15. Inlandsisens spår i landskapet

Den senaste istiden, Weichselistiden (~100000-10000 år sedan), har präglat hela det finländska landskapet. Alla landskapsformationer har uppkommit antingen då klimatet höll på att bli kallare (=framryckningsskedet) eller då klimatet växlade om och blev varmare (=avsmältningsskedet).

Under framryckningen drog inlandsisen med sig det lösa jordtäcket och slipade berggrunden. Uppstickande partier i berggrunden slipades till rundhällar och i dem kan vi se spår av nötningen i form av olika slags isräfflor. Genom att studera räfflorna kan vi sluta oss till vilken riktning isen rört sig i. På rundhällarnas läsidor kunde det ibland samlas morän och då bildades utdragna, droppformade moränkullar som kallas för drumliner. Stenmaterialet som var inklämt mellan berggrunden och inlandsisen packades ihop till mycket kompakt bottenmorän. Det stenmaterial som var infruset i isen eller som låg löst på den avlastades vid glaciärens kant (=rand) till långsträckta moränryggar som kallas för randbildningar. Från sprucken berggrund drog isen också upp större block och de kunde transporteras hundratals kilometer och syns idag i landskapet som flyttblock.

Då isen smälte var det de framforsande vattenmassorna som tog över erosionen. Avsmältningen skedde naturligtvis främst på isytan, varvid den blev porös och det bildades djupa sprickor i isen. Ner i dessa sprickor störtade smältvattnet ända tills det mötte marken. Där kunde det hända att stenmaterial blev fast i en vattenvirvel och gröpte ur en s.k. jättegryta i berggrunden. Smältvattnet forsade sedan framåt längs marken och skapade en istunnel längs vilken allt löst stenmaterial transporterades ända fram till isranden. Vid isranden byggdes det upp deltan vid isälvarnas mynningar. Deltorna består främst av sandavlagringar. I takt med att isen smalt och isranden drog sig bakåt lämnade glaciären efter sig ett löst packat moräntäcke, s.k. ytmorän. Isälven lämnade efter sig en smal sträng av sand och grus och längst nere i botten av strängen blev tyngre, runda slipade, stenar liggande. Dessa strängar kallas för åsar.

I åsarna kunde det fastna små isberg som då de smälte lämnade efter sig ett avtryck, en grop, som kallas för åsgrop eller dödisgrop.

Då vi studerar terrängkartor över olika områden i Finland märker vi att höjdkurvorna i södra Finland ofta går i nordvästlig-sydostlig riktning, medan den i norra Finland går mera i nord-sydriktning. Detta var också isens rörelseriktning och avsmältningsriktning och höjdkurvorna är ofta ett resultat av allt det avlastade material som isen och smältvattnet lämnade efter sig.