Paul-Michel Foucault (1926 - 1984) var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi och sociologi. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.
Foucaults tidiga filosofi klassas ofta som strukturalistisk i samma tradition som Claude Lévi-Strauss och som lärjunge till Dumezil. Senare har Foucault alltmer försökt distansera sig från denna tradition, särskilt i L'Archéologie du savoir, han har då kommit att kallas ömsom poststrukturalist och ömsom postmodernist. Troligen skulle han hellre kallats "vetandearkeologist". I likhet med andra samtida franska tänkare inspirerades han inledningsvis av Karl Marx teoribildning och verkade i dennes efterföljd. Han tog med tiden avstånd från Marx, men tillkände sig heller aldrig till någon annan filosofi; han påverkades av Nietzsche, men utvecklade en egen gren inom samtidens franska diskursanalytiska filosofi; den kontext Foucault utgick ifrån var maktens struktur i meningen. I sina verk har han genomgående en konstruktivistisk infallsvinkel; han gör geneologiska studier av begrepps uppkomst, och sätter dem i samband med makt och dess oundvikliga motstånd. Under åren började han även studera kroppen som ett politiskt objekt, biopolitik. I sina psykologiska analyser fokuserar han normaliseringsprocesser. Likaså i epistemologiskt avseende är han subjektivist, där även hans eget intellektuella utanförskap i egenskap av nytänkare, löper som en parallell till de vetenskapliga alstren.
I Vansinnets historia presenterar Foucault en bild av hur vansinnet har definierats som oförnuft i en utskiljningsprocess. Det är inte frågan om psykiatrin eller psykologins historia utan en utskiljningens historia. Foucault har som mål att återvända till den punkt i historien då vansinnet ännu inte skilts ut och därifrån utreda psykiatrins uppkomst som diskurs. Vad som visas är hur strukturer under olika epoker tillåter olika diskurser om det sjuka.