Agne Enekvist: En försvunnen odlingsbygd (avsnitt 7)

Den hittills största ofrivilliga folkförflyttningen på Gotland - åtminstone i historisk tid - ägde rum under åren 1898 - 1902, då militären tog Tofta skjutfält i besittning. Detta berörde ett sextiotal familjer eller cirka 250 personer som tvingades att lämna sina gårdar och "ställen" för att söka annan vistelseort. Några av dem flyttade ut till de delar av Nasum-bygden, som inte berördes av den militära expropriationen, nämligen den östra kanten av Rangvalds vid gränsen mot [det övriga] Tofta. Andra drog sig längre in på ön till det "egentliga" Tofta och angränsande socknar. En del sökte lyckan på det svenska fastlandet och inte få begav sig till frihetens land, det lockande Amerika. 

De allra flesta fick dramatiskt ställa om sina liv. En studie om folket som tvingades lämna sina hem ger djupa inblickar i mänskliga reaktioner. Där var känslor av hat och hämnd, födda ur armod och förtvivlan, som drev många in i en ganska laglös tillvaro. För andra åter var förvisningen en puff och de lyckades genom seghet och strävsamhet skapa sig en betydligt bättre ställning än vad de tidigare haft. Mina försök att kartlägga den sociala situationen för en slumpvis utvald grupp av dessa människor är ännu för ofullständig för att närmare beröras.

De lämnade boplatserna övertogs av militären, en del brukades som förråd, medan andra flyttades till lägerplatsen vid Blåhäll. På några exproprierade gårdar satte Kronan in arrendatorer under en övergångstid. Ett antal av de övergivna hemmen brukades av officerare som ett slags sommarställen. Men de allra flesta ödelades. Skräddare Petter Svenssons ställe vid Blåhäll fick länge stå kvar i skydd av [den militära] förläggningen. Under större delen av åren var han där den ende mänsklige invånaren. Sommartid kom hans vänner artilleristerna och skämde bort honom med mat och dryck. 

I trähusen plockades virket ner av de avflyttade ägarna och uppfördes så småningom på annan mark. Kvar på "fältet" blev grundstenarna, skorstensstocken och brunnen.  Det som bättre än stenar visar vägen idag till de gamla boplatserna är gamla av äpplen, päron och körsbär, syrenbuskar, spirea, vintergröna och en mångfald andra växter som lever kvar från forna trädgårdar.  

Josef Svensson (född i Småland år 1847) med familj fick bo kvar på sitt lilla ställe. Men så hade Josef en mycket vacker dotter vid namn Emelie (född i Tofta år 1882) som uppvaktades av officerarna. Boplatsen kom till och med att betecknas på de militära kartorna som Sven Josefs (felaktigt för Svens Josef).