ClaesLaurentLivet

Min kompis Claes är en glad och rolig filur ... vi har länge lunchat tillsammans i ett litet gäng var 14:e dag. På Tekniska Högskolans blogg för alumner kunde man i somras läsa följande:

Gästbloggare: Claes Laurent, LiU-alumn från Teknisk fysik och elektroteknik

1978 flyttade jag från Uppsala till Linköping för att börja studera på LiTH. 1983 var jag klar med mina studier på Y-linjens mätinriktning och jag hade fått mitt första jobb som programmerare på DataStyrning, ett företag i Linköping med inriktning på realtidsapplikationer inom industrin. Att jag skulle till Stockholm och skaffa familj så småningom det hade jag tänkt ut tidigare, men jag kunde inte släppa spexet ännu. Linköpings Studentspex, som jag var med och startade, skulle få lite mer av min tid innan jag lämnade Linköping för huvudstaden. Exjobbet, som handlade om industrirobotar i Västerås, var nyss avklarat. Så nu var det bara att tuta och köra.

1983-10-26

När jag jobbat halvannan vecka skulle jag ner på stan och träffa bästa kompisen, Ernst. På firman var vi mitt uppe i ett projekt och tiden rann iväg så jag kände mig lite stressad. Tog cykeln, vilken inte var någon extrem sak även om det var en modell med växel. När jag fått upp farten närmade jag mig en liten nerförsbacke som slutade i en utfart på en annan väg. Långt till vänster skymtade jag en bil, men den var så långt borta att jag lätt skulle hinna över vägen före den. Plötsligt kom jag dock på andra tankar och tänkte släppa förbi bilen. Bromsade med både handbroms och fotbroms, men frambromsen tog inte något vidare – eller rättare sagt den fungerade inte alls. När jag väl fått stopp på cykeln befann jag mig ute i bilens körbana. Om jag fortsatt över vägen hade jag bara skrämt bilisten, men jag var fast besluten om att släppa förbi honom och därför försökte jag vända tillbaka cykeln in mot vägkanten. Cykeln hade inte längre någon styrfart och när bilen kom emot mig blev jag handlingsförlamad, kunde inte göra någonting. Bromsa, sväng, gör något! var det enda jag tänkte att bilisten måste göra när han närmade sig, men inget hände. Bilen kom bara närmare och närmare. Inget hände, ingen inbromsning, ingen undanmanöver. Föraren hade motljus vill jag minnas. Med 30 km i timmen kolliderade vi. Trots att cykeln stod stilla flög jag över motorhuven och krossade vindrutan med ansiktet. En kort stund senare anlände mina arbetskamrater och de sprang tillbaka in för att ringa efter ambulans.

Vad heter du? frågade ambulansmannen. Jag svarade så gott jag kunde – jag var ju ganska illa tilltygad i ansiktet och sluddrade en del. Men han nöjde sig inte med det. Flera gånger under den ganska korta färden till sjukhuset ställde han samma fråga. Han var inte trögfattad utan gjorde det för att jag inte skulle svimma av. Framme vid sjukhuset frågade akutläkaren mig samma sak. Läkaren kände dock igen mitt namn och frågade mig inte mer än en gång.

När en så pass allvarlig olycka inträffar misstänker man att ryggen kan vara skadad så därför vidtar man vissa åtgärder. Läkaren frågade mig om jag kunde röra på ena foten. Det gick bra och han frågade om jag kände något när han rörde på den andra, det gjorde jag. När jag svarade på hans fråga och sa att jag inte hade ont i ryggen sa han “Grattis, du har i alla fall klarat ryggen”. Sen sövdes jag ner och man började sätta ihop mig provisoriskt.

Mina föräldrar tog ledigt, städade upp lite och kom ner från Uppsala till Linköping på morgonen den 27/10. Direkt när de kom in på intensivvårdsavdelningen, IVA, fick det träffa överläkaren som tog med dem in på ett rum. Varför denna uppståndelse? Här inne blev de informerade att det inte var så oskyldigt som man först trott. Under natten hade tydligen något hänt, för på morgonen kan jag inte röra på fötterna. Har jag vänts på något konstigt sätt? Ingen tycks veta. Röntgenbilderna studeras närmare och man finner ett brott på ryggraden, vid fjärde till femte bröstkotan. Detta hade inte upptäckts tidigare, det togs bara en ryggröntgenbild uppifrån. Ansiktsskadorna bedömdes såpass allvarliga att den avgörande sidobilden av ryggen aldrig togs – för att inte plåga mig mer än nödvändigt. I efterhand kan man undra om det var så klokt. Som om det inte hade räckt med ett antal utslagna tänder, käken av på tre ställen, att jag höll på att mista synen på ett öga, skadat ett kindben så allvarligt att en plastbit måste opereras in, fått inre skador på bukspottkörteln, båda armarna i gips; en arm och en hand bruten? Skulle jag få en skada som var värre än alla andra tillsammans dessutom? Tänk om den där röntgenbilden hade tagits och någon åtgärd hade satts in direkt, i dagens läge skulle man gjort en 3D-röntgenundersökning och förmodligen sprutat in cortison i ryggen vid skadan för att få svullnaden att avta. Hur som helst, gjort är gjort, nu är det inte mycket att göra åt det. Mina föräldrar tog det naturligtvis väldigt hårt, de är båda medicinskt kunniga och förstod vad det innebar att bryta ryggen. Det var den jobbigaste dagen i deras liv har de sagt.

Notisen i Corren var en enspaltare på ungefär femton cm där det stod att en 25-årig yngling hade fått svåra ansiktsskador.

Det var då det. Livet tog en ny riktning. Visst, jag fick ut min examen och firade min 25-årsdag på intensiven, där jag för övrigt låg i två månader. Låg på sjukhuset från oktober till juni. Ett knappt år efter skadan började jag jobba på gamla arbetsplatsen på halvtid. Efter några år fick jag möjligheten att börja på FOA (numera FOI) – fortfarande i Linköping. Där var jag i 20 år som forskare inom fiberoptik. Slutet av den tiden tillbringade jag på universitetet där jag tog en licexamen inom medicinsk teknik. Mitt år på sjukhuset hade givit mig både erfarenheter och kontakter inom sjukvården och dessa kom nu väl till pass. Avhandlingen handlade om blodtrycksmätning med ljus om och den fick titeln ”Measure the Pressure and Measure it Right, at the Brachial Artery with Infrared Light”

Nu är jag produktingenjör på ett spin-off-företag med rötter i Saab. Det heter Avionetics, ligger i Mjärdevi och vi sysslar med flygelektronik. Jag jobbar fortfarande halvtid. Är på sjukhuset och tränar flera timmar varje vecka. En del av min tid lägger jag på trafiksäkerhetsarbete och jag är gärna ute och talar om trafikolyckor i skolor. När jag var nyskadad sa man ”Om tjugo år kan man bota förlamningsskador” – det säger man fortfarande. Att sitta i rullstol vänjer man sig vid, men att vardagssaker ska ta sådan tid – det är jobbigare.

I många år har en idé legat och grott och så i höstas kom min första egna bok ut – om man inte räknar avhandlingen. Boken heter ”Det var två tomater…”. Det är en blandning av trafiksäkerhet och ordvitsar och passar både gammal och ung. I boken har jag hittat på egna varianter av ketchup-klassikern som ni säkert alla har hört. Goda vänner har gjort illustrationerna. Ett par goda spexvänner har hjälpt mig med den grafiska formgivningen och de har även gjort illustrationerna som gjort boken komplett. En förläggare i Katrineholm har tagit hand om förlagsbiten. Försäljningen har gått ganska bra, bland annat har många bibliotek köpt in boken. ”Årets roligaste trafiksäkerhetsbok” skrev en recensent!

Claes Laurent tomat-tankar

Det blev inget ingenjörsliv på heltid för min del, tiden räckte inte till. Jag kom aldrig till Stockholm, men jag fick ett bra liv ändå; jag flyttade ihop med sjukgymnasten på intensiven. Det förhållandet höll i tio år och därefter har livet rullat vidare. Spexet har fått mycket av min tid och att ge ut en bok är en riktigt häftig egotripp som jag varmt kan rekommendera. Boken finns att köpa eller beställa hos välsorterade bokaffärer eller på nätet.

Några tankar om studietiden och livet:

Gör roliga saker! Jag var med och startade LiSS och Valla Saucerrennen, tog dessutom ledigt några månader under andra året för att göra en långresa. Dessa minnen är värda mycket och vänkretsen jag fick är ovärderlig.

Livet är inte slut för att man hamnar i rullstol.

Var inte stressad i trafiken

Glöm inte förnya din olycksfallsförsäkring

Se till att din cykel är i bra skick

Använd cykelhjälm

Var rädd om tomaterna i trafiken!

Omslaget på Claes bok