Emil Alfons Behse f 21.08.1874 i Helsinge, d. 04.09.1938
Läkare, medicinalofficerare 25.2.1917,medicinalmajor 26.08.1919, medicinalöverstelöjtnant 25.02.1919
Mina minnen av ”morbror Emil” som jag kallade honom. Han var ju min mammas morbror.
Under mina sex första år hade jag nöjet att stifta bekantskap med honom.
En dag satt jag och bläddrade i mina föräldrars gästbok och där hittade jag anteckningar från mitt dop 31.12.1932 och bland de närvarandenas namn hittade jag Emil Behse och Anna Behse. Morbror Emil var alltid med vid våra familjefester. Hans satt oftast försynt lite på sidan om och betraktade människorna omkring sig. Ögonen var pigga och iakttagande och han lutade sig mot sin käpp som han hade som stöd framför sig. Jag minns också hur han kunde stilla prata med sin syster, min mormor Elisabeth om gemensamma minnen och de två återspeglade en djup syskonkärlek. Min mamma som älskade att argumentera kunde också väcka hos honom en speciell gnista som på något sätt fick ”liv” i honom, då de satt och diskuterade ev. medicinska rön. Jag hyste stor respekt för honom och klev nog aldrig upp i hans famn.
Moster Anna och morbror Emil bodde tillsammans på Skillnaden där vi ofta besökte dem. Vid dessa familjeträffar sjöng moster Anna för oss och morbror Emil ackompanjerade. Han var en mycket skicklig pianist. Ibland kunde han också sitta vid pianot och sakta spela medan alla andra pratade – helt i sin egen värld. Så liten som jag var älskade jag hans musik. Jag kröp ofta upp i en stol helt nära pianot och satt tyst och lyssnade. Ibland drog han sig undan i sitt eget rum och då sa mamma till mej:” Låt morbror vara ifred. Stör honom inte. Han har så mycket att tänka på. ”
Mamma berättade också om att han fungerat som läkare i östra Finland och måste ofta med häst och släde besöka patienter i avlägsna byar. I nattens mörker var vargarna en stor fara och därför hade han alltid med sig en liten revolver med brunt polerat träinslag. Den revolvern fick sedan min mamma ärva och vi brukade sitta och titta på den – oladdad förståss. Tyvärr har vi varit tvungna att ge den till myndigheterna då vi inte hade någon licens för den. Det är jag verkligen ledsen över.
En klar och vacker höstdag då vi just kommit hem från svampskogen fick mamma besked att morbror Emil gått bort. Jag minns att min mormor blev väldigt ledsen och jag såg en tår i hennes ögonvrå. Jag kröp instinktivt upp i hennes famn och kramade henne och hon kramade mej tillbaka mycket varsamt och lutade rogivande sin våta kind mot mej.
Hans begravning 04.09.1938 var en klar höstdag. Jag hade fått en ny svart vitprickig klänning, vit hatt, vita knästrumpor och nya svarta skor. Jag höll mamma och mormor i handen och ännu idag kan jag känna den speciella atmosfären och den stilla sorgen - ett farväl till en intelligent och fin person.
Benita Åkerlund 12.11.09
Jag är helt övertygad om att den unga flickan Benita gjort en fin analys av sin morbror Emil. Bara därför att jag i mitt sökande hittat Emil Behses doktorsavhandling i Helsingfors
Universitets bibliotek och låtit nytrycka den och binda in den så har jag kommit i kontakt
Med ögo nläkare som givit utlåtandet att Emil Behses disserationsarbete allt fortfarande
är aktuellt och tidsenligt medan dagens ögonläkare har en tidsenligare utrustning för diagnostisering. Utöver doktorsavhandlingen har jag hittat fem essäer vid HU:s Biomedicum som behandlar angränsande vetenskap.
Ovanpå dessa rön har jag funnit Finska äkaresällskapets protokoll den 29 september 1938
”Ordf. Talade till minnet av med. och kir. Dr Emil Behse;
Emil Behse
Den 4 september avled oväntat medicine och kirurgie doktorn, sanitetsöverstelöjtnanten Emi Behse. Dödsorsaken var en snabbt förlöpande koronartrombos. Behse föddes 1874, blev student 1892 och medicine licentiat 1901. Efter att under 4 år hava tjänstgjort som extra läkare vid medicinalstyrelsen blev han assistent vid universitetets ögonklinik. År 1907 disputerade han för
Doktorsgrad med en avhandling ”Ûber den anatomischen Bau des Conus und der Aderhautveränderungen im myopischen Auge”. Efter sin assitenttid verkade han som praktiserande
ögonläkare i Helsingfors och åren 1914-1917 som t.f. provinsialläkare, först i Kronoborg och senare i Jämsä. Efter Finlands frigörelse inträdde han i det nyupprättade militärväsendets tjänst, och beklädde flera befattningar tills han 1934 avgick. Även därefter tjänstgjorde han som uppbådsläkare m.m.
Utom sin avhandling publicerade han fem arbeten från oftalmologins gebit. (dem har släkten låtit
kopiera)
Dr Behse var i någon mån enstöring, han syntes sällan i sällskapet, dess yngre medlemmar kände honom knappast, men i ögoläkarföreningens möten tog han livligt del. Hans uppträdande var ofta präglat av ett livligt men älskvärt temperament, i synnerhet i yngre år, samt av en betydande orginalitet, som ej förvanskats genom den avslipning som ett äktenskap i regeln åstadkommer.
Jag ber sällskapets medlemmar resa sig till hedrande av hans minne.
Sällskapets ledamöter reste sej från sina platser”
Undertecknad Webmaster har valt att ta med Läkarsällskapets ordförandes ”mötesnekrolog” alldenstund den på ett sofistikerat sätt kompletterar Benita Åkerlunds beskrivning ovan över Emil Behses familjeroll. RW.