Embedded Files
Jean Paul Sartre (1905- 1980) är kanske den filosof som för den breda allmänheten mest förknippas med existentialismen under 1900-talet. Han är lärjunge till Heidegger och befinner sig i den fenomenologiska traditionen. Sartres fenomenologiska undersökning riktar sig mot människans speciella sätt att existera på.
Alla icke-mänskliga föremål existerar genom att ha en given essens, ett fast innehåll skulle man kunna säga, de är just vad de är. En gråsten är blott och bart en gråsten, med givna egenskaper - gråstenens. En katt existerar på ett liknande sätt genom att endast vara katt; då den t ex leker med råttan, gör den det eftersom dess instinkter styr den och den kan således inte fördömas eftersom den inte kan välja att avstå från denna instinktsstyrda lek. Sartre kallar sådana existenser, som har ett givet fastställt innehåll för vara-i-sig.
Människan skiljer sig från övriga existenser genom att vara medveten om sin existens, så att hon kan överskrida det givna. Hon är inte endast resultatet av arv och miljö, utan hon kan förhålla sig till dessa och genom sina handlingar åtminstone delvis förneka deras inflytande på henne. Sartre kallar henne för ett vara-för-sig. Det enda som är nödvändigt för henne är valet: hon är menar Sartre dömd till frihet. Hon har således i motsats till tingen ingen given essens, utan hon skapar ständigt sin essens genom sina val och handlingar: existensen föregår essensen. Människan skapar således sitt innehåll åtminstone delvis själv genom sina val.
Arv och miljö är något som påverkar människan, men de determinerar henne inte helt. Sådant som faktiskt eller empiriskt föreligger kallar Sartre fakticitet och människan, eller för-sig, kan alltså överskrida sin fakticitet. Sin längd kan hon inte göra något åt men hon kan förhålla sig till den på olika sätt. På samma sätt kan hon förhålla sig till en påtvingad fångenskap, hon kan förtvivla eller välja att uthärda den.
Genom detta sitt sätt att vara står hon vid sidan av världen, eftersom hon är på ett annorlunda sätt än den. I romanen Äcklet och i det filosofiska verket Varat och intet ger Sartre uttryck för människans känslor inför denna annorlunda värld. Intet betyder i detta sammanhang det gap för-sig känner inför i-sig, eller tinget, världen. Tingen är ej till för oss trots våra försök att foga dem efter oss utan endast rå existens. Sartre menar således att världen inte är ändamålsenlig utan helt tillfällig eller kontingent. Intet står också för det som inte föreligger som nödvändighet, som för-sig kan tänka annorlunda. För-sigs känslor inför världen är: Existensen framstår som slumpmässig, ej nödvändig utan endast tillfällig. Något ändamål med tillvaron finns inte, den är kontingent.
Vi måste själva skapa vår essens och meningen med våra handlingar och dessa måste vi välja själva eftersom inget är givet. Vi har avgörandet helt i våra egna händer och inte tillgång till något facit. Och detta enorma ansvar ger människan ångest, ett nyckelbegrepp inom Existentialismen.
Jag bejakar den andres frihet som ett för-sig som just valt mig och gör mig därmed till ett i-sig för den andre. För-sig kan förhålla sig på olika sätt till sin situation. Hon kan fly sitt ansvar att välja och låtsas att hon är ett i-sig, dvs har given essens. Hon kan mena att hon måste handla som hon gör på grund av omständigheterna. Hon lever då inautentiskt och är i ond tro. Motsatsen är att inse att man är ett för-sig, att man skapar sin essens genom sina handlingar, att man själv bär det yttersta ansvaret. Man lever då autentiskt.
Google Sites
Report abuse