Bemötande och omhändertagande

Alla reagerar olika

Vi reagerar alla olika i en kris. En del vill vara tillsammans med andra hela tiden, andra drar sig undan från allt sällskap. Det finns de som vill prata om det som har hänt om och om igen. Andra blir helt tysta och blir svåra att få kontakt med, även om det gäller annat än det som orsakade krisen. Vissa som hamnar i kris tappar lusten att äta, medan andra tröstäter.

Det är vanligt att känna ångest och oro i en krissituation. Det är också vanligt att få problem med sömnen. För vissa är sömnen mycket påverkad under en tid. Det är vanligt att ha svårt att somna eller att sova för få timmar. En kris också leda till att man känner sig utmattad och sover mer än vanligt.

Omgivningens reaktioner

Det finns många saker som kan påverka hur du reagerar i en kris, bland annat hur din omgivning reagerar. Det kan innebära att du får svårare att hantera krisen om din omgivning inte förstår hur allvarligt du upplever att det som har hänt är. Det kan också bli tvärt om, att du får lättare att hantera krisen om din omgivnings reaktion är att det inte är så farligt. Ofta är det skönt när din omgivning bekräftar det du känner. Man kan reagera olika starkt på liknande händelser och situationer. Erfarenheter och upplevelser som du har haft under livet har betydelse för hur du upplever och hanterar de svårigheter som du utsätts för.

Bemötande och omhändertagande vid kris

Det är viktigt med ett lugnt och vänligt bemötande. Lämna inte den drabbade ensam. Den som är drabbad behöver vila, värme och om möjligt mat och dryck.

Omhändertagandet brukar beskrivas med de 4 H-na

• Håll i. Människor i kris glömmer ibland att äta och dricka. De kanske lever i chock eller tycker det är helt meningslöst att äta när livet ändå "tagit slut". Se till att den drabbade får värme, mat och dryck, i alla fall vätska. Vatten, juice och så vidare.

• Håll ut. Det tar tid. Tålamod krävs, både för den som befinner sig i krisen och den som står lite utanför. Den krisdrabbade kommer behöva stöd under en lång tid.

• Håll om. Ge fysisk närhet, lägg armen om - särskilt viktigt under chockfasen.

• Håll tyst. Du behöver inte säga så mycket, utan lyssna om personen vill prata.

I uppföljningen av situationen under den första veckan efter händelsen bör man bland annat lägga vikt vid följande:

För yngre barn

• Tidig hjälp och handledning till föräldrar

• Se till att barnen blir informerade så att missuppfattningar undviks

• Stilla oro, minska osäkerhet och skapa trygghet

• Hålla fast vid vanliga rutiner och aktiviteter så som samling, rytmen i förskolans aktiviteter och så vidare

• Vara öppen och ärlig om vad som hänt, men hålla sig lugn, ge information och kolla att barnen har förstått den information de tar emot

• Låt barnen använda teckning och lek för att uttrycka det som inträffat, eller som utgångspunkt för att samtala om vad som har hänt

• Delta i rituella markeringar vid dödsfall

• Kroppslig kontakt och fysisk omsorg ger trygghet

• Ge särskild uppmärksamhet till barn som behöver mycket stöd

För äldre barn

• Skapa ett bra omsorgsklimat där de vuxna uppträder med värme och lugn och visar ett gott krisledarskap

• Säkerställ att barnen får korrekt faktainformation som ger en bra och konkret förståelse för det som hänt

• Ge barnen en överblick över vad som ska hända inom den närmaste framtiden, det vill säga de första dagarna

• Förmedla nya fakta efterhand som de finns tillgängliga

• Gå igenom hur barnen pratade om händelsen för att:

– skapa en överblick över vad som hände

– främja mental mobilisering och ta tag i det barnen har klarat av

– trygga kognitiv tydlighet och förståelse

– identifiera missförstånd, missuppfattningar och magiskt tänkande

• Vid dödsfall används rituella markeringar som att tända ljus, bild och blommor på katedern, minnesbok som elever kan skriva i med mera

• Stimulera olika former av uttryck:

– teckning, skrivning och verbala uttryck, lek, konstnärliga uttryck med mera

– informera om förväntade reaktioner, inklusive ingen eller begränsad reaktion

• Återupprätta skolrutinerna

• Uppmuntra stöd från vänner och skolkamrater

• Lyssna till barnens berättelser — hjälpa dem att forma en sammanhängande historia, försöka skapa överblick och mening

• Hjälpa till att få tankarna på plats, få »grepp« om situationen och normalisera reaktioner

• Utnyttja den kollektiva potentialen, använda gruppsamlingar och rituella uttryck

• Skaffa en överblick över vad barnen varit exponerade för och därefter se till att de som varit särskilt utsatta — till exempel barn som varit rädda att dö eller tagit in särskilt starka sinnesintryck — får adekvat hjälp

• Gå igenom självhjälpsmetoder de kan använda för att lugna kroppen, dämpa påträngande minnen och hindra att förnekande, fobisk ångest med mera utvecklas

• Flytta fram eventuella prov för den aktuella klassen eller klasserna

• Arrangera föräldramöten

Ritualer kan användas i uppföljningsarbetet för yngre och äldre barn. De är betydelsefulla, särskilt efter dödsfall. Ritualerna gör det möjligt att på ett meningsfullt sätt uttrycka vad man känner vid en förlust. De går bortom orden och tillåter oss ett starkt symboliskt uttryck genom handling, samtidigt som de ger form, struktur och ram åt tankar och känslor. De bekräftar vår tillhörighet till andra vi tycker om och de tillåter oss att känna andras stöd. Ritualer kan både sätta igång och avsluta men också och öppna och stänga viktiga delar av sorg vi bär.

Följande ritualer med barn är aktuella:

Formella vuxeninitierade ritualer

• Klassrumssamtal

• Minnesstund

• Begravning

• Besök på platsen där det hände

• Markera årsdagar

Spontana ritualer initierade av barn och unga själva:

• Besök på platsen där det hände, markera med blommor, tända ljus

• Webbsidor där barn och unga kan uttrycka sin sorg och saknad