Nasumbygdens fornhistoria

Klla: Agne Enekvist, En försvunnen odlingsbygd (avsnitt 2)

med fornminneskarta 

De första tecknen på mänsklig verksamhet i Nasum-bygden finner vi innanför Marsängen på de stora, runda, svagt välvda kullar som av gammalt kallas Kusar. Kusar är också den gotländska benämningen på de stora platta vetebröd, som fordomdags bjöds på, särskilt vid juletid. Det finns kanske ett samband mellan dessa ord, som kan gå tillbaka till ett forngutniskt ord för "bullighet". För cirka 5000 år sedan gick stranden upp mot dessa kullar, ungefär 15 m högre än nuvarande kustlinje. På sydsidan av Nasum-Kusar fanns i denna tidiga stenålder en bebyggelse, några boplatser för jägare och fiskare. Av deras primtiva hyddor finns inga andra spår lämnade än ett lager mörk sopbacke. 

Däremot har dessa stenåldersmänniskors idoga verksamhet lämnat tecken efter sig. Över tusentalet enkla stenyxor av grönsten har man hittat här. I regel är det yxor i mer eller mindre fullbordat skick, från stenyxämnen till nästan helt färdighuggna arbeten och många av yxorna har tydligen gått sönder vid tillverkningen. Inom området förekommer massor av skärvor och flis. Allting tyder på att här tillverkats yxor i stor skala. Husfäderna satt utanför sina hyddor och högg med stor skicklighet stenyxor inte bara för eget behov utan också för byteshandel med folket i Nasum- och Toftabygderna och säkert ännu vidare omkring, där man funnit många fynd av just den här tillverkade typen. Verksamheten måste ha pågått under en lång period. I fyndmaterialet finns även yxor tillverkade med mera avancerad teknik, finare bultade och även slipade till en "modernare" spolform. Förekomsten av en specialiserad yrkesverksamhet av detta slag redan under tidig stenålder är mycket intressant men inte unik för Kusar. Liknande yxfabrikation torde ha funnits bland annat vid Norrbys i Hall.  

Stenålder ca 7400 f Kr - ca 1800 f Kr

Bronsålder ca 1800 f Kr - ca 500 f Kr

Järnålder ca 500 f Kr - 1050 e Kr

Bostäder av bestående art hade stenåldersfolket som bodde i grottorna vid Blåhäll. Åtminstone de två nordligaste av dessa grottor var bebodda under delar av stenåldern. Den första av dem ligger i klinten strax söder om nerfartsvägen till Blåhälls fiskeläge och är 8 meter djup, 3 meter bred och 1 1/2 m hög. Den har av gammalt kallats Blåhällsugn. Doktor Karl Bohlin fann här ett kulturlager som han och Nils Lithberg delvis undersökte. Även i andra grottor, som är djupare men har lägre takhöjd, finns som golv ett tjockt kulturlager, som alls inte undersökts. (Dessa grottor har av Munthe beskrivits som Säves och Gustafssons grottor.) Självfallet var även de inre delarna av Nasum-bygden befolkad under stenåldern, även om fynden från denna tid inte är så särskilt många. Nasum-bygdens fornsjöar gav rika möjligheter till fiske och jakt. Vid slukhålen kunde man till och med ta gäddor med händerna.

Säves grotta. Foto av Henr. Munthe 1920

En 23 cm lång, vacker flintdolk fann man vid åkerröjning strax norr om Nasume myr. Den låg under kraniet av en stenåldersjägare som levat här någon gång 1800 år före Kristi födelse, det vill säga någon gång i slutet av stenåldern. Säkert var han inte den förste inbyggaren i denna del an Nasum-bygden. Efter honom följde en kontinuerlig följd av inbyggare.

Från bronsåldern är skeppssättningen i skogskanten vid Idelunda skog strax sydost om Nasume myr. Den är 54 steg lång, byggd av ganska små stenar som nu knappt syns över torven men stäv- och akterstenarna är resliga. Det är ett obetydligt gravskepp jämfört med den väldiga skeppsättning som ligger i Tofta på andra sidan Vidgateskog. En del runda stenrösen i skogskanten - ej undersökta - är troligen från bronsålderstiden. Även om lösfynd från bronsåldern är ganska fåtaliga kan vi antaga att här levde ett folk som tagit naturlandskapet i bruk för odling och kreaturshållning. Järnåldersmänniskorna kom så småningom och tog över med brukningsmetoder och markanvändning, som föga skilde sig från bronsålderns. 

Att Nasum-bygden var en egen bygd för sig framgår klart. Gravarna både från brons- och järnåldrarna - sammanlagt mellan 200 och 300 rösen - bildar en rand i skogskanten öster om Nasum-bygden från strandskogen mellan Gnisvärd - Norderräum och Marsängen genom Kamblausetjaut, Vidgateskogen, Holkhagen, Idhagelundsskogen och Nävarne upp mot Örnvätskogen. De döda blev lagda för att markera det egna områdets gräns mot Tofta-området.  

Från järnålderns sista skede kan vi ganska väl följa bebyggelseutvecklingen. Det låg troligen sex gårdar i krets kring Nasum-dalen. Rester av fyra eller fem

boplatser från yngre järnåldern är mer eller mindra välbevarade i terrängen. De ligger vid de relativt små markområden där marken består av grusblandad sand, lättare att odla än den märgliga morän, våta torv och vittrade kalkstensmark som området i övrigt består av. Den största järnåldersgården låg nordost om Nasume och bestod av fem hus fördelade på tre gruppar. Här intill låg sannolikt bygdens samlingsplats på den backe strax nordväst om Storängen, den äng där de bäst bevarade husgrunderna ligger. När lantmätare Jonas Frijman under skattläggningsarbetet i juni månad år 1700 mätte upp denna backe antecknade han i beskrivningen: "sex stycken i ordning lagda stenhopar cirkelrundt" och han ritade också ut sex cirklar på kartan. Detta är mycket anmärkningsvärt, ty Frijman har i övrigt inte gjort anteckningar om fornminnen. Han har inte ens omnämnt det jättelika stenskeppet vid Ansarve i Tofta. 

En annan sak som gör "stenhoparna" mycket intressanta är deras gamla benämning By stolar. Området där de ligger kallades Byrum och den vackra ängen strax intill Byängen. Kan detta tyda på att här varit rådställe för husbönderna i Nasum-bygdens forngårdar? Hur anläggningen en gång sett ut får vi väl aldrig veta. Det som fanns kvar på 1930-talet förstördes av ivriga rabbisjägare (enligt Karl Konsow, Tofta). Förintelsen fortsattes av militären, som här tycks ha hämtat sten till fortbyggning. En söndersprängd "svärdsslipsten" uppkastad i ett sent tillkommet röse hittades här sommaren 1983 av Rut Enekvist. 

Härifrån utgår en gammal väg, Sölstig, som gör en halvrund krok kring Byrum och fortsätter upp mot Stenkumla förbi Fättings stolar, kanske mot det som var Stenkumla tings forna tingsplats. Om By stolar varit byalagets samlingsplats eller ett ståtligt gravmonument är en öppen fråga. Klart är att platsen spelat stor roll under forntid och medeltid och kanske även senare. Byänge var ännu under 1930-talet årligt utflyktsmål för Tofta babtistförsamlings söndagsskola.

Följer vi den gamla vägen runt Nasum-bygden motsols kommer vi efter några hundra meter till en enstaka husgrund, som ligger söder om Blisänge. Invid denna husgrund fann man 1902 den så kallade Norrgårde-silverskatten, som bestod av några silversmycken och ett antal mynt, nämligen 15 arabiska, 1 persiskt, 2 bysantinska, 63 anglosachsiska, 2 irländska och 11 tyska samt en mängd söderklippta mynt. Någon gång omkring år 1030 gömde någon här sin förmögenhet i en träask nedgrävd 3 dm djupt i kanten mellan åker och hällmark. Skatten visar att folket här - liksom annorstädes på Gotland - inte bara levde av jordbruk och boskapsskötsel utan även idkat handel och sjöfart.  

Fornminneskarta. Vägarna som går kring bygden och fortsätter till hamnen vid Marsängen 

är mycket gamla och kan gå tillbaka till forntiden 

Fortsätter vi vägen runt bygden vidare mot sydväst kommer vi efter någon kilometer till en plats där med all sannolikhet ännu en järnåldersgrav legat. Nu är stengrunderna helt bortodlade, men lösfynden talar sitt tydliga språk. Invid denna gård låg en slipsten vid en vattenhåla i ängshörnan ("Dyngeäng" år 1700). Detta slipblock var av gråsten och hade tre fint utsvarvade rännor, 8 dm långa och 8 cm breda. Jag såg slipblocket år 1937 men har under senaste årens efterforskningar inte kunnat återfinna detsamma. Möjligen har det använts som stöd i någon av de skyttegravar som militären grävt i ängskanten och sedan kommit under jord. Stenen var ungefär 8x5x1 dm stor.

Vägen viker mot väster och går nedanför [väster om] Hojgardsmyr i riktning mot Vårdkashöjden. Strax nedanför denna höjd ligger grunderna av en järnåldersgård, bestående av åtminstone två hus. Säkert har det varit en betydande gård att döma av de vackra fynd man gjort på dessa marker. Bland dessa måste nämnas en guldbrakteat med tre drakhuvuden, en öronring av hopvikt guldbleck med en fin hake i ena änden och ett litet hål i den andra, samt en pärla i glasfluss med mosaikliknande figurer i gult, blått och rött. 

Nu går gårdgången emot norr. Inte långt från ån mellan Nasume myr och Hojgarsdsmyr ligger stensträngar i marken. Det kan vara lämningar efter grunderna till ett järnåldershus. Det som i dag syns över markytan ger ingen säker ledning. Egentligen hade vi väntat oss sådana rester något längre mot norr, i närheten av den plats där gården Nasume senare kom att ligga. Norr om Nasume myr ligger ett område som kallas Tomten. Här har funnits gammal bebyggelse . Inte bara namnet på området antyder detta. Stensträngar och nu övervuxna och därför oöverskådliga stenanhopningar ger oss anledning att misstänka en tidig bosättning. Det var inte långt från denna plats som den tidigare omnämnde stenåldersmannen - han med den fina flintdolken under skallen - blev gravlagd. Och på sluttningen nedanför susar Tånt-aiki.

Tåntaiki sommaren 2009

De skatter av silver och guld som man plockat fram ur jorden visar att denna bygd haft internationella handelsförbindelser. Bygden var bärkraftig nog att hålla män och skepp. Vid sidan av basnäringarna jordbruk och boskapsskötsel förekom troligen hantverk, kanske skinnberedning och smyckestillverkning. Flera av de smycken man funnit är ej färdiggjorda arbeten.  

Vid Marsängen låg bygdens hamn. Här fanns en naturlig lagun som skar in i den för övrigt öppna kusten. Det var en väl skyddad hamnplats med goda möjligheter att på östra sidan dra upp båtar på en jämn sluttning. Åtminstone på lagunens norrsida torde ha funnits en stensatt kaj. Till hamnens förträffligheter hörde att det i den flöt ut en liten å med färskvatten - ån från Marsängs-käldu. Hamnen stod i förbindelse med bygden genom två vägar som förlängde ringvägen kring bygden ner till havet. Den nordvästra hamnvägen gick över Fallbackeskog och den sydöstra över Kamblausä för att mötas vid lagunen.

En sommardag år 1937 träffade jag här den gamle fiskaren och folklivsskildraren Knut Ekman på den blomstrande slänten vid Marsängen. Vi slog oss ner bland malvor och blåeld och han berättade vad han i sin tur hört av gammalt folk. Det var folksägner om vikingahamnen, där stolta handelsskepp legat för ankar eller uppdragna på lagunslänten. Då var det liv och ståhej när främmande skepp anlände eller när bygdens egna båtar skulle ut på långfärd. Här var Nasum-folkets hamn redan under bronsåldern och den nyttjades fram under tidig medeltid. Slutet blev de stora stormar som vräkte klappersten i en väldig vall framför det trånga inloppet. Kanske var det samma stormar som någon gång under 1300-talet täppte till inloppet för Gamle hamn på Fårö. Nu är lagunen igenslammad och tillvuxen. Knut Ekman kunde dock beskriva var inloppet en gång varit och han kunde peka ut tre-fyra flata kalkstensplattor i rad som skulle varit rester efter en forntida kajanläggning. 

En "arbetskarl" som bodde här under 1800-talets slut hette Sven Petter Törngren. Han odlade potatis och råg på Marsängens karga strandvallar. Allt emellanåt hittade han fornfynd av olika slag, bland annat 4 spjutspetsar (den finaste var  25 cm lång och hade holk) samt 123 gröna och gula pärlor av glasfluss. Det finaste fyndet var ett stort mantelspänne med inlagda slipade diamanter. Törngren sålde fynden för några ören till P A Säve i Visby. Det var en välbehövlig extrainkomst, men affärerna slutade illa när han började rota i en gravhög bakom hans lilla boställe. (Läs mer om detta i Knut Ekmans bok "På kryss och läns".)    

Vid ett par tillfällen har man hittat skelettdelar av människa i strandgruset, bland annat vid ett grustag nära fornhamnen. I samma grustag fann jag för något år sedan skal som med all sannolikhet var av ostron. Några försvarsanläggningar vid hamnen har tydligtvis inte funnits. Åtminstone finns nu inga spår av sådana. Människorna som vistades [i bygden] fick dra sig upp till fornborgen på klippkanten när röksignaler därifrån varslade om att fara hotade. Det man oftast fruktade var strandhugg av främmande skepp med besättningar som var ute efter att förse sig med vatten, kött och friska roddarslavar. Borgen var också uppförd som skydd för sådana landstigningar. Den låg högst på skogsklinten innanför Burggatskog varifrån man hade god utsikt över havet. Det var en halvcirkelformad anläggning, 190 m lång och med största bredd av 45 m. Den omgavs på landsidan av en mur, kanske 1 - 2 m hög och troligen försedd med träpalissad. Fornborgen på klippkanten var sannolikt den forntida anläggning som sist kom ur bruk. Det gavs säkert långt fram under medeltiden anledning för Nasum-borna att söka sig ut till den.

Läs mer om fornfynd på www.kringla.nu

Läs mer om Gotlands förhistoria här: Gotlands museum

Läs mer på Wikipedia om stenåldern, bronsåldern och järnåldern