Källa: Agne Enekvist, En försvunnen odlingsbygd (avsnitt 1)

Från den natursköna Marsängen - Havsängen - i söder höjer sig kusten mot norr. Skogsåsar och skogsklintar böjer ut mot havet och bildar en allt mäktigare kustklint, som längst i norr samlar sig till den branta Stavsklint. Ordet stav syftar på den branta, nästan lodräta bergssidan. På den äldsta kartan (från 1646) kallas samma klint Niesudde        ( = Näsudde eller Nasudde). För sjöfarare var det en farlig kust med förrädiska pallkanter och grund. Illa beryktade var revlarna vid Nöiriv (Nyrevsudde), som sticker långt ut i havet mot väster. Sjöolyckor lämnade ej sällan bidrag till ortsbefolkningens bärgning. Men kustborna själva kände sina landmärken. Det tolv meter höga kalkstensblocket Haugstein, som står på sin spets i granskogen nedanför skogsklinten, är en imponerande stenjätte, väl synlig från havet därutanför.  

Haugstein. Foto Tord Porsne

Blåhäll var det viktigaste fiskeläget och den gamla hamnrätten gällde där ännu 1834. Någon kilometer längre mot norr låg Strömmingsfisket Staf (1700). Men även söderut mot Marsängen landade strandbönderna sina båtar. Här fångades stor fet strömming från våren till S:t Olof (1700). Det var ett hårt, strävsamt arbete. Strandsluttningarna var branta och slippriga. Fiskar[e]na hade det mödosamt att bära upp sin fångst och sina redskap från sina båtar. Det oroliga och nyckfulla havet krävde ständigt sina offer av egendom och av människoliv. Knut Ekman skildrar de sorgliga öden som drabbade fiskarfamiljen Ringström på Blåhällsbacke i berättelsen En tragisk julafton (i boken På kryss och läns). Alltför många av strandfolket mötte liknande tunga skickelser.   

Förutom hav och storm hade man trolltyg att tas med. Havsfruen var inte att leka med. En kväll kom hon upp till en strandbod vid Blåhäll och stack in sitt vidöppna gap genom dörren, så stort att den övre käften stod vid översta dörrträdet och den nedre låg på tröskeln, och ropade: Hast du sett större gipa förr? Fiskaren, som höll på att koka torsk på spiseln, fattade sig fort, tog fiskgrytan från eldstaden och vräkte den med det kokheta spadet, med fisk och allt i havsfruens öppna gap och skrek: Hast du känt en hetare soppa, då? Med rop och skri försvann havsfruen i havet. 

Svårare var det kanske ibland att tas med trolltyget di sma, som höll till i grottorna i skogsklinten söder om Blåhäll. Det ställde till förtret och fara långt uppe "i sokni". I dag är dessa grottor intressanta att studera för geologer och några  av dem också för arkeologer. Statsgeolog Henrik Munthe döpte dem med namn efter kända gotländska forskare till: Säves grotta, Nordins grotta, Hanssons grotta, Bolins grotta, Molérs grotta, Gustafssons grotta och Stolpes grotta. De ursprungliga folkliga namnen tycks nu med något undantag vara helt förglömda.

Innanför strandskogarna ligger själva odlingsbygden. Från den backe som nu för tiden kallas Vårdkashöjden [tidigare Semaforhöjden] har man god utsikt över bygden. Det är en dalgång som sträcker sig mot nordost knappt 3 km lång och 1 - 2 km bred. I dess norra del ligger Nasume träsk [nu Nasume myr] , i tidigare skeden en fornsjö men numera igenväxt och försumpad. Mot söder slingrar sig en liten å, som slutar i en sumpmark, Hojgardsmyr, även det en tidigare fornsjö. Avvattningen av området sker genom en serie slukhål, dels strax söder om Nasume myr, dels söder om Hojgardsmyr. Författaren till dessa rader kröp som pojke (1929) ner i en metervid och meterdjup håla i vars botten en triangulär öppning mot underjorden var utsvarvad. Jag släppte ner knytnävstora stenar och lyssnade efter dunsarna mot hålans stenväggar, tills de omsider med ett plums hamnade i något underjordiskt vatten. Det grottsystem dit slukhålen leder är inte alla utforskade. Mycket intressant återstår att undersöka. Bara några få av utloppen är kända. Strax söder om Stavklint finns ett spruthål i bergssidan. Vattnet som kommit ut här har grävt ut en djup ravin i berget nedanför, i vars botten en liten å rinner, Skarpå eller Svartå kallad av de gamle. Vid Blåhäll fanns förr Blåhällskäldu. Militären har ovanför denna ordnat ett vattenuttag, medan själva källan, som legat närmare stranden, lagts igen. 

Ett mycket intressant utflöde är Marsängskäldu, där man vid vårsmältningen kan se antydningar till artesiska brunnar. Vattnet samlar sig här i en långsträckt vät, varifrån en förr flödig å (nu dike) söker sig ut till havet. Slukhålen hade i ganla tider mycket stor betydelse. Det ålåg bönderna att hålla öppna rännor från träsk och myr till dessa hål, för att härigenom få undan vatten från de ängar och åkrar som gränsade till våtmarkerna. Rester av sådana avloppsrännor går ännu att följa i markerna väster om Nasume myr. Vid mitten av 1800-talet hade man lyckats nyodla ganska stora arealer tidigare myr, ett arbetet som spolierades när militären med början under första världskriget dämde upp avloppen och dränkte tidigare odlingsbygd.

När man från Vårdkashöjden idag ser ut över bygden ligger den i kal och ödslig omgivning. Den är helt berövad den täta skog, hög och reslig på sina håll, hällmarksvresig och småvuxen på andra, som förr slöt sig nära om bygden. Skogen var både bygdens skydd och rikedom. Speciellt mot öster, mot Tofta-området, var skogarna stora och djupa och ännu finns särskilt utanför själva skjutfältsområdet stora delar av dem kvar. Skogarna skilde mycket tydligt de båda bygderna från varandra. I söder låg Kamblausatjautet, i sydost den halvmilvida Vigdateskogen med Ramnträsk, österut låg Idhageskog och Nävarne, nordost tog Örnvätskogen vid och därefter mot Stenkumla Raskes skarpa stenbackar med gränsträden. 

Bland annat de vidsträckta skiljande skogsmarkerna talar för att vår bygd ursprungligen var helt skild från det egentliga Tofta. Vad skjutfältsbygden en gång hetat är sedan länge glömt. Gamla kartor och handlingar har inget särskilt namn. Möjligen vågar man ändå rekonstruera ett namn, åtminstone användbart som arbetsnamn. En av de äldsta gårdarna i bygden har det säkert ursprungliga namnet Nasume, som kan uttydas bosättningen på näset (näsan). 

Den geologiska kartan visar Ancylussjöns forna kustlinje som en tydligt formad näsa. Även Litorinahavets stränder bildar en näsformig udde. Självklart kan man inte antaga ett namn eller en bosättning som går tillbaka till något av dessa tidiga skeden i Gotlands geologiska historia. Men strandvallarna som speciellt Ancylussjön kastade upp under sin maximiutbredning framträder mycket tydligt i terrängen. Näsans kraftiga och utpräglade form bildar en klar inramning av bygden, som ligger just i själva nässpetsen. På många håll förekommer på Gotland inlandsformationer som har namn hämtade från kusten: hak, vik, udde, ö, holme och så vidare. Ett närliggande exempel är åkerkullen norr om Norrgårde, som kallas Ökullen. "På en holme sydost om Tofta kyrka stod fordom Tofta-prästens hus" enligt Säve. 

Nasum är ett namn som väl skulle passa för hela bygden. Det gamla namnet Nasudden på Stavsklint stöder detta namnval. Likaledes namnet på den för bygden så viktiga fornsjön: Nasum träsk. Namnet Nasum är bildat på liknande sätt som bygde- och sockennamnet Gerum, "bosättningen på kilen". Att det därjämte förekommer en gård i bygden som heter Nasume är inget hinder. Snarare är denna koppling sockennamn - gårdsnamn ganska vanlig (Väskinde -Väskinds, Kräklingbo - Kräklings, etcetera). I fortsättningen benämnes här odlingsbygden Nasum medan gårdsnamnet skrivs Nasume. [Denna distinktion gäller inte för andra delar av webbplatsen där namnet Nasume används för att beteckna såväl gården som grannlaget och bygden.] 

Tontaiki i lövskogen intill Nasume myr. 

Foto Marcus Ekström

Stax norr om Nasume träsk [Nasume myr] står en av Gotlands största ekar, Tontaiki (Tomteken). Den har väl snart tusen år på nacken, men är synnerligen välbevarad och till synes ännu frodigt växande. Underfundigt och hemlighetsfullt prasslar löven i dess väldiga krona. Den har varit vittne till mycket som hänt i dessa trakter under tidernas lopp men har tyvärr inte förmåga att berätta.  

Nasum-bygden döljer mycket av stort intresse. Kustavsnittet är ett av Gotlands vackraste och mest imponerande, ännu ganska opåverkat av den militära verksamheten. Den inre bygden är mycket skadad och på sina ställen helt förstörd av skjutfältsexploateringen. Men även här finns ganska orörda naturområden av stort värde. Bygden kommer med all sannolikhet att en gång bli onödig och oanvändbar för militära övningsändamål. Man kan förutsätta att den militära tekniken utvecklas därhan att bygden lämnas fri för allmänheten. Detta bör påverka ansvariga myndigheters hänsynstagande till naturförhållandena.