Kära mamma och pappa

Va kul det skulle vara om ni kunde titta in emellanåt och se hur jag fick det. Kanske osannolikt ... men min webbplats kanske ni ändå kan ta del av. "Cyberrymden" ... kanske har ni koll ...

Jag kommer ihåg er som genuint goda, kärleksfulla, snälla samt sträv- och sparsamma ... men förstås lite "stenålders" - särskilt pappa. Men vadå - naturligt! Pappa kom ju från 1800-talet. Ni hade ju båda växt upp och fostrats i en helt annan tid. Mamma i ett Lokmästarhem i Strömsnäsbruk i Småland - med en syster och en bror - och pappa i ett Landsfiskalshem med ett stort antal syskon i Sveg.

Ni hade det inte lätt med mig. Fram till 7-årsålder sägs jag ha varit en snäll gosse men då, när jag började skolan, blev jag en riktig "vilding", och det satt i under många många år - åtminstone till jag blev 20-25 år. Självklart gick det ut över er och jag var till och från också riktigt dum, elak och omöjlig direkt mot er - usch!!!

FÖRLÅT!

Men jag var också många gånger snäll och omtänksam. Jag jobbade en hel del hemma med hus och hem. Jag tog med er ut i bil på många spännande utflykter (varken mamma eller pappa hade förstås körkort. Särskilt pappa hade mycket goda idéer om bestämda utflyktsmål).

Jag beundrar att ni klarade ekonomin så bra med de knappa inkomster ni hade. Ni lyckades ta över och väl förvalta en stor sekelskiftesfastighet trots pappas handikapp och knapra sjukpension ... och ni lyckades hjälpa mig ekonomiskt med mina studier, som periodvis var katastrofala men så småningom riktigt bra.

Pappa läste i seklets början teologi i Uppsala, en lång och omfattande utbildning - särskilt på den tiden. Han blev färdig präst. Han skulle också bli reservofficer som fältjägare ... och hade fått specialutbildning som kulspruteskytt ... (vilken "härlig" kombination!) men vid en kommenderad språngmarsch - i samband med en fälttävlan - utför Åreskutan - med kulsprutan -störtade han utför ett stup och knäckte ryggraden - så var inte bara den dagen förstörd - livet blev helt förändrat. Detta hände sig under första världskriget. Han blev svårt handikappad, sängliggande, rullstolsbunden men så småningom så pass så han kunde röra sig kortare sträckor och tider till fots - med kryckor. Efter akutvård vårdades han i hemmet av de sina. Långa tider låg han i gipsvagga. Läkekonsten var ju inte så utvecklad på den tiden.

Mamma, som var sjukgymnast, kom som en räddande ängel. Hon svarade nå´n gång i början av 1940-talet på en annons om en sjukgymnastikinsats på en viss Nils Herbert Sixten Bromée i Sveg.

Hon lämnade Småland för en period och insats i Sveg - och där blev hon kvar. Hon trivdes i det Broméeska hemmet, med pappa och hans stora familj - trots att hon hade levt ett häftigt hålligångliv nere i Småland med både fästman och motorcykelåkning.

1945 blev det giftermål i Sveg.

1947 föddes i god ordning en son som döptes till Nils efter pappa, Olof efter farfar och Härjulf efter - enligt sägen - Härjedalens förste inbyggare. Det blev det enda barnet. Då var farfar och farmor sedan länge döda, pappas syskon döda eller spridda över landet (inte samma) - Nya familjen Bromée bodde på övervåningen och undervåningen hyrde vi ut för en billig penning - ett par hundralappar för hela undervåningen. I Strömsnäsbruk i Småland fanns mormor och morfar.

Pappas ryggradsskada gjorde att han inte orkade mycket "uppe på bena" och han blev mycket lätt medtagen och överansträngd och helt sängliggande långa perioder. Med värk och förlamade ben. Det här hade jag svårt att förstå ... det irriterade mig ibland hemskt mycket. Jag kunde bli så j-a arg.

Stackars pappa!!! Han gjorde förstås så gott han kunde. Självklart önskade han inget hellre än att kunna komma upp. Självklart var han den som led allra mest av situationer som uppstod - men det var inte så lätt för en då 5-10-15-inte ens 20-åring att förstå.

Självklart var det också tålamodsprövande för mamma - men hon hade gott tålamod - och medlade vid behov mellan pappa och mig.

Ibland kunde pappa vara riktigt pigg och då kunde vi till och med boxas. Det tyckte han var kul. Han körde med en arm och klämde fast kryckorna i armhålorna - och jag fick puckla på. Han kunde kortare stunder vara relativt rörlig. Han hade varit oerhört vältränad och spänstig och en del satt kvar - särskilt i överkroppen.

Ibland var han så dålig så han inte kunde ta sig någonstans. Det var sängläge som gällde - dygnet runt. Det var inte bara ryggen - det var kärlkramp och diverse också.

Vi hade åkt tåg ner till mammas hem i Småland en gång åsså blev han "liggande" där. Tiden gick och vintern närmade sig. Vi måste hem för att elda i huset - det var kakelugnar som gällde ... och Sveg var ett riktigt kallhål - ofta neråt -40 grader Celsius på vintrarna. Vi måste som sagt hem. Då fanns det på SJ något som hette "sjukvagn" - med ett stort rött kors på sidorna. Man fick en hel järnvägsvagn för sig själv med riktiga sängar och kunde "lyxa" norrut och slutligen via inlandsbanan till Sveg. Det tog nå´t dygn - dragna i ångloksset - men hem kom vi. Jag kanske var i 10-årsåldern.

Mamma som hade varit stark och pigg blev med åren också handikappad - av hjärtfel. Hon fick både flimmer och klaffel och det var sjukdomsattacker med svimningar och missljud lite då och då när jag bestört trodde - att - Nu dör mamma. Det var hemskt. Kan det ha börjat på 60-talet - kanske bidrog jag med mitt "omöjliga" sätt. Det måste ha varit enormt stressande.

Stackars mamma ... som var så snäll och god.

För att göra något välgörande, få lite sociala kontakter och för att dryga ut hushållskassan gav mamma fotvård - hon var ju utbildad sjukgymnast. Det gjorde hon såväl hemma som hos hjälpbehövande på köpingen. Det handlade om några tior för en halvtimmesbehandling - som började med fotbad och övergick till vård av nageltrång, hälsporrar och liktornar med imponerande och spännande skalpeller. Det handlade kanske om 2-4 behandlingar i veckan.

Mamma var ofta fin i håret för hon hade ett bra avtal med frisörskan AnnaMaria på Die Welle. Mamma fixade fötterna åt Anna Maria så fixade AnnaMaria håret åt mamma. Åsså fick de prata ... och de hade jättetrevligt ihop. Mamma var så glad för den fina kontakten med Anna Maria Mattson ... som fortfarande fixar frisyrer i Sveg. (2009-07-14: Roligt - i samband med en campingtur i Sveg i början av juli kunde vi besöka Ann-Marie som både bjöd på kaffe, klippte mitt hår och tvättade Gunillas. Ann-Marie lovordade mamma som en varm och fin och snäll människa ... och berättade också om att mamma och Ann-Marie förtroligt berättat för varandra om gamla fästmän. Ann-Marie still going strong trots en stroke för några år sedan. Ann-Marie också stolt och glad över sin dotter - justitieministern Beatrice Ask ... som växte upp i Sveg 10 år yngre än jag). Mamma var också god vän med många många andra. Hon trivdes bäst med lite yngre kvinnor men kom också väldigt väl överens med gamlingar ... särskilt gamla gubbar som Olle Mellgren, Carl Tapper, Snus-Albin och Tyst-Erik Jönsson är några jag särskilt kommer ihåg.

Mammas hjärta blev riktigt dåligt och höll på att ge upp. En klaff läckte väldigt mycket vilket gjorde att hon blev andfådd och trött för nästan ingen ansträngning.

Hjärtklaffbyten var inget man hade rutin på på den tiden - men man hade precis börjat med några - och mamma fick chansen - på Akademiska Sjukhuset i Uppsala - 19??. Ambulans ner - så sågade dom upp hela framsidan - alla revbenen - och frila hjärtat, stannade det och skar bort den läckande klaffen och satte dit en av metall. Åsså efter nån timme igång med hjärtat igen ... (Under tiden hade hjärt-lungmaskinen försörjt kroppen med syre.) De flesta som klaffbyttes på den tiden strök med i samband med operationen.

Men det funkade på min mamma. Hon var en riktig optimist precis som en av de läkare - Nisse Simonson - som hon hade nära kontakt med på Östersunds Sjukhus. Hon blev efter nån månad jättepigg och stark. Hon gjorde med glädje och nöje comeback i alla avseenden hemma. Hon var som en ny människa - det tickade också om henne - man kunde på flera meters håll höra klickandet från hennes metallhjärtklaff. Häftigt. Henne bekom det inte.

Men de första hjärtklaffarna var väl inte de bästa ... efter några år började även den nya att läcka och mamma må riktigt dåligt. Men hon fick en ny chans - en ny generation hjärtklaffar hade sett dagens ljus. Ny jätteoperation, ny klaff - och nu även pacemaker. Systemet var renoverat igen och mamma var på bena rekordsnabbt - men hon hade fått gulsot av allt främmande blod hon fått under operationen så efter en tid dog hon av denna smitta på Östersunds Sjukhus - och inte hade jag vett att sitta och hålla henne i handen ... men dels visste jag inte att hon var SÅ sjuk, dels var jag så blasé - hon hade ju, liksom pappa, varit så mycket sjuk och så länge. Sjukdom och svaghet stod mig långt upp i halsen.

Inte heller pappa anade att mamma var döende ... dessutom var han ju själv ofta mer eller mindre döende ... hemma i sin säng i Sveg. Pappa var 13 år äldre än mamma och trodde aldrig att hon skulle "gå" före honom. Men det gjorde hon.

Pappa överlevde mamma med 5 år. När jag var hemma var vi varje gång på kyrkogården och hälsade på mamma ... och övriga pappas gamla familjemedlemmar som alla (10 syskon) lämnat in före honom. Pappa avslutade alltid med att vinka mot gravplatsen och säga: "Vi ses snart."

Tack vare en fantastisk god och juste hemhjälp, fru Gunvor Engelmark, (2009-07-14: Roligt - i samband med en campingtur till Sveg i början av juli kunde vi titta in till Gunvor med en blomma. Gunvor är nu gammal och söndervärkt ... framför allt i fötterna ... och har svårt att förflytta sig ... men ändå väldigt varm och god och tjusig.) som kom två gånger om dagen, och tack vare underbara hyresgäster nerepå - Ewy och Sigge, som titt som tätt hälsade på och hjälpte, och tack vara många andra vänliga, snälla och omtänksamma människor som besökte honom, till exempel min flickvän Mona Argén, fick pappa en bra sista tid. Han fick den hjälp han behövde och han fick bo kvar hemma i sitt kära hem länge. Jag hade ju "mitt" i Linköping.

Mentalt var pappa klar in i det sista - men matstrupen gav upp. Han hade länge haft problem med sväljsvårigheter (diverticklar i matstrupen) och de sista åren blev problemen mycket svåra. Sista tiden fick han varken ner mat eller vätska - så då blev sjukhusvård nödvändig med sondmatning. Men då fick pappa nog. Han ville hem till sitt hem på Fjällvägen med alla minnen från familjen, med balkonger och utsikt över Ljusnan, Järnvägsbron (sedermera Mankell-bron), Fläksberget och Björnknätten.

Han tycket uppenbarligen att tiden var mogen att ge upp livet i samband med att jag var hemma och att hans barnbarn Sanna med mamma Gunilla och mormor Sonia och morfar Axel precis nyss varit hemma i Sveg.

Nån vecka efter misommar 1986 somnade han lungt in i sin säng på grund av brist på mat och vätska.

Jag är glad att jag var hemma även om jag inte var den som satt och höll handen - men pappa hade ju en äkta gudstro som säkert var honom till mycket stöd och hjälp ... och han var väldigt nöjd och glad över att han år 1974 åtminstone fick och hann ge ut sin 520-sidiga bok om "Sveg och Härjedalen".

Roligt tyckte han också det var att se mig få både fru och dotter ... och han fick också nöjet att som präst i svenska kyrkan på Blästadsgatan i Linköping kring årsskiftet 84/85 döpa sin sondotter till "Sanna Kristina".

Trots att jag aldrig efter 7 års ålder var en så´n där riktigt GOD son - inte ens i dödsögonblicken - så går jag inte omkring och känner dåligt samvete för detta. Jag är som jag blev - och jag blev ju rätt snäll också.

Jag tycker jag hade tur med föräldrar - och tajmingen var bra! 1947!