på samma sätt som själen ger liv åt kroppen ger G-d liv åt världen, och det är vad som står att "från min kropp kan jag se G-domlighet". Personen känner att det finns en själ i honom som ger honom liv och han vet att alla hans krafter och själsliga egenskaper kommer från själen. Kroppen i sig själv utan själen, trots att den innehåller alla kroppsorganen, fungerar inte av sig själv, utan när själen kläs i kroppen då lever kroppen. Hjärnan förstår, ögonen ser, öronen hör, vilket allt kommer från själen. Det är innebörden i att människan kallas en miniatyrvärld och världen kallas en stor kropp, ty människan kan genom livet i miniatyrvärlden förstå livet i den stora kropp som universum utgör.
Sammanfattning: Omvändelse och Paradiset har G-d skapat på en högre nivå än världen. Värld på hebreiska betyder fördöljande. Livskraften är dold och den skapade kroppen döljer livskraften. Människan är en miniatyrvärld och världen är en stor kropp.
Kapitel 3
Trots att människan vet att det inom henne finns en själ som ger liv åt kroppen, och hon känner livskraften som själen ger till hennes kropp, är essensen av denna livskraft okänd för henne. Även om människan vet att det finns en livskraft, och hon är säker på dess existens och känner dess närvaro, är denna vetskap inte mer än en vetskap om dess existens. Hon vet att hon har en livskraft som ger liv åt alla kroppsorganen, men vad denna livskraft egentligen är, dess essens, det vet inte människan.
På samma sätt kan en människa inte föreställa sig själens gestalt, för människan har ingen klarhet om själen. Om människan hade haft en föreställning och klarhet om själen, skulle hon kunna beskriva i ord eller bild vad själen är. Med fysiska ting kan människan föreställa sig och till och med beskriva något som hon aldrig sett. Men när det gäller själen har människan ingen föreställning, och därför kan hon inte beskriva den, inte ens i ord.
All vetskap som människan har om själen är inte mer än att den finns, och samma sak gäller de själskrafter som människan har - hon vet om dem endast genom deras verkningar. När människan känner att hon förstår en intellektuell sak, drar hon slutsatsen att hon besitter en intellektuell kraft, och detta är ett bevis för att hon har förståndsförmåga. Att hon ser och hör är bevis för att hon har ytterligare fungerande krafter där varje kraft verkar genom sitt organ – förståndskraften i hjärnan, synförmågan i ögat, hörselförmågan i örat, rörelseförmågan i fötterna och händerna och så vidare.
Men denna vetskap om krafterna genom deras verkningar i kroppsorganen är inte mer än en bekräftelse på att de existerar; genom deras verkningar vet man om deras existens, men essensen hos dessa krafter förblir okänd.
Det finns en viktig skillnad mellan kunskapen om existensen av själskrafterna och kunskapen om själva själen. Varje själskraft är specifik för sin speciella funktion. Förståndskraften till exempel kan inte se eller höra; synförmågan är begränsad till synen och varken förstår eller hör; hörselförmågan är begränsad till att uppfatta ljud. Likaledes besitter varje själsförmåga en specifik funktion.
Människans kunskap om dessa individuella krafter är begränsad till att observera deras funktioner, och detta ger upphov till kunskap om essensen hos kraften. Men själens effekt på människan är allomfattande och inte specifik. Detta orsakar att människans kunskap om själen inte sträcker sig till mer än kunskap om dess existens; man känner till essensen av de andra själsliga krafterna men inte av själen i dess essens.
Sammanfattning: Vetskapen som människan har om sin egen själ inom sig är begränsad till en allmän vetskap om dess existens; man vet detta bara genom verkningarna hos de själsliga krafterna. Men essensen i själen vet man ingenting alls om. De olika själsliga krafterna är specifika men själen i sig själv är allomfattande.
----
Och det är detta som menas när man säger att världen är en vestibul till den kommande världen. Trots att människans kunskap om andliga ting, såsom själen, endast är en medvetenhet om deras existens, är det ändå en form av kunskap. Därför ska man förbereda sig i denna vestibul, för genom denna kunskap kan man nå en högre nivå av förståelse. Kunskapens ordning är sådan att från ett grundläggande förstånd når man en högre insikt, tills man når den nivå där man förstår ett G-domligt förstånd genom själens dräkt och detta ger upphov till längtan till G-domlighet. Man får då en djupare uppskattning för studiet av Toran och utförandet av buden, och på så sätt blir denna värld en vestibul till bankettsalen.
"Även om min hud har slitits från min kropp, förnimmer jag ändå genom mitt kött G-d." (Job 19:26)
Job, som tidigare var en av de lyckligaste människorna i världen, ställdes inför prövningar efter att Satan utmanade hans fromhet inför Skaparen. Satan hävdade att Jobs fromhet endast berodde på hans goda hälsa, hans friska barn och hans rikedomar. Men om G-d skulle ta bort dessa gåvor och plåga honom med sjukdomar och förluster, skulle Jobs fromhet försvinna och han skulle till och med anklaga G-ds heliga namn.
Skaparen tillät att Job sattes på prov av Satan. Job förlorade sina barn och rikedomar och drabbades av sjukdomar. I diskussionerna med sina vänner, som kom för att trösta honom, uttryckte han sin övertygelse om att hans Förlossare lever och att han skulle bli befriad från alla sina plågor. Han trodde fast på den G-domliga försynen och menade att hans fysiska lidande hade en högre mening i G-ds plan.
Det är innebörden av orden "Även om min hud har slitits från min kropp" - kroppen är bruten men min Förlossare lever. Sanningen är att jag från mitt eget kött kan förnimma G-d; genom att betrakta sin egen själ och kropp kan människan förstå det G-domliga.
Precis som kroppen lever genom själen som G-d har ingjutit i den, så lever världen och alla dess skapelser genom det G-domliga. Men den G-domliga livskraften som genomsyrar allt skapat är djupt dold; så dold att de skapade varelserna inte känner till sin sanna existens eller varifrån de får denna livskraft. Vi kan endast ana dess existens genom dess verkningar - när vi ser hur världen och alla dess skapelser frodas: träd växer och bär frukt; säden på fälten spirar och så vidare.
Det är välkänt att ingenting kan skapa sig självt; det måste finnas en kraft bakom tillblivelsen. När man sår ett frö i jorden börjar det upplösas och förenas med den växtkraft som G-d har ingjutit i marken. Först då kan nya, friska växter spira fram. Det måste dock finnas ett mellanled av "intighet".
Världens skapelse ur intet är ett verk av G-d. Endast Skaparen har möjligheten att skapa något ur intet, som det välkända uttrycket säger: även om alla människor i världen skulle förenas kan de inte skapa ens en myggas vinge och ge den liv. Möjligheten att skapa tillhör enbart Skaparen, lovad vare Han. Den fysiska existensen som skapas ur det andliga - en skapelse där något existerande kommer ur intet - kan endast utföras av Skaparen.
Sammanfattning: "Och från mitt kött kan jag förnimma G-d." Genom föreningen av kropp och själ förstår vi det G-domliga som finns i världen och i alla dess skapelser, vars tillblivelse och besjäling endast möjliggörs genom Skaparen.
Kapitel 2
En skapelse ur "intet" uppstår genom en kombination av två motsatta faktorer. Å ena sidan måste den G-domliga kraften ständigt vara närvarande i det den skapar. Skapelse ur intet är mycket olik processen där en hantverkare skapar ett kärl. När kärlet är färdigt är dess fortsatta existens inte beroende av skaparen. Men varje skapad varelse måste ständigt innehålla den skapelsekraft som gör att den existerar, eftersom den inte har en självständig existens. I samma ögonblick som den G-domliga skapelsekraften lämnar saken, upphör den att existera - det är som om den aldrig funnits.
Trots att varje skapad varelses existens är beroende av den skapelsekraft som finns inom den, är denna kraft helt dold. Detta fenomen kallas för "fördöljandet av Skaparen från det skapade".
Sålunda uppstår skapelse ur intet genom en kombination av två motsatser: skapelsekraften måste vara närvarande i varje skapad varelse och samtidigt är denna närvaro så dold att de skapade varelserna inte känner till vad som upprätthåller deras existens. Därför kallas detta för "intet" eller det okända. Här finns den stora skillnaden mellan skapelse ur "intet" och processen med orsak och verkan. Med orsak menas det som ger upphov till något annat, och verkan syftar på det som kommer till existens genom orsaken.
Intellekt och känsla, såsom tanke och handling, liknar varandra i det att de är exempel på orsak och resultat. Intellektet är upphovet varifrån känslor utgår; tal är resultatet av tankens upphov. Känslan känner sitt ursprung i intellektet, och resultatet av tal kan inte vara mer än tankarnas orsak. Relationen mellan orsak och verkan är sådan att orsaken uppenbaras och märks av dess resultat. Men när en skapad varelse uppkommer genom den G-domliga livskraften ur "intet", då känner inte det skapade sitt ursprung ur intet. G-d skapar världen och alla varelser på ett sådant sätt att Han förblir helt dold från skapelsen, och de kan inte märka deras ursprung.
Även om det generellt sett är sant att i varje relation kan man beskriva orsaken genom dess effekt, är allt vi vet om den G-domliga kraften att den ger liv till världen och alla dess skapelser så att de kan existera. Beträffande själskrafterna är det möjligt att urskilja deras funktionella natur genom att undersöka deras effekter på kroppsorganen. Beträffande själen själv kommer allt vi vet från dess verkan i kroppen och det faktum att själen existerar och ger livskraft åt kroppen.
Orsaken till denna skillnad är att själskrafterna har en smalt definierad roll så att trots att det inte är möjligt att särskilja essensen hos krafterna kan man ändå definiera deras funktionella natur som är införlivad i en kropp. Men själen vars funktion i kroppen är att ge liv kan inte uppenbaras.
Detsamma gäller för den G-domliga livskraft som ger liv åt världen - inte bara det att den är av allmän natur i det att den besjälar så många olika skapelser samtidigt, men själva själen i sig själv är dold. Det är orsaken till att vår värld kallas "olam" vilket betyder fördöljande.
Sammanfattning: Skapelse ur intet liknar inte den process där en hantverkare gör ett kärl. Den G-domliga livskraften är mycket dold i de skapade varelserna. Det liknar inte upphov och resultat ty upphovet har nära samband med resultatet och resultatet känner dess upphov. Skapade varelser vet bara att den G-domliga livskraften finns och ger liv till allting.
Kapitel 3
Om vi djupare begrundar kännedomen om själens existens, räcker inte detta som förklaring till kännedomen om existensen av den G-domliga livskraften. Den kunskap som människan besitter och känner beträffande själen, trots att hon med säkerhet vet om den, är denna kännedom inte mer än kunskap om dess existens. Genom det mänskliga förståndet besitter vi kunskapen om existensen av och känner av själskrafterna eftersom själskrafterna är specifika. Den intellektuella förståndsförmågan är en detalj i förståndet och inte synförmåga, och synförmåga är en specifik kraft i synen och inte hörsel. Samma sak gäller varje kraft - den är bara en detalj.
Av detta följer att existensen av denna kraft är en detalj i dess väsen, men själens funktion är en allmän funktion och dess existens är en generell existens som inbegriper alla krafterna från de högsta till de lägsta. Detta är något som en människa inte kan förstå: hur kan en existens inbegripa alla de specifika olika krafterna, och att krafterna såsom de är i själen är på ett helt annat sätt jämfört med krafterna som de skapade känner till genom deras verkningar.
I varje sak finns det kropp och själ, där kroppen är fysisk och själen är andlig. Både det fysiska och det andliga innehåller element som inbegrips i de andra men på ett sätt som är förenligt med deras väsen. Till exempel: både hälen och hjärnan är fysiska enheter. Båda innehåller också en andlig aspekt som är deras speciella livskraft, men det finns ändå en stor skillnad mellan den andliga aspekten i hälen och den som finns i hjärnan.
Änglar är andliga varelser men även de har en fysisk aspekt såsom vi ser i versen "Han gör sina änglar till luft; Hans tjänare till flammande eld." Luft och eld är visserligen de mest förfinade av de fyra elementen men de är ändå fysiska i deras uppenbarade tillstånd.
Syn kan enbart uppfatta det fysiska medan hörförmågan är andlig. I jämförelse med fysiska objekt som ses av ögat räknas ljud som något andligt.
Dessa begränsningar gäller inte syn- och hörförmågan såsom de är inbegripna i själen själv. I deras mest upphöjda tillstånd kan synen även se de andliga aspekterna i den fysiska världen och hörseln kan också uppfatta de fysiska aspekterna på de andliga områdena. Att så är fallet kan man se genom den beskrivning som ges i Toran såsom det står "och hela folket såg ljuden" och på detta kommenterar Midrash: De såg vad som vanligen hörs och de hörde vad som normalt enbart ses.
Sålunda står det klart att människans själskrafter är radikalt olika när de befinner sig i själen själv och när de är i deras uppenbarade funktionella tillstånd i kroppen.
"Från mitt kött kan jag förnimma G-d" innebär att vår kunskap om den G-domliga livskraften som ger liv åt världen är otillräcklig eftersom vår kunskap om själen, som ger liv åt kroppen, endast gäller vetskapen om dess existens. I verkligheten är detta ingen förklaring till den G-domliga livskraften. Detta beror på att själen också är en skapad varelse, medan den G-domliga livskraften är G-domlig och detta är helt oförståeligt för skapade varelser. Således är den G-domliga livskraften som ger liv åt världen och dess invånare i ett tillstånd av fördoldhet.
Sammanfattning: Vår vetskap om själskrafternas existens är inte en fullständig vetskap om den G-domliga livskraft som ger liv åt världen och alla varelser. Varje sak har en fysisk och en andlig aspekt i enlighet med essensen och existensen hos saken. Krafterna såsom de är inbegripna i själen är allmänna, men i deras uppenbarade form är de specifika.
Kapitel 4
Även om den G-domliga livskraften som finns i världen är mycket verklig, är den så fullständigt dold att skapade varelser inte kan förstå dess existens. Livskraften är allomfattande och omfattar alla fyra nivåer av tillvaron, från mineraler och växter till djur och människor. För att verka på alla dessa nivåer samtidigt krävs att den aktiverande kraften är av generell karaktär, och detta är obegripligt för människorna.
Det som inte kan förstås kallar vi "natur", en term som används för att beskriva allt som trotsar förståelse. Det är som Alter Rebben skriver i det 19:e kapitlet i Tanya: "Termen 'natur' är ett låneord för alla saker som inte ligger inom logikens område."
Detta fördöljande tillstånd existerar endast med hänsyn till den livskraft som besjälar denna fysiska värld och dess varelser, men i Paradiset uppenbaras den G-domliga livskraften. Detta anspelas på i det välkända uttalandet: "I den kommande världen äter och dricker man inte, utan de rättfärdiga sitter med sina kronor på huvudet och njuter av utstrålningen av G-ds närvaro." Kronorna som avses är vad de rättfärdiga har förtjänat genom sina studier av Toran i denna värld. Våra visa säger: "Lycklig är den individ som kommer hit [till Paradiset] med sin Torah-kunskap i handen." Medan Tora-studier ger själen en krona, blir de bud som utförs i denna värld själens kläder i Paradiset. För att citera ett välkänt talesätt: "Den övre världen liknar den lägre världen."
Den som lär sig Torah och utför bud i denna värld förtjänar Paradiset och den kommande övre världen. I Paradiset uppenbaras essensen i den G-domliga livskraften. Uttalandet: "Sju saker föregick världen", av vilka en är Paradiset, betyder att den G-domliga uppenbarelsen i Paradiset är andligt överlägsen uppenbarelsen i denna värld. Denna fördel finns emellertid endast när livskraften i denna värld är dold.
Till slut kommer den här världens G-domliga livskraft också att uppenbaras, som det står: "G-ds härlighet ska uppenbaras, och allt kött tillsammans ska se att G-ds mun har talat." G-ds härlighet kommer att uppenbaras, och då kommer de kroppsliga ögonen att se att den G-domliga livskraften och de yttranden genom vilka G-d skapade världen utgör livskraften i alla världens skapelser. I denna kraft kommer den essentiella G-domliga livskraften att uppenbaras, och den är andligt överlägsen uppenbarelsen i Paradiset. Det G-domliga ljus som strålar i Paradiset kommer bara att tjäna som en belöning för Tora-studier och utförande av buden fram till Mashiachs ankomst, (må det ske snart och i våra dagar).
När Mashiach kommer, kommer den andligt överlägsna nivån i den G-domliga livskraft som besjälar världen och alla dess varelser att uppenbaras. Det är av denna anledning som omvändelse och goda gärningar i den här världen är högre än livet i Paradiset, för även om utstrålningen i Paradiset är essensen av G-domlig utstrålning, är det inte den huvudsakliga nivån. Häri ligger den speciella fördelen av omvändelse, eller teshuva. Teshuva innebär andlig tjänst, för teshuva är inte, som många tror, bara för tidigare missgärningar, utan ordet teshuva betyder "återkomst". Teshuvas andliga tjänst innebär att själen, trots sin nedstigning till att kläs i en fysisk kropp, återvänder till det höga tillstånd den åtnjöt före sin nedstigning.
När själen, trots fysiskt tryck, fördjupar sig i studiet av Toran och G-dstjänst med total självuppoffring, kommer den att stiga till de största höjderna. Dessa andliga framsteg måste dock ske på ett ordnat sätt. Det första steget i ens andliga tjänst är att vänja sig själv att se att den G-domliga försynen är allestädes närvarande, det vill säga att allt har ett G-domligt syfte.
"Även om min hud har slitits från min kropp" på grund av vedermödorna under "födelsesmärtorna [innan Mashiachs ankomst]" ska man ändå inse att detta härrör från faktumet att "min Förlossare lever". Svårigheterna kommer alla genom G-domlig försyn.
För att uppnå insikten att "från mitt kött förnimmer jag G-d" måste vi förstå att G-ds närvaro genomsyrar allt – i varje händelse och i varje aspekt av tillvaron. Vi behöver fördjupa oss i studiet av Toran, omvändelse (teshuva) och goda gärningar. Genom detta kommer vi snart att förtjäna att ta emot vår rättfärdige Mashiach.
Sammanfattning: Den G-domliga livskraften som finns i denna värld och i alla dess varelser är så dold att även om vi vet att den existerar, kan vi inte fullt ut förstå dess essens. I Paradiset uppenbaras essensen av G-domlighet. Omvändelse är ett sätt att sträva efter att nå större andliga höjder. I studiet av Torah, utförandet av buden och teshuva lyser det G-domliga ljusets essens. Detta kommer att uppenbaras när Mashiach kommer.
"Jag [dras] till min vän och han [dras] till mig; han som vallar [sin hjord] bland rosor." (Höga Visan 6:3)
Ordet "min vän" syftar på G-d medan "jag" syftar på det judiska folket. Innebörden i versen är att "jag, Israels folk, är dragen endast till G-d och Han dras endast till mig". Detta överensstämmer med Rashis tolkning av en tidigare vers där det står "min vän dras till mig och jag dras till min vän; den som vallar bland rosor." Rashi förklarar versen så här: "Min vän dras till mig" - vad G-d önskar, ber Han enbart av mig, Israels folk. Endast till mig säger Han: Frambär ett pesachoffer; helga de förstfödda; bygg en helgedom; frambär offer. Han ber inte sådana saker av något annat folk. Och "Jag dras till min vän" betyder att jag endast ber Honom om att mina behov ska uppfyllas och inte någon annan.
Vi måste förstå vilken ny insikt som ges genom versen "Jag dras till min vän" som inte kunde förstås från den tidigare versen "Min vän dras till mig". Båda verserna är ju, när allt kommer omkring, mycket lika varandra, till den grad att de båda avslutas med samma ord "den som vallar [sin hjord] bland rosorna", till vilket midrash kommenterar "de studerar de judiska lagföreskrifterna" [där ordet rosor på hebreiska med en lätt ändring kan läsas som "de som studerar"].
Saken är följande: Det finns två slags andlig tjänst. Det finns tjänsten hos en rättfärdig person och hos en botgörande person. Häri ligger skillnaden mellan de två verserna. Den första versen syftar på rättfärdiga människor, och den andra versen syftar på de botgörande. De rättfärdiga är medvetna om och utför allt vad G-d begär av dem, såsom påbuden, förbuden och studium av Tora. De uppför sig också oklanderligt beträffande goda karaktärsdrag och allmänt gott uppförande i enlighet med Tora. "Jag dras till och ber om allt jag behöver av min vän" passar därför deras önskan att G-d ska ge dem allt de behöver utan större ansträngning.
Det finns två allmänna sätt att få sitt levebröd: bröd från himlen och bröd från jorden. Himmelskt bröd eller manna kräver inte ansträngningen att plöja, plantera, så, skörda och tröska, som vanligt bröd kräver. Det finns även affärsmän som får sitt levebröd genom arbete och ansträngning, eftersom de äter "bröd från jorden". Men de rättfärdiga som flitigt studerar Tora och fördjupar sig i Tora och andlig tjänst, får sitt levebröd som "himmelskt bröd", utan att behöva arbeta för det.
Det finns en välkänd berättelse om Rabbi Zushe från Anipoli som illustrerar denna punkt. Rabbi Zushe, som var elev till predikaren från Mezritch, ville tillbringa en tid med sin rabbin. Han förberedde för sin familj mjöl och grönsaker, vilket skulle räcka för dem tills han kom tillbaka. Men mängden mat som han ordnat för dem var inte tillräcklig, och när han återvände såg han att hans familj led av hunger. Rabbi Zushe gick då till ett fält utanför staden och bad: "Världens Herre! Zushe och hans familj behöver mat." När han gick tillbaka hem såg Rabbi Zushe en öppen grop vid vägkanten, i vilken det fanns mynt. Han tog några mynt, täckte över gropen och gick till marknaden för att köpa mjöl och grönsaker, vilket skulle räcka för hans familj för en tid. När han gjort så återvände han till sin heliga och hängivna tjänst till G-d.
"Min vän dras till mig" syftar på G-ds önskan att även denna lägsta och fysiska värld ska omvandlas till en boplats för G-d genom tjänsten att studera Tora och uppfylla dess bud. Som Alter Rebbe uttrycker det: "Så var Hans välsignade vilja, att Han ska få tillfredsställelse när den onda sidan undertrycks och mörker omvandlas till ljus, så att det G-domliga oändliga ljuset ska lysa fram på platsen för mörker och ondska i hela världen. Detta kommer att hända ännu mer intensivt genom övertaget av ljuset som kommer från mörkret; ett övertag som är ännu större än utstrålningen i de övre världarna." Eftersom det är de rättfärdiga som orsakar uppfyllandet av G-ds önskan, som uttryckt i orden "Min vän dras till mig", genom att göra denna värld till en boplats för G-d, "dras jag till och ber om allt vad jag behöver av min vän" - de rättfärdigas fysiska nödvändigheter, och G-d förser dem med allt de behöver utan att de behöver anstränga sig för det.
Den andra sortens andliga tjänst är botgörarens tjänst, där en person väcker inom sig den andliga tjänsten med återvändande. Detta åsyftas i orden "Jag dras till min vän och min vän dras till mig". På hebreiska bildar de fyra begynnelsebokstäverna i dessa ord ordet Elul, vilket är den sista judiska månaden på året. Det är tiden för att göra andlig räkenskap, och varje individ ska tänka igenom sitt andliga tillstånd och göra bot för tidigare överträdelser samt fatta goda beslut för framtiden.
Sammanfattning: Israels folk dras enbart till G-d och Han drar oss enbart till sig. Innebörden i våra visas kommentar till versen "min vän" är att det finns två slags andlig tjänst. Den första är den hos de rättfärdiga, som är helt engagerade i Tora och G-ds tjänst. Det är nivån på "Min vän dras till mig", och de får sina nödvändigheter som himmelskt bröd. Berättelsen om Rabbi Zushe illustrerar denna punkt. Syftet med skapelsen är att världen ska omvandlas och upplyftas genom Tora och G-domlig tjänst och göra en boning för G-d i den. Den andra sortens andliga tjänst är botgörarens tjänst.
Kapitel 2
För att förstå detta bättre: Det står: "G-d är god och rättvis; därför visar Han syndarna den rätta vägen." Midrash kommenterar: Varför är Han god? Därför att Han är rättvis. Varför är Han rättvis? Därför att Han är god. Med dessa ord låter Kung David oss förstå hur de G-domliga egenskaperna skiljer sig från människans egenskaper. Att vara god och rättvis är för mänskliga varelser två helt olika egenskaper: att vara rättvis innebär att man dömer varje sak strikt, så att även mindre avvikelser från gott uppförande resulterar i stränga disciplinära åtgärder. Detta är helt olikt mänsklig godhet, som vanligen ser välvilligt på alla saker. I himlen ovan är godhet och rättvisa förenade. Godhet överflödar med rättvisa, och rättvisa är full av godhet. Dessutom är den G-domliga godheten och den G-domliga rättvisan i sig själva olika från människans begrepp.
Pesikta och Jerusalems Talmud säger: Visheten, profetian, Tora och G-d frågades var och en: Vad ska syndarens straff vara? Visheten svarade: En syndare ska fördrivas från världen. Profetian svarade: En syndare ska dömas till döden. Tora svarade: En syndare ska frambära ett offer och hans synd kommer att förlåtas. Och G-d sade: Låt syndaren göra bot, och hans synd kommer att förlåtas.
Åsikterna hos visheten och profetian syftar båda på mänsklig rättvisa, medan Toras och G-ds åsikt visar på godhet. I en viss begränsad syn kan även Toras råd klassificeras som rättvisa. Det är sant att ett offer gottgör för avsiktliga och oavsiktliga synder, men förlåtelse uppnås endast genom att frambära ett offer. Utan det har syndaren ingen möjlighet att bli förlåten. Dessutom finns det många avsiktliga synder som inte kan gottgöras genom ett offer, i vilket fall Toras åsikt skulle sammanfalla med vishetens och profetians åsikt. Beträffande syndarens straff är G-ds råd godhet, för omvändelse ger förlåtelse för alla synder.
Det står: "Du har omringat mig både framifrån och bakifrån." Våra visa kommenterar: G-d skapade människan på den sjätte skapelsedagen efter att allt annat hade skapats. Människan är således både den sista och den första i skapelsen, eftersom hela syftet med skapelsen är människan, som kan och måste uppfylla den G-domliga avsikten.
Om en person studerar Tora, följer buden och förfinar sina karaktärsdrag, lyser hon upp och förfinar världen. Men den som inte studerar Tora, inte följer buden och inte vill förfina sina karaktärsdrag är lägre än till och med en mygga.
Vidare är det lätt för den som inte studerar Tora att falla och synda genom sin okunnighet. Hon kan överträda påbud (att inte göra vad hon skulle ha gjort) liksom förbud (att göra det som är förbjudet). Dessa överträdelser kan ibland göras oavsiktligt, eftersom personen inte ens är medveten om att hon syndar. Men eftersom hon inte studerar och är slapp i sitt utförande av buden i det dagliga livet, kommer hon slutligen att göra avsiktliga överträdelser.
Det finns personer som överträder fem förbud varje gång de rakar sig med ett rakblad. Deras lättsinniga attityd gentemot Tora gör att de är omedvetna om att de överträder fem bud varje gång de rakar sig på detta sätt. Det finns vissa auktoriteter som säger att om skägget tas bort precis så som de föreskriver, finns det inget förbud och det är tillåtet. Men den som inte bryr sig om att följa buden kommer att raka sig med rakblad. Här ligger rådet som Tora och G-d ger de som syndar oavsiktligt eller begår de få avsiktliga synder för vilka man kan frambära offer och bli förlåten. Men för de många överträdelser som man inte kan frambära offer för, måste den avsiktliga syndaren göra bot och ångra sina tidigare missdåd och besluta sig för att inte upprepa dem.
Månaden Elul är tiden för omvändelse och gör det möjligt för varje människa att förtjäna att hon ska inskrivas och förseglas för ett gott år på Rosh Hashana, det judiska nyåret, både materiellt och andligt, tillsammans med hela Israels folk.
Sammanfattning: Beträffande mänskliga karaktärsdrag är gott och rättvist två skilda attribut. Rättvisa innebär strikt disciplin och utmätande av lön och straff på rättvist sätt, men de G-domliga attributen gott och rättvist överflödar i varandra. Av de fyra åsikterna som uttrycks av vishet, profetia, Tora och G-d, visar de två första på mänsklig rättvisa, medan de två senare återspeglar godhet. I en smalare syn är även Toras åsikt rättvis, medan G-ds åsikt är god. Försummande av Torastudium och en lättsinnig andlig attityd leder till avsiktliga överträdelser. Att inskrivas och förseglas för ett gott år på Rosh Hashana och Jom Kippur beror på den andliga räkenskap och omvändelse som man gör under månaden Elul.
"Och det kommer att ske på den dagen att ett stort vädurshorn kommer att ljuda, och de förlorade i Assyriens land och de bortstötta i Egyptens land kommer att buga sig inför G-d på det heliga berget i Jerusalem." (Jesaja 27:13)
Detta är profetian som Jesaja uttalar i G-ds namn beträffande de sista dagarna innan den slutliga förlossningen, som det står i den tidigare versen: "Och ni kommer att samlas in från förskingringen den ena efter den andra, Israels barn."
Vid tiden för förlossningen är Israels folk utspritt i alla världens hörn, som det står: "Ty såsom de fyra väderstrecken har jag spridit ut er, säger G-d." När förlossningen kommer, kommer judarna som befinner sig på olika platser, även i avlägsna hörn på jorden, att samlas och införlivas i Israels gemenskap. Till och med de judar som befinner sig långt borta på små öar och på platser där det inte finns mer än några enstaka judar, kommer att samlas.
Det lilla antalet judar, och särskilt de enstaka judarna som befinner sig i avlägsna hörn i världen och på havets öar, där de blivit förgrovade och sjunkit ner i världsliga angelägenheter och fjärmat sig från judendomen, vill inte lämna sina väletablerade hem för att gå med vår rättfärdige Mashiach till Israels land. De vill inte alls höra talas om den G-domliga förlossningen ur förskingringen genom vår rättfärdige Mashiach. Hur kommer då G-ds löfte, som profeten Jesaja uttalar i G-ds namn, att uppfyllas när tiden för förlossningen kommer?
En del av judarna har, genom olika orsaker såsom dåligt sällskap eller dåligt ledarskap, blivit förgrovade och blandat sig med befolkningen i de länder där de befinner sig. Många har glömt eller vill inte kännas vid sitt judiska ursprung. Hur kommer de att vända tillbaka till sitt folk? Därför säger den andra profetian att de kommer att höra ljudet från det stora vädurshornet som kommer att skaka om alla.
Den första profetian är att precis innan förlossningen kommer G-d att skaka om världen så kraftigt att hela mänskligheten kommer att uppröras. Denna utomordentligt starka omskakning kommer att kännas även hos de helt bortglömda judarna, och de kommer att minnas att även de är judar. Den andra profetian är att det stora vädurshornet kommer att väcka de förlorade och de bortstötta, och även de kommer att känna en längtan att återvända till judendomen och buga sig inför den heliga G-domligheten i Jerusalem.
Sammanfattning: Innan förlossningen kommer G-d att skaka hela världen. Då kommer till och med de som är fjärmade från judendomen att känna att de är judar. Det stora vädurshornet kommer att väcka deras inre judiska känsla, även hos dem som är förlorade och bortstötta.
Kapitel 2
Vi måste nu förstå innebörden av detta stora vädurshorn. Det står: "Och Herren G-d kommer att blåsa i ett stort vädurshorn och gå i stormar söderut." Denna vers innehåller en profetia genom profeten Zacharia beträffande slutet på dagarna i den sista exilen. Vad betyder det då att blåsa i detta stora vädurshorn?
Innebörden i att "Herren G-d kommer att blåsa i ett stort vädurshorn" syftar på den basun som kommer att förkunna det krig som kommer att förstöra de länder som har syndat mycket i allmänhet och särskilt de som gjort ont mot Israels folk. Det är vad som menas med: "Och Han går i stormar söderut." Ljudet från denna basun som Herren G-d kommer att blåsa i är krigsbasunen som går i storm söderut för att förinta de syndiga länderna.
I denna profetia nämns två av G-ds namn: Havaja och Adnai. Namnet Adnai är namnet för G-ds rättvisa och namnet Havaja visar på barmhärtighet. Trots att förstörelse och krig är företeelser som har med sträng dom att göra, är ändå domen barmhärtig. Kriget med dess stormiga omskakning renar inte bara syndarna från deras synder utan är också en förberedelse för den fullständiga förlossningen genom vår rättfärdiga Mashiach.
Huvudsaken med den stora basunen är att den kommer att väcka alla judars inre judiska kärna och var och en kommer, utifrån sin situation, att förbättra sig och lyfta sig till en högre nivå i uppfyllandet av Tora och dess bud. När vår rättfärdiga Mashiach kommer, då kommer det att uppfyllas vad som står: "Och ni kommer att vara för Mig ett kungadöme med präster och ett heligt folk." Födelsesmärtorna renar Israels folk från all deras anhopade orenhet. Det stora vädurshornet kommer att väcka alla till att uppfatta den G-domliga heligheten.
Till och med de som är förlorade och bortstötta och blivit helt främmande för Israels folk och har assimilerats bland främmande folk; även sådana som är så avskilda och har fallit så lågt att de skäms för att kallas judar och blir arga när man nämner deras judiska härkomst och gör allt för att avskilja sig från judendomen – även dessa judar kommer genom detta vädurshorns ljud och stormarna söderut att vilja erkänna att de är judar.
Vi ser tydligt att Mashiachs födelsesmärtor har starkt berört och i viss mån fört dem närmare judendomen och de kommer att närma sig än mer. Detta är plågorna i Mashiachs födelsesmärtor, men den stora basunen är G-ds faderliga rop som kommer att nå alla judar, till och med dem som är förlorade och avlägsnade.
Sammanfattning: "Och Herren G-d kommer att blåsa i ett stort vädurshorn" är krigsbasunen som går i stormar söderut för att straffa den syndiga världen och återföra de fjärmade judarna till Israels gemenskap. Adnai betecknar den stränga domen i Mashiachs födelsesmärtor. Namnet Havaja betecknar de barmhärtiga förberedelserna för den slutliga fullständiga förlossningen. Att blåsa i den stora basunen syftar på det G-domliga kallet till omvändelse och riktas till alla judar.
Kapitel 3
G-ds kärleksfulla rop till omvändelse, som följer efter Mashiachs födelsesmärtor, kommer att vara så starkt att det inte bara kommer att väcka de judar som redan följer Tora och dess bud till en utomordentlig längtan till G-domlighet och en övermänsklig hängivenhet att följa Tora och dess bud, samt en stark önskan att göra framsteg i G-dsfruktan, kärlek till G-d och medmänniskorna och utveckla goda karaktärsdrag. G-ds kall till omvändelse kommer att nå även de judar som har sjunkit ner i smutsen hos materiella begär, "de som har förlorats i Assyrien och avskilts i Egypten", det vill säga att även de som har sjunkit ner till de lägsta nivåerna i tygellösa begär som leder till de allra nedrigaste handlingarna - till och med dessa judar kommer att nås av det himmelska kallet att omvända sig och inom dem kommer att väckas en önskan att föra sina liv i enlighet med Tora och dess bud. Deras innerliga längtan kommer då att bli att buga sig inför den G-domliga heligheten i Jerusalem, och det är innebörden av "de som har förlorats i Assyrien och avskilts i Egypten".
De begär och njutningar som får människan att synda kan delas in i två allmänna kategorier. Den ena är ett kallt och lugnt begär, och den andra är en brinnande intensiv passion. Dessa båda egenskaper har två olika ursprung. Källan till det kalla och lugna begäret till fysiska njutningar är huvudsakligen intellektuell, medan källan till den brinnande intensiva passionen är huvudsakligen känslomässig.
Det är riktigt att båda kategorierna till slut härstammar från en källa, det vill säga den njutning som uppnås genom materiella begär, men det finns en skillnad i hur dessa njutningar uttrycks - om det är på ett kallt och lugnt sätt eller med en brinnande intensiv och passionerad form. Den som hänger sig åt njutningar på ett kallt och lugnt sätt blir tillfredsställd, och den tillfredsställelsen påverkar honom allt mer till den grad att han drunknar i dem, och det är vad som åsyftas i orden "De som har förlorats i Assyrien". Det hebreiska ordet för "Assyrien" innebär nöje och lycka, och den som hänger sig åt nöjen kan förloras i njutningens land.
Den brinnande intensiva passionen, hängivelsen till nöjen, får de nöjeslystna att törsta efter än mer intensiva njutningar tills de dras ner i de lägsta sumpmarkerna. Detta åsyftas i orden "de som avskilts i Egyptens land", för "Egypten" på hebreiska syftar på det mest vulgära och nedriga syndträsket.
Det första stadiet är Mashiachs födelsesmärtor vid den tid när Herren G-d kommer att blåsa i basunen för att skaka om alla judar i allmänhet och särskilt de som har fjärmat sig från judendomen. Sedan kommer blåsandet i det stora vädurshornet - det G-domliga faderliga kärleksropet till alla judar att omvända sig. Detta kommer att väcka den inre judiska gnistan som finns i alla judar, inklusive de som är förlorade och avskilda. Alla kommer att gå med vår rättfärdiga Mashiach och buga sig inför G-d på det heliga berget i Jerusalem.
Sammanfattning: Efter de skrämmande och fruktansvärda händelserna hos Mashiachs födelsesmärtor kommer det att utgå ett starkt G-domligt kärleksrop som kommer att få judarna att göra bot. Detta kommer att påverka alla judar, även de som är mycket fjärmade. De som har hängivit sig åt de lägsta drifterna med kallt lugn eller med brinnande intensiv passion för kroppsliga njutningar kommer även de att återvända till ett liv med Tora och dess bud. Vår rättfärdige Mashiach kommer då snart att föra alla judarna till det helt renade Israels land.
"Din Tora som Du givit oss från Din mun är bättre för mig än tusentals guld- och silverstycken." (Ps. 119:72)
Man måste nu förstå vad som är så speciellt med att nämna att Tora är bättre än tusentals guld- och silverstycken. Tora är ju visdom och förstånd, vilket är andliga ting, och guld och silver är fysiska ting. Till och med den mest enkelspåriga förstår att andlighet står över fysiska ting. Vad är det då för nytt i detta att "Tora från Din mun är bättre för mig än tusentals guld- och silverstycken?"
I den judiska mysticismen kallas kärlek för silver, och G-dsfruktan kallas guld. "Tusentals" har på hebreiska även betydelsen att lära. Rebben förklarar att Tora från Din mun är bättre för mig än tusentals guld- och silverstycken. Kung David säger att när själen studerar Tora i denna värld med en fysisk mun står det högre än själens tjänst med guld och silver, det vill säga kärlek och fruktan inför G-d, innan G-d lät själen stiga ner i vår värld. Orsaken till denna överlägsenhet ligger i det faktum att G-d vill att judarna ska rena och upphöja denna materiella värld genom deras andliga tjänst i studiet av Tora och utförandet av buden och goda gärningar.
Varje själ som stiger ner i denna värld är anförtrodd med ett särskilt uppdrag och specifikt mål som G-d förväntar av själen att den ska utföra under sin vistelse på denna jord, som versen säger: "Dagar har skapats och för Mig är det som en." Med andra ord: G-d skapade dagar (tid och rum) för att de ska uppfyllas med Hans enhet. Det hebreiska ordet "echad" består av bokstäverna alef, chet och daled. Alef, som på hebreiska har siffervärdet ett, visar på världens Herre; chet, vars värde är åtta, syftar på de sju himlarna och jorden; daled, med siffervärdet fyra, syftar på världens fyra väderstreck. Ordet echad innebär därmed att himlarna, jorden och världens fyra väderstreck och allt som finns i dem ska helt underordnas G-d.
"Dagar har skapats" betyder att själen har fått ett visst antal dagar för sin vistelse i kroppen. Under denna tid ska den verka i världen och upphöja den till den ende G-den. Antalet år som människan får på jorden är begränsat, som versen säger: "Våra livsår är 70 och om med stark kraft 80." En annan vers säger: "Och deras dagar ska bli 120 år." Även detta större antal år kan inte jämföras med den tid som själen tillbringar i himlen och väntar på sin möjlighet att stiga ner till denna värld. När själen slutligen stiger ner och ägnar sig åt studiet av Tora och utförandet av buden, uppnår den en långt högre nivå än den hade tidigare.
Vi kan således förstå den viktiga innebörden av själens uppfyllande av Tora och dess bud i denna värld. Genom att göra det lyfts den upp till en högre nivå än den var på innan den steg ner i denna fysiska värld.
Sammanfattning: Orsaken till att bibelversen nämner guld och silver i samband med Tora, som är intellektuell och andlig, är att själens tjänst i denna värld står högre än dess kärlek och fruktan för G-d i de högre världarna. Varje sak har en särskild uppgift att uppfylla. För att uppnå detta gavs själen ett begränsat antal år.
Kapitel 2
Det står "hela Israels folk är kungabarn", det vill säga alla judiska själar kommer från den höga nivån i attributet Malchut (kungadöme). Även om själarnas rot är på nivån av chochma (visdom), kommer beslutet att en själ ska stiga ner i denna värld och det antal år den blir tilldelad från nivån på attributet Malchut, som det står i Zohar. Människornas dagar och år beror på nivån i Malchut, vilket är den andra bokstaven Hei i G-ds namn.
Tetragrammaton består av fyra bokstäver: Jod, Hei, Vav, Hei. I de övre G-domliga attributen betecknar Jod nivån på chochma (visdom); Hei betecknar nivån på bina (förstånd) och Malchut är nivån på de 6 G-domliga känsloattributen, vilka är chessed (godhet), gevura (stränghet), tiferet (skönhet/barmhärtighet), netzach (seger), hod (prakt) och jesod (grund). De är alla omnämnda i versen: "G-d, Din storhet, Din kraft, Din skönhet, Din seger och Din prakt, för allt i himlen och jorden är Ditt."
"Storhet" syftar på det G-domliga attributet chessed (godhet), för det är känt att de tidigare kabbalisterna kallade detta attribut med namnet Gedula (storhet); "För allt i himlen och världen" syftar på attributet jesod (grund), för ordet "allt" indikerar nivån på jesod. I denna vers finner vi således uppräknat dessa 6 G-domliga attribut som avses i bokstaven Vav i G-ds namn.
Den sista bokstaven Hei i G-ds namn är attributet Malchut (kungadöme). Detta attribut visar innebörden av de dagar och år som en person lever i denna värld, för Malchut är det attribut genom vilket G-d skapar och ger liv åt världen, som det står: "Och Du ger liv åt alla", vilket syftar på attributet Malchut (kungadöme). I Zohar står det att "Du" syftar på det G-domliga attributet Malchut. I Midrash står det: man ska inte bara läsa "Du ger liv åt alla" utan även "Du skapar dem alla", för den G-domliga livskraft som ger liv till världen skapar den också. Det G-domliga attributet Malchut är ett verktyg för uppfyllandet av det G-domliga målet med världens fortsatta existens.
Det står "Ditt kungadöme är kungadömet över alla världarna", det vill säga att alla världar, från de högsta till denna nedersta värld, skapas och får livskraft genom det G-domliga attributet Malchut (kungadöme). Attributet Malchut hos varje högre värld är källan till världen nedanför den. Således är Malchut den lägsta nivån i den värld som är precis över den lägre världen och den högsta nivån i världen nedanför den eftersom den tjänar som hela grunden för denna lägre värld. Som det står att Malchut i den högsta världen Atzilut är den lägsta nivån där och blir atik (källa) och ketter (krona) till Brias värld.
Att attributet Malchut är det sista attributet i varje värld kan ses i versen "G-d, Ditt är kungadömet", vilket är attributet Malchut, som står efter det att de andra attributen räknas upp, eftersom Malchut är det sista av alla attribut i varje värld. Detta överensstämmer med uttalandet att Malchut är den sista nivån i Atzilut. De tio attributen som finns i varje värld börjar med chochma (visdom) och avslutas med Malchut (kungadöme). Trots att attributet ketter (krona) föregår dem, räknas inte ketter bland de tio attributen eftersom ketter är som ett mellanled mellan den högre världen och världen nedanför den. Den lägsta nivån i Malchut i den högre världen blir således ketter för den lägre världen. Attributet ketter är källan till alla de tio attributen i den lägre världen.
Sammanfattning: Beslutet om nedstigningen av en själ och längden på dess vistelse i denna värld kommer från attributet Malchut, vilket är den fjärde bokstaven i G-ds namn Tetragrammaton. Genom Malchut uppnås syftet med skapelsen och livet i alla världarna och deras skapelser.
Kapitel 3
I attributet ketter finns det två nivåer. Den ena nivån kallas atik och den andra arich. Atik betyder avskiljande och det är nivån på atik i ketters attribut. Trots att atik är en del av ketters attribut, är nivån på atik i sig själv avskild från världen.
Den andra nivån i attributet ketter kallas arich och betyder längd. Det finns längd och det finns korthet. Även om den förkortade versionen innehåller samma sak som den långa versionen, kan den korta ändå inte jämföras med den långa. Till exempel, i den kortfattade versionen av judisk lag står lagbeslutet för varje judisk lag och denna lag förklaras i längd i Talmud och lagkodexerna. Men det korta lagbeslutet kan inte jämföras med dessa djupa diskussioner om lagbeslutet som de står i Talmud och lagkodexerna. Även om lagbeslutet är riktigt och tydligt i denna kortfattade version, saknas det inre ljuset och den inre livskraften i detta lagbeslut.
Till exempel: buden om familjelivets renhet, uppfostran, hur man ska koshergöra kött och vad man ska göra om kött och mjölk blivit blandade. Alla dessa lagbeslut, som de står i kortfattad form, är bara det slutliga lagbeslutet. Till exempel, att vid en viss tid ska kvinnan uppföra sig på ett visst sätt eller att barnen ska uppfostras så att man ska vänja barnet vid att tvätta händerna på morgonen på ett speciellt sätt, att sova med täckt huvud och när barnet börjar tala, även om han inte kan tala tydligt ännu, ska man läsa med honom versen Shema Jisrael. När han blir äldre ska man vänja honom vid att hålla Shabat. Samma sak gäller även de särskilda föreskrifterna för Shabat och att förbereda köttet och skilja på mjölk och kött. Men allt detta står bara som ett kort slutligt lagbeslut om vad man ska göra och vad man inte ska göra.
I alla lagföreskrifterna, som de står i Talmud och lagkodexerna, har varje lagföreskrift sin orsak och sin förklaring, såsom budet står i en bibelvers eller att budet har överförts från Moses till våra dagar. Varje bud beskrivs utförligt med alla detaljerna: man förklarar allvaret i varje lagföreskrift, till exempel att vid den tid då kvinnan inte doppat sig i ritualbad vid en viss tid i en kosher mikve är det ett strängt förbud. I böckerna förklaras den stora belöningen med fina barn som kvinnorna får som följer buden för familjelivets renhet på bästa sätt, och G-d förbjude de stränga straffen med sjuka och dåliga barn hos de kvinnor som ignorerar det som G-d befallt. Detta gäller alla lagföreskrifterna, men i den kortfattade versionen står bara den slutgiltiga lagföreskriften.
Genom detta kan vi förstå det G-domliga attributet hos arich, vilket betyder längd. De tio attributen från chochma till malchut delas in i två kategorier: intellekt och känsla. Det finns tre sorters förstånd: chochma, bina och da'at, och sju karaktärsdrag: chessed, gevura, tiferet, netzach, hod, jesod, malchut. De sex attributen från chessed till jesod kallas ze'ir anpin (det lilla ansiktet), som exemplet med den kortfattade versionen av den judiska lagen. Nivån hos ketter kallas arich (längd), som buden står i Talmud och lagkodexerna i längd.
Sammanfattning: Det förklaras att i attributet ketter finns två nivåer: atik som är avskilt från världen och arich som tillhör världen, men det är i längd i relation till världens tio attribut. Detta kan jämföras med hur i Talmud och lagkodexerna alla lagföreskrifter står i längd med belöningen och straffet, medan i den kortfattade versionen står bara det slutgiltiga lagbeslutet.
Kapitel 4
Nivån på arich innefattar alla G-domliga attribut från chochma till malchut. Arich, vilket betyder längd, är längden på alla de tio G-domliga attributen, som längden på en lagföreskrift i jämförelse med det förkortade lagbeslutet. Längden är som en annan sak, det vill säga att trots att det har samma innehåll som i den förkortade versionen, blir det som en helt annan sak på grund av förklaringarna och orsakerna som ingår i den. Detsamma gäller för nivån med arich i jämförelse med de G-domliga attributen. Arich omfattar alla de G-domliga attributen, men genom längden i nivån på arich blir det som en helt annan sak, trots att det är fråga om samma attribut som sedan kommer i detaljerad form. Attributen, så som de är i arich, befinner sig på en högre nivå genom att de detaljeras.
Det har ändå ett samband med världen, det vill säga att nivån på arich har samband med den nedre världen och nivån på atik har samband med en högre värld. Attributet ketter, som är ett mellanled mellan den högre världen och den lägre världen, har två nivåer: atik och arich. Nivån på atik har samband med en högre värld och nivån på arich har samband med en lägre värld. Båda dessa nivåer, atik och arich, finns i attributet malchut, vilket är grunden och roten till den nedre världen. Orsaken är att just malchut, vilket är den sista nivån i de tio G-domliga attributen, är roten till den lägre världen och blir ketter (krona) till den nedre världen. Det beror på att malchuts källa är högre än alla G-domliga attribut, som vi ser tydligt i själskrafterna att kraften att upphöjas är högre än alla andra krafter. Samma sak gäller malchuts attribut. I dess källa i ketters attribut står malchut högre än alla andra attribut, som det står i böckerna att den högsta nivån har sin rot i den lägsta.
Ketters attribut i varje värld representerar början och malchut innebär slutnivån. Början på ketter är knutet till slutet i malchuts attribut och just i malchut finns början på ketter. Vi ser tydligt i människans kropp att fötterna för huvudet till en plats där huvudet själv inte kan komma, och om människan har huvudvärk kan boten komma genom fötterna och genom fötterna kan man lindra huvudets värk. Samma sak gäller för malchut och ketter. Ketters början har sin rot i malchut och därför blir malchut källan, det vill säga malchut blir ketter till världen nedanför. Därför är malchut den sista bokstaven Hei i G-ds namn, vilket är den nivå på vilken människans livsår bestäms. Det är nivån på attributet malchut som skapar och ger liv och därför är "Din Tora som Du givit oss från Din mun bättre för mig", när själen studerar i denna värld, "mer än tusentals guld- och silverstycken" vilket symboliserar den tidigare kärleken och fruktan inför G-d som själen hade innan den steg ner i denna värld. Genom det uppnår själen en högre nivå.
Sammanfattning: Det förklaras att precis som varje lagföreskrift som utförligt beskrivs i Talmud och lagkodexerna med alla detaljföreskrifter och belöning och straff är en helt annan sak jämfört med samma lagföreskrift i förkortad form, så är arich annorlunda än de tio G-domliga attributen. Det förklaras fördelen med malchuts attribut, vilket är källan till Israels folks själar.
"Med G-ds tal gjordes himlen och med Hans muns andedräkt alla deras härskara." (Ps. 33:6)
Denna vers är en fortsättning på den tidigare versen där det står "G-ds nåd fyller jorden". Maggiden från Mezritch säger att det är en G-ds nåd att G-d har givit de skapade varelserna förmåga att förstå G-domlighet. Detta är innebörden av att G-ds nåd uppfyller världen - att man kan se G-domlighet i alla de jordiska saker som människan kallar natur. Eftersom himlen skapades med G-ds ord kan människan med sitt tal i Tora och bön och goda ord upprätthålla världen, och man ska öka sitt tal i Torans ord.
För att bättre klargöra detta att "himlen skapades med G-ds ord", ska man förstå varför den nivå med vilken G-d skapat världen och alla deras skapelser kallas "tal". Saken är att talet hos G-d, som det är i de övre sfärerna, är det G-domliga attributet malchut, som det står "och genom kungens ord kommer styret."
Hos människan är talet avsett för nästans skull, det vill säga att talet är ett sätt att uppenbara något för andra. För sig själv behöver människan inte använda tal, utan det är bara för den andra så att han ska kunna veta vad man vill och meddelar honom, och det sker genom tal. Det är skillnaden mellan tal och de övriga själsförmågorna, eftersom de övriga förmågorna är enbart för en själv. När det gäller intellektets förmåga, genom vilken man förstår intellektuella ting, är denna intellektuella kapacitet enbart för människan själv. För att fördjupa sig i något behöver hon inte någon annan – tvärtom, ibland händer det att den andra bara stör och förvirrar så att hon inte kan koncentrera sig på intellektuella ting. Som vi tydligt ser att de personer som ägnar sig åt intellektuella ting söker sig till tysta, avskilda platser borta från människor. Lugnet gör det lättare att ägna sig åt att fördjupa sig i intellektuella ting eftersom intellektet är hos människan bara för sig själv och hon kan klara sig utan den andra.
Känslor uppkommer inte om det inte finns medmänniskor, till exempel med välgörenhet. Det måste finnas någon mot vilken man ska utöva välgörenhet. När en människa är ensam har hon känslor men det måste finnas någon annan med vilken hon förverkligar dessa känslor. Hela saken med känslor är relevant enbart när det finns andra människor. Det finns förmågor i själen men de verkar enbart om det finns någon annan mot vilken man omsätter dessa känslor i praktiken. Känslor i sig själva är krafter som rör människans inre, till exempel känsla av kärlek eller hat. De är bara relevanta när det finns någon mot vilken man kan visa kärlek eller hat. Allt detta är verkningarna av känslorna och för det måste man ha en annan för vilken man visar förverkligandet av dessa känslor. Allt detta rör människan själv: hon är den som älskar och hon är den som hatar, men det gäller enbart något som är utanför henne själv, till skillnad från intellektet vilket är något inom människan själv. Känslornas verkningar riktas mot en annan. Känslan i sig själv rör människan men det är beträffande sådant som finns utanför människan.
Sammanfattning: Det förklaras här att genom alla jordiska naturliga företeelser förstår man G-domlighet. Förstånd är enbart för människan själv; den andra kan störa henne. Känslor är inom människan själv men dess verkningar riktas mot andra som finns utanför människan. Tal är enbart för den andra.
Kapitel 2
Saken med tal är att även om det är en förmåga i själen, är huvudsaken att det är för någon annan. För sig själv behöver människan inte tala, vilket är skillnaden mellan tanke och tal. Tanke och tal kallas båda själens dräkter, för genom båda uppenbaras själens förmågor. Men skillnaden mellan dem är att tankarna uppenbarar saken för människan själv - till exempel uppenbarelsen av den intellektuella förmågan får människan genom tanke, medan tal uppenbarar detta för någon annan. Saken med tanke är bara för sig själv, som vi tydligt ser att en människa, även om hon tänker hela dagen, vet den andra inte vad hon tänker. Tankar är inte mer än en dräkt för själen, men tanken är en inre dräkt. Därför är tankens dräkt förenad med själen. Precis som själen ständigt befinner sig i kroppen, gäller samma sak för människans tankar som är ständiga.
Men talets dräkt är en yttre dräkt, som det står "det finns tid för att tala och det finns tid att vara tyst och inte tala". Hela saken med tal är enbart för någon annan, och genom det kan vi förstå ljuset och livskraften som G-d har uppenbarat för att skapa och ge liv åt världarna och deras begränsade skapelser. Detta ljus och denna livskraft kallas för tal, precis som tal hos människan som enbart är för den andra. Samma sak gäller talet från Ovan som ger upphov till och ger liv åt begränsade skapelser. Begränsade skapelser i jämförelse med G-domlighet är som något annat. G-domlighet är obegränsad och det finns ingenting förutom G-domlighet. På samma sätt som tal hos människan är talet skilt från människan och därför är talet en uppenbarelse för den andra, för tal är inte tanke. Tanken stannar kvar hos människan, men talet går ut från människan. På samma sätt gäller att för att det ska kunna bli världar och begränsade skapelser genom vilka den övre avsikten ska utföras, vad som uppstod i Hans vilja, ger G-d upphov till världarna genom det G-domliga attributet malchut, vilket är det G-domliga talet.
I tal finns en fördel i jämförelse med alla själsförmågor, till och med jämfört med de högsta förmågorna. Förutom att uppenbarelsen av alla förmågor sker genom tal, förstärks förmågorna genom tal. Till exempel i den intellektuella förmågan, förutom att det är en uppenbarelse av förståndet, blir förståndet större genom tal. Talet uppenbarar förståndet på ett bra och tydligt sätt och ger bredd i förståndet. Genom att tala ger det upphov till olika mer utförliga förklaringar. Som vi tydligt ser att när människan talar om en intellektuell sak, förutom att hon förklarar ämnet, blir talaren själv klarare i detta ämne. Det uppstår hos henne en bättre förståelse beträffande saker som hon inte hade innan hon talade. Därför ska man studera Torah med tal och uttala orden.
Talet ökar den intellektuella förmågan och samma sak gäller känslor. Talet förstärker känslan, som vi tydligt ser i kärlek och hat, att när man talar ord med kärlek blir uppenbarelsen av kärleken starkare och samma sak gäller hat och vrede. Genom talet ökas hatet och vreden. Därför står det i böcker om etik ett råd för att övervinna sin vrede att man inte ska tala när man är arg. Talet ökar känslan av kärlek och hat och samma sak gäller övriga känslor, det vill säga att alla uppenbarelser kommer genom tal.
I de G-domliga attributen kommer alla uppenbarelser genom attributet malchut och det är innebörden av att "himlen skapades genom G-ds tal" att världarna med alla deras skapelser kommer genom det G-domliga talet. Det yttersta syftet med skapandet av världarna är att Israels folk genom att studera Torah och uppfylla buden och uppföra sig med goda karaktärsdrag ska upphöja och förädla världen.
Sammanfattning: Det förklaras skillnaden mellan tanke, som är en inre dräkt för själen, och tal, som enbart är en yttre dräkt. Talet ovanifrån är G-domlighet som finns i naturen. Begränsning är som något annat i jämförelse med obegränsade saker. Tal förstärker intellekt och känslor, och genom att säga Torans bokstäver och ord upprätthåller man världens existens.
Kapitel 3
Av alla de saker som skapats av G-d är människan det viktigaste. G-d önskar att alla himmelska världar, inklusive denna fysiska värld, ska upprätthållas genom den andliga tjänsten av Tora-bud och goda karaktärsdrag. I Zohar står det att Abraham och Sara symboliserar människans kropp och själ. Rabbi Jehuda säger att alla de goda och dåliga handlingar vi utför skrivs ner i himlen, och varje person kommer att bli ansvarig för varje handling. Detta stämmer överens med Ravs kommentar till versen "Dina ögon har sett min råhet", där Rav säger att alla handlingar som utförs av en rå person, en som inte tänker på den kommande världen, noteras i himlen. Till och med de ord vi utväxlar med varandra skrivs ner. De goda orden vi säger räknas som förtjänster. Vi kommer att skörda frukterna av våra goda ord i denna värld, men den huvudsakliga belöningen kommer i den kommande världen.
Den stora belöningen för ett gott ord betonas särskilt när det gäller budet om välgörenhet. Våra visa säger att när man ger välgörenhet till en fattig välsignas man av G-d med sex välsignelser, men när man tröstar honom med ett gott ord förtjänar man elva välsignelser. Dessa elva välsignelser är bara frukterna som vi skördar i denna värld, medan den huvudsakliga belöningen för välgörenhet uppnås i den kommande världen.
När det gäller belöningen för utförandet av bud citeras följande vers: "Förmögenhet och rikedom finns i hans hus, och hans rättfärdighet ska vara för evigt." "Hans hus" syftar på både denna värld och den kommande världen, eftersom båda räknas som det judiska folkets bostad. Varje jude har en del i den kommande världen. Denna vers kan tolkas på följande sätt: "Förmögenhet och rikedom kommer att finnas i hans hus" syftar på belöningen för Torastudium och utförandet av buden. Dessa belönas både i denna värld och i den nästa. Men när en person utför buden med inre inlevelse, med hel och total hängivelse till G-ds vilja, kommer "hans rättfärdighet att vara evig". Det finns ingen begränsning för belöningen. Den kommer att stå högre än till och med den kommande världen.
Alter Rebben ger följande tolkning av versen: "Förmögenhet och rikedom finns i hans hus" - rikedomen i Toran och de bud som själen utfört under sin vistelse i denna värld lyser upp hans hus. Detta inkluderar de andliga världarna ovan och till och med de högsta nivåerna. Själens belöning kommer från ljuset i dessa övre världar. När tjänsten av Toran och dess bud kännetecknas av total självupphävelse, då blir belöningen evig. Det G-domliga ljuset når den allra högsta nivån, varifrån en evig belöning strömmar ner även till denna värld. Det G-domliga ljuset som kommer från de högre världarna är också högt, men alla dessa världar är begränsade. Den högsta nivån är dock obegränsad, och eftersom själen når en sådan nivå, är även belöningen obegränsad och evig.
Onda tankar och tal skrivs också in i den himmelska boken, och varje individ får straff i enlighet med sina handlingar. Efter människans bortgång får hon straffet med "slag i graven" och att "kastas i slingan". Det första straffet är för kroppen, och det andra är för själen. Att "kastas i slingan" avser att själen kastas från plats till plats med syftet att bli av med det meningslösa prat som man ägnat sig åt i sitt liv. Det kan liknas vid ett nedsmutsat plagg: innan plagget tvättas i hett eller kallt vatten ska man först skaka ut det. Innan straffet med snö eller eld i Gehinnom kommer straffet med slagen i graven.
Sammanfattning: Allting som människan gör - antingen gott eller ont - även till synes obetydligt prat - antecknas i himlen. För gott tal blir människan belönad i denna värld och i den kommande världen. För Israels folk innebär "hans hem" också denna värld och den kommande världen. "Hans rättfärdighet" blir utan begränsning; "Hans hus" är de övre världarna; "evigt" är den högsta nivån. För ont tal straffas människan med slag i graven och att kastas i slinga.
Kapitel 4
Midrash Hane'elam tolkar det Torah-avsnitt som berättar om Saras död och Abrahams sorg som en analogi för belöning och straff för kroppen och själen efter bortgången. Det står: "Jag besvärjer er, Jerusalems döttrar, att när ni finner min vän, ska ni säga till honom att jag är sjuk av kärlek." När kroppen dör kommer själen inför den himmelska domstolen och avger räkenskap för allt som står om den i den himmelska räkenskapsboken. Den ska säga till de själar som den himmelska domstolen bedömt vara värdiga att träda in i det himmelska Jerusalem: "Jag besvärjer er att när ni möter min vän - G-d - ska ni säga till Honom att jag längtar efter att se Hans lysande närvaro och vara under Hans beskydd."
Rabbi Huna säger att "sjuk" syftar på att själen är andligt sjuk på grund av den kärlek den hade till tillåtna fysiska ting när den vistades i en kropp. Detta ledde själen i fel riktning och gjorde den sjuk. Rabbi Jehuda säger att "sjuk av kärlek" syftar på själens kärlek till kroppen. När kroppen når slutet av sin vistelse i denna värld känner själen medlidande med den och begråter det fattiga andliga tillstånd i vilket kroppen lämnar denna värld.
"Och Sara dog i Kirjat Arba", som är Hebron i Kanaans land. G-d skapade kroppen som en förening av de fyra elementen: eld, luft, vatten och jord. När människan lever förenas dessa element i kroppen, men när kroppen upphör att leva, skiljs dessa fyra element från varandra. "Och Sara dog" syftar allmänt på att kroppen upphör att leva. Kroppen består av "Kirjat Arba" - de fyra elementen. Det hebreiska ordet "Kirja" betyder stad, och "Arba" betyder fyra. Kroppen kallas en liten stad och består av fyra element. Bibelversen avslutas med "som är Hebron i Kanaans land", vilket innebär att dessa fyra element var sammanbundna med varandra när kroppen levde i Kanaans land. Ordet "Hebron" på hebreiska har samma rot som ordet "förening". Denna fysiska värld kallas Kanaans land, för på hebreiska betyder "Kanaan" en person som sysslar med affärer. Alla själens transaktioner kan göras endast medan den befinner sig i en kropp, som det står: "Idag är tiden för att göra det." Det vill säga, Toran och dess bud kan utföras endast i denna värld.
En person som inte fullgjort ett påbud eller överträder ett förbud kan rätta till det genom ånger - men detta kan göras endast så länge själen fortfarande är kvar i denna värld. När en person dött hjälper inte ånger eller botgöring, och detta är ett av de strängaste straffen som de syndiga får när de kommer till nästa värld. De ser de svåra plågorna som de onda får utstå och överväldigas av de hjärtskärande ropen från dem som straffas och skriker från djupet av sina hjärtan att de ångrar alla sina tidigare missgärningar. Men då klargörs det för dem att botgöring kan göras endast i den fysiska världen.
När en själ kommer till den sanna världen hjälper ånger inte alls, för man kan inte omvända sig i den kommande världen. Alla transaktioner som har med själens nedstigning i en mänsklig kropp att göra kan uppnås endast i denna fysiska värld. Det är här som människan kan ägna sig åt Tora, bud och goda handlingar. Därför kallas denna värld för Kanaans land, där alla andliga transaktioner äger rum.
"Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne." Själen beklagar kroppens öde när kroppen tillhör en syndfull människa. Efter det att den gått igenom straffen med slagen i graven och att kastas i slingan överlämnas den till straffänglarna som utför straffet som påbjudits i den himmelska domstolen. Men beträffande en rättfärdig persons kropp kommer den, trots att den faller sönder, att uppstå vid tiden för de dödas uppståndelse.
"Och Sara levde 100 år och 20 år och 7 år." Saras liv, vilket är kroppens liv, är att uppfylla syftet med världens skapelse genom tjänsten i Toran och buden. Denna tjänst är uppdelad i olika andliga kategorier och nivåer. Nivån på 100 år syftar på nivån med keter, för keter inkluderar alla de 10 G-domliga attributen, var och en sammansatt av tio. Nivån på 20 år syftar på de intellektuella nivåerna chochma och bina (visdom och förstånd), som också är sammansatta av tio. Och nivån på sju år syftar på de sju känsloattributen. Detta utgör "Saras livsår" - kroppens liv. Versen avslutas med orden "Dessa är Saras livsår" och visar att Toran och buden är syftet med kroppens liv. Därför bör vi alltid öka vårt läsande av Torahs ord, läsa Tehillim (psaltaren) och studera Mishna när och var vi kan, för att rädda oss från slagen i graven och att kastas i slingan samt för att förtjäna de högsta uppenbarelserna.
Sammanfattning: Uttrycket "sjuk av kärlek" syftar på den sjukdom som kommer från kärlek till materiella ting. Det beskriver också själens kärlek till den fattiga kroppen. Kanaans land är denna fysiska värld där vi kan förvärva Torah, bud och botgöring. Sara representerar kroppen och Abraham är själen. När kroppen dör, sörjer själen den rättfärdiges kropp som befriats från Toran och dess bud, och en syndfull människas kropp för det straff den ska utstå. Genom Torans ord kan vi rädda oss från slagen i graven och att kastas i slingan.
"Jag ska ösa välsignelse över er tills ni inte kan ta emot mer." (Malaki 3:10)
Detta bör förstås enligt Torauttolkaren Ibn Ezra, som förklarar att välsignelserna kommer att vara så överflödande att man inte kan ta emot mer, i enlighet med Talmuds uttalande: "tills era läppar blir trötta av att säga 'nog'."
Dessa välsignelser har utlovats till de som följer budet att ge tionde. Våra stamfäder Abraham, Isak och Jakob följde detta bud och uppnådde stor rikedom och framgång.
För att bättre förstå detta: Det står i en bibelvers att Isak flyttade bort från den plats där han redan hade grävt två källor och grävde en annan källa. Denna gång bråkade inte lokalbefolkningen om den, och han kallade platsen "bred": "Nu kommer G-d att ge oss stora, vidöppna platser, och vi ska vara fruktbara i landet".
Isak bodde i Kanaans land. När en stor hungersnöd uppstod, bestämde han sig för att gå till Egypten, precis som hans far hade gjort under hungersnöden. När han reste från Kanaan till Egypten gjorde han ett uppehåll i landet Plishtim, vilket är den kortaste vägen. Detta står även i versen: "Och Han ledde inte dem (Israels folk vid uttåget ur Egypten) genom Plishtim", trots att det var den kortaste vägen. Isak trodde att han säkerligen skulle få hjälp från Abimelek, Plishtims kung, under denna stora hungersnöd, eftersom Abimelek hade gjort ett starkt förbund med Isaks far Abraham.
När Isak bosatte sig i Gerar insåg han sitt stora misstag. Han trodde att Abimelek skulle ta emot honom med öppna armar, men som det står i Mishna: "Se upp med de som regerar, för de visar vänlighet mot en person bara för sin egen nytta. De verkar vara vänner när det är till deras fördel, men de bistår inte människan när hon är i nöd."
I Gerar led Isak och hans familj av hunger, och han beslutade sig för att fortsätta sin resa till Egypten. Men G-d uppenbarade sig för honom och sade åt honom att stanna kvar i Plishtim. Isak stannade därför kvar i Gerar, där han utstod förföljelser av de lokala invånarna tills kungen befallde att de skulle sluta plåga honom och hans familj. Isak planterade fält, och G-d gav sin välsignelse. Trots att landet var uttorkat och det var hungersnöd och knappt med regn, producerade hans uttorkade fält med G-ds välsignelse 100 gånger mer än vad man trodde skulle vara möjligt.
Sammanfattning: G-d ger sina överflödande välsignelser till dem som uppfyller budet att ge tionde. När en stor hungersnöd uppstod i Kanaan, beslutade Isak att gå ner till Egypten. Han stannade i Plishtim och förvånades över Abimeleks likgiltighet för deras hunger, trots den vänskapspakt som kungen hade gjort med hans far Abraham. G-d gav sedan en underbar, överflödande välsignelse till Isaks fält.
Kapitel 2
Rashi säger om bibelversen "Och Isak sådde i det landet och fann det året 100 gånger mer, och G-d välsignade honom", att tiondet blev hundra gånger mer än vad man tidigare hade uppskattat. I Pirkei d'Rabbi Eliezer står det att det Isak sådde var välgörenhet - han gav ett tionde av allt han hade, precis som det står om Abraham: "Och han gav honom ett tionde av allting." Detta hände när Abraham återvände från kriget mot kungarna, och Shem, Noaks son, som var kung i staden Salem (som senare kallades Jerusalem), välkomnade honom med bröd och vin. Abraham gav Shem ett tionde av allt han hade. Även Jakob gav tionde av allt han ägde, som det står: "Och av allt som Du ger mig ska jag avsätta en tiondel för Dig."
Beträffande budet att ge tionde står det i Toran: "Du ska förvisso avsätta tionde av allt du skördar." Rabbi Jochanan säger att det hade varit tillräckligt om Toran bara hade sagt: "Du ska avsätta tionde av allt du skördar." Varför står det ett dubbelt uttryck på hebreiska (ordagrant "du ska tionde tionde")? Rabbi Jochanan förklarar att det antyder att du kommer att bli rik. Ordet "tionde" på hebreiska består av samma bokstäver som ordet "rik" - ge tionde så att ni ska bli rika.
I Talmud står det att Rabbi Jehuda frågade Rabbi Ismael, son till Rabbi Jossi: "Varför har de rika i Israels land blivit rika?" Rabbi Ismael svarade: "Därför att de fullgör budet att ge tionde."
Talmud berättar på en annan plats att Rabbi Jochanan träffade Resh Lakishs son, och Rabbi Jochanan frågade honom vilken bibelvers han hade lärt sig den dagen. Pojken svarade att han hade lärt versen: "Du ska förvisso ge tionde."
Pojken frågade Rabbi Jochanan: "Vad betyder det dubbla uttrycket?"
Rabbi Jochanan svarade honom att det betyder att om man ger tionde, blir man rik.
Barnet frågade: "Hur vet du att det är sant att man blir rik när man uppfyller budet om att ge tionde?"
Rabbi Jochanan svarade: "Pröva det, och du kommer att se att det är sant."
Barnet undrade: "Har man rätt att pröva G-d? Det står ju att man inte ska pröva G-d."
Rabbi Jochanan svarade: "Man får inte pröva G-d i någonting förutom med att ge tionde, där G-d säger genom profeten Malaki: 'Och pröva Mig med detta - hämta allt tionde till Templet så att alla Templets behov kan tas hand om genom detta tionde. Pröva Mig nu med detta, och se om Jag inte kommer att öppna himlens fönster och ösa över er välsignelse tills ni inte kan ta emot mer.'" Allt detta uppnås genom att ge tionde.
Sammanfattning: Rashi säger att den hundrafaldiga välsignelsen kom som resultat av tiondet som Isak gav. Pirkei d'Rabbi Eliezer säger att Isak gav tionde av allt han hade, liksom Abraham och Jakob. Att ge tionde gör människan rik. Berättelsen om Resh Lakishs son där han fick veta att G-d inbjuder människan att pröva Honom genom att ge tionde.
Kapitel 3
Judiska källskrifter citerar versen: "Du ska ge tionde av allt det spannmål som du skördar och som fältet ger år för år." De frågar: Visar detta bara att man ska ge tionde från det man skördar? Hur ska man veta att man även ska ge tionde från andra inkomster? Svaret är att vi lär oss detta från ordet "allt." Det kunde ha stått: "Du ska ge tionde av det spannmål som du skördar," men det extra ordet "allt" står där för att lära oss att man ska ge tionde av allt man förtjänar.
Versen avslutas med orden: "som fältet ger år för år." När någon ger tionde välsignar G-d skörden från vilken tiondet gavs. Men om man inte ger tionde, kommer fältet bara att frambringa det som man skulle ha gett som tionde under det föregående året. Orden "som fältet ger år för år" innebär således att mängden ett fält ger på ett år beror på det tionde som gavs året innan.
Det var en gång en man som var mycket noggrann med att uppfylla budet att ge tionde. Mannen hade ett fält som gav tusen mått spannmål varje år, och han gav som tionde hundra mått. Han följde detta mönster hela sitt liv och blev mycket rik. Innan han gick bort kallade han på sin son och sa till honom att detta fält ger tusen mått spannmål varje år. Han uppmanade sin son att vara noggrann med att ge hundra mått som tionde varje år. Sonen följde detta råd det första året efter pappans bortgång, men året därpå bestämde han att det var för mycket att ge hundra mått, och han gav inget tionde alls.
Det följande året producerade fältet bara 100 mått säd. Hans släktingar sa till honom: "Om du hade följt din fars önskan, skulle fältet ha gett 1000 mått, och du skulle ha gett 100 mått som tionde. Då var du ägaren, och G-d var som en Kohen (som får tionde). Men när du bestämde dig för att inte ge tionde, växte det bara 100 mått på fältet, för då var G-d som ägaren, och du blev som en Kohen."
Detta åsyftas också i versen: "De heliga offren för varje person förblir Hans egendom." Med andra ord: på det sätt som människan uppför sig beträffande sina heliga offer, till exempel att ge tionde och liknande, påverkar det hennes inkomster. Den som inte ger tionde på rätt sätt blir kvar med enbart det mått hon skulle ha gett. Den som generöst avskiljer tionde får en mångfald av välsignelser. Därför välsignade G-d Isak. Att Isak gav tionde resulterade i att han blev mycket rik.
Sammanfattning: Man ska ge tionde av alla sina tillgångar. En talande berättelse om tionde som visar att om man ger tionde, är man landägaren, och G-d är som en Kohen. Om man inte ger tionde, blir G-d landägaren, och personen får enbart ett tionde av det han skulle ha fått om han hade gett tionde.
"Trädgårdarnas källa; en brunn med levande vatten och flöde från Libanon" (Höga Visan 4:15)
Midrashen berättar i Rabbi Jochanans namn att "källa" syftar på Toran, som nämner ordet källa 48 gånger, motsvarande de 48 personliga egenskaper som gör det lättare att uppnå kunskap i Tora, såsom de räknas upp i det sista kapitlet av traktaten Avot.
Bibelversen nämner tre typer av levande vatten: en källa, en brunn och ett flöde. Vid första anblicken verkar det vara olika saker, men vid närmare eftertanke inser vi att de är en och samma sak, nämligen vatten, som är uppdelat i tre kategorier och manifestationer.
G-d skapade olika former av vätskor, var och en med sin egen karaktär och speciella egenskaper. Det finns vätskor som är värdefulla, som olivolja och lagrat vin med utmärkt smak som stärker människans hälsa. Å andra sidan finns det vanligare vätskor som ändå har egenskaper som de värdefullare vätskorna inte har. Vatten är ett exempel på detta: trots att det är något vardagligt har det egenskaper som de dyrbaraste oljorna och vinerna inte besitter.
G-d gav vatten förmågan att ge näring och uppfriska alla skapade varelser, oavsett om de är livlösa ting, växter, djur eller människor. Alla levande varelser, från de minsta till de största, måste ha vatten för att växa och hållas vid liv. Vatten är mer nödvändigt än mat, och törst kan vara ännu mer plågsam än hunger. Vatten mättar också människan, vilket är anledningen till att man ska dricka efter måltiden, så som våra vise sa angående versen: "och du ska äta och bli mätt". "Och du ska äta", säger våra vise, syftar på mat, och "du ska bli mätt" syftar på dryck. G-d, som ger och upprätthåller allt liv, gjorde därför vatten tillgängligt på alla platser där människor vanligen lever. Detta är alltså meningen med "trädgårdarnas källor, en brunn med levande vatten och flöde från Libanon". Dessa tre manifestationer: trädgårdarnas källor, brunn och flöde, visar alla på de underbara och G-domliga egenskaper som G-d har gett vattnet.
Sammanfattning: Källa, brunn och flöde är alla former av levande vatten. Varje vätska, även om det är det mest utsökta vinet eller den allra vanligaste vätskan som vatten, har i sig egenskaper och ett unikt, speciellt syfte att förse de skapade varelserna med deras behov. G-d gav vattnet förmågan att uppfriska och ge näring.
Kapitel 2
För att förstå betydelsen av "trädgårdarnas källa; en brunn med levande vatten och flöde från Libanon" i samband med människans andliga tjänst inför G-d: trädgårdarnas källor syftar på Gan Eden (paradiset) där man blir belönad för utförandet av buden och sina goda karaktärsdrag under sin tid i denna värld.
Det finns ett stort antal nivåer i Gan Eden, men alla ingår i två allmänna kategorier: den lägre och den högre Gan Eden. Ordet trädgårdar i plural syftar således på de högre och de lägre nivåerna i Gan Eden. "Källa" syftar på själen, för den är källan till liv för kroppen. "Trädgårdarnas källa" syftar på källan till själen i den himmelska lustgården i den högre och lägre Gan Eden. En stor ljusutstrålning går ner från själens källa i Gan Eden och upplyser "nefesh" - den nivå i själen som tar plats i den mänskliga kroppen.
Varje själ består av fem nivåer, vilka var och en har ett särskilt innehåll och en särskild effekt. Dessa fem nivåer är "nefesh, ruach, neshama, chaya och yechida". De första fyra rör det fysiska och det andliga. Nefesh, den lägsta av de fem nivåerna, fick av G-d förmågan att ge liv till den fysiska kroppen. Ruach är den G-domliga andliga kraft som besjälar människans känslomässiga krafter. Neshama är den G-domliga kraft som ger livskraft till människans intellektuella förmågor, så som versen säger "den G-domliga själen får dem att förstå". Chaya är den nivå i själen som ger liv till själsförmögenheterna med njutning och vilja. Yechida är den högsta nivån i själen och är förenad med den välsignade Skaparen.
Yechida är den nivå i själen som ger andlig näring och därmed stärker de fyra lägre nivåerna och gör det möjligt för dem att fullfölja deras andliga syfte med precision och styrka. En person kan därigenom nå de högsta andliga höjderna inom området av ädelt uppträdande och rätta karaktärsdrag, såsom Toran föreskriver; utförandet av buden med inre livskraft och höga andliga nivåer i Torastudiet. Allt detta kan uppnås endast genom stor ansträngning och flit. De andliga utstrålningarna som strömmar från själens källflöde gör det möjligt för människan att uppnå en andlig "källa med levande vatten" genom hennes själsliga ansträngningar och fruktan för himlen.
Sammanfattning: Orden "trädgårdarnas källa", en källa med G-domligt vatten, förklaras i samband med människans andliga tjänst. Trädgårdarna syftar på den högre och lägre Gan Eden. I själen finns fem nivåer, av de fyra lägre ger nefesh liv till kroppen medan ruach, neshama och chaya besjälar de känslomässiga och intellektuella förmågorna, liksom kraften till vilja och njutning. Yechida är den nivå som förenar själen med G-d och upprätthåller och stärker de fyra lägre nivåerna. Genom den andliga tjänsten med källan med levande vatten kan människan uppnå andlig fullkomning.
Kapitel 3
Vår stamfader Isak exemplifierar en brunn med levande vatten. När han förtjänade stor rikedom genom att uppfylla budet om tionde, avundades han av folket i Plishtim. Plishtim, i dess andliga motsvarighet, är en ond kraft som motsätter sig G-dsfruktan. Ett exempel på detta är en gata som, om den har en låst port vid ingången, skyddas från rånare och tjuvar. Om den saknar en port kan alla slags otrevliga saker hända, såsom stöld och mord.
Samma sak gäller för den andliga motsvarigheten: G-dsfruktan är det bästa låset och skyddet mot att falla offer för den onda driftens frestelser. G-dsfruktan är den andliga nivå som vår stamfader Isak betecknar och som symboliserar tjänandet av G-d med stränghet och fruktan. Denna nivå visar också på en stor grad av andlig livskraft i tjänsten med Tora, dess bud och goda karaktärsdrag. Invånarna i Plishtim ville utnyttja och dra näring från Isaks höga nivå av helighet, och därför lämnade han Gerar.
Våra stamfäders handlingar är ett tecken för deras ättlingar. Alla stamfädernas handlingar var inte bara ett uttryck för deras egen andliga tjänst, utan dessa handlingar tjänar som en förebild för oss för rätt uppförande i liknande situationer.
Abrahams tjänst bestod i att göra G-ds existens känd för alla. Han förklarade också att G-ds övervakning var källan till varje skapad varelses liv och att Han var den sanna enheten. Kungen Nimrod var känd med det namnet därför att han fick hela världen att göra uppror mot G-d (namnet Nimrod kommer från det hebreiska ordet "mered" vilket betyder att göra uppror).
Targum Jerushalmi berättar hur Nimrod talade till människorna och försökte övertyga dem om att överge G-ds bud och istället följa honom. Vår stamfader Abraham diskuterade inte med Nimrod och förde inte heller krig mot honom, utan Abraham fortsatte helt enkelt med sitt arbete och ignorerade Nimrods ansträngningar. Abraham ryggade inte tillbaka inför det faktum att Nimrod var en mäktig kung. Även när Nimrod riktade sin kraft mot Abraham och spärrade in honom under tio år i de värsta fängelserna i Kuta och Kardo, fortsatte Abraham ändå med sitt arbete att göra det G-domliga känt för alla. Till slut trodde Nimrod att han skulle övervinna Abraham genom att bränna honom, men Abraham kom ut ur den brinnande ugnen oskadd och fortsatte som tidigare med sitt heliga arbete.
Abrahams synsätt var att man inte ska ha kontakt med människor som gör uppror mot G-d och Tora. Man ska inte ens diskutera med dem utan helt enkelt ignorera dem, även om de är starka och har makt. Även om, G-d förbjude, en människa lider mycket som ett resultat av sitt heliga arbete, ska hon inte överge det.
Vi lär genom Isak att det onda har en stark önskan att binda sig till människor och vi måste ta avstånd från det. Isak lämnade Gerar och bosatte sig i närheten i Nachal Gerar där han grävde en källa. Herdarna i Gerar grälade med Isaks herdar och sa att vattnet tillhörde dem. Isak kallade källan "Esek" vilket betyder gräl och beordrade sina tjänare att gräva en annan källa. När en tvist uppstod även över denna andra källa kallade Isak den för "Sitna" vilket betyder fiendeskap. Han blev tvungen att flytta till en annan plats där han grävde ännu en källa. Den här gången var det ingen som ifrågasatte hans äganderätt och han kallade källan för "Rechovot", vilket betyder en bred plats.
Sammanfattning: Plishtim är en ond kraft som motsätter sig G-dsfruktan, vilket är Isaks nivå. Folket i Plishtim hatade Isak, men när han blev rik ville de utnyttja honom. Abraham betraktade Nimrod som icke-existerande och upphörde inte med sitt arbete, även när han var fängslad. Isaks uppträdande lär oss att vi ska ta avstånd från den som är ond.
Kapitel 4
Nachmanides skriver att de tre källor som Isak grävde syftar på de tre templen: de två som har förstörts och det tredje som kommer att byggas upp genom vår rättfärdiga Mashiach, må det ske snart i våra dagar. "En brunn med levande vatten" syftar på templen, för de kallas levande vatten.
När G-d först befallde att helgedomen skulle byggas, sa Han: "Och ni ska göra för Mig en helgedom och Jag ska vistas bland dem." Våra vise säger att det skulle vara mer passande för versen att säga "Jag ska vistas i den". Varför står det då "Jag ska vistas bland dem"? Det innebär att G-d vistas inom var och en och att varje judiskt hjärta och sinne är en helgedom för G-d.
Det finns två sätt att tjäna G-d: att föra ner från ovan eller att höja upp det som finns nedan. Templet kallas för en brunn därför att, som hos en brunn, är den huvudsakliga tjänsten att man höjer upp det som finns nedan.
Tjänsten med Torastudium är ett exempel på att föra ner vad som finns ovan. När en person uppför sig i enlighet med Torans bud, lyser dess ljus i alla hans fysiska angelägenheter. Tora är helt från ovan. Den är G-ds visdom och vilja. Den belyser vad som finns nedan, så som det står: "Och Tora är ljus". Allt som behövs för människan är att uppföra sig i enlighet med Toran.
Den andra sortens andliga tjänst är att lyfta upp från nedan. Ett huvudsakligt exempel på detta är bön. Bön lyfter upp allt som finns nedan genom att rena och förfina. Det är som en källa som uppkommer nerifrån marken. Tjänsten med bön, som liknar en källa och som kommer nerifrån och upp, behöver ändå vara genomsyrad av Tora på samma sätt som studiet av Tora måste vara i enlighet med den ödmjukhet som genomsyrar bönen. Våra vise sa att man ska påbörja bönen endast efter att man uppnått en nivå av ödmjukhet. Att meditera över G-ds storhet under bönen hjälper människorna att inse Torans sanna värde, att det är G-ds G-domliga visdom och vilja, och därför måste den studeras med ödmjukhet. Därför står det i bibelversen: "Min tunga ska upprepa Dina yttranden", liksom en person som upprepar precis vad han har hört. När man studerar Tora ska man känna som om man upprepar de G-domliga orden, vilka är Tora. Allt detta kommer från tjänsten med bön. Likaledes ska bönen vara i enlighet med Tora. Detta är meningen med "trädgårdarnas källor, en brunn med levande vatten". Den andliga tjänsten som liknar en brunn med levande vatten uppdagar trädgårdarnas källor i själen.
Sammanfattning: De tre källor som Isak grävde syftar på de tre templen. Det första och det andra templet förstördes på grund av våra synder. Detta är innebörden av Esek och Sitna (gräl och hat), för synden med grundlöst hat orsakade templets förstöring. Rechovot (brett utrymme) syftar på det tredje templet som kommer att vara evigt. Tjänsten med studiet av Tora är att föra ner uppifrån, och tjänsten med bön är att lyfta upp från nedan.
"Jag anförtror min ande i Din hand; Du kommer att förlösa mig, Herre, sanningens G-d." (Ps. 31:6)
Midrashen citerar Rabbi Alexandri, som säger: "När man anförtror sin vän ett föremål, även om det är helt nytt, kommer det att lämnas tillbaka i ett slitet skick. När G-d anförtros människans ande, anförtros Han något som är fläckat och försvagat, men Han lämnar tillbaka den fräsch och uppfriskad, som om den vore helt ny."
Vi ser detta när en person går och lägger sig efter en mycket ansträngande arbetsdag. Hen går till sängs helt utmattad och utpumpad, och anförtror G-d sin försvagade och trötta själ. På morgonen ger G-d tillbaka hens själ uppfriskad och levande, som om hen vore nyfödd. Versen syftar alltså på att vakna upp förnyad och levande, som det står: "Du kommer att förlösa mig, Herre, sanningens G-d."
I själva verket är det faktum att en person "anförtror sin ande i G-ds hand" något helt annat än att anförtro ett föremål. Även när förvaltaren får ett nytt föremål kan hen inte hållas ansvarig för den naturliga förslitning som föremålet genomgår. G-d anförtros däremot något gammalt och slitet och lämnar tillbaka det fräscht och uppfriskat.
Det finns ytterligare en ovärderlig egenskap i G-ds sätt att vara. Om man begår även en liten förseelse mot en medmänniska, blir man föremål för hens ilska och förakt. Medmänniskan bryr sig inte om själva faktumet att en synd har begåtts eller att en orättvisa har skett; hon störs bara av att det riktades mot henne. Om en möjlighet till hämnd dyker upp, tar hon den. Detta gäller särskilt när någon syndar mot en kung, och ännu mer om synden är allvarlig, som att göra uppror mot ett viktigt beslut genom att göra något man inte borde ha gjort eller genom att låta bli att göra något man borde ha gjort. Även om syndaren gömmer sig, sparas ingen möda för att hitta hen. När hen till slut blir infångad, utmäts straffet på hårdast möjliga sätt.
Hur annorlunda är det inte med den Allsmäktige! När en syndig person går och lägger sig och anförtror G-d sin själ, stiger själen upp till den högre världen. Där finns olika slags änglar som skapats av hens synder, och de vill hämnas på syndaren. G-d förbarmar sig över syndaren och skyddar hen från hämndens änglar.
Detta är betydelsen av: "Du kommer att förlösa mig, Herre, sanningens G-d." G-d, med sin egenskap av barmhärtighet (för G-ds namn Havayah, som nämns i denna vers, är den G-domliga barmhärtighetens namn), befriar personen. G-d gör detta eftersom Han är en "sanningens G-d"; Han känner till sanningen i varje sak och vet att syndaren inte alltid är helt ansvarig för sin synd, som våra vise säger: "Mycket [dåligt beteende] är ett resultat av dåligt sällskap." G-d väntar därför på att syndaren ska inse sanningen och ångra sig.
Sammanfattning: En förklaring av innebörden av "Jag anförtror min ande i Din hand." När ett nytt föremål anförtros en person för förvaring blir föremålet äldre och slitet när det är dags att lämna tillbaka det. G-d anförtros varje natt en djupt trött själ och en trött kropp, men varje morgon får man en frisk kropp och en upplivad själ. "Du kommer att förlösa mig" syftar på räddningen från hämndens änglar, som en person skapar genom sina synder. "Sanningens G-d" - G-d skapar omständigheter som hjälper en syndare att förstå sanningen och ändra sig.
Kapitel 2
Versen "Jag anförtror min själ i Din hand; Du kommer att förlösa mig, Herre, sanningens G-d" läses som en del av Shemabönen innan man går till sängs. Shemabönen innebär att bli ett med G-ds enhet. Innan man går och lägger sig är det en lämplig tid för denna läsning, precis som när man läser Shema innan man lämnar denna värld för gott. Då säger den judiska personen Shema för att förenas med G-ds enhet. Denna enhet är meningen med skapelsen och den judiska själens nedstigning till denna värld. Genom Tora-studier och genom att följa buden förfinas och höjs helighetens gnistor som tidigare var inneslutna i fysisk materia till sin ursprungliga källa. Genom detta genomsyras världen av G-ds enhet och blir ett med Honom. På samma sätt bör Shemabönen läsas innan man går till sängs på natten. Med läsningen av Shema avslutas dagen och dess aktiviteter.
Versen "Dagar har skapats, och de är för Honom som en" betyder att G-d skapade dagarna och gav dem till människan för att hon ska uppnå enhet genom sin andliga tjänst. "En" (det vill säga enhet med G-d genom Tora och dess bud) omfattar allt som människan uppnår andligt under sin livstid. "En" är också allt som finns kvar av människans arbete efter att hon har lämnat denna värld.
I morgonbönen säger vi: "Vattnet dränkte deras motståndare; inte en av dem fanns kvar." Egyptierna dog genom att drunkna, och "inte en enda av dem fanns kvar" det vill säga de dog utan att lämna kvar någon aspekt av "en" [enhet].
När en jude lämnar denna värld för nästa, finns "enheten" kvar – den G-domliga enhet hen uppnådde genom Tora och dess bud. Därför betonas G-ds enhet genom läsningen av Shema innan man går och lägger sig.
Den andliga genomgången, som sker genom de böner man säger innan man somnar, innebär att man tänker igenom vad som hänt under dagen. Processen ser olika ut för olika personer. Var och en gör en andlig utvärdering efter sin situation.
Det finns till exempel den andliga genomgången hos en vanlig judisk arbetare. Hens genomgång av dagen kan se ut så här: Hen vaknade väldigt sent och i stressen bad hen morgonbönen ensam istället för att läsa psalmer och sedan delta i gemensam bön. Idag läste hen inte ens psalmer själv och skyndade igenom sina böner. Hen gick till jobbet och arbetade hela dagen till sent på kvällen. Hen var så upptagen att hen inte ens tog sig tid att be kvällsbönerna i synagogan, eller delta i Ein Yaakov-lektionen som hen vanligen brukar. Hen tänker igenom de ord hen talade under dagen, och inser att mycket av dem var tomt prat, lögn och tomt smicker. Hen inser att allt extra arbete och prat inte ledde någonstans, utan bara hindrade hen från att delta i gemensam bön och de vanliga studierna av Toran. Hen fylls av ånger och bestämmer sig för att från och med nu delta i bönen i synagogan och i sina fastställda Tora-studier.
Sedan finns den andliga genomgången hos de rika. De är medvetna om deras tomma prat och hån som kom från deras högmod, inbilskhet, strävan efter inbillad ära och framför allt av att "en rik person svarar med arrogans." Sådana människor ser ner på Tora-lärda och G-dfruktiga personer. De glömmer att rikedomar ibland bara skapar hjärtesorg.
Det finns också den andliga genomgången hos de som är Tora-lärda. Bland dem kan det också finnas personer som – trots sin kunskap – är högmodiga, söker ära, är avundsjuka på andra, skvallrar och talar illa om andra. Detta är vad som står skrivet om edomiten Do'eg, till vilken David säger: "Du som är ledare för Sanhedrin [den judiska högsta domstolen], med din stora kunskap är du en baktalare."
Denna andliga genomgång åsyftas i versen: "Jag anförtror min själ i Din hand; Du kommer att förlösa mig, Herre, sanningens G-d", som läses innan man somnar.
Sammanfattning: Läsningen av Shema speglar aspekten av G-ds enhet, vilket är människans livsmål. Versen "Dagar har skapats, och de är för Honom som en" förklaras. Att läsa Shema innan man går och lägger sig liknar Shema Yisrael, som läses innan man lämnar denna värld. Det finns olika former av andlig genomgång vid dagens slut: en vanlig judisk arbetare kan reflektera över sin dag och bestämma sig för att delta mer i gemensam bön och regelbundna studier av Toran. Även de rika och Tora-lärda ska göra sina andliga utvärderingar och sträva efter att förbättra sig själva.
"Och judarna åtog sig det de hade börjat [heichelu] göra." (Esters bok 9:23)
Ravah förklarar versens innebörd som att "de uppfyllde det de hade lovat när Toran gavs." Alter Rebben säger i Baal Shem Tovs namn: Judarna åtog sig att tjäna G-d med total självuppoffring och genom att bära de G-domliga okn. Detta rättade till det de hade gjort genom att bli "vardagliga" [det hebreiska ordet "heichelu" kan översättas som kommande från ordet "chol" eller "vardaglig"], genom sin dragning till världsliga saker, vilket kom från en andlig sjukdom.
"Heichelu" kan översättas på flera sätt. Ett alternativ är "vardaglig", där versen kan tolkas antingen som "de blev vardagliga" eller "de gjorde det vardagligt". En annan möjlig översättning av "heichelu" kommer från ordet "choli" eller "sjukdom". Judarna på Mordechais tid var andligt sjuka, eftersom de led av sjukdomen "Låt oss vara som alla andra folk." Resultatet blev att de blev vardagliga, med grova kroppsliga tendenser och begär. En sådan person bryr sig bara om materiell rikedom – att äta och dricka gott, ha fina kläder och ägna sig åt alla sorters fysiska njutningar, och göra vad hjärtat önskar – allt utan tanke på Torans bud. Personen är så sjuk och så grov att hen går över gränserna för grundläggande mänsklig anständighet och kastar bort alla begränsningar. Hen tappar all känsla av skam och beter sig som ett djur som gör allt offentligt utan att skämmas. De som förlorar sig i njutningar sjunker ännu lägre än de mest fördärvade djuren. Vi ser till och med att rovdjur verkar bli dystra och till och med något nedstämda efter att de har uppfyllt sina kroppsliga behov och önskningar. Filosofer säger att när djur följer sina grundinstinkter är de medvetna om en något finare känsla som får dem att känna sig "skyldiga" för att ha sådana naturliga behov.
Men grova människor känner inte bara ingen skam, utan [som versen säger] "de oG-daktiga skryter om sina hjärtans önskningar." De skryter om sina nöjen och ser ner på Toran och dess bud. Den njutningssökande vanhelgar allt som är heligt – Shabbat, familjelivets renhet, tefillin och så vidare.
Detta är innebörden av Baal Shem Tovs förklaring av ordet "heichelu": att de gjorde utförandet av buden vardagligt genom sitt grova beteende. Judarna på den tiden, liksom vissa nutida judar, var andligt sjuka eftersom de ville vara "som alla andra folk". De blev så grova att de vanhelgade Shabbat, familjelivets renhet och mycket annat.
G-d genomförde sedan sin varning till det judiska folket ifall de skulle bete sig på ett så svekfullt sätt. Han skulle sätta över dem en person som, genom sina hårda beslut, skulle få dem att ändra sig. Judarna accepterade Toran och buden med total självuppoffring och höga rop om ånger när Haman fick tillstånd från Achashverosh att förinta dem alla.
Det judiska folket insåg att detta var G-ds sätt att få dem att ändra sig. De ångrade sig och erkände sina tidigare felsteg, och bestämde sig för att leva enligt Toran. Genom att acceptera det G-domliga oket och genom att gottgöra rättade de till sina tidigare misstag. Detta ledde till stor räddning, och "motsatsen hände": Haman och alla judehatare förintades.
Sammanfattning: Baal Shem Tovs kommentar till versen lär oss att när judarna accepterade Tora och dess bud, botades de från sin önskan att "vara som alla andra folk". Denna andliga sjukdom, med dess fokus på fysiska nöjen, gör en person ännu grövre än rovdjur och vanhelgar Torans och budens helighet. Den G-domliga varningen som kom i form av Haman fick judarna att ändra sig och ledde till sann befrielse.
Kapitel 2
Trots vikten av att ta på sig himlens ok är detta bara en början till att ändra sig och göra goda gärningar. Versen säger: "Jag har skilt er från alla folk." Begåvningarna, känslorna och den grundläggande naturen hos Israels folk är annorlunda än andra folks. Att ta på sig himlens ok hjälper en jude att nå djupet i sin karaktär och upptäcka djupet i sitt medfödda förstånd, fina karaktärsdrag och upphöjda känslor. Hela denna tjänst kallas för "källa", och den inre insikten, känslorna och de goda karaktärsdragen som denna tjänst upptäcker kallas för "levande vatten."
Man kan bättre förstå detta genom att förstå hur en fysisk källa fungerar. Källans syfte är att ge människorna vatten från markens djup. Marken hindrar vattnets flöde och källan måste grävas ut innan vattenflödet kan upptäckas. Vattenflödet är G-ds skapelse och inte människans. Människan ska bara ta bort det som hindrar vattnet från att stiga till ytan. När en källa är dold kan den ses som icke-existerande, för trots att vattnet ständigt flödar under jorden har människan ingen nytta av det. Därför måste man gräva bort jorden och stenarna som döljer vattnet. När källan upptäcks fyller den sitt syfte. Källans funktion är att upptäcka och dra upp till ytan vattnet som rinner under jorden. Källan själv ligger lägre än platsen varifrån vattnet samlas.
Den andliga aspekten av en källa kan förstås på liknande sätt. Människan har både en G-domlig och en djurisk själ. Den G-domliga själen är en källa med levande vatten som Alter Rebben säger: "Den andra själen i en jude är en verklig del av G-d från ovan." Men denna källa med levande vatten är dold i jorden och människans tjänst innebär att ta bort lagren av råhet som den djuriska själen döljer den G-domliga själen och dess krafter med.
Vi kan se att själens livskraft som kommer ner i kroppen för att ge den liv bara är en utstrålning av själens essens. Den naturliga själen är ett medium genom vilket kroppen besjälas. Det behövs dock ett mellanled eftersom själens utstrålning är helt andlig, lik sin källa. Att besjäla kroppen innebär att skapa fysiskt liv. För det måste själens andliga utstrålning kläs i den naturliga själen. Detta gör oundvikligen att själens krafter blir mer materiella jämfört med hur de var tidigare.
Samma sak gäller utstrålningen hos själen som ger liv åt hela kroppen. Själen själv har en inre önskan att förenas med G-d. När själens utstrålning klär sig i den djuriska själen blir denna önskan inte upptäckt eftersom djursjälen döljer den. Men detta döljande är ändå inte totalt. Den som ägnar sig åt andlig tjänst kommer att känna en högre känsla som kommer från den G-domliga själen. Hen får denna känsla genom att med sin tjänst låta sin andliga själ tränga undan en del av den djuriska själens döljande. En person som inte ägnar sig åt andlig tjänst är inte medveten om dessa högre andliga känslor.
Sammanfattning: Israels folk har inom sig ett bättre förstånd, ädlare känslor och bättre karaktärsdrag än de övriga folken, men detta är dolt i djupet av deras själar precis som en vattenkälla är dold i jorden. Att ta på sig himlens ok är en början till Tora och goda gärningar. Det viktigaste är att upptäcka den G-domliga själen genom andlig tjänst, vilket innebär att ta bort lagren av det döljande som orsakas av den djuriska själen.
Kapitel 3
Tjänsten med en "källa" innebär att ta bort allt det som den djuriska själen döljer och gömmer, som täcker över och döljer krafterna i den G-domliga själen. Förståndet och karaktärsdragen i den G-domliga själen är dolda, och därför drar grovheten i den djuriska själen människan bara till fysiska och materiella saker. Den har ingen förståelse för det G-domliga och ingen dragning till det G-domliga. Arbetet med källan är att ta bort hindren i den djuriska själen som täcker över den G-domliga själen, så att källan med levande vatten som finns i den G-domliga själen ska upptäckas, både i G-domligt förstånd och i en dragning till det G-domliga med kärlek och vördnad. Detta leder till att utförandet av buden sker med inre livskraft.
Början på detta arbete är att gräva ut källan. "Du ska glömma ditt folk och din faders hus" betyder att man ska lämna bakom sig allt som människan är indränkt i och van vid, vilket är allt som kommer från den naturliga dragningen till fysiska och grova saker.
Vi kan tydligt se detta i människans natur: alla har brister som de själva är medvetna om, men eftersom dessa brister är en del av deras natur eller att de är mycket vana vid dem, känner de inte bristerna. När det gäller sig själv ser människan inte sina egna brister och ofullkomligheter. Början på arbetet är att ta bort just dessa grova naturliga materiella dragningar, och det görs genom arbetet med att ta på sig himlens ok. Detta innebär att tvinga sig själv med ett mycket starkt beslut att genomföra det man har bestämt sig för, både när det gäller att vända sig bort från det onda och att göra gott, samt i studiet av Tora mer än man är van vid. Samma sak gäller budet om välgörenhet, att ge mer än vad ens natur och vana säger. Genom detta arbete tar man bort den allmänna grovheten i djursjälen, och det upptäcks en allmän utstrålning från den G-domliga själen, vilket leder till en G-domlig känsla och en dragning till det G-domliga.
På ett mer detaljerat sätt finns det tre olika sorters brunnar. Det finns en brunn med goda karaktärsdrag, en brunn med förstånd och en brunn med självuppoffring för det G-domliga. Dessa är de tre brunnarna som Isak grävde. Isak står för stränghet, styrka och att ta på sig okn med kraft. Genom att ta på sig okn har man kraft att gräva upp alla dessa tre brunnar.
Det står: "Den ena mot det andra". G-d skapade brunnen med bra karaktärsdrag som har en motsats, vilket är människornas världsliga karaktärsdrag som vanhelgar de goda karaktärsdragen som finns enligt Tora, och det är brunnen Esek (gräl). Det är synen som vanhelgar Toran och goda drag.
Brunnen med Toraförstånd har en motsats i de världsliga vetenskaperna. Studier som står emot Torans förstånd är källan Sitna (motstånd), vilket är brunnen med G-dsförnekelse som är motsatsen till Toran och heligheten i Tora. Förnekarna och ateisterna hatar den G-dfruktiga Tora-juden och vill med största fräckhet och ondska försvaga heligheten i utförandet av Torans bud och med största fräckhet vanhelgar de Himlens namn.
Men källan till självuppoffring har ingen motsats och därför kallas den för en bred plats, som det står: "Nu har G-d breddat platsen för oss". Genom självuppoffring för det G-domliga kommer räddningen, och det är innebörden av att judarna åtog sig vad de hade börjat att göra.
Samma sak gäller i nutiden. Även i tiden för den sista exilen, genom att judarna med självuppoffring tar på sig okn, rättar man till det man hade börjat göra genom att vanhelga sabbat, kosher och familjelivets renhet. Genom detta befriar man sig från sjukdomen att "vi ska vara som alla andra folk". Genom att skaka av sig den egna vardagligheten och vända om till Tora och buden och leva efter dem, kommer vi att förtjäna att ta emot vår rättfärdiga Mashiach mycket snart.
Sammanfattning: Det förklaras att man ska ta bort grovheten i den djuriska själen och komma bort från dragningen till lustar och begär. Det sker genom ett starkt beslut att ta på sig himlens ok, för genom att ta på sig himlens ok gräver man ut alla de tre källorna som är fina karaktärsdrag, Tora och självuppoffring. Källorna med goda drag och Toraförstånd har motståndare på den onda sidan och kallas Esek (världslig visdom) och Sitna (förnekare och ateister) men självuppoffring har inga motståndare och kallas för "den breda platsen". När G-d ger "tillrättavisningens straff" till Israels folk, kommer de som rättar till sitt profana uppförande att förtjäna att snart ta emot vår rättfärdige Mashiach.
"När din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder de vittnesbörd, stadgar och regler som Herren, vår G-d, har gett er?' Då ska du svara din son: 'Vi var Faraos slavar i Egypten, men med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten.'" (5:e Mosebok 6:20-21)
Det israeliska folket, som alla kallas G-ds barn enligt versen "Ni är barn till Herren er G-d", kan delas in i fyra kategorier. Dessa fyra kategorier representeras av de fyra typerna av söner som beskrivs i Pessach-haggadan: den vise, den onde, den enkle och den som inte vet hur man ska fråga. De första tre vet hur man frågar, men den fjärde saknar denna förmåga. De ställer frågor av samma typ: Vad är meningen med Toran och buden, och hur kan de kopplas till uttåget ur Egypten? Vi kan förstå frågarens natur genom hur hen formulerar sin fråga, och svaret ges utifrån hur frågan är ställd.
Det finns personer som märker att något mycket speciellt händer, men de är så upptagna med andra saker eller så grova i sitt tänkande att de inte bara är omedvetna om innebörden i de extraordinära händelserna, utan de vet inte ens hur man ska fråga om det. De inser inte att dessa händelser har samband med den kommande förlossningen Toran och dess bud. Sådana personer beskrivs med orden "De vet inte hur man ska fråga". Man måste berätta för dem om Mashiachs snara ankomst och G-ds löfte i Toran genom profeterna att Han kommer att befria oss ur exilen och föra oss till Israels land genom vår rättfärdige Mashiach.
Våra vise har förutsett att innan befrielsen kommer världen att lida i Mashiachs födelsesmärtor. Detta är betydelsen av det extraordinära lidande och de omvälvande världshändelser som vi nu ser. Genom att ändra sitt sätt att leva kan vi lindra Mashiachs födelsesmärtor.
En annan kategori är människor som vet att dessa ovanliga händelser har samband med Toran och utförandet av buden. Deras fråga är "Hur kan detta kopplas till Mashiachs ankomst?" De frågar också "Vad är det här för något? Varför kommer alla dessa plågor som drabbar judar som följer Toran och dess bud?"
En sådan frågare är en enkel person. Man måste förklara för hen att det extraordinära judiska lidandet och de omvälvande händelserna i världen under Mashiachs födelsesmärtor är ett uttryck för vad profeterna förutsade: "Men Jag ska styra över er med mäktig hand", så som Talmud säger: "Svårigheter kommer till världen enbart när det finns onda, trots att vedergällningen börjar med de rättfärdiga."
Andra (ateister och förnekare) frågar: "Vad är det här för slags tjänst? Varför lägger ni sådan vikt vid dessa händelser?" De förklarar det extraordinära lidandet och händelserna i världen på sitt vanliga förnekande sätt. De förnekar Mashiachs födelsesmärtor såväl som Mashiachs ankomst. De vill inte höra om förlossningen och de ifrågasätter Toran och dess bud. När de frågar: "Vad är det här för slags tjänst för er?" förnekar de giltigheten av Toran och dess bud. De kan inte stå ut med att andra judar studerar Toran och följer buden. Den som frågar på sådant sätt är en ond människa. På hebreiska består ordet "ond" av tre bokstäver: Resh, Shin, Ayin. Svaret till en sådan Rasha (ond) är att ta bort bokstaven Shin från ordet rasha, och då återstår bara Resh och Ayin, vilket betyder "ont". Det betyder att ta bort från dem de judiska sedvänjor som de vill utföra på ett icke-heligt sätt, och då är allt som finns kvar hos dem bara deras ondska. [Och eftersom något som är helt ont inte kan fortsätta att existera, så kommer denna situation också att upphöra].
En sådan person ska påminnas om att vid tiden för uttåget ur Egypten fanns det också sådana personer som förnekade förlossningen. Till och med efter det att G-d hade visat dem stora underverk, väntade G-d på dem till mörkrets plåga och hoppades att de skulle ändra sig. Alla förnekare som inte ändrade sig dog under den plågan. G-d gör det igen och ger den som förnekar den kommande befrielsen en möjlighet att ändra sig.
Det finns sådana som ifrågasätter meningen med bud som innefattar fysisk handling. De är kloka för de inser att G-d verkligen är vår G-d och de räknar sig bland dem som tror på G-d. Deras fråga är bara: "Vad är innebörden av dessa bud?" Sådana människor måste få veta att smaken av Pesach-offret alltid ska finnas kvar. När de förstår det blir sambandet mellan utförandet av buden och den kommande befrielsen självklart. De kommer också att förstå att genom att ändra sig kan man underlätta Mashiachs födelsesmärtor, för G-ds avsikt är att varje person ska väcka inom sig den känsla som får dem att känna kärlek till G-d.
Sammanfattning: Det finns fyra olika kategorier i Israels folk. Det finns en som inte vet vad hen ska fråga, och hen ska få veta att det extraordinära lidande som judarna utstår nu och de omskakande händelserna i världen är en del av Mashiachs födelsesmärtor och är en varning att man måste ändra sig innan befrielsen kommer. Den enkla personen måste bli informerad och få veta att Mashiachs födelsesmärtor uppfyller profetian "Men jag ska styra över er med mäktig hand" och att dess syfte är att få judarna att göra bot så att förlossningen kan komma. Den onda personen som förklarar allting på ett G-dsförnekande sätt ska påminnas om att under den första förlossningen väntade G-d till plågan med mörker för att de onda skulle ändra sig, och de som inte gjorde det dog. Även nu väntar G-d på att de onda ska ändra sig. Den kloka människan som är medveten om att G-d är vår G-d ska få hjälp att förstå innebörden av de bud som innefattar fysisk handling.
Kapitel 2
Låt oss bättre förstå orsaken till att utföra buden genom fysisk handling och särskilt innebörden i att inte äta någonting på sederkvällen efter afikoman, förutom det vin som symboliserar den kommande befrielsen. I dessa dagar under exilen äter vi matzah som afikoman som tjänar som en påminnelse om Pesach-offret. Man äter ingenting efter afikoman så att dess smak ska stanna kvar. Syftet med Pesachoffret är att lära oss att tro på G-domlig övervakning. Även om någon befinner sig i stor fara ska hen lita på G-d, för G-d är Israels väktare som det står "Israels väktare varken slumrar eller sover". G-ds sätt att behandla det judiska folket går utöver naturens gränser. När en jude ägnar alla sina naturliga angelägenheter åt G-ds tjänst, då hjälper den Allsmäktige hen på ett övernaturligt sätt. Det är det som menas med att smaken från Pesach-offret ska stanna kvar i munnen och komma ihåg att "G-d räddade våra hus" genom att skydda judarna på ett övernaturligt sätt. Det är också den grundläggande idén om uttåget ur Egypten när G-d handlade på ett sätt som överskred naturens gränser.
Detta kan bättre förstås genom att analysera begreppet att överskrida naturens gränser så som det används i människans andliga tjänst. Här är också hela syftet med naturen: att tjäna som ett verktyg för det som går utöver naturen. Versen säger: "G-d satte också världen i deras hjärtan." Detta betyder att världens andliga rening är helt beroende av människans andliga förfining. Människan uppnår denna förfining genom andlig tjänst och att fysiskt utföra buden.
Det står: "Du ska älska Herren din G-d med hela ditt hjärta, med hela din själ" och så vidare, och våra vise kommenterar: "Med hela ditt hjärta" betyder med båda drifterna - den goda driften och den onda driften. "Med hela din själ" betyder att man måste älska G-d även om Han skulle ta bort ens själ. Att "älska G-d med hela sitt hjärta" innebär att även den onda driften ska nå kärlek till G-d. "Att älska G-d med hela sin själ" innebär att man ska ta avstånd från den djuriska själens dragning till fysiska njutningar. Båda dessa former av kärlek uppnås genom att föra kamp mot djursjälen som det står "när du går ut till strid mot din fiende". Den onda driften är människans fiende eftersom den vill förstöra personen andligt.
Det står i Zohar att "tiden för bön är tiden för kamp" mellan den G-domliga själen och djursjälen. Båda själarna har intellekt och känslor. Intellektet i den G-domliga själen förstår bara att det G-domliga är gott, medan intellektet i djursjälen förstår bara det goda i materiella ting. Att djursjälens intellekt är helt inriktat på världsliga nöjen antyds i versen att "trädet var gott att äta av och en njutning för ögonen". Den G-domliga själens intellekt förklarar för djursjälens intellekt att det G-domliga är gott. Eftersom djursjälen har förstånd kan den förstå att det G-domliga verkligen är gott, trots att djursjälen ägnar sig åt fysiska nöjen. Själva det faktum att den har förstånd gör det möjligt för den att förstå det G-domliga.
Här ligger skillnaden mellan djursjälen och den onda driften. Den onda driften är bara känslomässig medan djursjälen även har förstånd. Trots att dess förstånd är knutet till fysiska ting kan den komma att förstå att det G-domliga är bättre. Det finns flera bevis som hjälper djursjälen att förstå detta. Djursjälen är medveten om att det finns olika nivåer av godhet och njutning. Mat ger njutning men musik står högre än den kulinariska njutningen. Glädjen i att förfina sina goda känslomässiga egenskaper genom goda handlingar är större än njutningen i musik. Njutningen i intellektet går även över njutningen i känslorna eftersom intellektet är mer förfinat än känslorna. Av det följer att den glädje som upplevs i intellektuell sysselsättning också står över känslorna. Att intellekt går över känslorna kan ses genom det faktum att känslorna är mycket mer påtagliga än intellektet. Intellektet dras till att förstå något som står över det, medan känslorna dras ner till något som står under dem.
Genom dessa olika förklaringar drar intellektet hos djursjälen slutsatsen att det andliga välbefinnandet står över det fysiska materiella välståndet. När den G-domliga själen låter djursjälen förstå olika G-domliga begrepp genom att använda förklaringar och exempel som är lätta att förstå, då förändras djursjälen steg för steg och efter hand kommer djursjälens intellekt att närma sig att förstå saker med G-domligt förstånd. Till slut kommer den att inse att det enda sant goda är det G-domliga och att detta goda är något som människan ska önska. Detta är meningen med "du ska älska Herren din G-d med hela ditt hjärta" att även djursjälen ska uppnå kärlek till det G-domliga.
Sammanfattning: Afikoman tjänar som en påminnelse om Pesachoffret. Det hjälper oss att minnas G-domlig övervakning och att G-ds sätt att behandla judarna är övernaturligt. Syftet med buden som utförs i praktisk handling är att förfina världens grova materialism och det beror på varje människas förfining av sig själv. Personen uppnår förädling genom att lära sin djursjäl det goda i det G-domliga och därmed ge den kärlek till G-d. Denna kärlek kallas "med hela ditt hjärta."
Kapitel 3
Arbetet med tjänsten att älska "med hela din själ" handlar om att ta bort njutningen och nöjet i fysiska ting från den onda driften och den djuriska själen. Detta utförs endast genom stor ansträngning i att begrunda vad som står: "Se, Jag har satt framför er idag livet och det goda och döden och det onda" och efteråt står det "Och du ska välja livet".
Innebörden av liv och död här är det andliga livet och den andliga döden. Livskraften och bevarandet av varje fysisk sak kommer genom det G-domliga som har skapat saken och som ger den liv, för det G-domliga är liv och gott, som det står "och Herren G-d är sann; Han är den sanne G-den." Det G-domliga är liv och gott och de fysiska sakerna är död och ont, som vi tydligt kan se att när den materiella saken förlorar sin livskraft ruttnar den och blir något motbjudande. Samma sak gäller lusten och begäret i vilka det inte finns någon G-domlig livskraft, vilket betyder att saken i sig själv är motbjudande. När människan gör upp räkning med sig själv att alla fysiska ting har avskräde i sig och alla fysiska begär som människan vill uppnå i verkligheten är avskyvärda - då förlorar djursjälen dragningen till det goda som den ser i fysiska ting.
Allt detta kommer människan att uppnå genom stor ansträngning eftersom den djuriska själen inte vill avstå från sina fysiska begär. Även när den djuriska själen förstår att det goda i andliga ting är bättre än det goda i fysiska ting, vill den inte avstå från den materiella smakupplevelsen och vill ha båda sakerna, det vill säga den vill ha njutning i de tillåtna fysiska sakerna. Det verkliga syftet med de materiella tillåtna sakerna är dock att man ska dra nytta av dem och få mer kraft genom dem - men utan att njuta av lusten i dem. Detta är arbetet med den G-domliga själens kärlek "med hela din själ" för att ta bort njutningen i fysiska ting hos djursjälen.
Början på detta arbete med de båda kärlekarna är i bön. Bön är tiden för de båda meditationerna, både begrundan över vad den G-domliga själen låter den djuriska själen förstå för att inse det goda i det G-domliga, och även insikten att man i fysiska ting bara ska vilja ha nyttan av dem men inte njutningen i dem. Det huvudsakliga arbetet kommer under resten av dagen när man är upptagen med sina vardagliga sysslor. Dessa två nivåer av kärlek uppnås genom den kamp som den G-domliga själen kämpar mot den djuriska själen. För den onda driften och djursjälen kämpar mot den. Till och med när den G-domliga själen vinner kampen och människan uppnår de båda kärlekarna "med hela ditt hjärta" och "med hela din själ", är detta bara en begränsad kärlek.
Men kärleken "med hela din kraft" som är den inre kärleken i själva själen till det G-domliga, står över förståndet. Genom denna kärlek är varje jude beredd att offra sin själ och stå emot alla prövningar, och den sortens kärlek finns i varje jude till den grad att en jude varken kan eller vill skilja sig, G-d förbjude, från det G-domliga.
Beträffande denna kärlek till det G-domliga i själen finns inget motstånd i djursjälen och det är innebörden i uttåget ur Egypten – ett uttåg och befriande från alla begränsningar och rädslor. Det är också vad de tre källorna som Isak grävde - Esek, Sitna och Rechovot - betyder: de båda sorters kärlek som kallas med namnen Esek och Sitna uppnåddes genom strid mot en motståndare, men beträffande källan Rechovot står det att den inte ifrågasattes och inte kämpades mot.
Därför står det beträffande denna källa att "han flyttade därifrån och grävde en annan källa" för att människan ska kunna uppnå källan Rechovot, vilket är kärleken "med hela din kraft", är det endast genom att flytta sig därifrån. Människan ska ta avstånd från fysiska nöjen som finns i de fysiska tingen och ska lyfta upp varje fysisk sak till dess rot i det G-domliga.
Detta är svaret på den kloke sonens fråga. På ytan liknar den kloke sonens fråga den onda sonens fråga, det vill säga vad innebörden är av de bud som utförs. Men den vise sonen frågar bara vad innebörden är i det fysiska utförandet av buden. Svaret på hans fråga är att det G-domliga syftet med Tora och dess bud är att förfina och höja upp fysiska ting och därför utförs buden med fysiska ting. Detta är också innebörden med Mashiachs födelsesmärtor att väcka judarna till att ändra sig och vända om, så att vi snart kommer att förtjäna förlossningen genom vår rättfärdige Mashiach.
Sammanfattning: Att älska G-d med hela sin själ innebär att man tar bort djursjälen från dess nöjen och njutningar i fysiska ting genom att låta den förstå det goda som finns i det G-domliga. De första två nivåerna av kärlek "med hela sitt hjärta och hela sin själ" möter motstånd, men kärleken "med hela din kraft" möter inte motstånd, på samma sätt som källan Rechovot inte ifrågasattes av herdarna i Gerar. Detta kan uppnås endast genom det fysiska utförandet av buden och genom att ändra sig i praktiken vilket underlättar Mashiachs födelsesmärtor och gör att vi snart kan ta emot vår rättfärdige Mashiach.
"Ni ska räkna för er själva från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bär fram Omer som ett viftoffer; det ska vara sju hela veckor." (3:e Mosebok 23:15)
Vi behöver förstå innebörden av uttrycket "för er". Vi ser att samma uttryck används i samband med budet om etrog och lulav, där versen säger: "Och ni ska ta för er själva." Betydelsen där är att vi ska ta [etrog och lulav] från det som tillhör oss, inte från det som är stulet.
När det gäller festen Shemini Atzeret står det också: "Den åttonde dagen ska vara en sammankomstdag för er." Här berättar versen för oss att helgdagen och offren på Shemini Atzeret endast gäller det judiska folket. Under de första sju dagarna av Sukkot var offren som bars fram avsedda för hela mänskligheten. På Shemini Atzeret var offren dock specifikt för det judiska folket.
Midrashen ger denna liknelse: "En kung gjorde en fest och bjöd in alla sina undersåtar. Festen varade i sju dagar. Vid slutet av de sju dagarna sa han till sin bästa vän: 'Nu när vi har fullgjort vår plikt mot alla undersåtar, ska du och jag fira tillsammans.' Detta är betydelsen av uttrycket 'för dig' när det gäller Shemini Atzeret: Shemini Atzeret är enbart för Israels folk.
Men vad betyder uttrycket "för er själva" när det gäller Omer-räkningen? Hur kan budet att räkna Omer möjligen utföras på ett sätt som inte är "för er själva"? När det gäller budet om lulav och etrog är det för att påminna oss om att växterna måste tillhöra individen. För Shemini Atzeret visar uttrycket "för dig" också att offergåvorna för den dagen är annorlunda än de tidigare dagarnas. Eftersom dessa bud kan utföras på ett sätt som inte är "för er själva", och därmed inte enligt G-ds vilja, behöver Toran säga "för er själva". Men när det gäller att räkna Omer, eftersom det är omöjligt att utföra budet om det inte är "för er själva" (eftersom man själv måste räkna dagarna), vad menar Toran med uttrycket "för er"?
Precis som uttrycket "för er själva" när det gäller etrog, lulav och Shemini Atzeret förklarar hur man ska utföra dem, visar även här uttrycket "för er själva" det rätta sättet att utföra dem. Talmud tolkar uttrycket som att räkningen måste vara "för varje individ", det vill säga varje jude måste räkna personligen. Här skiljer sig budet att räkna Omer från att räkna åren för sabbats- och jubelåren. Versen säger: "Du [i singular] ska räkna sju sabbatsår på sju år." Därför är det domstolens uppgift att räkna dessa år. Men för Omer-räkningen måste alla räkna själva.
Vi behöver också förstå innebörden av orden "Från dagen efter sabbaten." Vad har sabbaten med Omer-räkningen att göra? I själva verket syftar ordet sabbat som används här på en högtid, som liknar sabbaten genom att båda är vilodagar.
Vi behöver också förstå varför man använder uttrycket "vifta" för Omer-offret. Det är så viktigt att "vifta" att Omer själv kallas för ett "viftoffer". Dessutom, vad betyder "sju hela veckor"? När man räknar sju veckor är de väl "hela"? Varför behöver Toran uttryckligen säga att veckorna måste vara "hela"?
Sammanfattning: När det gäller budet om etrog och lulav betyder orden "för er själva" "från det som tillhör er." Detta uttryck förklaras också för Shemini Atzeret och dess tillhörande offer. Men för Omer-räkningen, hur kan man räkna utan att det är "för er själva", och vad har sabbaten med räkningen att göra? Vad betyder det att Omer kallas för ett "viftoffer"? Och slutligen, vad betyder "de ska vara hela" när det gäller de sju veckorna?
Kapitel 2
Låt oss försöka förstå Omer-räkningen i människans andliga tjänst. Omer-offret kom från korn, ett av de fem sädesslagen. Korn skiljer sig från vete, då vete används till människoföda medan korn används till djurfoder. Omer-offret förbereddes genom att man samlade en mängd färsk säd i tre separata kärl. Kornet tröskades och värmdes sedan i ett särskilt kärl så att elden skulle värma allt korn jämnt. Sedan maldes säden och siktades 13 gånger. Till slut användes en tiondel av det finaste kornmjölet till själva offret.
När det gäller människans andliga tjänst symboliserar detta offer förädling och upphöjning av djursjälen inom människan. Varje människa har en mänsklig sida och en djurisk sida. Andligt sett är den mänskliga aspekten den G-domliga själen, som främst är intellektuell, där känslorna styrs av intellektet. Djursjälen inom människan är den naturliga själen, som främst är känslomässig, och dess intellekt tjänar bara till att uppfylla dess längtan och begär. Omer-offret innebar att skörda, tröska, värma och sedan mala kornen med djursäd. Efter att en stor mängd mjöl siktats genom 13 siktar skulle en tiondel av mjölet vara helt rent och lämpligt som offer till G-d.
Efter att offret frambars började den sju veckor långa Omer-räkningen. Räkningen av de sju veckorna motsvarar andligt sett de sju känslomässiga egenskaperna, där varje egenskap inbegriper alla andra egenskaper. Under första veckan räknas till exempel egenskapen chesed (godhet) med alla dess underegenskaper. Andra veckan räknas gevura (stränghet) med dess underegenskaper. Under sju veckor räknas alla sju egenskaper, där var och en består av sju aspekter.
Detta blir lättare att förstå genom att jämföra med själens krafter och hjärtats känslor. Den första känslomässiga egenskapen är chesed eller godhet. Chesed är kärlek. Denna kärlek leder till goda gärningar, som versen säger: "En evig kärlek har Jag till dig, därför har Jag utstrålat till dig godhet [chesed]." Chesed i sig har sju underegenskaper:
1. "Chesed i chesed" syftar på den synliga kärleken som kommer från ens inre naturliga kärlek, som en förälders kärlek till sitt barn. När denna medfödda naturliga kärlek blir synlig, även om inget nytt uppstår genom att den visas eftersom denna kärlek kan ses av alla och alltid finns där, kallas den "chesed i chesed."
2. "Gevura (stränghet) i chesed" uppstår när egenskapen chesed tar sin motsats form. Chesed är kärlek och gevura är motstånd. "Gevura i chesed" är det motstånd som kommer från chesed, till exempel när man känner motstånd mot sin nära väns fiende.
3. Den tredje egenskapen är tiferet (skönhet eller barmhärtighet). Tiferet betyder andlig skönhet [som uppstår genom att kombinera de tidigare existerande egenskaperna]. Till exempel: en bild målad med flera färger är vackrare än en enfärgad bild. Tiferet är alltså en kombination av chesed och gevura - det sätt på vilket man behandlar någon som inte förtjänar att bli behandlad med chesed och som borde visas stränghet, men där tiferet gör att man ändå visar barmhärtighet. "Tiferet i chesed" är skönheten i chesed, det vill säga att man använder chesed endast för andligt givande ändamål som till exempel att ge tzedaka, sprida Tora-kunskap och liknande. Sådant beteende "pryder [tiferet] den som handlar så."
4. "Netzach i chesed" är att fullfölja chesed i alla situationer; man låter ingenting hindra ens handlande med chesed.
5. "Hod i chesed" är att älska sin vän så mycket att man är beredd att riskera sitt eget liv för att rädda hen.
6. "Yesod i chesed" är det starka bandet mellan den som älskar och den som är älskad.
7. "Malchut i chesed" är när den som älskar uttrycker sin kärlek i ord till den älskade.
Alla dessa egenskaper kombineras för att göra egenskapen chesed fullständig. Detsamma gäller för de sex andra känslomässiga egenskaperna: de fulländas genom de sju underegenskaper som finns i var och en av dem.
Sammanfattning: Omer-offret gjordes av en stor mängd färskt korn som torkades i eld och maldes till mjöl, varefter endast en tiondel siktades genom 13 silar. Efter att offergåvan frambars räknar man de sju egenskaperna under sju veckor, där varje egenskap räknas i sin fullständiga form. Till exempel: chesed (kärlek). "Chesed i chesed" är synlig kärlek. "Gevura i chesed" innebär att känna motstånd mot sin älskades fiende. "Tiferet i chesed" är chesed som används för att stärka sig andligt. "Netzach i chesed" innebär att inte ge upp inför hinder. "Hod i chesed" är att kämpa för att rädda sin älskade. "Yesod i chesed" är kärlekens band mellan de älskande. "Malchut i chesed" är kärleksord.
Kapitel 3
Allt ovanstående handlar om mänskliga karaktärsdrag. Människan har intellekt och känslor. Även om djur också har intellekt och känslor, skiljer de sig markant från människans i två avgörande aspekter:
a) Människan är främst intellektuell och hennes känslor styrs av hennes intellekt, medan djur främst är känslomässiga och deras intellekt är begränsat till saker som har med känslor att göra.
b) Djurens intellekt och känslor är helt instinktiva. Juden skiljer sig från resten av mänskligheten genom att hens intellektuella och känslomässiga förmågor inte bara är rationella, utan G-domliga. G-domligt intellekt och känslor är genomsyrade av en andlig kraft som gör det möjligt för dem — via det rationella intellektet och känslan — att påverka människans instinktiva intellekt och känslor, vilka är intellekt och känslor hos djursjälen och den onda driften (djursjälen är intellekt och den onda driften är känslor).
Chesed [som visas av djursjälen och den onda driften] är kärlek till materiella och kroppsliga saker. För djursjälen och den onda driften är "chesed i chesed" entusiasmen och glädjen — må Himlen skydda oss — i fysiska och materiella saker.
"Gevura i chesed" är det hat som känns mot dem som följer Tora och dess bud.
"Tiferet i chesed" uttrycks när "den oG-daktige skryter över sina hjärtans önskningar."
"Netzach i chesed" är egenskapen att inte bara synda själv utan aktivt leda andra vilse, att tillåta allt som står i vägen för detta mål.
Den som har egenskapen "Hod i chesed" känner sin Skapare och vill göra uppror mot Honom. Hen syndar och förnekar det G-domliga inte så mycket av en önskan att ägna sig åt kroppslig njutning som av trots.
"Yesod i chesed" syftar på personens starka band till och entusiasm för fysisk tillfredsställelse. Detta fasthållande är så stort att hen är beredd att sätta livet i fara för det. Ingen risk är för stor, även när hen vet att det förstör hens hälsa.
"Malchut i chesed" syftar på förbjudet tal i allmänhet, och särskilt tal som förnekar G-d och Hans Tora, som görs av dem som förnekar G-ds existens och öppet hånar Hans bud, antingen muntligt eller i skrift. De som förnekar och de som tvivlar förgrovar världen och motarbetar G-ds syfte med Skapelsen, nämligen att Israels folk genom Tora-studier och utförandet av buden ska förfina och upphöja världen.
Judarna förfinar och upphöjer världen genom att använda de G-domliga intellektuella och känslomässiga egenskaperna i sin G-domliga själ.
Chesed är den instinktiva kärleken till G-d som den G-domliga själen har. För den G-domliga själen är "Chesed i chesed" att visa denna naturliga kärlek, så att den inte bara finns i hjärtat. Här ligger skillnaden mellan att älska G-d "av hela ditt hjärta" och att älska honom "av hela din själ." I det senare fallet är kärleken inte begränsad till hjärtat, utan sprider sig och påverkar alla ens krafter. Denna kärlek gör det möjligt för en person att avstå från fysiska nöjen och världsliga saker.
"Gevura i chesed" är motstånd mot dem som hatar G-d, som versen säger: "De som älskar G-d, föraktar det onda"; "Jag hatar dem med fullständigt hat."
"Tiferet i chesed" innebär att använda all sin inre skönhet till att försköna utförandet av Toran och dess bud, som versen säger: "Och hans hjärta lyftes upp på G-ds vägar."
"Netzach i chesed" syftar på att segra i kampen för att övervinna djursjälen och den onda driften.
"Hod i chesed" betyder att stå upp mot dem som förnekar och avvisa deras argument, kritisera dem och ta bort deras inflytande på Israels folk.
"Yesod i chesed" är att binda sig till Toran och dess bud med total självuppoffring.
"Malchut i chesed" visar sig i det ständiga uttalandet av ord från Tora och bön.
Detta beskriver hela egenskapen för chesed i helighet. Detsamma gäller även de andra [sex känslomässiga] egenskaperna; de fullbordas alla av sina sju underegenskaper.
I sin tur renar de den onda driftens känslomässiga egenskaper och förfinar de känslomässiga egenskaper som är baserade på intellekt. Innebörden av "ni ska räkna för er själva" är alltså: Du ska rena ditt "inre jag", det inre jaget hos en judisk varelse i hens känslomässiga egenskaper av helighet. Omer [som är djurfoder] symboliserar instinktiva känslomässiga egenskaper. Budet om Omer handlar om att upphöja dessa instinktiva egenskaper.
Omer som skördades av tre personer med tre liar; tre se'a [mått]; tre korgar — allt detta visar att tjänsten handlar om de känslomässiga egenskaperna. En färsk Omer symboliserar chesed som måste torkas i elden av gevura. De 13 sållen är de 13 barmhärtighetsegenskaperna. Omer-räkningen, som renar och "putsar" de instinktiva känslomässiga egenskaperna, kan endast komma som ett resultat av "Sabbat", vila och avståndstagande från världsliga saker, och insikten att en jude måste ägna sig åt Toran och dess bud.
[Fotnot i originalet: Sambandet mellan multiplerna av tre och det faktum att tjänsten handlar om de känslomässiga egenskaperna beror på att de huvudsakliga känslomässiga egenskaperna är tre: chesed, gevura och tiferet.]
När en jude anstränger sig för att rätta till sina "sju veckor" genom att se till att den G-domliga själens sju känslomässiga egenskaper renar den onda driftens sju känslomässiga egenskaper och förfinar de sju medfödda känslomässiga egenskaperna, får hen försäkran från Himlen om att "de kommer att vara fullständiga", det vill säga att hens arbete kommer att lyckas och hen kommer att påverka alla känslomässiga egenskaper positivt.
Sammanfattning: Uttrycket "för er själva" syftar på varje judes G-domliga intellekt och känslor. "Ni ska räkna för er själva" betyder alltså att ni ska "förfina" ert "inre jag." Chesed är kärlek. Ordet sefira (räkning) kommer även från roten 'sapir', lysande och klar.
Att älska G-d, "chesed i chesed" är kärlek med hela din själ. "Gevura i chesed" är motståndet mot de som tvivlar och förnekar. "Tiferet i chesed" är skönheten i att tjäna G-d. "Netzach i chesed" är att övervinna djursjälen och den onda driften. "Hod i chesed" är att stå stark mot förnekande inflytanden. "Yesod i chesed" är att bindas till Torah och dess bud. "Malchut i chesed" visar sig genom att uttala många ord från Toran.