Naturfilosoferna sökte ett "urämne" (arche) som allting bestod av medan Platon delade upp världen i sinnevärld och idévärld. Medan Platon menade på att den verkliga verkligheten är onåbar, menade Aristoteles att verkligheten är nåbar med hjälp av våra sinnen och via vetenskap kan vi förstå verkligheten. Rationalisten Descartes menade att vi inte kan lita till våra sinnen utan måste hitta grundliggande sanningar, sk axiom som vi kan utgå ifrån när vi söker sanningen. Immanuel Kant är både idealist, som Platon och materialist som Aristoteles och skilde på den gemensamma verklighet (fenomenvärlden) som vi upplever via våra sinnen (den empiriska världen) och världen såsom den egentligen är (tinget-i-sig) som vi inte kan nå, därför anses han som transcendental idealist. Arthur Schopenhauer återanvänder Kants begrepp och betonar att tinget-i-sig är en kraft: viljan en strävande urkraft som ligger bakom allting.
Läs mer om Naturfilosoferna s.12 - s.17 och Platon s.25 - s.34 i Joakim Holmbergs bok.
Antingen kan man få kunskap före erfarenheten; alltså a priori eller få kunskap efter erfarenheten a posteriori. Kunskap om tingen är också tudelad: ting i sig är tingen i sig själva oberoende människan medan ting för mig är förståelsen av ett ting utifrån människan. A priori eller a posteriori av tingen i sig och tingen för mig? Vissa filosofer menar alltså att vi enbart kan nå kunskap A posteriori, och att A priori-kunskap är bortom människans intellekt. Andra menar på att också A posteriori-kunskapen är bedräglig. Alltså finns det filosofer som menar att tingen i sig är bortom vår förståelse och att tingen för mig är eller kan vara bedrägliga och därför inte absolut tillförlitliga. Dessa "skeptiker" menar alltså att vi inte har tillgång till den verkliga världen (verkligheten) utan bara kan uppfatta den genom att tolka den med hjälp av våra bristfälliga kunskaper. Varför har skeptikerna delvis rätt?
Läs mer om Immanuel Kant s.59 - s.66 i Joakim Holmbergs bok.