Flerspråkighet

2.3 Flerspråkighet

Sverige har under en mycket lång tid sett sig som ett enspråkigt land och därför har och är till stora delar också ett starkt enspråkighetsperspektiv rådande. “Flerspråkighet innebär då å andra sidan kommunikation genom flera språk och det är en betydligt vanligare företeelse i världens länder.” (Tore Otterup, Gbgs univ., Flerspråkighet i klassrummet - språklig mångfald som resurs, Skolverket.se) År 2000 fick vi fem minoritetsspråk erkända och därefter har en tydligare flerspråksnorm antagits. Redan 1984 synliggjorde språkforskaren Rickar Ruiz tre förhållningssätt till flerspråkighet som har relevans inom skola: flerspråkighet som problem, som rättighet och som resurs.

Om man väljer att se flerspråkighet som problem fokuserar man på bristande svenskkunskaper och bristande erfarenhet av det “svenska”. De svenska styrdokumenten har istället betonat flerspråkighet som en rättighet, där man framhållit tillgång till studiehandledare och att respektera andra kulturer, religioner och etniciteter. En syn på flerspråkighet som resurs däremot innebär att man ser elevers samtliga språkliga resurser som en tillgång och något som tillför både undervisningen och skolan något. Det kan ibland innebära att läraren är den som är novis, medan eleven är experten. Lärarens roll blir då att organisera lärandemiljön så att både kunskap och språk utvecklas i ömsesidig samverkan. (Åsa Wedin, HDa, Flerspråkighet i klassrummet - språklig mångfald som resurs, Skolverket.se)

Att man ska se på flerspråkighet som en resurs, där både förhållningssätt, attityder och arbetssätt har en avgörande betydelse för kunskapsutveckling, gör också att varje kommun behöver en språkpolicy. ( Å. Wedin, HDa, Skolverket.se och Bonacina-Pugh (2012)) Kommunens Språk-, läs- och skrivvägledning är ett exempel på en sådan. 

Läs mer om flerspråkighet som en resurs på denna länk till Skolverket.

Utskriftsvänlig sida