"Låt Tofta skjutfält leva"

Texten är skriven  av Ulf Mosséen i  oktober 1981 och återges här i sin helhet med Anna-Lena Mosséens välvilliga medgivande. 

Fältets möjligheter och begränsningar

För en artillerist, som i mer än tjugofem år genomfört skarpskjutningar med artilleriförband på skjutfält som t.ex. Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen, tedde sig konfrontationen med Tofta skjutfält 1969 som något av en chock.

Det var inte bara fältets ringa yta utan sådana begränsande faktorer som plötsliga avbrott mitt under en serie på grund av flyg- eller båttrafiken. Dimma kunde ibland i det närmaste omöjliggöra skjutning, då en stor del av riskområdet oftast måste tas ut över havet; på den tiden saknades radar för övervakning.

Anfall ur marschgruppering kan med vissa konstgrepp göras någorlunda verklighetsbetonat för personalen i bplats-terrängen; bplatserna [batteriplatserna, uppställningsplatserna för kanonerna] kan med fördel väljas även utanför fältet. För eldledningspersonalen är anfallsterrängen begränsad och efter några konsekutiva [på varandra följande] anfallsmoment är (de även för truppen välkända) möjligheterna förbrukade. Avvärjningsstrid får övas tämligen statiskt och kan knappast ges några överraskande moment i en tillämpad övning.

Artilleribekämpning och underrättelseövningar på djupet kan knappast övas realistiskt emedan djupet saknas. Skjutning med svängningsvinklar upp mot 180 grader - som av gotlandsartilleristen ovillkorligen måste kunna behärskas med snabbhet och precision - kan svårligen genomföras på fältet. Däremot ges goda möjligheter - till skillnad från andra skjutfält - att självmarkerande skjuta med övergrader; landstigningsstränderna nedanför Brandens klintar nås inte utan denna färdighet. Till nöds medger fältet övning i bekämpning av framryckande pansarförband i en riktning längs ett ca två kilometer långt stråk.

Bplatserna inom fältet kan väljas i bra och representativ terräng; de är i princip av samma karaktär som många av de presumtiva krigsbplatserna. Oplatserna [observationsplatserna] blir ofta helt ofältmässiga och större delen av målterrängen lider av samma sjuka, som de flesta artilleriskjutfält har; kalskjutna, stora ytor, som har föga gemensamt med kulturlandskapet utanför skjutfältsbommarna. Här blir kartläsning och måttbedömning overkligt svåra.

 Begränsningarnas positiva resultat

Även med här nämnda begränsande faktorer kan den formella skjututbildningen bedrivas på ett fullt acceptabelt sätt och resultera i tekniskt sett mycket skjutskickliga artilleriförband. Så var också fallet under de fyra år (1969-1973) jag hade förmånen att vara utbildningsofficer vid Gotlands artillerikår. 

Det är också både möjligt och troligt att just dessa begränsande faktorer av hävd hade drivit fram mycket högt ställda krav på alla formella stridsmoment inte bara i avdelningens (gruppens) och stridsbatteriets (batteriets) strid utan även i divisionens (bataljonens). Jag hade redan i slutet av 1940-talet gjort denna reflexion vid jämförelse mellan åldersklasserna ur A 1 [Svea artilleriregemente] och A 7 [Gotlands artilleriregemente] , vilka då organiserades som en division (där jag då var placerad som skyddsofficer) och genomförde vinterövningar i divisionsförband dels i Östergötland, dels under artilleriövningarna på Villingsberg. 

Komplement till Tofta: Skjutfält Gotland

Skjututbildningarna måste alltså kompletteras med en tillämpad del. Det lyckliga är nu, att stora delar av Gotlands kust lämpar sig väl för artilleriskjutningar i fredstid. Dessutom är bebyggelsen ofta gles, vilket underlättar att finna fredstida bplatser. Vidare ligger utbildningen - både för åldersklassen och repetitionsförband - i sådan fas, att tillämpningsövningarna inträffar då inga turister och häckande fåglar är kvar på ön och få om ens några människor rör sig längs kusterna. Vidare - och det är nästan det viktigaste - är gotlänningen och inte minst den gotländske jordägaren i regel en varm försvarsvän och upplåter gärna grupperingsterräng.

Under dessa gynsamma betingelser går det att åstadkomma mycket krigsnära, tillämpade övningar med skarpskjutning i bataljonsförband, där alla ända upp till bataljonschefen ställs inför oväntade situationer och uppgifter. Jag planlade och genomförde två sådana övningar (om vardera fem dygn) med varje åldersklass och en (om två till fyra dygn) med varje repetitionsförband under åren 1970-1973. En principiell beskrivning av en sådan övning återfinns i Artilleri-Tidskrift, häfte nr 6/1973, varur jag citerar avslutningen:

En tillämpad övning kräver stora, aptitliga uppgifter för bataljons- och kompanichefer att - om möjligt - fritt agera efter. Det kräver överraskande - men naturliga - drag, som skapar en livgivande tempoväxling. Den kräver bredd och detaljrikedom i förberedelsearbetet - för att alla skall bli ordentligt sysselsatta med rätt saker - som kan te sig skrämmande. Övningar av detta slag är exklusiva, kräver en mycket stor arbetsinsats och är tillämpade endast första gången de nyttjas. Sedan är de kända till form och innehåll och överraskningens eventuella fräschör har dunstat. De kan därefter övergå till att bli exklusiva, formella övningar för det aktiva befälet, tillämpade för truppen.

Övningar av detta slag lever och dör i samma ögonblick, emedan de ges det innehåll, som bestäms av övningsledningen och de övade chefernas inbördes relationer. Övningar av detta slag har en egendomlig förmåga , att redan efter några år förefalla omoderna, förlegade, passé. Övningar av detta slag ligger i tiden; tids- och befälsbrist pekar mot standardövningar. Men även nu och i framtiden måste det finnas utrymme för bakåtsträvare med en rationell och nykter yrkesfantasi, som har rätt att göra något annorlunda. Om man i stället rubricerar övningen som personalvård för det aktiva befälet, är bakåtsträvaren modern igen.

Med dessa eller motsvarande övningar som examens- och gesällprov har gotlandsartilleriet tillförts en räcka krigsförband av hög kvalitet. En lång erfarenhet har lärt mig, att en bataljon har ett märkbart igångsättningsmotstånd, en olika hög tröskel att ta sig över i början av varje övning. Det är många samverkande faktorer, som därvid inverkar; en allmän olust att på måndagsmorgonen se en lång, krävande övning framför sig, slit och släp med packning och lastning av oftast tung och ohanterlig materiel, tveksamhet vid den första parallellställningen, en tveksamhet hos riktarna före första skottet, ett tröghetsmotstånd i bplatsavdelningen innan rutinerna flyter, påtagliga besvär hos eldledarna att kunna kombinera det fältmässiga uppträdandets trivialiteter med logiskt tänkande och snabba beslut. Risken för felskjutning är erfarenhetsmässigt dock inte större - snarare mindre - under första serierna än senare under övningen. Men för självförtroendet är det en icke oväsentlig introduktion att börja det invanda, "säkra" skjutfältet innan man går ut och skjuter på civil mark.

En god övning skall ha en stegrad svårighetsgrad och om möjligt sluta med ett eller ett par moment, där t.ex. förbandets simultankapacitet sätts på ordentligt prov. Ett sådant kan t.ex. bestå av omväxlande direkt och indirekt skjutning med pjäserna samtidigt som bplatsen utsätts för anfall, som medför en avancerad stridsskjutning med alla vapen och om möjligt för all personal i flera riktningar. En sådan övning kräver ett skjutfält.

Tofta är en värdefull tillgång för ett uppmjukningsmoment i början av - och för ett eller ett par avacerade moment som final till - en tillämpad övning ute på ön - och därmed kan ännu en fördel med Tofta skjutfält konstateras - det gränsar överallt intill det stora artilleriskjutfältet Gotland. Det lilla Tofta fyller sålunda i artilleristiskt hänseende en stor uppgift, nota bene om några tillämpningsövningar alltfort kan genomföras utanför fältgränserna.

Utbildningsmöjligheterna i stort

Ser man på utbildningsmöjligheterna isolerat för artilleriförband på Gotland kan man konstatera bl.a. följande. De tillämpade skarpskjutningarna kan ske från de förberedda krigsbplatserna (och det utan att truppen vet att de står i sådana,  en fördel från sekretessynpunkt); eldgivning kan ske mot presumtiva landstigningsstränder.  Psykologiskt innebär detta, att de värnpliktiga - och naturligtvis även allt befäl - på ett synnerligen påtagligt sätt kan motiveras för sin allvarliga verksamhet och det yttersta syftet med den - nämligen att vara beredda att försvara denna lilla del av vårt Fosterland.

Det torde i vårt land knappast finnas något artilleriförband, som - när alla faktorer vägts samman - har så gynnsamma utbildningsbetingelser för skarpskjutning med pjäser som just A 7. Där finns en entydig och klar koppling mellan fredsutbildning och förberedelser för krigsuppgiften. Den psykologiska betydelsen av att kunna direkt konkretisera försvarsviljans verbala innehåll med övningar, där bplatser och eldledarnas målterräng också kan bli krigets miljö, om ofärden skulle nå Gotland, kan knappast överskattas. Det är några fakta, som man i fredsarbetet måste handskas både reslut och omdömesgillt med.

Den vådliga begränsningen

Det måste dock tilläggas: Den stora och allvarligaste begränsningen av Tofta skjutfälts kapacitet är dock, att det icke tillnärmelsevis ger utrymme till vare sig formella eller tillämpade samverkansövningar (inte ens utan skarpskjutning) mellan pansar- och artilleriförband. Detta är den allvarligaste bristen i utbildningen av arméns krigsförband på Gotland. 

Toftafältet - Kulturbygden

Tofta skjutfält är en mycket gammal kulturbygd och har alltjämt alla de drag, som det gotländska kulturlandsapet uppvisar. Det är den låglänta stranden vid Marsängen, där vadare och langhalu  [sädesärlan] söker sig näring och klintarna i norr med den hissnande närupplevelsen av himmel och hav. Det är karstsprickornas hällmarker kring Branden med havets vida hosisont i fonden och den farande vinden med vågbrus, saltstänk och doft av släke. Det är de insprängda odlingsmarkerna, där plogbillen än idag vänder stenåldersyxor i dagen. Det är Nasume myr med sitt rika fågelliv, majestätiskt övervakat av den blå kärrhöken.

Här och var ger förvildade aplar ännu några surkart medan nypon- och slånbärsbuskar slösar med rika skördar om hösten och smultronen doftar under julisolen. Där är Blåhälls fiskeläge med omisskänliga kulturband till förkristen tid.

Tofta har allt av Gotland - det karga och hårda, det varma och ljusa, det okuvliga och oförstörbara, det överflödande och fattiga, det längesedan fullbordade och en nära väntan - möjligen saknas leendet över Laus backar, men det leendet är singulärt. Tofta är det fult vackra, det vackert fula, på en och samma gång skönhetens syntes och antites. Det är ett ställe värt att älska och vårda, gott för ännu många ofödda generationer, en sträng men varmhjärtad moder för många, många hänsovna släktled.

Låt Tofta få bevara sin förunderliga själ, som stridsvagnskanoner, fälthaubitsar, handgranater och minor hittills visat sig oförmögna att förstöra. Låt Tofta leva i människors sinnen på samma sätt som gångna och nu levande generationer förunnats att få uppleva det.  Låt Tofta leva genom kunskap i vårt medvetande och kärlek i våra hjärtan. Låt Tofta leva.

Läs mer om Tofta skjutfält  i Artilleriet vid Korsbetningen - Minnesskrift i anledning av Kungl. Gotlands Artilleriregementes flyttning från Korsbetningen till Visborgs slätt den 1 juli 1986, redaktör Ulf Mosséen, 1986