Formativt - för vem?

I den stressiga vardagen är det lätt som lärare att ånga på som ett tåg. På vägen samlar vi in information om våra elevers kunskaper och förmågor, och hjälper dem framåt. Men hjälper vi oss själva framåt som lärare? I det här blogginlägget reflekterar jag kring formativ bedömning i min lärarpraktik.

Betyg och betygssättning

Under hösten publicerade Skolverket nya allmänna råd kring betyg och betygssättning för att stötta lärarkåren i sin myndighetsutövning. Man har också publicerat en webbaserad kurs kring samma ämne. "Kursen syftar till att ge dig möjlighet att fördjupa dina kunskaper om betygssättning utifrån ett praktiskt perspektiv, ett forskningsbaserat perspektiv och utifrån vad regelverket säger. Kursen bygger därför på forskares artiklar, filmer, reflektionsfrågor och praktiska uppgifter." säger syftesförklaringen till kursen. Bedömningsfrågor har de senaste åren lockat mig alltmer, och jag hann inte långt in i första modulen innan tankarna började vandra iväg.

Den formativa bedömningens två ben - står jag på båda?

I kursens första modul ges det forskningsbaserade perspektivet av Åsa Hirsh, i form av en text. Hirsch ger en bakgrund till bedömning i det system vi har idag och hur man sett på bedömning tidigare. Hon återger också en forskningsöversikt som hon tillsammans med Viveca Lindberg gjorde för Vetenskapsrådet 2015.

I de artiklar och bokkapitel vi gick igenom för vår översikt var det tydligt att förståelsen av formativ bedömning vilade på två ben. Det ena benet handlade om att forma och utveckla lärandet hos eleven, och det andra om att använda bedömningsinformation för att förändra undervisningen eller forma undervisningsmiljön.

Hirsh, Åsa Bedömning i skolan - vad och varför, Skolverket 2017

Det här kan ju tyckas självklart, men jag undrar hur mycket tid till självreflektion landets lärare har idag. Eller, ännu viktigare, kollegial reflektion och samtal som kan leda till utveckling av den egna undervisningen. Och textens fortsättning förvånade mig tyvärr inte.

"i genomgången av empiriska studier kunde vi konstatera ett stort fokus på det ena benet: det är eleven som ska formas snarare än undervisningen eller miljön."

Hirsh, Åsa Bedömning i skolan - vad och varför, Skolverket 2017

Hur gör jag själv - helt ärligt?

Anledningen till att jag valt att gå kursen är inte att jag anser mig vara dåligt på betyg och bedömning, utan att jag anser att alla behöver påminnas om vad de gör och varför, jag precis som alla andra. Och nu är det dags att rannsaka mig själv. När jag tänker formativt, tänker jag på mig själv och min undervisning då? Nej, det gör jag helt säkert inte alltid, men ganska ofta gör jag det nog. Vi lärare fattar otaliga beslut under arbetsdagen, många av dessa baseras på att vi värderar det vi uppfattar och väljer att följa vår ursprungliga plan. Andra får oss att ändra planen, i smått eller i stort. Mina planer är oftast kortsiktiga. Jag har aldrig lyckats presentera en läsårsplanering, eller ens terminsplanering för den delen. Hur ska jag veta vart vi tar vägen under terminen? Det kommer ju hända massor under tiden som ändrar den planen!

Här vill jag i alla fall presentera två exempel på hur jag formativt har stått på båda benen - med syfte att utveckla både elevens förmågor och min egen undervisning.

Tyska - hörförståelse år 7

Gruppen

I år 7 har jag en stor, härligt grupp elever. 27 pigga tonåringar samlas i mitt klassrum tre gånger i veckan. Att påstå att alla 27 tycker att tyska är meningen med livet är väl en marginell överdrift, men det är en grupp jag tycker mycket om, och de ger mig massor av energi. Som i alla grupper finns det en salig blandning av elever. De som kan glida sig genom skolan utan att behöva jobba alltför hårt och de som behöver slita för att klara det. De som älskar att vara aktiva på lektionerna och de som helst vill sitta tysta. De som tycker att skolan är en härlig plats att utvecklas och de som tycker att skolan är ett fängelse som håller dem borta från fritidsaktiviteterna. En helt vanlig klass, helt enkelt. Men vilken potential! Det finns ett stort gäng elever som med rätt motivation och lite arbete kan bli helt fantastiska på tyska! Och jag har fått turen att få lotsa dem på vägen! Det som utmanar mig är att jag aldrig förut har haft en så stor elevgrupp i just tyska. Den ultimata gruppstorleken i språk skulle jag själv säga är ca 16-22 elever. Lagom många för god dynamik, men ändå så att jag hinner se och höra alla. Här är de fler, och jag får kämpa för att räcka till.

Prov - hörförståelse

Vi har avslutat ett arbetsområde och i samband med det ville jag testa deras förmågor: läsförståelse, hörförståelse och skriftlig produktion. Jag har turen att använda ett läromedel som har tester som är kopplade till våra nya kursplaner, vilket verkligen inte är självklart i språk. Jag tittade på de material som fanns att tillgå och valde det enda hörförståelsetestet och det ena läsförståelsetestet. Här ska jag fokusera på just hörförståelsen.

Provet var indelat i fyra delar med olika fokus

Väder/boende, blandad övning - dra streck mellan bilder (2 lyssningar)
Siffror 0-100 - skriv siffror som sägs (2 lyssningar)
Prepositioner och artiklar - skriv ord som sägs (3 lyssningar)
Boende/våningsplan - kryssa i rätt spalt (3 lyssningar)

Redan vid urvalet av prov blev jag självkritisk. Siffrorna arbetade vi med i år 6, de hade funnits med som repetition i det här kapitlet, men det var när jag var borta och klassen hade vikarie. Jag hade glömt kolla av ifall vikarien hade gått igenom detta. Eller kom de ihåg från 6an? Borde jag ha repeterat? Reste borde inte vara något problem!

Vid rättningshögarna

När jag väl började rätta proven kunde jag konstatera att den första övningen var alldeles lagom svår. De allra flesta eleverna har klarat minst fyra av sex uppgifter. I uppgiften talade tre tonåringar, representerade av varsitt foto med tillhörande namn. Bredvid fanns sex bilder. En elev har trott att det räckte med tre streck och struntat i de sista tre bilderna. En tråkig miss för eleven, men då alla andra uppfattat uppgiften korrekt kan jag inte tycka att den är dåligt utformad ändå. Ett kort snack med eleven om vad som gick snett, att tänka på det nästa gång, så blir det nog bra.

Nästa uppgift var siffrorna, som jag var orolig för. Men det behövde jag inte vara! Inga problem här, inte! Jag dansade en mental segerdans och vände blad.

Men vid uppgift tre blev det ingen segerdans. En kort text, snarlik texter de arbetat med, där ord plockats bort. Texten lästes upp, eleverna skulle fylla i exakt de ord som sades. Det gick ganska fort, men vi lyssnade tre gånger med pauser emellan. Trots detta var resultatet nedslående. Ett av de ord som eleverna förväntades fylla i fanns skrivet på samma rad, ändå har inte ens hälften av eleverna lyckats stava detta ord korrekt. Här börjar jag grubbla, och jag föll direkt i fällan. "Varför har eleverna inte pluggat på den delen, trots att jag så tydligt uppmanade dem att lära in dessa uttryck som fraser?". Men efter en stund poppade Åsa Hirshs ord upp i bakhuvudet. Jodå, visst kan jag prata studieteknik med mina elever, återigen mana på dem och prata om vikten av att repetera hemma. Men jag, då? Vad har jag gjort som har satt dem i denna sits?

Innan jag går vidare kan jag nämna att även uppgift fyra gick utan problem för de allra flesta av eleverna. Kryss gick också bra! Streck, siffror och kryss gick bra. Bara inte bokstäver.

Min analys

Vi arbetar i år med ett digitalt läromedel. Det skrivs med penna också, men just på tyskan har det inte blivit särskilt mycket. Någon stencil, och så gemensamma läxförhör på tavlan, så klart. Men nästan allt eleverna skriver är digitalt. Och när jag tittar igenom avsnittet är nästan alla övningar på området övningar där eleverna väljer själva från en meny. En övning bygger på att eleven ska skriva in rätt bestämd artikel (tre bokstäver), en annan är en fri text. Mina elever har helt enkelt skrivit alldeles för lite för att ha en chans när provet bygger på att de ska kunna skriva orden.

Och nu då?

Jag måste självklart lyfta detta med mina elever. Vi använder det digitala verktyget Quizlet för glosläxor, och där finns olika sätt att öva på ord. Några av dem bygger på att skriva orden, men inte alla. Hur många av mina elever skriver egentligen orden för hand någon gång? Jag behöver lyfta detta med dem för att ge dem möjligheten att påverka sin egen inlärning. Det första benet.

Men i klassrummet: vi måste börja skriva mer. Även för hand. Klassen kommer få skrivböcker. Jag kommer lägga till övningar där de får skriva för hand i större utsträckning. Och jag tror att jag ska testa klassisk diktamen med just den här gruppen, för att få dem att själva tänka till kring kopplingen mellan det de hör och det de skriver. Utifrån det resultat jag ser måste jag göra en förändring. Det andra benet.

Engelska - skriftlig produktion år 9

Grupperna

Jag är övertygad om att jag inte är den enda läraren i språk som känner att jag borde ge mina elever mer respons på deras texter. Men tiden räcker inte till. Jag har två klasser i år 9, hade så även förra året. Ger jag dem en längre text sitter jag med 55-60 texter som ska ha respons. Jag ser de sömnlösa nätterna framför mig och planerar om uppgiften. Med lite dåligt samvete. När jag väl ger ut en skrivuppgift dröjer responsen alltid för länge. Men när jag väl sitter med texterna ser jag så mycket! Samlar information på post it-lappar om vilka elever som behöver repetition av vilka grammatiska moment, lägger mer energi på vissa än andra. Och undrar alltid hur jag ska lyckas göra mer.

För att få eleverna att verkligen ta till sig responsen får mina elever alltid bearbeta sina texter utifrån den feedback de fått. Med hjälp av mina kommentarer, förklaringar från mig och kamrater ska de göra sin text mycket bättre. Ett steg på vägen. Vissa gånger har jag samlat ihop det viktigaste till en presentation som jag sedan filmat med mina kommentarer. Feed forward på gruppnivå. Jättebra! Eleverna kan titta hemma för att repetera osv. Men detta är återigen bara det första benet: fokus är att eleven ska ändras. Jag då?

Korta skrivuppgifter

Under en utlandsresa hittade jag en billig bok med korta idéuppslag för samtal och skrivuppgifter. Perfekt, tänkte jag! Den tar jag! Mina 9or har nu fått ett dokument att skriva i som vi kommer använda ett tag. De får en kort, jättekort uppgift i slutet av en lektion. Jag ber en elev om ett sidnummer, vilket ut en lämplig uppgift och kastar ut frågan. Eleverna får några minuter på sig att skriva. Någon gång var det knappt fem minuter, någon gång nästan tio. Frågorna är av vilt varierade sorter.

If you could go through a portal to the future, not knowing whether you could come back to present time, would you? Why? Why not?

Utifrån en kort fråga får jag in några få meningar från varje elev. Så kort att jag direkt tar itu med dem, utan att få magknip och tankar om att aldrig kunna bli klart.

Min analys

När jag kollat igenom första vändan texter suckade jag högt. Hur svårt kan det vara med stor bokstav? Sedan kom jag på mig själv och tänkte också att det är fantastiskt vad få stavfel och grammatikfel jag faktiskt stötte på! (En elev undrade försynt om jag hade glömt hans text. Det hade jag inte, den vara bara helt felfri.) Men jag insåg också att av alla de saker jag korrigerat och kommenterat handlade de allra flesta om två små saker: stora bokstäver och kommatering. Och då menar jag inte kommatering som tjusiga semikolon, utan som i avsaknad av kolon, på det sättet att texterna blir svårlästa.

När jag väl börjar klura inser jag ju att detta också går hand i hand med min egen långsiktiga analys. De senaste åren tycker jag att alltför många av mina elever som lämnar grundskolan gör så med mellanbetygen D och B för att just korrektheten i skrivandet inte räcker hela vägen fram. Jag har valt att plocka in mer grammatik, eftersom det är något jag märkt att många behöver, men det här har jag försummat. Skrivandet i fokus, med korrekthet som mål.

Och nu då?

Ju mer jag tänkte på det desto tydligare blev det: vi måste öva kommatering! Det hade ju varit lätt att slänga över uppgiften på svenskläraren, eller hur? Men vad skickar jag då för signal till mina elever? Ni missar en sak i mitt ämne, så kollegan får lösa problemet! Nej, är det jag som upptäcker vad som behövs i mitt ämne så får jag reparera det. Jag må tycka att jag tjatat hål i öronen på eleverna om stora bokstäver, men det behövs uppenbarligen göras mer.

Jag kommer inom kort planera upp ett arbetsområde om kommatering. Vi kommer öva på detta och öva i praktiken på att sätta stor bokstav på rätt plats. Vi behöver utgå från texter rensade från formattering och bearbeta dem. Vi behöver se över reglerna för när man faktiskt ska använda kommatecken. Vi behöver skratta åt några av alla de exempel som finns på hur fel det kan bli när kommatecknet hamnar fel. (Det upplägget hittar du här.)

Summering

Så redan efter första modulen av Skolverkets kurs i Bedömning och betygssättning började jag reflektera och granska mig själv. Jag började sätta ord på vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag hoppas att landets lärare är ödmjuka nog att inse att en sådan här kurs gör alla lärare gott. Vi utvecklas hela tiden, det måste vi göra, och för att komma framåt behöver vi hjälp att tänka rätt. Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.