GUDexisterarDel1JagKristen

LIVET och Livsåskådning

Del 1

Är jag kristen eller

är jag inte kristen?

LIVET och Livsåskådning!

Detta blir den övergripande titeln på min nya serie betraktelser.

GUD existerar - det är jag övertygad om!

Det är bara en definitionsfråga.

Jag återkommer till hur jag definierar GUD i Del 2.

I denna månads betraktelse börjar jag med att reda ut om jag är kristen eller om jag inte är kristen (Del 1).

Även detta är förstås en definitionsfråga.

Är det viktigt om jag och andra betraktar mig som kristen eller inte kristen?

Om jag inte är kristen vad är jag då?

Om man som jag forskar i sin livsåskådning ... i sin TRO ... då blir det, om än inte viktigt, så i alla fall en intressant fråga.

Om jag använder logik, förnuft och känsla så gott som jag någonsin kan då vill jag hävda att kristen är man om man bekänner sig till religionen Kristendom såsom kyrkan presenterar den.

Vad innebär det då att bekänna sig till Kristendomen? Jo, det måste väl ändå innebära att man genuint ... innerst inne ... verkligen ... tror på huvuddelen av de fundamentala trossatserna i Kristendomen.

J … hmmm – tornet är 107 meter högt!… Jag tycker domkyrkan är en skön härlig lokal – en kulturskatt - och jag är glad att Svenska Kyrkan har blivit en riktig folkkyrka för det tycker jag den i många avseenden blivit.

Jag kan också känna mig tilltalad av värmen, gemenskapen, stämningen och kärleksbudskapet som det kan framföras i andra kyrkor – typ vissa ”frikyrkor” … men jag kan ibland också känna mig icke godkänd och skrämd av deras synsätt … frikyrkorna har trots detta definitivt blivit mycket vettigare de senaste 50 åren. Utveckling pågår!

Som jag uppfattar det så anser Svenska Kyrkan att om man är döpt då är man också att betrakta som kristen.

Helt fel tycker jag! Det blir ju väldigt fel och missvisande. Det finns massor med medvetna ateister som en gång råkade bli döpta. Ska de verkligen av kyrkan tvångsstämplas som ”kristna”? Å andra sidan finns det massor med människor som verkligen känner sig som kristna men som råkar inte ha blivit döpta. Ska de verkligen betraktas som icke riktigt kristna av kyrkan. Helt åt helsike! Inställningen är, tycker jag, i behov av utveckling.

För egen del så är jag såväl döpt som konfirmerad som gift i Svenska Kyrkans regi … och jag avser också begravas i samma regi. Dessutom är jag medlem i Svenska Kyrkan. Men jag tycker inte ens allt detta med automatik gör mig till ”kristen”.

Generellt tycker jag de allra flesta kyrkorna och församlingarna i Sverige och Norden gör ett oerhört fint jobb i harmoni med kärleksbudskapet. I de avseenden kristendomen tillämpas med GODHET–ALLKÄRLEK–RESPEKT-MEDKÄNSLA–FÖRLÅTANDE så tycker jag det är utmärkt oavsett om det handlar om "Klassisk Kristendom" eller "Nya Krisendomen".

Jag tycker att det är synd att den klassiska kristendomen – ”urkristendomen”, med sina dogmer och sina anspråk på absoluta heliga sanningar från ”antiken”, skrämmer bort så många moderna och mogna och medvetna människor från kristendomen. Samtidigt förstår jag att de som av hela sitt hjärta tror på den klassiska kristendomens budskap inte kan eller vill dagtinga med sina samveten.

Jag hoppas och tror ändå att folkkyrkligheten kommer att slå igenom mer och mer efterhand som Kristendomen och religionerna generellt utvecklas och mognar … men det kommer säkert att krävas ett antal generationsskiften.

Jag hoppas och tror att den Nya kristendomen har tiden framför sig … tillsammans med de nya goda strömningarna inom andra religioner och ideologier. Jag hoppas och tror att kommande generationer genom ”nyandlighet” kommer att närma sig varandra och närma sig den enda SANNINGEN. Självklart kommer det att ta sin tid – 1000 år – 40 generationer? 2000 år – 80 generationer? – innan vi har globalt koncensus när det gäller livsåskådning. Oavsett – det är kort tid i människans cirka 200 tusenåriga historia.