De nämnda personerna hade jämte flera andra sökt sig en tillflyktsort i villorna på Korssundsholm, då den stora paniken utbröt i staden den 7 februari efter att baron G. Silfverhielm upplöste skyddskåren för att man ansåg att de vita då hade större möjligheter att undfly en mångfalt större fiende. Herr Ruuth som från sin egendom Segersby i Pernå följde med sin svåger häradshövding J . Dahlström till hr D:s villa och stannade kvar på hr Erik Söderströms villa. Där bodde också hr Holmström. Hr Söderström hade jämväl med sin hustru och familjens yngre medlemmar rest till villan den 7 febr. På andra sidan holmen bodde i rektor Allardts villa godsägare L .Hagelstam med fru och hr B, Björkenheim, och i fiskaren Lönnqvists torp, hade baron G. Silfverhjelm samt hrr F. Mörtengren och O. Hohenthal slagit sig ned. De hade den 23 på kvällen återvänt från Haxalö. Då ingen vetat något med säkerhet om när en ångbåt för överfärd till Reval skulle inträffa och det var trångt om utrymme samt knappt med proviant på Haxalö , hade de återkommit till Korssundsholm.

Genom en angifvelse av en kvinna som låtit sig lockas av de rikliga belöningar som de röda utfäst för angivande av skyddskårister-hade man i röda gardets högkvarter i Borgå fått kunskap om att Korssundsholm var uppehållsort för skyddskårister och beslutat utsända dit en större expedition för att infånga eller mörda dessa. Härom hade den vita sidan fått nys och därför planerat att ett bud skulle resa ut till villorna. Budet skulle bege sig av 6-tiden på söndag morgon, men vågade inte resa, och underrättade heller icke sina uppdragsgivare härom. Vid 8-tiden bröt så de rödas expedition upp. Vid ½ 10-tiden avreste en annan expedition, som räknade 20 slädar med 3-5 man i varje och trenne ryttare, inalles över 80 man. Vid Kardrag räknades senare på dagen inalles över 40 hästar.

På Korssundsholm var man fullkomligt oförberedd på den fara som hotade. De röda rastade emellertid i Kardrag för att dricka kaffe, och då därifrån omedelbart vid de rödas ankomst ett bud sändes till villorna, fingo dessas gäster så mycket rådsrum som kaffepausen medgav, omkring 3/4 timme. Då budet från Kardrag kom till hr Erik Södersröms villa där hrr Ruuth och Holmström uppehöllo sig, beslöt den förstnämnde som icke ansåg sig ha något att frukta; speciellt som han icke tillhört skyddskåren eller ens tagit någon egentlig befattning med den, att stanna kvar på villan, medan däremot ungdomarna och hr Holmström skyndade ut och under ledning av en ortsbo sökte sig ett gömställe bland stenblocken på en strandudde. Då fru Söderström framhöll att det icke vore klokt att låta många ytterplagg synas på villan, tog hr Holmström på sig den ena bättre av två pälsar, som hr Ruuth hade därstädes. Enligt tidigare överenskommelse, var ingen på villan beväpnad. Alla vapen hade avlägsnats och nedgrävts.

Av de röda kom till villan en avdelning om 50 man i 15 slädar. De förklarade hr Ruuth häktad och fordrade att han skulle följa med dem till staden för att förhöras. Herr Ruuth föreslog då att förhör omedelbart skulle anordnas på stället, och understöddes av fru Söderström som framhöll att där fanns tillräckligt med vittnen. Hr Ruuth erbjöd sig också att skriftligt besvara alla frågorna, som ställdes till honom. Men intetdera förslaget godkändes. De röda vidhöllo att hr Ruuth skulle följa med dem och försäkrade att honom icke skulle vederfaras något ont. Fru Söderström förklarade då att hon ville göra honom sällskap, men detta tilläts icke, och de röda förbjödo henne att lämna villan. Då intet annat återstod än att foga sig efter banditernas fordran, tog hr Ruuth på sig sin respäls, av fårskinn varpå han placerades i en släde och bortfördes.

De röda som redan tidigare bildat kedja, fortsatte nu färden åkande på isen utmed holmens strand för att se efter om utspår från denna förekommo. För dem som gömt sig på udden, tedde det sig härvid som om expeditionen styrde rakt på dem, vadan de redan trodde sig vara upptäckta och tänkte på att ge sig, men ledaren som antog att situationen icke var så farlig, ville icke detta, utan uppmanade de andra att i skydd av stenblocken försiktigt draga sig tillbaka in i skogen. Manövern lyckades så mycket bättre, som de röda faktiskt icke observerat något misstänkligt och rådande snöyra gjorde sitt till för att hindra upptäckt. Under reträttrörelsen inåt skogen kom emellertid hr Holmström att skilja sig från de övriga och råkade förmodligen styra kosan utåt stranden samt där bli synlig för sina fiender, som antagligen lyckades få honom i sitt våld innan samma öde drabbade hrr Mörtengen och Hohenthal.

Varningsbudet från Kardrag hade träffat dessa jämte baron G Silfverhjelm i fiskaren Lönnqvists torp. Alla tre hade kort därpå begivit sig till rektor Allardts villa för att underrätta sina där boende kamrater om situationen. Vakthållning anordnades omedelbart, och då om en stund de röda syntes vara i antågande, skyndade de fem herrarna som genast hade klart för sig att livet stod på spel, att rädda sig åt olika håll. Herrarna Silfverhjelm och Björkenheim togo vägen längs stranden och därpå utåt i riktning åt Pellinge. I rak linje från Korssundsholm mot Pellingelandet ligga fyra små holmar. Baron S, lyckades hinna ända till den tredje, medan hr Björkenheim som tröttnade på vägen, kom till den andra, Träskholmen och där gömde han sig bakom en sten.

Herr Hagelstams berättelse:

Herrarna Hagelstam, Mörtengren och Hohenthal å sin sida gåvo sig inåt skogen på Korssundsholm. De två sistnämnda sprungo direkt in i skogsbrynet, hr Hagelstam åter valde en rak körväg, som från villan ledde in i skogen och på vilken snöyran gjorde sitt till för att utjämna skillnaden mellan gamla och nya spår. Efter att ha gått 50 - 100 meter längs vägen vek hr Hagelstam In i skogen och träffade därvid på hrr Mörtengren och Hohenthal bakom ett stort stenblock. De röda hade under tiden kommit till villan och frågade där av fru Hagelstam vilka ”slaktare” som bodde på villan, eftersom flera spår syntes leda direkt till skogskanten. En del begynte följa spåren till fots, medan andra körde hästarna inåt skogen.

I sitt gömställe bakom det stora stenblocket hörde hr Hagelstam om en stund viskande tal på finska som försiktigt närmade sig. Flyktingarna lämnade då platsen och sprungo över en bakomliggande bergsklack samt kommo därefter åter att gå åt olika håll. Hr Hagelstam drog sig långsamt och försiktigt i skydd av träd efter träd åt höger i riktning från stranden mot skogen. De övriga kommo däremot närmare stranden, och blevo förmodligen här upptäckta, ty hr Hagelstam kunde höra högljudda rop av de röda: ”Pojat tulkaa tänne, he ovat täällä”, och därefter spridda skott som avlossades för att förmå de upptäckta att giva sig. Den stund som förflöt innan ropen hördes, var så kort att de flyende knappast hade hunnit ut på isen.

Efter skotten (som hördes också till fiskaren Lönnqvists torp och hr Söderströms villa) blev allt tyst. Så förgick en halv timme vidpass, och därpå hördes åter flera skott på längre avstånd. Hr Hagelstam kunde icke tro att någon av herrarna skjutit, åtminstone hade hr Björkenheim lika litet som han själv haft skjutvapen på sig. Tydligen hade de röda nu, fortsättande sin människojakt, hunnit vidare till Träskholmen och där funnit hr Björkenheim samt därpå utfört sitt grymma dåd med de fem tagna fångarna.

Efter mordgärningen färdades banditerna vidare till Pellinge i ostlig riktning. De tycktes haft skyndsamt och icke givit sig tid för undersökningar. Huvudstyrkan återvände rätt snart, medan en mindre avdelning fick fullfölja expeditionens syfte på Pellinge-landet.

Hr Hagelstam som någon tid framåt stannat i sitt senast omnämnda gömställe, sökte sig när det led mot eftermiddagen därifrån nedåt stranden. Där såg han gömd bakom ett träd vid 5 tiden de rödas huvudstyrka komma körande tillbaka från Pellinge. Den åkte förbi honom på c. 50 meters avstånd och han räknade härvid 33 hästar. Omkring 3 timmar senare kom en eftertrupp, den kvarlämnade mindre avdelningen, med 9 hästar. (Till staden kom huvudstyrkan vid 6 tiden, men enligt uppgifter av tillförlitliga personer, som sågo den passera förbi sig på gatan, räknade den då endast 22 hästar). Vid 10-tiden började hr Hagelstam, som varit så trött att han sov i skogen, att slutligen vandra över de små holmarna mot Pellinge dit han kom sent på natten. Följande dag måndagen den 25 februari sände han därifrån ett bud till fiskaren Lönnqvist med underrättelse att han var välbehållen och om de upplevelser han haft.

Baron G. Silfverhjelms berättelse

Den relativt knapphändiga relationen beträffande händelserna som stöder sig på uppgifter av de två överlevande, hr Hagelstam (det hitintills relaterade), kompletterad av följande skildring, som baron G. Silfverhjelm på vår anhållan lämnat om sina öden under den fasansfulla morddagen (såsom följer). Berättelsen har härutöver kompletterats med korta utdrag ur de förhörsprotokoll som gjordes av Privatdetektivbyrå Sundberg&Wallen på uppdrag av fru Mary Björkenheim.

"Den för oss flyktingar på Korssundsholmen ödesdigra söndagen den 24 februari begynnte med klart solsken. Stämningen bland oss var lugn och tillitsfull. Vi tre som en tid kamperat tillsammans Hohenthal, Mörtengren och jag (Silfverhjelm), beslutat samma dag på kvällen byta vistelseort. Min avsikt var att någon natt bege mig över till Pörtö. "

"Kl 11 f.m. åto vi vår frukost och oserverade att ett yrväder var i antågande. Föga kunde jag då ana att detta yrväder ett par timmar senare skulle rädda mitt liv. Medan vi ännu sutto till bords kom ett skidande bud från Kardrag gård med anmälan om att 2 ”lass rödgardister”anlänt dit. Vi sände budet vidare till holmens västra sida och beslöto att genast begiva oss till våra grannar godsägarna Björkenheim och Hagelstam med underrättelsen. Allt gjordes i ordning, fickorna fylldes med tobak och patroner; vår lilla packning stuvades undan av värdinnan, alla spår av vår vistelse i torpet igensopades, och så gingo vi de några stegen till grannvillan. "

"Dagen var kall och snöyran tilltog. I tur och ordning stodo vi på vakt på en udde, från vilken vi hade utsikt över en bit av den fjärd som de röda måste passera, om deras mål var vår holme. Vi antogo dock att det endast gällde inventering av egendomens förråd. Klockan var något över 12 p.d, då plötsligt en lång rad slädar , en ryttare och en avdelning fotfolk som bildat kedja i snabb fart närmade sig holmen. En omringmig av holmen skulle tydligen verkställas, och att det gällde våra liv var klart. Allt berodde på att handla snabbt och med kallblod. Att draga sig inåt holmen var det samma som döden, så litet som landet var. Jag uppmanade därför mina kamrater att följa mig längs stranden, men tyvärr sprungo häradshövdingarna Mörtengren och Hohenthal samt hr Hagelstam inåt holmen. "

"Bertil Björkenheim och jag skyndade söderut längs stranden. Snön var djup och efter att ha sprungit några steg hängde jag upp min pälsrock i en gran. I en backe passerade jag min kamrat som förklarade att han måste pusta ut litet. Jag uppmanade honom att kasta av sig den tunga fårskinnspälsen och följa mina spår. Efter en stund kom jag ut till sydligaste udden och konstaterade att några fiender ännu icke voro synliga. Jag gick därför lugnt ut till några närbelägna stenar, därifrån jag rekognocerade. Närmaste lilla holme var ganska långt avlägsen och utsikterna att hinna dit förrän de röda slagit sin ring holmen voro minimala. Dessutom ville jag i det längsta vänta på vännen Björkenheim. Tyvärr kunde min väntan icke räcka länge; jag måste vidare. "

"Holmen uppnåddes lyckligt. Jag gick tvärs över den och fortsatte till följande, Träskisholmen. Här lade jag mig bakom en sten och spanade. Efter en stund såg jag vid stora holmens västra sida en ryttare. Yrvädret hade under tiden tilltagit i styrka, så att han skönjdes något otydligt. Jag beslöt att försöka locka honom till mig, skjuta ryttaren och fånga hästen. För ändamålet gick jag ned på isen och ställde mig fullt synlig. Ryttarens uppmärksamhet måste dock ha varit riktad på något som försiggick å stranden, vilket jag ej kunde se. Efter att ha återvänt till holmen, såg jag plötsligt en kort manperson med händerna instuckna i fickorna komma ut från holmen. Min tanke var: ”Det är Mörtengren, men han är förlorad”! Ehuru jag inte en sekund trodde på min egen räddning, var ångesten för mina kamraters öde den känsla som dessa fruktansvärda minuter besjälade mig helt. "

"Under tiden fördes Ruuth ut på isen i en släde. Kort därpå anlände en ryttare och meddelade han att fyra personer fängslats. Dessa hade sedan förts till stället under konvoj. De häktade kommenderades att ställa sig i led. Det gick kanske 30 minuter, kanske endast 15. Plötsligt bröts tystnaden av ett revolverskott. Minuterna därpå brakade en salva, därpå en till och så enstaka skott. Fem rödgardister avlossade på en gång en skottsalva mot fångarna. Därefter plundrades liken. Att det var mina kamrater som gingo sitt öde till mötes, stod klart för mig. "

"Salvorna kommo från den lilla holmen jag just lämnat, och från vilken mina spår trots yrvädret, som var fullt skönjbara gingo hit. Det kunde ej råda något tvivel att jag efter någon minut hade hela bandet efter mig. Ensam mot 130 man kunde jag ingenting göra. Jag beslöt då att helt lugnt börja vandra mot Pellingelandet. Mauserpistolen var klar, händerna höll jag varma i byxfickorna och skulle jag dö , så inte bleve det ensam och icke heller för någon rödgardists kula. Men till min förvåning blev avståndet mellan mig och holmen allt större. Min avsikt var att söka mig västerut, till Haxalö, till bröderna Gustafsson, där jag hade skäl,att antaga två av våra systrar befunno sig. "

"Emedan jag hela tiden gick med uppmärksamheten riktad bakåt , märkte jag ej en fara som hotade mig från sidan. En hel rad hästar och slädar drog på några tiotal meters avstånd förbi mig i ungefär samma riktning som jag gick. Att de ej observerade mig är oförklarligt, eller kanske det kan förklaras med att yrvädret just då satte i med rasande kraft. Jag ändrade riktningen rakt ut till havs."

" Det var den tyngsta 2 mila marsch jag någonsin gjort. Och tiden led långt mot kvällen, medan jag dignande av trötthet släpade mig fram. De sista kilometrarna togo timmar, fysiskt och i synnerhet psykiskt utpumpad som jag var. Mellan de sista stegen låg jag avsvimmad på snön, huru länge vet jag ej ty mitt medvetande återkom först, då jag stod i ett rum, omgiven av kamrater och omskött av dem."

" Då systrarna hade rest bort, anmälde sig i stället en djärv ung skyddskårist Frejborg villig att fara till platsen för att rekognocera. Mot morgonsidan var han åter hemma, men kunde endast meddela, att fem av de våra saknades. Beträffande hr Hagelstam hade man trott sig ha anledning att antaga att han var räddad. Under hela måndagen fick man ej veta dessmera. Tisdag förmiddag inträdde min förra husvärd, och i samma ögonblick han blev synlig visste jag att det värsta hade hänt. Fem plundrade lik lågo i rad vid den av mig tidigare nämnda Träskisholmen. Vilka de voro kunde han ej säga, då han själv ej varit på platsen och då liken voro översnöade."

"Då kvällen kom, foro Frejborg och jag till mordplatsen för att göra de döda den sista tjänsten. De mördade voro som bekant häradshövdingarna Otto Mauritz Hohenthal och Fredrik Mörtengren från Helsingfors, godsägarna Bertil Björkenheim från Borgå och Ludvig Ruuth från Pernå samt bankkassören Hilding Holmström från Lovisa. I samma ordning som de legat där ute på isen i snöyran, lade vi dem på golvet i en liten badstuga hos fiskaren Lönnqvist, och ställde tvenne granar vid dörren."

"De röda hade på Societetshuset i Borgå yttrat att på isen mellan Borgå och Pellinge planterats fem vita rosor avseende därmed de fem mördade herremännen. "

"I den oändligt långa raden av skoningslösa och upprörande mord som för tid och evighet skola befästa minnet av Finlands röda upprorsarme´ och vilka aldrig få glömmas eller förlåtas, intaga morden på dessa fem hedersmän sin dystra manande plats."

Källor:

• Borgåbladet N:ro 10 – 1919,

• Sulo-Veikko Pekkola ”Ihmisten Kiusana”,

• ”Militära äreminnen i östnyland”,

• Privatdetektivbyrå Sundberg&Wallin från Helsingfors förhörsprotokoll gjorda i olika fångläger,