gunillasstoryomparisförlusten

Någon gång händer det……………

Nu var det min tur eller snarare otur!

I älskade Paris under timmarna mellan landning på CDG och tågresa till Finistere blev jag av med min lilla röda handväska. I stället för att sitta på en uteservering med en omelett och ett glas rödvin njutandes av parispulsen rusade jag med adrenalinet pumpandes på höga röda klackar (som jag just då önskade all världens väg) med resväskan dundrande bakom mig mot en polisstation – någonstans dit patrullerande polis på avenyn pekat!

Min handväska låg i en större väska som jag bar över axeln. Förmodligen såg en ficktjuv möjligheten att få tag i den långa remmen till väskan när jag skulle baxa mig igenom metrospärren med min resväska. Jag var upptagen av funderingar över vilken linje jag skulle välja och hade inte knäppt igen om mina skatter.

Jag kände mig först alldeles desperat och lätt handlingsförlamad, men det håller ju inte, så jag rusade ut på gatan, såg några poliser och sprang iväg dit dom pekade. Frågade säkert fyra personer efter polisstationen innan jag faktiskt fick syn på den och steppade in.

”Do you speak English?” Mais non! Jag behöver ringa och spärra mitt carte bancaire, jag vill ringa till Sverige! Det går inte, vi kan inte ringa internationella samtal härifrån!

Till slut fick en polis förbarma sig över mig och tillsammans skrev vi en rapport över händelsen. Jag är inte fena på franska, men blev faktiskt riktigt imponerad över det ordförråd som både med hans hjälp och av sig självt rann ur mig. Han skrev inte fort. När han var klar fick jag läsa igenom och skriva under 8 papper, varav 4 till honom och 4 till mig. Bad om ett glas vatten!

Spärra kortet då! Han ringde upp ambassaden åt mig. En tämligen trist madame gjorde klart för mig att alla som kunde hjälpa mig var borta till kl 1400, punkt! Mitt tåg till Maxfamiljen gick 1330. Jag bad henne ringa min man så att han kunde spärra mitt kort och efter långt om länge gick hon med på det, men si något mobilnummer kunde hon inte ringa!

Ibland tycker jag att surkärring är ett väldigt bra omdöme.

Ut på gatan utan en enda slant, utan telefon, utan pass och utan att veta att mitt kort kunnat spärras. Vad i all världen tar man sig till? Jo, man tror på sina medmänniskor – även i Paris.

Nobben i första affären, nå gå då på nästa! Det var en elegant stor möbelaffär med exotiskt sortiment och utanför stod tre herrar och samtalade. En av dom förstod omedelbart att jag var i en svår situation. Han sprang in och hämtade en bärbar telefon, gav mig vatten och bjöd mig att sitta ner. Jag fick tag i Nisse och han ordnade med stopp-service, skönt! Till möbelaffären skickade jag när jag kom hem en väggalmanacka med motiv från vårt vackra land som tack!

Det var väl min lyckliga stjärna som sett till att flyg och tågbiljetter låg på annat håll än i handväskan. Eller var det bara nätbokningsteknikens förtjänst, stora A-4 utskrifter blir osmidiga i hopvikt skick. Kände mig urlakad på min väg mot Gare Montparnasse. Kaffe på flyget i arla morgonstund och inte framme i Quimper förrän kl 1800. Nåja en tom mage var en bagatell i sammanhanget!

Underbara dagar i Audierne hos Max, Susanna, Leopold och August! Men, hur kommer man hem utan pass? Lördag, söndag och nationaldag på måndagen. På tisdagen traskade jag in till byn, köpte telefonkort till telekiosk och rådbråkade språket på nytt på ett hotell som tog fram telefonnummer till ambassaden och konsulatet i Brest. Hade också numret till SOS i Kph, men där var det telefonkö. På ambassaden fick jag inget napp, men i Brest svarade man. Ingen engelska! Om man bara kan lite franska så blir det inte bättre i telefon om man så säger! Men, till slut förstod jag att med min franska polisrapport kunde jag åka vart som helst i Europa från Frankrike. Så underbart skönt att veta!

Se´n var allt bara härligt hela veckan lång, ända till jag stod i metron igen och skulle köpa biljett till RER-tåget som går till flygplatsen. Ingen bemannad spärr och bara sedlar inför en biljettautomat som bara tar mynt. Ibland har tiden en tendens att gå ändå fortare och en liten lätt desperation började sticka upp huvudet i magtrakten. Men, lösningen fanns där i ett fruktstånd, kanske. Om man köper ett äpple och lämnar 20 euro bör man få mynt tillbaka, eller? Om inte killen fick för sig att han skulle snåla med sina mynt. Då uppenbarades sig min räddning på nytt i en medmänniska, en kolsvart kille i kaftan och turban förstod situationen, pratade lite med mej och satte säljaren på plats. Hivade också upp en näve mynt – om jag behövde mer! En härlig upplevelse, vilka goda människor det finns!

Se´n var det bara att resa hem till Nisse och vara glad över en härlig semestervecka, även om själva färden bitvis hade en lite besk eftersmak. Men, man lär sig – hela tiden!

Reflektioner:

Om ni åker till Paris och ska åka kommunalt – ha med eller växla snabbt in euromynt!

Bra att kunna något lite språk – i vissa lägen kan man faktiskt bli ställd.

Hos polisen i Paris som är en världsstad kan man inte få ringa internationella samtal i en krissituation – märkligt.

Ambassaden i Paris verkar ha osannolikt dålig service!

Fundering: Vad får jag tillbaka på hemförsäkringen? Svaret har inte kommit än.