GunillasFjällvandringAug-Sept2011

I år valde vi Jämtland efter två år i Lapplandsfjällen. I aug/sept är lederna och stugorna mindre belastade och löven börjar anta höstfärger. Nattåg tog oss till Enafors och buss till Storulvån, en vanlig utgångspunkt för vandrare. Som många andra hade vi Blåhammaren som första anhalt. Vädret var i starten grått men skönt. Snart övergick det till regn, som efterhand tilltog och blev ihållande. Vägen till Sveriges minsta och högst belägna fjällstation går ganska rejält uppför den sista sträckan. Trötta och blöta landade vi på stationen och installerade vi oss i ett 14-bäddsrum och våra kängor i torkrummet (tack för det). Blåhammaren är känt för sin mycket fina tre rätters middag, vilket vi bara kan hålla med om. Även frukosten känns luxuös så här mitt i fjällvärlden.

Från Blåhammaren gick vi mot Sylarna (del av den berömda triangeln Storulvån-Blåhammaren-Sylarna). Dagen bjöd uppehåll och solglimtar även om den började med kall snålblåst och vantar. I Sylarna hade vi tur och blev uppgraderade p gr a dubbelbokning och fick ett fint rum för två. Den turen höll i sig och i fortsättningen kunde vi i alla stugor bre ut oss i eget rum. (STFs sängar är breda och sköna med tjocka madrasser, man sover som en stock!) Här började det lite mer spartanska livet i form av vandringskost i egen regi. Sylarna har en matsal med vidunderlig utsikt mot Syltopparna och välutrustat kök för egenhushåll.

Härifrån avvek vi från ”triangeln” och styrde stegen mot Helags, som ingen av oss besökt tidigare. Det är grymt vackert i Jämtland och Härjedalen (Helags ligger i Härjedalen, informerade mig Nisse innan jag for). Vandringen går ovan trädgränsen och vyerna är vida. Man behöver inte passa på stegen riktigt lika mycket som i Lappland och man klättrar betydligt mindre i blockterräng. Men man stannar lika ofta förtrollad över naturens skönhet. Ibland ser man leden slingra sig bort i fjärran och sluta i den blåa skyn. I Helags stod oss lyckan bi igen, vi fick bo i Gamla Östan, en stuga byggd 1916, där vi kunde elda i en liten järnkamin och lysa oss med fotogenlampor. Vilken idyll! Vi tror att kanske vår pappa Axel bodde här när han på 30-talet skidade i Jämtland-Härjedalen. Helags är också en fjällstation till skillnad från stugorna, så vi kunde få ett glas vin på aftonkröken innan vi kojade.

Så gick färden vidare till Gåsenstugorna, som är ett av mina favoritställen i Jämtland, vid foten av Gåsen, kargt och fint. Där finns också en dusch (!) med självtryck och med vidunderlig utsikt. Från Gåsen genom Härjångsdalen till Vålåstugorna. I dalen ligger fjällsjöar som på ett pärlband. Lite stenhinder utmed rasbranter får man forcera. Innan vi kom till stugorna klev vi i väldigt ”muggig” mark – efter allt regn som fallit tidigare. Från Vålåstugorna till ytterligare ett nytt mål, Lunndörren, som ligger alldeles invid en sjö och som erbjuder liten vedeldad bastu och kall avrivning! Nu var vi nere i trädgränsen och resten av vår vandring gick delvis på fjällhedar, men mest i skog, först björkskog, ljus, gles och fin och senare riktig trollskog, där allt får vara orört oavsett stormar. En fantastisk miljö för växter och djur och en häftig upplevelse för stadsfolk! I Vålådalen slutade så vårt äventyr och där firade vi av med en härlig renskavsgryta.

Djurlivet bjöd på många renar, mängder av lämlar, en korp och några snöripeungar. Efter dag ett hade vi uppehållsväder och en hel del sol, då vi kunde vila från ryggsäckarna (vägde inte mer än drygt 10 kg) vid klara fjällbäckar. Sammanlagt 12-13 mil blev turen och kanske något eller några kilo lättare var vi, när vi nöjda och glada ankom till Centralen 0530 en måndagsmorgon i september.

Nedan några foton från vandringen - och då har jag undvikit traditionella fjällvybilder för sådana finns det ju så många på "marknaden" i alla fall ... tagna med systemkamera.:

Som sagt - klicka på dessa om du vill se dem mycket större och bättre!