uppbrottetfrånfoi-somjagserdetidag
Uppbrottet från FOI - som jag ser det idag
- när det blivit februari år 2008
Sidan etablerad 2008-02-01, senast justerad 2008-02-17
Jag hade tur!
Jag blev uppsagd i precis rätt ögonblick.
När förhållandena och stämningen, enligt många på FOI (Totalförsvarets Forskningsinstitut), blev sämre – bl.a. beroende på kraftigt minskade anslag till Försvaret. År 2004 var vi 395 anställda på FOI i Linköping. December 2007 var endast 280 kvar - och ytterligare nedskärningar förväntas under år 2008.
Jag fortfarande ung, frisk och stark - … men givetvis med en begränsad tid kvar i livet.
Bakgrunden till uppsägningen av mig var vidrig
– en traumatisk upplevelse.
Denna begränsade tid kan jag nu njuta av ledighet och väl vårda min frihet och mina minnen … istället för att stressa med uppdrag och ansvar på FOI – som i och för sig var väldigt roligt men som sannolikt också var lite farligt för mitt hjärta - för en ”eldsjäl” som jag.
60 år gammal har jag alltså valt ”frihet och ledighet” resten av livet framför arbetssökande och ny karriär. Jag bestämde mig ganska snart i samband med uppsägningsprocessen på FOI. Villkoren var bra och jag kunde sluta utan arbetsplikt - och definitivt med hedern i behåll ... och helhjärtat stöd av alla mina kollegor och arbetskamrater på arbetsplatsen ... och
med 100% av lönen första året
med 80% av lönen andra
med 70% av lönen därefter fram till jag fyller 65 år i november år 2012.
Om jag hade fyllt 60 år en månad senare hade förutsättningarna och villkoren blivit betydligt sämre. Tack mamma och pappa för tajmingen.
Jag känner empati med många yngre före detta arbetskamrater som även de senaste åren blivit uppsagda pga arbetsbrist. De får på grund av sin ålder inte samma generösa villkor som vi ”nära 60-åringar” fick. Det handlar om 100-talet medarbetare på FOI.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det började med att en nyanställd kvinnlig avdelningschef på FOI i Stockholm, Eva-Lotta Kraft, anklagade mig för sexuella kränkning. Jag reagerade oerhört starkt på denna anklagelse då jag helt säkert visste att jag inte hade gjort något som kunde eller fick karaktäriseras som - "sexuella kränkningar". Det är ju någonting helt annat och mycket allvarligt! Något som jag aldrig skulle kunna tänka mig att ägna mig åt!
För dessa så kallade sexuella kränkningar blev jag ohört hårt straffad.
Visst blir man väl lite nyfiken på vad dessa sexuella kränkningen som jag blev anklagad för egentligen var ... vill du veta och se "bilden" så klicka här!
Nu blev jag av Martin Rantzer också felaktigt anklagad för olydnad mm och hårt straffad.
Samtliga arbetsuppgifter fråntogs mig. Jag förpassades från 150% arbete till 0% på några månader … ”Arbetsbrist” uppstod. Således blev jag efter en tid uppsagd pga arbetsbrist. Jättejobbigt då när jag var i full karriär och hade jobbat hårt, helhjärtat och framgångsrikt under många år.
Det gick för övrigt en våg av uppsägningar på grund av arbetsbrist över FOI. Jag har full förståelse för att en arbetsgivare kan tvingas utlysa arbetsbrist och säga upp folk men jag tyckte och tycker det ska genomföras på ett anständigt och arbetsrättsligt korrekt sätt. Om det inte gör det så ska åtminstone facket reagera kraftfullt.
I 36 år hade jag ett underbart roligt jobb på FOA som 2001 blev FOI. Jobbet var spännande, omväxlande, givande och fritt.
FOI:s Informationsnätverk som i december 2004 jobbade i samförstånd, samverkan - och i samma lag! Av FOI:s dåvarande informatinschef utnämnd till nätverkets "hovfotograf" tog jag bl.a detta kort vid samlingen i Stockholm.
Eva-Lotta Kraft måste ha tyckt att jag tagit till mig för mycket på och av jobbet och blivit för ”stor”. Jag hade länge varit och var ambitiös inom verksamhetsområden som hon nu var tillsatt att chefa över – dessutom var jag Linköpingsstationerad. Detta måste ha stuckit i ögon på henne. Hon hade inga sakliga anmärkningar på mig. Istället tog hon till ”sexuella kränkningar”. Urrkkk!!!
Till den s.k. sexuella kränkningen fanns det tack och lov 30-talet vittnen.
Det hade inte skett något som kan, får eller ska karaktäriseras som ”sexuell kränkning” – men häxjakten på mig var igångsatt och hennes avdelningschefskollega, min avdelningschef Martin Rantzer i Linköping, följde upp genom att med omedelbar verkan stänga av mig från angelägna arbetsuppgifter. Jag blev bestört och reagerade starkt. Genom fildelning på det interna datornätet tillgängliggjorde jag för mina arbetskamrater en beskrivning av vad som egentligen hänt … ryktet av mig som sexuell kränkare hade ju börjat sprida sig på arbetsplatsen – och utanför. Oerhört pinsamt. Jag kände att jag måste ”få ut” en saklig förklaring.
Jag hade aldrig uppträtt ojust, oartigt eller kränkande mot nya avdelningschefen Eva-Lotta Kraft – tvärt om - vänligt, ambitiöst och respektfullt. Det vet jag med säkerhet.
Jag stod där som ett stort frågetecken eftersom jag också av min avdelningschef och av FOI säkerhetschef ålades kontaktförbud.
Klart att de måste hålla ihop gänget i avdelningschefsgruppen ... inte vågade min avdelningschef Martin Rantzer ställa sig på min sida inte ... han var ju också ganska nyanställd.
Efter att ha jobbat med forskning inom området telekrig i 30 år hade jag sedan 5-6 år jobbat med information och marknadsföring, rekrytering och besöksverksamhet samt webb och intranät - för FOI i allmänhet och för FOI i Linköping i synnerhet. Verksamheten var framgångsrik och seglade i medvind.
Jag hade bland annat ansvar för marknadsföringen av FOI som arbetsplats ute på landets universitet och högskolor. Jag hade förmånen att besöka landets alla högskolor och presentera hela FOIs verksamhet. Många härliga kontakter – många också som resulterade i rekryteringar.
I mitt jobb hade jag för övrigt stor nytta och glädje av min reservofficersutbildning (Signaltrupperna) och min krigsplacering på FRA. Kombinationen med forskning inom telekrigområdet var perfekt.
Många spännande och häftiga upplevelser – inte minst under ”kalla krigets” tid.
I min nya marknadsföringsroll hade jag efterhand av avdelningscheferna fått mer och mer uppdrag inom området. Jag trivdes och tog för mig. Verksamheten växte – behovsstyrd – nerifrån och upp.
Jag blev mer och mer allmänt synlig – vilket säkert stack i ögonen på vissa – men jag uppfattade att de allra flesta medarbetare tyckte jag gjorde ett bra och behövligt jobb. Jag var ambitiös och engagerad, frimodig och offensiv– dvs ibland också provocerande i vissa kretsar – MEN - jag hade alltid verksamhetens och organisationens bästa för ögonen.
Jag trivdes bra och arbetade frivilligt mycket – totalt runt 60 timmar i veckan – utan övertidsersättning. Jobbet var så omväxlande och givande så det blev faktiskt min hobby.
Jag värnade FOI i Linköping - men strävade också efter samverkan och samförstånd med FOI i Stockholm och Umeå.
FOI:s nya Generaldirektör Madelene Sandström nyrekryterade och förstärkte på FOI i Stockholm inom de verksamhetsområden jag jobbade. Nya Stockholm-/Kistacentrerade vindar började blåsa.
Av föregående två generaldirektörer Bo Rybeck (1985-1994) och Bengt Anderberg (1994-2000) hade jag bara fått beröm, uppmuntran och stöd ... liksom av min föregående avdelningschef Lennart Nyström som var den som ledde in mig på den nya informations- och marknadsföringsbanan.
För nya avdelningschefen Eva-Lotta Kraft i Stockholm blev jag som sagt uppenbarligen obekväm.
Jag var fruktansvärt besviken på min avdelningschef Martin Rantzer som istället för att ställa upp för mig ställde upp för sin avdelningschefskollega Eva-Lotta Kraft (i Stockholm). Jag tycker att det var fult och ynkligt av honom. Det var också fult och ynkligt av honom att ställa sig bakom anklagelserna om ”sexuella kränkningar” för något som definitivt inte kan eller får eller ska karaktäriseras som ”sexuella kränkningar” – och för detta stänga av mig från mina arbetsuppgifter. Det var ju hemskt att bli anklagad och hårt straffad för sådana när något av den karaktären inte hade förekommit.
Det blev ett ramaskri i organisationen med anledning av den orättfärdiga behandling jag utsatts för. TACK alla arbetskamrater för det massiva stödet! Jag har alltid känt och kommer alltid att känna detta. Hemma hade jag ett helhjärtat stöd av fru och dotter och på Previa hade jag ett professionellt stöd av beteendevetare Bengt Eriksson. TACK även till er!!!
Ledarskapet ifrågasattes kraftfullt på arbetsplatsen. En psykosocial utredning tvingades fram av huvudskyddsombudet och arbetsplatsens samtliga skyddsombud. Den utfördes av arbetsmijjöexpert Anita von Scheele. Utredningen slog hårt mot avdelningscheferna. På sätt och vis tyckte jag synd om Martin Rantzer … faktiskt, trots att jag vid tre tillfällen i förtroende erbjudit honom en för alla parter konstruktiv lösning av konflikten.
Den nya avdelningschefen i Stockholm, Eva-Lotta Kraft, som hade genererat anklagelserna om sexuella kränkningar har jag inte mycket till övers för. Hon tog till en smutsig anklagelse för att, som hon kanske trodde, på ett bekvämt sätt manövrera ut mig. Men hon försatte inte bara mig i en hemsk situation. Avdelningschef Martin Rantzer liksom flera medarbetare på hennes egen avdelning kom ordentligt i kläm. Efter en kort tid blev hon uppsagd av Generaldirektören. Enligt uppgift från initierat håll hade hon inte klarat uppdraget som avdelningschef.
Jag var i mitt "case" också fruktansvärt besviken på vår lokale fackföreningsordförande Anders Andersson och fackföreningens ST:s centrala representanter. De snackade mycket och stödde en del men när det kom till avgörande förhandlingar slingrade de sig enormt och la de sig platt. Jag hade förväntat mig mer än terapi! Jag tror inte längre på facket när det gäller deras intresse att verkligen ta strid för en enskild medlem, även om denne behandlats arbetsrättsligt felaktigt. Jag lämnade facket i protest!
Men facket har väl ändå en viktig funktion att fylla!? ... för kollektivet.
Åren har gått och jag har nu lagt dessa traumatiska upplevelserna bakom mig. Jag har förlåtit avdelningschef Martin Rantzer och jag har nyligen gratulerat honom som nybliven pappa. Jag tycker och tror att han i många avseende gjort ett gott jobb som chef för avdelningen Ledningssystem. Säkert bidrog processen med mig, och allt därtill hörande, till en accelererad utvecklings- och mognadsprocess för Martin i avdelningschefsrollen. Martin är nu pappaledig i 4 månader.
Jag har också förlåtit Anders Andersson men vi har inte haft någon kontakt.
I mars år 2007 - precis när jag kommit igenom ”häxprocessen” upprättade jag en mer komplett sajt om denna på webben ... den känns inte längre så angelägen ... men om någon är/blir intresserad så är det bara att höra av sig så delger jag den gärna.
Nils-Olof Bromée Blästadsgatan 96 589 23 Linköping 0733-277088 nils.olof.bromee@gmail.com
Alltid intresserad av dina frågor och synpunkter - svar garanteras!!! Åter Startsidan