14. Vittring och erosion

Alla slags vittrings- och erosionsfenomen brukar kallas för exogena processer. Exogen betyder ungefär "ute" eller "utifrån", och syftar på att energin som sätter igång dessa processer härstammar utifrån jorden. I det här fallet är det alltså värme från solen som sätter igång förändringarna. De exogena processerna finfördelar och flyttar på stenmaterialet på jordskorpan.

Stenmaterial bryts sönder till mindre kornstorlekar genom vittring. Vittringen finfördelar större stenar som finns i jordtäcket till mindre, men även den fasta berggrunden spricker eller till och med löses upp. Vittringen kan ske antingen kemiskt eller fysikaliskt. Den kemiska vittringen påverkar i regel endast mjuka bergarter, som t.ex. kalksten, och löser ut mineralerna. Vittringen av kalkstensberggrund skapar ofta droppstensgrottor och andra underjordiska tunnlar, medan den fysikaliska vittringen bryter upp och smular sönder stenmaterial, varefter olika erosionskrafter kan transportera stenmaterialet till någon annan plats. Till fysikalisk vittring hör sol-, frost-, och saltsprängning, vilka orsakas av temperaturväxlingar. Det finns också organogen vittring, då växter på olika sätt kan bryta eller lösa upp stenmaterial.

Då stenmaterial vittrar på sluttningar i landskapet uppstår ofta ras av olika slag, t.ex. stenras och jordskred. Dessa ras brukar gemensamt kallas för massrörelser. Massrörelserna, vilka också kan vara laviner av snö, utlöses oftast av skakningar i marken, starka ljudvågor eller av regn. Jordtäcket kan också röra sig mycket långsamt, med bara några centimeter per år. Denna typ av rörelse kallas jordkrypning/solifluktion.

Då den fysikaliska vittringen har finfördelat stenmaterialet och det blivit blivit lättare kan vind, vatten och is ta tag i det, transportera och avlasta det på annan plats. Detta kallas för erosion.

Vinden transporterar sand på land och till och med ut över havet. De nya formationer som vinderosionen skapar är oftast dyner, men också olika slags slipade och urgröpta klippväggar. Slipningen kallas för abrasion.

Rinnande vatten är den effektivaste formen av erosion. Floder som nöter på underlaget bildar V-dalar eller till och med kanjoner. På bottnen av floddalarna finns det ofta sedimenavlagringar från översvämningar, en s.k. flodslätt, och i floddalarna kan man också se spår av tidigare flodfåror. Dessa kan ännu vara vattenfyllda och isolreade och kallas då för korvsjöar. Ändringen av en flods strömningsfåra kallas för meandring. Där floden når kusten och den avlastar allt som den fört med sig byggs det upp en nya strandlinje av ett s.k. floddelta.

Kustlinjen omformas också av vågor och kustströmmar. Dessa kan flytta på sand längs stranden så att det byggs upp sandrev och sandbankar en bit utanför kusten. Den del av havet som isoleras innanför sandbankarna kallas för haff, en slags lagun.

Då jorden befinner sig i en s.k. glacial (=isperiod) finns det dalglaciärer som glider ner längs bergssluttningar i kalla klimat och söker sig framåt i gamla floddalar. Under framglidningen nöter de på berggrunden i dalgången och den slipas till en s.k. U-dal, som syns då klimatet blivit varmare och isen smultit.