Historien bakom skjutfältets tillkomst
Det här begriper ni inte ! Här skall Kungl Majt och Kronan fram!
Med dom orden startade löjtnanten Urban Lundgren den största förpassningen (Agne Eneqvists ord) av folk på Gotland i modern tid. Hilding Nilsson skildrar historien bakom skjutfältets tillkomst.
Vad ligger bakom?
Väldigt kort: Artilleriet har fått nya kanoner med längre räckvidd och större granater. Skarpskjutning i Östergravar (!) är inte längre möjlig. Likadant är det med Hällarna. Man har hyrt ett område vid Halner med skjutriktning över Martebo myr. Området medger bara skjutning från en plats och i en riktning, i praktiken en skjutbana.
Samkvämet med ägaren på kvällarna är uppskattat, men arrendetiden är snart slut, dessutom pågår planering för järnvägen till Tingstäde - Lärbro med linjedragning över skjutbanan. Korsning flyg - tåg har ju prövats vid senare tillfälle men tåg - kanonkula är ingen bra lösning. Läget kan väl betecknas som akut.
Militärbefälhavaren på Gotland, Gustaf Björlin, är tillika riksdagsman och har säkert förklarat läget i något departement och fått ett inofficiellt OK till att starta inmätning av platser som kan vara användbara till övnings- och skjutfält för artilleriet. Därav löjtnanten Urban Lundgrens tuffa attityd då han startar uppdraget han fått med att utan kontakt med markägarna hugga upp en halvmil lång gata genom skogen plus ett antal sidogator för att kunna avväga och inmäta området.
Många har spekulerat över att man så direkt fann ett område som verkar uppfylla de krav som var uppställda. Svaret, tror jag, står att söka hos den man som hjälper Lundgren med inmätningen, nämligen lantmätaren (tillika reservofficeren ) Axel Ytterberg. Han har genomfört laga skiftesförrättning i området. Detta har tagit några år och är ännu inte fullt utklarat och fastställt vid Södra Häradsrätten. Han är alltså väl förtrogen med området och känner folket.
Åter till militärlägret
Byggandet har fortsatt. Äntligen har soldaterna kommit under tak. Två lägerhyddor har byggts, en matsal har inrättats samt ett dass med sex pipor - inga hemligheter här inte. Ändå var det ganska avskilt om man jämför med det som blev till under beredskapen - 24 pipor i rad, klassat som Sveriges längsta dass.
Vattenfrågan har lösts genom att cementera en cistern på övre platån. Vi har lyckats fastslå att detta var platsen för Blåhälls källa, angiven på kartor från 1700-talet. Därifrån leddes vattnet via en ledning med självtryck till matsalen. Det var lägervaktens uppgift, mellan patrullering och posttjänst, att se till att cisternen var full. Hjälpmedel: en vanlig gårdspump. Personlig hygien sköttes i havet. Hästarna har funnit sig väl tillrätta i de goda betesmarkerna vid Marsängen och runt Nasume.
Allting fungerar så väl att lägret blir interneringsplats för "Albatrossarna" en period innan dom överförs till fastlandet. Interneringstiden var säkert till fördel för lägret. Utbyggandet fortsätter. Man får ytterbelysning med gaslampor. De internerade tyskarna bygger trädgårdsmöbler och ett vackert staket av ekgrenar, fixar en idrottsplats och sist men inte minst en musikpaviljong av sällan skådat slag. Här hålls konserter för inbjudna gäster. Man hjälper till med planering och plantering på fältet, hjälper bönderna med arbeten. Officerarnas anhöriga kommer på besök och bor hos familjer i närheten av lägret. Vaktstyrkan var nära 200 man med befäl.
Tiden går vidare, så även utvecklingen. I mitten på 1930-talet byts havremotorn ut och det tillförs nya pjäser med riktinstrument samt granater med nya tändsystem. Artilleriets sätt att uppträda blir ett helt annat. Hittills har man måst gruppera på platser varifrån man kunnat se motståndaren och bekämpa med direktriktad eldkraft samtidigt som man blev utsatt för samma åtgärder från fiendesidan. Nu kan gruppering ske dolt men samtidigt kommer ett krav på signalförbindelse mellan eldledaren och pjäserna. Radion är under utveckling men knappast användbar. Det som gäller är kabel och telefonapparat.
Oroliga tider
Beredskapsförband blir förlagda till Blåhäll och en intensiv utbyggnad startar. Två U-formade förläggningsbaracker med plats för ett batteri i varje reses. Stallarna byggs om till vedgård och förråd. Även pjäserna ryms under taken. Kök och matsal är för små och blir verkstad och lektionssal. Ny matsal med värmecentral i källaren byggs. Härifrån levereras ånga till det moderna köket ovanpå och centralvärme till officersmäss och förläggningsbaracker, där även WC och tvättmöjligheter tillkommit. El och telefonväxel finns och på övre planet reses ett antal garage för att få fordonen under tak och arbetsplats för bilmekanikerna som är väl så viktiga nu som hovslagarna en gång var. En drivmedelsanläggning saknas men kommer under 1950-talet.
Vid 1940-talets början fridlyses lägret. Nu upptäcker man att Blåhäll fortfarande är samfälld mark och passersedlar måste skrivas ut till dem som ännu nyttjar stranden. Denna olägenhet fixas raskt genom ett nytt krav på inlösen. Minns jag rätt ersattes min far Albin Nilsson med 2 kr och 50 öre för sin rätt till bod och båtplats, min äldre broder tror sig minnas att beloppet var 6 kr.
Vid slutet av samma årtionde drabbas även Västerhejde, nu inlöses skogsmarken norrut upp till Lillklint och samtidigt fridlyses hela fältet.
Tiden går
Gotlands försvar utökas med både luftvärn och pansar. Femtio ton tunga stridsvagnar på den asfalterade landsvägen är inte populärt hos vägverket. Samtidigt har trycket på övningsmarken ökat. Tanken att bygga samman närövningsmarken i Visby med Tofta skjutfält blir allt fastare. Grundidén är att ge kustvägen en annan sträckning över Djupqvior – Stenkumla och återansluta norr om Tofta bad. Nuvarande väg blir återvändsgata Visby – Vibble. Skjutfältet utökas österut till landsvägen och mark i Västerhejde – Stenkumla inlöses för att skapa sammanhängande övningsområde med Tofta skjutfält. Allt genomarbetas och 1972 blir förslaget offentligt. Bemötandet blir helt annat än 1896. Nu möter man organiserade och eniga markägare och offentlighet i massmedia. Motståndet är så starkt att beslutet blir att lägga ner projektet. Yngve Rosens bild från norra infarten med texten "Aldrig mötas de två" är talande. I stället övergår man till något som benämnes läglighetsköp. En bullerzon har fastställts, om i demokratisk ordning nämner aldrig Yngve Rosen, och med hänvisning till den avstyrkes all utvidgning och nyetablering av verksamhet under densamma. Omfattningen av den berör t o m byggarna av fritidshus i norra Gnisvärdsområdet. Man förundras över att så trubbigt vapen kan ha effekt. Fakta är att när tapto blåses för A7 , syns gränsmarkeringarna för fältet längs landsvägen från Suderbys till norra Gnisvärdsvägen.
Vilka var dom?
Det hittills skrivna är lätt att kontrollera och komplettera om man så vill . Enklast med minnesskriften över Blåhäll. Området man så självsvåldigt håller på att mäta sammanfaller i stort med Tofta sockens andra skifteslag. Uppgifterna som följer är hämtade ur skiftes-handlingarna och kompletterade med utdrag ur Tofta församlingsbok (A II a :1 ) för den aktuella tidpunkten.
Här finns 62 boplatser, allt från bondgårdar på några hundra tunnland ner till eländiga torpstugor på ofri grund, befolkade med 234 personer, sammantaget areal- , skatte- och befolkningsmässigt drygt en tredjedel av Tofta socken .
Tillsammans hävdar dom 2871 skiften som alla har ett namn. En kamrat har berättat att hans farfar sa att dom hade åkertegar som var så smala att det inte gick att vända med häst och harv utan att trampa på grannens ägor.
Lagaskiftesförrättningen, som innebar byte och sammanslagning till större brukningsenheter, var verkligen nödvändig men blev genom kronans inträde på arenan helt bortkastad möda. Märkligt är att inga offentliga röster hörs mot företaget. Dom boende i området står tydligen helt ensamma och utsätts för både skrämsel och kaffe utspätt till angenäm styrka. Mätarbetet drar dock ut på tiden så dom drabbade hinner tänka och prata sig samman , ta tillbaka sina medgivanden, och allt blir ett ärende för Armeförvaltningen. Tidpunkten för expropriationen beslöts genom Kungligt förordnande den 10 juni 1898 med tillträde den 1 oktober 1898. Rätt eller inte, på ett annat papper står datumet 8 juli 1899. Vilket som är rätt är osäkert. Man vill påstå att det första kanonskottet i området avlossades 1898 ! Kyrkbokens datum för utflyttning är 1900. Lagfart på markförvärvet beviljades den 10 april 1900. Ganska omgående fann man att det som fanns kvar i privat ägo av Norrgårda begränsade skjutmöjligheterna och borde snarast införlivas med fältet. Frågan blir enl Yngve Rosen byråkratiskt prövad i Armeförvaltningen och 1902 får kronan betala fyrdubblad köpeskilling.
Så här långt vill man fundera över varför det skiljer i uppfattning om antalet drabbade mellan kronan (som anger fastigheter) och Agne Eneqvist (som utgått från kyrkboken). Den enda rimliga förklaringen som kan ges är att de som bor på ofri grund inte räknas i ena lägret. Deras öde är i så fall att riva sin hydda och söka en annan boplats. Tanken är inte helt orimlig för samma sak framskymtar även vid laga skiftesförrättningen då den markbit de bor på genom sammanslagning och byte kommit att tillhöra annan fastighet.
Alltnog, köpet är avslutat och lagfart beviljad. Nu börjar på den militära sidan en intensiv verksamhet för att få ordning på lägret som slutligt bestämt skall ligga på Blåhällsplatån. Det gäller främst att få hästarna under tak. Utan dragare inget rörligt artilleri. Militärbefälhavaren lyckas utanordna ett antal tusenlappar, Arvid Zetterling och byggmästare Kilberg blir verkställande och snart står fyra längor med plats för 54 hästar plus foderkammare i varje färdiga. Samtidigt pågår nedflyttning av lämpliga hus från de inköpta gårdarna. Oskar Johanssons endast 4 år gamla manbyggnad blir officersmäss, Anna Hansdotters blir sjukstuga, en tredje blir underofficersmäss, nästa blir förläggning för kvinnlig kökspersonal. Ytterligare några blir brandbod och förråd. Zetterling flyttar in i Forsbergs (Zetterqvistahöjden), löjtnant Åkerlund i Petterssons på Rangvaldshöjden och löjtnant Lundberg (basen för inmätningen) i Hanssons Norrgårda. Ytterligare några byggnader sparades och användes som sommarbostäder. Två byggdes om för att användas av målpersonal och hästskötare. Den ena innehöll en komplett smedja för hovslagaren. De hus man inte ansåg sig ha användning för såldes på offentlig auktion för bortrivning.
Hur såg det ut för dom drabbade?
Ser man till tiden så har dom ett år på sig att hitta någon annan plats för framtiden. Församlingsbokens utflyttningskolumn anger många platser, t. ex. Visby, Vall, Atlingbo, Mästerby och Klinte . Några hittar en plats i hemsocknen, andra flyttar till grannsocknarna Eskelhem och Stenkumla. Några slutligen satsar på en biljett till Amerika.
Yngve Rosen lyckas hitta en person som var med vid utflyttningen, då sex år gammal, nämligen Ester Wickman, dotter till Oskar Johansson, vars nybyggda hus blev officersmäss. Rosén kallar honom förlorare. Oskar tvingas lämna gård och nybyggt hus och flyttar till ett litet torp i Eskelhem med sin stora familj och avlider strax efter. Församlingsboken antecknar honom som avliden den 16 maj 1900, flytten till Eskelhem enligt samma källa sker den 19 november 1900. Är detta riktigt dör han (knappt fyllda 50) innan flytten är genomförd!
Ett annat namn som dykt upp i flera olika sammanhang är Anna Elisabeth Hansdotter född vid Norrgårda den 5 augusti 1852 . Hon gifter sig den 11 november 1878 med husbondesonen Jakob Olsson född den 18 juli 1849 vid Nasume. De övertar gården av hans fader som blir undantagsman och löser ut brodern (de pengar Anna Elisabeth fört med sig i boet går åt till detta). Den 30 juli 1879 får de en son, Johan August. Den 27 juli 1889 omkommer fadern tillsammans med två andra Toftabor under fiske utanför Blåhäll. Dom andra var Nils Holmqvist, Norrgårda och Carl Olsson, Lixarve. De blev troligen överseglade av något större fartyg.
Den 18 oktober 1893 gifter Anna Elisabeth om sig med Anders Petter Pettersson född den 30 november 1853 vid Bjers. Han avlider i tarmvred den 14 januari 1898.
Vid kronans övertagande (Anna Elisabeths hus blev sjukstuga) den 30 november 1900 flyttar hon med sonen (nu inskriven på sjömanshuset Visby) till Alfred Olsson, Rangvalds (svåger i första giftet ? ). Sonen fortsätter den 28 oktober 1901 till Amerika. Själv övertar hon 1903 gården vid Rangvalds, säljer den och flyttar till Amerika den 24 februari 1905. Hon återkommer efter några år och bor inhyses hos Maria Toften i Lixarve tills hon får ett hus på Annexen där hon avlider den 4 januari 1932. Enligt bouppteckningen daterad den 18 juli 1932 uppges boet av Lydia Johansson (hennes brorsdotter) som även vårdat henne den sista tiden. Ett händelserikt liv!
Mera om denna kvinna: 1990 ligger en kryssningsbåt utanför Visby. Från denna kommer två äldre damer som absolut måste ut på Tofta skjutfält. Pansarregementets slutövning pågår för fullt, men saken ordnas. Under tårar tas bilder på päronträdet och den gamla stenhögen (rester av Annas boplats). Dom var döttrar till Johan August!
Några år senare ringer en dam och vill absolut ha reda på var Jakob Olssons gård legat. Han var farmors bror till henne!
Tillbaka till hennes syskon: Christina Maria född den 26 juni 1849 gifter sig den 5 november 1869 med bondesonen Jakob Petter Mårtensson född den 24 december 1847 vid Krokstäde (numera Tofta hembygdsgård).
Catharina Charlotta född den 21 oktober 1854 gifter sig den 31 oktober 1873 med Johan (Johannes) Nilsson född den 3 april 1842 på Rangvalds (min farfar). Den 1 december 1877 får de en son Oskar Christian. Den 27 november 1878 dör Cathrina på Visby lasarett. Den 16 juli 1896 dör Oskar Christian, endast 18 år gammal vid Medebys i Vall. I samma socken finns en piga Hilda Sofia Östergren född den 12 juli 1875 vid Söderåkra, Kalmar. Hon får den 18 februari 1897 en son, Nils Oskar Emanuel. Den "okände" fadern kan vara Oskar Christian.
Brodern Johannes född den 23 maj 1858 som har varit sjöman, mönstrar av, gifter sig den 19 november 1885 med husbondedottern Anna Johanna Catarina Maldesdotter född den 26 april 1861 i Östergårda, (min mormors syster). De tar över gården vid Norrgårda och får den 10 oktober 1886 en dotter Lydia Johanna Christina.
Liknande historier finns kring många av gårdarna på fältet. Jag vill med denna visa hur tät "väven" är.