gunillasbetraktelseöversinpensionering

När sista arbetsdagen kom, kändes det som om allt gått så fort. Dagen för pension var avlägsen hela tiden genom åren, men plötsligt inte. Förnuft och känsla går verkligen inte hand i hand. Jag visste ju datum sedan länge, jag satt med mina pensionsberäkningar månader innan, jag planerade in lite förlustelser för den första lediga tiden långt i förväg. Ändå, känslan går inte att föreställa sig. Kanske går den inte att beskriva riktigt än. Det har gått 25 dagar sedan den 27 mars som var min sista dag i tjänst. På den sista arbetsplatsen hade jag trivts i åtta år och fyra månader, inbegripet en väckarklocka som ringde 0550 varje morgon. De senaste åren har jag haft en fantastisk markservice. Nisse har serverat middag med levande ljus på bordet varje vardagskväll, han har stått för mycket av hushållets, husets och trädgårdens alla måsten med tålamod och gott humör. Det har varit underbart, men det har också fått mig att längta hem för att dela tid och sysslor med honom.

Än så länge har jag inte saknat jobbet en enda dag. Det finns goda förklaringar. Jag visste sedan lång tid hur successionen skulle se ut. Min efterträdare fick jag jobba med av och till i ca 1,5 år. Den unge mannen är nog min bästa arbetskamrat någonsin. Han fick axla ansvaret fem månader innan jag slutade och samtidigt gick jag ner i arbetstid till 60 %. Jag fick tid att rensa bland papper och filer och att slutföra speciella projekt, samtidigt som jag fanns till för avstämning och diskussioner. Ingen ledningsgrupp, inga nämndsammanträden eller ekonomgrupper – det var ett bra sätt att glida ut ur de tyngre jobbsammanhangen.

25 dagar har gått – nästan en hel semester. På den tiden har massor hänt. Trädgårdslandet ser ut som en brädgård, det ska bli nytt altandäck till sommaren. Än så länge har jag inte gjort några dagsverken som hantlangare i det projektet, men det ska bli. Däremot har jag varit i Vidingsjöskogen i ett par nya Asics, det finns en ambition i det. Har fått träningsprogram på Friskis-gymmet och kört det, har gått på gympa på lunchtid. Jag har kunnat träffa Sanna på hennes lediga veckodag. Det har funnits tid för röjningsarbete i vinklar och vrår i huset och för bakning och inspirerande matlagning. Nisse och jag har varit i Bohuslän och hälsat en sval vår välkommen och vi har varit hos Christoferfamiljen i Bremen och mött försommaren.

Det som är speciellt, utöver allt man kan räkna upp att man gjort, är stunderna däremellan. Att kunna vila från tidsaspekten, gå runt i bokhandeln och spana så länge man har lust, sova till dess man känner sig utsövd, läsa på kvällen till dess man inte orkar längre oavsett tiden, att dra på sta’n lite som lusten faller på, att sitta framför datorn och surfa och maila. Nu har jag råd att ha tid!

Och se´n då? Jo, Jerry Williams på Rondo, Paris med Sanna, Nisses och min favoritsemester i tält, fjällvandring med bror, försäljning av gamla prylar på bakluckeloppis, kurs i franska…

En stark känsla jag har nu är att jag är väldigt privilegierad. Fullt arbetsför och väldigt frisk går jag omkring och bara njuter av livet och är försörjd därtill, även om pensionskapitalet ser ut att krympa i god fart. Men, jag brukar säga till Nisse, när han oroar sig för ekonomin, att potatis och rotfrukter är billiga och nyttiga och hela naturen är vår att njuta av. Vår vän Sonja L brukar säga att vi egentligen lever som kungar och drottningar – och jag håller med henne!