Textexempel

Tillträde till högre studier 

I fokus för Lillemor Kims avhandling Val och urval till högre utbildning. En studie baserad på erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform står den ”tillträdesproblematik” som 1977 års tillträdesregler gav upphov till. Med en generös allmän behörighetsgivning skulle antalet så kallade återvändsgränder i gymnasieskolan undvikas. Med ett fåtal kvantifierbara urvalskriterier och fördelning av platser i förhållande till olika grupper av sökande (med olika typer av skolbakgrund) skulle urvalet bland behöriga sökande kunna göras rättvist, överblickbart och effektivt. Resultatet blev en generös behörighetsgivning som kopplades ihop med ett snävt urval baserat på ett mycket litet antal kriterier. Detta nya antagningssystem blev med Lillemor Kims egna ord ett experiment i jätteformat, som ett test i full skala på en rad olika antaganden om hur behörighet skall definieras och urval göras till ett högskolesystem som utformats på ett speciellt sätt för att uppnå vissa bestämda samhällspolitiska, utbildningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften.

I avhandlingen studeras och analyseras de val- och urvalsprocesser som tillträdesreglerna gav upphov till hos enskilda individer samt hur reglerna gradvis modifierades och förändrades genom olika typer av politiska och administrativa beslut. Avhandlingens problemställning handlar alltså om relationen mellan mänskligt handlande och villkoren, ramarna, för detta handlande. I avhandlingen anläggs både top-down-perspektiv och bottom-upp-perspektiv. Till dessa skall så fogas en tidsdimension. Såväl aktörers agerande som systemets utformning studeras i ett tjugoårsperspektiv. Eftersom Kim har tillgång till uppföljningsdata ges också möjlighet att studera tillträdesreformens implementering och även dess legitimitet.

Grundtanken i Kims teoretiska modell är hämtad från Peter M. Blau, som ser en individs slutliga yrkesval som resultatet av ett samspel mellan individens val och systemets urval. Över tid sker en ömsesidig anpassning, en kontinuerlig interaktion. I modellen finns på båda sidorna pådrivande krafter (positiva förväntningar, ambitioner, mål) och återhållande krafter (negativa förväntningar, begränsade resurser, hinder) som påverkar individens val respektive systemets urval. Men Kim menar också att denna begreppsram bara täcker en begränsad del av hela val- eller urvalsprocessen och går vidare till forskare som Boudon och Gambetta, som genom att dela upp utbildningsvalet i flera steg söker förena intentionalitet och strukturella förklaringar.

Avhandlingen bygger på ett mycket omfattande empiriskt material. Tre undersökningar är gjorda på individnivå. Dessa är gymnasieundersökningen (GU) som gjordes bland gymnasieelever våren 1980, antagningsundersökningen (AU) som genomfördes bland de individer som deltog i antagningen hösten 1980 samt slutligen uppföljningsundersökningen (UU) som omfattade de individer som ingick i antagningsundersökningen och som sedan återfanns i SCB:s högskoleregister till och med 1995. Antagningsundersökningen och uppföljningsundersökningen utgör tillsammans alltså i princip en longitudinell studie.

Två undersökningar görs på systemnivå. Den ena studien avser de gradvisa förändringarna i antagningssystemet från 1977 och framåt. Officiella dokument granskas och aktörer som var med då det begav sig intervjuas. Den andra studien avser de strukturella effekterna av tillträdesreformen. Över hela perioden från 1977 till 1997 redovisas söktrycket och antagningsresultaten för den centrala antagningen. Här används statistiska uppgifter från de centrala antagningsmyndigheterna. Kim ger också en beskrivning av förändringar inom utbildning och arbetsmarknad under åren fram till 1995.

Vilka resultat leder då de olika studierna fram till? Målutfallsanalysen av tillträdesreformen visar att en del av reformens negativa effekter antagligen kunde ha undvikits om målkonflikterna erkänts och analyserats innan hela systemet sjösattes. Totaldimensioneringen, som var grundbulten i tillträdesreformen, ledde till att det som eventuellt var fel tänkt blev ett fullskalefel.

Ett annat misstag i reformen var att underskatta effekterna i gymnasieskolan. Både taktikval och betygshets blev betydande. Att betygsgenomsnittet räknades oberoende av vad det var för utbildning den sökande skulle in på skapade en negativ opinion. Arbetslivserfarenheten kom att mekaniseras till en fråga om tid, och dess innebörds betydelse för studierna kom helt bort. Även detta bidrog till en negativ opinion.

Antagandena om ökad social rättvisa höll inte. Urvalsinstrumenten var för trubbiga för att bryta det traditionella mönstret. Effekterna för kvinnorna av krav på arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter förbisågs också. Inte heller antagandet om ökad rättssäkerhet höll. Tillträdesreglerna blev så komplicerade att ungdomar utan hjälp att tolka dem missgynnades. Studien på de fyra gymnasieskolorna visade på hur olika de enhetliga reglerna kunde tolkas och fungera. Antagningssystemets opersonlighet och känslighet för lokal kontext gjorde också att det tappade i legitimitet.

Kims sammanfattande bedömning av tillträdesreformen blir i grunden mycket negativ. Främsta skälet till reformens misslyckande ligger i målkonflikter och i det centralistiska och enhetliga administrerandet. Det tillträdessystem som formats för den svenska högskolan pendlar mellan att betrakta tillträdesfrågan som en fördelningsfråga och att betrakta den som en individuell rättvisefråga.

Den teoretiska modellen för studie- och yrkesval är det andra temat för Kims sammanfattning. Avhandlingen har inneburit ett slags test av den Blau-inspirerade modellen. Slutintrycket av studien är att det är dimensioneringen som har störst betydelse för hur antagningsreglerna kommer att fungera. Individen bedömer sina chanser utifrån hur många platser det finns att kämpa om. Om det finns ett rimligt antal platser att försöka komma in på, söker man förbättra sina egna utsikter genom att skaffa vad som efterfrågas i meritväg. Ett kraftfullt tillskott i Kims studie är det tidsperspektiv hon arbetar med. Uppföljningsstudien visar att de flesta som sökte hösten 1980 inte gav upp. Så småningom kom cirka 90 procent av dem in. Tagna tillsammans visar studierna på individnivå därmed att de nya tillträdesreglernas signalvärde var kraftigt.

Sammanfattningsvis kan sägas att Lillemor Kim lagt fram en mycket informationsrik avhandling, som behandlar ett centralt inslag i reformeringen av den högre utbildningen. Avhandlingen belyser mångfalden bakom den enhetliga fasaden i högskolan. Den arbetar också med en mångfald av frågeställningar, teoretiska begrepp, empiri, diskussionsteman och slutsatser. Den beskriver och analyserar företeelser på olika nivåer i högskolesystemet, den nyttjar empiri av olika slag och den både bekräftar och genererar hypoteser. Den har visat att det svenska tillträdes- och urvalssystemet erbjuder pedagogikforskare ett rikt underlag för att studera för disciplinens centrala frågor på både system- och individnivå.

Avhandlingen är skriven av en driven utvärderare och utredare. Med teoretisk medvetenhet och effektiv strukturering av olika typer av empiriskt material har en angelägen men forskningsmässigt mycket komplex företeelse i det svenska utbildningssystemet analyserats, nämligen det formaliserade mötet mellan individer som väljer och systemet som väljer ut, och de konsekvenser denna formalisering får.

BERIT ASKLING

Svåra ord och formuleringar