En berättelse om vår julafton och Sannas 24-årsdag, som blev oändligt sorglig!
Alltsedan Sanna var mycket liten har hon älskat hundar, hon lärde sig tidigt att man måste fråga matte och husse först, om man fick klappa hunden. Hon önskade hett en egen hund, särskilt kring 10-årsåldern och hon försökte förhandla med oss genom att göra många utfästelser och ha goda föresatser. Vi tvekade och tvekade och kom till sist på den geniala idén att en katt kanske kunde tillfredsställa hennes längtan. Och som ni vet kom Nero till oss.
Sanna har älskat henne högt och innerligt. På senare tid har vi sett kissen åldras, hon har blivit mindre, lite skör och försiktig i sina rörelser. Nisse har fått lova Sanna att omedelbart ringa henne, var som helst och när som helst, om Nero skulle bli akut dålig. Nisse och jag har fått uppmaningar att vara extra ömma mot henne och det har vi varit.
Sanna har också fortsatt att längta efter en hund. Som ni vet har hon under en kortare period varit matte till Bellis och King som var två respektingivande hundar av vad vi tycker svåra raser. Båda hundarna var vänliga och tillgivna i allt vi såg och Sanna var väldigt fäst vid båda.
Vi tyckte ändå att det var skönt när Sanna blev tvungen att hitta ett nytt hem till Bellis och när även King försvann ur hennes liv.
Men för två veckor sedan hade Sanna och Henrik bestämt sig för att ta hem en ny hund, Tyson, på prov. Tyson var en stillsam och snäll hund av blandras, med bl. a. pitbull i sig.
Hunden tydde sig snabbt och var allmänt trevlig i alla sammanhang, där han var med. Sanna var lycklig och skulle presentera honom för oss på julafton.
Sanna och Henrik kom med Tyson vid 10-tiden och vi stängde ut Kompis och Nero. Tyson sprang omkring och nosade för att bekanta sig med miljön.
Så ringde Sonja och Nisse på dörren. De är Sannas gudföräldrar, som brukar komma en stund varje julafton. När vi står i dörren rusar Tyson ut och hugger Nero över nacken. Sanna hinner se och blir utom sig i förtvivlan. Nisse och Henrik rusar till, men det är för sent. Det gick svindlande fort………..Sonja och Nisse vände hem omedelbart. Sanna skrek i förtvivlan och Nisse grät med Nero i famnen. Henrik, Nisse och jag växlade att hålla om Sanna. Henrik körde bort med hunden. Nisse kunde ge Sanna en lugnande tablett. Stilla talade vi med henne och försäkrade henne att det inte var hennes fel utan en olycka. Vi kunde så småningom tala om Tyson och att det bästa vore att köra honom tillbaka dit han kom ifrån så fort som möjligt. Ingen av oss klandrade Tyson, han styrs av instinkter, som är omedelbara och i det här fallet väldigt otäcka.
Det finns ju ofta en mening med det som sker. Vi tror att det blev en läxa, om än oändligt grym, som lär att vissa typer av hundar ska man akta sig för. De är speciella och svåra att hantera, även om de kan vara nog så fina och tillgivna sina mattar och hussar. Sanna förlorade sin älskade katt och en hund som hon hunnit fästa sig vid och som hon trodde skulle bli en fin kamrat i livet. Scenen vi har för våra ögon är så otäck och vi gråter och våra hjärtan värker.
Nisse och jag har vår egen saknad efter Nero och Sannas förtvivlan att bära just nu.
Som ni förstår blev det ingen tårta och inga paket öppnade den morgonen. Så småningom gav sig Sanna och Henrik i väg till Henriks mamma och så kom de tillbaka med Henriks pappa Ulf vid middagstid.
Det blev en fin julafton om än dämpad. En gemensam sorglig upplevelse fungerar ju också som ett kitt och man blir väldigt rädda om varandra. Julmaten var god och kändes som vanligt för mycket! Så tände vi ljus och satt i soffan och packade upp fina julklappar utan att slå på TV:n (positivt).
På juldagen körde Sanna och Henrik tillbaka till Ljungby med Tyson. Nisse och jag gick ut i Vidingsjöskogen och hittade en fin kulle ganska nära spåret där vi ofta går eller springer.
Där grävde vi en djup grop och la ner vår lilla katt i en fin låda. I dag på annandagen har vi varit där igen och satt upp ett litet kors, vår ”goa, snälla, mjuka Nero”.
Kompis är en tröst och han har faktiskt fått ligga vid fotändan på vår säng på natten. Vi vet inte vad han upplevde, men han var uppenbarligen påverkad av allt som hände, hans svans var tjock som en plym – lille katt!
Vi går lite som i en dvala just nu, klumpen i halsen kommer och går, men vi vet ju att allt återgår till det normala så småningom och de otäcka minnena bleknar, medan man får odla de goda och fina.
/Gunilla