Floran på fältet

Tofta skjutfält – ett botaniskt intressant område

 Text av Jörgen Peterson och Gun Ingmansson

Beskrivningen av floran på Tofta skjutfält är baserad på Gotlands flora – en guide (ISBN 978-91-977015-0-1), utgiven av Gotlands Botaniska Förening år 2007, med text av Jörgen Petersson och Gun Ingmansson. Avsnittet om Tofta skjutfält är från början skrivet av Jörgen Petersson. I boken presenteras hundratalet botaniska besöksmål från Hoburgen till Gotska Sandön. Boken kan köpas i bokhandeln eller beställas via föreningens webbplats. De siffror som ibland står efter någon lokalangivelse i den följande texten är GPS-koordinater

Tofta skjutfält är en försvarlig bit gotländsk natur som nog skyddats från exploatering tack vare militären. Här finns hällmarkstallskogar och alvarmarker, djupa granskogar och lövskogar, agmyrar och källmyrar, imponerande kalkklintar och spår från svunna trädgårdar och odlingar. Naturligtvis har även delar av vegetationen fått påtagliga skador av de militära övningarna, men vissa växtarter gynnas faktiskt av detta. En speciell växtmiljö är de körspår, som uppkommit genom militärens övningar. I den öppna marken med kalk- eller sandjord i spåren kan arter som är känsliga för konkurrens få viss spridning. I den här miljön har ett stort antal växter som trivs bäst i påverkade miljöer, s.k. ruderatväxter, och mer sällsynta arter etablerat sig. Av den förra gruppen kan mursenap, äkta pimpinell, rödmire, småsporre, gatkamomill och klibbkorsört nämnas. Till de annars sällsynta växterna som växer på skjutfältet hör grådådra, kalkkras­sing, småtörel och kavelhirs. Dessa miljöer kommer i framtiden troligen att minska p.g.a. militärens avveckling på Gotland.  

Låt oss nu göra en botanisk utflykt! 

 Kalkkrassing. Foto Gun Ingmansson

Efter 300 m in från norra infarten vid Suderbys (1643350; 6385800), öppnar sig hällmarker på båda sidor av vägen. Söderut på ett mindre alvar växer raggarv och stor haverrot tillsammans med stor kustruta, stor och kantig fetknopp, spärroxbär, grå småfingerört, hartsros, äkta pimpinell, liten sandlilja, bergven, fjällgröe och grusslok. I en upp­torkande vät i söder tillkommer knutnarv, rödmire, sumpgent­iana, axveronika och luddkrissla.

Suderbysväg fortsätter mot sydväst genom skjutfältet in i Tofta socken till ”Gula pålen” (1641650; 6383780). Där går i vägkorset Meridianväg mot söder och Klintväg mot västnordväst. Mot sydväst börjar de utbredda alvarmarkerna ned mot Nasume myr. Mot öster vid körvägar genom skogen finns raggarv. På sönderkörda alvarmarker vid pålen växer alvarglim, grå­dådra, mursenap, kalk­krassing, kantig fetknopp, alvaroxbär, äkta pimpinell, småtörel, småsporre, fältvädd, sump­noppa, fjällgröe och kavelhirs.

Just väster om Suderbysväg, 600 m nordost om Nasume myr, ses resterna av gården Norrgårde (1640680; 6382420). Här kan fortfarande en del kulturväxter hittas t.ex. lungrot, silverarv, pep­parrot, surkörsbär, plommon, apel, päron, rödmalva, tysklönn, syren, tulpan, pingstlilja, pärlhyacint, aftonstjärna och vårstjärna. Mot nordväst och norr låg gårdens åkrar. Här har flera odlingsberoende och sällsynta växter setts 100 till 450 m norr om husen nämligen blodvallmo, mur­senap, kalkkrassing, jungfrukam, rödmire (även blåblom­mig form), småtörel, kalvnos, luddveronika, glansveronika, sommarklynne och kavelhirs.

Väster om svackan med lövskogar söderut från Norrgårde (1640600; 6382040) har kalkkrassing setts i stora mängder i fuktiga körspår. Kalkkrassing är en oansenlig och hotad korsblommig växt som i stort sett bara finns på Öland och Gotland. Vid vägen söder om lövskogen och vid en husgrund i öster finns de båda högvuxna lundgräsen strävlosta och skugglosta. På det senare stället växer även luktvicker och gott om långstarr.

Tomtajken i lövskogen intill Nasume myr. 

Foto Marcus Ekström

Öster om Nasume myr och väster om Kyrkbacken går Österväg. Vid lövskogen väster om vägen ligger flera järnåldershusgrunder. Här växer idegran, vit skogslilja, långstarr, skogsstarr, lundelm och lundgröe. Säll­synt ses ännu lunglav på något träd trots att lövskogen blivit tätare. I sydkanten av en glänta, med inhägnade husgrunder (1640490; 6381830), norr om lövdungen växer stjärn­dagg­kåpa. Närmare hus­grunderna står strävlosta i skogskanten. I kalkbranten vid vägen finns långsvingel, sträv­losta och skugglosta. Sydost om Kyrkbacken finns djupare skogar med murgröna, gotlands­måra och strävlosta.

På alvarmarken (1640300; 6381270), sydost om Nasume myr växer rikligt med ragg­arv öster och söder om vägkröken på Österväg. Grådådra, mursenap och kalkkrassing har också hittats. På en kulle väster om kurvan – och i området just sydost om vägen – finns ett mindre bestånd av den sällsynta alvarveronikan. Här har även östkustarv, grå småfingerört, toppjungfrulin och fältvädd setts.

Östkustarv. Foto Gun Ingmansson

Öster om vägkorset mellan Österbyväg och Licksarveväg låg en av Rangvaldsgårdarna (1640130; 6381000). Här kan det ännu ses en hel del av de odlade arter, som fanns i trädgården i det tidiga 1900-talet: lungrot, silverarv, såpnejlika, tovsippa (odlad form), pep­parrot, doftschers­min, spärroxbär, surkörsbär, päron, armeniskt björnbär, rödmalva, hårkörvel, rödkörvel, syren, bosyska, kungsljus, toppklocka, knölklocka och malört. Bland dessa kan även de mer sällsynta fylld pimpinellros, röd kamklint och strävklint nämnas. På kalk­berget i nordost växer också piggtistel. Mot söder nära Licksarveväg har även grådådra, mursenap, vägsenap, kärleksört, småtörel och åkerkulla setts.

Kalkkullen söder om Nasume myr (1639720; 6381260) hyser en typisk flora med bl.a. alvararv, grådådra, kantig fetknopp, svartoxbär, rött oxbär, grå småfingerört, duvnäva, toppjungfrulin, pukvete, korskovall, sandmaskrosor och knölgröe. I nordvästra delen finns ett fynd av vitoxel. I vägkanten i sydost står luktvicker. 

Pukvete. Foto  Tord Porsne

Om man från vägkorset fortsätter Österväg mot sydväst kommer efter 500 m vägskälet nära ”Röda pålen”. Nu är man inne i den betade sydöstra delen av skjutfältet. Cirka 400 m mot ostsydost ligger Tofta soptipp (1639930; 6380440), som numera är nedlagd. Bland de talrika odlingsflyktingar som genom åren setts här kan nämnas: trädgårdsmålla, silverarv, borstnejlika, purpurklätt, såpnej­lika, pepparrot, jungfruros, pimpinellros, armeniskt björnbär, klasespirea, rosenvial, bergnäva, vildvin, naverlönn, stockros, jättenattljus, odört, persilja, uppländsk vallört, belladonna, prakt­veronika, fläder, snöbär, kardvädd, sommaraster, parksallat, kana­densiskt gullris och träd­gårdsiris. Cirka 400 m sydväst om soptippen växer sandvita, en art som är sällsynt på Gotland.

Tippblomster. Foto Marcus Ekström

Vid utloppet från Hojgards myr (1639350; 6380350), växer slokstarr. I området söder om myren har klätt, grådådra och kalkkrassing hittats. Myrens södra delar har omvandlats till ett viltvatten medan de norra fortfarande är intakta med kaveldun och ag. I söder finns sjöfräken och kråk­klöver samt omfattande bestånd av vattenklöver. I myrens norra del finns förutom kråkklöver även kärr­bräken.

I skogen nordväst om Hojgards myr finns strävlosta och här har man också funnit jätteröksvamp. Nordost om myren växer smånunneört, lund­draba, luktvicker, skogslök, långstarr, strävlosta och lunglav. Vid vägen i norr växer piggtistlar. Mot väster, i en glänta norr om militärvägen, finns ett bestånd av flockarun, den sällsynta rosa gentianasläktingen.

Om man från södra infarten (norr om Gnisvärd) åker vägen åt nordväst, mot Marsängen, kommer man till en källmyr efter 100 m (1638570; 6378950), myren ligger norr om vägen. Här finns en trevlig rikkärrsflora med kärrlilja, sumpnycklar, kärrknipprot, brudsporre, näbbstarr, gräsull (i inre myren) och axag. I diket finns källnate och längre ned följer trubbtåg. Detta är de sydöstligaste utlöparna av den stora käll­myren öster om Marsängen (1638400; 6379400), vilken tyvärr delvis är dikad. I den stora källmyren finns storsileshår, fjälltätört, kärrlilja, blodnycklar, sumpnycklar, kärrknipprot, brudsporre, luktsporre, torvtåg, trubb­­tåg, näbb­starr och gräsull. Enstaka exemplar av sen ängsgentiana har också setts i myren. Den växer nära beståndet av rödvide överst i myren. I det dränerande diket nederst i myren finns några grävda vattenhål där det förekommer källnate, storigelknopp och dvärgigel­knopp. Purpurknipp­rot och skogsknipprot växer i omgivningarna.

 Källmyr. Foto Tord Porsne

Närmare stranden vid Marsängen (1638140; 6379200) finns fina hedar, som är populära ut­flykts­mål. På ett grusområde, vid en anläggning just norr om gränsen, har den starkt hotade växten näbb­trampört setts. Här har även den sällsynta broskmållan hittats och sandsallat är sedd vid Marsängen i strandmiljö. På grus­mark­erna ovanför finns vresros, myskmalva, långbladig spåtistel och knapp­stånds. Längs en stig mellan stranden och körvägen finns sandigare marker norrut, där även äldre sanddyner ingår. På kala fläckar i sanden växer gott om sandtimotej. På stigen utanför talldungen står gott om gulkämpar. Lite längre norrut - från ett mindre cementerat värn i en sanddyn till stigens slut vid körvägen i norr - växer den tilltalande nejlikväxten såpört. Den är spridd upp till stigens slut vid körvägen i norr. Även fält­sippa, grådådra, svartoxbär, grå småfingerört, klippoxel, krissla, axveronika, berg­skrabba, sandstarr och vårtåtel förekommer i den här miljön.

Från Marsängen leder den inre Mellanväg uppåt mot Vårdkashöjden (1639000; 6380850), där man har en fin utsikt över skjutfältets alvarmarker och lövområden. I de sandiga, djupare skogarna 250 m sydväst till 400 m västsydväst finns myskmadra och gotlandsmåra. Norrut härifrån, i gläntans nordöstra del, växer grå­dådra, flockarun och kavelhirs. Norrut från Vårdkashöjden finns utbredda alvarmarker, där floran består av de för skjutfältets störda alvarmarker typiska arterna (se ovan). Även de mer sällsynta arterna grådådra, kalkkrassing, back­fingerört, äppelros och småtörel förekom­mer inom området.

  I området norr om Licksarve­väg vid ”Grön­bo” (1639150; 6381900), har tidigare noterats piggfrö - en numera starkt hotad växt. Längre mot nordväst har vitoxel, balkanoxel, stor haverrot (både söder och norr om Licksarveväg) och raklosta setts i skogskanten.

Följer man Licksarveväg till mötet med Suderbysväg ligger fiskeläget Blåhäll (16538700; 6382400), nedanför klinten till vänster. Här finns strim­sporre i gruset sydost om husen. Vid fiskeläget växer också balsampoppel, lungrot, såpnejlika, skelört, myskmalva, bosyska, fläder och knappstånds. Längre upp i backen låg tidigare den militära förläggningen. Från den tiden härstammar säkert den rad av kulturväxter som finns i detta område: bok, skogsalm, akleja, skogs­klematis, sandsenap, färgreseda, krusbär, schersmin, söt­körsbär, plommon, surkörs­bär, daggros, äkta pimpinell, lönn, tysklönn, syren, isop, rödkämp­ar, grönfibbla, brunröd daglilja, rak­losta och gullhavre.

I barrskogen under klinten mot nordost är vegetationen mer naturlig och här växer den vackra röda skogsliljan, men även gotlandsmåra, purpurknipprot och näst­rot. Norrut mot Stav­klint ligger en skjut­bana nedanför klinten, som kan passeras på en körväg västerut. Söder om vänd­platsen för körvägen står gotländsk haverrot med några exem­plar. 

Röd skogslilja.  Foto Tord Porsne

Fortsätt nu Suderbysväg mot öster. I området runt vägen har gotlandssolvända och stenmalört setts. Ett vägkors med Mellanväg ligger norr om Nasume myr. Söder om korset ned mot myren (1639800; 6382350) finns raggarv, backruta, grådådra, kalkkrassing, back­fingerört, småtörel och flockarun.

Vid nästa vägkors går Mellan­väg mot nordost upp mot ”Rödbo” (1649750; 6383350). På de vid­sträck­ta alvarmiljöerna i omgivning­ar­na av Rödbo finns kalksvartbräken, alvararv, alvar­glim, fält­sippa, fältkrassing, färgreseda, stor och kantig fetknopp, svartoxbär, småtörel, isop, berg­skrabba, fältvädd, stenmalört, hällfibbla, mattfibbla, liten sandlilja, grusslok, fjällgröe och kavelhirs. Got­lands­­solvända kan ses från cirka 100 m söderut från Rödbo och vidare i riktning mot Norrgårde. Den växer här i tunt kalkgrus över kalkhällen samt i vegeta­tionen över smala sprickor i kalkstenen.

Mot nordväst ut mot Stavklint finns sandigare marker i svackan, där grådådra, kalk­krassing, grå­finger­ört, backfingerört och flockarun har flera växtplatser. Här växer även grå småfingerört och blåfibbla. På något våtare delar söder om ”Konen” (1640500; 6383850) finns en ­fuktmark med kanelros, Jungfru Marie nycklar och nattviol. I dess västra kant mot kalken växer knutnarv, sumpgentiana, lökgamander, luddkrissla, alvargräslök, pysslingtåg och fjällgröe. Västerut vid Brajdstig växer den blåblommiga formen av rödmire. Ännu längre västerut i skogen mot kalkklinten finns gotlandsmåra.

Fortsätt norrut från Rödbo på Mellanväg så kommer du till ett kors med Klintväg. Sväng då vänster in på Klintväg. Efter 300 m öppnar sig sandiga marker nordost om vägen (1640400; 6384860). Här är det gott om flockarun, speciellt i en fuktigare grop som numera korsas av en ­grus­väg. Kustarun och dvärgarun finns på kala ytor nära vägen. Här har även kalkkras­sing setts. I skogarna söderut finns gotlandsmåra. I skogen cirka 400 m mot öster har kambräken, mysk­madra och gotlandsmåra hittats tillsammans med majbräken, harsyra, skogsnoppa, ormbär och skogsknipprot. Österut växer flera idegranar.

Klintvägen ansluter till Norra Strandridarevägen mot nordväst innanför kustklinten. Ungefär 800 m fram längs vägen ligger en trolsk barrskog vid Allhagebysen (1641150; 6385600). Här dominerar murgrönan både marken och trädstammarna. I denna skog finns också idegran, myskmadra, gotlandsmåra, strävlosta och skugglosta. Norrut vid Allhagemyr (1641350; 6386050) finns gott om körspår efter endurotävlingar, jeepkörning och annat. Här finns det rikligaste beståndet av kalkkrassing på skjutfältet. Även mursenap, småtörel och kavelhirs kan ses här.

Vid norra gränsen av Tofta skjutfältet ligger Hallbros slott. Det är en fornborg, som enklast nås från skylten ”Kulturminne 500 m” i norr (1642920; 6387000). Härifrån går en stig söderut mot fornborgen, som ses till vänster innan militärstängslet. I branten upp mot kalkberget och fornborgen dominerar piggrör hela sluttningen. Det är ett gräs som bara finns på Gotland. Uppe på toppen klär murgrön­an in bergets stenar i en heltäckande matta. Hartsrosen är också riklig. I den centrala delen finns stora kalkblock med mellanliggande dalar. Här växer svartoxbär, sårläka, mysk­mad­ra, långstarr och strävlosta. Röd skogslilja är riklig i området och i övrigt finns ängs­smörblomma, klippoxel, vårärt, fläder, druvfläder och purpurknipprot. I östra branten växer idegran och skugglosta. 

Vanlig (?) tall. Foto Marcus Ekström

Idegranarna är ännu rik­ligare nedanför branten i nordost. I en glänta i norr finns ett litet källområde, där det växer slåtterblomma, klöverärt, majviva, sumpgentiana, uddögontröst, tätört, ängsvädd, purpur­knipp­rot, kärrknipprot och praktsporre. Även enstaka exemplar av johannesnycklar och flugblomster kan ses. Från myren går en liten stig tillbaka mot körvägen i norr. Man passerar då en pöl med kransalger och gäddnate samt en stensatt källa (Hallbrosbrunn) innan man når en öppnare kalkglänta vid körvägen (1643020; 6386850). Här finns flera intressanta och sällsynta växter. Nära en ledningsstolpe nordväst om stigen och sydväst om körvägen finns en liten grupp av det lilla gräset vittåtel. I samma område med sandmark över kalkhällen växer också klibbarv, östkust­arv, grå småfingerört, toppjung­fru­lin och vårtåtel. Nordost om körvägen går en stig bort mot Ygne kraft­station. Här kan man hitta några exemplar av flockoxbär, en trädgårdsrymling. Ute på körvägen ser man cirka 100 m västerut kulturminnesskylten vid start­punkten för vandringen upp mot Hall­bros slott. Går man tillbaka mot startpunkten kan man i slutet av gläntan se flockarun nordost om körvägen.

Kring Nasume myr finns även fynd av en del intressanta och hotade svampar. Här kan man t.ex. hitta grisspindling, gycklarspindling, slottspindling, praktspindling, vitbrun vaxskivling, sälgticka, fläckticka och svavelmusseron.

Tofta skjutfält är ett stort och botaniskt varierat område, som efter militärens uttåg nog kommer att förändras på olika sätt. De växter som behöver sönderkörd mark kommer med all sannolikhet att minska kraf­tigt på sikt, medan mer naturliga växter bör öka, då miljön blir mer stabil. Igenväx­ning kan bli ett problem i framtiden.