Kjell Eriksson

From the collection of Kjell Eriksson

Aret ar 1968. Jag och en kamrat sitter och lyssnar pa radio. Programmet presenterade topplistan och aven nya artister. Vi var intensiva lyssnare som gillade att kommentera och kritisera dom latar som spelades pa topplistorna. I slutet av programmet sager programledaren: "Nu skall vi ta och presentera en ny grupp i fran Californien. Dom har det langa namnet Creedence Clearwater Revival. Har far vi hora "Bad Moon Rising"!"

Ut ur hogtalaren kom en musikstil som vi aldrig hade hort forut. Med ett nytt sound i fran leadgitarren som var valdigt fylligt. Vi blev alldeles betagna. Jag minns an i dag att jag sa att den skivan maste jag kopa. Pa den tiden bodde vi i Stockholm sa det var inga storre problem att hitta skivan.

Sa min forsta LP med CCR blev "Green River". Det drojde inte lange for an vi hade "plockat ut" "Bad Moon Rising" pa gitarr och spelade den bade pa grammofon och pa gitarr. Vi forstod inte innebarden av texten pa den tiden. Inte for an i mitten pa 80-talet fick jag reda pa igenom fancluben i Tyskland att texten handlade om Vietnamn kriget. Nu efterat har texten i refrangen andrats i alla not och texthaften.

"Green River" var en lat som vi inte klarade av att sjalva spela pa gitarr. Vi ansag pa den tiden att sjalva laten var lite egendomlig i bade text och melodi.

Redan samma vecka som jag kopte "Green River", gav jag mig ut pa jakt efter flera CCR skivor. Jag hittade bade "Bayou Country" och LP'n Nummer ett "Creedence Clearwater Revival". Vi spelade "Suzie Q" hela kvallarna och njot av John Fogertys fantastiska gitarrsolon. En musik resencent i tidningen Expressen som heter Mats Ohlson skrev att gitarrsolot i "Walk on the water" var bland det basta han hort.

Nu hade hela Sverige drabbas av CCR feber. Man la undan sina Led Zeppelin skivor och lyssnade pa CCR. Sa slapptes "Willy and the Poor boys" och darmed kom en helt ny skiva med massor av bra latar. "Down on the corner" spelades pa radion varje dag. I alla onskeprogram som Sveriges Radio hade spelades CCR latar.

Sveriges Television hade 1969 ett program som hette Onskereprisen. Dit kunde man skriva och onska sig Tv-program som hade visats tidigare. Jag kom da och tanka pa Creedens Clearwater Revival Live at Albert Hall. Den livespelningen hade visats ett par veckor innan pa TV. Nu sag jag min tjans att onska den i repris. Jag skrev till Sveriges Radio och jag fick min onskan uppfylld tillsammans med hundra andra som hade skrivit. Men dat blev jag som blev upplast som onskare i TV. Det ar en enastaende harlig live consert med en exalterad publik.

Sa kom varen 1970. CCR skall komma till Europa och till Sverige. Till The Royal Tennis Hall. Biljetterna blev inte slutsalda. Det berodde pa att dom kostade femtio kronor styck. Det var mycket pengar pa den tiden. Fansen hade inte rad. Nar John Fogerty fick reda pa biljettpriset blev han mycket upprord och skallde ut arrangorerna. Till oss i publiken bad han om ursakt for dom hoga biljettpriserna.

April 17 Fredag 1970 kl 20.00.

Sa borjade concerten. Forst var det ett hollandskt band som hette Brainbox som spelade som forband. Men det var inga som lyssnade pa dom. Det var faktiskt synd om dom som hade valt att vara forband till Da Varlden popularaste Band CCR. Folk stot upp i stolarna och skrek "We want Creedence" under hela tiden som det hollandska bandet forsokte spela. Att dom inte gav upp, det begriper jag inte an i dag.

Sa kom dom in pa scenen. I vilken ordning det minns jag inte, men jag minns det oronbedovande vralet ifran publiken. John Fogerty borjade med att dra loss riffen i "Born On The Bayou ". Publiken tystnade som exalterade. Alla satt vi och bara lyssnade andlost. Det var sa javla bra att folk tappade andningen. Men sa kom introt pa "Proud Mary". Publiken vrala av fortjusning och stod upp i stolarna och sjong med. Jag juger inte nar jag sager att jag sag bade killar och tjejer som grat av att fa hora den musik som gick rakt in i hjartat och kunde fa vem som helst helt tagen. Toms harliga kompgitarr lag i bakgrunden som en vagg Stu Cooks bas var perfekt (nastan for perfekt). Dougs satt att spela trummor var ocksa nagonting nytt for manga efter som han spelade med jazz fattning pa stockarna och med chiffel stamp. John dominerade scenen med sina mustiga riff. Han spelade pa sin numer stulna Gibson ES-175 Les Paul Custom. Aven kallad "Black Beauty". Han vaxlade ibland till sin Rickenbacker-325. Konserten avslutades med "Keep On Chooglin' ". Sedan blev det inrop da blev avslutningen "Travellin' Band". Om ni ar CCR Fans sa forstar ni att vi som var publik var helt tagna efterat.

Pa vagen till Tunnelbanan blev jag stoppad av en kille som ville salja en singel till mig. Han sa att den inte hade slappts annu och att han salde den at CCR for finansiering av turnon. Det var "Up Around The Bend" pa sid 1 och "Run Through The Jungle" pa sid 2. Vi var dom forsta som fick kopa den Singeln. Den hade inte ens nagot riktigt konvolut utan bara ett gront tunt pappersfodral.

Jag har kvar tidningsrecentionerna fran dagen efter. Jag nojer mig med att citera Jan Andersson pa Aftonbladet: "Vi skall forsoka att "blasa" likadant pa scenen som vi gor pa plattorna! Sa Tom Fogerty. Creedence Clearwater Revival rev av en lang rad av sin hits Vi som var dar fick i alla fall njuta av ett professionellt och sakert framtradande. John Fogerty dominerar hela gruppen. Hans intensiva sang och enkla men, drivan gitarrspel stottar hela gruppen. Men Doug Clifford och Su Cook pa trummor och elbas piskar fram John Fogerty till den dynamiska, rattfram musiken som gruppen blivit kand for. Tom Fogertys spel ar rakt och ratt." -Aftonbladet 1970-18-04 Jan Andersson.

Jag har sett live Led Zeppelin, Ten Years After, Black Sabbath, Simon & Garfunkel, Cat Stevens. Men det basta jag sett liv ar Creedence Clearwater Revival 1970.

-Kjell Eriksson, Sweden