Christoffer går till stranden

Denna skildring av Christoffer Tuftströms vandring genom delar av Nasumebygden är hämtad från Elof Olssons bok "Havet, stranden och bygden - Toftaminnen" (Gotlandica nr 25, 1983, sid 83-89). Bokens omslag visar Gnisvärds fiskeläge år 1916 med Fälting-Lottes stuga (med skorsten) mitt i bilden.     

Det är intressant, men inte helt enkelt, att följa Christoffers vandring. Försök gärna själv att följa med på kartan lite längre ner på sidan. Skildringen börjar vid Semaforhöjen, nuvarande Vårdkasehöjden på Tofta skjutfält, och avslutas någonstans intill "de höga Nasumebackarna". Någon närmare uppgift om vem han var, var han bodde eller när han levde lämnas inte.  

En vid Rangvalds i Tofta boende Christoffer Tuftström avled redan år 1869 vid 41 års ålder. Christoffers son Karl Christopher Tuftström föddes 1861 men avled redan vid två års ålder.  Någon annan "Christoffer" har inte kunnat beläggas vid den aktuella tiden.

Förlaget skriver på bokens omslag att författaren Elof Olsson, född i Tofta 1904, nedtecknat sina egna minnen och vad hans far och farfar har berättat om socknen och om händelser där. Författarens farfar dog 1881 och fadern dog 1915. Troligen är det därför en fiktiv person - eller författaren själv - som gjort denna resa genom tid och rum.

Kapitlet återges med tillstånd av Ödins Förlag Hanseproduktion AB. Ett antal förtydliganden har tillfogats inom hakparentes. Boplatsnummer anges i rött i de fall identifiering har kunnat göras. Landmärken anges med gul överstrykning.

///////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Nasumegårdarna i Tofta var till antalet inte så få, men deras åkerjordar låg spridda i mindre arealer ute på fältet och överallt i skogen. Gårdarna inköptes i slutet av 1800-talet för Kronans räkning och skulle ingå i Tofta skjutfält. Samtliga bönder fick flytta och skaffa sig andra lantbruk för sin utkomst. Många av dessa bönder, kanske rent av de flesta, var fiskande strandbönder. De fick nu långt till stranden, särskilt de som blev bosatta utanför Tofta, till exempel i Eskelhem. De fick nu sitt fiske vid Gnisvärd i stället för vid Blåhäll, men slapp då också den bergiga kusten som de haft förut. 

Christoffer ville en dag göra en promenad ner till det nya fiskeläget [hamnen i Gnisvärd  tillkom åren 1879-1880, en ny hamn invigdes 1930] och samtidigt se in till alla bekanta på vägen dit ner. Det var då bäst att börja  promenaden redan på morgonen om han skulle vara hemma till kvällen igen, för det var många att hälsa på. Uppe på den första höga backen, numera kallad Semaforhöjden [Vårdkashöjden], stannade han upp. Där hade kanske fordom  brunnit vårdeldar som varnat befolkningen för  faror. Där fanns det uråldriga fornminnet, som påminde om att här hade  funnits boende för flera tusen år sedan. De  första som kom  dit upp var troligen jägare  eller vinddrivna fiskare, vilka efterhand blev strandbönder när de blev mer bofasta och hade större eller mindre jordbruk vid sidan om fisket, som nu även Christoffer hade.

Han såg ner över alla gårdarna,  boningshusen och ladugårdarna med sina tröskvandringar och lambhus. Längre bort norröver skymtade Norrgårda grannlag och den vattenrika myren. Morgonsolen lyste på det blanka vattnet, fågel och fisk fanns i vasskanterna, men däruppifrån såg man ej alla de vita näckrosorna, som fanns särskilt vid utflödet vid den gamla bron. Åkertegarna ute på fältet och i skogsgläntan, som nu skulle överges, var väl inte så givande men ändock så kära efter allt arbete i svett och möda.

Nej, nu fick han fortsätta. Den dåliga skogsvägen gick utför igen, skogen stod tät och mörk och vattnet forsade vid sidan av vägen. Nu var han framme vid Nilssons, Dal-Nilsson [Jonas Nilsson, f. 1834] som man sade (#29). De bodde i en idyll i skogen med boningshus och ladugård på en grönskande åker. De språkades vid en stund vid den tidiga kaffetåren, sedan fortsatte Christoffer. Närmaste granne var Melin [Lars Nicklas, 1834-1902] vars hus (#28) låg på en stenig åker där liljekonvaljerna växte på åkerrenarna.  Denna mark var sämre än den i Nasume. De hade inte så mycket att prata om utan konstaterade bara att de satt i samma båt. Kronan skulle köpa och det var bara att flytta.  Därefter kom Christoffer ner till Massängsrum [även kallat Massänge eller Marsängen] där Sven Petter Thörngren bodde . Mannen var född 1814 [d. 1899] och hans hustru Anna Persdotter [Petersdotter] - Jonsson 1811 [d. 1884], så de var nu gamla. De hade flyttat hit från Kalmar under de stora emigrationsåren. Stugan såg fattig ut och åkermarken var mycket dålig, bara rena klapperstenar. Hur det kunde växa något var ett rent under, men Thörngren plöjde och harvade med sin oxe efter bästa förmåga.

Vid ladugården låg ett fornröse som Thörngren hade svårt att låta vara ifred. Han ville gärna leta efter skatter där i röset och det orsakade honom sjukdom, som endast Rondahl i Väskinde kunde bota. Rondahls "kloka" hjälpredor var Lotte och Wallboms Stina [Christina f. Öman 1826, hustru till Lars Waldbom]. Botemedlet mot "gastkramning" och "fisken"  var oftast att man skulle krypa igenom tre garnhärvor av ylle, som man dessförinnan kastat glödande kol igenom. Därefter fick man ligga i "kur" ett visst antal dagar och sedan for i allmänhet gastarna ut genom skorstenen med ett oerhört väsen och vederbörande var botad.

En granne  [Johannes Nilsson]  till Thörngren bodde hundra meter bort i ett vackert änge (#47). Marken inköptes av Kronan men man lät bostadshuset stå kvar till 1918, då det såldes och revs för att utgöra grund och stenfot till ett nybygge på vägen till Gnisvärd. Innan dess hade Kronan hästar på sommarbete där, varvid huset användes av rekryter som såg till dessa. Ibland användes huset som sommarbostad åt någon officer vid kåren. Flera somrar bodde kapten [Fritz Teodor Valentin] Beselin med sin familj där. Christoffer fortsatte nu genom Fättings hage, som var mörk och dyster med idel fornminnen och gravrösen. Snart kom han dock fram till Norderrum och närmast bodde "Lill-Johan", Olofs måg [Olof Nilsson även kallad Berg-Nilsson (1822?-1881)] , med sin familj [hustrun "Lill-Stina" och sonen August]. Johan hade en ladugård som var byggd av massiv ekplank från ett skeppsvrak med metallbultar och tränaglar i bularna.