7. Caj Kortman 2013

[Publicerat i UPPIK - vänskapsförening Finland-Grönland rf, 15-års jubileumstidning, 2013, s. 42-47]

[Julkaisusta UPPIK - ystävyysseura Suomi-Grönlanti ry, 15-vuotis juhlalehti, 2013, s. 42-47]

Kryolitselskabets malmletning på Grönland 1957-1987

Det danska företaget Kryolitselskabet Øresund A/S genomförde åren 1957-1987 ett omfattande malmletningsprogram på Grönland. Från Finland deltog sammanlagt cirka 300 geologer, geofysiker, borrare, piloter, mekaniker, kockar och övrig hjälppersonal, huvudsakligen under sommarmånaderna. Jag hade själv tillfälle att delta i det malmgeologiska fältarbetet somrarna 1961-1965 samt 1970.

I den här artikeln används de gamla namnformerna på orterna som var allmänna då, och såvitt möjligt anges också de grönländska (kallaallisut) namnen i den form de har haft sedan stavningsreformen 1973.

Kryolitselskabet Øresund A/S hade ett kryolitbrott i Ivigtut (numera Ivittuut) i Syd-Grönland vid stranden av Arsuk-fjorden. Kryolit är ett vitt, genomskinligt och mjukt, mycket sällsynt mineral, natrium-aluminium-fluorid. Det har fått namnet kryolit, dvs. issten, från grekiskans kryos=is och lithos=sten. Mineralet hade brutits i Ivigtut i över 100 år, alltsedan 1850-talet. Eftersom förekomsten började ta slut beslöt man lägga ner den egentliga gruvdriften 1962. Man kunde dock fortsätta att ta till vara kryolit från lager och varphögar ända till slutet av 1980-talet.

Kryoliten transporterades sjöledes från Grönland till fabrikerna i Köpenhamn vid Öresund, varifrån firmans fullständiga namn härledde sig: Kryolitselskabet Øresund A/S. Mineralet har använts till olika ändamål inom kemisk industri och som hjälpmedel vid elektrolytisk framställning av aluminium från bauxit. Under andra världskriget blev kryoliten ett viktigt strategiskt mineral då det behövdes stora mängder aluminium för den militära flygplansproduktionen.

Då man insåg att kryolitförekomsten började ta slut och gruvdriften snart skulle upphöra, beslöt man satsa på malmletning på Grönland. Malmletningsverksamheten startade 1957 och fortsatte tre decennier, tills firman upphörde med sin verksamhet.

Den första malmgeologen från Finland som det danska Kryolitselskabet anställde var Veijo Yletyinen från Geologiska forskningsanstalten. Han anställde i sin tur geologistuderanden från Finland för sommarsäsongens fältarbeten, bl.a. Leijo Keto som kom att vara i firmans tjänst över 30 år och ansvarade under många år för den operativa verksamheten på Grönland. Orsaken till att man tog fältpersonalen huvudsakligen från Finland var, att de finländska geologerna och geologistuderandena hade erfarenhet av malmgeologiskt fältarbete. Det hade också visat sig att finländarna hade jämförelsevist lätt att anpassa sig i de spartanska och primitiva förhållandena på Grönland, som t.ex. att bo i små tält i helt öde trakter flera månader i sträck.

De första somrarna var malmletningen fokuserad på att söka indikationer på eventuella andra kryolitförekomster i trakten av Ivigtut (Ivittuut). Arbetet bestod då främst av detaljerad geologisk fältkartering av berggrunden på Ivigtut-platån, speciellt med hänsyn till förekomsten av olika gångbergarter, som kunde ge ny information om de geologiska processer som gett upphov till kryolitförekomsten. Vi var ett tiotal sommarassistenter, största delen från Finland och några från Danmark, som delades upp i tvåmans grupper för kartläggningen i olika områden och vi bodde i små tält uppe på bergsplatån 500-600 m över havet.

Chanserna att hitta nya kryolitförekomster ansågs efterhand dock minimala och Kryolitselskabet beslöt utvidga malmletningen till att omfatta alla mineralförekomster i Grönland som kunde vara av ekonomisk betydelse. På den tiden fanns ingen lagstiftning som reglerade malmletning och utnyttjande av mineralförekomster på Grönland, utan ärendena sköttes med separata avtal från fall till fall. Eftersom den danska staten var majoritetsägare i Kryolitselskabet, ansågs ansökningsförfarandet för olika tillstånd bli relativt problemfritt.

I slutet av 1950-talet hade stora förändringar börjat ske inom transportlogistiken på Grönland. Man började använda helikoptrar för att förflytta personal och material och det var slutet för ”expeditioner”, som dittills hade varit den allmänna metoden för fältarbetet. För att transportera några hundra kilogram material några tiotal kilometer in i landet behövdes tidigare ett antal bärare för flera dagar. Med helikopter kunde samma transport nu skötas på några timmar också i svårframkomlig terräng. Tidigare hade undersökningsområdena oftast varit i kustområdena, nu kunde man också undersöka bergsområdena mellan fjordarna.

Som första stadiet i det omfattande malmletningsprogrammet beslöt Kryolitselskabet genomföra en systematisk geologisk rekognosering med helikopter över vidsträckta områden av Grönland. Helikopterrekognoseringen täckte sydvästra Grönland till Umanaq (Uummannaq) vid 70oN och sydöstra Grönland till 66oN. Flygningarna genomfördes på en höjd av 300 m över marken längs linjer med 4 kilometers mellanrum. Ett fartyg fungerade som bas för helikoptrarna och personalen. Berggrunden på den isfria delen av Grönland är till stora delar inte täckt av lösa jordlager och kan direkt observeras från luften. Geologerna kunde därför bilda sig en uppfattning om de geologiska strukturerna och fästa uppmärksamhet vid speciella förhållanden som kunde vara tecken på mineralförekomster och malmer. Vid speciellt intressanta lokaliteter, t.ex. stora rostområden, kunde man landa, göra noggrannare iakttagelser och ta några prov för kemiska analyser. Sammanlagt registrerades cirka 200 uppslag till nya förekomster av malm- och industrimineral.

Sommaren 1963 etablerades ett malmletningsläger i ett område söder om Diskobukten cirka 50 km sydost om Egedesminde (Aasiaat) där koppar- och zinkmineraliseringar hade upptäckts vid Kryolitselskabets helikopterburna malmprospektering föregående år. Undersökningsområdet kallades Lersletten för att det låg nära ett stort låglänt område, numera känt som Naternaq. Lägret låg vid en sjö mellan några bergskullar. Platsen var naturskön och fridfull. Den första sommaren gjordes en detaljerad geologisk och geofysisk kartering samt provtagning av mineraliseringarna. Det största problemet där var den otroligt stora mängden myggor som soliga, vindstilla dagar bildade blodtörstiga moln kring allt som rörde sig. Senare på sommaren kom knotten. Det gällde att ha handskar på händerna, gummiband kring handleder och vrister, samt huvudet i en nätpåse om man inte råkade ha en mygghatt.

Genast de första dagarna byggde vi en bastu i en sluttning vid stranden av sjön. Väggarna gjordes av torv, taket av presenning och bastuugnen av stenar. Bastun var av typ rökbastu med vedeldning. Presenningen togs bort medan man eldade under ugnen. Ved hade vi ju inte, men genom att flitigt samla ihop torrt ris från fjällbjörkar som låg platt längs marken, lyckades vi få riktigt hyggliga bastubad. Vattnet i sjön var sedan mycket uppfriskande.

Följande sommar fortsatte undersökningarna vid Lersletten med provtagning genom borrningar. Mineraliseringarna visade sig omfatta flera miljoner ton, men metallhalterna var för låga för ekonomiskt utnyttjande. Samtidigt fortsatte malmletningen över större områden längre norrut och söderut.

Sommaren 1965 etablerades ett basläger i ett område som kallades Søndre Isortoq 65 km öster om Sukkertoppen (Maniitsoq). Intresset för området baserade sig på observationer och provtagning av nickel- och kopparhaltiga malmindikationer som gjorts föregående sommar. Vi var ett tiotal geologer och några geofysiker. Vid lägret fanns också en Alouette-helikopter med svensk pilot och norsk mekaniker. Dessutom utfördes geofysiska flygmätningar i området med ett Cessna-plan, som hade Søndre Strømfjord (Kangerlussuaq) som bas 170 km norrut. Piloten på Cessnan var den legendariska flygaren Matti Siimes, som hade flugit planet ensam över Atlanten till Grönland. Vid slutet av säsongen gjorde planet en extra lång tur söderut längs kanten av inlandsisen och man påträffade där en stor magnetisk anomali som senare visade sig vara den stora järnmalmen Isua (Isukasia).

Lägret vid Søndre Isortoq fungerade under flera år som basläger för vidare undersökningar av mineraliseringar och malmindikationer i ett stort område mellan Sukkertoppen (Maniitsoq), Godthaab (Nuuk) och inlandsisen. Från att 1965 ha varit ett anspråkslöst tältläger hade lägret totalt ändrat utseende då jag fem år senare, sommaren 1970 igen hade tillfälle att delta i fältarbetet på Grönland. Det hade varit en snörik vinter. Då vi anlände till lägret i mitten av juni var snötäcket ännu över en meter tjockt och ett tiotal små orangefärgade hus stack upp ur snön. Hälften av husen var gjorda av glasfiber och hälften av faner. Dessutom fanns där två lite större baracker: kontoret och matsalen. Vi började med att gräva gångar genom snön mellan husen och barackerna, och naturligtvis ner till presenningsbastun vid stranden av sjön.

Vädret var ganska bra men snön smälte långsamt. Då huvudgruppen av sommarassistenterna anlände i slutet av juni var ännu hälften av marken snötäckt. De nyankomna installerades först i sina tält på snöfria fläckar i huvudlägret och skickades sedan snart ut till olika undersökningsområden för geologisk detaljkartering och provtagning av potentiella nickel- och kopparförekomster. Sommaren 1970 hade Kryolitselskabet sammanlagt 23 geologer och geologistuderande anställda för fältsäsongen, vilket var rekordhögt. Dessutom ingick i sommarens arbetsstyrka ett tiotal personer från Suomen Malmi för borrningsarbeten samt två finska kockar, en svensk och en fransk helikopterpilot och två franska mekaniker.

Som ett resultat av Kryolitselskabets mångåriga undersökningar rapporterades sammanlagt cirka 70 olika nickelmineraliseringar i området. På grund av förekomsternas avlägsna läge, bristen på infrastruktur och låga råmaterialpriser på världsmarknaden ledde inte fynden då till vidare åtgärder. Malmletning i området har senare gjorts av de stora amerikanska gruvbolagen Cominco och Falconbridge. För närvarande (2012-2013) undersöker firman North American Nickel förekomsternas omfattning genom helikopterburen geofysik samt nya borrningar.

En speciellt intressant upplevelse sommaren 1970 var ett besök på inlandsisen vid järnmalmen Isua (Isukasia) 85 km sydost om huvudlägret. Efter upptäckten 1965 hade förekomsten undersökts genom geologisk kartering, provtagning och geofysiska mätningar. Förekomsten är mycket stor och den sträcker sig delvis under inlandsisen. Ifall man börjar bryta malmen genom dagbrott är det väsentligt att känna till inlandsisens rörelser i närområdet. Därför hade man placerat ett antal mätpinnar på inlandsisen nära malmen och deras läge mättes med jämna mellanrum. Undersökningarna av den stora järnmalmen fortsatte de följande åren genom Kryolitselskabets dotterbolag Greenmines tillsammans med den amerikanska firman Marcona Corporation. Planerna för utnyttjande av malmen framskred tills oljekrisen 1973 och den därpå följande världsomfattande ekonomiska recessionen satte stopp för fortsatt finansiering och projektet nedlades. Koncessionen för Isua järnförekomst övertogs 1995 av Rio Tinto och 2005 av London Mining. För närvarande (2012-2013) siktar London Mining på att sätta igång med produktionen 2015.

I samband med den systematiska malmletningen påträffades dessutom flera andra typer av mineralförekomster. Vid Fiskefjorden 90 km norr om Nuuk undersöktes 1966 ett dunitmassiv som bestod av grovkornig olivin. Förekomsten utnyttjades 40 år senare av LKAB:s mineralbolag Minelco för eldfasta produkter inom stålindustrin. Olivinproduktionen vid förekomsten pågick mellan åren 2005 och 2010. Karbonatitkomplexet Qaqarssuk som ligger 60 km öster om Sukkertoppen (Maniitsoq) undersöktes på 1970-talet för sina höga halter av niobium och sällsynta jordartsmetaller. I området påträffades också gångar av bergarterna kimberlit och lamproit, som under vissa förhållanden kan vara diamantförande. Förekomster av molybden, guld och grafit hade också undersökts.

Genom malmletningen på Grönland har man kunnat identifiera många olika typer av mineralförekomster med god potential. Steget till ekonomiskt utnyttjande av naturresurser genom gruvdrift och vidare förädling är dock synnerligen stort i stora delar av Grönland, främst på grund av bristen på infrastruktur i kombination med svårframkomlig terräng och krävande klimatförhållanden. Förutsättningarna för ekonomiskt utnyttjande är å andra sidan också beroende på oberäkneliga tekniska och ekonomiska utvecklingar samt balansen mellan tillgång och efterfrågan på råmaterial, prisutveckling och tillgång på riskkapital och villiga finansiärer.

Materialet från Kryolitselskabets malmletning på Grönland finns arkiverat på GEUS’ (Danmarks og Grønlands Geologiske Undersøgelse) arkiv i Köpenhamn i form av rapporter, kartor, analyser och prover.

Referenser:

Keto, Leijo 1998. Fifty years of ore exploration in Greenland by Kryolitselskabet Øresund A/S, a memoir. Danmarks og Grønlands Geologiske Undersøgelse Rapport 1998/29. 33 p.

Keto, Leijo 2007. Suomalaista malminetsintää Grönlannissa. Geologi 59 (3), 72-82.

Kortman, Caj & Keto, Leijo 2007. Suomalaisia malminetsijöitä Grönlannissa 1957-1987. Materia 64 (2), 23-24.

Text och bild: Caj Kortman

Tiivistelmä: Kryolitselskabetin malminetsintä Grönlannissa 1957-1987

Tanskalainen yhtiö Kryolitselskabet Øresund A/S suoritti vuosina 1957-1987 mittavan malminetsintäohjelman Grönlannissa. Kesäkausien kenttätöihin osallistui kaikkiaan 300 suomalaista geologia, geofyysikkoa, mittamiestä, kairaajaa, lentäjää, mekaanikkoa, kokkia ja apumiestä. Huippu saavutettiin vuonna 1970, jolloin kenttätöihin osallistui 50 suomalaista.

Kryolitselskabet-yhtiöllä oli kryoliitti-louhos Ivigtutissa (nyttemmin Ivittuut) Arsuk-vuonon rannalla Etelä-Grönlannissa. Louhinta oli aloitettu jo 1850-luvulla.

Kryoliitti on hyvin harvinainen mineraali, natrium-alumiini-fluoridi. Kun esiintymän mineraalivarat rupesivat loppumaan noin sata vuotta kestäneen kaivostoiminnan jälkeen, päätettiin selvittää mahdollisuudet löytää uusia mineraaliesiintymiä. Kryolitselskabet palkkasi vuonna 1957 malminetsintäänsä varten Suomesta maisteri Veijo Yletyisen ja hänelle kenttäapulaiseksi opiskelijan Leijo Kedon. Malminetsinnän päähuomio kohdistui aluksi kryoliitin etsintään Ivigtutin alueella. Ruvettiin ottamaan kesäapulaisia Suomesta geologisiin kartoitustöihin.

Kun kaivostoiminta oli päättymässä ja uusien kryoliittiesiintymien löytyminen näytti epätodennäköiseltä, Kryolitselskabet aloitti 1960-luvulla systemaattista malminetsintää laajemmassa mielessä Grönlannissa. Ensimmäisenä vaiheena tehtiin helikoptereilla alustavia rekognosointilentoja kolmen kesän aikana laajoilla alueilla pääosin länsirannikolla. Tutkittava alue lennettiin noin 300 m korkeudella maanpinnasta lentolinjoja pitkin, joiden keskinäinen väli oli 4 km. Grönlannin kallioperästä noin puolet on paljaana, joten geologi saa ilmasta käsin hyvän käsityksen kallioperän rakenteesta ja voi havaita merkkejä mineraaliesiintymistä. Kiinnostusta herättävien vihjeiden kohdalla laskeuduttiin paikalle toteamaan löydöksen laatu ja otettiin näyte analyyseja varten. Havaintoaineisto käsitti kaikkiaan noin 200 yksittäistä vihjettä, joista oli suoritettu näytteenotto. Näihin voitiin pian kohdistaa jatkotutkimuksia.

Kesinä 1963 ja 1964 tutkittiin korkeahkoja kupari- ja sinkkipitoisuuksia Diskolahden eteläpuolella lähellä Lersletteniä (Naternaq). Tutkimusmenetelminä olivat geologinen detaljikartoitus ja näytteenotto, geofysikaalisia mittauksia sekä kairauksia. Vuosina 1965 – 1972 kenttätöiden pääleiri oli Søndre Isortoqin alueella 65 km Sukkertoppenista (Maniitsoq) itään. Pääkohteina olivat lukuisat sulfidimineralisaatiot, joissa todettiin merkittäviä nikkeli- ja kuparipitoisuuksia. Muita aiheita olivat oliviiniesiintymä, niobipitoinen karbonatiitti ja kimberliitit.

Aeromagneettisten mittauksien yhteydessä löytyi 1965 Isuan alueella mittava rautaesiintymä aivan mannerjään reunalla. Tutkimukset jatkuivat amerikkalaisen Marcona-yhtiön kanssa. Suunnitelmat suuren rautamalmin hyödyntämiseksi edistyivät, kunnes öljykriisi 1973 ja sitä seurannut maailmanlaajuinen taantuma pani lopun investoinnille ja projekti pysäytettiin. Tutkimuksia jatkoi Rio Tinto 1990-luvulla ja London Mining 2000-luvulla.

Kryolitselskabetin kenttätöiden yhteydessä kerätty aineisto on tallennettu entisen GGU:n, nykyisen GEUS:in arkistoihin Kööpenhaminassa.