Berget som älskade en fågel

Alice McLerran, Eric Carle: The mountain that loved a bird (1985)

En vacker bilderbok om förutsättningarna för liv och hur vi alla behöver varandra. Boken är tyvärr inte utgiven på svenska, men Sonja Balthasar har två ex på finska som hon gärna lånar ut (kontakta förnamn.efternamn@edu.pargas.fi), och den finns att låna i Vaski-biblioteken. Här är en svensk översättning av sagan som ni kan använda tillsammans med boken.


Översättning av Sonja Balthasar med rättigheter att använda för undervisningssyften. Det är inte tillåtet att sprida texten eller använda den till kommersiella syften eller andra än undervisningssyften. 


Uppslag 1

Det var en gång ett berg av naken sten. Det stod ensamt mitt på en öde slätt. På dess hårda sluttningar växte inte en enda växt, och inga djur, fåglar eller insekter kunde leva där. 

Solen värmde berget och vinden kylde ner det, men den enda beröringen som berget kände var regnets eller snöns beröring. 

Ingenting annat fanns som berget kunde ha känt.

Alla dagar och nätter tittade berget bara på himlen, och betraktade molnen som gled fram. Det kände solens bana, som gick över himlen på dagarna, och månens färd över himlen på nätterna. Klara nätter såg det på de långsamma bågarna av fjärran stjärnor.

Ingenting annat fanns att titta på. 


Uppslag 2

Men en dag dök en liten fågel upp. Hon kretsade ovanför berget och landade sedan på en utstående klippa för att vila och putsa sina fjädrar. Berget kände det torra greppet av hennes små klor på klippprånget, det kände den fjädertäckta kroppens mjukhet när fågeln sökte skydd mot bergssidan. Berget var förundrat, för ingenting liknande hade någonsin kommit till det från himlen. 

“Vem är du?” frågade berget. “Vad heter du?”

“Jag är en fågel”, svarade den andra. “Jag heter Glädjen, och jag kommer från fjärran trakter där allt är grönt. Varje vår flyger jag högt på himlen och letar efter det bästa stället att bygga mitt bo och fostra mina barn. När jag vilat klart måste jag fortsätta leta.”

“Jag har aldrig sett något som du,” sa berget. “Måste du gå? Kan du inte stanna här?”

Glädjen skakade på huvudet. “Fåglar är levande varelser,” förklarade hon. “Vi behöver mat och vatten. Här växer ingenting, som jag kunde äta; här finns inga bäckar att dricka ur.”

“Om du inte kan stanna här, kan du inte komma tillbaka någon dag?” frågade berget.


Uppslag 3

Glädjen funderade en stund. “Jag har flugit långa sträckor”, sa hon, “ och jag har vilat på många berg. Inget annat berg har någonsin brytt sig om om jag kommer eller går, och därför vill jag komma tillbaka till dig. Men jag kan göra det bara på våren innan jag har byggt mitt bo, och eftersom du är så långt borta från vatten och mat, kan jag bara stanna några timmar.”

“Jag har aldrig sett något som du,” sa berget igen. “Jag vore lycklig om jag fick se dig igen, även om det är bara för några timmar.”

“Det är ännu en sak du måste veta”, sa Glädjen. “Berg varar för evigt, men det gör inte fåglar. Även om jag besöker dig varje vår under hela mitt liv, blir det ändå bara några gånger. Fåglar lever inte så många år.”

“Jag kommer att vara mycket sorgsen när dina besök tar slut”, sa berget, “men ännu sorgligare är det om du nu flyger bort och aldrig kommer tillbaka.”

Glädjen satt mycket tyst och tryckte sig ömt mot bergets sida. Sedan började den sjunga en mild sång som liknade klockors klang, och första gången i sitt liv hörde berget musik När fågeln hade sjungit sin sång, sa hon: “Eftersom inget annat berg någonsin har brytt sig om om jag kommer eller går, vill jag ge dig ett löfte. Varje vår i mitt liv kommer jag och hälsar på dig, jag flyger över dig och sjunger för dig. Och eftersom mitt liv inte varar för evigt, ger jag en av mina döttrar mitt namn, namnet Glädjen, och jag berättar för henne var hon hittar dig. Och hon ger en av sina döttrar namnet Glädjen och berättar för henne var hon hittar dig. Varje Glädjen har en dotter vid namn Glädjen, och då spelar det ingen roll hur många år som går, för du kommer alltid att ha en vän, som kommer och hälsar på dig och flyger ovanför dig och sjunger för dig.”

Berget var både glatt och sorgset på en och samma gång. “Jag hoppas ännu att du kan stanna”, sa det, “men jag är glad att du kommer tillbaka.”

“Nu måste jag gå”, sa Glädjen, “för det är lång väg till trakter där jag hittar mat och vatten. Vi ses nästa år.” Hon steg upp till skyarna och dess vingar glänste i solen som solfjädrar. Berget följde henne med blicken tills hon försvunnit i fjärran. 


Uppslag 4

År efter år, alltid då det blev vår, flög den lilla fågeln till berget och sjöng: “Jag är Glädjen och jag har kommit för att hälsa på dig.” Och i några timmar flög fågeln sjungande ovanför berget eller lutade mot dess sida. Och i slutet av varje besök frågade berget alltid: “Finns det inte något sätt för dig att stanna?” Och alltid svarade Glädjen: “Nej, men jag kommer tillbaka nästa år.”


Uppslag 5 

Varje år väntade berget allt ivrigare på Glädjens besök, varje år var det allt svårare att se henne flyga iväg. Nittionio vårar kom och gick på detta sätt. På den hundrade våren, när det igen var dags för Glädjen att gå, frågade berget än en gång: “Finns det inte något sätt för dig att stanna?” Glädjen svarade, som alltid: “Nej, men jag kommer tillbaka nästa år.” Berget tittade på hur hon försvann på himlen, och plötsligt brast bergets hjärta. Ett stort klippblock bröts mitt itu, och från bergets innersta hålor strömmade tårar fram och rann som en bäck längs sluttningen. 

Nästa vår kom den lilla fågeln och sjöng: “Jag är Glädjen, jag har kommit för att hälsa på dig.” Denna gång svarade berget inte. Det bara grät och tänkte på att fågeln snart måste gå igen, och på de många långa månader innan den kom tillbaka. Glädjen vilade på klipprånget och såg på tårbäcken. Sen flög hon ovanför berget och sjöng som förut. När det var dags att gå, grät berget fortfarande. “Jag kommer tillbaka nästa år”, sa Glädjen stilla och flög sin väg. 


Uppslag 6 

Följande vår återvände Glädjen med ett litet frö i sin näbb. Berget grät fortfarande en ström av tårar. Glädjen satte försiktigt in fröet i en bergsspricka nära bäcken, så att fröet skulle hållas fuktigt. Sedan flög hon ovanför berget och sjöng för det. När hon märkte att berget fortfarande inte kunde prata, flög hon iväg än en gång. 


Uppslag 7

Under de följande veckorna började små tunna rötter växa ut från det lilla fröet i bergsskrevan. Rötterna växte långsamt in i det hårda berget och spred sig i små sprickor, och spräckte sönder bergets hårdhet. Eftersom rötterna hittade vatten i sprickorna och eftersom det vittrade berget gav fröet näring, växte ett skott upp mot solljuset och spröda små blad utvecklades. Men berget var ännu gripet av sorg och förblindat av tårar. Det märkte inte den lilla växten. 

Nästa vår hämtade Glädjen med sig ett nytt frö, och därpå följande vår åter ett. Hon placerade båda på skyddade platser nära tårbäcken, och så sjöng hon för berget. Men berget bara grät. 


Uppslag 8

Åren kom och gick. De nya växternas rötter mjukade upp stenen längs tårbäckens stränder. När den vittrade stenen förvandlades till jord, började det växa mossa i skyddade skrevor. Gräs och små blommor spirade i skrymslen på bäckens strand. Spröda små insekter, som kommit med vinden till berget, surrade bland löven. 

Under tiden trängde det allra första fröets rötter allt djupare mot bergets hjärta. På jordens yta hade det som från början var ett svagt skott vuxit till ett ungt träd vars grenar sträckte sig mot himlen. Till sist kände berget rötterna, som trängde neråt som smekande fingrar, fyllde och helade sprickan i dess hjärta. Sorgen flög sin kos och berget började upptäcka förändringarna som höll på att ske. När det såg alla de nya och underbara saker som hände, förvandlades bergets tårar till glädjetårar. 

Varje år kom Glädjen tillbaka och hämtade med sig ett nytt frö. Varje år sprang flera bäckar skrattande ner för bergssluttningen, och jorden som vättes av de nya bäckarna täcktes av gröna träd och andra växter. 


Uppslag 9

Nu, när berget inte längre grät av sorg, började det igen fråga: “Finns det inte något sätt för dig att stanna?” Men Glädjen svarade: “Nej, men jag kommer tillbaka nästa år.”

Flera år gick, och bäckarna förde liv allt längre bort på slätterna som omgav berget, tills allt till slut var grönt så långt berget kunde se. Små djur från trakter bortom horisonten började komma till berget. När berget såg hur de små levande varelserna hittade näring och skydd på dess sluttningar, kände berget plötsligt hopp välla över det. Det öppnade sitt hjärtas djupaste skrymslen för trädens rötter och gav dem all sin kraft. Träden sträckte sina grenar ännu högre mot himlen, och hoppet strömmade som en sång från bergets hjärta till varje löv. 


Uppslag 10

Och verkligen, när det blev vår igen, kom Glädjen till berget och bar i sin näbb inte ett frö, utan en liten kvist. Hon flög rakt till det bergets högsta träd, det trädet som vuxit upp från det allra första fröet. Hon placerade kvisten i en grenklyka där hon ville bygga sitt bo. “Jag är Glädjen”, sjöng hon, “och jag har kommit för att stanna.”


Diskussionsfrågor