katekumenat

Katekumenat

enligt en Maria Kuchen som jag hittade på nätet

Det är ett långt, krångligt och urgammalt ord som jag älskar.

Katekumenatet är en väg in mot den kristna tron. Ordet användes redan i fornkyrkan och har fått nytt liv i Sverige de senaste åren. Katekumenerna i Svenska kyrkan blir allt fler.

En katekumen är en vuxen sökare, en människa med en andlig längtan och nyfikenhet på kristen tro. Hon vill utforska vilka andliga upptäckter hon kan göra inom kyrkan. Kanske – det kan vara svårt att veta säkert i början - vill hon så småningom döpas, konfirmera sig eller förnya sin konfirmation eller sitt dop.

Jag hade en andlig längtan länge. Den saknade namn. Jag förstod mig inte på den. Den handlade om Något och mig. Jag förknippade den inte alls med kyrkan eller med kristendom. Att söka mig till kyrkan för att stilla min längtan eller döpa den skulle aldrig ha fallit mig in.

Min bild av kyrkan var bilden av en trist, tom och död plats där en handfull knepiga eller urgamla människor höll gudstjänst varje söndag på ett otidsenligt vis som aldrig skulle ha något att ge mig. Jag är ju en hipp samtida intellektuell, inte någon kyrktant, eller hur? Vad jag behövde, trodde jag, var en guru.

Men någon guru värd namnet dök inte upp. Moderna frälsningsläror kändes för ego-fixerade, alltför inriktade på mina egna sköna känslor i stunden, för att jag riktigt skulle kunna haka på. Det var mycket rökelse, massage och meditativ musik och jag gillar verkligen allt sånt, men jag saknade det där svindlande djupet som Något var och är för mig – ett djup som fick mig att känna mig så befriande liten, i tid och rum, i förhållande till Det Väldiga.

New age verkade mest handla om lilla MIG, att jag skulle må bra och få känna mig som världens centrum. Och visst, jag vill må bra, jag är värd att må bra och jag är värd en tro som tillåter mig att må bra och älska mig själv. Jag är viktig. Men världens centrum är jag knappast, och vill inte vara det heller. Det var inte främst mig själv jag ville möta och upptäcka i mitt andliga sökande. Det var Gud.

Och så en dag sa buddhisten Dalai Lama – en religiös ledare som jag liksom så många andra respekterar och beundrar – att det bästa och enklaste för alla sökare överallt på jorden är att söka sig till sina fäders tro. Han sa det gång på gång. Och jag insåg att jag kanske inte behövde leta efter Gud så långt borta, på fullt så exotiska platser som jag hade trott.

Det fanns ju en församlingskyrka runt hörnet. Oscarskyrkan. Efter viss tvekan - gå i kyrkan? Jag?! – blev jag katekumen där. Det innebar ett år av regelbunda sökande samtal i grupp, gudstjänster och till sist – för mig - konfirmation. När jag var 14 hade jag vägrat konfirmera mig, eftersom alla bara verkade göra det för att få presenter. Vid 44 var jag äntligen redo.

För mig kändes det viktigt att gå till min egen församling. Det kändes skönt att inte fokusera på maxat sköna upplevelser utan på helt normalt vardaglig gemenskap. Och jag uppskattade att katekumenatet var en plats där vi alla för en stund fick glömma våra vanliga gradbeteckningar och meriter eller brist på sådana. I resten av livet kanske du är VD, pensionär, sjukskriven, arbetslös eller popstjärna. I katekumenatet spelar inget sånt någon roll. Alla är enbart människor. Inte ”bara” människor. En människa är inte så ”bara”. Men enbart människor.

I höst vill jag fortsätta som medvandrare i en ny grupp katekumener. Det betyder att jag följer med de nya sökarna i deras samtal och gudstjänster. Vi blir en grupp på maximalt ca tio personer. Kanske vill du pröva att vara en av dem. Hör av dig till Oscars församling i så fall.

av Maria Küchen